## ATLAS ÖFVER FINLAND. — --- --- ## ATLAS ÖEVER FINLAND. --- --- ATLAS ÖFVER FINLAND. TEXT. N:o. Sid. TE Savander, O., m. fl,, Finland . . 0000. 1—10 2. Sederholm, J. J., Höjäförhällanden < . so < < < 0. 115 3. » Berggrunden . . 2 000 1—16 4. » De lösa jordlagren. Med 2 fig.. . . 1—26 5—7, 9b. Biese, Ernst, Meteorologgi . . . < < 0. 1—14 8, 9a. Sundell, A. F., Snötäckets tjocklek . . . . . < < < 1— 4 10a. Kihlman, A. Osw., Sommarnattfrosterna . . . . . . 1—6 10b. E Kärlväxter « 2 0 0 1— 8 114. » Trädartade växter . . . . . . 1—2 11b. Elfving, Fredr., Kulturväxter . . «ss 0. 1— 6 12, 13. Sallmen, E. Th., Skogarna . < so so so so so so 2 + > I—37 14—18. Boxström, A., Befolkningsstatistik =. . . < so so 0 . 1—21 19. Lönnbeck, G., Folkbildningsväsendet . . . . 2 . 1—10 20, 21. Neovius, E. R., Landtbruksstatistik. Med 4 äänen . 1—21 22. — Palmen, J. A., Forsar. (Förteckning s. 16-30) . . . 1—30 23. Moberg, K. Ad., Metallindustri och stenbrott. Mcd 5 plancher so N 1—30 24. = Palmen, K. E., Industrin «< < 0 L 1—20 25. Export och skeppsfart . . . . 5 x % 4 a w d-88 a. Leinberg, G., Exp. af sägtillverkningar åren 1865—094. S. 1—10. b. Fontell, A. G., De viktigaste exportartiklarna. S. 10—17. c. Leinberg, G., Finlands utländska sjöfart ären 1867—096. S. 17—22. 26. Andersin, E. F., Hausen, R., m.fl., Lotsväsendet. Med en planch oo. + o s sms ss x 80 v 60 a x 1-32 27. = Palmen, E. G., Kommunikationer . . . . so so 0 0. 1—38 28. — Fabritius, Aug., Trafiken pä finska statsjärnvägarna. . 1—16 29. Palmen, E. G., Telegraf. — S. 1—4 Rosberg, Fredr., Telefon. — S. 4--9 19 —mATLAS ÖFVER FINLAND. TEXT. N:o. Sid. TE Savander, O., m. fl,, Finland . . 0000. 1—10 2. Sederholm, J. J., Höjäförhällanden < . so < < < 0. 115 3. » Berggrunden . . 2 000 1—16 4. » De lösa jordlagren. Med 2 fig.. . . 1—26 5—7, 9b. Biese, Ernst, Meteorologgi . . . < < 0. 1—14 8, 9a. Sundell, A. F., Snötäckets tjocklek . . . . . < < < 1— 4 10a. Kihlman, A. Osw., Sommarnattfrosterna . . . . . . 1—6 10b. E Kärlväxter « 2 0 0 1— 8 114. » Trädartade växter . . . . . . 1—2 11b. Elfving, Fredr., Kulturväxter . . «ss 0. 1— 6 12, 13. Sallmen, E. Th., Skogarna . < so so so so so so 2 + > I—37 14—18. Boxström, A., Befolkningsstatistik =. . . < so so 0 . 1—21 19. Lönnbeck, G., Folkbildningsväsendet . . . . 2 . 1—10 20, 21. Neovius, E. R., Landtbruksstatistik. Med 4 äänen . 1—21 22. — Palmen, J. A., Forsar. (Förteckning s. 16-30) . . . 1—30 23. Moberg, K. Ad., Metallindustri och stenbrott. Mcd 5 plancher so N 1—30 24. = Palmen, K. E., Industrin «< < 0 L 1—20 25. Export och skeppsfart . . . . 5 x % 4 a w d-88 a. Leinberg, G., Exp. af sägtillverkningar åren 1865—094. S. 1—10. b. Fontell, A. G., De viktigaste exportartiklarna. S. 10—17. c. Leinberg, G., Finlands utländska sjöfart ären 1867—096. S. 17—22. 26. Andersin, E. F., Hausen, R., m.fl., Lotsväsendet. Med en planch oo. + o s sms ss x 80 v 60 a x 1-32 27. = Palmen, E. G., Kommunikationer . . . . so so 0 0. 1—38 28. — Fabritius, Aug., Trafiken pä finska statsjärnvägarna. . 1—16 29. Palmen, E. G., Telegraf. — S. 1—4 Rosberg, Fredr., Telefon. — S. 4--9 19 —mATLAS ÖFVER FINLAND. TEXT. N:o. Sid. TE Savander, O., m. fl,, Finland . . 0000. 1—10 2. Sederholm, J. J., Höjäförhällanden < . so < < < 0. 115 3. » Berggrunden . . 2 000 1—16 4. » De lösa jordlagren. Med 2 fig.. . . 1—26 5—7, 9b. Biese, Ernst, Meteorologgi . . . < < 0. 1—14 8, 9a. Sundell, A. F., Snötäckets tjocklek . . . . . < < < 1— 4 10a. Kihlman, A. Osw., Sommarnattfrosterna . . . . . . 1—6 10b. E Kärlväxter « 2 0 0 1— 8 114. » Trädartade växter . . . . . . 1—2 11b. Elfving, Fredr., Kulturväxter . . «ss 0. 1— 6 12, 13. Sallmen, E. Th., Skogarna . < so so so so so so 2 + > I—37 14—18. Boxström, A., Befolkningsstatistik =. . . < so so 0 . 1—21 19. Lönnbeck, G., Folkbildningsväsendet . . . . 2 . 1—10 20, 21. Neovius, E. R., Landtbruksstatistik. Med 4 äänen . 1—21 22. — Palmen, J. A., Forsar. (Förteckning s. 16-30) . . . 1—30 23. Moberg, K. Ad., Metallindustri och stenbrott. Mcd 5 plancher so N 1—30 24. = Palmen, K. E., Industrin «< < 0 L 1—20 25. Export och skeppsfart . . . . 5 x % 4 a w d-88 a. Leinberg, G., Exp. af sägtillverkningar åren 1865—094. S. 1—10. b. Fontell, A. G., De viktigaste exportartiklarna. S. 10—17. c. Leinberg, G., Finlands utländska sjöfart ären 1867—096. S. 17—22. 26. Andersin, E. F., Hausen, R., m.fl., Lotsväsendet. Med en planch oo. + o s sms ss x 80 v 60 a x 1-32 27. = Palmen, E. G., Kommunikationer . . . . so so 0 0. 1—38 28. — Fabritius, Aug., Trafiken pä finska statsjärnvägarna. . 1—16 29. Palmen, E. G., Telegraf. — S. 1—4 Rosberg, Fredr., Telefon. — S. 4--9 19 —m --- N:o, Sid. 30. Palmen, E. G., Postväsendet =. . . : + <. 1—9 31. — Hackman, Alfr., Förhistoriska fynd. Med 82 fig. < < 1—37 32a. Historiska kartor . . so ss soc sco so vs vo sv + 1—14 1. Ruuth, J. W., Politiska gränser. S. 1—6. 2. Neovius, Ad., Kyrkohistorisk karta. S. 6—8. 3: » och Palmen, E. G., Landskapen. S. 8—12. 4. » Judiciella indelningar. S. 12—14. 32b. Palmen, E. G., Gamla kartor öfver Finland . . . . . 1—7 10 plancher; 84 fig. i texten; 440 sidor. Atlas öfver Finland utkommer i tvä upplagor, en pä landets bäda inhemska spräk, finska och svenska, samt en pä franska. Texten utkommer skildt pä hvarje af de tre spräken; den franska texten bildar bandet 17 af Fennia.N:o, Sid. 30. Palmen, E. G., Postväsendet =. . . : + <. 1—9 31. — Hackman, Alfr., Förhistoriska fynd. Med 82 fig. < < 1—37 32a. Historiska kartor . . so ss soc sco so vs vo sv + 1—14 1. Ruuth, J. W., Politiska gränser. S. 1—6. 2. Neovius, Ad., Kyrkohistorisk karta. S. 6—8. 3: » och Palmen, E. G., Landskapen. S. 8—12. 4. » Judiciella indelningar. S. 12—14. 32b. Palmen, E. G., Gamla kartor öfver Finland . . . . . 1—7 10 plancher; 84 fig. i texten; 440 sidor. Atlas öfver Finland utkommer i tvä upplagor, en pä landets bäda inhemska spräk, finska och svenska, samt en pä franska. Texten utkommer skildt pä hvarje af de tre spräken; den franska texten bildar bandet 17 af Fennia.N:o, Sid. 30. Palmen, E. G., Postväsendet =. . . : + <. 1—9 31. — Hackman, Alfr., Förhistoriska fynd. Med 82 fig. < < 1—37 32a. Historiska kartor . . so ss soc sco so vs vo sv + 1—14 1. Ruuth, J. W., Politiska gränser. S. 1—6. 2. Neovius, Ad., Kyrkohistorisk karta. S. 6—8. 3: » och Palmen, E. G., Landskapen. S. 8—12. 4. » Judiciella indelningar. S. 12—14. 32b. Palmen, E. G., Gamla kartor öfver Finland . . . . . 1—7 10 plancher; 84 fig. i texten; 440 sidor. Atlas öfver Finland utkommer i tvä upplagor, en pä landets bäda inhemska spräk, finska och svenska, samt en pä franska. Texten utkommer skildt pä hvarje af de tre spräken; den franska texten bildar bandet 17 af Fennia. --- ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 1. Finland. Finland, sedan år 1581 benämndt Storfurstendöme, har un- der tidigare århundraden hört till konungariket Sverige, men på grund af sitt afskilda läge samt olikhet i nationalitet redan då utgjort en i flere hänseenden afskild del af riket. Såväl under äldre som nyare tider hafva särskilda ständermöten hållits i Finland, hvarjämte landets förvaltning, då de politiska konjunk- turerna sådant erfordrat, varit tidtals koncentrerad i en särskild generalguvernörs hand. Då Finlands hufvuddel genom kriget 1808--1809 definitivt lösryckts från Sverige, stadfäste Kejsar Alexander I vid Borgå landtdag landets religion och grundlagar äfvensom de privi- legier och rättigheter dess innevånare dittills enligt konstitutionen åtnjutit, hvarå ständerna aflade trohetsed åt honom såsom Fin- lands Storfurste. De grundlagar, hvilka härmed fastställts att fortfarande ega giltighet i Finland, voro Regeringsformen af 1772, Förenings- och säkerhetsakten af år 1789 äfvensom 1617 års riksdagsordning. Finlands tidigare af Ryssland eröfrade sydöstra del, förenad genom beslut af 1811 med landets hufvud- del, tillförsäkrades därvid uttryckligen delaktighet i representa- tionsrätten enligt landets konstitution. Jämte det alla åt Finlands folk garanterade rättigheter äfven sedermera mångfaldt bekräftats, bland annat af hvarje kejsare vid hans tronbestigning, hafva nya grundlagar i senaste tid utfärdats i samverkan med ständerna. Med upphäfvande af 1617 års riksdagsordning utfärdades sålunda år 1869 en /andft- dagsordning för Storfurstendömet Finland att gälla såsom en orygglig grundlag. Bland senare utfärdade stadganden medATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 1. Finland. Finland, sedan år 1581 benämndt Storfurstendöme, har un- der tidigare århundraden hört till konungariket Sverige, men på grund af sitt afskilda läge samt olikhet i nationalitet redan då utgjort en i flere hänseenden afskild del af riket. Såväl under äldre som nyare tider hafva särskilda ständermöten hållits i Finland, hvarjämte landets förvaltning, då de politiska konjunk- turerna sådant erfordrat, varit tidtals koncentrerad i en särskild generalguvernörs hand. Då Finlands hufvuddel genom kriget 1808--1809 definitivt lösryckts från Sverige, stadfäste Kejsar Alexander I vid Borgå landtdag landets religion och grundlagar äfvensom de privi- legier och rättigheter dess innevånare dittills enligt konstitutionen åtnjutit, hvarå ständerna aflade trohetsed åt honom såsom Fin- lands Storfurste. De grundlagar, hvilka härmed fastställts att fortfarande ega giltighet i Finland, voro Regeringsformen af 1772, Förenings- och säkerhetsakten af år 1789 äfvensom 1617 års riksdagsordning. Finlands tidigare af Ryssland eröfrade sydöstra del, förenad genom beslut af 1811 med landets hufvud- del, tillförsäkrades därvid uttryckligen delaktighet i representa- tionsrätten enligt landets konstitution. Jämte det alla åt Finlands folk garanterade rättigheter äfven sedermera mångfaldt bekräftats, bland annat af hvarje kejsare vid hans tronbestigning, hafva nya grundlagar i senaste tid utfärdats i samverkan med ständerna. Med upphäfvande af 1617 års riksdagsordning utfärdades sålunda år 1869 en /andft- dagsordning för Storfurstendömet Finland att gälla såsom en orygglig grundlag. Bland senare utfärdade stadganden medATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 1. Finland. Finland, sedan år 1581 benämndt Storfurstendöme, har un- der tidigare århundraden hört till konungariket Sverige, men på grund af sitt afskilda läge samt olikhet i nationalitet redan då utgjort en i flere hänseenden afskild del af riket. Såväl under äldre som nyare tider hafva särskilda ständermöten hållits i Finland, hvarjämte landets förvaltning, då de politiska konjunk- turerna sådant erfordrat, varit tidtals koncentrerad i en särskild generalguvernörs hand. Då Finlands hufvuddel genom kriget 1808--1809 definitivt lösryckts från Sverige, stadfäste Kejsar Alexander I vid Borgå landtdag landets religion och grundlagar äfvensom de privi- legier och rättigheter dess innevånare dittills enligt konstitutionen åtnjutit, hvarå ständerna aflade trohetsed åt honom såsom Fin- lands Storfurste. De grundlagar, hvilka härmed fastställts att fortfarande ega giltighet i Finland, voro Regeringsformen af 1772, Förenings- och säkerhetsakten af år 1789 äfvensom 1617 års riksdagsordning. Finlands tidigare af Ryssland eröfrade sydöstra del, förenad genom beslut af 1811 med landets hufvud- del, tillförsäkrades därvid uttryckligen delaktighet i representa- tionsrätten enligt landets konstitution. Jämte det alla åt Finlands folk garanterade rättigheter äfven sedermera mångfaldt bekräftats, bland annat af hvarje kejsare vid hans tronbestigning, hafva nya grundlagar i senaste tid utfärdats i samverkan med ständerna. Med upphäfvande af 1617 års riksdagsordning utfärdades sålunda år 1869 en /andft- dagsordning för Storfurstendömet Finland att gälla såsom en orygglig grundlag. Bland senare utfärdade stadganden med --- 2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 1. grundlagshelgd mä här nämnas fjorton paragrafer i 1878 ärs värneplikislag, samt 1886 års manifest om motionsrätt för stän- derna. Rysslands Kejsare är alltid Finlands Storfurste, och utri- kespolitiken är gemensam för de tvä länderna. Kartor. Finland afbildades pä karta för första gängen pä ett igenkännligt sätt af Olaus Magnus (1539), och pä ett för sin tid prisvärdt sätt af Andreas Bureus (1626). Dessa tvä kartor äro därför af stort intresse för landets geografi, och kopior af dem äro införda uti Atlas öfver Finland (n:o 32b) hvarjämte en skild text egnats desamma. Uti denna text antydes tillika, hvilken betydelse Jakob Faggot sedermera haft i afseende ä landets uppmätning och huru S. G. Hermelin med begagnande af allt till buds stående material utgifvit högt värderade kartor öfver Sverige -och Finland, hvilket sistnämnda land utarbetades af C. P. Hällström. Sedermera har uppmätningen oafbrutet fortskridit, och handritade skifteskartor i skalorna 1:4.000 och 1:8,000 hafva hopats i arkiven. Genom konnektering af dessa ha erhällits sockenkartor (1:20,000), hvilka i sin tur sammanfogats till häradskartor (1: 50,000). Dessa slag af kartor äro icke orien- terade pä kartnät. Detta material förvaras uti Öfverstyrelsen för Landt- mäteriet, hvarest detsamma under 1850- och 1860-talet under ledning af €. W. Gylden med begagnande af astronomiskt bestämda fixpunkter sammanfogades till en Generalkarta öfver Finland i skalan 1: 400,000; denna offentliggjordes åren 1863— 72 i 30 blad och är för närvarande den största fullständiga originalkarta öfver landet. Pä senare tider ha nya blad utar- betats öfver de vestra delarna af landet. Redan under orientaliska kriget 1854—55 använde ryska topografiska kären det finska kartmaterialet och utarbetade efter rekognosceringar en karta (1: 100,000) öfver de sydliga och vestra delarna af landet. Och kort efter det landtmäteriöfver- styrelsens generalkarta utkommit offentliggjorde Strelbitski uti sin karta öfver europeiska Ryssland (1 :420,000) äfven Fin- land på 17 blad.2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 1. grundlagshelgd mä här nämnas fjorton paragrafer i 1878 ärs värneplikislag, samt 1886 års manifest om motionsrätt för stän- derna. Rysslands Kejsare är alltid Finlands Storfurste, och utri- kespolitiken är gemensam för de tvä länderna. Kartor. Finland afbildades pä karta för första gängen pä ett igenkännligt sätt af Olaus Magnus (1539), och pä ett för sin tid prisvärdt sätt af Andreas Bureus (1626). Dessa tvä kartor äro därför af stort intresse för landets geografi, och kopior af dem äro införda uti Atlas öfver Finland (n:o 32b) hvarjämte en skild text egnats desamma. Uti denna text antydes tillika, hvilken betydelse Jakob Faggot sedermera haft i afseende ä landets uppmätning och huru S. G. Hermelin med begagnande af allt till buds stående material utgifvit högt värderade kartor öfver Sverige -och Finland, hvilket sistnämnda land utarbetades af C. P. Hällström. Sedermera har uppmätningen oafbrutet fortskridit, och handritade skifteskartor i skalorna 1:4.000 och 1:8,000 hafva hopats i arkiven. Genom konnektering af dessa ha erhällits sockenkartor (1:20,000), hvilka i sin tur sammanfogats till häradskartor (1: 50,000). Dessa slag af kartor äro icke orien- terade pä kartnät. Detta material förvaras uti Öfverstyrelsen för Landt- mäteriet, hvarest detsamma under 1850- och 1860-talet under ledning af €. W. Gylden med begagnande af astronomiskt bestämda fixpunkter sammanfogades till en Generalkarta öfver Finland i skalan 1: 400,000; denna offentliggjordes åren 1863— 72 i 30 blad och är för närvarande den största fullständiga originalkarta öfver landet. Pä senare tider ha nya blad utar- betats öfver de vestra delarna af landet. Redan under orientaliska kriget 1854—55 använde ryska topografiska kären det finska kartmaterialet och utarbetade efter rekognosceringar en karta (1: 100,000) öfver de sydliga och vestra delarna af landet. Och kort efter det landtmäteriöfver- styrelsens generalkarta utkommit offentliggjorde Strelbitski uti sin karta öfver europeiska Ryssland (1 :420,000) äfven Fin- land på 17 blad.2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 1. grundlagshelgd mä här nämnas fjorton paragrafer i 1878 ärs värneplikislag, samt 1886 års manifest om motionsrätt för stän- derna. Rysslands Kejsare är alltid Finlands Storfurste, och utri- kespolitiken är gemensam för de tvä länderna. Kartor. Finland afbildades pä karta för första gängen pä ett igenkännligt sätt af Olaus Magnus (1539), och pä ett för sin tid prisvärdt sätt af Andreas Bureus (1626). Dessa tvä kartor äro därför af stort intresse för landets geografi, och kopior af dem äro införda uti Atlas öfver Finland (n:o 32b) hvarjämte en skild text egnats desamma. Uti denna text antydes tillika, hvilken betydelse Jakob Faggot sedermera haft i afseende ä landets uppmätning och huru S. G. Hermelin med begagnande af allt till buds stående material utgifvit högt värderade kartor öfver Sverige -och Finland, hvilket sistnämnda land utarbetades af C. P. Hällström. Sedermera har uppmätningen oafbrutet fortskridit, och handritade skifteskartor i skalorna 1:4.000 och 1:8,000 hafva hopats i arkiven. Genom konnektering af dessa ha erhällits sockenkartor (1:20,000), hvilka i sin tur sammanfogats till häradskartor (1: 50,000). Dessa slag af kartor äro icke orien- terade pä kartnät. Detta material förvaras uti Öfverstyrelsen för Landt- mäteriet, hvarest detsamma under 1850- och 1860-talet under ledning af €. W. Gylden med begagnande af astronomiskt bestämda fixpunkter sammanfogades till en Generalkarta öfver Finland i skalan 1: 400,000; denna offentliggjordes åren 1863— 72 i 30 blad och är för närvarande den största fullständiga originalkarta öfver landet. Pä senare tider ha nya blad utar- betats öfver de vestra delarna af landet. Redan under orientaliska kriget 1854—55 använde ryska topografiska kären det finska kartmaterialet och utarbetade efter rekognosceringar en karta (1: 100,000) öfver de sydliga och vestra delarna af landet. Och kort efter det landtmäteriöfver- styrelsens generalkarta utkommit offentliggjorde Strelbitski uti sin karta öfver europeiska Ryssland (1 :420,000) äfven Fin- land på 17 blad. --- Finland. 3 Enskilda delar af landet ha återgifvits i större skalor. Främst äro att nämna ryska topografiska kårens på geodetiska arbeten under 1860-talet grundade upptagningar, som begynte 1870 (1:21,000). De äro utförda intill 61:sta breddgraden, men polygonnätet är utsträckt ända till Kajana och Uleåborg. Offentlig- gjorda äro en del blad i skalan 1:42,000. Af finska kartupp- tagningar åter böra nämnas det geologiska kartverket (1 : 200,000, södra Finland; mellersta och nordliga delarna upptagas i mindre skala) samt de hydrografiska kartorna i växlande skalor. I mindre skala äro utgifna flere kartor öfver Finland, bland hvilka mä nämnas dem af Eklund (1840), Inberg (1875) och Uschakoff (1898). Förutom dessa geografiska kartor hafva offentliggjorts en mängd smä, som ätergifva särskilda statistiska ämnen; här mä antydas allenast de öfversikter af Finlands natur- och kultur- förhållanden, hvilka afgifvits af K. E. F. Ignatius vid flere inter- nationella kongresser. Öfversiktskartan i Atlas. Då Sällskapet för Finlands Geo- grafi beslöt att offentliggöra en del af de kartor öfver Finland, hvilka är 1895 varit utställda vid. geografiska kongressen i Lon- don, uppstod behof af en gemensam underlagskarta, hvilken med lämplig skala förenade erforderlig noggrannhet i detaljer. Utaf de tillgängliga kartorna öfver landet lämnade emellertid de små mycket öfrigt att önska i mängahanda afseenden, och afven de större hade befunnits vara behäftade med fel i konstruk- tionen. Det blef därför oundvikligt att anskaffa ett nytt under- lag, med begagnande af säkraste till buds stäende material. Med afseende ä kartverkets uppgift att användas för geo- grafiska och statistiska öfversiktsframställningar valdes för detta underlag skalan I: 2,000,000. Frågan om lämpligaste projektion för en karta öfver Fin- land hade tidigare inom Sällskapet varit underkastad ingående diskussion, hvilken äfven för nu ifrågavarande karta skulle blifvit måttgifvande. Emellertid hade genom enskildt initiativ en karta i nyssnämnda skala blifvit påbörjad i samma skärande koniska projektion, som användts för landets generalkarta och för hvilken fullständiga uträkningar stodo till kartaritarens för-Finland. 3 Enskilda delar af landet ha återgifvits i större skalor. Främst äro att nämna ryska topografiska kårens på geodetiska arbeten under 1860-talet grundade upptagningar, som begynte 1870 (1:21,000). De äro utförda intill 61:sta breddgraden, men polygonnätet är utsträckt ända till Kajana och Uleåborg. Offentlig- gjorda äro en del blad i skalan 1:42,000. Af finska kartupp- tagningar åter böra nämnas det geologiska kartverket (1 : 200,000, södra Finland; mellersta och nordliga delarna upptagas i mindre skala) samt de hydrografiska kartorna i växlande skalor. I mindre skala äro utgifna flere kartor öfver Finland, bland hvilka mä nämnas dem af Eklund (1840), Inberg (1875) och Uschakoff (1898). Förutom dessa geografiska kartor hafva offentliggjorts en mängd smä, som ätergifva särskilda statistiska ämnen; här mä antydas allenast de öfversikter af Finlands natur- och kultur- förhållanden, hvilka afgifvits af K. E. F. Ignatius vid flere inter- nationella kongresser. Öfversiktskartan i Atlas. Då Sällskapet för Finlands Geo- grafi beslöt att offentliggöra en del af de kartor öfver Finland, hvilka är 1895 varit utställda vid. geografiska kongressen i Lon- don, uppstod behof af en gemensam underlagskarta, hvilken med lämplig skala förenade erforderlig noggrannhet i detaljer. Utaf de tillgängliga kartorna öfver landet lämnade emellertid de små mycket öfrigt att önska i mängahanda afseenden, och afven de större hade befunnits vara behäftade med fel i konstruk- tionen. Det blef därför oundvikligt att anskaffa ett nytt under- lag, med begagnande af säkraste till buds stäende material. Med afseende ä kartverkets uppgift att användas för geo- grafiska och statistiska öfversiktsframställningar valdes för detta underlag skalan I: 2,000,000. Frågan om lämpligaste projektion för en karta öfver Fin- land hade tidigare inom Sällskapet varit underkastad ingående diskussion, hvilken äfven för nu ifrågavarande karta skulle blifvit måttgifvande. Emellertid hade genom enskildt initiativ en karta i nyssnämnda skala blifvit påbörjad i samma skärande koniska projektion, som användts för landets generalkarta och för hvilken fullständiga uträkningar stodo till kartaritarens för-Finland. 3 Enskilda delar af landet ha återgifvits i större skalor. Främst äro att nämna ryska topografiska kårens på geodetiska arbeten under 1860-talet grundade upptagningar, som begynte 1870 (1:21,000). De äro utförda intill 61:sta breddgraden, men polygonnätet är utsträckt ända till Kajana och Uleåborg. Offentlig- gjorda äro en del blad i skalan 1:42,000. Af finska kartupp- tagningar åter böra nämnas det geologiska kartverket (1 : 200,000, södra Finland; mellersta och nordliga delarna upptagas i mindre skala) samt de hydrografiska kartorna i växlande skalor. I mindre skala äro utgifna flere kartor öfver Finland, bland hvilka mä nämnas dem af Eklund (1840), Inberg (1875) och Uschakoff (1898). Förutom dessa geografiska kartor hafva offentliggjorts en mängd smä, som ätergifva särskilda statistiska ämnen; här mä antydas allenast de öfversikter af Finlands natur- och kultur- förhållanden, hvilka afgifvits af K. E. F. Ignatius vid flere inter- nationella kongresser. Öfversiktskartan i Atlas. Då Sällskapet för Finlands Geo- grafi beslöt att offentliggöra en del af de kartor öfver Finland, hvilka är 1895 varit utställda vid. geografiska kongressen i Lon- don, uppstod behof af en gemensam underlagskarta, hvilken med lämplig skala förenade erforderlig noggrannhet i detaljer. Utaf de tillgängliga kartorna öfver landet lämnade emellertid de små mycket öfrigt att önska i mängahanda afseenden, och afven de större hade befunnits vara behäftade med fel i konstruk- tionen. Det blef därför oundvikligt att anskaffa ett nytt under- lag, med begagnande af säkraste till buds stäende material. Med afseende ä kartverkets uppgift att användas för geo- grafiska och statistiska öfversiktsframställningar valdes för detta underlag skalan I: 2,000,000. Frågan om lämpligaste projektion för en karta öfver Fin- land hade tidigare inom Sällskapet varit underkastad ingående diskussion, hvilken äfven för nu ifrågavarande karta skulle blifvit måttgifvande. Emellertid hade genom enskildt initiativ en karta i nyssnämnda skala blifvit påbörjad i samma skärande koniska projektion, som användts för landets generalkarta och för hvilken fullständiga uträkningar stodo till kartaritarens för- --- 4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 1. fogande. Sällskapets redaktionskomite tog denna karta under pröfning och anmodade ett utskott, bestäende af professorerna Anders Donner, E. R. Neovius och undertecknad att granska densamma. Kartans projektion är visserligen icke konform, ej heller äro distanserna exakt angifna annat än vid skärningsparallellerna; men dä afvikelserna i ytor, afständ och vinklar till följd af kar- tans lilla skala äro sä smä, att de vid reproduktionen knappast blifva märkbara, än mindre pä nägot sätt störa kartans använd- barhet, ansäg utskottet densamma, för att undvika tidsutdräkt, kunna användas. Sällskapet uppdrog därför ät kartans kon- struktör ingeniör J. F. Sevon att fortsätta arbetet under inseende af förenämnda utskott, och ingår resultatet häraf såsom n:o Ii Atlas öfver Finland. Kartan är konstruerad med användande af en konisk pro- Jektion, skärande jordytan vid parallellerna för 61 15 och 68 45 samt med mmedelmeridian genom Helsingfors. Såsom fix- punkter stodo till buds trigonometriskt bestämda punkter, hö- rande till Rysk-Skandinaviska Gradmätningen 1816—55 och till Baltiska Triangulationen 1828—38, vidare de astronomiska be- stämningar, som utförts af Ryska Topografiska kåren 1860—69, afvensom af samma kär bestämda polygonpunkter, och slutligen ortsbestämningar, utförda af finska myndigheter och forskare. Antalet använda fixpunkter utgör omkring 500. Inom de af fixpunkterna bildade trianglarna inkonnekterades sedermera kart- materialet ifrän landets generalkarta. För grannländerna äter tecknades detaljerna dels efter allmänt kända kartverk, dels pä Kola halfön enligt de finska expeditionernas iakttagelser. För att bestämma de namn, som skulle pä kartan införas, tillsatte Sällskapet ett särskildt utskott. Detta hade att tillgå uppgifter, som meddelats Sällskapet af en mängd personer (se Fennia, 14, n:o 3 Wallin och n:o 4 Saxen). Dä emellertid frä- gan om kommunernas namn i svensk och i finsk skrift under senare tid underkastats mycken diskussion och ännu är stadd i utveckling, kan icke anspråk göras pä att i hvarje fall det eller de riktigaste blifvit å kartan införda. Delvis äro upptagna namn på båda språken; dessutom hafva några mera kända namn af lokal betydelse införts jämte de officiella; i den uti Atlas ingående namnlistan äro ännu flera dubbla namn upptagna.4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 1. fogande. Sällskapets redaktionskomite tog denna karta under pröfning och anmodade ett utskott, bestäende af professorerna Anders Donner, E. R. Neovius och undertecknad att granska densamma. Kartans projektion är visserligen icke konform, ej heller äro distanserna exakt angifna annat än vid skärningsparallellerna; men dä afvikelserna i ytor, afständ och vinklar till följd af kar- tans lilla skala äro sä smä, att de vid reproduktionen knappast blifva märkbara, än mindre pä nägot sätt störa kartans använd- barhet, ansäg utskottet densamma, för att undvika tidsutdräkt, kunna användas. Sällskapet uppdrog därför ät kartans kon- struktör ingeniör J. F. Sevon att fortsätta arbetet under inseende af förenämnda utskott, och ingår resultatet häraf såsom n:o Ii Atlas öfver Finland. Kartan är konstruerad med användande af en konisk pro- Jektion, skärande jordytan vid parallellerna för 61 15 och 68 45 samt med mmedelmeridian genom Helsingfors. Såsom fix- punkter stodo till buds trigonometriskt bestämda punkter, hö- rande till Rysk-Skandinaviska Gradmätningen 1816—55 och till Baltiska Triangulationen 1828—38, vidare de astronomiska be- stämningar, som utförts af Ryska Topografiska kåren 1860—69, afvensom af samma kär bestämda polygonpunkter, och slutligen ortsbestämningar, utförda af finska myndigheter och forskare. Antalet använda fixpunkter utgör omkring 500. Inom de af fixpunkterna bildade trianglarna inkonnekterades sedermera kart- materialet ifrän landets generalkarta. För grannländerna äter tecknades detaljerna dels efter allmänt kända kartverk, dels pä Kola halfön enligt de finska expeditionernas iakttagelser. För att bestämma de namn, som skulle pä kartan införas, tillsatte Sällskapet ett särskildt utskott. Detta hade att tillgå uppgifter, som meddelats Sällskapet af en mängd personer (se Fennia, 14, n:o 3 Wallin och n:o 4 Saxen). Dä emellertid frä- gan om kommunernas namn i svensk och i finsk skrift under senare tid underkastats mycken diskussion och ännu är stadd i utveckling, kan icke anspråk göras pä att i hvarje fall det eller de riktigaste blifvit å kartan införda. Delvis äro upptagna namn på båda språken; dessutom hafva några mera kända namn af lokal betydelse införts jämte de officiella; i den uti Atlas ingående namnlistan äro ännu flera dubbla namn upptagna.4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 1. fogande. Sällskapets redaktionskomite tog denna karta under pröfning och anmodade ett utskott, bestäende af professorerna Anders Donner, E. R. Neovius och undertecknad att granska densamma. Kartans projektion är visserligen icke konform, ej heller äro distanserna exakt angifna annat än vid skärningsparallellerna; men dä afvikelserna i ytor, afständ och vinklar till följd af kar- tans lilla skala äro sä smä, att de vid reproduktionen knappast blifva märkbara, än mindre pä nägot sätt störa kartans använd- barhet, ansäg utskottet densamma, för att undvika tidsutdräkt, kunna användas. Sällskapet uppdrog därför ät kartans kon- struktör ingeniör J. F. Sevon att fortsätta arbetet under inseende af förenämnda utskott, och ingår resultatet häraf såsom n:o Ii Atlas öfver Finland. Kartan är konstruerad med användande af en konisk pro- Jektion, skärande jordytan vid parallellerna för 61 15 och 68 45 samt med mmedelmeridian genom Helsingfors. Såsom fix- punkter stodo till buds trigonometriskt bestämda punkter, hö- rande till Rysk-Skandinaviska Gradmätningen 1816—55 och till Baltiska Triangulationen 1828—38, vidare de astronomiska be- stämningar, som utförts af Ryska Topografiska kåren 1860—69, afvensom af samma kär bestämda polygonpunkter, och slutligen ortsbestämningar, utförda af finska myndigheter och forskare. Antalet använda fixpunkter utgör omkring 500. Inom de af fixpunkterna bildade trianglarna inkonnekterades sedermera kart- materialet ifrän landets generalkarta. För grannländerna äter tecknades detaljerna dels efter allmänt kända kartverk, dels pä Kola halfön enligt de finska expeditionernas iakttagelser. För att bestämma de namn, som skulle pä kartan införas, tillsatte Sällskapet ett särskildt utskott. Detta hade att tillgå uppgifter, som meddelats Sällskapet af en mängd personer (se Fennia, 14, n:o 3 Wallin och n:o 4 Saxen). Dä emellertid frä- gan om kommunernas namn i svensk och i finsk skrift under senare tid underkastats mycken diskussion och ännu är stadd i utveckling, kan icke anspråk göras pä att i hvarje fall det eller de riktigaste blifvit å kartan införda. Delvis äro upptagna namn på båda språken; dessutom hafva några mera kända namn af lokal betydelse införts jämte de officiella; i den uti Atlas ingående namnlistan äro ännu flera dubbla namn upptagna. --- Finland. 5 Hvarjehanda smärre skiljaktigheter i de båda språken hafva däremot alldeles utelämnats såsom nästan betydelselösa. Här må dock nämnas, att de finska namnen på -nen uti svenskan ofta sluta på -s, samt att att den i vestra Finland gängse än- delsen -/ahti antager formen -/aks hufvudsakligen uti de östra delarna af landet. Uti de båda texterna på finska och på svenska äro i det väsentligaste begagnade namn på motsvarande språk. I den franska texten åter äro främst använda benämningar på det språk, som uti kommunen i fråga är flertalets, och detta namn upptages jämväl i namnlistan främst. Landets gränser. Finlands nuvarande gränser emot grann- länderna äro bestämda medels flere traktater samt kejserliga förordningar och bref. Gränsen emot Sverige fastställdes vid freden i Fredrikshamn den 17 september 1809, och bestämdes sedan närmare genom gränstraktaten af den 20 november 1810. Denna gräns vidtager från Bottniska viken, följer den djupaste fåran i Torne älf (likväl sålunda att Torneå stad, som ligger vester om sagda fåra, tillhör Finland), och går sedan långsmed Muonio och Könkämä älfvar, Kilpijärvi sjö samt Radjejoki bäck till Koltapahta röse (lat. 69” 4 och long. E från Greenwich 20” 30"), hvarest sistsagda bäck tager sin början från Koltajärvi sjö, där äfven Norges område vidtager. Gränsen emot Norge, som till största delen förr utgjorde gränsen emellan Sverige och Danmark, är bestämd genom Strömstads gränstraktat af den 2 oktober 1751. Från Koltapahta går gränsen i bukter till Finlands högsta fjäll, Halditschokko (höjd 1,254 m), därifrän längs- med vattendelaren till källorna af Kietsimänjoki bäck, som tager sin början från Peltotunturi (lat. 68? 35', long. 24? 53). Här- ifrån följer gränsen djupaste fåran i sistnämnda bäck, sedan i Skietschem-, Enare- och Tana-älfvar ända till utloppet af Skvarro- jok, som faller i Tana från norska sidan (lat. 70” &, long. 27” 58').. Härifrån vänder sig gränsen mot sydvest, går öfver fjället Kolmisoivi-Madakietsa (lat. 69? 51' och long. 28” 30'), hvarest den genom ofvannämnda Strömstads gränstraktat bestämda gränsen slutar.Finland. 5 Hvarjehanda smärre skiljaktigheter i de båda språken hafva däremot alldeles utelämnats såsom nästan betydelselösa. Här må dock nämnas, att de finska namnen på -nen uti svenskan ofta sluta på -s, samt att att den i vestra Finland gängse än- delsen -/ahti antager formen -/aks hufvudsakligen uti de östra delarna af landet. Uti de båda texterna på finska och på svenska äro i det väsentligaste begagnade namn på motsvarande språk. I den franska texten åter äro främst använda benämningar på det språk, som uti kommunen i fråga är flertalets, och detta namn upptages jämväl i namnlistan främst. Landets gränser. Finlands nuvarande gränser emot grann- länderna äro bestämda medels flere traktater samt kejserliga förordningar och bref. Gränsen emot Sverige fastställdes vid freden i Fredrikshamn den 17 september 1809, och bestämdes sedan närmare genom gränstraktaten af den 20 november 1810. Denna gräns vidtager från Bottniska viken, följer den djupaste fåran i Torne älf (likväl sålunda att Torneå stad, som ligger vester om sagda fåra, tillhör Finland), och går sedan långsmed Muonio och Könkämä älfvar, Kilpijärvi sjö samt Radjejoki bäck till Koltapahta röse (lat. 69” 4 och long. E från Greenwich 20” 30"), hvarest sistsagda bäck tager sin början från Koltajärvi sjö, där äfven Norges område vidtager. Gränsen emot Norge, som till största delen förr utgjorde gränsen emellan Sverige och Danmark, är bestämd genom Strömstads gränstraktat af den 2 oktober 1751. Från Koltapahta går gränsen i bukter till Finlands högsta fjäll, Halditschokko (höjd 1,254 m), därifrän längs- med vattendelaren till källorna af Kietsimänjoki bäck, som tager sin början från Peltotunturi (lat. 68? 35', long. 24? 53). Här- ifrån följer gränsen djupaste fåran i sistnämnda bäck, sedan i Skietschem-, Enare- och Tana-älfvar ända till utloppet af Skvarro- jok, som faller i Tana från norska sidan (lat. 70” &, long. 27” 58').. Härifrån vänder sig gränsen mot sydvest, går öfver fjället Kolmisoivi-Madakietsa (lat. 69? 51' och long. 28” 30'), hvarest den genom ofvannämnda Strömstads gränstraktat bestämda gränsen slutar.Finland. 5 Hvarjehanda smärre skiljaktigheter i de båda språken hafva däremot alldeles utelämnats såsom nästan betydelselösa. Här må dock nämnas, att de finska namnen på -nen uti svenskan ofta sluta på -s, samt att att den i vestra Finland gängse än- delsen -/ahti antager formen -/aks hufvudsakligen uti de östra delarna af landet. Uti de båda texterna på finska och på svenska äro i det väsentligaste begagnade namn på motsvarande språk. I den franska texten åter äro främst använda benämningar på det språk, som uti kommunen i fråga är flertalets, och detta namn upptages jämväl i namnlistan främst. Landets gränser. Finlands nuvarande gränser emot grann- länderna äro bestämda medels flere traktater samt kejserliga förordningar och bref. Gränsen emot Sverige fastställdes vid freden i Fredrikshamn den 17 september 1809, och bestämdes sedan närmare genom gränstraktaten af den 20 november 1810. Denna gräns vidtager från Bottniska viken, följer den djupaste fåran i Torne älf (likväl sålunda att Torneå stad, som ligger vester om sagda fåra, tillhör Finland), och går sedan långsmed Muonio och Könkämä älfvar, Kilpijärvi sjö samt Radjejoki bäck till Koltapahta röse (lat. 69” 4 och long. E från Greenwich 20” 30"), hvarest sistsagda bäck tager sin början från Koltajärvi sjö, där äfven Norges område vidtager. Gränsen emot Norge, som till största delen förr utgjorde gränsen emellan Sverige och Danmark, är bestämd genom Strömstads gränstraktat af den 2 oktober 1751. Från Koltapahta går gränsen i bukter till Finlands högsta fjäll, Halditschokko (höjd 1,254 m), därifrän längs- med vattendelaren till källorna af Kietsimänjoki bäck, som tager sin början från Peltotunturi (lat. 68? 35', long. 24? 53). Här- ifrån följer gränsen djupaste fåran i sistnämnda bäck, sedan i Skietschem-, Enare- och Tana-älfvar ända till utloppet af Skvarro- jok, som faller i Tana från norska sidan (lat. 70” &, long. 27” 58').. Härifrån vänder sig gränsen mot sydvest, går öfver fjället Kolmisoivi-Madakietsa (lat. 69? 51' och long. 28” 30'), hvarest den genom ofvannämnda Strömstads gränstraktat bestämda gränsen slutar. --- 6 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 1. Frän denna punkt framät blef gränsen bestämd först är 1826, dä det af Ryssland och Norge gemensamt häfdade, s. k. Faellesdistriktet delades. Då bestämdes och kartlades äfven gränsen emellan Norge och Finland ända till Mutkavaara (lat. 69” 3, long. 28” 58) nära Pasvik älfven, hvarest sistsagda gräns slutar. Enligt denna rågång skulle longituden för råpunkten Rajapää, som ligger längst i öster på sträckan Kolmisoivi- Mutkavaara, varit 28” 48', hvaremot densamma numera, enligt den under åren 1896—97 verkställda rågången, är omkring 21 km ostligare, nämligen 29? 20'. På kartan uti Atlas är denna gräns riktigt återgifven. Gränsen emellan Ryssland och Finland från Mutkavaara söderut mot Ladoga sjö har blifvit bestämd vid fredsslutet i Stol- bova den 27 februari 1617 och närmare genom gränsbrefvet af den 3 augusti 1621. Den sträcker sig från Kolmikanta (lat. 62? 42', long. 32” 23 till Variskivi vid Ladogas östra strand, därifrån öfver Ladoga, och slutligen öfver näset mellan Ladoga och Finska viken vid Rajajoki (lat. 60” 8', long. 27' 58') enl. kejserliga kungörelsen af den 9 oktober 1816 och förordningen af den 15 februari 1864. Härifrån går gränsen sedan längsmed Finska viken, vesterom Ålands skärgård till Bottniska viken och längs den sistnämnda till Torne älfs mynning. Areal. Då landets kartverk grundar sig på mätningar, verkställda för skiftes- och skattläggningsändamål under olika tider, omfattande mer än ett sekel, och är sammanställdt med tillhjälp af delvis föråldrade astronomiska bestämningar, äro de tillgängliga uppgifterna öfver Finlands areal jämförelsevis mindre noggranna. Uträkningar omfattande hela landet hafva på senare tider verkställts af Öfverstyrelsen för landtmäteriet (år 1870) och af generalmajoren i ryska generalstaben J. Strelbitski (se- nast år 1882). Enligt den förstnämndas kalkyler utgör Finlands areal 371,481 km?, — inberäknadt sjöarna !) äfvensom de 1,198 km?, hvilka enligt rågången mot Norge (1896—97) tillhöra Fin- land utöfver hvad landets generalkarta hittills utvisat, men icke 1) Däremot äro vattnen icke inberäknade uti de uppgifter öfver arealerna, hvilka meddelas i listan öfver socknar, härad och län uti själfva kartverket Atlas öfver Finland.6 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 1. Frän denna punkt framät blef gränsen bestämd först är 1826, dä det af Ryssland och Norge gemensamt häfdade, s. k. Faellesdistriktet delades. Då bestämdes och kartlades äfven gränsen emellan Norge och Finland ända till Mutkavaara (lat. 69” 3, long. 28” 58) nära Pasvik älfven, hvarest sistsagda gräns slutar. Enligt denna rågång skulle longituden för råpunkten Rajapää, som ligger längst i öster på sträckan Kolmisoivi- Mutkavaara, varit 28” 48', hvaremot densamma numera, enligt den under åren 1896—97 verkställda rågången, är omkring 21 km ostligare, nämligen 29? 20'. På kartan uti Atlas är denna gräns riktigt återgifven. Gränsen emellan Ryssland och Finland från Mutkavaara söderut mot Ladoga sjö har blifvit bestämd vid fredsslutet i Stol- bova den 27 februari 1617 och närmare genom gränsbrefvet af den 3 augusti 1621. Den sträcker sig från Kolmikanta (lat. 62? 42', long. 32” 23 till Variskivi vid Ladogas östra strand, därifrån öfver Ladoga, och slutligen öfver näset mellan Ladoga och Finska viken vid Rajajoki (lat. 60” 8', long. 27' 58') enl. kejserliga kungörelsen af den 9 oktober 1816 och förordningen af den 15 februari 1864. Härifrån går gränsen sedan längsmed Finska viken, vesterom Ålands skärgård till Bottniska viken och längs den sistnämnda till Torne älfs mynning. Areal. Då landets kartverk grundar sig på mätningar, verkställda för skiftes- och skattläggningsändamål under olika tider, omfattande mer än ett sekel, och är sammanställdt med tillhjälp af delvis föråldrade astronomiska bestämningar, äro de tillgängliga uppgifterna öfver Finlands areal jämförelsevis mindre noggranna. Uträkningar omfattande hela landet hafva på senare tider verkställts af Öfverstyrelsen för landtmäteriet (år 1870) och af generalmajoren i ryska generalstaben J. Strelbitski (se- nast år 1882). Enligt den förstnämndas kalkyler utgör Finlands areal 371,481 km?, — inberäknadt sjöarna !) äfvensom de 1,198 km?, hvilka enligt rågången mot Norge (1896—97) tillhöra Fin- land utöfver hvad landets generalkarta hittills utvisat, men icke 1) Däremot äro vattnen icke inberäknade uti de uppgifter öfver arealerna, hvilka meddelas i listan öfver socknar, härad och län uti själfva kartverket Atlas öfver Finland.6 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 1. Frän denna punkt framät blef gränsen bestämd först är 1826, dä det af Ryssland och Norge gemensamt häfdade, s. k. Faellesdistriktet delades. Då bestämdes och kartlades äfven gränsen emellan Norge och Finland ända till Mutkavaara (lat. 69” 3, long. 28” 58) nära Pasvik älfven, hvarest sistsagda gräns slutar. Enligt denna rågång skulle longituden för råpunkten Rajapää, som ligger längst i öster på sträckan Kolmisoivi- Mutkavaara, varit 28” 48', hvaremot densamma numera, enligt den under åren 1896—97 verkställda rågången, är omkring 21 km ostligare, nämligen 29? 20'. På kartan uti Atlas är denna gräns riktigt återgifven. Gränsen emellan Ryssland och Finland från Mutkavaara söderut mot Ladoga sjö har blifvit bestämd vid fredsslutet i Stol- bova den 27 februari 1617 och närmare genom gränsbrefvet af den 3 augusti 1621. Den sträcker sig från Kolmikanta (lat. 62? 42', long. 32” 23 till Variskivi vid Ladogas östra strand, därifrån öfver Ladoga, och slutligen öfver näset mellan Ladoga och Finska viken vid Rajajoki (lat. 60” 8', long. 27' 58') enl. kejserliga kungörelsen af den 9 oktober 1816 och förordningen af den 15 februari 1864. Härifrån går gränsen sedan längsmed Finska viken, vesterom Ålands skärgård till Bottniska viken och längs den sistnämnda till Torne älfs mynning. Areal. Då landets kartverk grundar sig på mätningar, verkställda för skiftes- och skattläggningsändamål under olika tider, omfattande mer än ett sekel, och är sammanställdt med tillhjälp af delvis föråldrade astronomiska bestämningar, äro de tillgängliga uppgifterna öfver Finlands areal jämförelsevis mindre noggranna. Uträkningar omfattande hela landet hafva på senare tider verkställts af Öfverstyrelsen för landtmäteriet (år 1870) och af generalmajoren i ryska generalstaben J. Strelbitski (se- nast år 1882). Enligt den förstnämndas kalkyler utgör Finlands areal 371,481 km?, — inberäknadt sjöarna !) äfvensom de 1,198 km?, hvilka enligt rågången mot Norge (1896—97) tillhöra Fin- land utöfver hvad landets generalkarta hittills utvisat, men icke 1) Däremot äro vattnen icke inberäknade uti de uppgifter öfver arealerna, hvilka meddelas i listan öfver socknar, härad och län uti själfva kartverket Atlas öfver Finland. --- Finland. 7 inberäknadt Finlands andel af Ladoga, 8,014 km?. Enligt beräk- ningar verkställda af Strelbitski är däremot landets areal endast 366,788 km?. Pä hvilket sätt den kännbara differensen mellan dessa resultat fördelas emellan de skilda länen, framgär ur nedan- stäende tabell. Kvadratkilometer, Län | == == |Enligt Öfverst.| Enligt Strel- N för landtm. bitski, Differens. Nylands . . 4 11,790 11,872 + 82 Åbo och Björneborgs N 24, 565 24,171 — 394 Tavastehus . . . a 22, ,081 21 584 — 497 Viborgs ss fam & 35, 850 35, ,041 — 809 S:t Michels . . 0.0. 29, 885 29, 840 — 45 Kuopio. . L. 44, 750 | 42,730 — 2,020 VR oc « s a m van 41, 1623 | 41,711 + 88 Uleåborgs 0 «| 167, 937 | 166, 0] 167,937 | 166839 | — 1,098 | % Summa] 371481 | 366,788 | —4,693 | Säsom häraf framgär äro differenserna emellan Öfversty- relsens för landtmäteriet och Strelbitskis beräkningar delvis ganska betydande. Den största skillnaden förekommer i af- seende ä arealen af Kuopio län. I norra delen af landet och i synnerhet i Uleåborgs län, där specialkartor äfvensom tillför- litliga geografiska kartor saknas, kan Öfverstyrelsens för landt- mäteriet uträkning vara felaktig till det belopp, till hvilket skillnaden emellan i fräga varande beräkningar uppgär. Men dä Öfverstyrelsens uppgifter öfver arealerna för de öfriga länen grunda sig pä uträkningar, verkställda med tillhjälp af socken- kartorna (1 :20,000), kunna desamma göra anspråk pä stor grad af tillförlitlighet. Strelbitskis beräkningar äter torde vara verk- ställda med anlitande af generalstabens åren 1865—80 i skalan 1: 420,000 publicerade karta, således i 21 gånger mindre skala än de förstnämnda. Genom denna omständighet kan likväl icke förklaras nyssnämnda stora differens i Kuopio läns areal, i af- seende ä hvilken Öfverstyrelsens för landtmäteriet uppgift syn- barligen är riktigare än Strelbitskis. Detta framgär bland annat ur en uträkning, som nyligen verkställts å sagda Ofverstyrelse, och hvarvid afseende fästats å kartans krympning och projek-Finland. 7 inberäknadt Finlands andel af Ladoga, 8,014 km?. Enligt beräk- ningar verkställda af Strelbitski är däremot landets areal endast 366,788 km?. Pä hvilket sätt den kännbara differensen mellan dessa resultat fördelas emellan de skilda länen, framgär ur nedan- stäende tabell. Kvadratkilometer, Län | == == |Enligt Öfverst.| Enligt Strel- N för landtm. bitski, Differens. Nylands . . 4 11,790 11,872 + 82 Åbo och Björneborgs N 24, 565 24,171 — 394 Tavastehus . . . a 22, ,081 21 584 — 497 Viborgs ss fam & 35, 850 35, ,041 — 809 S:t Michels . . 0.0. 29, 885 29, 840 — 45 Kuopio. . L. 44, 750 | 42,730 — 2,020 VR oc « s a m van 41, 1623 | 41,711 + 88 Uleåborgs 0 «| 167, 937 | 166, 0] 167,937 | 166839 | — 1,098 | % Summa] 371481 | 366,788 | —4,693 | Säsom häraf framgär äro differenserna emellan Öfversty- relsens för landtmäteriet och Strelbitskis beräkningar delvis ganska betydande. Den största skillnaden förekommer i af- seende ä arealen af Kuopio län. I norra delen af landet och i synnerhet i Uleåborgs län, där specialkartor äfvensom tillför- litliga geografiska kartor saknas, kan Öfverstyrelsens för landt- mäteriet uträkning vara felaktig till det belopp, till hvilket skillnaden emellan i fräga varande beräkningar uppgär. Men dä Öfverstyrelsens uppgifter öfver arealerna för de öfriga länen grunda sig pä uträkningar, verkställda med tillhjälp af socken- kartorna (1 :20,000), kunna desamma göra anspråk pä stor grad af tillförlitlighet. Strelbitskis beräkningar äter torde vara verk- ställda med anlitande af generalstabens åren 1865—80 i skalan 1: 420,000 publicerade karta, således i 21 gånger mindre skala än de förstnämnda. Genom denna omständighet kan likväl icke förklaras nyssnämnda stora differens i Kuopio läns areal, i af- seende ä hvilken Öfverstyrelsens för landtmäteriet uppgift syn- barligen är riktigare än Strelbitskis. Detta framgär bland annat ur en uträkning, som nyligen verkställts å sagda Ofverstyrelse, och hvarvid afseende fästats å kartans krympning och projek-Finland. 7 inberäknadt Finlands andel af Ladoga, 8,014 km?. Enligt beräk- ningar verkställda af Strelbitski är däremot landets areal endast 366,788 km?. Pä hvilket sätt den kännbara differensen mellan dessa resultat fördelas emellan de skilda länen, framgär ur nedan- stäende tabell. Kvadratkilometer, Län | == == |Enligt Öfverst.| Enligt Strel- N för landtm. bitski, Differens. Nylands . . 4 11,790 11,872 + 82 Åbo och Björneborgs N 24, 565 24,171 — 394 Tavastehus . . . a 22, ,081 21 584 — 497 Viborgs ss fam & 35, 850 35, ,041 — 809 S:t Michels . . 0.0. 29, 885 29, 840 — 45 Kuopio. . L. 44, 750 | 42,730 — 2,020 VR oc « s a m van 41, 1623 | 41,711 + 88 Uleåborgs 0 «| 167, 937 | 166, 0] 167,937 | 166839 | — 1,098 | % Summa] 371481 | 366,788 | —4,693 | Säsom häraf framgär äro differenserna emellan Öfversty- relsens för landtmäteriet och Strelbitskis beräkningar delvis ganska betydande. Den största skillnaden förekommer i af- seende ä arealen af Kuopio län. I norra delen af landet och i synnerhet i Uleåborgs län, där specialkartor äfvensom tillför- litliga geografiska kartor saknas, kan Öfverstyrelsens för landt- mäteriet uträkning vara felaktig till det belopp, till hvilket skillnaden emellan i fräga varande beräkningar uppgär. Men dä Öfverstyrelsens uppgifter öfver arealerna för de öfriga länen grunda sig pä uträkningar, verkställda med tillhjälp af socken- kartorna (1 :20,000), kunna desamma göra anspråk pä stor grad af tillförlitlighet. Strelbitskis beräkningar äter torde vara verk- ställda med anlitande af generalstabens åren 1865—80 i skalan 1: 420,000 publicerade karta, således i 21 gånger mindre skala än de förstnämnda. Genom denna omständighet kan likväl icke förklaras nyssnämnda stora differens i Kuopio läns areal, i af- seende ä hvilken Öfverstyrelsens för landtmäteriet uppgift syn- barligen är riktigare än Strelbitskis. Detta framgär bland annat ur en uträkning, som nyligen verkställts å sagda Ofverstyrelse, och hvarvid afseende fästats å kartans krympning och projek- --- 8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 1. tion. Denna uträkning har gifvit säsom Kuopio läns areal 45,052 km?, mot 44,750 km? är 1870, hvarigenom differensen mellan Öfverstyrelsens för landtmäteriet och Strelbitskis upp- gifter i själfva verket skulle blifva ännu större än den i tabellen angifna. Af Finlands hela areal intages 11,16 % af vatten (inberäk- nadt Finlands andel af Ladoga) och 88,84 % af land. Enligt beräkningar anställda af Strelbitski, äro nämligen arealerna af fastland, holmar och sjöar i de skilda länen i km? följande: !) I I Holmar | Holmar | Sjöar å | Sjöar & Län. Fastland. i i fasta — | holmar i | Summa. sjöar. hafvet. landet. | hafvet. Nylands . . . .1 10,524 62 545 | TAV | — | 11,872 Åbo o. Björneborgs 19,667 22 | 3,447 | 1,024 11 24,171 Tavastehus. . . 17,707 251 | — 3,626 — 21,584 Viborgs . . . . .| 30120 937 > 339 | 11659 — | 43.055 S:t Michels. . . .| 146383! 2,637 | — 5565 i — 22,840 Kuopio . . . . .| 34082 1,665 — 6983 | — 42,730 Vasa < LL. 37,623 | 161 | 526 3,401 — 41,711 Uleåborgs . . . .! 156,295 443 243 8,660 — I 165,641 Summa | 320,656 | 6,178 | 5,100 | 41,659| 11 | 373,604 Säledes: land 331,934 km?, vatten 41,670 » Säsom ur denna tabell framgär är S:t Michels län mest rikt pä sjöar, dä 24,36 % af dess areal utgöres af vatten. Där- näst kommer Kuopio län med 16,34%o. Relativt minst finnas sjöar i Uleäborgs län, nämligen endast 5,23 % af hela arealen. Administrativ indelning. Angående landskapen i Finland och den första läneindelningen redogöres uti texten till kart- bladet 32 a (3, Landskapen). Sedermera har länens antal under tidernas lopp ökats. Sålunda bestämdes år 1775 länens antal 1) I denna tabell har icke fästats afseende vid förut nämnda område af 1,198 km?, hvilket hittills icke ännu blifvit fullständigt kartlagdt och inom hvilket sjöarnas areal kan uppskattas till omkring 150 km?8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 1. tion. Denna uträkning har gifvit säsom Kuopio läns areal 45,052 km?, mot 44,750 km? är 1870, hvarigenom differensen mellan Öfverstyrelsens för landtmäteriet och Strelbitskis upp- gifter i själfva verket skulle blifva ännu större än den i tabellen angifna. Af Finlands hela areal intages 11,16 % af vatten (inberäk- nadt Finlands andel af Ladoga) och 88,84 % af land. Enligt beräkningar anställda af Strelbitski, äro nämligen arealerna af fastland, holmar och sjöar i de skilda länen i km? följande: !) I I Holmar | Holmar | Sjöar å | Sjöar & Län. Fastland. i i fasta — | holmar i | Summa. sjöar. hafvet. landet. | hafvet. Nylands . . . .1 10,524 62 545 | TAV | — | 11,872 Åbo o. Björneborgs 19,667 22 | 3,447 | 1,024 11 24,171 Tavastehus. . . 17,707 251 | — 3,626 — 21,584 Viborgs . . . . .| 30120 937 > 339 | 11659 — | 43.055 S:t Michels. . . .| 146383! 2,637 | — 5565 i — 22,840 Kuopio . . . . .| 34082 1,665 — 6983 | — 42,730 Vasa < LL. 37,623 | 161 | 526 3,401 — 41,711 Uleåborgs . . . .! 156,295 443 243 8,660 — I 165,641 Summa | 320,656 | 6,178 | 5,100 | 41,659| 11 | 373,604 Säledes: land 331,934 km?, vatten 41,670 » Säsom ur denna tabell framgär är S:t Michels län mest rikt pä sjöar, dä 24,36 % af dess areal utgöres af vatten. Där- näst kommer Kuopio län med 16,34%o. Relativt minst finnas sjöar i Uleäborgs län, nämligen endast 5,23 % af hela arealen. Administrativ indelning. Angående landskapen i Finland och den första läneindelningen redogöres uti texten till kart- bladet 32 a (3, Landskapen). Sedermera har länens antal under tidernas lopp ökats. Sålunda bestämdes år 1775 länens antal 1) I denna tabell har icke fästats afseende vid förut nämnda område af 1,198 km?, hvilket hittills icke ännu blifvit fullständigt kartlagdt och inom hvilket sjöarnas areal kan uppskattas till omkring 150 km?8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 1. tion. Denna uträkning har gifvit säsom Kuopio läns areal 45,052 km?, mot 44,750 km? är 1870, hvarigenom differensen mellan Öfverstyrelsens för landtmäteriet och Strelbitskis upp- gifter i själfva verket skulle blifva ännu större än den i tabellen angifna. Af Finlands hela areal intages 11,16 % af vatten (inberäk- nadt Finlands andel af Ladoga) och 88,84 % af land. Enligt beräkningar anställda af Strelbitski, äro nämligen arealerna af fastland, holmar och sjöar i de skilda länen i km? följande: !) I I Holmar | Holmar | Sjöar å | Sjöar & Län. Fastland. i i fasta — | holmar i | Summa. sjöar. hafvet. landet. | hafvet. Nylands . . . .1 10,524 62 545 | TAV | — | 11,872 Åbo o. Björneborgs 19,667 22 | 3,447 | 1,024 11 24,171 Tavastehus. . . 17,707 251 | — 3,626 — 21,584 Viborgs . . . . .| 30120 937 > 339 | 11659 — | 43.055 S:t Michels. . . .| 146383! 2,637 | — 5565 i — 22,840 Kuopio . . . . .| 34082 1,665 — 6983 | — 42,730 Vasa < LL. 37,623 | 161 | 526 3,401 — 41,711 Uleåborgs . . . .! 156,295 443 243 8,660 — I 165,641 Summa | 320,656 | 6,178 | 5,100 | 41,659| 11 | 373,604 Säledes: land 331,934 km?, vatten 41,670 » Säsom ur denna tabell framgär är S:t Michels län mest rikt pä sjöar, dä 24,36 % af dess areal utgöres af vatten. Där- näst kommer Kuopio län med 16,34%o. Relativt minst finnas sjöar i Uleäborgs län, nämligen endast 5,23 % af hela arealen. Administrativ indelning. Angående landskapen i Finland och den första läneindelningen redogöres uti texten till kart- bladet 32 a (3, Landskapen). Sedermera har länens antal under tidernas lopp ökats. Sålunda bestämdes år 1775 länens antal 1) I denna tabell har icke fästats afseende vid förut nämnda område af 1,198 km?, hvilket hittills icke ännu blifvit fullständigt kartlagdt och inom hvilket sjöarnas areal kan uppskattas till omkring 150 km? --- Finland. 9 till sex, och deras namn voro: 1) Åbo och Björneborgs, 2) Ny- lands och Tavastehus, 3) Kymmenegårds, 4) Savolaks, 5) Vasa och 6) Uleåborgs län. År 1811, då Viborgs län förenades med det öfriga Finland, blef länens antal sju, och slutligen år 1831 delades och reglerades länen ånyo. Vid detta tillfälle bestäm- des deras antal till åtta och deras namn blefvo följande: 1) Ny- lands, 2) Åbo och Björneborgs med Åland, 3) Tavastehus, 4) Viborgs, 5) S:t Michels, 6) Kuopio, 7) Vasa och 8) Uleåborgs län, såsom desamma äfven för närvarande benämnas. Sedan år 1837 benämnas länens styresmän guvernörer. I administrativt afseende äro länen indelade i härad, hvilkas hufvudsyfte under äldre tider lärer hafva varit af mera judiciell natur, nämligen upprätthållandet af allmän frid och säkerhet. Numera hafva häraden endast administrativ betydelse. Deras gränser kunna i undantagsfall sammanfalla med grän- serna för domsagorna, men de äro numera alltid större än de minsta områden för judiciell verksamhet, tingslagen. Häradens antal har under tidernas lopp undergått åtskilliga förändringar och är för närvarande 51. Deras namn framgår ur den för- teckning, som är införd uti Atlas. Högsta förvaltningsman i -häradet benämnes kronofogde. Häraden äro åter i administrativt afseende indelade i mindre områden, s. k. länsmansdistrikt, af hvilka för närvarande finnas inalles 269. Nedanstäende tabell utvisar antalet härad och länsmansdistrikt i-de skilda länen. Län Härad. Bä Nylands . . i x & 4 24 Abo och Björneborgs . 10 | 47 Tavastehus . rea 6 | 27 Viborgs . . 9 42 S:t Michels . 4 21 Kuopio 6 28 Vasa . . 6 42 Uleäborgs 6 38 Summa | 51 269 Genom k. förordningen af den 6 februari 1865 förunnades Finlands landskommuner rätt att själfva handhafva värden om sina Finland. 9 till sex, och deras namn voro: 1) Åbo och Björneborgs, 2) Ny- lands och Tavastehus, 3) Kymmenegårds, 4) Savolaks, 5) Vasa och 6) Uleåborgs län. År 1811, då Viborgs län förenades med det öfriga Finland, blef länens antal sju, och slutligen år 1831 delades och reglerades länen ånyo. Vid detta tillfälle bestäm- des deras antal till åtta och deras namn blefvo följande: 1) Ny- lands, 2) Åbo och Björneborgs med Åland, 3) Tavastehus, 4) Viborgs, 5) S:t Michels, 6) Kuopio, 7) Vasa och 8) Uleåborgs län, såsom desamma äfven för närvarande benämnas. Sedan år 1837 benämnas länens styresmän guvernörer. I administrativt afseende äro länen indelade i härad, hvilkas hufvudsyfte under äldre tider lärer hafva varit af mera judiciell natur, nämligen upprätthållandet af allmän frid och säkerhet. Numera hafva häraden endast administrativ betydelse. Deras gränser kunna i undantagsfall sammanfalla med grän- serna för domsagorna, men de äro numera alltid större än de minsta områden för judiciell verksamhet, tingslagen. Häradens antal har under tidernas lopp undergått åtskilliga förändringar och är för närvarande 51. Deras namn framgår ur den för- teckning, som är införd uti Atlas. Högsta förvaltningsman i -häradet benämnes kronofogde. Häraden äro åter i administrativt afseende indelade i mindre områden, s. k. länsmansdistrikt, af hvilka för närvarande finnas inalles 269. Nedanstäende tabell utvisar antalet härad och länsmansdistrikt i-de skilda länen. Län Härad. Bä Nylands . . i x & 4 24 Abo och Björneborgs . 10 | 47 Tavastehus . rea 6 | 27 Viborgs . . 9 42 S:t Michels . 4 21 Kuopio 6 28 Vasa . . 6 42 Uleäborgs 6 38 Summa | 51 269 Genom k. förordningen af den 6 februari 1865 förunnades Finlands landskommuner rätt att själfva handhafva värden om sina Finland. 9 till sex, och deras namn voro: 1) Åbo och Björneborgs, 2) Ny- lands och Tavastehus, 3) Kymmenegårds, 4) Savolaks, 5) Vasa och 6) Uleåborgs län. År 1811, då Viborgs län förenades med det öfriga Finland, blef länens antal sju, och slutligen år 1831 delades och reglerades länen ånyo. Vid detta tillfälle bestäm- des deras antal till åtta och deras namn blefvo följande: 1) Ny- lands, 2) Åbo och Björneborgs med Åland, 3) Tavastehus, 4) Viborgs, 5) S:t Michels, 6) Kuopio, 7) Vasa och 8) Uleåborgs län, såsom desamma äfven för närvarande benämnas. Sedan år 1837 benämnas länens styresmän guvernörer. I administrativt afseende äro länen indelade i härad, hvilkas hufvudsyfte under äldre tider lärer hafva varit af mera judiciell natur, nämligen upprätthållandet af allmän frid och säkerhet. Numera hafva häraden endast administrativ betydelse. Deras gränser kunna i undantagsfall sammanfalla med grän- serna för domsagorna, men de äro numera alltid större än de minsta områden för judiciell verksamhet, tingslagen. Häradens antal har under tidernas lopp undergått åtskilliga förändringar och är för närvarande 51. Deras namn framgår ur den för- teckning, som är införd uti Atlas. Högsta förvaltningsman i -häradet benämnes kronofogde. Häraden äro åter i administrativt afseende indelade i mindre områden, s. k. länsmansdistrikt, af hvilka för närvarande finnas inalles 269. Nedanstäende tabell utvisar antalet härad och länsmansdistrikt i-de skilda länen. Län Härad. Bä Nylands . . i x & 4 24 Abo och Björneborgs . 10 | 47 Tavastehus . rea 6 | 27 Viborgs . . 9 42 S:t Michels . 4 21 Kuopio 6 28 Vasa . . 6 42 Uleäborgs 6 38 Summa | 51 269 Genom k. förordningen af den 6 februari 1865 förunnades Finlands landskommuner rätt att själfva handhafva värden om sina --- 10 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 1. ekonomiska och andra allmänna angelägenheter, såvida desamma ej, enligt gällande författningar, på offentlig mydighets eller domstols behandling ankomma. Därvid definierades äfven be- tydelsen af ordet »kommun» sålunda, att hvarje kyrkoförsam- ling på landet (socken, kapell, bönehus, bruk) skall utgöra en särskild kommun, i fall flere församlingar förut icke voro under gemensam förvaltning förenade. Enligt k. förordningen af den 15 juni 1898 förutsättes likväl numera, att hvarje landskommun har sitt skilda landområde. Kommunerna spela såsom terri- toriala områden i många afseenden den roll, som förut tillhört kyrkosocknarna och de med dem, åtminstone tidtals, samman- fallande jordebokssocknarna, hvilka sistnämnda kunna anses datera sig från är 1524. Nedanstående tabell utvisar antalet städer, köpingar och landskommuner i de skilda länen år 1898. | Län. | — Städer. Köpingar. | kortt Nylands . . N 5 | — 39 Abe och Björneborgs : 6 | 2 120 Tavastehus 2 : 1 49 Viborgs . 6 | — 50 S:t Michels 3 | — 26 Kuopio 3 ! 1 37 Vasa . 7 -— 84 Uleåborgs 5 — 68 Summa 37 I 4 473 En förteckning öfver städernas, köpingarnas och lands- kommunernas namn är bifogad atlasverket. Kartbladet n:o I utvisar gränserna för länen och häraden äfvensom för socknarna, hvilka kunna omfatta en eller flere kommuner. O. Savander m. fl.10 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 1. ekonomiska och andra allmänna angelägenheter, såvida desamma ej, enligt gällande författningar, på offentlig mydighets eller domstols behandling ankomma. Därvid definierades äfven be- tydelsen af ordet »kommun» sålunda, att hvarje kyrkoförsam- ling på landet (socken, kapell, bönehus, bruk) skall utgöra en särskild kommun, i fall flere församlingar förut icke voro under gemensam förvaltning förenade. Enligt k. förordningen af den 15 juni 1898 förutsättes likväl numera, att hvarje landskommun har sitt skilda landområde. Kommunerna spela såsom terri- toriala områden i många afseenden den roll, som förut tillhört kyrkosocknarna och de med dem, åtminstone tidtals, samman- fallande jordebokssocknarna, hvilka sistnämnda kunna anses datera sig från är 1524. Nedanstående tabell utvisar antalet städer, köpingar och landskommuner i de skilda länen år 1898. | Län. | — Städer. Köpingar. | kortt Nylands . . N 5 | — 39 Abe och Björneborgs : 6 | 2 120 Tavastehus 2 : 1 49 Viborgs . 6 | — 50 S:t Michels 3 | — 26 Kuopio 3 ! 1 37 Vasa . 7 -— 84 Uleåborgs 5 — 68 Summa 37 I 4 473 En förteckning öfver städernas, köpingarnas och lands- kommunernas namn är bifogad atlasverket. Kartbladet n:o I utvisar gränserna för länen och häraden äfvensom för socknarna, hvilka kunna omfatta en eller flere kommuner. O. Savander m. fl.10 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 1. ekonomiska och andra allmänna angelägenheter, såvida desamma ej, enligt gällande författningar, på offentlig mydighets eller domstols behandling ankomma. Därvid definierades äfven be- tydelsen af ordet »kommun» sålunda, att hvarje kyrkoförsam- ling på landet (socken, kapell, bönehus, bruk) skall utgöra en särskild kommun, i fall flere församlingar förut icke voro under gemensam förvaltning förenade. Enligt k. förordningen af den 15 juni 1898 förutsättes likväl numera, att hvarje landskommun har sitt skilda landområde. Kommunerna spela såsom terri- toriala områden i många afseenden den roll, som förut tillhört kyrkosocknarna och de med dem, åtminstone tidtals, samman- fallande jordebokssocknarna, hvilka sistnämnda kunna anses datera sig från är 1524. Nedanstående tabell utvisar antalet städer, köpingar och landskommuner i de skilda länen år 1898. | Län. | — Städer. Köpingar. | kortt Nylands . . N 5 | — 39 Abe och Björneborgs : 6 | 2 120 Tavastehus 2 : 1 49 Viborgs . 6 | — 50 S:t Michels 3 | — 26 Kuopio 3 ! 1 37 Vasa . 7 -— 84 Uleåborgs 5 — 68 Summa 37 I 4 473 En förteckning öfver städernas, köpingarnas och lands- kommunernas namn är bifogad atlasverket. Kartbladet n:o I utvisar gränserna för länen och häraden äfvensom för socknarna, hvilka kunna omfatta en eller flere kommuner. O. Savander m. fl. --- | ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 2. Höjdförhållanden. Den i Atlasverket ingående höjdkartan grundar sig, hvad beträffar den sydligaste delen af landet (ungefär till Tavastehus breddgrad i norr), på ryska Topografiska kårens detaljerade mätningar och hvad östligaste delen af Finland samt trakten söder om Enare angår, på af Geologiska kommissionen utförda barometriska bestämningar. För öfriga delar af landet finnas nivelleringar längs järnvägslinierna, längs en del flodlopp samt vid gradmätningarna bestämda höjdpunkter att hålla sig till. Vid sammanställningen af kartan öfver de nordligare delarna af landet gifva höjdkartorna öfver de närmast liggande delarna af Sverige och Norge ytterligare hållpunkter. För uppritandet af nivåkurvornas hufvuddrag lämna de smärre flodloppen ganska mycken ledning, och slutligen har man vid kartans uppgörande sökt draga nytta af de skildringar af de skilda trakternas topo- grafi, som ingå i resebeskrifningar och liknande geografiska arbeten samt af okulära iakttagelser, gjorda af kartans författare i olika delar af landet. Det är klart att en höjdkarta, uppgjord på grund af sådant material, endast till de delar, där topografkartor förelegat, eller där höjdsiffror finnas utsatta på densamma, kan begagnas som källa för inhämtande af en noggrannare kunskap om landets ytkonfiguration. För öfrigt åsyftar den endast att åskådliggöra det allmänna skaplynnet af terrängförhållandena i vårt land och att lämna en rättelse af de h. o. h. oriktiga föreställningar angående dessa, som sedan äldre tider rådt och ännu äro rå- dande hos oss.| ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 2. Höjdförhållanden. Den i Atlasverket ingående höjdkartan grundar sig, hvad beträffar den sydligaste delen af landet (ungefär till Tavastehus breddgrad i norr), på ryska Topografiska kårens detaljerade mätningar och hvad östligaste delen af Finland samt trakten söder om Enare angår, på af Geologiska kommissionen utförda barometriska bestämningar. För öfriga delar af landet finnas nivelleringar längs järnvägslinierna, längs en del flodlopp samt vid gradmätningarna bestämda höjdpunkter att hålla sig till. Vid sammanställningen af kartan öfver de nordligare delarna af landet gifva höjdkartorna öfver de närmast liggande delarna af Sverige och Norge ytterligare hållpunkter. För uppritandet af nivåkurvornas hufvuddrag lämna de smärre flodloppen ganska mycken ledning, och slutligen har man vid kartans uppgörande sökt draga nytta af de skildringar af de skilda trakternas topo- grafi, som ingå i resebeskrifningar och liknande geografiska arbeten samt af okulära iakttagelser, gjorda af kartans författare i olika delar af landet. Det är klart att en höjdkarta, uppgjord på grund af sådant material, endast till de delar, där topografkartor förelegat, eller där höjdsiffror finnas utsatta på densamma, kan begagnas som källa för inhämtande af en noggrannare kunskap om landets ytkonfiguration. För öfrigt åsyftar den endast att åskådliggöra det allmänna skaplynnet af terrängförhållandena i vårt land och att lämna en rättelse af de h. o. h. oriktiga föreställningar angående dessa, som sedan äldre tider rådt och ännu äro rå- dande hos oss.| ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 2. Höjdförhållanden. Den i Atlasverket ingående höjdkartan grundar sig, hvad beträffar den sydligaste delen af landet (ungefär till Tavastehus breddgrad i norr), på ryska Topografiska kårens detaljerade mätningar och hvad östligaste delen af Finland samt trakten söder om Enare angår, på af Geologiska kommissionen utförda barometriska bestämningar. För öfriga delar af landet finnas nivelleringar längs järnvägslinierna, längs en del flodlopp samt vid gradmätningarna bestämda höjdpunkter att hålla sig till. Vid sammanställningen af kartan öfver de nordligare delarna af landet gifva höjdkartorna öfver de närmast liggande delarna af Sverige och Norge ytterligare hållpunkter. För uppritandet af nivåkurvornas hufvuddrag lämna de smärre flodloppen ganska mycken ledning, och slutligen har man vid kartans uppgörande sökt draga nytta af de skildringar af de skilda trakternas topo- grafi, som ingå i resebeskrifningar och liknande geografiska arbeten samt af okulära iakttagelser, gjorda af kartans författare i olika delar af landet. Det är klart att en höjdkarta, uppgjord på grund af sådant material, endast till de delar, där topografkartor förelegat, eller där höjdsiffror finnas utsatta på densamma, kan begagnas som källa för inhämtande af en noggrannare kunskap om landets ytkonfiguration. För öfrigt åsyftar den endast att åskådliggöra det allmänna skaplynnet af terrängförhållandena i vårt land och att lämna en rättelse af de h. o. h. oriktiga föreställningar angående dessa, som sedan äldre tider rådt och ännu äro rå- dande hos oss. --- Vid kartans användning bör man särskildt lägga märke till, att afstånden mellan de olika nivåkurvorna icke äro de- samma för olika nivåer. Mellan o och 200 m ligga kurvorna med jo meters ekvidistans, medan afständet mellan de följande kurvorna är 700 m, och för de därnäst följande 200 m. Höjd- förhållandena i dessa högre liggande terränger äro nämligen alltför litet kända för att tilläta utsättandet af niväkurvor för hvar 50:de meter. För all terräng, som ligger högre än 500 m, är använd en och samma färgton. En följd af dessa omstän- digheter är att de högre liggande trakterna i jämförelse med de lägre belägna förefalla mindre kuperade än de i själfva verket äro. Vid första blick pä kartan finner man däri genast en stor afvikelse från äldre höjdkartor och de föreställningar om höjd- förhällandena, som allmänt varit rädande hos oss, att de läng- smala äsar eller landryggar, som finnas pä sä godt som alla kartor öfver Finland, utom dr R. Hults senaste skolkartor, här h. o. h. saknas. 1 själfva verket beteckna dessa s. k. äsar, som pä de äldre kartorna under namn af Suomenselkä, Hämeenselkä, Savonselkä, Äyräpäänselkä etc. genomstryka Finland, endast gränserna mellan de olika vattensystemen; men dessa vattendelarc ligga vid olika delar af sin sträckning pä en mycket olika nivå och bilda pä intet vis nägra sammanhängande höjdsträckningar. Endast den s. k. Maanselkä har ett visst existensberättigande. Den utgör visserligen icke någon egentlig höjdsträckning, men är i alla fall en högländ trakt, och Salpausselkä i södra Finland eger stor geologisk och geografisk betydelse, men är icke en bergsrygg eller upphöjning af berggrunden, utan, säsom synes pä kartan n:o 4, en äs eller randmorän bildad af sammanhopade lösa sandmassor, och ätföljes i norr pä ett afständ af 20—30 km af en parallelt löpande äsbildning. Den högst liggande trakten inom Finlands politiska gränser är den del af Enontekis lappmark, som lik en arm inskjuter i Skandinaviska halfön mellan Sverige och norska Finnmarken. Denna trakt upptages till en stor del af kala, med skarpkantiga klippblock öfverströdda fjällmassor, som ligga pä en nivä af öfver 500 m och utgöra delar af den stora bergskedja, som under namn af Kölen eller Norska fjällryggen genomstryker Skandinavien parallelt med dess längdriktning. Vid kartans användning bör man särskildt lägga märke till, att afstånden mellan de olika nivåkurvorna icke äro de- samma för olika nivåer. Mellan o och 200 m ligga kurvorna med jo meters ekvidistans, medan afständet mellan de följande kurvorna är 700 m, och för de därnäst följande 200 m. Höjd- förhållandena i dessa högre liggande terränger äro nämligen alltför litet kända för att tilläta utsättandet af niväkurvor för hvar 50:de meter. För all terräng, som ligger högre än 500 m, är använd en och samma färgton. En följd af dessa omstän- digheter är att de högre liggande trakterna i jämförelse med de lägre belägna förefalla mindre kuperade än de i själfva verket äro. Vid första blick pä kartan finner man däri genast en stor afvikelse från äldre höjdkartor och de föreställningar om höjd- förhällandena, som allmänt varit rädande hos oss, att de läng- smala äsar eller landryggar, som finnas pä sä godt som alla kartor öfver Finland, utom dr R. Hults senaste skolkartor, här h. o. h. saknas. 1 själfva verket beteckna dessa s. k. äsar, som pä de äldre kartorna under namn af Suomenselkä, Hämeenselkä, Savonselkä, Äyräpäänselkä etc. genomstryka Finland, endast gränserna mellan de olika vattensystemen; men dessa vattendelarc ligga vid olika delar af sin sträckning pä en mycket olika nivå och bilda pä intet vis nägra sammanhängande höjdsträckningar. Endast den s. k. Maanselkä har ett visst existensberättigande. Den utgör visserligen icke någon egentlig höjdsträckning, men är i alla fall en högländ trakt, och Salpausselkä i södra Finland eger stor geologisk och geografisk betydelse, men är icke en bergsrygg eller upphöjning af berggrunden, utan, säsom synes pä kartan n:o 4, en äs eller randmorän bildad af sammanhopade lösa sandmassor, och ätföljes i norr pä ett afständ af 20—30 km af en parallelt löpande äsbildning. Den högst liggande trakten inom Finlands politiska gränser är den del af Enontekis lappmark, som lik en arm inskjuter i Skandinaviska halfön mellan Sverige och norska Finnmarken. Denna trakt upptages till en stor del af kala, med skarpkantiga klippblock öfverströdda fjällmassor, som ligga pä en nivä af öfver 500 m och utgöra delar af den stora bergskedja, som under namn af Kölen eller Norska fjällryggen genomstryker Skandinavien parallelt med dess längdriktning. Vid kartans användning bör man särskildt lägga märke till, att afstånden mellan de olika nivåkurvorna icke äro de- samma för olika nivåer. Mellan o och 200 m ligga kurvorna med jo meters ekvidistans, medan afständet mellan de följande kurvorna är 700 m, och för de därnäst följande 200 m. Höjd- förhållandena i dessa högre liggande terränger äro nämligen alltför litet kända för att tilläta utsättandet af niväkurvor för hvar 50:de meter. För all terräng, som ligger högre än 500 m, är använd en och samma färgton. En följd af dessa omstän- digheter är att de högre liggande trakterna i jämförelse med de lägre belägna förefalla mindre kuperade än de i själfva verket äro. Vid första blick pä kartan finner man däri genast en stor afvikelse från äldre höjdkartor och de föreställningar om höjd- förhällandena, som allmänt varit rädande hos oss, att de läng- smala äsar eller landryggar, som finnas pä sä godt som alla kartor öfver Finland, utom dr R. Hults senaste skolkartor, här h. o. h. saknas. 1 själfva verket beteckna dessa s. k. äsar, som pä de äldre kartorna under namn af Suomenselkä, Hämeenselkä, Savonselkä, Äyräpäänselkä etc. genomstryka Finland, endast gränserna mellan de olika vattensystemen; men dessa vattendelarc ligga vid olika delar af sin sträckning pä en mycket olika nivå och bilda pä intet vis nägra sammanhängande höjdsträckningar. Endast den s. k. Maanselkä har ett visst existensberättigande. Den utgör visserligen icke någon egentlig höjdsträckning, men är i alla fall en högländ trakt, och Salpausselkä i södra Finland eger stor geologisk och geografisk betydelse, men är icke en bergsrygg eller upphöjning af berggrunden, utan, säsom synes pä kartan n:o 4, en äs eller randmorän bildad af sammanhopade lösa sandmassor, och ätföljes i norr pä ett afständ af 20—30 km af en parallelt löpande äsbildning. Den högst liggande trakten inom Finlands politiska gränser är den del af Enontekis lappmark, som lik en arm inskjuter i Skandinaviska halfön mellan Sverige och norska Finnmarken. Denna trakt upptages till en stor del af kala, med skarpkantiga klippblock öfverströdda fjällmassor, som ligga pä en nivä af öfver 500 m och utgöra delar af den stora bergskedja, som under namn af Kölen eller Norska fjällryggen genomstryker Skandinavien parallelt med dess längdriktning. --- Höjd förhållanden. 3 Längst i nordvest ligger här invid gränsen mot Norge det af djupa dalfåror sönderskurna fjället Halditschokko, hvars snötäckta högsta topp ligger c. 1254 m öfver hafsytan och utgör den högsta punkten inom Finlands politiska gränser. Haldi- tschokko omgifves i söder och öster af lägre fjäll, bland hvilka exempelvis Jollamoaivi när en höjd af c. 1145 m. Kahperusvaara af c. 1113 m och Kä/oaivi af c. 1100 m. Lägre äro redan Varoaivi (c. 911 m) och fjällen Virdnituoddar mellan Lätäseno och Könkömäeno, hvilkas högsta topp Virdnitschokko när en höjd af c. 908 m. SO därom ligga Roppi (c. 950 m) m. fl. fjäll. Mot SO sänker sig landet smäningom och blir samtidigt flackare. Det vilda fjällandskapet aflöses af längsluttande, renlafbeklädda marker och sanka myrar, här och där omväxlande med lägre fjällpartier såsom Urtivaara, Jierstivaara och Raunvoaivi, (c. 610 m), och detta landskap öfvergär i sin tur smäningom i skogs- marker med talrika smärre berg. Trakten närmast S om Enare sjö är dock ännu ganska högländ och till sin norra del, som sluttar mot nämnda sjö, tämligen kuperad. Den genomskäres nämligen af djupa och trånga dalfäror, i hvilka floderna framflyta: mellan dem resa sig de kala lafbevuxna fjällen ofta till en medelhöjd af 200—300 m öfver dalbottnen. Dessa fjäll, hvilkas högsta toppar nä en ab- solut höjd af något öfver 300 m, äro, räknade från NW till SO, Maarestatunturit, Aapistunturit, Viipastunturit och Hammastun- turit, hvars högsta topp Hammasuro är c. 535 m hög. S om Ivalojoki resa sig Pa/si m. fl. berg till omkring 400 m:s höjd. Längre mot O blir terrängen ännu mera kuperad och öfvergär vid gränsen mot Kola i en verklig fjälltrakt, kallad Saariselkä eller Suoloselkä. Här ligga redan dalgängarna pä en absolut höjd af 300 m. medan de talrika, mestadels afrundade högre fjälltopparna. i hvilkas klyftor snö kvarligger hela som- maren, höja sig till en nivå af 6—700 m. Högst äro bland dem Ukselmapää (c. 720 m) och Sokustamalaki (c. 710 m). Saariselkäs flackare vestra del, hvars höjd i allmänhet ej öfverstiger 3—400 m, kallas Rauttunturi. Endast en topp när här en höjd af c. 500 m. Ur den lägre terrängen närmast SW om Saariselkä resa sig brant de pyramidliknande enstaka granitberg, som kallas Nattastunturit, och hvilkas högsta topp när en höjd af c. 560 m.Höjd förhållanden. 3 Längst i nordvest ligger här invid gränsen mot Norge det af djupa dalfåror sönderskurna fjället Halditschokko, hvars snötäckta högsta topp ligger c. 1254 m öfver hafsytan och utgör den högsta punkten inom Finlands politiska gränser. Haldi- tschokko omgifves i söder och öster af lägre fjäll, bland hvilka exempelvis Jollamoaivi när en höjd af c. 1145 m. Kahperusvaara af c. 1113 m och Kä/oaivi af c. 1100 m. Lägre äro redan Varoaivi (c. 911 m) och fjällen Virdnituoddar mellan Lätäseno och Könkömäeno, hvilkas högsta topp Virdnitschokko när en höjd af c. 908 m. SO därom ligga Roppi (c. 950 m) m. fl. fjäll. Mot SO sänker sig landet smäningom och blir samtidigt flackare. Det vilda fjällandskapet aflöses af längsluttande, renlafbeklädda marker och sanka myrar, här och där omväxlande med lägre fjällpartier såsom Urtivaara, Jierstivaara och Raunvoaivi, (c. 610 m), och detta landskap öfvergär i sin tur smäningom i skogs- marker med talrika smärre berg. Trakten närmast S om Enare sjö är dock ännu ganska högländ och till sin norra del, som sluttar mot nämnda sjö, tämligen kuperad. Den genomskäres nämligen af djupa och trånga dalfäror, i hvilka floderna framflyta: mellan dem resa sig de kala lafbevuxna fjällen ofta till en medelhöjd af 200—300 m öfver dalbottnen. Dessa fjäll, hvilkas högsta toppar nä en ab- solut höjd af något öfver 300 m, äro, räknade från NW till SO, Maarestatunturit, Aapistunturit, Viipastunturit och Hammastun- turit, hvars högsta topp Hammasuro är c. 535 m hög. S om Ivalojoki resa sig Pa/si m. fl. berg till omkring 400 m:s höjd. Längre mot O blir terrängen ännu mera kuperad och öfvergär vid gränsen mot Kola i en verklig fjälltrakt, kallad Saariselkä eller Suoloselkä. Här ligga redan dalgängarna pä en absolut höjd af 300 m. medan de talrika, mestadels afrundade högre fjälltopparna. i hvilkas klyftor snö kvarligger hela som- maren, höja sig till en nivå af 6—700 m. Högst äro bland dem Ukselmapää (c. 720 m) och Sokustamalaki (c. 710 m). Saariselkäs flackare vestra del, hvars höjd i allmänhet ej öfverstiger 3—400 m, kallas Rauttunturi. Endast en topp när här en höjd af c. 500 m. Ur den lägre terrängen närmast SW om Saariselkä resa sig brant de pyramidliknande enstaka granitberg, som kallas Nattastunturit, och hvilkas högsta topp när en höjd af c. 560 m.Höjd förhållanden. 3 Längst i nordvest ligger här invid gränsen mot Norge det af djupa dalfåror sönderskurna fjället Halditschokko, hvars snötäckta högsta topp ligger c. 1254 m öfver hafsytan och utgör den högsta punkten inom Finlands politiska gränser. Haldi- tschokko omgifves i söder och öster af lägre fjäll, bland hvilka exempelvis Jollamoaivi när en höjd af c. 1145 m. Kahperusvaara af c. 1113 m och Kä/oaivi af c. 1100 m. Lägre äro redan Varoaivi (c. 911 m) och fjällen Virdnituoddar mellan Lätäseno och Könkömäeno, hvilkas högsta topp Virdnitschokko när en höjd af c. 908 m. SO därom ligga Roppi (c. 950 m) m. fl. fjäll. Mot SO sänker sig landet smäningom och blir samtidigt flackare. Det vilda fjällandskapet aflöses af längsluttande, renlafbeklädda marker och sanka myrar, här och där omväxlande med lägre fjällpartier såsom Urtivaara, Jierstivaara och Raunvoaivi, (c. 610 m), och detta landskap öfvergär i sin tur smäningom i skogs- marker med talrika smärre berg. Trakten närmast S om Enare sjö är dock ännu ganska högländ och till sin norra del, som sluttar mot nämnda sjö, tämligen kuperad. Den genomskäres nämligen af djupa och trånga dalfäror, i hvilka floderna framflyta: mellan dem resa sig de kala lafbevuxna fjällen ofta till en medelhöjd af 200—300 m öfver dalbottnen. Dessa fjäll, hvilkas högsta toppar nä en ab- solut höjd af något öfver 300 m, äro, räknade från NW till SO, Maarestatunturit, Aapistunturit, Viipastunturit och Hammastun- turit, hvars högsta topp Hammasuro är c. 535 m hög. S om Ivalojoki resa sig Pa/si m. fl. berg till omkring 400 m:s höjd. Längre mot O blir terrängen ännu mera kuperad och öfvergär vid gränsen mot Kola i en verklig fjälltrakt, kallad Saariselkä eller Suoloselkä. Här ligga redan dalgängarna pä en absolut höjd af 300 m. medan de talrika, mestadels afrundade högre fjälltopparna. i hvilkas klyftor snö kvarligger hela som- maren, höja sig till en nivå af 6—700 m. Högst äro bland dem Ukselmapää (c. 720 m) och Sokustamalaki (c. 710 m). Saariselkäs flackare vestra del, hvars höjd i allmänhet ej öfverstiger 3—400 m, kallas Rauttunturi. Endast en topp när här en höjd af c. 500 m. Ur den lägre terrängen närmast SW om Saariselkä resa sig brant de pyramidliknande enstaka granitberg, som kallas Nattastunturit, och hvilkas högsta topp när en höjd af c. 560 m. --- 4 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 2. Äfven i norr flankeras de större fjällpartierna af enstaka liggande branta berg, som höja sig till en nivå af 100—200 m öfver Enare sjö, hvilkens nivå torde vara omkring 125 m öfver hafvet men tills vidare ej är bestämd med full säkerhet. Enare är en äkta finsk sjö med talrika skogbevuxna klippholmar, hvilkas höjd öfver sjöns yta blott sällan öfverstiger 30 m. Trakten O om Enare är lågländ med talrika små sjöar och enstaka fjällpartier.. NW om sjön höjer sig landet däremot ganska snabbt till en platå, hvars höjd öfverstiger 200 m ö. h. Från denna platå resa sig i trakten O om Tana älfs mellersta lopp större fjällhöjder af ungefär samma typ som Saariselkä, i söder Muotkatunturit, hvilkas högsta toppar Peldoaivi och Kuarve- kodsch nå en nivå af omkring 570 och 600 m, och i norr Paistunturit. Därjämte finnas här talrika enstaka liggande fjäll- höjder, såsom Ailigas vid Tana älf m. fl., hvilkas exakta höjd dock i allmänhet ej blifvit fastställd. Bekant såsom kännemärke för vägfarande, ehuru icke af synnerligen anmärkningsvärd höjd, är Petsikkotunturi backe på vägen mellan Enare och Utsjoki. Platån genomskäres i NW af Tanaälfs breda dalgång och fort- sätter sig sedan på norra sidan med mot NW alltmera tilltagande höjd. Äfven Utsjoki flyter fram i en djup dalgång, utskuren i denna klipplatä. Terrängförhållandena i trakten mellan Utsjoki och nor- ska gränsen, där fjällen äfven på lägre nivåer öfvervägande äro kala och sterila och skogen är inskränkt till dalgångarna, äro ganska otillräckligt kända. Först på norska sidan om gränsen är trakten topografiskt kartlagd. Vattendelaren mellan Enare sjös och de floders vatten- system, som flyta ned til Östersjön är, som redan nämndes, gräns mellan två till sina höjdförhållanden ganska olika områden. Någon orografisk betydelse i annan mening har denna vatten- delare icke. Såsom genast framgår vid en blick på höjdkartan, bildar den ingalunda en sammanhängande höjdsträckning. På vissa ställen intages själfva vattendelaren af kärrmarker, liggande på en höjd af 250—300 m, hvilka afbörda sitt vatten både mot N och S, medan åter andra delar upptagas af verkliga fjäll- sträckningar. Om också allmogen t. o. m. då det gäller de lägsta delarna af vattendelaren talar om »maanselkä» eller »land- ryggen», så afser den härmed endast att beteckna »tröskeln» eller edet mellan de olika flodsystemens källflöden, öfver hvilket 4 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 2. Äfven i norr flankeras de större fjällpartierna af enstaka liggande branta berg, som höja sig till en nivå af 100—200 m öfver Enare sjö, hvilkens nivå torde vara omkring 125 m öfver hafvet men tills vidare ej är bestämd med full säkerhet. Enare är en äkta finsk sjö med talrika skogbevuxna klippholmar, hvilkas höjd öfver sjöns yta blott sällan öfverstiger 30 m. Trakten O om Enare är lågländ med talrika små sjöar och enstaka fjällpartier.. NW om sjön höjer sig landet däremot ganska snabbt till en platå, hvars höjd öfverstiger 200 m ö. h. Från denna platå resa sig i trakten O om Tana älfs mellersta lopp större fjällhöjder af ungefär samma typ som Saariselkä, i söder Muotkatunturit, hvilkas högsta toppar Peldoaivi och Kuarve- kodsch nå en nivå af omkring 570 och 600 m, och i norr Paistunturit. Därjämte finnas här talrika enstaka liggande fjäll- höjder, såsom Ailigas vid Tana älf m. fl., hvilkas exakta höjd dock i allmänhet ej blifvit fastställd. Bekant såsom kännemärke för vägfarande, ehuru icke af synnerligen anmärkningsvärd höjd, är Petsikkotunturi backe på vägen mellan Enare och Utsjoki. Platån genomskäres i NW af Tanaälfs breda dalgång och fort- sätter sig sedan på norra sidan med mot NW alltmera tilltagande höjd. Äfven Utsjoki flyter fram i en djup dalgång, utskuren i denna klipplatä. Terrängförhållandena i trakten mellan Utsjoki och nor- ska gränsen, där fjällen äfven på lägre nivåer öfvervägande äro kala och sterila och skogen är inskränkt till dalgångarna, äro ganska otillräckligt kända. Först på norska sidan om gränsen är trakten topografiskt kartlagd. Vattendelaren mellan Enare sjös och de floders vatten- system, som flyta ned til Östersjön är, som redan nämndes, gräns mellan två till sina höjdförhållanden ganska olika områden. Någon orografisk betydelse i annan mening har denna vatten- delare icke. Såsom genast framgår vid en blick på höjdkartan, bildar den ingalunda en sammanhängande höjdsträckning. På vissa ställen intages själfva vattendelaren af kärrmarker, liggande på en höjd af 250—300 m, hvilka afbörda sitt vatten både mot N och S, medan åter andra delar upptagas af verkliga fjäll- sträckningar. Om också allmogen t. o. m. då det gäller de lägsta delarna af vattendelaren talar om »maanselkä» eller »land- ryggen», så afser den härmed endast att beteckna »tröskeln» eller edet mellan de olika flodsystemens källflöden, öfver hvilket 4 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 2. Äfven i norr flankeras de större fjällpartierna af enstaka liggande branta berg, som höja sig till en nivå af 100—200 m öfver Enare sjö, hvilkens nivå torde vara omkring 125 m öfver hafvet men tills vidare ej är bestämd med full säkerhet. Enare är en äkta finsk sjö med talrika skogbevuxna klippholmar, hvilkas höjd öfver sjöns yta blott sällan öfverstiger 30 m. Trakten O om Enare är lågländ med talrika små sjöar och enstaka fjällpartier.. NW om sjön höjer sig landet däremot ganska snabbt till en platå, hvars höjd öfverstiger 200 m ö. h. Från denna platå resa sig i trakten O om Tana älfs mellersta lopp större fjällhöjder af ungefär samma typ som Saariselkä, i söder Muotkatunturit, hvilkas högsta toppar Peldoaivi och Kuarve- kodsch nå en nivå af omkring 570 och 600 m, och i norr Paistunturit. Därjämte finnas här talrika enstaka liggande fjäll- höjder, såsom Ailigas vid Tana älf m. fl., hvilkas exakta höjd dock i allmänhet ej blifvit fastställd. Bekant såsom kännemärke för vägfarande, ehuru icke af synnerligen anmärkningsvärd höjd, är Petsikkotunturi backe på vägen mellan Enare och Utsjoki. Platån genomskäres i NW af Tanaälfs breda dalgång och fort- sätter sig sedan på norra sidan med mot NW alltmera tilltagande höjd. Äfven Utsjoki flyter fram i en djup dalgång, utskuren i denna klipplatä. Terrängförhållandena i trakten mellan Utsjoki och nor- ska gränsen, där fjällen äfven på lägre nivåer öfvervägande äro kala och sterila och skogen är inskränkt till dalgångarna, äro ganska otillräckligt kända. Först på norska sidan om gränsen är trakten topografiskt kartlagd. Vattendelaren mellan Enare sjös och de floders vatten- system, som flyta ned til Östersjön är, som redan nämndes, gräns mellan två till sina höjdförhållanden ganska olika områden. Någon orografisk betydelse i annan mening har denna vatten- delare icke. Såsom genast framgår vid en blick på höjdkartan, bildar den ingalunda en sammanhängande höjdsträckning. På vissa ställen intages själfva vattendelaren af kärrmarker, liggande på en höjd af 250—300 m, hvilka afbörda sitt vatten både mot N och S, medan åter andra delar upptagas af verkliga fjäll- sträckningar. Om också allmogen t. o. m. då det gäller de lägsta delarna af vattendelaren talar om »maanselkä» eller »land- ryggen», så afser den härmed endast att beteckna »tröskeln» eller edet mellan de olika flodsystemens källflöden, öfver hvilket --- Höjd förhållanden. 5 båtarna måste dragas vid färder längs vattendragen, men där- med förbindes icke någon bestämdare föreställning om att land- ryggarna vid de olika floderna skulle bilda en sammanhängande bergssträckning. Landet S om vattendelaren, som bildar hufvuddelen af det finska Lappland, skiljer sig till sina höjdförhållanden i betydlig mån från Enare lappmark. Den bildar en i stort sedt jämn platå, hvars hufvuddel har en höjd af öfver 200 m och i hvilken inga mera tydligt utpräglade floddalar förekomma. Från de jämnare delarna, som upptagas af ofantliga skogar, omväxlande med myrar, höja sig här och där enstaka höjder, af hvilka de lägre äro skogbevuxna och merendels betecknas med det finska namnet vaara, medan däremot de egentliga fjällen, hvilkas namn ofta sammansättas af de lapska orden tunturi och oaivi, resa sig till en nivå af 300—600 m och öfverst äro kala och täckta af skarpkantiga stenar, bildade genom söndersprängning af fjällets bergart under inverkan af sprickfrosten om vårarna. Högst resa sig fjällen i trakten mellan Kittilä och Enon- tekis, hvilken ännu på sätt och vis kan räknas till Kölens sydost- ligaste sluttning. Här ligga de branta och starkt förklyftade berg, som benämnas Ounastunturi och Pallastunturi. Den högsta toppen når i de förra till en höjd af c. 640 m och i de senare till c. 858 m. Denna topp, som kallas Himmelriiki eller Taivaskero, är den högsta inom Finland näst bergen i Enontekis NW-hörn. Ännu i trakten af Kittilä kyrka finnas åtskilliga berg, hvilkas toppar nä en nivå öfverstigande 500 m, såsom Leiritunturi, (c. 572 m), Aakenustunturi (c. 500 m), Yllästunturi (c. 760 m) och Kumputunturi. Midt emellan Sodankylä och Kemijärvi kyrkobyar höjer sig Pyhätunturis branta kvartsitfjäll, frän hvars c. 540 m höga öfversta topp /sokappale man har en vidsträckt utsikt öfver den omgifvande jämförelsevis flacka terrängen ända till Saariselkä och Hammastunturi i norr och fjällen vid Kuolajärvis gräns mot Ryssland i öster. NW därom ligger det betydligt lägre Luosta- tunturi. 1 Kuolajärvi finnes nära kyrkan det c. 600 m höga Sallantunturi. Längst i NO invid gränsen mot Kola ligga Värriötunturi och N om detta Nuortitunturi. Söder om Kuolajärvi ligger Finlands bergigaste och mest kuperade terräng, Kuusamo socken. Om man undantager Paana-Höjd förhållanden. 5 båtarna måste dragas vid färder längs vattendragen, men där- med förbindes icke någon bestämdare föreställning om att land- ryggarna vid de olika floderna skulle bilda en sammanhängande bergssträckning. Landet S om vattendelaren, som bildar hufvuddelen af det finska Lappland, skiljer sig till sina höjdförhållanden i betydlig mån från Enare lappmark. Den bildar en i stort sedt jämn platå, hvars hufvuddel har en höjd af öfver 200 m och i hvilken inga mera tydligt utpräglade floddalar förekomma. Från de jämnare delarna, som upptagas af ofantliga skogar, omväxlande med myrar, höja sig här och där enstaka höjder, af hvilka de lägre äro skogbevuxna och merendels betecknas med det finska namnet vaara, medan däremot de egentliga fjällen, hvilkas namn ofta sammansättas af de lapska orden tunturi och oaivi, resa sig till en nivå af 300—600 m och öfverst äro kala och täckta af skarpkantiga stenar, bildade genom söndersprängning af fjällets bergart under inverkan af sprickfrosten om vårarna. Högst resa sig fjällen i trakten mellan Kittilä och Enon- tekis, hvilken ännu på sätt och vis kan räknas till Kölens sydost- ligaste sluttning. Här ligga de branta och starkt förklyftade berg, som benämnas Ounastunturi och Pallastunturi. Den högsta toppen når i de förra till en höjd af c. 640 m och i de senare till c. 858 m. Denna topp, som kallas Himmelriiki eller Taivaskero, är den högsta inom Finland näst bergen i Enontekis NW-hörn. Ännu i trakten af Kittilä kyrka finnas åtskilliga berg, hvilkas toppar nä en nivå öfverstigande 500 m, såsom Leiritunturi, (c. 572 m), Aakenustunturi (c. 500 m), Yllästunturi (c. 760 m) och Kumputunturi. Midt emellan Sodankylä och Kemijärvi kyrkobyar höjer sig Pyhätunturis branta kvartsitfjäll, frän hvars c. 540 m höga öfversta topp /sokappale man har en vidsträckt utsikt öfver den omgifvande jämförelsevis flacka terrängen ända till Saariselkä och Hammastunturi i norr och fjällen vid Kuolajärvis gräns mot Ryssland i öster. NW därom ligger det betydligt lägre Luosta- tunturi. 1 Kuolajärvi finnes nära kyrkan det c. 600 m höga Sallantunturi. Längst i NO invid gränsen mot Kola ligga Värriötunturi och N om detta Nuortitunturi. Söder om Kuolajärvi ligger Finlands bergigaste och mest kuperade terräng, Kuusamo socken. Om man undantager Paana-Höjd förhållanden. 5 båtarna måste dragas vid färder längs vattendragen, men där- med förbindes icke någon bestämdare föreställning om att land- ryggarna vid de olika floderna skulle bilda en sammanhängande bergssträckning. Landet S om vattendelaren, som bildar hufvuddelen af det finska Lappland, skiljer sig till sina höjdförhållanden i betydlig mån från Enare lappmark. Den bildar en i stort sedt jämn platå, hvars hufvuddel har en höjd af öfver 200 m och i hvilken inga mera tydligt utpräglade floddalar förekomma. Från de jämnare delarna, som upptagas af ofantliga skogar, omväxlande med myrar, höja sig här och där enstaka höjder, af hvilka de lägre äro skogbevuxna och merendels betecknas med det finska namnet vaara, medan däremot de egentliga fjällen, hvilkas namn ofta sammansättas af de lapska orden tunturi och oaivi, resa sig till en nivå af 300—600 m och öfverst äro kala och täckta af skarpkantiga stenar, bildade genom söndersprängning af fjällets bergart under inverkan af sprickfrosten om vårarna. Högst resa sig fjällen i trakten mellan Kittilä och Enon- tekis, hvilken ännu på sätt och vis kan räknas till Kölens sydost- ligaste sluttning. Här ligga de branta och starkt förklyftade berg, som benämnas Ounastunturi och Pallastunturi. Den högsta toppen når i de förra till en höjd af c. 640 m och i de senare till c. 858 m. Denna topp, som kallas Himmelriiki eller Taivaskero, är den högsta inom Finland näst bergen i Enontekis NW-hörn. Ännu i trakten af Kittilä kyrka finnas åtskilliga berg, hvilkas toppar nä en nivå öfverstigande 500 m, såsom Leiritunturi, (c. 572 m), Aakenustunturi (c. 500 m), Yllästunturi (c. 760 m) och Kumputunturi. Midt emellan Sodankylä och Kemijärvi kyrkobyar höjer sig Pyhätunturis branta kvartsitfjäll, frän hvars c. 540 m höga öfversta topp /sokappale man har en vidsträckt utsikt öfver den omgifvande jämförelsevis flacka terrängen ända till Saariselkä och Hammastunturi i norr och fjällen vid Kuolajärvis gräns mot Ryssland i öster. NW därom ligger det betydligt lägre Luosta- tunturi. 1 Kuolajärvi finnes nära kyrkan det c. 600 m höga Sallantunturi. Längst i NO invid gränsen mot Kola ligga Värriötunturi och N om detta Nuortitunturi. Söder om Kuolajärvi ligger Finlands bergigaste och mest kuperade terräng, Kuusamo socken. Om man undantager Paana- --- 6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 2. järvi, som ligger i en djup dalklyfta pä en nivä af endast c. 110 m, ligga sjöarna och dalgängarna här i allmänhet redan pä en nivå af 220--250 m och öfver dem höja sig bergen i branta sluttningar till 300 ä 400, pä några ställen t. o. m. öfver 500 m:s nivå. Högst bland dessa berg är Nuorunen (c. 550 m; upp- gifterna variera mellan 532 och 590 m), från hvars topp man öfverskädar en stor del af denna terräng, Ukonvaara (c. 490 m), det af en egendomlig och sällsynt bergart (ijolit) bestäende /ivaara (c. 460 m), Näränkävaara S om detta, samt Valtavaara, Rukatun- turi, strax SW om föregående, m. fl. fjäll O om Yli Kitkajärvi. Kuusamo höglandet fortsätter sig mot W ända till sjön Simojärvi, hvars nivä angifvits vara c. 200 m, men torde vara ett par tiotal m därunder, och Kemijärvi, som ligger pä en höjd af c. 130 m. Högplatän stupar ganska brant mot denna sjö och dess utflöde Kemijoki. Äfven trakten närmast omkring och NW om Kemijärvi är ganska kuperad, ehuru i brist pä tillräckliga data höjderna här ej kunnat fullständigt angifvas. Kemi älf i dess mellersta lopp och dess frän N kommande biflod Ounasjoki flyta här fram i en sänka, som mot SW öfvergär i en bred och i allmänhet flack floddal, pä hvars ömse sidor terrängen smäningom höjer sig till c. 150 m:s nivä. Enstaka branta berg nä ännu högre, bland dem Vammasvaara (c. 240 m) och ett par andra fjäll pä Kemijokis östra strand och Pisavaara (c. 250 m) W om denna flod. Trakten mellan Kemijoki och Torne älf är i allmänhet ganska kuperad, om än ej i sin helhet synnerligen högländ. Högst torde vara toppen Karhujupukka (c. 300 m). En större ryktbarhet än måhända något annat af Finlands berg åtnjuter Aavasaksa vid Torne älf 18 km S om polcirkeln belägna, enstaka berg, från hvars 232 m höga topp man under ett par nätter kan skåda midnattsolen och som vid denna tidpunkt ofta besökes af turister. Äfven närmast SO om Kemi älf finnes i den i allmänhet jämförelsevis höglända terrängen en samling berg, hvilka pläga sammanfattas under benämningen Kivalo, af hvilka ännu den längst mot SW liggande, kallad Alapenikka, har en höjd af 159 m, medan de högre torde nå öfver 200 ms nivå. Kuststräckan mellan Kemi älfs nedre lopp och Uleå träsk är i sin helhet jämförelsevis flack och visar ingenstädes anmärk- ningsvärdare höjder. Närmast NO och O om denna sjö möta6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 2. järvi, som ligger i en djup dalklyfta pä en nivä af endast c. 110 m, ligga sjöarna och dalgängarna här i allmänhet redan pä en nivå af 220--250 m och öfver dem höja sig bergen i branta sluttningar till 300 ä 400, pä några ställen t. o. m. öfver 500 m:s nivå. Högst bland dessa berg är Nuorunen (c. 550 m; upp- gifterna variera mellan 532 och 590 m), från hvars topp man öfverskädar en stor del af denna terräng, Ukonvaara (c. 490 m), det af en egendomlig och sällsynt bergart (ijolit) bestäende /ivaara (c. 460 m), Näränkävaara S om detta, samt Valtavaara, Rukatun- turi, strax SW om föregående, m. fl. fjäll O om Yli Kitkajärvi. Kuusamo höglandet fortsätter sig mot W ända till sjön Simojärvi, hvars nivä angifvits vara c. 200 m, men torde vara ett par tiotal m därunder, och Kemijärvi, som ligger pä en höjd af c. 130 m. Högplatän stupar ganska brant mot denna sjö och dess utflöde Kemijoki. Äfven trakten närmast omkring och NW om Kemijärvi är ganska kuperad, ehuru i brist pä tillräckliga data höjderna här ej kunnat fullständigt angifvas. Kemi älf i dess mellersta lopp och dess frän N kommande biflod Ounasjoki flyta här fram i en sänka, som mot SW öfvergär i en bred och i allmänhet flack floddal, pä hvars ömse sidor terrängen smäningom höjer sig till c. 150 m:s nivä. Enstaka branta berg nä ännu högre, bland dem Vammasvaara (c. 240 m) och ett par andra fjäll pä Kemijokis östra strand och Pisavaara (c. 250 m) W om denna flod. Trakten mellan Kemijoki och Torne älf är i allmänhet ganska kuperad, om än ej i sin helhet synnerligen högländ. Högst torde vara toppen Karhujupukka (c. 300 m). En större ryktbarhet än måhända något annat af Finlands berg åtnjuter Aavasaksa vid Torne älf 18 km S om polcirkeln belägna, enstaka berg, från hvars 232 m höga topp man under ett par nätter kan skåda midnattsolen och som vid denna tidpunkt ofta besökes af turister. Äfven närmast SO om Kemi älf finnes i den i allmänhet jämförelsevis höglända terrängen en samling berg, hvilka pläga sammanfattas under benämningen Kivalo, af hvilka ännu den längst mot SW liggande, kallad Alapenikka, har en höjd af 159 m, medan de högre torde nå öfver 200 ms nivå. Kuststräckan mellan Kemi älfs nedre lopp och Uleå träsk är i sin helhet jämförelsevis flack och visar ingenstädes anmärk- ningsvärdare höjder. Närmast NO och O om denna sjö möta6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 2. järvi, som ligger i en djup dalklyfta pä en nivä af endast c. 110 m, ligga sjöarna och dalgängarna här i allmänhet redan pä en nivå af 220--250 m och öfver dem höja sig bergen i branta sluttningar till 300 ä 400, pä några ställen t. o. m. öfver 500 m:s nivå. Högst bland dessa berg är Nuorunen (c. 550 m; upp- gifterna variera mellan 532 och 590 m), från hvars topp man öfverskädar en stor del af denna terräng, Ukonvaara (c. 490 m), det af en egendomlig och sällsynt bergart (ijolit) bestäende /ivaara (c. 460 m), Näränkävaara S om detta, samt Valtavaara, Rukatun- turi, strax SW om föregående, m. fl. fjäll O om Yli Kitkajärvi. Kuusamo höglandet fortsätter sig mot W ända till sjön Simojärvi, hvars nivä angifvits vara c. 200 m, men torde vara ett par tiotal m därunder, och Kemijärvi, som ligger pä en höjd af c. 130 m. Högplatän stupar ganska brant mot denna sjö och dess utflöde Kemijoki. Äfven trakten närmast omkring och NW om Kemijärvi är ganska kuperad, ehuru i brist pä tillräckliga data höjderna här ej kunnat fullständigt angifvas. Kemi älf i dess mellersta lopp och dess frän N kommande biflod Ounasjoki flyta här fram i en sänka, som mot SW öfvergär i en bred och i allmänhet flack floddal, pä hvars ömse sidor terrängen smäningom höjer sig till c. 150 m:s nivä. Enstaka branta berg nä ännu högre, bland dem Vammasvaara (c. 240 m) och ett par andra fjäll pä Kemijokis östra strand och Pisavaara (c. 250 m) W om denna flod. Trakten mellan Kemijoki och Torne älf är i allmänhet ganska kuperad, om än ej i sin helhet synnerligen högländ. Högst torde vara toppen Karhujupukka (c. 300 m). En större ryktbarhet än måhända något annat af Finlands berg åtnjuter Aavasaksa vid Torne älf 18 km S om polcirkeln belägna, enstaka berg, från hvars 232 m höga topp man under ett par nätter kan skåda midnattsolen och som vid denna tidpunkt ofta besökes af turister. Äfven närmast SO om Kemi älf finnes i den i allmänhet jämförelsevis höglända terrängen en samling berg, hvilka pläga sammanfattas under benämningen Kivalo, af hvilka ännu den längst mot SW liggande, kallad Alapenikka, har en höjd af 159 m, medan de högre torde nå öfver 200 ms nivå. Kuststräckan mellan Kemi älfs nedre lopp och Uleå träsk är i sin helhet jämförelsevis flack och visar ingenstädes anmärk- ningsvärdare höjder. Närmast NO och O om denna sjö möta --- Höjd förhållanden. 7 oss däremot äter starkt kuperade trakter, som pä sätt och vis bilda en sydlig fortsättning af Kuusamo högland. Marken har likväl här en nägot lägre medelhöjd än denna terräng. Sjöarna samt dalbottnarna ligga i norr pä en nivä af c. 170—200 m, i söder pä 150—180 m nivå. Öfver dem höja sig bergen till en nivä af öfver 200, mängenstädes säkerligen öfver 300 m. An- gäende detaljerna af ytkonfigurationen i denna trakt är dock mycket litet kändt, hvarför kartan här mäste betraktas som ännu mera summarisk än eljes. Följande höjder i trakten N om Uleä- träsk hafva bestämts vid gradmätningen: Teiriharju (334 m). Saukkovaara S om Ristijärvi kyrka (327 m), Kivesvaara (296 m) pä sjöns N strand och Rupukkavaara (277 m) O om Kajana. Äfven de lägsta ställena af vattendelaren mot de flod- system, som höra till Hvita hafvet, ligga här i allmänhet pä en nivä öfverstigande 200 m. Det lägsta edet torde vara det, som ätskiljer Maaselänjärvi O om Lentiira pä finska sidan från Miinaanjärvi S om Kivijärvi pä den ryska. Detta ed ligger pä ungefär 200 m:s höjd öfver hafvet. Frän trakten O om Uleä träsk sträcker sig den höglända trakten vidare mot SO. Den högsta delen af detta platäland, inom hvilken äfven dalarna ligga pä en nivä af öfver 200 m, ligger dock pä ryska sidan af gränsen, och endast den vestli- gaste randen af höjdplatän faller inom finskt omräde. Den när emellertid här i söder ända fram till gränsen mellan Kuopio och Viborgs län, vid hvilken man inom detta omräde ännu finner ett berg at c. 270 m:s höjd. För öfrigt ligger sä godt som hela det sydostligaste hörnet af Finland, omfattande trakten O om Pielisjärvi samt Ilomants, Suojärvi, O Korpiselkä, O Suistamo och N Salmi, pä en nivä af öfver 150 m. Inom dessa trakter, liksom äfven i trakten O om Pielisjärvi (Egyptinkorpi), företer marken en egendomlig ytkonfiguration, i det den är likasom randad af parallelt löpande, längsmala äsryggar (kallas i Karelen vanligen »vaarat»), hvilka hafva en höjd af 15—50 m och ät- skiljas af jämnare kärrmarker. Sä utpräglad är denna egen- domlighet, att man här talar om att färdas »längsmed landet», d. v. s. parallelt med äsryggarnas sluttningar, eller »tvärs öfver landet», d. v. s. tvärs öfver ryggarna, backe upp och backe ned. Strax W om det nämnda 150 m höga platälandet sträcker sig en trakt, i hvilken marken är mera sönderskuren. Höjderna,Höjd förhållanden. 7 oss däremot äter starkt kuperade trakter, som pä sätt och vis bilda en sydlig fortsättning af Kuusamo högland. Marken har likväl här en nägot lägre medelhöjd än denna terräng. Sjöarna samt dalbottnarna ligga i norr pä en nivä af c. 170—200 m, i söder pä 150—180 m nivå. Öfver dem höja sig bergen till en nivä af öfver 200, mängenstädes säkerligen öfver 300 m. An- gäende detaljerna af ytkonfigurationen i denna trakt är dock mycket litet kändt, hvarför kartan här mäste betraktas som ännu mera summarisk än eljes. Följande höjder i trakten N om Uleä- träsk hafva bestämts vid gradmätningen: Teiriharju (334 m). Saukkovaara S om Ristijärvi kyrka (327 m), Kivesvaara (296 m) pä sjöns N strand och Rupukkavaara (277 m) O om Kajana. Äfven de lägsta ställena af vattendelaren mot de flod- system, som höra till Hvita hafvet, ligga här i allmänhet pä en nivä öfverstigande 200 m. Det lägsta edet torde vara det, som ätskiljer Maaselänjärvi O om Lentiira pä finska sidan från Miinaanjärvi S om Kivijärvi pä den ryska. Detta ed ligger pä ungefär 200 m:s höjd öfver hafvet. Frän trakten O om Uleä träsk sträcker sig den höglända trakten vidare mot SO. Den högsta delen af detta platäland, inom hvilken äfven dalarna ligga pä en nivä af öfver 200 m, ligger dock pä ryska sidan af gränsen, och endast den vestli- gaste randen af höjdplatän faller inom finskt omräde. Den när emellertid här i söder ända fram till gränsen mellan Kuopio och Viborgs län, vid hvilken man inom detta omräde ännu finner ett berg at c. 270 m:s höjd. För öfrigt ligger sä godt som hela det sydostligaste hörnet af Finland, omfattande trakten O om Pielisjärvi samt Ilomants, Suojärvi, O Korpiselkä, O Suistamo och N Salmi, pä en nivä af öfver 150 m. Inom dessa trakter, liksom äfven i trakten O om Pielisjärvi (Egyptinkorpi), företer marken en egendomlig ytkonfiguration, i det den är likasom randad af parallelt löpande, längsmala äsryggar (kallas i Karelen vanligen »vaarat»), hvilka hafva en höjd af 15—50 m och ät- skiljas af jämnare kärrmarker. Sä utpräglad är denna egen- domlighet, att man här talar om att färdas »längsmed landet», d. v. s. parallelt med äsryggarnas sluttningar, eller »tvärs öfver landet», d. v. s. tvärs öfver ryggarna, backe upp och backe ned. Strax W om det nämnda 150 m höga platälandet sträcker sig en trakt, i hvilken marken är mera sönderskuren. Höjderna,Höjd förhållanden. 7 oss däremot äter starkt kuperade trakter, som pä sätt och vis bilda en sydlig fortsättning af Kuusamo högland. Marken har likväl här en nägot lägre medelhöjd än denna terräng. Sjöarna samt dalbottnarna ligga i norr pä en nivä af c. 170—200 m, i söder pä 150—180 m nivå. Öfver dem höja sig bergen till en nivä af öfver 200, mängenstädes säkerligen öfver 300 m. An- gäende detaljerna af ytkonfigurationen i denna trakt är dock mycket litet kändt, hvarför kartan här mäste betraktas som ännu mera summarisk än eljes. Följande höjder i trakten N om Uleä- träsk hafva bestämts vid gradmätningen: Teiriharju (334 m). Saukkovaara S om Ristijärvi kyrka (327 m), Kivesvaara (296 m) pä sjöns N strand och Rupukkavaara (277 m) O om Kajana. Äfven de lägsta ställena af vattendelaren mot de flod- system, som höra till Hvita hafvet, ligga här i allmänhet pä en nivä öfverstigande 200 m. Det lägsta edet torde vara det, som ätskiljer Maaselänjärvi O om Lentiira pä finska sidan från Miinaanjärvi S om Kivijärvi pä den ryska. Detta ed ligger pä ungefär 200 m:s höjd öfver hafvet. Frän trakten O om Uleä träsk sträcker sig den höglända trakten vidare mot SO. Den högsta delen af detta platäland, inom hvilken äfven dalarna ligga pä en nivä af öfver 200 m, ligger dock pä ryska sidan af gränsen, och endast den vestli- gaste randen af höjdplatän faller inom finskt omräde. Den när emellertid här i söder ända fram till gränsen mellan Kuopio och Viborgs län, vid hvilken man inom detta omräde ännu finner ett berg at c. 270 m:s höjd. För öfrigt ligger sä godt som hela det sydostligaste hörnet af Finland, omfattande trakten O om Pielisjärvi samt Ilomants, Suojärvi, O Korpiselkä, O Suistamo och N Salmi, pä en nivä af öfver 150 m. Inom dessa trakter, liksom äfven i trakten O om Pielisjärvi (Egyptinkorpi), företer marken en egendomlig ytkonfiguration, i det den är likasom randad af parallelt löpande, längsmala äsryggar (kallas i Karelen vanligen »vaarat»), hvilka hafva en höjd af 15—50 m och ät- skiljas af jämnare kärrmarker. Sä utpräglad är denna egen- domlighet, att man här talar om att färdas »längsmed landet», d. v. s. parallelt med äsryggarnas sluttningar, eller »tvärs öfver landet», d. v. s. tvärs öfver ryggarna, backe upp och backe ned. Strax W om det nämnda 150 m höga platälandet sträcker sig en trakt, i hvilken marken är mera sönderskuren. Höjderna, --- 8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 2. om ock ännu af den karelska vaara-typen, äro ej mera fullt sä längsträckta till sin form och resa sig frän en trakt, hvars me- delhöjd är omkring 100 m, tämligen brant till 150 ä 200 m nivå. Denna trakt sträcker sig från Ladogas nordöstra hörn öfver Jänisjärvi till Pielisjärvi. Trakten S och SW om denna sjö är i synnerhet högländ och starkt kuperad. Här sträcka sig från Kontiolaks kyrka mot N en rad branta bergkammar, af hvilka de högsta, som kallas Kolivaara och ligga vid Pielis- järvis strand, nä en höjd af ända till c. 337 m ö. h. och 242 m öfver sjön. Vestligare ligga Petronvaara (c. 265 m) m. fl. berg, delvis högre än detta, och ännu längre mot W Pisa- vuori, hvars höjd uppgifves olika, växlande mellan 300 och 400 m. Inom den höglända terräng, hvilken med en medel- höjd af öfver 150 m sträcker sig W om Pielisjärvi vidare mot södra stranden af Uleä träsk, finnas fortsättningsvis en mängd berg, hvilkas höjd är mellan 200 och 300 m. Bland dem mä nämnas följande, hvilkas höjd blifvit bestämd: MNaarasmäki (243 m), Lehtovaara, 15 km S om Kajana (275 m) och högst bland dem alla det ryggformiga berget Vuokatti SW om nämnda stad, hvars högsta topp når en höjd af c. 316 m. Vi hafva hittills skildrat företrädesvis ödemarkerna i Fin- ands nordligaste och ostligaste delar, hvilka äfven äro de mest höglända och kuperade delar af landet. Återstår att be- skrifva terrängförhållandena inom den sydvestra delen, eller halfön mellan Bottniska viken å ena sidan, Finska viken och Ladoga å den andra, hvilken bildar landets bäst odlade och tätast befolkade hufvuddel. Midten af detta vidsträckta land- område upptages af en platå med en medelhöjd af c. 100 m, hvilken utmärker sig genom sin utomordentliga rikedom på sjöar och i själfva verket är den sjörikaste trakt i världen. Det är denna trakt som man främst har i tankarna, då man äfven i rent geografiskt hänseende talar om Finland som ett »de tusen sjöarnas land». Af utländska geografer har äfven denna be- teckning blifvit använd i en inskränktare mening just för att beteckna ifrågavarande trakt, hvilken man äfven plägat kalla »den finska sjöplatän». Af de stora sjöarna ligga Saimasystemets pä en nivä af 76-83 m. Päijännes höjd är 78 m och hufvuddelen af sjöarna i Näsijärvis vattensystem hafva 77—84 m:s höjd. Näsijärvi själft 8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 2. om ock ännu af den karelska vaara-typen, äro ej mera fullt sä längsträckta till sin form och resa sig frän en trakt, hvars me- delhöjd är omkring 100 m, tämligen brant till 150 ä 200 m nivå. Denna trakt sträcker sig från Ladogas nordöstra hörn öfver Jänisjärvi till Pielisjärvi. Trakten S och SW om denna sjö är i synnerhet högländ och starkt kuperad. Här sträcka sig från Kontiolaks kyrka mot N en rad branta bergkammar, af hvilka de högsta, som kallas Kolivaara och ligga vid Pielis- järvis strand, nä en höjd af ända till c. 337 m ö. h. och 242 m öfver sjön. Vestligare ligga Petronvaara (c. 265 m) m. fl. berg, delvis högre än detta, och ännu längre mot W Pisa- vuori, hvars höjd uppgifves olika, växlande mellan 300 och 400 m. Inom den höglända terräng, hvilken med en medel- höjd af öfver 150 m sträcker sig W om Pielisjärvi vidare mot södra stranden af Uleä träsk, finnas fortsättningsvis en mängd berg, hvilkas höjd är mellan 200 och 300 m. Bland dem mä nämnas följande, hvilkas höjd blifvit bestämd: MNaarasmäki (243 m), Lehtovaara, 15 km S om Kajana (275 m) och högst bland dem alla det ryggformiga berget Vuokatti SW om nämnda stad, hvars högsta topp når en höjd af c. 316 m. Vi hafva hittills skildrat företrädesvis ödemarkerna i Fin- ands nordligaste och ostligaste delar, hvilka äfven äro de mest höglända och kuperade delar af landet. Återstår att be- skrifva terrängförhållandena inom den sydvestra delen, eller halfön mellan Bottniska viken å ena sidan, Finska viken och Ladoga å den andra, hvilken bildar landets bäst odlade och tätast befolkade hufvuddel. Midten af detta vidsträckta land- område upptages af en platå med en medelhöjd af c. 100 m, hvilken utmärker sig genom sin utomordentliga rikedom på sjöar och i själfva verket är den sjörikaste trakt i världen. Det är denna trakt som man främst har i tankarna, då man äfven i rent geografiskt hänseende talar om Finland som ett »de tusen sjöarnas land». Af utländska geografer har äfven denna be- teckning blifvit använd i en inskränktare mening just för att beteckna ifrågavarande trakt, hvilken man äfven plägat kalla »den finska sjöplatän». Af de stora sjöarna ligga Saimasystemets pä en nivä af 76-83 m. Päijännes höjd är 78 m och hufvuddelen af sjöarna i Näsijärvis vattensystem hafva 77—84 m:s höjd. Näsijärvi själft 8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 2. om ock ännu af den karelska vaara-typen, äro ej mera fullt sä längsträckta till sin form och resa sig frän en trakt, hvars me- delhöjd är omkring 100 m, tämligen brant till 150 ä 200 m nivå. Denna trakt sträcker sig från Ladogas nordöstra hörn öfver Jänisjärvi till Pielisjärvi. Trakten S och SW om denna sjö är i synnerhet högländ och starkt kuperad. Här sträcka sig från Kontiolaks kyrka mot N en rad branta bergkammar, af hvilka de högsta, som kallas Kolivaara och ligga vid Pielis- järvis strand, nä en höjd af ända till c. 337 m ö. h. och 242 m öfver sjön. Vestligare ligga Petronvaara (c. 265 m) m. fl. berg, delvis högre än detta, och ännu längre mot W Pisa- vuori, hvars höjd uppgifves olika, växlande mellan 300 och 400 m. Inom den höglända terräng, hvilken med en medel- höjd af öfver 150 m sträcker sig W om Pielisjärvi vidare mot södra stranden af Uleä träsk, finnas fortsättningsvis en mängd berg, hvilkas höjd är mellan 200 och 300 m. Bland dem mä nämnas följande, hvilkas höjd blifvit bestämd: MNaarasmäki (243 m), Lehtovaara, 15 km S om Kajana (275 m) och högst bland dem alla det ryggformiga berget Vuokatti SW om nämnda stad, hvars högsta topp når en höjd af c. 316 m. Vi hafva hittills skildrat företrädesvis ödemarkerna i Fin- ands nordligaste och ostligaste delar, hvilka äfven äro de mest höglända och kuperade delar af landet. Återstår att be- skrifva terrängförhållandena inom den sydvestra delen, eller halfön mellan Bottniska viken å ena sidan, Finska viken och Ladoga å den andra, hvilken bildar landets bäst odlade och tätast befolkade hufvuddel. Midten af detta vidsträckta land- område upptages af en platå med en medelhöjd af c. 100 m, hvilken utmärker sig genom sin utomordentliga rikedom på sjöar och i själfva verket är den sjörikaste trakt i världen. Det är denna trakt som man främst har i tankarna, då man äfven i rent geografiskt hänseende talar om Finland som ett »de tusen sjöarnas land». Af utländska geografer har äfven denna be- teckning blifvit använd i en inskränktare mening just för att beteckna ifrågavarande trakt, hvilken man äfven plägat kalla »den finska sjöplatän». Af de stora sjöarna ligga Saimasystemets pä en nivä af 76-83 m. Päijännes höjd är 78 m och hufvuddelen af sjöarna i Näsijärvis vattensystem hafva 77—84 m:s höjd. Näsijärvi själft --- rhållanden. 9 Höj ligger dock högre eller vid 95 m:s höjd, hvilket beror på att dess vatten uppdämts af en väldig sandås. De sjöar, som ligga mest mot NW, närmast vattendelaren mot Bottniska vikens tillflöden, nå i de skilda vattensystemen en nivå af 100—110, ställvis t. o. m. af 120—125 m. Medan de lägsta ställena af själfva vattendelaren mot Bottniska viken således ligga ungefär pä sistnämnda nivä,') höja sig omedelbart i SO om densamma mellan de nordligaste sjöstråtarna högre platåer, hvilkas medelhöjd öfverstiger 150 m, medan enstaka punkter nå betydligt öfver 200 m. De nord- östra delarna af dessa högländare marker äro delade i en mängd smärre partier genom Saima- och Päijännevattnens nordligaste tillflöden. Mera sammanhängande är den höglända terräng, som NW om Jyväskylä sträcker sig c. 100 km mot N och NW. Ett liknande högland sträcker sig från Ruovesi och Virdois sjöarna genom Kuru och Paltamo mot W ända till gränsen mellan Karvia och Kauhajoki socknar. Såväl inom dessa mera sammanhängande platåer som i de talrika smärre höjder, hvilka kringgärda dem i S och SW, finnas talrika punkter, som nå en absolut nivå af mellan 200 och 300 m. Af dessa höjder, bland hvilka endast en del äro uppmätta och sålunda kunnat utsättas på kartan, må här nämnas följande: i trakten N och NW om Kuopio ligga: Sallisenmäki (225 m), Kulvomäki (234 m), Kivimäki 1) Längs denna vattendelare framgär pä äldre kartor en höjdsträck- ning under namn af Suomenselkä, hvilken dock som redan nämnts lika litet som Satakunnanselkä, Hämeenselkä, Savonselkä, Karjalanselkä etc. har nägon existens i verkligheten. Att i Finland längre än annorstädes den föreställning bibehållit sig, att vattendelarna vore verkliga höjdsträckningar, är f. ö. lätt förklarligt genom den stora betydelse de i synnerhet under äldre tider egt säsom hinder för samfärdseln. Ty dä denna särskildt vid landets första bebyggande hufvudsakligen försiggätt längs efter vattendragen frän hafskusten inät land, har vattendelaren kommit att bilda en svär öfver- stiglig gränsmur mellan de skilda sjöomrädena och deras bebyggare och har därför lätit vida mera tala om sig än de i allmänhet föga märkbara upphöjningarna af terrängen inom de skilda sjösystemen. Den glest be- folkade skogsmarken kring vattendelaren mellan Bottniska vikens och Finska vikens tillflöden, hvilken i äldre urkunder plägade betecknas som »erämarken» (d. v. s. ödemarken), spelar f. ö. såsom framgår af en mängd af atlaskartorna, särskildt befolkningskartan och de ekonomisk-statistiska kartorna, i geografiskt hänseende en ganska egenartad och betydande roll.rhållanden. 9 Höj ligger dock högre eller vid 95 m:s höjd, hvilket beror på att dess vatten uppdämts af en väldig sandås. De sjöar, som ligga mest mot NW, närmast vattendelaren mot Bottniska vikens tillflöden, nå i de skilda vattensystemen en nivå af 100—110, ställvis t. o. m. af 120—125 m. Medan de lägsta ställena af själfva vattendelaren mot Bottniska viken således ligga ungefär pä sistnämnda nivä,') höja sig omedelbart i SO om densamma mellan de nordligaste sjöstråtarna högre platåer, hvilkas medelhöjd öfverstiger 150 m, medan enstaka punkter nå betydligt öfver 200 m. De nord- östra delarna af dessa högländare marker äro delade i en mängd smärre partier genom Saima- och Päijännevattnens nordligaste tillflöden. Mera sammanhängande är den höglända terräng, som NW om Jyväskylä sträcker sig c. 100 km mot N och NW. Ett liknande högland sträcker sig från Ruovesi och Virdois sjöarna genom Kuru och Paltamo mot W ända till gränsen mellan Karvia och Kauhajoki socknar. Såväl inom dessa mera sammanhängande platåer som i de talrika smärre höjder, hvilka kringgärda dem i S och SW, finnas talrika punkter, som nå en absolut nivå af mellan 200 och 300 m. Af dessa höjder, bland hvilka endast en del äro uppmätta och sålunda kunnat utsättas på kartan, må här nämnas följande: i trakten N och NW om Kuopio ligga: Sallisenmäki (225 m), Kulvomäki (234 m), Kivimäki 1) Längs denna vattendelare framgär pä äldre kartor en höjdsträck- ning under namn af Suomenselkä, hvilken dock som redan nämnts lika litet som Satakunnanselkä, Hämeenselkä, Savonselkä, Karjalanselkä etc. har nägon existens i verkligheten. Att i Finland längre än annorstädes den föreställning bibehållit sig, att vattendelarna vore verkliga höjdsträckningar, är f. ö. lätt förklarligt genom den stora betydelse de i synnerhet under äldre tider egt säsom hinder för samfärdseln. Ty dä denna särskildt vid landets första bebyggande hufvudsakligen försiggätt längs efter vattendragen frän hafskusten inät land, har vattendelaren kommit att bilda en svär öfver- stiglig gränsmur mellan de skilda sjöomrädena och deras bebyggare och har därför lätit vida mera tala om sig än de i allmänhet föga märkbara upphöjningarna af terrängen inom de skilda sjösystemen. Den glest be- folkade skogsmarken kring vattendelaren mellan Bottniska vikens och Finska vikens tillflöden, hvilken i äldre urkunder plägade betecknas som »erämarken» (d. v. s. ödemarken), spelar f. ö. såsom framgår af en mängd af atlaskartorna, särskildt befolkningskartan och de ekonomisk-statistiska kartorna, i geografiskt hänseende en ganska egenartad och betydande roll.rhållanden. 9 Höj ligger dock högre eller vid 95 m:s höjd, hvilket beror på att dess vatten uppdämts af en väldig sandås. De sjöar, som ligga mest mot NW, närmast vattendelaren mot Bottniska vikens tillflöden, nå i de skilda vattensystemen en nivå af 100—110, ställvis t. o. m. af 120—125 m. Medan de lägsta ställena af själfva vattendelaren mot Bottniska viken således ligga ungefär pä sistnämnda nivä,') höja sig omedelbart i SO om densamma mellan de nordligaste sjöstråtarna högre platåer, hvilkas medelhöjd öfverstiger 150 m, medan enstaka punkter nå betydligt öfver 200 m. De nord- östra delarna af dessa högländare marker äro delade i en mängd smärre partier genom Saima- och Päijännevattnens nordligaste tillflöden. Mera sammanhängande är den höglända terräng, som NW om Jyväskylä sträcker sig c. 100 km mot N och NW. Ett liknande högland sträcker sig från Ruovesi och Virdois sjöarna genom Kuru och Paltamo mot W ända till gränsen mellan Karvia och Kauhajoki socknar. Såväl inom dessa mera sammanhängande platåer som i de talrika smärre höjder, hvilka kringgärda dem i S och SW, finnas talrika punkter, som nå en absolut nivå af mellan 200 och 300 m. Af dessa höjder, bland hvilka endast en del äro uppmätta och sålunda kunnat utsättas på kartan, må här nämnas följande: i trakten N och NW om Kuopio ligga: Sallisenmäki (225 m), Kulvomäki (234 m), Kivimäki 1) Längs denna vattendelare framgär pä äldre kartor en höjdsträck- ning under namn af Suomenselkä, hvilken dock som redan nämnts lika litet som Satakunnanselkä, Hämeenselkä, Savonselkä, Karjalanselkä etc. har nägon existens i verkligheten. Att i Finland längre än annorstädes den föreställning bibehållit sig, att vattendelarna vore verkliga höjdsträckningar, är f. ö. lätt förklarligt genom den stora betydelse de i synnerhet under äldre tider egt säsom hinder för samfärdseln. Ty dä denna särskildt vid landets första bebyggande hufvudsakligen försiggätt längs efter vattendragen frän hafskusten inät land, har vattendelaren kommit att bilda en svär öfver- stiglig gränsmur mellan de skilda sjöomrädena och deras bebyggare och har därför lätit vida mera tala om sig än de i allmänhet föga märkbara upphöjningarna af terrängen inom de skilda sjösystemen. Den glest be- folkade skogsmarken kring vattendelaren mellan Bottniska vikens och Finska vikens tillflöden, hvilken i äldre urkunder plägade betecknas som »erämarken» (d. v. s. ödemarken), spelar f. ö. såsom framgår af en mängd af atlaskartorna, särskildt befolkningskartan och de ekonomisk-statistiska kartorna, i geografiskt hänseende en ganska egenartad och betydande roll. --- 10 Atlas öfver Finland. Karlbladet n:o 2. (224 m), Zimäki (205 m) och Pöllönmäki (251 m) i Idensalmi, Honkamäki i Karttula (239 m) och Puijonmäki vid Kuopio stad (234 m), frän hvars topp man har en sä härlig utsikt utöfver det 151 m under densamma liggande Kallavesi, Uuhumäki (219 m) pä NO stranden af denna sjö; i Päijänneomrädet märkas Vesa- mäki i Vesanto (217 m). flera till sin höjd icke närmare be- kanta berg i Viitasaari, ///aamäki vid södra stranden af Keitele (213 m), Multamäki i Laukas (212 m), Ohimäki i Hankasalmi (214 m), Listonmäki i Konginkangas (213 m), Ki/pimäki i Rauta- lampi (201 m), Ronninmäki (227 m) och Laajavuori (228 m) i Jyväskylä, Vaatermäki (227 m) i Korpilahti, Tammimäki i Joutsa (242 m), Kammiovuori i Luhanka (221 m), Rappuvuori i Jämsä (209 m), Kylmäkangas i Kuhmois (201 m), Viljamenvuori i Sysmä (193 m). och längst i S Tirismäki (223 m) vid Vesijärvis S strand, hvilket är det högsta uppmätta berget i sydligaste delen af landet. Trakten omkring Päijänne är öfverhufvudtaget ganska starkt kuperad; bergen pä dess stränder samt pä öarna höja sig ofta tämligen brant till en höjd af c. 100 m öfver dess yta. Lägre äro höjderna i allmänhet kring Saimavattnens syd- ligare delar, i det de här säväl pä stränderna som pä öarna sällan nä mera än 50—70 m öfver dess yta. En stor del af Savolaks, särskildt trakten N och NO om S:t Michel, visar samma egendomlighet, som vi tidigare anmärkt i östra Finland, i det marken företer en omväxling af parallelt löpande morän- grusryggar och mellanliggande, af kärr utfyllda dalar, ungefär som om den blifvit upplöjd i väldiga plogfäror. Sandäsar äro äfven vanliga; bland dem märkes det för sin naturskönhet be- römda Punkaharju i Kerimäki, som under en sträcka af 5 km likt en kolossal bro löper fram genom Puruvesi sjö. Högre berg förekomma däremot här mera sällsynt än vid Päijännes stränder. Till följd af den rika omväxlingen i terrängförhällandena inom sjöplatäns inre delar, särskildt i trakten omkring Päijänne, har det varit mycket svärt att ä kartan ätergifva dem närmelse- vis riktigt, hvarför det utan tvifvel principielt hade varit rikti- gast att här använda ett schematiseradt beteckningssätt. Dä emellertid denna terrängs skaplynne endast kan ätergifvas ge- nom att detaljerna utsättas, har ett försök blifvit gjordt att äfven här ätergifva dessa, men den inledningsvis gjorda reservationen mot kartans tillförlitlighet gäller i detta fall än mera än eljes.10 Atlas öfver Finland. Karlbladet n:o 2. (224 m), Zimäki (205 m) och Pöllönmäki (251 m) i Idensalmi, Honkamäki i Karttula (239 m) och Puijonmäki vid Kuopio stad (234 m), frän hvars topp man har en sä härlig utsikt utöfver det 151 m under densamma liggande Kallavesi, Uuhumäki (219 m) pä NO stranden af denna sjö; i Päijänneomrädet märkas Vesa- mäki i Vesanto (217 m). flera till sin höjd icke närmare be- kanta berg i Viitasaari, ///aamäki vid södra stranden af Keitele (213 m), Multamäki i Laukas (212 m), Ohimäki i Hankasalmi (214 m), Listonmäki i Konginkangas (213 m), Ki/pimäki i Rauta- lampi (201 m), Ronninmäki (227 m) och Laajavuori (228 m) i Jyväskylä, Vaatermäki (227 m) i Korpilahti, Tammimäki i Joutsa (242 m), Kammiovuori i Luhanka (221 m), Rappuvuori i Jämsä (209 m), Kylmäkangas i Kuhmois (201 m), Viljamenvuori i Sysmä (193 m). och längst i S Tirismäki (223 m) vid Vesijärvis S strand, hvilket är det högsta uppmätta berget i sydligaste delen af landet. Trakten omkring Päijänne är öfverhufvudtaget ganska starkt kuperad; bergen pä dess stränder samt pä öarna höja sig ofta tämligen brant till en höjd af c. 100 m öfver dess yta. Lägre äro höjderna i allmänhet kring Saimavattnens syd- ligare delar, i det de här säväl pä stränderna som pä öarna sällan nä mera än 50—70 m öfver dess yta. En stor del af Savolaks, särskildt trakten N och NO om S:t Michel, visar samma egendomlighet, som vi tidigare anmärkt i östra Finland, i det marken företer en omväxling af parallelt löpande morän- grusryggar och mellanliggande, af kärr utfyllda dalar, ungefär som om den blifvit upplöjd i väldiga plogfäror. Sandäsar äro äfven vanliga; bland dem märkes det för sin naturskönhet be- römda Punkaharju i Kerimäki, som under en sträcka af 5 km likt en kolossal bro löper fram genom Puruvesi sjö. Högre berg förekomma däremot här mera sällsynt än vid Päijännes stränder. Till följd af den rika omväxlingen i terrängförhällandena inom sjöplatäns inre delar, särskildt i trakten omkring Päijänne, har det varit mycket svärt att ä kartan ätergifva dem närmelse- vis riktigt, hvarför det utan tvifvel principielt hade varit rikti- gast att här använda ett schematiseradt beteckningssätt. Dä emellertid denna terrängs skaplynne endast kan ätergifvas ge- nom att detaljerna utsättas, har ett försök blifvit gjordt att äfven här ätergifva dessa, men den inledningsvis gjorda reservationen mot kartans tillförlitlighet gäller i detta fall än mera än eljes.10 Atlas öfver Finland. Karlbladet n:o 2. (224 m), Zimäki (205 m) och Pöllönmäki (251 m) i Idensalmi, Honkamäki i Karttula (239 m) och Puijonmäki vid Kuopio stad (234 m), frän hvars topp man har en sä härlig utsikt utöfver det 151 m under densamma liggande Kallavesi, Uuhumäki (219 m) pä NO stranden af denna sjö; i Päijänneomrädet märkas Vesa- mäki i Vesanto (217 m). flera till sin höjd icke närmare be- kanta berg i Viitasaari, ///aamäki vid södra stranden af Keitele (213 m), Multamäki i Laukas (212 m), Ohimäki i Hankasalmi (214 m), Listonmäki i Konginkangas (213 m), Ki/pimäki i Rauta- lampi (201 m), Ronninmäki (227 m) och Laajavuori (228 m) i Jyväskylä, Vaatermäki (227 m) i Korpilahti, Tammimäki i Joutsa (242 m), Kammiovuori i Luhanka (221 m), Rappuvuori i Jämsä (209 m), Kylmäkangas i Kuhmois (201 m), Viljamenvuori i Sysmä (193 m). och längst i S Tirismäki (223 m) vid Vesijärvis S strand, hvilket är det högsta uppmätta berget i sydligaste delen af landet. Trakten omkring Päijänne är öfverhufvudtaget ganska starkt kuperad; bergen pä dess stränder samt pä öarna höja sig ofta tämligen brant till en höjd af c. 100 m öfver dess yta. Lägre äro höjderna i allmänhet kring Saimavattnens syd- ligare delar, i det de här säväl pä stränderna som pä öarna sällan nä mera än 50—70 m öfver dess yta. En stor del af Savolaks, särskildt trakten N och NO om S:t Michel, visar samma egendomlighet, som vi tidigare anmärkt i östra Finland, i det marken företer en omväxling af parallelt löpande morän- grusryggar och mellanliggande, af kärr utfyllda dalar, ungefär som om den blifvit upplöjd i väldiga plogfäror. Sandäsar äro äfven vanliga; bland dem märkes det för sin naturskönhet be- römda Punkaharju i Kerimäki, som under en sträcka af 5 km likt en kolossal bro löper fram genom Puruvesi sjö. Högre berg förekomma däremot här mera sällsynt än vid Päijännes stränder. Till följd af den rika omväxlingen i terrängförhällandena inom sjöplatäns inre delar, särskildt i trakten omkring Päijänne, har det varit mycket svärt att ä kartan ätergifva dem närmelse- vis riktigt, hvarför det utan tvifvel principielt hade varit rikti- gast att här använda ett schematiseradt beteckningssätt. Dä emellertid denna terrängs skaplynne endast kan ätergifvas ge- nom att detaljerna utsättas, har ett försök blifvit gjordt att äfven här ätergifva dessa, men den inledningsvis gjorda reservationen mot kartans tillförlitlighet gäller i detta fall än mera än eljes. --- Höjd förhållanden. 11 En framtida detaljerad kartläggning kommer utan tvifvel att läta en mängd af de ä kartan utsatta höjderna förändra läge och form; men framför allt kommer pä den att framträda en mängd detaljer, som nu af brist pä faktiskt underlag ej kunnat utsättas. Särskildt torde ett mycket större antal höjder nä öf- ver 200 m:s nivå, än pä denna karta finnes angitvet. I synnerhet den vestra stranden af Päijänne företer en rik omväxling af brant stupande berg, grusbackar, dalar och sjöar, och samma smäbergiga terräng sträcker sig därifrän vidare mot Näsijärvi vattnen, pä hvars stränder finnas flera berg, som nä en höjd af c. 180 m. Rik pä branta granitklippor är äfven trakten kring Näsijärvi vattnens nordligaste sjösträtar, särskildt Ruovesi. Pä högplatän i Kuru och Parkano nä en mängd berg eller grusbackar en höjd af öfver 200 m, men hafva hittills icke exakt bestämts till sin nivå NW om Näsijärvi, där bergen torde vara ännu högre, hafva hittills endast följande blifvit be- stämda till sin höjd: Kahkanmäki i Keuru (210 m) och Mylly- mäki i Ätsäri (211 m). Strax W om Parkanoplatän höjer sig en enstaka höjd, hvars kärna bestär af sandsten och hvilken kallas Lauhanvuori, till en nivä af c. 223 m, och ännu vestligare märkas de mera enstaka liggande, som landkänning för sjö- farande bekanta Bötom”bergen i Lappfjärd, hvilkas högsta topp Pyhävuori eller Jumfurtanssi når en höjd af c. 130 m. I den i allmänhet ganska flacka terrängen SO om Lauhan- vuori dominerar en väldig sandås (se jordartskartan), den s. k. Tavastmon eller Hämeenkangas, hvars öfversta kam på ett par ställen når en höjd af c. 180 m (Soininharju i Jämijärvi och Vatulanharju i Ikalis). Äfven längre mot SW, vid Tammer- fors (Pyynikki c. 170 m) och i Kangasala (Keysaräsen c. 160 m), bilda sandäsarna ganska dominerande höjder, hvilkas högsta kammar ligga 70—80 m öfver de omgifvande sjöarna och erbjuda vackra utsikter öfver dessa. Äfven Hatelmalaäsen invid Tavaste- hus har en höjd af nära 50 m öfver omgifningen. I NW om sjöplatän sänker sig landet i en jämn och sakta sluttning ner mot Bottniska viken. Denna kuststräcka, af gam- malt kallad Österbotten, visar inga mera utpräglade ojämnheter. Smä berghällar äro visserligen ganska talrika, men nä i mellersta Österbotten i allmänhet endast 5 ä 10 m, i södra Österbotten knappast alls öfver den omgifvande grusmarkens nivä. DetHöjd förhållanden. 11 En framtida detaljerad kartläggning kommer utan tvifvel att läta en mängd af de ä kartan utsatta höjderna förändra läge och form; men framför allt kommer pä den att framträda en mängd detaljer, som nu af brist pä faktiskt underlag ej kunnat utsättas. Särskildt torde ett mycket större antal höjder nä öf- ver 200 m:s nivå, än pä denna karta finnes angitvet. I synnerhet den vestra stranden af Päijänne företer en rik omväxling af brant stupande berg, grusbackar, dalar och sjöar, och samma smäbergiga terräng sträcker sig därifrän vidare mot Näsijärvi vattnen, pä hvars stränder finnas flera berg, som nä en höjd af c. 180 m. Rik pä branta granitklippor är äfven trakten kring Näsijärvi vattnens nordligaste sjösträtar, särskildt Ruovesi. Pä högplatän i Kuru och Parkano nä en mängd berg eller grusbackar en höjd af öfver 200 m, men hafva hittills icke exakt bestämts till sin nivå NW om Näsijärvi, där bergen torde vara ännu högre, hafva hittills endast följande blifvit be- stämda till sin höjd: Kahkanmäki i Keuru (210 m) och Mylly- mäki i Ätsäri (211 m). Strax W om Parkanoplatän höjer sig en enstaka höjd, hvars kärna bestär af sandsten och hvilken kallas Lauhanvuori, till en nivä af c. 223 m, och ännu vestligare märkas de mera enstaka liggande, som landkänning för sjö- farande bekanta Bötom”bergen i Lappfjärd, hvilkas högsta topp Pyhävuori eller Jumfurtanssi når en höjd af c. 130 m. I den i allmänhet ganska flacka terrängen SO om Lauhan- vuori dominerar en väldig sandås (se jordartskartan), den s. k. Tavastmon eller Hämeenkangas, hvars öfversta kam på ett par ställen når en höjd af c. 180 m (Soininharju i Jämijärvi och Vatulanharju i Ikalis). Äfven längre mot SW, vid Tammer- fors (Pyynikki c. 170 m) och i Kangasala (Keysaräsen c. 160 m), bilda sandäsarna ganska dominerande höjder, hvilkas högsta kammar ligga 70—80 m öfver de omgifvande sjöarna och erbjuda vackra utsikter öfver dessa. Äfven Hatelmalaäsen invid Tavaste- hus har en höjd af nära 50 m öfver omgifningen. I NW om sjöplatän sänker sig landet i en jämn och sakta sluttning ner mot Bottniska viken. Denna kuststräcka, af gam- malt kallad Österbotten, visar inga mera utpräglade ojämnheter. Smä berghällar äro visserligen ganska talrika, men nä i mellersta Österbotten i allmänhet endast 5 ä 10 m, i södra Österbotten knappast alls öfver den omgifvande grusmarkens nivä. DetHöjd förhållanden. 11 En framtida detaljerad kartläggning kommer utan tvifvel att läta en mängd af de ä kartan utsatta höjderna förändra läge och form; men framför allt kommer pä den att framträda en mängd detaljer, som nu af brist pä faktiskt underlag ej kunnat utsättas. Särskildt torde ett mycket större antal höjder nä öf- ver 200 m:s nivå, än pä denna karta finnes angitvet. I synnerhet den vestra stranden af Päijänne företer en rik omväxling af brant stupande berg, grusbackar, dalar och sjöar, och samma smäbergiga terräng sträcker sig därifrän vidare mot Näsijärvi vattnen, pä hvars stränder finnas flera berg, som nä en höjd af c. 180 m. Rik pä branta granitklippor är äfven trakten kring Näsijärvi vattnens nordligaste sjösträtar, särskildt Ruovesi. Pä högplatän i Kuru och Parkano nä en mängd berg eller grusbackar en höjd af öfver 200 m, men hafva hittills icke exakt bestämts till sin nivå NW om Näsijärvi, där bergen torde vara ännu högre, hafva hittills endast följande blifvit be- stämda till sin höjd: Kahkanmäki i Keuru (210 m) och Mylly- mäki i Ätsäri (211 m). Strax W om Parkanoplatän höjer sig en enstaka höjd, hvars kärna bestär af sandsten och hvilken kallas Lauhanvuori, till en nivä af c. 223 m, och ännu vestligare märkas de mera enstaka liggande, som landkänning för sjö- farande bekanta Bötom”bergen i Lappfjärd, hvilkas högsta topp Pyhävuori eller Jumfurtanssi når en höjd af c. 130 m. I den i allmänhet ganska flacka terrängen SO om Lauhan- vuori dominerar en väldig sandås (se jordartskartan), den s. k. Tavastmon eller Hämeenkangas, hvars öfversta kam på ett par ställen når en höjd af c. 180 m (Soininharju i Jämijärvi och Vatulanharju i Ikalis). Äfven längre mot SW, vid Tammer- fors (Pyynikki c. 170 m) och i Kangasala (Keysaräsen c. 160 m), bilda sandäsarna ganska dominerande höjder, hvilkas högsta kammar ligga 70—80 m öfver de omgifvande sjöarna och erbjuda vackra utsikter öfver dessa. Äfven Hatelmalaäsen invid Tavaste- hus har en höjd af nära 50 m öfver omgifningen. I NW om sjöplatän sänker sig landet i en jämn och sakta sluttning ner mot Bottniska viken. Denna kuststräcka, af gam- malt kallad Österbotten, visar inga mera utpräglade ojämnheter. Smä berghällar äro visserligen ganska talrika, men nä i mellersta Österbotten i allmänhet endast 5 ä 10 m, i södra Österbotten knappast alls öfver den omgifvande grusmarkens nivä. Det --- 12 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 2. enstaka liggande Szmsiönvuori i Lappo när dock en nivå af c. 130 m 6. h. och 80 m öfver det kringliggande slättlandet. Mängen- städes, särskildt i södra Österbotten, hafva leraflagringar h. o. h. utplänat alla ojämnheter, och här finner man därför landets största egentliga slätter. Hufvudorsaken till Österbottens flacka natur ligger dock icke i de lösa jordlagrens uppträdande, utan i själfva berggrundens jämnhet. Äfven klippholmarna utanför kusten höja sig blott ytterst obetydligt öfver hafsytan. Färdas man frän Österbotten längs kusten mot S, sä mär- ker man en smäningom skeende förändring i terrängförhällandena. Små berg börja uppträda i allt rikligare mängd. I närheten af Björneborg likasom äfven i trakten mellan Pyhäjärvi och Botten- hafvets sydligaste del, hvarest bergen ofta ligga mycket tätt, ha de i allmänhet en höjd af blott ett eller par tiotal meter öfver den omgifvande marken. Äfven holmarna kring Kumo älfs utlopp äro mycket låga, men redan i Raumotrakten börja de blifva något högre. I Åbo läns kusttrakter hafva bergen, som här i synnerhet i skärgården ligga utomordentligt tätt, ofta en absolut höjd af 30—50 m. I Rimito nä de t. o. m. någon gäng en höjd af 75 m ö. h. Inom de yttre delarna af den vidsträckta skärgärden mellan Äbo och Äland äro däremot skären äter ganska läga och bestä merendels af skoglösa, mjukt afrundade, släta klippor. * Äfven Äland är i allmänhet ganska lägt (under 50 m), men i N finnas i Geta och Saltvik högre berg, som nä en höjd af 110 m (Strömma Kasberg i Saltvik) och 132 m (Orr- dalsklint pä Äsgärdabergen i samma socken). Kusttrakten pä ömse sidor om Äbo är, som redan nämndes, rik pä tätt liggande berg, hvilka likasom i den utanför liggande skärgärden äro relativt ganska höga. Kring hvarje ä sträcka sig dock jämna lerfält, inom hvilka bergen äro mera sällsynta, och ett stycke längre inät land finnes en af Finlands jämnaste trakter, den flacka lerslätt, som frän Hvittis sträcker sig mot S och SO ända till Somero (jämför kartan n:o 4). Frän denna slättmark, inom hvilken bergen äro ytterst sparsamma, höjer sig i NW den höga sandäsen i Virtsanoja och Säkylä, som ställvis när en absolut nivä af 145 m eller 50—60 m öfver slättlandet. O om denna slätt finnas i Tammela och närgrän- saude socknar äter ojämnare grusmarker, inom hvilka de högsta12 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 2. enstaka liggande Szmsiönvuori i Lappo när dock en nivå af c. 130 m 6. h. och 80 m öfver det kringliggande slättlandet. Mängen- städes, särskildt i södra Österbotten, hafva leraflagringar h. o. h. utplänat alla ojämnheter, och här finner man därför landets största egentliga slätter. Hufvudorsaken till Österbottens flacka natur ligger dock icke i de lösa jordlagrens uppträdande, utan i själfva berggrundens jämnhet. Äfven klippholmarna utanför kusten höja sig blott ytterst obetydligt öfver hafsytan. Färdas man frän Österbotten längs kusten mot S, sä mär- ker man en smäningom skeende förändring i terrängförhällandena. Små berg börja uppträda i allt rikligare mängd. I närheten af Björneborg likasom äfven i trakten mellan Pyhäjärvi och Botten- hafvets sydligaste del, hvarest bergen ofta ligga mycket tätt, ha de i allmänhet en höjd af blott ett eller par tiotal meter öfver den omgifvande marken. Äfven holmarna kring Kumo älfs utlopp äro mycket låga, men redan i Raumotrakten börja de blifva något högre. I Åbo läns kusttrakter hafva bergen, som här i synnerhet i skärgården ligga utomordentligt tätt, ofta en absolut höjd af 30—50 m. I Rimito nä de t. o. m. någon gäng en höjd af 75 m ö. h. Inom de yttre delarna af den vidsträckta skärgärden mellan Äbo och Äland äro däremot skären äter ganska läga och bestä merendels af skoglösa, mjukt afrundade, släta klippor. * Äfven Äland är i allmänhet ganska lägt (under 50 m), men i N finnas i Geta och Saltvik högre berg, som nä en höjd af 110 m (Strömma Kasberg i Saltvik) och 132 m (Orr- dalsklint pä Äsgärdabergen i samma socken). Kusttrakten pä ömse sidor om Äbo är, som redan nämndes, rik pä tätt liggande berg, hvilka likasom i den utanför liggande skärgärden äro relativt ganska höga. Kring hvarje ä sträcka sig dock jämna lerfält, inom hvilka bergen äro mera sällsynta, och ett stycke längre inät land finnes en af Finlands jämnaste trakter, den flacka lerslätt, som frän Hvittis sträcker sig mot S och SO ända till Somero (jämför kartan n:o 4). Frän denna slättmark, inom hvilken bergen äro ytterst sparsamma, höjer sig i NW den höga sandäsen i Virtsanoja och Säkylä, som ställvis när en absolut nivä af 145 m eller 50—60 m öfver slättlandet. O om denna slätt finnas i Tammela och närgrän- saude socknar äter ojämnare grusmarker, inom hvilka de högsta12 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 2. enstaka liggande Szmsiönvuori i Lappo när dock en nivå af c. 130 m 6. h. och 80 m öfver det kringliggande slättlandet. Mängen- städes, särskildt i södra Österbotten, hafva leraflagringar h. o. h. utplänat alla ojämnheter, och här finner man därför landets största egentliga slätter. Hufvudorsaken till Österbottens flacka natur ligger dock icke i de lösa jordlagrens uppträdande, utan i själfva berggrundens jämnhet. Äfven klippholmarna utanför kusten höja sig blott ytterst obetydligt öfver hafsytan. Färdas man frän Österbotten längs kusten mot S, sä mär- ker man en smäningom skeende förändring i terrängförhällandena. Små berg börja uppträda i allt rikligare mängd. I närheten af Björneborg likasom äfven i trakten mellan Pyhäjärvi och Botten- hafvets sydligaste del, hvarest bergen ofta ligga mycket tätt, ha de i allmänhet en höjd af blott ett eller par tiotal meter öfver den omgifvande marken. Äfven holmarna kring Kumo älfs utlopp äro mycket låga, men redan i Raumotrakten börja de blifva något högre. I Åbo läns kusttrakter hafva bergen, som här i synnerhet i skärgården ligga utomordentligt tätt, ofta en absolut höjd af 30—50 m. I Rimito nä de t. o. m. någon gäng en höjd af 75 m ö. h. Inom de yttre delarna af den vidsträckta skärgärden mellan Äbo och Äland äro däremot skären äter ganska läga och bestä merendels af skoglösa, mjukt afrundade, släta klippor. * Äfven Äland är i allmänhet ganska lägt (under 50 m), men i N finnas i Geta och Saltvik högre berg, som nä en höjd af 110 m (Strömma Kasberg i Saltvik) och 132 m (Orr- dalsklint pä Äsgärdabergen i samma socken). Kusttrakten pä ömse sidor om Äbo är, som redan nämndes, rik pä tätt liggande berg, hvilka likasom i den utanför liggande skärgärden äro relativt ganska höga. Kring hvarje ä sträcka sig dock jämna lerfält, inom hvilka bergen äro mera sällsynta, och ett stycke längre inät land finnes en af Finlands jämnaste trakter, den flacka lerslätt, som frän Hvittis sträcker sig mot S och SO ända till Somero (jämför kartan n:o 4). Frän denna slättmark, inom hvilken bergen äro ytterst sparsamma, höjer sig i NW den höga sandäsen i Virtsanoja och Säkylä, som ställvis när en absolut nivä af 145 m eller 50—60 m öfver slättlandet. O om denna slätt finnas i Tammela och närgrän- saude socknar äter ojämnare grusmarker, inom hvilka de högsta --- Höjdförhållanden. 13 punkterna nå en nivå af öfver 130 m (ända till 175 m). Denna platå, hvars medelhöjd eljes är något öfver 100 m, är genom en smal, frän Vanajavesi förbi Tavastehus löpande dalgäng skild frän den egentliga stora sjöplatän. Rik pä smärre berg och andra ojämnheter är äfven den trakt. som frän Tammela-skogarna sträcker sig mot S och SW till Lojo sjö och Hangöudd. Denna sjörika, natursköna trakt begränsas mot SO tvärt genom den stora sandäs, som frän H angöudd sträcker sig upp till Vesijärvi och vanligen benämnes Lojoäsen. Den utgör dock en direkt forsättning till och är snarast att betrakta som en del af den stora »tväräsen» eller »randmoränen» Sa/pausselkä, hvilken frän Vesijärvi sträcker sig vidare i en bäge mot NO upp emot Joensuu. Salpausselkä ät- följes pä ett afständ af 20-30 km af en nordligare parallelkam. Dessa sandäsar, som ej äro att förväxla med de ofta nämnda imaginära åsar, som man ansett löpa längs vattendelarena. fram- träda äfven på höjdkartan ganska tydligt (jämför f. ö. jordarts- kartan n:o 4). Deras höjd öfver den omgifvande terrängen är någon gång, såsom exempelvis i Nastola, c. 50 m, i allmänhet dock 20—30 m. De äro sålunda i alla fall ganska anmärknings- värda äfven i rent landskapligt hänseende. De utgöra äfven gränsen mellan den sjörika inlandsplatän och kustlandet vid Finska viken och Ladoga, inom hvilket sjöarna i allmänhet äro sparsamma, medan jämna lerslätter, som genomflytas af åar och floder, intaga en stor del af dess yta. Äfven inom dessa jäm- nare marker finnas dock vanligen glesare fördelade berghällar. Bland dem finnas åtskilliga, som inom den närmast kring- liggande trakten åtnjuta en viss ryktbarhet som utsikts- punkter, men de hafva i alla fall blott en alldeles lokal bety- delse och kunna därför här ej uppräknas. Mängenstädes, sär- skildt i närheten af kusten inom Nyland samt i hela det vi- borgska rapakivigranitområdet (se kartan n:o 3) ligga bergen äfven här mycket tätt och gifva landskapet omväxling. O om Viborg finnas åter jämnare marker, till dess på Ladogas norra strand å nyo en mycket kuperad terräng vidtager. Vid sjöns NO hörn nå bergen ofta en höjd af 100—130 m. Högst inom denna natursköna trakt är Pötsönvaara (c. 190 m) vid Kirjava- laksviken. Mot SO blir landskapet smäningom flackare och har redan i Salmi vid ryska gränsen i det närmaste slättlandsnatur.Höjdförhållanden. 13 punkterna nå en nivå af öfver 130 m (ända till 175 m). Denna platå, hvars medelhöjd eljes är något öfver 100 m, är genom en smal, frän Vanajavesi förbi Tavastehus löpande dalgäng skild frän den egentliga stora sjöplatän. Rik pä smärre berg och andra ojämnheter är äfven den trakt. som frän Tammela-skogarna sträcker sig mot S och SW till Lojo sjö och Hangöudd. Denna sjörika, natursköna trakt begränsas mot SO tvärt genom den stora sandäs, som frän H angöudd sträcker sig upp till Vesijärvi och vanligen benämnes Lojoäsen. Den utgör dock en direkt forsättning till och är snarast att betrakta som en del af den stora »tväräsen» eller »randmoränen» Sa/pausselkä, hvilken frän Vesijärvi sträcker sig vidare i en bäge mot NO upp emot Joensuu. Salpausselkä ät- följes pä ett afständ af 20-30 km af en nordligare parallelkam. Dessa sandäsar, som ej äro att förväxla med de ofta nämnda imaginära åsar, som man ansett löpa längs vattendelarena. fram- träda äfven på höjdkartan ganska tydligt (jämför f. ö. jordarts- kartan n:o 4). Deras höjd öfver den omgifvande terrängen är någon gång, såsom exempelvis i Nastola, c. 50 m, i allmänhet dock 20—30 m. De äro sålunda i alla fall ganska anmärknings- värda äfven i rent landskapligt hänseende. De utgöra äfven gränsen mellan den sjörika inlandsplatän och kustlandet vid Finska viken och Ladoga, inom hvilket sjöarna i allmänhet äro sparsamma, medan jämna lerslätter, som genomflytas af åar och floder, intaga en stor del af dess yta. Äfven inom dessa jäm- nare marker finnas dock vanligen glesare fördelade berghällar. Bland dem finnas åtskilliga, som inom den närmast kring- liggande trakten åtnjuta en viss ryktbarhet som utsikts- punkter, men de hafva i alla fall blott en alldeles lokal bety- delse och kunna därför här ej uppräknas. Mängenstädes, sär- skildt i närheten af kusten inom Nyland samt i hela det vi- borgska rapakivigranitområdet (se kartan n:o 3) ligga bergen äfven här mycket tätt och gifva landskapet omväxling. O om Viborg finnas åter jämnare marker, till dess på Ladogas norra strand å nyo en mycket kuperad terräng vidtager. Vid sjöns NO hörn nå bergen ofta en höjd af 100—130 m. Högst inom denna natursköna trakt är Pötsönvaara (c. 190 m) vid Kirjava- laksviken. Mot SO blir landskapet smäningom flackare och har redan i Salmi vid ryska gränsen i det närmaste slättlandsnatur.Höjdförhållanden. 13 punkterna nå en nivå af öfver 130 m (ända till 175 m). Denna platå, hvars medelhöjd eljes är något öfver 100 m, är genom en smal, frän Vanajavesi förbi Tavastehus löpande dalgäng skild frän den egentliga stora sjöplatän. Rik pä smärre berg och andra ojämnheter är äfven den trakt. som frän Tammela-skogarna sträcker sig mot S och SW till Lojo sjö och Hangöudd. Denna sjörika, natursköna trakt begränsas mot SO tvärt genom den stora sandäs, som frän H angöudd sträcker sig upp till Vesijärvi och vanligen benämnes Lojoäsen. Den utgör dock en direkt forsättning till och är snarast att betrakta som en del af den stora »tväräsen» eller »randmoränen» Sa/pausselkä, hvilken frän Vesijärvi sträcker sig vidare i en bäge mot NO upp emot Joensuu. Salpausselkä ät- följes pä ett afständ af 20-30 km af en nordligare parallelkam. Dessa sandäsar, som ej äro att förväxla med de ofta nämnda imaginära åsar, som man ansett löpa längs vattendelarena. fram- träda äfven på höjdkartan ganska tydligt (jämför f. ö. jordarts- kartan n:o 4). Deras höjd öfver den omgifvande terrängen är någon gång, såsom exempelvis i Nastola, c. 50 m, i allmänhet dock 20—30 m. De äro sålunda i alla fall ganska anmärknings- värda äfven i rent landskapligt hänseende. De utgöra äfven gränsen mellan den sjörika inlandsplatän och kustlandet vid Finska viken och Ladoga, inom hvilket sjöarna i allmänhet äro sparsamma, medan jämna lerslätter, som genomflytas af åar och floder, intaga en stor del af dess yta. Äfven inom dessa jäm- nare marker finnas dock vanligen glesare fördelade berghällar. Bland dem finnas åtskilliga, som inom den närmast kring- liggande trakten åtnjuta en viss ryktbarhet som utsikts- punkter, men de hafva i alla fall blott en alldeles lokal bety- delse och kunna därför här ej uppräknas. Mängenstädes, sär- skildt i närheten af kusten inom Nyland samt i hela det vi- borgska rapakivigranitområdet (se kartan n:o 3) ligga bergen äfven här mycket tätt och gifva landskapet omväxling. O om Viborg finnas åter jämnare marker, till dess på Ladogas norra strand å nyo en mycket kuperad terräng vidtager. Vid sjöns NO hörn nå bergen ofta en höjd af 100—130 m. Högst inom denna natursköna trakt är Pötsönvaara (c. 190 m) vid Kirjava- laksviken. Mot SO blir landskapet smäningom flackare och har redan i Salmi vid ryska gränsen i det närmaste slättlandsnatur. --- 14 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 2. Genom en sänka afskild frän den finska sjöplatän ligga pä näset mellan Ladoga och Finska viken en del isolerade höj- der, hvilka ätminstone till sina ytligare delar uteslutande bestä af lösa grus- och sandmassor. Deras högsta ställen nä i Kivi- nebb till en höjd af 161 m och i Rautu till 182 m:s nivå. Slutligen är att nämna klippön Hogland i Finska viken, hvars djärft uppstigande bergmassor iN nä till en nivä af 126 m (Mäkipäällys) och i S till 148 m (Lounatkorkia). Såsom framgår af denna nog detaljerade öfversikt, äro niväskillnaderna inom den finska sjöplatän och dess omgifvande kustland i allmänhet ytterst obetydliga. Om man pä Landtmäteri- Ofverstyrelsens generalkarta öfver Finland i skalan 1:400,000, hvilken upptager en väggyta af öfver 3 mis höjd och 2 m:s bredd, ville visa reliefen genom päklistrade pappersskikt med bibehällande af naturligt förhällande mellan höjd- och längdskala, skulle hvarje niväskikt om 50 m erhälla en tjocklek af endast 0,12 mm eller obetydligt mera än atlaspapperets tjocklek. De största höjderna inom södra Finland, hvilka nä omkring 300 m öfver hafvet, skulle pä denna karta höja sig endast c. o,7 mm, hvilket är lika med tjockleken af 3!/2 pä hvarandra lagda post- kort. De brantaste klipporna skulle hafva höjden af medelstora sandkorn och de djupaste sjöarnas djup kunde i allmänhet ut- tryckas genom att skära häl i pappret. Pä en reliefkarta i atlas- kartans skala skulle äter niväskikten hafva tjockleken af det tunnaste brefpapper. Själfva Halditschokko skulle här höja sig endast o5 mm öfver hafven och 0,3 mm (= tjockleken af 1'/2 postkort) öfver sin omgifning, medan höjdskillnaderna i södra Finland blefve alldeles omärkbara. Om sälunda Finland och särskildt dess södra del i stort sedt företer en päfallande flackhet, är det dock, säsom hvar man vet, hvad detaljerna angär för det mesta ytterst ojämnt, sä att landsvägarna ofta löpa backe upp och backe ned. Det är icke ett bergland, men icke heller en slätt, utan utgör själfva typen för ett smädergiot land. Denna landets egenartade ytkonfiguration har varit af största betydelse för dess odling och historiska utveckling. Att större delen af Finland genom omväxlingen af smä bergkullar, grusmarker, sjöar och lerfält varit likasom splittradt i en mängd smädelar, har varit en medverkande orsak till att befolkningen 14 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 2. Genom en sänka afskild frän den finska sjöplatän ligga pä näset mellan Ladoga och Finska viken en del isolerade höj- der, hvilka ätminstone till sina ytligare delar uteslutande bestä af lösa grus- och sandmassor. Deras högsta ställen nä i Kivi- nebb till en höjd af 161 m och i Rautu till 182 m:s nivå. Slutligen är att nämna klippön Hogland i Finska viken, hvars djärft uppstigande bergmassor iN nä till en nivä af 126 m (Mäkipäällys) och i S till 148 m (Lounatkorkia). Såsom framgår af denna nog detaljerade öfversikt, äro niväskillnaderna inom den finska sjöplatän och dess omgifvande kustland i allmänhet ytterst obetydliga. Om man pä Landtmäteri- Ofverstyrelsens generalkarta öfver Finland i skalan 1:400,000, hvilken upptager en väggyta af öfver 3 mis höjd och 2 m:s bredd, ville visa reliefen genom päklistrade pappersskikt med bibehällande af naturligt förhällande mellan höjd- och längdskala, skulle hvarje niväskikt om 50 m erhälla en tjocklek af endast 0,12 mm eller obetydligt mera än atlaspapperets tjocklek. De största höjderna inom södra Finland, hvilka nä omkring 300 m öfver hafvet, skulle pä denna karta höja sig endast c. o,7 mm, hvilket är lika med tjockleken af 3!/2 pä hvarandra lagda post- kort. De brantaste klipporna skulle hafva höjden af medelstora sandkorn och de djupaste sjöarnas djup kunde i allmänhet ut- tryckas genom att skära häl i pappret. Pä en reliefkarta i atlas- kartans skala skulle äter niväskikten hafva tjockleken af det tunnaste brefpapper. Själfva Halditschokko skulle här höja sig endast o5 mm öfver hafven och 0,3 mm (= tjockleken af 1'/2 postkort) öfver sin omgifning, medan höjdskillnaderna i södra Finland blefve alldeles omärkbara. Om sälunda Finland och särskildt dess södra del i stort sedt företer en päfallande flackhet, är det dock, säsom hvar man vet, hvad detaljerna angär för det mesta ytterst ojämnt, sä att landsvägarna ofta löpa backe upp och backe ned. Det är icke ett bergland, men icke heller en slätt, utan utgör själfva typen för ett smädergiot land. Denna landets egenartade ytkonfiguration har varit af största betydelse för dess odling och historiska utveckling. Att större delen af Finland genom omväxlingen af smä bergkullar, grusmarker, sjöar och lerfält varit likasom splittradt i en mängd smädelar, har varit en medverkande orsak till att befolkningen 14 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 2. Genom en sänka afskild frän den finska sjöplatän ligga pä näset mellan Ladoga och Finska viken en del isolerade höj- der, hvilka ätminstone till sina ytligare delar uteslutande bestä af lösa grus- och sandmassor. Deras högsta ställen nä i Kivi- nebb till en höjd af 161 m och i Rautu till 182 m:s nivå. Slutligen är att nämna klippön Hogland i Finska viken, hvars djärft uppstigande bergmassor iN nä till en nivä af 126 m (Mäkipäällys) och i S till 148 m (Lounatkorkia). Såsom framgår af denna nog detaljerade öfversikt, äro niväskillnaderna inom den finska sjöplatän och dess omgifvande kustland i allmänhet ytterst obetydliga. Om man pä Landtmäteri- Ofverstyrelsens generalkarta öfver Finland i skalan 1:400,000, hvilken upptager en väggyta af öfver 3 mis höjd och 2 m:s bredd, ville visa reliefen genom päklistrade pappersskikt med bibehällande af naturligt förhällande mellan höjd- och längdskala, skulle hvarje niväskikt om 50 m erhälla en tjocklek af endast 0,12 mm eller obetydligt mera än atlaspapperets tjocklek. De största höjderna inom södra Finland, hvilka nä omkring 300 m öfver hafvet, skulle pä denna karta höja sig endast c. o,7 mm, hvilket är lika med tjockleken af 3!/2 pä hvarandra lagda post- kort. De brantaste klipporna skulle hafva höjden af medelstora sandkorn och de djupaste sjöarnas djup kunde i allmänhet ut- tryckas genom att skära häl i pappret. Pä en reliefkarta i atlas- kartans skala skulle äter niväskikten hafva tjockleken af det tunnaste brefpapper. Själfva Halditschokko skulle här höja sig endast o5 mm öfver hafven och 0,3 mm (= tjockleken af 1'/2 postkort) öfver sin omgifning, medan höjdskillnaderna i södra Finland blefve alldeles omärkbara. Om sälunda Finland och särskildt dess södra del i stort sedt företer en päfallande flackhet, är det dock, säsom hvar man vet, hvad detaljerna angär för det mesta ytterst ojämnt, sä att landsvägarna ofta löpa backe upp och backe ned. Det är icke ett bergland, men icke heller en slätt, utan utgör själfva typen för ett smädergiot land. Denna landets egenartade ytkonfiguration har varit af största betydelse för dess odling och historiska utveckling. Att större delen af Finland genom omväxlingen af smä bergkullar, grusmarker, sjöar och lerfält varit likasom splittradt i en mängd smädelar, har varit en medverkande orsak till att befolkningen --- Höjd förhållanden. 15 här i allmänhet icke, såsom slättlandsborna pläga, trängt ihop sig i stora byar, utan på nordiskt odalmannavis bosatt sig i enstaka liggande gårdar eller smärre byalag. Sålunda har sin- net väckts för oberoende, hvilket i sin tur äfven befordrat landets bebyggande, då det drifvit landtmannen att hellre draga ut till nybyggen i ödemarken än att trängas med grannarna i hemtrakten. Terrängens småkuperade beskaffenhet har äfven varit ett svårt hinder för landets eröfring eller ockupation. Större härar hafva ej kunnat intränga och mera betydande fält- släg hafva endast i det flacka Österbotten kunnat utkämpas. Eljes har hvarje sten, hvarje bergkulle och i synnerhet de talrika vattendragen, sjöarna och kärrmarkerna lämnat försva- rarne skydd, och landet har sålunda med framgång kunnat för- svaras äfven mot öfvermäktiga krigareskaror. Slutligen är äfven ojämnheten af landets yta hufvudorsaken till dess kolossala rikedom på sjöar och vattendrag, hvilka i betydande mån underlätta samfärdseln sommartid och lämna drifkraft till industriella inrättningar samt äfven i främsta rum- met betinga landets säregna naturskönhet. J. J. Sederholm.Höjd förhållanden. 15 här i allmänhet icke, såsom slättlandsborna pläga, trängt ihop sig i stora byar, utan på nordiskt odalmannavis bosatt sig i enstaka liggande gårdar eller smärre byalag. Sålunda har sin- net väckts för oberoende, hvilket i sin tur äfven befordrat landets bebyggande, då det drifvit landtmannen att hellre draga ut till nybyggen i ödemarken än att trängas med grannarna i hemtrakten. Terrängens småkuperade beskaffenhet har äfven varit ett svårt hinder för landets eröfring eller ockupation. Större härar hafva ej kunnat intränga och mera betydande fält- släg hafva endast i det flacka Österbotten kunnat utkämpas. Eljes har hvarje sten, hvarje bergkulle och i synnerhet de talrika vattendragen, sjöarna och kärrmarkerna lämnat försva- rarne skydd, och landet har sålunda med framgång kunnat för- svaras äfven mot öfvermäktiga krigareskaror. Slutligen är äfven ojämnheten af landets yta hufvudorsaken till dess kolossala rikedom på sjöar och vattendrag, hvilka i betydande mån underlätta samfärdseln sommartid och lämna drifkraft till industriella inrättningar samt äfven i främsta rum- met betinga landets säregna naturskönhet. J. J. Sederholm.Höjd förhållanden. 15 här i allmänhet icke, såsom slättlandsborna pläga, trängt ihop sig i stora byar, utan på nordiskt odalmannavis bosatt sig i enstaka liggande gårdar eller smärre byalag. Sålunda har sin- net väckts för oberoende, hvilket i sin tur äfven befordrat landets bebyggande, då det drifvit landtmannen att hellre draga ut till nybyggen i ödemarken än att trängas med grannarna i hemtrakten. Terrängens småkuperade beskaffenhet har äfven varit ett svårt hinder för landets eröfring eller ockupation. Större härar hafva ej kunnat intränga och mera betydande fält- släg hafva endast i det flacka Österbotten kunnat utkämpas. Eljes har hvarje sten, hvarje bergkulle och i synnerhet de talrika vattendragen, sjöarna och kärrmarkerna lämnat försva- rarne skydd, och landet har sålunda med framgång kunnat för- svaras äfven mot öfvermäktiga krigareskaror. Slutligen är äfven ojämnheten af landets yta hufvudorsaken till dess kolossala rikedom på sjöar och vattendrag, hvilka i betydande mån underlätta samfärdseln sommartid och lämna drifkraft till industriella inrättningar samt äfven i främsta rum- met betinga landets säregna naturskönhet. J. J. Sederholm. --- --- ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 3. Berggrunden, Det material af iakttagelser, på hvilket kartbladet n:o 3 i Atlas öfver Finland”) grundar sig, är af ganska ojämn be- skaffenhet hvad olika delar af landet angår. Den detaljerade geologiska kartläggningen hade, då kartan utarbetades, inom sydligaste delen af landet fortskridit ungefär så långt mot norr som till en linie, dragen mellan Kaskö och Joensuu, och äfven inom denna del funnos enstaka trakter, som ännu voro ounder- sökta eller bort underkastas förnyad undersökning. För de mellersta delarna af landet finnas endast sparsamma iakttagelser att bygga på, hvarför det här varit mycket svårt att samman- knyta dem till ett helt. Något noggrannare är Lappland under- sökt i geologiskt afseende, medan återigen stora delar af Kola och ryska Karelen, hvad de äldre bildningarnas utbredning angår, äro föga kända. Här har det därför i allmänhet icke varit möjligt att med skilda färger, utmärka de olika till »urberget» hörande bergarterna, och endast i södra Finland har man kunnat på kartan från hvarandra särskilja de äldre och yngre graniterna äfvensom skiffrar af olika ålder. Kartan har således närmast karakteren af en skiss, som sträfvar att åskådliggöra, hvad vi för närvarande känna angående den finska berggrundens sammansättning. *) Genom en tillfällighet hafva beteckningarna för kambrium och silur i teckenschemat ombytt plats. Den mörkare brungröna tonen, hvilken längs Estlands norra kust bildar en helt smal strimma, utmärker kambrium, medan det med gulstrimmigt grönt betecknade såväl i Estland som Norge skall vara silur.ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 3. Berggrunden, Det material af iakttagelser, på hvilket kartbladet n:o 3 i Atlas öfver Finland”) grundar sig, är af ganska ojämn be- skaffenhet hvad olika delar af landet angår. Den detaljerade geologiska kartläggningen hade, då kartan utarbetades, inom sydligaste delen af landet fortskridit ungefär så långt mot norr som till en linie, dragen mellan Kaskö och Joensuu, och äfven inom denna del funnos enstaka trakter, som ännu voro ounder- sökta eller bort underkastas förnyad undersökning. För de mellersta delarna af landet finnas endast sparsamma iakttagelser att bygga på, hvarför det här varit mycket svårt att samman- knyta dem till ett helt. Något noggrannare är Lappland under- sökt i geologiskt afseende, medan återigen stora delar af Kola och ryska Karelen, hvad de äldre bildningarnas utbredning angår, äro föga kända. Här har det därför i allmänhet icke varit möjligt att med skilda färger, utmärka de olika till »urberget» hörande bergarterna, och endast i södra Finland har man kunnat på kartan från hvarandra särskilja de äldre och yngre graniterna äfvensom skiffrar af olika ålder. Kartan har således närmast karakteren af en skiss, som sträfvar att åskådliggöra, hvad vi för närvarande känna angående den finska berggrundens sammansättning. *) Genom en tillfällighet hafva beteckningarna för kambrium och silur i teckenschemat ombytt plats. Den mörkare brungröna tonen, hvilken längs Estlands norra kust bildar en helt smal strimma, utmärker kambrium, medan det med gulstrimmigt grönt betecknade såväl i Estland som Norge skall vara silur.ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 3. Berggrunden, Det material af iakttagelser, på hvilket kartbladet n:o 3 i Atlas öfver Finland”) grundar sig, är af ganska ojämn be- skaffenhet hvad olika delar af landet angår. Den detaljerade geologiska kartläggningen hade, då kartan utarbetades, inom sydligaste delen af landet fortskridit ungefär så långt mot norr som till en linie, dragen mellan Kaskö och Joensuu, och äfven inom denna del funnos enstaka trakter, som ännu voro ounder- sökta eller bort underkastas förnyad undersökning. För de mellersta delarna af landet finnas endast sparsamma iakttagelser att bygga på, hvarför det här varit mycket svårt att samman- knyta dem till ett helt. Något noggrannare är Lappland under- sökt i geologiskt afseende, medan återigen stora delar af Kola och ryska Karelen, hvad de äldre bildningarnas utbredning angår, äro föga kända. Här har det därför i allmänhet icke varit möjligt att med skilda färger, utmärka de olika till »urberget» hörande bergarterna, och endast i södra Finland har man kunnat på kartan från hvarandra särskilja de äldre och yngre graniterna äfvensom skiffrar af olika ålder. Kartan har således närmast karakteren af en skiss, som sträfvar att åskådliggöra, hvad vi för närvarande känna angående den finska berggrundens sammansättning. *) Genom en tillfällighet hafva beteckningarna för kambrium och silur i teckenschemat ombytt plats. Den mörkare brungröna tonen, hvilken längs Estlands norra kust bildar en helt smal strimma, utmärker kambrium, medan det med gulstrimmigt grönt betecknade såväl i Estland som Norge skall vara silur. --- 2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. Finland är till sin geologiska byggnad ganska olikt de flesta andra länder i Europa, säsom exempelvis hufvuddelarna af Ryssland, Tyskland, England och Frankrike. 1 dessa länder förherska fossilförande sedimentära bergarter, sädana som sand- sten, lerskiffer, kalksten etc., hvilka tydligen intet annat äro än tillhärdnade och obetydligt förändrade lager af sand, lera, kalk- slam o. s. v., som urspungligen aflagrat sig pä hafsbottnen och sedermera vid höjningen af vissa delar af jordskorpan kommit att intaga det läge, de nu innehafva. Ofta nog ligga de ännu närmelsevis vågrätt på hvarandra i den följd, hvari de en gång afsatte sig, och bilda då jämna platåländer, endast genomskurna af de rännor, floderna åt sig utskulpterat. Annorstädes hafva dessa berglager genom rubbningar af jordskorpan upptornats till kullar och bergskedjor, och omväxla äfven stundom med ur jordens djupare delar frambrutna vulkaniska eller eruptiva berg- arter. Öfverst finner man vanligen mäktiga massor af lös jord, som antingen utgöras af ännu icke fullständigt tillhårdnade sedi- mentlager eller uppkommit genom vittring af den underliggande fastare berggrunden. I Finland, likasom i våra närmast i NO och W liggande grannländer, består däremot berggrunden företrädesvis af hårda kristalliniska bergarter, bildade under jordens uräldsta tider, sådana som granit, gneis, skiffer etc., och dessa äro vanligen friska och oförvittrade ända till ytan, om ock i sina öfre delar något mer sönderklyftade än djupare ned. På denna fasta grund af urgamla bergarter ligga likasom ett löst påkastadt täcke de under isperioden bildade massorna af grus, sand och lera. Detta täcke af lösa jordlager är dock ganska tunt och dessutom likasom genomstunget af talrika hål, ur hvilka berg- grunden framsticker i form af smärre berghällar. I de i sammansättningen af Finlands berggrund deltagande sedimentära bergarterna hafva ännu aldrig påträffats några tydligt igenkännliga fossila rester af forntida djur- eller växtarter, och såväl de sedimentära som de eruptiva bergarterna afvika meren- dels till sin beskaffenhet rätt mycket från motsvarande bergarter inom de yngre fossilförande formationerna, ofta nog i så hög grad, att det möter svårighet att bestämdt afgöra, om de upp- kommit på samma sätt som dessa. Vi skola i det följande, på samma gång vi beskrifva de inom kartans område förekommande 2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. Finland är till sin geologiska byggnad ganska olikt de flesta andra länder i Europa, säsom exempelvis hufvuddelarna af Ryssland, Tyskland, England och Frankrike. 1 dessa länder förherska fossilförande sedimentära bergarter, sädana som sand- sten, lerskiffer, kalksten etc., hvilka tydligen intet annat äro än tillhärdnade och obetydligt förändrade lager af sand, lera, kalk- slam o. s. v., som urspungligen aflagrat sig pä hafsbottnen och sedermera vid höjningen af vissa delar af jordskorpan kommit att intaga det läge, de nu innehafva. Ofta nog ligga de ännu närmelsevis vågrätt på hvarandra i den följd, hvari de en gång afsatte sig, och bilda då jämna platåländer, endast genomskurna af de rännor, floderna åt sig utskulpterat. Annorstädes hafva dessa berglager genom rubbningar af jordskorpan upptornats till kullar och bergskedjor, och omväxla äfven stundom med ur jordens djupare delar frambrutna vulkaniska eller eruptiva berg- arter. Öfverst finner man vanligen mäktiga massor af lös jord, som antingen utgöras af ännu icke fullständigt tillhårdnade sedi- mentlager eller uppkommit genom vittring af den underliggande fastare berggrunden. I Finland, likasom i våra närmast i NO och W liggande grannländer, består däremot berggrunden företrädesvis af hårda kristalliniska bergarter, bildade under jordens uräldsta tider, sådana som granit, gneis, skiffer etc., och dessa äro vanligen friska och oförvittrade ända till ytan, om ock i sina öfre delar något mer sönderklyftade än djupare ned. På denna fasta grund af urgamla bergarter ligga likasom ett löst påkastadt täcke de under isperioden bildade massorna af grus, sand och lera. Detta täcke af lösa jordlager är dock ganska tunt och dessutom likasom genomstunget af talrika hål, ur hvilka berg- grunden framsticker i form af smärre berghällar. I de i sammansättningen af Finlands berggrund deltagande sedimentära bergarterna hafva ännu aldrig påträffats några tydligt igenkännliga fossila rester af forntida djur- eller växtarter, och såväl de sedimentära som de eruptiva bergarterna afvika meren- dels till sin beskaffenhet rätt mycket från motsvarande bergarter inom de yngre fossilförande formationerna, ofta nog i så hög grad, att det möter svårighet att bestämdt afgöra, om de upp- kommit på samma sätt som dessa. Vi skola i det följande, på samma gång vi beskrifva de inom kartans område förekommande 2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. Finland är till sin geologiska byggnad ganska olikt de flesta andra länder i Europa, säsom exempelvis hufvuddelarna af Ryssland, Tyskland, England och Frankrike. 1 dessa länder förherska fossilförande sedimentära bergarter, sädana som sand- sten, lerskiffer, kalksten etc., hvilka tydligen intet annat äro än tillhärdnade och obetydligt förändrade lager af sand, lera, kalk- slam o. s. v., som urspungligen aflagrat sig pä hafsbottnen och sedermera vid höjningen af vissa delar af jordskorpan kommit att intaga det läge, de nu innehafva. Ofta nog ligga de ännu närmelsevis vågrätt på hvarandra i den följd, hvari de en gång afsatte sig, och bilda då jämna platåländer, endast genomskurna af de rännor, floderna åt sig utskulpterat. Annorstädes hafva dessa berglager genom rubbningar af jordskorpan upptornats till kullar och bergskedjor, och omväxla äfven stundom med ur jordens djupare delar frambrutna vulkaniska eller eruptiva berg- arter. Öfverst finner man vanligen mäktiga massor af lös jord, som antingen utgöras af ännu icke fullständigt tillhårdnade sedi- mentlager eller uppkommit genom vittring af den underliggande fastare berggrunden. I Finland, likasom i våra närmast i NO och W liggande grannländer, består däremot berggrunden företrädesvis af hårda kristalliniska bergarter, bildade under jordens uräldsta tider, sådana som granit, gneis, skiffer etc., och dessa äro vanligen friska och oförvittrade ända till ytan, om ock i sina öfre delar något mer sönderklyftade än djupare ned. På denna fasta grund af urgamla bergarter ligga likasom ett löst påkastadt täcke de under isperioden bildade massorna af grus, sand och lera. Detta täcke af lösa jordlager är dock ganska tunt och dessutom likasom genomstunget af talrika hål, ur hvilka berg- grunden framsticker i form af smärre berghällar. I de i sammansättningen af Finlands berggrund deltagande sedimentära bergarterna hafva ännu aldrig påträffats några tydligt igenkännliga fossila rester af forntida djur- eller växtarter, och såväl de sedimentära som de eruptiva bergarterna afvika meren- dels till sin beskaffenhet rätt mycket från motsvarande bergarter inom de yngre fossilförande formationerna, ofta nog i så hög grad, att det möter svårighet att bestämdt afgöra, om de upp- kommit på samma sätt som dessa. Vi skola i det följande, på samma gång vi beskrifva de inom kartans område förekommande --- Berggrunden. 3 bergarterna i deras äldersföljd, begynnande med de yngsta och fortgäende till de äldsta, äfven framhälla de omständigheter, som kasta ljus öfver deras bildningssätt och gifva en föreställning om de utvecklingsskeden. den trakt, som nu är Finland, genomlupit under de äldsta geologiska perioderna. Vid uppgörandet af kartan har man tänkt sig berggrunden befriad frän det höljande täcket af lösa jordlager, hvilkas ut- bredning ätergifves pä en särskild karta (n:o 4). Endast i trakten W och NO om Ladoga, där berggrunden helt och hället är täckt af sädana till kvartärsystemet hörande jordarter, äro dessa utsatta pä kartan. Utom dessa kvartära aflagringar förekomma, säsom redan framgär af teckenschemat, inom det omräde, kartan omfattar, bild- ningar, tillhörande den paleozoiska och den algonkiska eller arkeo- zoiska gruppen samt den s. k. arkeiska komplexen eller urberget. Försteningsförande bergarter af paleozoisk ålder förekomma pä sydsidan af Finska viken och Ladoga, där de bilda närmelsevis vågräta lager. bestående af lera, kalksten, lerskiffer. sandsten etc. På grund af de fossil, dessa bergarter innehålla, kan man fastställa, att de tillhöra de kambriska, siluriska, devoniska och karboniska systemen. Äfven norr om Finland finnas längs Is- hafvets kust aflagringar af sandsten, lerskiffer etc. (de s. k. Raipas- och Gaisa-formationerna), hvilka sannolikt äfven äro af devonisk ålder. Äfven siluriska aflagringar finnas i nordligaste delen af Skandinavien och komma inom nordvestligaste vrån af Enontekis inom Finlands landamären. *) Silurisk kalksten före- kommer äfven pä Äland i form af talrika lösa block, hvilka utan tvifvel härstamma frän aflagringar, som finnas pä Botten- hafvets botten norr om denna ö. Slutligen bör nämnas, att inom det finska naturområdet finnas äfven eruptiva bergarter af paleozoisk ålder, nämligen nefelinsyeniterna på Kolahalfön. hvilka där bilda det största kända område af dessa ovanliga och intressanta bergarter. samt den till samma grupp hörande kankrinitsyeniten i Kuolajärvi och ijoliten i Kuusamo (pä kartan betecknade som nefelinsyenit). Medan de nyssnämnda paleozoiska aflagringarna äro rika pä fossila rester, har man i de alvonkiska eller arkeozoiska >) Jämför noten å sid. 1.Berggrunden. 3 bergarterna i deras äldersföljd, begynnande med de yngsta och fortgäende till de äldsta, äfven framhälla de omständigheter, som kasta ljus öfver deras bildningssätt och gifva en föreställning om de utvecklingsskeden. den trakt, som nu är Finland, genomlupit under de äldsta geologiska perioderna. Vid uppgörandet af kartan har man tänkt sig berggrunden befriad frän det höljande täcket af lösa jordlager, hvilkas ut- bredning ätergifves pä en särskild karta (n:o 4). Endast i trakten W och NO om Ladoga, där berggrunden helt och hället är täckt af sädana till kvartärsystemet hörande jordarter, äro dessa utsatta pä kartan. Utom dessa kvartära aflagringar förekomma, säsom redan framgär af teckenschemat, inom det omräde, kartan omfattar, bild- ningar, tillhörande den paleozoiska och den algonkiska eller arkeo- zoiska gruppen samt den s. k. arkeiska komplexen eller urberget. Försteningsförande bergarter af paleozoisk ålder förekomma pä sydsidan af Finska viken och Ladoga, där de bilda närmelsevis vågräta lager. bestående af lera, kalksten, lerskiffer. sandsten etc. På grund af de fossil, dessa bergarter innehålla, kan man fastställa, att de tillhöra de kambriska, siluriska, devoniska och karboniska systemen. Äfven norr om Finland finnas längs Is- hafvets kust aflagringar af sandsten, lerskiffer etc. (de s. k. Raipas- och Gaisa-formationerna), hvilka sannolikt äfven äro af devonisk ålder. Äfven siluriska aflagringar finnas i nordligaste delen af Skandinavien och komma inom nordvestligaste vrån af Enontekis inom Finlands landamären. *) Silurisk kalksten före- kommer äfven pä Äland i form af talrika lösa block, hvilka utan tvifvel härstamma frän aflagringar, som finnas pä Botten- hafvets botten norr om denna ö. Slutligen bör nämnas, att inom det finska naturområdet finnas äfven eruptiva bergarter af paleozoisk ålder, nämligen nefelinsyeniterna på Kolahalfön. hvilka där bilda det största kända område af dessa ovanliga och intressanta bergarter. samt den till samma grupp hörande kankrinitsyeniten i Kuolajärvi och ijoliten i Kuusamo (pä kartan betecknade som nefelinsyenit). Medan de nyssnämnda paleozoiska aflagringarna äro rika pä fossila rester, har man i de alvonkiska eller arkeozoiska >) Jämför noten å sid. 1.Berggrunden. 3 bergarterna i deras äldersföljd, begynnande med de yngsta och fortgäende till de äldsta, äfven framhälla de omständigheter, som kasta ljus öfver deras bildningssätt och gifva en föreställning om de utvecklingsskeden. den trakt, som nu är Finland, genomlupit under de äldsta geologiska perioderna. Vid uppgörandet af kartan har man tänkt sig berggrunden befriad frän det höljande täcket af lösa jordlager, hvilkas ut- bredning ätergifves pä en särskild karta (n:o 4). Endast i trakten W och NO om Ladoga, där berggrunden helt och hället är täckt af sädana till kvartärsystemet hörande jordarter, äro dessa utsatta pä kartan. Utom dessa kvartära aflagringar förekomma, säsom redan framgär af teckenschemat, inom det omräde, kartan omfattar, bild- ningar, tillhörande den paleozoiska och den algonkiska eller arkeo- zoiska gruppen samt den s. k. arkeiska komplexen eller urberget. Försteningsförande bergarter af paleozoisk ålder förekomma pä sydsidan af Finska viken och Ladoga, där de bilda närmelsevis vågräta lager. bestående af lera, kalksten, lerskiffer. sandsten etc. På grund af de fossil, dessa bergarter innehålla, kan man fastställa, att de tillhöra de kambriska, siluriska, devoniska och karboniska systemen. Äfven norr om Finland finnas längs Is- hafvets kust aflagringar af sandsten, lerskiffer etc. (de s. k. Raipas- och Gaisa-formationerna), hvilka sannolikt äfven äro af devonisk ålder. Äfven siluriska aflagringar finnas i nordligaste delen af Skandinavien och komma inom nordvestligaste vrån af Enontekis inom Finlands landamären. *) Silurisk kalksten före- kommer äfven pä Äland i form af talrika lösa block, hvilka utan tvifvel härstamma frän aflagringar, som finnas pä Botten- hafvets botten norr om denna ö. Slutligen bör nämnas, att inom det finska naturområdet finnas äfven eruptiva bergarter af paleozoisk ålder, nämligen nefelinsyeniterna på Kolahalfön. hvilka där bilda det största kända område af dessa ovanliga och intressanta bergarter. samt den till samma grupp hörande kankrinitsyeniten i Kuolajärvi och ijoliten i Kuusamo (pä kartan betecknade som nefelinsyenit). Medan de nyssnämnda paleozoiska aflagringarna äro rika pä fossila rester, har man i de alvonkiska eller arkeozoiska >) Jämför noten å sid. 1. --- 4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. aflagringarna i vårt land, hvilka äro närmast äldre än de paleo- zoiska, hittills aldrig lyckats upptäcka några fossil. Till sin be- skaffenhet äro de till dem hörande sedimentbergarterna dock ännu ganska lika de paleozoiska och likasom dessa föga förändrade sedan sin första bildning. Detta gäller särskildt den ,jotniska* sandsten, som förekommer i smärre områden i Björneborgstrakten vid gränsen mellan Storå och Kauhajoki, i Ångermanland på svenska sidan samt i form af lösa block på öarna i Ladoga och vid dess vestra strand. Den träder i vestra Finland endast i enstaka hällar i dagen och ligger då närmelsevis horisontalt. Ofta visar den på sina skiktytor ännu tydliga märken efter de böljslag, som krusat sandbottnen i det haf, där den aflagrades. Den röda, ofta fältspatsrika sandstenen från Björneborg och den hvita kvartsitsandstenen från Storå användas ofta till kvarnstenar. Såväl vid Ladoga som vid Björneborg och äfven i Ånger- manland förekommer i nära samband med sandstenen en mörk diabas, som på de sistnämnda orterna är en s. k. olivindiabas och i stora massor genomtränger och öfvertäcker sandstenen. I nära förbindelse, med hänsyn till utbredningen, till nyss- nämnda bergarter förekomma vidare de för Finland egendomliga s. k. rapakivigraniterna, hvilka bilda flera områden, af hvilka det största ligger i trakten af Viborg. Den här förherskande bergarten, den s. k. viborgsrapakivin, är en rödbrun, porfyrartad, grofkornig granit, som erhållit sitt finska namn (rapakivi = vittrad sten), hvilket vunnit allmän användning i den vetenskapliga lite- raturen, af sin egenskap att under väderlekens inflytande lätt falla sönder till grus. De äggrunda, porfyriskt utsöndrade fält- spatskristallerna, som i allmänhet mäta 3—4 cm i genomskär- ning, omgifvas af tunna höljen af annorlunda färgad fältspat, hvilkas genomskärningar i släta klippytor te sig som hvita ringar. I mindre mängder förekomma i detta omräde bergarter, som mera likna vanlig granit. Den viborgska rapakivigraniten bildar ofta tätt liggande, branta klipphällar och förklyftar sig lätt i regel- bundet parallelipipediska stycken. Den har särskildt vid Pyter- laks i stor skala brutits till byggnadsmaterial, hvilket i synnerhet användts i S:t Petersburg, hvarest de flesta stenarbeten äro ut- förda af denna bergart. Rapakivigraniten vid Nystad och Raumo är delvis ganska lik den viborgska, men vanligen nägot mindre grofkornig, och4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. aflagringarna i vårt land, hvilka äro närmast äldre än de paleo- zoiska, hittills aldrig lyckats upptäcka några fossil. Till sin be- skaffenhet äro de till dem hörande sedimentbergarterna dock ännu ganska lika de paleozoiska och likasom dessa föga förändrade sedan sin första bildning. Detta gäller särskildt den ,jotniska* sandsten, som förekommer i smärre områden i Björneborgstrakten vid gränsen mellan Storå och Kauhajoki, i Ångermanland på svenska sidan samt i form af lösa block på öarna i Ladoga och vid dess vestra strand. Den träder i vestra Finland endast i enstaka hällar i dagen och ligger då närmelsevis horisontalt. Ofta visar den på sina skiktytor ännu tydliga märken efter de böljslag, som krusat sandbottnen i det haf, där den aflagrades. Den röda, ofta fältspatsrika sandstenen från Björneborg och den hvita kvartsitsandstenen från Storå användas ofta till kvarnstenar. Såväl vid Ladoga som vid Björneborg och äfven i Ånger- manland förekommer i nära samband med sandstenen en mörk diabas, som på de sistnämnda orterna är en s. k. olivindiabas och i stora massor genomtränger och öfvertäcker sandstenen. I nära förbindelse, med hänsyn till utbredningen, till nyss- nämnda bergarter förekomma vidare de för Finland egendomliga s. k. rapakivigraniterna, hvilka bilda flera områden, af hvilka det största ligger i trakten af Viborg. Den här förherskande bergarten, den s. k. viborgsrapakivin, är en rödbrun, porfyrartad, grofkornig granit, som erhållit sitt finska namn (rapakivi = vittrad sten), hvilket vunnit allmän användning i den vetenskapliga lite- raturen, af sin egenskap att under väderlekens inflytande lätt falla sönder till grus. De äggrunda, porfyriskt utsöndrade fält- spatskristallerna, som i allmänhet mäta 3—4 cm i genomskär- ning, omgifvas af tunna höljen af annorlunda färgad fältspat, hvilkas genomskärningar i släta klippytor te sig som hvita ringar. I mindre mängder förekomma i detta omräde bergarter, som mera likna vanlig granit. Den viborgska rapakivigraniten bildar ofta tätt liggande, branta klipphällar och förklyftar sig lätt i regel- bundet parallelipipediska stycken. Den har särskildt vid Pyter- laks i stor skala brutits till byggnadsmaterial, hvilket i synnerhet användts i S:t Petersburg, hvarest de flesta stenarbeten äro ut- förda af denna bergart. Rapakivigraniten vid Nystad och Raumo är delvis ganska lik den viborgska, men vanligen nägot mindre grofkornig, och4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. aflagringarna i vårt land, hvilka äro närmast äldre än de paleo- zoiska, hittills aldrig lyckats upptäcka några fossil. Till sin be- skaffenhet äro de till dem hörande sedimentbergarterna dock ännu ganska lika de paleozoiska och likasom dessa föga förändrade sedan sin första bildning. Detta gäller särskildt den ,jotniska* sandsten, som förekommer i smärre områden i Björneborgstrakten vid gränsen mellan Storå och Kauhajoki, i Ångermanland på svenska sidan samt i form af lösa block på öarna i Ladoga och vid dess vestra strand. Den träder i vestra Finland endast i enstaka hällar i dagen och ligger då närmelsevis horisontalt. Ofta visar den på sina skiktytor ännu tydliga märken efter de böljslag, som krusat sandbottnen i det haf, där den aflagrades. Den röda, ofta fältspatsrika sandstenen från Björneborg och den hvita kvartsitsandstenen från Storå användas ofta till kvarnstenar. Såväl vid Ladoga som vid Björneborg och äfven i Ånger- manland förekommer i nära samband med sandstenen en mörk diabas, som på de sistnämnda orterna är en s. k. olivindiabas och i stora massor genomtränger och öfvertäcker sandstenen. I nära förbindelse, med hänsyn till utbredningen, till nyss- nämnda bergarter förekomma vidare de för Finland egendomliga s. k. rapakivigraniterna, hvilka bilda flera områden, af hvilka det största ligger i trakten af Viborg. Den här förherskande bergarten, den s. k. viborgsrapakivin, är en rödbrun, porfyrartad, grofkornig granit, som erhållit sitt finska namn (rapakivi = vittrad sten), hvilket vunnit allmän användning i den vetenskapliga lite- raturen, af sin egenskap att under väderlekens inflytande lätt falla sönder till grus. De äggrunda, porfyriskt utsöndrade fält- spatskristallerna, som i allmänhet mäta 3—4 cm i genomskär- ning, omgifvas af tunna höljen af annorlunda färgad fältspat, hvilkas genomskärningar i släta klippytor te sig som hvita ringar. I mindre mängder förekomma i detta omräde bergarter, som mera likna vanlig granit. Den viborgska rapakivigraniten bildar ofta tätt liggande, branta klipphällar och förklyftar sig lätt i regel- bundet parallelipipediska stycken. Den har särskildt vid Pyter- laks i stor skala brutits till byggnadsmaterial, hvilket i synnerhet användts i S:t Petersburg, hvarest de flesta stenarbeten äro ut- förda af denna bergart. Rapakivigraniten vid Nystad och Raumo är delvis ganska lik den viborgska, men vanligen nägot mindre grofkornig, och --- Berggrunden. 5 visar ej så tydliga ringar. Den är ej heller i allmänhet lika starkt vittrande. Bergarten är f. ö. här mera växlande till sin beskaffenhet än i Viborgsgebitet. — I området NO om Ladoga saknas »ringarna» h. o. h. och bergarten består hufvudsakligen af röd fältspat och små, väl kristalliserade gråa kvartskorn. Rapakivigraniterna på Åland äro finkornigare än i de öfriga områdena, till färgen ofta djupröda och öfvergå mångenstädes i kvartsporfyrartade bergarter. Den herskande varieteten, den s. k. ålandsrapakivin, visar äfven de karakteristiska hvita rin- garna. Ålandsgraniterna äro icke lätt vittrande. På Hogland i Finska viken förekommer äfven i stora massor en mörk kvartsporfyr, som tydligen är en varietet af rapakivi- bergarterna och på kartan utmärkts med samma färg som dessa. Detta kvartsporfyrtäcke underlagras här närmast af en vulkanisk tuff och ett lager af kvartsitkonglomerat och kvartsitsandsten, hvilka bägge ligga närmelsevis horisontalt. Denna kvartsporfyr har här synbarligen uppkommit af vulkaniskt magma, som i smältflytande tillstånd framträngt ur jordens inre och stelnat i form af ett täcke på jordytan. För det mesta torde dock rapa- kivibergarterna hafva stelnat i sprickor och hålrum i jordskor- pans djupare delar och hafva sålunda först då framträdt till dagytan, när de dem täckande bergarterna småningom aflägsnats, i det dessa under tidernas lopp vittrat bort och med floderna förts ned till hafven. I trakten O om Heinola samt i smärre mängder äfven på andra ställen finnas vid randen af rapakivigebitet grofkorniga, mörka, gabbroartade diabaser eller labradoriter, hvilka likasom rapakivin räknas till de algonkiska (arkeozoiska) bildningarna, men äro något äldre än denna, alldenstund den genomtränger dem i form af gångar. För öfrigt intaga de senast nämnda bergarterna till hvar- andra den åldersföljd, att sandstenen är yngre än rapakivin, då den åtminstone i Ångermanland på svenska sidan är direkt af- lagrad på denna, medan däremot olivindiabasen som nämndt genomtränger sandstenen och således frambrutit senare än denna aflagrades. Alla hittills berörda bergarter tillhörande den arkeozoiska gruppen, hvilka äro de yngsta inom södra Finland, öfverens- stämma däruti, att de icke blifvit mycket rubbade från sitt ur- Berggrunden. 5 visar ej så tydliga ringar. Den är ej heller i allmänhet lika starkt vittrande. Bergarten är f. ö. här mera växlande till sin beskaffenhet än i Viborgsgebitet. — I området NO om Ladoga saknas »ringarna» h. o. h. och bergarten består hufvudsakligen af röd fältspat och små, väl kristalliserade gråa kvartskorn. Rapakivigraniterna på Åland äro finkornigare än i de öfriga områdena, till färgen ofta djupröda och öfvergå mångenstädes i kvartsporfyrartade bergarter. Den herskande varieteten, den s. k. ålandsrapakivin, visar äfven de karakteristiska hvita rin- garna. Ålandsgraniterna äro icke lätt vittrande. På Hogland i Finska viken förekommer äfven i stora massor en mörk kvartsporfyr, som tydligen är en varietet af rapakivi- bergarterna och på kartan utmärkts med samma färg som dessa. Detta kvartsporfyrtäcke underlagras här närmast af en vulkanisk tuff och ett lager af kvartsitkonglomerat och kvartsitsandsten, hvilka bägge ligga närmelsevis horisontalt. Denna kvartsporfyr har här synbarligen uppkommit af vulkaniskt magma, som i smältflytande tillstånd framträngt ur jordens inre och stelnat i form af ett täcke på jordytan. För det mesta torde dock rapa- kivibergarterna hafva stelnat i sprickor och hålrum i jordskor- pans djupare delar och hafva sålunda först då framträdt till dagytan, när de dem täckande bergarterna småningom aflägsnats, i det dessa under tidernas lopp vittrat bort och med floderna förts ned till hafven. I trakten O om Heinola samt i smärre mängder äfven på andra ställen finnas vid randen af rapakivigebitet grofkorniga, mörka, gabbroartade diabaser eller labradoriter, hvilka likasom rapakivin räknas till de algonkiska (arkeozoiska) bildningarna, men äro något äldre än denna, alldenstund den genomtränger dem i form af gångar. För öfrigt intaga de senast nämnda bergarterna till hvar- andra den åldersföljd, att sandstenen är yngre än rapakivin, då den åtminstone i Ångermanland på svenska sidan är direkt af- lagrad på denna, medan däremot olivindiabasen som nämndt genomtränger sandstenen och således frambrutit senare än denna aflagrades. Alla hittills berörda bergarter tillhörande den arkeozoiska gruppen, hvilka äro de yngsta inom södra Finland, öfverens- stämma däruti, att de icke blifvit mycket rubbade från sitt ur- Berggrunden. 5 visar ej så tydliga ringar. Den är ej heller i allmänhet lika starkt vittrande. Bergarten är f. ö. här mera växlande till sin beskaffenhet än i Viborgsgebitet. — I området NO om Ladoga saknas »ringarna» h. o. h. och bergarten består hufvudsakligen af röd fältspat och små, väl kristalliserade gråa kvartskorn. Rapakivigraniterna på Åland äro finkornigare än i de öfriga områdena, till färgen ofta djupröda och öfvergå mångenstädes i kvartsporfyrartade bergarter. Den herskande varieteten, den s. k. ålandsrapakivin, visar äfven de karakteristiska hvita rin- garna. Ålandsgraniterna äro icke lätt vittrande. På Hogland i Finska viken förekommer äfven i stora massor en mörk kvartsporfyr, som tydligen är en varietet af rapakivi- bergarterna och på kartan utmärkts med samma färg som dessa. Detta kvartsporfyrtäcke underlagras här närmast af en vulkanisk tuff och ett lager af kvartsitkonglomerat och kvartsitsandsten, hvilka bägge ligga närmelsevis horisontalt. Denna kvartsporfyr har här synbarligen uppkommit af vulkaniskt magma, som i smältflytande tillstånd framträngt ur jordens inre och stelnat i form af ett täcke på jordytan. För det mesta torde dock rapa- kivibergarterna hafva stelnat i sprickor och hålrum i jordskor- pans djupare delar och hafva sålunda först då framträdt till dagytan, när de dem täckande bergarterna småningom aflägsnats, i det dessa under tidernas lopp vittrat bort och med floderna förts ned till hafven. I trakten O om Heinola samt i smärre mängder äfven på andra ställen finnas vid randen af rapakivigebitet grofkorniga, mörka, gabbroartade diabaser eller labradoriter, hvilka likasom rapakivin räknas till de algonkiska (arkeozoiska) bildningarna, men äro något äldre än denna, alldenstund den genomtränger dem i form af gångar. För öfrigt intaga de senast nämnda bergarterna till hvar- andra den åldersföljd, att sandstenen är yngre än rapakivin, då den åtminstone i Ångermanland på svenska sidan är direkt af- lagrad på denna, medan däremot olivindiabasen som nämndt genomtränger sandstenen och således frambrutit senare än denna aflagrades. Alla hittills berörda bergarter tillhörande den arkeozoiska gruppen, hvilka äro de yngsta inom södra Finland, öfverens- stämma däruti, att de icke blifvit mycket rubbade från sitt ur- --- 6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. sprungliga läge och icke heller till sin beskaffenhet mycket för- ändrats sedan den tid, då de bildades. De äldre algonkiska (arkeozoiska) eller de s. k. jatuliska bergarterna, hvilka i synnerhet förekomma i finska och ryska Karelen samt i norra Finland, hafva däremot undergätt starka rubbningar, vid det jordskorpan slagit sig i veck, dä fordomtima bergskedjor bildats i den trakt, som nu är Finland. De lager, som ursprungligen legat vägrätt, intaga därför här ofta nu ett ganska brant läge. Vid dessa bergskedjeveckningar hafva äfven de berg- arter, som sälunda utsattes för väldsamma pressningar, ofta blifvit starkt förändrade till sin beskaffenhet, sä att man icke alltid vid första ögonkastet kan igenkänna, hvad de ursprungligen varit. Hufvudmassan af dessa jatuliska aflagringar bildas af en hvit kvartsit, hvilken, där den är jämförelsevis svagt metamor- foserad, tydligt visar sig vara uppkommen ur en kvartsitsand- sten, i hvilken man stundom ännu kan urskilja de enskilda sand- kornen och som pä skiktytorna icke sällan visar tydliga märken efter böljslag. Tillsammans med kvartsiten förekomma i mindre mängd en mestadels ljusröd, något manganhaltig dolomitisk kalk- sten och en Jerskiffer, som pä ett par ställen visat sig innehålla smala inlagringar af en stenkolsart, »schungit», som till beskaffen- heten stär midt emellan antracit och grafit. Dessa torde vara de äldsta verkliga kollager, som hittills upptäckts pä vär jord. Helt smala lager af finkornig järnglans hafva äfven upptäckts i dolomiten, och i kvartsiten äro kvartsgängar med en vacker grofkristallinisk järnglans ej ovanliga, men hafva ingenstädes befunnits brytvärda. Vid gränsen mellan kvartsiten och de underlagrande grani- terna förekomma ofta stora massor af konglomerater och breccior, hvilka uppkommit genom den underliggande berggrundens sönder- vittrande vid den tidpunkt, dä kvartsiten aflagrades. Inlagrade i eller pä annat vis i nära samband med dessa formationer finnas äfven smärre förekomster af täljsten, som har en mångsidig användning till allehanda stenarbeten. En del af ifrågavarande bergarter innehålla äfven asbest i sin massa eller som särskilda gångar, men ovisst är tills vidare, om den kan finna teknisk användning. De jatuliska formationerna, hvilka ega en sammanlagd mäktighet af 1,500—2,000 m, hafva vid jordskorpans samman-6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. sprungliga läge och icke heller till sin beskaffenhet mycket för- ändrats sedan den tid, då de bildades. De äldre algonkiska (arkeozoiska) eller de s. k. jatuliska bergarterna, hvilka i synnerhet förekomma i finska och ryska Karelen samt i norra Finland, hafva däremot undergätt starka rubbningar, vid det jordskorpan slagit sig i veck, dä fordomtima bergskedjor bildats i den trakt, som nu är Finland. De lager, som ursprungligen legat vägrätt, intaga därför här ofta nu ett ganska brant läge. Vid dessa bergskedjeveckningar hafva äfven de berg- arter, som sälunda utsattes för väldsamma pressningar, ofta blifvit starkt förändrade till sin beskaffenhet, sä att man icke alltid vid första ögonkastet kan igenkänna, hvad de ursprungligen varit. Hufvudmassan af dessa jatuliska aflagringar bildas af en hvit kvartsit, hvilken, där den är jämförelsevis svagt metamor- foserad, tydligt visar sig vara uppkommen ur en kvartsitsand- sten, i hvilken man stundom ännu kan urskilja de enskilda sand- kornen och som pä skiktytorna icke sällan visar tydliga märken efter böljslag. Tillsammans med kvartsiten förekomma i mindre mängd en mestadels ljusröd, något manganhaltig dolomitisk kalk- sten och en Jerskiffer, som pä ett par ställen visat sig innehålla smala inlagringar af en stenkolsart, »schungit», som till beskaffen- heten stär midt emellan antracit och grafit. Dessa torde vara de äldsta verkliga kollager, som hittills upptäckts pä vär jord. Helt smala lager af finkornig järnglans hafva äfven upptäckts i dolomiten, och i kvartsiten äro kvartsgängar med en vacker grofkristallinisk järnglans ej ovanliga, men hafva ingenstädes befunnits brytvärda. Vid gränsen mellan kvartsiten och de underlagrande grani- terna förekomma ofta stora massor af konglomerater och breccior, hvilka uppkommit genom den underliggande berggrundens sönder- vittrande vid den tidpunkt, dä kvartsiten aflagrades. Inlagrade i eller pä annat vis i nära samband med dessa formationer finnas äfven smärre förekomster af täljsten, som har en mångsidig användning till allehanda stenarbeten. En del af ifrågavarande bergarter innehålla äfven asbest i sin massa eller som särskilda gångar, men ovisst är tills vidare, om den kan finna teknisk användning. De jatuliska formationerna, hvilka ega en sammanlagd mäktighet af 1,500—2,000 m, hafva vid jordskorpans samman-6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. sprungliga läge och icke heller till sin beskaffenhet mycket för- ändrats sedan den tid, då de bildades. De äldre algonkiska (arkeozoiska) eller de s. k. jatuliska bergarterna, hvilka i synnerhet förekomma i finska och ryska Karelen samt i norra Finland, hafva däremot undergätt starka rubbningar, vid det jordskorpan slagit sig i veck, dä fordomtima bergskedjor bildats i den trakt, som nu är Finland. De lager, som ursprungligen legat vägrätt, intaga därför här ofta nu ett ganska brant läge. Vid dessa bergskedjeveckningar hafva äfven de berg- arter, som sälunda utsattes för väldsamma pressningar, ofta blifvit starkt förändrade till sin beskaffenhet, sä att man icke alltid vid första ögonkastet kan igenkänna, hvad de ursprungligen varit. Hufvudmassan af dessa jatuliska aflagringar bildas af en hvit kvartsit, hvilken, där den är jämförelsevis svagt metamor- foserad, tydligt visar sig vara uppkommen ur en kvartsitsand- sten, i hvilken man stundom ännu kan urskilja de enskilda sand- kornen och som pä skiktytorna icke sällan visar tydliga märken efter böljslag. Tillsammans med kvartsiten förekomma i mindre mängd en mestadels ljusröd, något manganhaltig dolomitisk kalk- sten och en Jerskiffer, som pä ett par ställen visat sig innehålla smala inlagringar af en stenkolsart, »schungit», som till beskaffen- heten stär midt emellan antracit och grafit. Dessa torde vara de äldsta verkliga kollager, som hittills upptäckts pä vär jord. Helt smala lager af finkornig järnglans hafva äfven upptäckts i dolomiten, och i kvartsiten äro kvartsgängar med en vacker grofkristallinisk järnglans ej ovanliga, men hafva ingenstädes befunnits brytvärda. Vid gränsen mellan kvartsiten och de underlagrande grani- terna förekomma ofta stora massor af konglomerater och breccior, hvilka uppkommit genom den underliggande berggrundens sönder- vittrande vid den tidpunkt, dä kvartsiten aflagrades. Inlagrade i eller pä annat vis i nära samband med dessa formationer finnas äfven smärre förekomster af täljsten, som har en mångsidig användning till allehanda stenarbeten. En del af ifrågavarande bergarter innehålla äfven asbest i sin massa eller som särskilda gångar, men ovisst är tills vidare, om den kan finna teknisk användning. De jatuliska formationerna, hvilka ega en sammanlagd mäktighet af 1,500—2,000 m, hafva vid jordskorpans samman- --- Berggrunden. 7 skrynklande blifvit hopskjutna i veck, hvilkas axelriktningar i Karelen gå i NNW, i norra Finland däremot i mera ost-vestliga riktningar. Berglagrens stupning eller lutning är ofta endast 30%—40? och blir sällan brantare än 70”. Dessa formationer genomsättas at dioritiska bergarter, hvilka ofta i dem uppträda som lagerartade gängbildningar. Utom dessa mörkfärgade, hornblenderika dioriter, hvilka till sin kemiska beskaffenhet öfverensstämma med diabaser och perido- titer och sannolikt äfven hafva uppkommit genom metamorfos af sådana, finnas ljusare, fältspatsrika varieteter, hvilka till be- skaffenheten mera närma sig syenit. Vid Välimäki i Sordavala socken förekomma inom en peri- dotitartad varietet af dioriten stora klumpformiga massor af magnetisk järnmalm, som i stor skala tillgodogöres för ett ryskt järnbruks räkning. I kvarts- och kalkspatgängar i dioriterna har man säväl i Pielisjärvitrakten som i Kuusamo äfven tunnit kopparkis, som dock tillsvidare icke visat sig löna bearbetningen. De jatuliska formationerna visa sig tydligt vara yngre än alla de i större massor förekommande urbergsgraniterna, (där- emot äro de säkert äldre än rapakivigraniterna), ty dessa ur- bergsgraniter genomtränga dem icke vid kontakterna, utan före- komma i form af rullstenar i sedimentformationernas understa delar. Det visar sig äfven pä annat sätt, att graniterna utgjort delar af den jordyta, pä hvilken kvartsiterna aflagrades. Kvartsiten bildar ofta höga, vildt förklyftade berg, hvilka i synnerhet i norra Finland äro öfverströdda med otaliga skarp- kantiga block, som uppkommit genom sprickfrostens inflytande. Sädana kvartsitfjäll äro t. ex. Kolihöjderna vid Pielisjärvi, Pisavuori i Nilsiä, Nuorunen m. fl. berg i Kuusamo, Sallan- tunturi i Kuolajärvi, Pyhätunturi vid gränsen mellan Sodankylä och Kemijärvi, Kivalohöjderna, Pisavaara och andra toppar i närheten af Kemi älf samt Pallastunturi och Ounastunturi i Kittilä (jämför höjdkartan). Inom den arkeiska komplexen eller urberget, hvilket om- fattar alla de bergarter, som äro äldre än de algonkiska, för- herska graniter och gneiser, men i omväxling med dem före- komma äfven särskilda slag af skifferbergarter. Dessa visa pä ätskilliga ställen en sädan beskaffenhet, att man af den kanBerggrunden. 7 skrynklande blifvit hopskjutna i veck, hvilkas axelriktningar i Karelen gå i NNW, i norra Finland däremot i mera ost-vestliga riktningar. Berglagrens stupning eller lutning är ofta endast 30%—40? och blir sällan brantare än 70”. Dessa formationer genomsättas at dioritiska bergarter, hvilka ofta i dem uppträda som lagerartade gängbildningar. Utom dessa mörkfärgade, hornblenderika dioriter, hvilka till sin kemiska beskaffenhet öfverensstämma med diabaser och perido- titer och sannolikt äfven hafva uppkommit genom metamorfos af sådana, finnas ljusare, fältspatsrika varieteter, hvilka till be- skaffenheten mera närma sig syenit. Vid Välimäki i Sordavala socken förekomma inom en peri- dotitartad varietet af dioriten stora klumpformiga massor af magnetisk järnmalm, som i stor skala tillgodogöres för ett ryskt järnbruks räkning. I kvarts- och kalkspatgängar i dioriterna har man säväl i Pielisjärvitrakten som i Kuusamo äfven tunnit kopparkis, som dock tillsvidare icke visat sig löna bearbetningen. De jatuliska formationerna visa sig tydligt vara yngre än alla de i större massor förekommande urbergsgraniterna, (där- emot äro de säkert äldre än rapakivigraniterna), ty dessa ur- bergsgraniter genomtränga dem icke vid kontakterna, utan före- komma i form af rullstenar i sedimentformationernas understa delar. Det visar sig äfven pä annat sätt, att graniterna utgjort delar af den jordyta, pä hvilken kvartsiterna aflagrades. Kvartsiten bildar ofta höga, vildt förklyftade berg, hvilka i synnerhet i norra Finland äro öfverströdda med otaliga skarp- kantiga block, som uppkommit genom sprickfrostens inflytande. Sädana kvartsitfjäll äro t. ex. Kolihöjderna vid Pielisjärvi, Pisavuori i Nilsiä, Nuorunen m. fl. berg i Kuusamo, Sallan- tunturi i Kuolajärvi, Pyhätunturi vid gränsen mellan Sodankylä och Kemijärvi, Kivalohöjderna, Pisavaara och andra toppar i närheten af Kemi älf samt Pallastunturi och Ounastunturi i Kittilä (jämför höjdkartan). Inom den arkeiska komplexen eller urberget, hvilket om- fattar alla de bergarter, som äro äldre än de algonkiska, för- herska graniter och gneiser, men i omväxling med dem före- komma äfven särskilda slag af skifferbergarter. Dessa visa pä ätskilliga ställen en sädan beskaffenhet, att man af den kanBerggrunden. 7 skrynklande blifvit hopskjutna i veck, hvilkas axelriktningar i Karelen gå i NNW, i norra Finland däremot i mera ost-vestliga riktningar. Berglagrens stupning eller lutning är ofta endast 30%—40? och blir sällan brantare än 70”. Dessa formationer genomsättas at dioritiska bergarter, hvilka ofta i dem uppträda som lagerartade gängbildningar. Utom dessa mörkfärgade, hornblenderika dioriter, hvilka till sin kemiska beskaffenhet öfverensstämma med diabaser och perido- titer och sannolikt äfven hafva uppkommit genom metamorfos af sådana, finnas ljusare, fältspatsrika varieteter, hvilka till be- skaffenheten mera närma sig syenit. Vid Välimäki i Sordavala socken förekomma inom en peri- dotitartad varietet af dioriten stora klumpformiga massor af magnetisk järnmalm, som i stor skala tillgodogöres för ett ryskt järnbruks räkning. I kvarts- och kalkspatgängar i dioriterna har man säväl i Pielisjärvitrakten som i Kuusamo äfven tunnit kopparkis, som dock tillsvidare icke visat sig löna bearbetningen. De jatuliska formationerna visa sig tydligt vara yngre än alla de i större massor förekommande urbergsgraniterna, (där- emot äro de säkert äldre än rapakivigraniterna), ty dessa ur- bergsgraniter genomtränga dem icke vid kontakterna, utan före- komma i form af rullstenar i sedimentformationernas understa delar. Det visar sig äfven pä annat sätt, att graniterna utgjort delar af den jordyta, pä hvilken kvartsiterna aflagrades. Kvartsiten bildar ofta höga, vildt förklyftade berg, hvilka i synnerhet i norra Finland äro öfverströdda med otaliga skarp- kantiga block, som uppkommit genom sprickfrostens inflytande. Sädana kvartsitfjäll äro t. ex. Kolihöjderna vid Pielisjärvi, Pisavuori i Nilsiä, Nuorunen m. fl. berg i Kuusamo, Sallan- tunturi i Kuolajärvi, Pyhätunturi vid gränsen mellan Sodankylä och Kemijärvi, Kivalohöjderna, Pisavaara och andra toppar i närheten af Kemi älf samt Pallastunturi och Ounastunturi i Kittilä (jämför höjdkartan). Inom den arkeiska komplexen eller urberget, hvilket om- fattar alla de bergarter, som äro äldre än de algonkiska, för- herska graniter och gneiser, men i omväxling med dem före- komma äfven särskilda slag af skifferbergarter. Dessa visa pä ätskilliga ställen en sädan beskaffenhet, att man af den kan --- 8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. sluta till, att de ursprungligen bildat sig pä samma sätt som senare tiders sedimentära bergarter (d. v. s. genom aflagring af rullstenar, sand, lera, etc. pä hafsbottnen) ehuru de seder- mera genomgätt en förvandling eller metamorfos, som förlänat dem deras nuvarande kristalliniska beskaffenhet. De arkeiska graniterna äro däremot säsom dessa bergarter ofverhufvudtaget af eruptivt ursprung, d. v. s. de hafva under förgängna tider i form af smältflytande massor frambrutit ur jordens inre och hatva sedermera afkylts och stelnat, sedan de kommit närmare jordytan. De torde därvid aldrig hafva nått själfva dagytan, utan hafva antagit fast form redan på ganska stort djup under densamma, hvarför de kunnat blifva synliga blott därigenom, att de öfverliggande berglagren småningom bortvittrat och förts ned till hafven i form af sand, grus och lera. Vid graniternas trambrytande inträngde de mångenstädes mellan de sedimentära bergarternas skiktfogar, och sannolikt är det till stor del just inverkan af den hetta och de lösningar, som den smältflytande magman förde med sig, som åstadkommit skiffrarnas metamorfos. Där granitmagman i form af talrika ådror inträngde mellan skifferskikten, blefvo de båda bergarterna ofta likasom sammangjutna till en enda massa, i hvilken man dock ännu kan skönja ådror af granitisk beskaffenhet i en mera skifferartad hufvudmassa. Dessa s. k. ådergneiser, (på kartan betecknade som gneis) sammansätta en mycket stor del af Fin- lands berggrund. . Samtidigt med graniternas frambrytande, hvilket skedde under upprepade perioder, försiggingo äfven bergskedjeveck- ningar, vid hvilka sedimentlagren undergingo starka rubbningar af sitt ursprungliga läge, sä att de oftast nu stä h. o. h. vertikalt. Då sålunda de i urberget ingående sedimentära bergarterna undergått utomordentligt starka lagerstöringar, inblandning med eruptiver och en genomgripande metamorfos, måste utredningen af deras geologi vara en mycket svår uppgift, hvarför man äfven i allmänhet ända till senaste tid varit van att betrakta dessa äldsta bergarter såsom h. o. h. gåtfulla bildningar, såsom en »jordens ännu oförklarade hieroglyfskrift». Inom vårt land finna vi dock, som redan nämndes, på flera ställen sådana skiffrar af arkeisk ålder. i hvilka den ur- sprungliga beskaffenheten är sällsynt väl bibehållen, så'att den8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. sluta till, att de ursprungligen bildat sig pä samma sätt som senare tiders sedimentära bergarter (d. v. s. genom aflagring af rullstenar, sand, lera, etc. pä hafsbottnen) ehuru de seder- mera genomgätt en förvandling eller metamorfos, som förlänat dem deras nuvarande kristalliniska beskaffenhet. De arkeiska graniterna äro däremot säsom dessa bergarter ofverhufvudtaget af eruptivt ursprung, d. v. s. de hafva under förgängna tider i form af smältflytande massor frambrutit ur jordens inre och hatva sedermera afkylts och stelnat, sedan de kommit närmare jordytan. De torde därvid aldrig hafva nått själfva dagytan, utan hafva antagit fast form redan på ganska stort djup under densamma, hvarför de kunnat blifva synliga blott därigenom, att de öfverliggande berglagren småningom bortvittrat och förts ned till hafven i form af sand, grus och lera. Vid graniternas trambrytande inträngde de mångenstädes mellan de sedimentära bergarternas skiktfogar, och sannolikt är det till stor del just inverkan af den hetta och de lösningar, som den smältflytande magman förde med sig, som åstadkommit skiffrarnas metamorfos. Där granitmagman i form af talrika ådror inträngde mellan skifferskikten, blefvo de båda bergarterna ofta likasom sammangjutna till en enda massa, i hvilken man dock ännu kan skönja ådror af granitisk beskaffenhet i en mera skifferartad hufvudmassa. Dessa s. k. ådergneiser, (på kartan betecknade som gneis) sammansätta en mycket stor del af Fin- lands berggrund. . Samtidigt med graniternas frambrytande, hvilket skedde under upprepade perioder, försiggingo äfven bergskedjeveck- ningar, vid hvilka sedimentlagren undergingo starka rubbningar af sitt ursprungliga läge, sä att de oftast nu stä h. o. h. vertikalt. Då sålunda de i urberget ingående sedimentära bergarterna undergått utomordentligt starka lagerstöringar, inblandning med eruptiver och en genomgripande metamorfos, måste utredningen af deras geologi vara en mycket svår uppgift, hvarför man äfven i allmänhet ända till senaste tid varit van att betrakta dessa äldsta bergarter såsom h. o. h. gåtfulla bildningar, såsom en »jordens ännu oförklarade hieroglyfskrift». Inom vårt land finna vi dock, som redan nämndes, på flera ställen sådana skiffrar af arkeisk ålder. i hvilka den ur- sprungliga beskaffenheten är sällsynt väl bibehållen, så'att den8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. sluta till, att de ursprungligen bildat sig pä samma sätt som senare tiders sedimentära bergarter (d. v. s. genom aflagring af rullstenar, sand, lera, etc. pä hafsbottnen) ehuru de seder- mera genomgätt en förvandling eller metamorfos, som förlänat dem deras nuvarande kristalliniska beskaffenhet. De arkeiska graniterna äro däremot säsom dessa bergarter ofverhufvudtaget af eruptivt ursprung, d. v. s. de hafva under förgängna tider i form af smältflytande massor frambrutit ur jordens inre och hatva sedermera afkylts och stelnat, sedan de kommit närmare jordytan. De torde därvid aldrig hafva nått själfva dagytan, utan hafva antagit fast form redan på ganska stort djup under densamma, hvarför de kunnat blifva synliga blott därigenom, att de öfverliggande berglagren småningom bortvittrat och förts ned till hafven i form af sand, grus och lera. Vid graniternas trambrytande inträngde de mångenstädes mellan de sedimentära bergarternas skiktfogar, och sannolikt är det till stor del just inverkan af den hetta och de lösningar, som den smältflytande magman förde med sig, som åstadkommit skiffrarnas metamorfos. Där granitmagman i form af talrika ådror inträngde mellan skifferskikten, blefvo de båda bergarterna ofta likasom sammangjutna till en enda massa, i hvilken man dock ännu kan skönja ådror af granitisk beskaffenhet i en mera skifferartad hufvudmassa. Dessa s. k. ådergneiser, (på kartan betecknade som gneis) sammansätta en mycket stor del af Fin- lands berggrund. . Samtidigt med graniternas frambrytande, hvilket skedde under upprepade perioder, försiggingo äfven bergskedjeveck- ningar, vid hvilka sedimentlagren undergingo starka rubbningar af sitt ursprungliga läge, sä att de oftast nu stä h. o. h. vertikalt. Då sålunda de i urberget ingående sedimentära bergarterna undergått utomordentligt starka lagerstöringar, inblandning med eruptiver och en genomgripande metamorfos, måste utredningen af deras geologi vara en mycket svår uppgift, hvarför man äfven i allmänhet ända till senaste tid varit van att betrakta dessa äldsta bergarter såsom h. o. h. gåtfulla bildningar, såsom en »jordens ännu oförklarade hieroglyfskrift». Inom vårt land finna vi dock, som redan nämndes, på flera ställen sådana skiffrar af arkeisk ålder. i hvilka den ur- sprungliga beskaffenheten är sällsynt väl bibehållen, så'att den --- . Berggrunaen. 9 lätt kan tydas. Detta är särskildt fallet med de »bottniska» skifferformationerua i trakten af Tammerfors samt i Österbotten. Här finnas mängenstädes ännu tydliga konglomeratskiffrar med väl bibehällna rullstenar af olikartad beskaffenhet samt fylliter eller Jerglimmerskiffrar, som uppkommit genom metamorfos af vanliga leror och sandstenar, och ofta nog i sällspord tydlighet visa sin ursprungliga fina skiktning och andra drag af den tidi- gare beskaffenheten. Andra här ingäende skifferbergarter hafva uppkommit genom metamorfos af vulkaniska bergarter och deras tuffer. Till dem höra äfven de s. k. uralitporfyriterna i Ta- vastehustrakten, i Pellinge utanför Borgå och i Ylivieska, hvilka äro omvandlade basalter eller lavabergarter. En del diabas- artade bergarter, som förekomma i Ylivieska, samt äfven syd- ligare säsom brottstyckeartade partier i graniten, och hvilka till en del äro mycket starkt omvandlade, till en del däremot ännu visa sin ursprungliga beskaffenhet, synas äfven höra till samma bergartsformation som de bottniska skiffrarna. Dessa skiffrar förekomma vid Tammerfors hufvudsakligen längs södra randen af ett väldigt granitgebit, som med en areal af minst 23,000 km? intager hela den inre delen af sydvestra Finland. Denna granit, som genomtränger de bottniska skiff- rarna och således är af yngre ålder än dessa, är af ganska växlande beskaffenhet, till färgen än rödlätt, mestadels i ljusa nyanser, än grä eller grähvit. Massformiga varieteter omväxla med strimmiga, men det senare slaget, eller s. k. gneisgraniter, förekomma dock här i mindre utsträckning. Ofta äro äfven dessa graniter porfyrartade, i det 2—3 cm stora fältspatskristaller ligga omgifna af en medelkornig massa. Stundom finnas äfven smäporfyriska bergarter med alldeles finkornig grundmassa. Dessa graniter innehälla i stor utsträckning fragment af de om- gifvande skifferbergarterna, än bildande särskilda smärre om- räden, som pä alla sidor omgifvas af graniten, än säsom tallösa mindre stycken, som ofta äro starkt förvandlade genom granitens inverkan och icke sällan likasom sammansmultna med denna. Annorstädes uppträder äter graniten som talrika ädror i skiffer- bergarterna, bildande de ädergneiser, som ofvan omtalats. Den yngre graniten i det centrala området bildar meren- dels rundade, bullformiga hällar. De renare varieteterna låta lätt bearbeta sig, i det de*klyfva sig tämligen regelmässigt i. Berggrunaen. 9 lätt kan tydas. Detta är särskildt fallet med de »bottniska» skifferformationerua i trakten af Tammerfors samt i Österbotten. Här finnas mängenstädes ännu tydliga konglomeratskiffrar med väl bibehällna rullstenar af olikartad beskaffenhet samt fylliter eller Jerglimmerskiffrar, som uppkommit genom metamorfos af vanliga leror och sandstenar, och ofta nog i sällspord tydlighet visa sin ursprungliga fina skiktning och andra drag af den tidi- gare beskaffenheten. Andra här ingäende skifferbergarter hafva uppkommit genom metamorfos af vulkaniska bergarter och deras tuffer. Till dem höra äfven de s. k. uralitporfyriterna i Ta- vastehustrakten, i Pellinge utanför Borgå och i Ylivieska, hvilka äro omvandlade basalter eller lavabergarter. En del diabas- artade bergarter, som förekomma i Ylivieska, samt äfven syd- ligare säsom brottstyckeartade partier i graniten, och hvilka till en del äro mycket starkt omvandlade, till en del däremot ännu visa sin ursprungliga beskaffenhet, synas äfven höra till samma bergartsformation som de bottniska skiffrarna. Dessa skiffrar förekomma vid Tammerfors hufvudsakligen längs södra randen af ett väldigt granitgebit, som med en areal af minst 23,000 km? intager hela den inre delen af sydvestra Finland. Denna granit, som genomtränger de bottniska skiff- rarna och således är af yngre ålder än dessa, är af ganska växlande beskaffenhet, till färgen än rödlätt, mestadels i ljusa nyanser, än grä eller grähvit. Massformiga varieteter omväxla med strimmiga, men det senare slaget, eller s. k. gneisgraniter, förekomma dock här i mindre utsträckning. Ofta äro äfven dessa graniter porfyrartade, i det 2—3 cm stora fältspatskristaller ligga omgifna af en medelkornig massa. Stundom finnas äfven smäporfyriska bergarter med alldeles finkornig grundmassa. Dessa graniter innehälla i stor utsträckning fragment af de om- gifvande skifferbergarterna, än bildande särskilda smärre om- räden, som pä alla sidor omgifvas af graniten, än säsom tallösa mindre stycken, som ofta äro starkt förvandlade genom granitens inverkan och icke sällan likasom sammansmultna med denna. Annorstädes uppträder äter graniten som talrika ädror i skiffer- bergarterna, bildande de ädergneiser, som ofvan omtalats. Den yngre graniten i det centrala området bildar meren- dels rundade, bullformiga hällar. De renare varieteterna låta lätt bearbeta sig, i det de*klyfva sig tämligen regelmässigt i. Berggrunaen. 9 lätt kan tydas. Detta är särskildt fallet med de »bottniska» skifferformationerua i trakten af Tammerfors samt i Österbotten. Här finnas mängenstädes ännu tydliga konglomeratskiffrar med väl bibehällna rullstenar af olikartad beskaffenhet samt fylliter eller Jerglimmerskiffrar, som uppkommit genom metamorfos af vanliga leror och sandstenar, och ofta nog i sällspord tydlighet visa sin ursprungliga fina skiktning och andra drag af den tidi- gare beskaffenheten. Andra här ingäende skifferbergarter hafva uppkommit genom metamorfos af vulkaniska bergarter och deras tuffer. Till dem höra äfven de s. k. uralitporfyriterna i Ta- vastehustrakten, i Pellinge utanför Borgå och i Ylivieska, hvilka äro omvandlade basalter eller lavabergarter. En del diabas- artade bergarter, som förekomma i Ylivieska, samt äfven syd- ligare säsom brottstyckeartade partier i graniten, och hvilka till en del äro mycket starkt omvandlade, till en del däremot ännu visa sin ursprungliga beskaffenhet, synas äfven höra till samma bergartsformation som de bottniska skiffrarna. Dessa skiffrar förekomma vid Tammerfors hufvudsakligen längs södra randen af ett väldigt granitgebit, som med en areal af minst 23,000 km? intager hela den inre delen af sydvestra Finland. Denna granit, som genomtränger de bottniska skiff- rarna och således är af yngre ålder än dessa, är af ganska växlande beskaffenhet, till färgen än rödlätt, mestadels i ljusa nyanser, än grä eller grähvit. Massformiga varieteter omväxla med strimmiga, men det senare slaget, eller s. k. gneisgraniter, förekomma dock här i mindre utsträckning. Ofta äro äfven dessa graniter porfyrartade, i det 2—3 cm stora fältspatskristaller ligga omgifna af en medelkornig massa. Stundom finnas äfven smäporfyriska bergarter med alldeles finkornig grundmassa. Dessa graniter innehälla i stor utsträckning fragment af de om- gifvande skifferbergarterna, än bildande särskilda smärre om- räden, som pä alla sidor omgifvas af graniten, än säsom tallösa mindre stycken, som ofta äro starkt förvandlade genom granitens inverkan och icke sällan likasom sammansmultna med denna. Annorstädes uppträder äter graniten som talrika ädror i skiffer- bergarterna, bildande de ädergneiser, som ofvan omtalats. Den yngre graniten i det centrala området bildar meren- dels rundade, bullformiga hällar. De renare varieteterna låta lätt bearbeta sig, i det de*klyfva sig tämligen regelmässigt i --- 10 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. plattor med betydande utsträckning i tvä dimensioner och äro lätta att hugga. De grä varieteterna äro de vackraste, men störas ofta af en rostgul färgskiftning. Den granit, som förekommer längs sydkusten, synes äfven vara af postbottnisk älder, i det den genomtränger uralitporfy- riterna vid Tammela och Pellinge. Den är dock här till större delen af ett helt annat utseende, i det den är strimmig, ofta till den grad, att den kan betecknas som gneisgranit, och inne- håller en tämligen konstant granat-halt, som ger den ett fläckigt utseende. Färgen är öfvervägande ljust rödlätt, men störes, utom af granaterna, genom förekomsten af mörka fläckar. De bästa af dessa röda varieteter och en del gräa graniter, som mycket likna Tammerforstraktens, ha dock funnit stor använd- ning till säväl monumentsten som enklare stenarbeten och äro pä grund af sin utomordentliga härdhet och hällfasthet att räk- nas bland de varaktigaste stenarter som finnas. Till de yngre graniterna höra äfven de pä ett par ställen i Finland (Virvik vid Borgå och Kangasniemi) funna s. k. klot- graniterna, hvilka äro mycket sällsamma och geologiskt intres- santa bergarter. Den röda gneisgraniten NO om det viborgska rapakivi- omrädet torde höra tillhopa med sydvestkustens granit och skulle säledes äfven vara att räkna till de »yngre arkeiska» graniterna. Jämte den förherskande rödlätta och strimmiga varieteten finnas äfven gräa och ofta alldeles massformiga berg- arter. I synnerhet dessa hafva i ganska stor skala brutits för att användas som monumentsten i S:t Petersburg. De yngre graniterna ätföljas ofta af grofva pegmatiter, i hvilka fältspaten stundom bildar sä stora stycken, att den kan afskiljas från de öfriga mineralen och tillgodogöras för por- slinsfabrikernas behof. Sädana fältspatsbrott finnas i synner- het i Sordavala och Impilaks vid Ladoga, men äfven i Kisko och Tammela har pegmatit brutits för fältspatens till- godogörande. Granitzonen vid Ladogas nordkust synes härifrän fortsätta sig mot NNW, ehuru dess utbredning här icke är tillräckligt känd för att kunna angifvas pä kartan. Likasä är det sannolikt, att det centrala granitgebitet fort- sätter sig längre mot norr än pä kartan angifves. Äfven i10 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. plattor med betydande utsträckning i tvä dimensioner och äro lätta att hugga. De grä varieteterna äro de vackraste, men störas ofta af en rostgul färgskiftning. Den granit, som förekommer längs sydkusten, synes äfven vara af postbottnisk älder, i det den genomtränger uralitporfy- riterna vid Tammela och Pellinge. Den är dock här till större delen af ett helt annat utseende, i det den är strimmig, ofta till den grad, att den kan betecknas som gneisgranit, och inne- håller en tämligen konstant granat-halt, som ger den ett fläckigt utseende. Färgen är öfvervägande ljust rödlätt, men störes, utom af granaterna, genom förekomsten af mörka fläckar. De bästa af dessa röda varieteter och en del gräa graniter, som mycket likna Tammerforstraktens, ha dock funnit stor använd- ning till säväl monumentsten som enklare stenarbeten och äro pä grund af sin utomordentliga härdhet och hällfasthet att räk- nas bland de varaktigaste stenarter som finnas. Till de yngre graniterna höra äfven de pä ett par ställen i Finland (Virvik vid Borgå och Kangasniemi) funna s. k. klot- graniterna, hvilka äro mycket sällsamma och geologiskt intres- santa bergarter. Den röda gneisgraniten NO om det viborgska rapakivi- omrädet torde höra tillhopa med sydvestkustens granit och skulle säledes äfven vara att räkna till de »yngre arkeiska» graniterna. Jämte den förherskande rödlätta och strimmiga varieteten finnas äfven gräa och ofta alldeles massformiga berg- arter. I synnerhet dessa hafva i ganska stor skala brutits för att användas som monumentsten i S:t Petersburg. De yngre graniterna ätföljas ofta af grofva pegmatiter, i hvilka fältspaten stundom bildar sä stora stycken, att den kan afskiljas från de öfriga mineralen och tillgodogöras för por- slinsfabrikernas behof. Sädana fältspatsbrott finnas i synner- het i Sordavala och Impilaks vid Ladoga, men äfven i Kisko och Tammela har pegmatit brutits för fältspatens till- godogörande. Granitzonen vid Ladogas nordkust synes härifrän fortsätta sig mot NNW, ehuru dess utbredning här icke är tillräckligt känd för att kunna angifvas pä kartan. Likasä är det sannolikt, att det centrala granitgebitet fort- sätter sig längre mot norr än pä kartan angifves. Äfven i10 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. plattor med betydande utsträckning i tvä dimensioner och äro lätta att hugga. De grä varieteterna äro de vackraste, men störas ofta af en rostgul färgskiftning. Den granit, som förekommer längs sydkusten, synes äfven vara af postbottnisk älder, i det den genomtränger uralitporfy- riterna vid Tammela och Pellinge. Den är dock här till större delen af ett helt annat utseende, i det den är strimmig, ofta till den grad, att den kan betecknas som gneisgranit, och inne- håller en tämligen konstant granat-halt, som ger den ett fläckigt utseende. Färgen är öfvervägande ljust rödlätt, men störes, utom af granaterna, genom förekomsten af mörka fläckar. De bästa af dessa röda varieteter och en del gräa graniter, som mycket likna Tammerforstraktens, ha dock funnit stor använd- ning till säväl monumentsten som enklare stenarbeten och äro pä grund af sin utomordentliga härdhet och hällfasthet att räk- nas bland de varaktigaste stenarter som finnas. Till de yngre graniterna höra äfven de pä ett par ställen i Finland (Virvik vid Borgå och Kangasniemi) funna s. k. klot- graniterna, hvilka äro mycket sällsamma och geologiskt intres- santa bergarter. Den röda gneisgraniten NO om det viborgska rapakivi- omrädet torde höra tillhopa med sydvestkustens granit och skulle säledes äfven vara att räkna till de »yngre arkeiska» graniterna. Jämte den förherskande rödlätta och strimmiga varieteten finnas äfven gräa och ofta alldeles massformiga berg- arter. I synnerhet dessa hafva i ganska stor skala brutits för att användas som monumentsten i S:t Petersburg. De yngre graniterna ätföljas ofta af grofva pegmatiter, i hvilka fältspaten stundom bildar sä stora stycken, att den kan afskiljas från de öfriga mineralen och tillgodogöras för por- slinsfabrikernas behof. Sädana fältspatsbrott finnas i synner- het i Sordavala och Impilaks vid Ladoga, men äfven i Kisko och Tammela har pegmatit brutits för fältspatens till- godogörande. Granitzonen vid Ladogas nordkust synes härifrän fortsätta sig mot NNW, ehuru dess utbredning här icke är tillräckligt känd för att kunna angifvas pä kartan. Likasä är det sannolikt, att det centrala granitgebitet fort- sätter sig längre mot norr än pä kartan angifves. Äfven i --- Berggrunden. 11 mellersta och i synnerhet norra delarna af Finland finnas yngre arkeiska graniter i stor utsträckning, ehuru det icke varit möjligt att pä kartan utmärka dem skildt frän de äldre graniterna i samma trakter, innan den detaljerade geologiska undersökningen nätt ända hit. Medan som nämndt de bottniska skiffrarna i Tammerfors- trakten äro äldre än graniterna i det centrala omrädet, före- komma i söder om dem i den bergartskomplex, som en gäng utgjort underlaget för de sedimentära skiffrarna, hvilkas skikt nu stä närmelsevis lodrätt, andra graniter, som ej genomtränga dem, utan äro äldre än skiffrarna. Dessa äldre eller prebott- niska graniter, hvilka äfven förekomma i Vasa län och andra delar af landet, äro merendels gräa till färgen och i allmänhet tydligt skiffriga, sä att de kunna betecknas som gneisgraniter. Detta gäller i synnerhet de jämnkorniga varieteterna, medan de porfyrartade äro bättre bibehällna. I samband med graniterna förekomma ofta smärre omräden af mörk diorit, som öfvergär i peridotit och hornblendesten. De i denna prebottniska komplex ingäende skifferberg- arterna äro merendels starkt uppblandade med granit och förete dä beskaffenheten af ddergneiser. Mera sällsynt förekommer i denna del af landet äkta glimmerskiffer, hornblendeskiffer etc. Däremot finna vi i östra Finland mycket vidsträckta om- råden af liknande skiffrar, hvilka möjligen höra tillsammans med de prebottniska skiffrarna i vestra Finland. Denna stora skiffer- zon sträcker sig från Ladogas nordkust med en bredd af 30--40 km mot NNW förbi Pielisjärvi. Här förherska fylliter, glimmer- skiffrar, hvilka ofta innehälla staurolit, andalusit och granat i rikliga mängder, samt hornblendeskiffrar, och som inlagringar i de öfriga skiffrarna förekomma äfven kvartsitskiffer och kalksten. Denna kalksten, som ofta är nägot dolomitisk, har här i stor skala särskildt vid Ruskeala brutits för att användas dels som byggnadsmaterial (marmor), dels till kalkbränning. Pä nägra ställen hafva iakttagits mer eller mindre starkt metamorfoserade, men dock ännu tydligt igenkänliga konglomeratskiffrar, hvilka äro de tydligaste vittnesbörd om att äfven denna skifferformation, som nu genom metamorfos fätt en sä starkt förändrad beskaffen- het, ursprungligen aflagrades som vanliga sediment i form af lera, sand, rullstensbäddar, lager af kalkslam etc. pä hafsbottnen.Berggrunden. 11 mellersta och i synnerhet norra delarna af Finland finnas yngre arkeiska graniter i stor utsträckning, ehuru det icke varit möjligt att pä kartan utmärka dem skildt frän de äldre graniterna i samma trakter, innan den detaljerade geologiska undersökningen nätt ända hit. Medan som nämndt de bottniska skiffrarna i Tammerfors- trakten äro äldre än graniterna i det centrala omrädet, före- komma i söder om dem i den bergartskomplex, som en gäng utgjort underlaget för de sedimentära skiffrarna, hvilkas skikt nu stä närmelsevis lodrätt, andra graniter, som ej genomtränga dem, utan äro äldre än skiffrarna. Dessa äldre eller prebott- niska graniter, hvilka äfven förekomma i Vasa län och andra delar af landet, äro merendels gräa till färgen och i allmänhet tydligt skiffriga, sä att de kunna betecknas som gneisgraniter. Detta gäller i synnerhet de jämnkorniga varieteterna, medan de porfyrartade äro bättre bibehällna. I samband med graniterna förekomma ofta smärre omräden af mörk diorit, som öfvergär i peridotit och hornblendesten. De i denna prebottniska komplex ingäende skifferberg- arterna äro merendels starkt uppblandade med granit och förete dä beskaffenheten af ddergneiser. Mera sällsynt förekommer i denna del af landet äkta glimmerskiffer, hornblendeskiffer etc. Däremot finna vi i östra Finland mycket vidsträckta om- råden af liknande skiffrar, hvilka möjligen höra tillsammans med de prebottniska skiffrarna i vestra Finland. Denna stora skiffer- zon sträcker sig från Ladogas nordkust med en bredd af 30--40 km mot NNW förbi Pielisjärvi. Här förherska fylliter, glimmer- skiffrar, hvilka ofta innehälla staurolit, andalusit och granat i rikliga mängder, samt hornblendeskiffrar, och som inlagringar i de öfriga skiffrarna förekomma äfven kvartsitskiffer och kalksten. Denna kalksten, som ofta är nägot dolomitisk, har här i stor skala särskildt vid Ruskeala brutits för att användas dels som byggnadsmaterial (marmor), dels till kalkbränning. Pä nägra ställen hafva iakttagits mer eller mindre starkt metamorfoserade, men dock ännu tydligt igenkänliga konglomeratskiffrar, hvilka äro de tydligaste vittnesbörd om att äfven denna skifferformation, som nu genom metamorfos fätt en sä starkt förändrad beskaffen- het, ursprungligen aflagrades som vanliga sediment i form af lera, sand, rullstensbäddar, lager af kalkslam etc. pä hafsbottnen.Berggrunden. 11 mellersta och i synnerhet norra delarna af Finland finnas yngre arkeiska graniter i stor utsträckning, ehuru det icke varit möjligt att pä kartan utmärka dem skildt frän de äldre graniterna i samma trakter, innan den detaljerade geologiska undersökningen nätt ända hit. Medan som nämndt de bottniska skiffrarna i Tammerfors- trakten äro äldre än graniterna i det centrala omrädet, före- komma i söder om dem i den bergartskomplex, som en gäng utgjort underlaget för de sedimentära skiffrarna, hvilkas skikt nu stä närmelsevis lodrätt, andra graniter, som ej genomtränga dem, utan äro äldre än skiffrarna. Dessa äldre eller prebott- niska graniter, hvilka äfven förekomma i Vasa län och andra delar af landet, äro merendels gräa till färgen och i allmänhet tydligt skiffriga, sä att de kunna betecknas som gneisgraniter. Detta gäller i synnerhet de jämnkorniga varieteterna, medan de porfyrartade äro bättre bibehällna. I samband med graniterna förekomma ofta smärre omräden af mörk diorit, som öfvergär i peridotit och hornblendesten. De i denna prebottniska komplex ingäende skifferberg- arterna äro merendels starkt uppblandade med granit och förete dä beskaffenheten af ddergneiser. Mera sällsynt förekommer i denna del af landet äkta glimmerskiffer, hornblendeskiffer etc. Däremot finna vi i östra Finland mycket vidsträckta om- råden af liknande skiffrar, hvilka möjligen höra tillsammans med de prebottniska skiffrarna i vestra Finland. Denna stora skiffer- zon sträcker sig från Ladogas nordkust med en bredd af 30--40 km mot NNW förbi Pielisjärvi. Här förherska fylliter, glimmer- skiffrar, hvilka ofta innehälla staurolit, andalusit och granat i rikliga mängder, samt hornblendeskiffrar, och som inlagringar i de öfriga skiffrarna förekomma äfven kvartsitskiffer och kalksten. Denna kalksten, som ofta är nägot dolomitisk, har här i stor skala särskildt vid Ruskeala brutits för att användas dels som byggnadsmaterial (marmor), dels till kalkbränning. Pä nägra ställen hafva iakttagits mer eller mindre starkt metamorfoserade, men dock ännu tydligt igenkänliga konglomeratskiffrar, hvilka äro de tydligaste vittnesbörd om att äfven denna skifferformation, som nu genom metamorfos fätt en sä starkt förändrad beskaffen- het, ursprungligen aflagrades som vanliga sediment i form af lera, sand, rullstensbäddar, lager af kalkslam etc. pä hafsbottnen. --- 12 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. Nu äro äfven här skikten för det mesta starkt veckade och omkastade, ofta nästan vertikala. Pä mänga ställen ha vid dessa storartade rubbningar af jordskorpan skifferformationen skjutits öfver den yngre, »jatuliska» kvartsitformationen, sä att den nu skenbart synes hvila pä denna. I trakten närmast Ladoga finner man inom skiffern smärre omräden af en röd granitgneis, som visar sig utgöra det ur- sprungliga underlaget för skifferformationen, hvars skikt här med tämligen flack lutning hvila pä denna, hvarvid de olika bergarterna i skifferformationen städse följa hvarandra i samma ordningsföljd. Den sammanlagda mäktigheten af de sedimentära skiffrarna torde utgöra minst 4—5,000 m. Vid Pitkäranta vid Ladoga finnas i dessa skiffrar, helt nära deras kontakt mot granitgneisen, Finlands betydligaste malm- förekomster. Malmen bestär af kopparkis, tennmalm, blyglans, och särskildt stora massor af magnetisk järnmalm, hvilka alla torde hafva uppkommit genom inverkan af gaser, som åtföljt graniterna, på den kalksten, hvari de äro inmängda. Skiffrar, liknande de ostfinska eller »ladogiska», finnas äfven på flera ställen i norra Finland och innesluta nära Kemi äfvenledes betydande massor af dolomitisk kalksten, det s. k. Kalkinmaa. Mot W öfvergår den ostfinska skifferzonen genom inbland- ning af granitådror i gneiser, som härifrån i växling med graniter af olika slag sträcka sig öfver Saimatrakterna och på flera ställen innehålla kalkstensförekomster. Äfven i de skifferartade gneiser, som ligga inblandade i den yngre gneisgraniten i sydvestra kusttrakterna, finnas på en mängd ställen inlagringar af kristallinisk kalksten, som ofta är mycket ren och i stor skala användes till kalkbränning. Sär- skildt kalkstensförekomsterna i Pargas, Korpo, Sagu, Kimito och Finby i Åbo skärgård samt i Lojo, Mäntsälä, Iittis och Villmanstrand äro i detta afseende af betydelse. Tillsammans med kalkstenen förekommer äfven här vid Orijärvi i Kisko kopparkis jämte blyglans, zinkblende m. m. och har tidigare i stor skala tillgodogjorts. Äfven magnetisk järnmalm finnes mångenstädes i södra kustområdet, men de fyndigheter, som bearbetats, äro f. n. med ett enda undantag (Kulonsuonmäki i Vihtis socken) ödelämnade, emedan tillgången varit obetydlig.12 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. Nu äro äfven här skikten för det mesta starkt veckade och omkastade, ofta nästan vertikala. Pä mänga ställen ha vid dessa storartade rubbningar af jordskorpan skifferformationen skjutits öfver den yngre, »jatuliska» kvartsitformationen, sä att den nu skenbart synes hvila pä denna. I trakten närmast Ladoga finner man inom skiffern smärre omräden af en röd granitgneis, som visar sig utgöra det ur- sprungliga underlaget för skifferformationen, hvars skikt här med tämligen flack lutning hvila pä denna, hvarvid de olika bergarterna i skifferformationen städse följa hvarandra i samma ordningsföljd. Den sammanlagda mäktigheten af de sedimentära skiffrarna torde utgöra minst 4—5,000 m. Vid Pitkäranta vid Ladoga finnas i dessa skiffrar, helt nära deras kontakt mot granitgneisen, Finlands betydligaste malm- förekomster. Malmen bestär af kopparkis, tennmalm, blyglans, och särskildt stora massor af magnetisk järnmalm, hvilka alla torde hafva uppkommit genom inverkan af gaser, som åtföljt graniterna, på den kalksten, hvari de äro inmängda. Skiffrar, liknande de ostfinska eller »ladogiska», finnas äfven på flera ställen i norra Finland och innesluta nära Kemi äfvenledes betydande massor af dolomitisk kalksten, det s. k. Kalkinmaa. Mot W öfvergår den ostfinska skifferzonen genom inbland- ning af granitådror i gneiser, som härifrån i växling med graniter af olika slag sträcka sig öfver Saimatrakterna och på flera ställen innehålla kalkstensförekomster. Äfven i de skifferartade gneiser, som ligga inblandade i den yngre gneisgraniten i sydvestra kusttrakterna, finnas på en mängd ställen inlagringar af kristallinisk kalksten, som ofta är mycket ren och i stor skala användes till kalkbränning. Sär- skildt kalkstensförekomsterna i Pargas, Korpo, Sagu, Kimito och Finby i Åbo skärgård samt i Lojo, Mäntsälä, Iittis och Villmanstrand äro i detta afseende af betydelse. Tillsammans med kalkstenen förekommer äfven här vid Orijärvi i Kisko kopparkis jämte blyglans, zinkblende m. m. och har tidigare i stor skala tillgodogjorts. Äfven magnetisk järnmalm finnes mångenstädes i södra kustområdet, men de fyndigheter, som bearbetats, äro f. n. med ett enda undantag (Kulonsuonmäki i Vihtis socken) ödelämnade, emedan tillgången varit obetydlig.12 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. Nu äro äfven här skikten för det mesta starkt veckade och omkastade, ofta nästan vertikala. Pä mänga ställen ha vid dessa storartade rubbningar af jordskorpan skifferformationen skjutits öfver den yngre, »jatuliska» kvartsitformationen, sä att den nu skenbart synes hvila pä denna. I trakten närmast Ladoga finner man inom skiffern smärre omräden af en röd granitgneis, som visar sig utgöra det ur- sprungliga underlaget för skifferformationen, hvars skikt här med tämligen flack lutning hvila pä denna, hvarvid de olika bergarterna i skifferformationen städse följa hvarandra i samma ordningsföljd. Den sammanlagda mäktigheten af de sedimentära skiffrarna torde utgöra minst 4—5,000 m. Vid Pitkäranta vid Ladoga finnas i dessa skiffrar, helt nära deras kontakt mot granitgneisen, Finlands betydligaste malm- förekomster. Malmen bestär af kopparkis, tennmalm, blyglans, och särskildt stora massor af magnetisk järnmalm, hvilka alla torde hafva uppkommit genom inverkan af gaser, som åtföljt graniterna, på den kalksten, hvari de äro inmängda. Skiffrar, liknande de ostfinska eller »ladogiska», finnas äfven på flera ställen i norra Finland och innesluta nära Kemi äfvenledes betydande massor af dolomitisk kalksten, det s. k. Kalkinmaa. Mot W öfvergår den ostfinska skifferzonen genom inbland- ning af granitådror i gneiser, som härifrån i växling med graniter af olika slag sträcka sig öfver Saimatrakterna och på flera ställen innehålla kalkstensförekomster. Äfven i de skifferartade gneiser, som ligga inblandade i den yngre gneisgraniten i sydvestra kusttrakterna, finnas på en mängd ställen inlagringar af kristallinisk kalksten, som ofta är mycket ren och i stor skala användes till kalkbränning. Sär- skildt kalkstensförekomsterna i Pargas, Korpo, Sagu, Kimito och Finby i Åbo skärgård samt i Lojo, Mäntsälä, Iittis och Villmanstrand äro i detta afseende af betydelse. Tillsammans med kalkstenen förekommer äfven här vid Orijärvi i Kisko kopparkis jämte blyglans, zinkblende m. m. och har tidigare i stor skala tillgodogjorts. Äfven magnetisk järnmalm finnes mångenstädes i södra kustområdet, men de fyndigheter, som bearbetats, äro f. n. med ett enda undantag (Kulonsuonmäki i Vihtis socken) ödelämnade, emedan tillgången varit obetydlig. --- Berggrunden. 13 Ofantligt stora massor af likadan järnmalm förekomma under hafsytan vid Jussarö holme i nyländska skärgården och äro orsaken till de starka kompassdrag, som här förvirra sjötaranden. Huruvida denna järnmalm, som synes omgifvas af och äfven vara i ganska hög grad uppblandad med granit, kan finna tek- nisk användning, är ännu en öppen fråga. Huru de gneisartade skiffrarna i Nyland och Åbo län, i hvilka kalkstenen finnes inlagrad, förhålla sig till de i öfriga delar af landet förekommande, är oafgjordt. Sannolikt före- komma här bergarter af mycket olika åldrar inblandade i den postbottniska graniten. Helt och hållet oafgjordt måste man äfven lämna spörs- målet, huru den s. k. granuliten i Lappland förhåller sig till de sydfinska bildningarna. I detta område finnes utom den typiska granuliten, en finskiffrig, fältspatsrik, nästan hvit bergart med talrika inströdda små granater, äfven andra bergarter, som när- mast kunna betecknas som granatgneis, granathaltig gneisgranit o. s. v. De öfvergä mot NO i graniter med inblandade gneis- skikt. I kvartsgängar, som genomsätta granuliterna, synes man hafva att söka moderklyften till det lapska guldet, hvilket dock hittills päträffats endast i flodsand och nägon gäng i kvartsrull- stenar. 4 De äldsta bergarter i Finland, måhända bland de äldsta på hela jordklotet, äro sannolikt de redan nämnda granitgnei- serna, som förekomma i östligaste delen af landet, dels i smärre gebit inom skifferformationen (se föreg. sida), dels som ett stort gebit närmast ryska gränsen, inom hvilket de dock pä mänga ställen äro uppblandade med graniter af yngre älder. Jämte de förherskande röda varieteterna finnas gräa, stundom äfven hornblendehaltiga, dioritiska. I regeln förekommer en starkare eller svagare strimmighet, som dock stundom blir nästan omärklig. Porfyrartade varieteter förekomma äfven, men äro föga typiska. Dessa granitgneiser synas icke genomtränga nägra skiffrar af säkert sedimentär härkomst, utan fastmera vara äldst bland alla bergarter i det finska urberget, ja sä gamla, att det ligger nära till hands, att i denna formation se en rest af jordens äldsta stelningsskorpa. Om sä är, kan det naturligtvis icke heller finnas nägra bergarter äldre än dessa. I hvarje händelse stär det fast, attBerggrunden. 13 Ofantligt stora massor af likadan järnmalm förekomma under hafsytan vid Jussarö holme i nyländska skärgården och äro orsaken till de starka kompassdrag, som här förvirra sjötaranden. Huruvida denna järnmalm, som synes omgifvas af och äfven vara i ganska hög grad uppblandad med granit, kan finna tek- nisk användning, är ännu en öppen fråga. Huru de gneisartade skiffrarna i Nyland och Åbo län, i hvilka kalkstenen finnes inlagrad, förhålla sig till de i öfriga delar af landet förekommande, är oafgjordt. Sannolikt före- komma här bergarter af mycket olika åldrar inblandade i den postbottniska graniten. Helt och hållet oafgjordt måste man äfven lämna spörs- målet, huru den s. k. granuliten i Lappland förhåller sig till de sydfinska bildningarna. I detta område finnes utom den typiska granuliten, en finskiffrig, fältspatsrik, nästan hvit bergart med talrika inströdda små granater, äfven andra bergarter, som när- mast kunna betecknas som granatgneis, granathaltig gneisgranit o. s. v. De öfvergä mot NO i graniter med inblandade gneis- skikt. I kvartsgängar, som genomsätta granuliterna, synes man hafva att söka moderklyften till det lapska guldet, hvilket dock hittills päträffats endast i flodsand och nägon gäng i kvartsrull- stenar. 4 De äldsta bergarter i Finland, måhända bland de äldsta på hela jordklotet, äro sannolikt de redan nämnda granitgnei- serna, som förekomma i östligaste delen af landet, dels i smärre gebit inom skifferformationen (se föreg. sida), dels som ett stort gebit närmast ryska gränsen, inom hvilket de dock pä mänga ställen äro uppblandade med graniter af yngre älder. Jämte de förherskande röda varieteterna finnas gräa, stundom äfven hornblendehaltiga, dioritiska. I regeln förekommer en starkare eller svagare strimmighet, som dock stundom blir nästan omärklig. Porfyrartade varieteter förekomma äfven, men äro föga typiska. Dessa granitgneiser synas icke genomtränga nägra skiffrar af säkert sedimentär härkomst, utan fastmera vara äldst bland alla bergarter i det finska urberget, ja sä gamla, att det ligger nära till hands, att i denna formation se en rest af jordens äldsta stelningsskorpa. Om sä är, kan det naturligtvis icke heller finnas nägra bergarter äldre än dessa. I hvarje händelse stär det fast, attBerggrunden. 13 Ofantligt stora massor af likadan järnmalm förekomma under hafsytan vid Jussarö holme i nyländska skärgården och äro orsaken till de starka kompassdrag, som här förvirra sjötaranden. Huruvida denna järnmalm, som synes omgifvas af och äfven vara i ganska hög grad uppblandad med granit, kan finna tek- nisk användning, är ännu en öppen fråga. Huru de gneisartade skiffrarna i Nyland och Åbo län, i hvilka kalkstenen finnes inlagrad, förhålla sig till de i öfriga delar af landet förekommande, är oafgjordt. Sannolikt före- komma här bergarter af mycket olika åldrar inblandade i den postbottniska graniten. Helt och hållet oafgjordt måste man äfven lämna spörs- målet, huru den s. k. granuliten i Lappland förhåller sig till de sydfinska bildningarna. I detta område finnes utom den typiska granuliten, en finskiffrig, fältspatsrik, nästan hvit bergart med talrika inströdda små granater, äfven andra bergarter, som när- mast kunna betecknas som granatgneis, granathaltig gneisgranit o. s. v. De öfvergä mot NO i graniter med inblandade gneis- skikt. I kvartsgängar, som genomsätta granuliterna, synes man hafva att söka moderklyften till det lapska guldet, hvilket dock hittills päträffats endast i flodsand och nägon gäng i kvartsrull- stenar. 4 De äldsta bergarter i Finland, måhända bland de äldsta på hela jordklotet, äro sannolikt de redan nämnda granitgnei- serna, som förekomma i östligaste delen af landet, dels i smärre gebit inom skifferformationen (se föreg. sida), dels som ett stort gebit närmast ryska gränsen, inom hvilket de dock pä mänga ställen äro uppblandade med graniter af yngre älder. Jämte de förherskande röda varieteterna finnas gräa, stundom äfven hornblendehaltiga, dioritiska. I regeln förekommer en starkare eller svagare strimmighet, som dock stundom blir nästan omärklig. Porfyrartade varieteter förekomma äfven, men äro föga typiska. Dessa granitgneiser synas icke genomtränga nägra skiffrar af säkert sedimentär härkomst, utan fastmera vara äldst bland alla bergarter i det finska urberget, ja sä gamla, att det ligger nära till hands, att i denna formation se en rest af jordens äldsta stelningsskorpa. Om sä är, kan det naturligtvis icke heller finnas nägra bergarter äldre än dessa. I hvarje händelse stär det fast, att --- 14 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. alla de bergarter, som sammansätta Finlands berggrund, äro af mycket hög älder, i det de samtliga äro aflagrade pä hafs- bottnen eller i smältflytande tillstånd frambrutna ur jordens inre under tidrymder, som föregätt den kambriska perioden, i hvilkens aflagringar de äldsta tydligt igenkännliga fossil hittills blifvit funna. Hos oss finna vi säledes, om än i fragmentarisk form och ofta ofvermättan starkt förändrade, i blandning med de för- herskande graniterna, rester af en mängd uräldriga sedimentära lagerserier, hvilka under särskilda, sinsemellan vidt aflägsna perioder af den prekambriska tiden aflagrat sig pä jordytan. Af beskaffenheten hos dessa rester, som en gäng legat djupt begrafna i jordskorpans djupare delar, dit de blifvit nedpressade under dess veckningsrörelser och hvarifrän de sedermera vid förstöringen af de öfverliggande delarna ä nyo framträdt i dag- ytan, kunna vi draga slutsatser om de förhällanden, som rädt pä jordytan under de aflägsna tidrymder dä de bildats, ungefär pä samma sätt som arkeologen af fornfynd, som uppgräfvas ur djupa jordlager, kan göra slutsatser angäende människosläktets lif under den förhistoriska tiden. Sammanfatta vi nu de slutsatser, till hvilka studiet af vär berggrunds sammansättning kan leda oss, sä fä vi följande bild at Finlands geologiska historia under äldre och uräldsta tider. Först bildades genom stelnandet af smältflytande magmamassor granit- gneiserna i östra Finland, hvilka möjligen äro delar af den ur- sprungliga stelningsskorpan eller i hvarje händelse af mycket hög älder, ätminstone äldre än hufvudmassan af vära skifferberg- arter. Denna granitgrund angreps i tidernas begynnelse af vittringen och de rinnande vattnen, och de sälunda bildade mas- sorna af grus, sand, lera m. m. fördes smäningom ned till hafven, bildande mäktiga sedimentmassor, af hvilka de ladogiska skifj- rarna i östra Finland och sannolikt äfven andra skiffrar äro starkt förändrade rester. Dessa sedimentlager blefvo sedermera utsatta för starka bergskedjeveckningar, hvarvid de delvis pressa- des djupt ned i jordens inre och där blandades med granitmagman. Under en senare tid, dä delar af landet ånyo lägo under hafvet, aflagrades här äterigen sedimentlager, hvilka blandades med tuffer och eruptivbergarter, utgjutna ur talrika vulkaner, som dä fun- nos i vestra Finland. Dessa bottniska sedimentlager undergingo 14 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. alla de bergarter, som sammansätta Finlands berggrund, äro af mycket hög älder, i det de samtliga äro aflagrade pä hafs- bottnen eller i smältflytande tillstånd frambrutna ur jordens inre under tidrymder, som föregätt den kambriska perioden, i hvilkens aflagringar de äldsta tydligt igenkännliga fossil hittills blifvit funna. Hos oss finna vi säledes, om än i fragmentarisk form och ofta ofvermättan starkt förändrade, i blandning med de för- herskande graniterna, rester af en mängd uräldriga sedimentära lagerserier, hvilka under särskilda, sinsemellan vidt aflägsna perioder af den prekambriska tiden aflagrat sig pä jordytan. Af beskaffenheten hos dessa rester, som en gäng legat djupt begrafna i jordskorpans djupare delar, dit de blifvit nedpressade under dess veckningsrörelser och hvarifrän de sedermera vid förstöringen af de öfverliggande delarna ä nyo framträdt i dag- ytan, kunna vi draga slutsatser om de förhällanden, som rädt pä jordytan under de aflägsna tidrymder dä de bildats, ungefär pä samma sätt som arkeologen af fornfynd, som uppgräfvas ur djupa jordlager, kan göra slutsatser angäende människosläktets lif under den förhistoriska tiden. Sammanfatta vi nu de slutsatser, till hvilka studiet af vär berggrunds sammansättning kan leda oss, sä fä vi följande bild at Finlands geologiska historia under äldre och uräldsta tider. Först bildades genom stelnandet af smältflytande magmamassor granit- gneiserna i östra Finland, hvilka möjligen äro delar af den ur- sprungliga stelningsskorpan eller i hvarje händelse af mycket hög älder, ätminstone äldre än hufvudmassan af vära skifferberg- arter. Denna granitgrund angreps i tidernas begynnelse af vittringen och de rinnande vattnen, och de sälunda bildade mas- sorna af grus, sand, lera m. m. fördes smäningom ned till hafven, bildande mäktiga sedimentmassor, af hvilka de ladogiska skifj- rarna i östra Finland och sannolikt äfven andra skiffrar äro starkt förändrade rester. Dessa sedimentlager blefvo sedermera utsatta för starka bergskedjeveckningar, hvarvid de delvis pressa- des djupt ned i jordens inre och där blandades med granitmagman. Under en senare tid, dä delar af landet ånyo lägo under hafvet, aflagrades här äterigen sedimentlager, hvilka blandades med tuffer och eruptivbergarter, utgjutna ur talrika vulkaner, som dä fun- nos i vestra Finland. Dessa bottniska sedimentlager undergingo 14 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. alla de bergarter, som sammansätta Finlands berggrund, äro af mycket hög älder, i det de samtliga äro aflagrade pä hafs- bottnen eller i smältflytande tillstånd frambrutna ur jordens inre under tidrymder, som föregätt den kambriska perioden, i hvilkens aflagringar de äldsta tydligt igenkännliga fossil hittills blifvit funna. Hos oss finna vi säledes, om än i fragmentarisk form och ofta ofvermättan starkt förändrade, i blandning med de för- herskande graniterna, rester af en mängd uräldriga sedimentära lagerserier, hvilka under särskilda, sinsemellan vidt aflägsna perioder af den prekambriska tiden aflagrat sig pä jordytan. Af beskaffenheten hos dessa rester, som en gäng legat djupt begrafna i jordskorpans djupare delar, dit de blifvit nedpressade under dess veckningsrörelser och hvarifrän de sedermera vid förstöringen af de öfverliggande delarna ä nyo framträdt i dag- ytan, kunna vi draga slutsatser om de förhällanden, som rädt pä jordytan under de aflägsna tidrymder dä de bildats, ungefär pä samma sätt som arkeologen af fornfynd, som uppgräfvas ur djupa jordlager, kan göra slutsatser angäende människosläktets lif under den förhistoriska tiden. Sammanfatta vi nu de slutsatser, till hvilka studiet af vär berggrunds sammansättning kan leda oss, sä fä vi följande bild at Finlands geologiska historia under äldre och uräldsta tider. Först bildades genom stelnandet af smältflytande magmamassor granit- gneiserna i östra Finland, hvilka möjligen äro delar af den ur- sprungliga stelningsskorpan eller i hvarje händelse af mycket hög älder, ätminstone äldre än hufvudmassan af vära skifferberg- arter. Denna granitgrund angreps i tidernas begynnelse af vittringen och de rinnande vattnen, och de sälunda bildade mas- sorna af grus, sand, lera m. m. fördes smäningom ned till hafven, bildande mäktiga sedimentmassor, af hvilka de ladogiska skifj- rarna i östra Finland och sannolikt äfven andra skiffrar äro starkt förändrade rester. Dessa sedimentlager blefvo sedermera utsatta för starka bergskedjeveckningar, hvarvid de delvis pressa- des djupt ned i jordens inre och där blandades med granitmagman. Under en senare tid, dä delar af landet ånyo lägo under hafvet, aflagrades här äterigen sedimentlager, hvilka blandades med tuffer och eruptivbergarter, utgjutna ur talrika vulkaner, som dä fun- nos i vestra Finland. Dessa bottniska sedimentlager undergingo --- Berggrunden. 15 å nyo veckningar, i samband med hvilka också nu granitmassor trängde fram, och de angrepos i ytan af vittringen och de rin- nande vattnen, som på nytt under loppet af ändlösa tidsrymder bortskaffade en stor del af skiffrarna och bragte de underlig- gande granitmassorna i dagen. På denna grund af skiffrar, gneiser och graniter aflagrades under ännu senare tider massor af kvartssand, lera, äfvensom kalkslam, hvilka nu finnas i något metamorfoserad form be- varade i form af de jatuliska kvartsiterna, lerskiffrarna och dolo- miterna. Därpå inträdde ä nyo veckningar och lagerstöringar, hvilka dock icke längre, säsom under den arkeiska tiden, voro förbundna med graniteruptioner. Däremot frambröto nu massor af basiska eruptivbergarter (diabaser) och stelnade mellan sedi- mentlagren och blefvo samtidigt med dessa i nägon män meta- morfoserade. Detta var den sista veckningsperiod, som egt rum i Fin- land. Efter den jatuliska tiden hafva här inga bergskedjor bil- dats, men växelvis hafva likväl höjningar och sänkningar af landet ännu fortsättningsvis egt rum. Under en perid, dä lan- det ä nyo var öfversvämmadt af hafvet, aflagrades här de jotniska sandstenarna, af hvilka vi nu finna endast spridda rester i be- håll. Under samma tid skedde äfven ä nyo eruptioner af smält- flytande magmamassor, hvilka till en del bröto fram öfver jord- ytan, till en del stelnade uti sprickor i densamma. De yngsta eruptivbergarter, som frambrutit och stelnat inom Finlands landamären, äro slutligen nefelinsyenitbergarterna i norra Fin- land, hvilka sannolikt äro af dcvonisk eller karbonisk ålder. Äfven torde med all sannolikhet under paleozoisk tid, och alltsä senare än den jotniska perioden, ätminstone delar af Finland hafva varit sänkta under hafvet, men af de dä bildade aflagrin- garna finnas inga rester mera i behåll. För det mesta har nämligen landet under alla de oändligt länga tidsrymder, som följde den jotniska, och under hvilka i andra delar af världen alla de tiotusentals meter mäktiga försteningsförande aflagrin- garna bildade sig, varit höjdt öfver hafvets yta och har sålunda varit utsatt för vittringens och det rinnande vattnets förstörande inflytande. Härigenom hafva alla de bergskedjor, som fordom funnits här, fullständigt utplånats och landet erhållit den i det stora hela jämna yta, som det nu har. De smärre ojämnheter, Berggrunden. 15 å nyo veckningar, i samband med hvilka också nu granitmassor trängde fram, och de angrepos i ytan af vittringen och de rin- nande vattnen, som på nytt under loppet af ändlösa tidsrymder bortskaffade en stor del af skiffrarna och bragte de underlig- gande granitmassorna i dagen. På denna grund af skiffrar, gneiser och graniter aflagrades under ännu senare tider massor af kvartssand, lera, äfvensom kalkslam, hvilka nu finnas i något metamorfoserad form be- varade i form af de jatuliska kvartsiterna, lerskiffrarna och dolo- miterna. Därpå inträdde ä nyo veckningar och lagerstöringar, hvilka dock icke längre, säsom under den arkeiska tiden, voro förbundna med graniteruptioner. Däremot frambröto nu massor af basiska eruptivbergarter (diabaser) och stelnade mellan sedi- mentlagren och blefvo samtidigt med dessa i nägon män meta- morfoserade. Detta var den sista veckningsperiod, som egt rum i Fin- land. Efter den jatuliska tiden hafva här inga bergskedjor bil- dats, men växelvis hafva likväl höjningar och sänkningar af landet ännu fortsättningsvis egt rum. Under en perid, dä lan- det ä nyo var öfversvämmadt af hafvet, aflagrades här de jotniska sandstenarna, af hvilka vi nu finna endast spridda rester i be- håll. Under samma tid skedde äfven ä nyo eruptioner af smält- flytande magmamassor, hvilka till en del bröto fram öfver jord- ytan, till en del stelnade uti sprickor i densamma. De yngsta eruptivbergarter, som frambrutit och stelnat inom Finlands landamären, äro slutligen nefelinsyenitbergarterna i norra Fin- land, hvilka sannolikt äro af dcvonisk eller karbonisk ålder. Äfven torde med all sannolikhet under paleozoisk tid, och alltsä senare än den jotniska perioden, ätminstone delar af Finland hafva varit sänkta under hafvet, men af de dä bildade aflagrin- garna finnas inga rester mera i behåll. För det mesta har nämligen landet under alla de oändligt länga tidsrymder, som följde den jotniska, och under hvilka i andra delar af världen alla de tiotusentals meter mäktiga försteningsförande aflagrin- garna bildade sig, varit höjdt öfver hafvets yta och har sålunda varit utsatt för vittringens och det rinnande vattnets förstörande inflytande. Härigenom hafva alla de bergskedjor, som fordom funnits här, fullständigt utplånats och landet erhållit den i det stora hela jämna yta, som det nu har. De smärre ojämnheter, Berggrunden. 15 å nyo veckningar, i samband med hvilka också nu granitmassor trängde fram, och de angrepos i ytan af vittringen och de rin- nande vattnen, som på nytt under loppet af ändlösa tidsrymder bortskaffade en stor del af skiffrarna och bragte de underlig- gande granitmassorna i dagen. På denna grund af skiffrar, gneiser och graniter aflagrades under ännu senare tider massor af kvartssand, lera, äfvensom kalkslam, hvilka nu finnas i något metamorfoserad form be- varade i form af de jatuliska kvartsiterna, lerskiffrarna och dolo- miterna. Därpå inträdde ä nyo veckningar och lagerstöringar, hvilka dock icke längre, säsom under den arkeiska tiden, voro förbundna med graniteruptioner. Däremot frambröto nu massor af basiska eruptivbergarter (diabaser) och stelnade mellan sedi- mentlagren och blefvo samtidigt med dessa i nägon män meta- morfoserade. Detta var den sista veckningsperiod, som egt rum i Fin- land. Efter den jatuliska tiden hafva här inga bergskedjor bil- dats, men växelvis hafva likväl höjningar och sänkningar af landet ännu fortsättningsvis egt rum. Under en perid, dä lan- det ä nyo var öfversvämmadt af hafvet, aflagrades här de jotniska sandstenarna, af hvilka vi nu finna endast spridda rester i be- håll. Under samma tid skedde äfven ä nyo eruptioner af smält- flytande magmamassor, hvilka till en del bröto fram öfver jord- ytan, till en del stelnade uti sprickor i densamma. De yngsta eruptivbergarter, som frambrutit och stelnat inom Finlands landamären, äro slutligen nefelinsyenitbergarterna i norra Fin- land, hvilka sannolikt äro af dcvonisk eller karbonisk ålder. Äfven torde med all sannolikhet under paleozoisk tid, och alltsä senare än den jotniska perioden, ätminstone delar af Finland hafva varit sänkta under hafvet, men af de dä bildade aflagrin- garna finnas inga rester mera i behåll. För det mesta har nämligen landet under alla de oändligt länga tidsrymder, som följde den jotniska, och under hvilka i andra delar af världen alla de tiotusentals meter mäktiga försteningsförande aflagrin- garna bildade sig, varit höjdt öfver hafvets yta och har sålunda varit utsatt för vittringens och det rinnande vattnets förstörande inflytande. Härigenom hafva alla de bergskedjor, som fordom funnits här, fullständigt utplånats och landet erhållit den i det stora hela jämna yta, som det nu har. De smärre ojämnheter, --- 16 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. som här förefinnas och hvilka skildrats i beskrifningen till höjd- kartan (n:o 2), bero dels pä att olika bergarter varit i olika grad motständskraftiga mot förvittringens inverkan, dels pä inflytelser, som egt rum närmast före eller under den s. k. istiden, hvarom mera i beskrifningen till nästa karta. J. J. Sederholm.16 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. som här förefinnas och hvilka skildrats i beskrifningen till höjd- kartan (n:o 2), bero dels pä att olika bergarter varit i olika grad motständskraftiga mot förvittringens inverkan, dels pä inflytelser, som egt rum närmast före eller under den s. k. istiden, hvarom mera i beskrifningen till nästa karta. J. J. Sederholm.16 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 3. som här förefinnas och hvilka skildrats i beskrifningen till höjd- kartan (n:o 2), bero dels pä att olika bergarter varit i olika grad motständskraftiga mot förvittringens inverkan, dels pä inflytelser, som egt rum närmast före eller under den s. k. istiden, hvarom mera i beskrifningen till nästa karta. J. J. Sederholm. --- ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 4. De lösa jordlagren. Under det att pä berggrundskartan det skylande täcket af lösa jordarter tänkts h. o. h. aflägsnadt, är detta pä kartan n:o 4 ätergifvet ensamt för sig, medan ingen hänsyn tagits till de underliggande eller genom jordtäcket framstickande fasta klippmassorna. Vid första blick pä denna karta faller den stora skillnaden mellan kusttrakterna och landets inre delar genast i ögonen. Medan i de senare steniga morängrusbildningar äro förherskande, intagas stora delar af kusttrakterna af sammanhängande /er- aflagringar. Inom hvardera trakten finnas mängenstädes läng- sträckta sandäsar, som ofta åtföljas af jämnare sandfält, hvilka i trakten mellan Ladoga och Finska viken och i Uleäborgs- trakten hafva sin största utbredning. Då de geologiskt undersökta sydliga delarna af landet äro de, hvarest de lösa jordlagren förete sin rikaste omväxling, röner denna karta i mindre grad än bergartskartan inflytande af ofull- ständigheten i våra kunskaper rörande de geologiska formatio- nernas utbredning i stora delar at vårt land. För bestämman- det af utbredningen af lerlagren, särskildt inom Österbotten, lämna äfven landtmäterikartorna, på hvilka åkrar och ängar finnas angifna, en väsentlig hjälp, emedan erfarenheten visat, att större sammanhängande ängsmarker förekomma endast på botten af lera eller lerblandad sand. Anmärkas bör, att den stora utbredningen af lerfält vid Uleå träsk och Siikajoki icke bör ingifva den föreställningen att här skulle förekomma stora sammanhängande aflagringar af samma fruktbara leror, som iATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 4. De lösa jordlagren. Under det att pä berggrundskartan det skylande täcket af lösa jordarter tänkts h. o. h. aflägsnadt, är detta pä kartan n:o 4 ätergifvet ensamt för sig, medan ingen hänsyn tagits till de underliggande eller genom jordtäcket framstickande fasta klippmassorna. Vid första blick pä denna karta faller den stora skillnaden mellan kusttrakterna och landets inre delar genast i ögonen. Medan i de senare steniga morängrusbildningar äro förherskande, intagas stora delar af kusttrakterna af sammanhängande /er- aflagringar. Inom hvardera trakten finnas mängenstädes läng- sträckta sandäsar, som ofta åtföljas af jämnare sandfält, hvilka i trakten mellan Ladoga och Finska viken och i Uleäborgs- trakten hafva sin största utbredning. Då de geologiskt undersökta sydliga delarna af landet äro de, hvarest de lösa jordlagren förete sin rikaste omväxling, röner denna karta i mindre grad än bergartskartan inflytande af ofull- ständigheten i våra kunskaper rörande de geologiska formatio- nernas utbredning i stora delar at vårt land. För bestämman- det af utbredningen af lerlagren, särskildt inom Österbotten, lämna äfven landtmäterikartorna, på hvilka åkrar och ängar finnas angifna, en väsentlig hjälp, emedan erfarenheten visat, att större sammanhängande ängsmarker förekomma endast på botten af lera eller lerblandad sand. Anmärkas bör, att den stora utbredningen af lerfält vid Uleå träsk och Siikajoki icke bör ingifva den föreställningen att här skulle förekomma stora sammanhängande aflagringar af samma fruktbara leror, som iATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 4. De lösa jordlagren. Under det att pä berggrundskartan det skylande täcket af lösa jordarter tänkts h. o. h. aflägsnadt, är detta pä kartan n:o 4 ätergifvet ensamt för sig, medan ingen hänsyn tagits till de underliggande eller genom jordtäcket framstickande fasta klippmassorna. Vid första blick pä denna karta faller den stora skillnaden mellan kusttrakterna och landets inre delar genast i ögonen. Medan i de senare steniga morängrusbildningar äro förherskande, intagas stora delar af kusttrakterna af sammanhängande /er- aflagringar. Inom hvardera trakten finnas mängenstädes läng- sträckta sandäsar, som ofta åtföljas af jämnare sandfält, hvilka i trakten mellan Ladoga och Finska viken och i Uleäborgs- trakten hafva sin största utbredning. Då de geologiskt undersökta sydliga delarna af landet äro de, hvarest de lösa jordlagren förete sin rikaste omväxling, röner denna karta i mindre grad än bergartskartan inflytande af ofull- ständigheten i våra kunskaper rörande de geologiska formatio- nernas utbredning i stora delar at vårt land. För bestämman- det af utbredningen af lerlagren, särskildt inom Österbotten, lämna äfven landtmäterikartorna, på hvilka åkrar och ängar finnas angifna, en väsentlig hjälp, emedan erfarenheten visat, att större sammanhängande ängsmarker förekomma endast på botten af lera eller lerblandad sand. Anmärkas bör, att den stora utbredningen af lerfält vid Uleå träsk och Siikajoki icke bör ingifva den föreställningen att här skulle förekomma stora sammanhängande aflagringar af samma fruktbara leror, som i --- 2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. södra Finland eller Vasatrakten. Men då trakten är relativt jämn och för det mesta täckt af ett, om ock tunt hölje af i hafvet afsatt lera eller sand (hvilka i sin tur ofta skylas af torf), har här på kartan öfverallt angifvits lera. Vidare bör nämnas, att tillsammans med den sandblandade leran vid de nordösterbott- niska floderna ofta äfven förekommer sand, hvilken emellertid ej kunnat särskildt utsättas. Att Lappland på kartan visar en så stor olikhet mot södra Finland, beror dels därpå att, såsom närmare i beskrifningen skall skildras, de lösa jordlagren här visa ett annat uppträdande än i sistnämnda trakt, till en del äfven på att denna trakt varit minst känd, så att några detaljer här ej kunnat utsättas. Lera förekommer, om än i sparsamma mängder, ännu i mellersta delen af Lappland. Äfven åsar saknas icke här h. o. h., ehuru de äro sällsynta inom de högländare delarna. Ett par exempel, som vid kartans uppgörande voro dess författare obekanta, äro Kolsanharju, som 1 SO-lig riktning stryker förbi Kuolajärvi kyrka, och Tuuruharju, som i NO-lig riktning stryker öfver Kaamasjoki i Enare. Äfven för mellersta Finland hafva åssträckningarna kunnat endast ofullständigt återgifvas af brist på ett tillräckligt antal iakttagelser. För öfrigt bör erinras, att kartan är endast sum- marisk, så att hvar och en, då han uppmärksamt granskar den del, som återger hans hemtrakt, naturligtvis där finner detal- jerna ofullständigt återgifna. Vi skola här i korthet framställa de resultat hvartill geo- ogin kommit rörande lösa jordlagrens uppkomst och i allmän- het rörande vårt lands geografiska utveckling under senaste geologiska tidsskeden. Alla lösa jordlager i vårt land äro af kvartär ålder, d. v. s. ildade under eller efter den s. k. istiden, och hvila direkt på den af de uräldsta bergarterna bestående berggrunden. Såsom redan tidigare nämnts saknas nämligen här alla aflagringar från de tider, som ligga mellan de allra äldsta och de under det yngsta skedet af vår jords utvecklingshistoria bildade sedimenten. Åtminstone sedan midten af den paleozoiska eran, eller nogare bestämdt frän silur- eller devonperioden, synes nämligen 2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. södra Finland eller Vasatrakten. Men då trakten är relativt jämn och för det mesta täckt af ett, om ock tunt hölje af i hafvet afsatt lera eller sand (hvilka i sin tur ofta skylas af torf), har här på kartan öfverallt angifvits lera. Vidare bör nämnas, att tillsammans med den sandblandade leran vid de nordösterbott- niska floderna ofta äfven förekommer sand, hvilken emellertid ej kunnat särskildt utsättas. Att Lappland på kartan visar en så stor olikhet mot södra Finland, beror dels därpå att, såsom närmare i beskrifningen skall skildras, de lösa jordlagren här visa ett annat uppträdande än i sistnämnda trakt, till en del äfven på att denna trakt varit minst känd, så att några detaljer här ej kunnat utsättas. Lera förekommer, om än i sparsamma mängder, ännu i mellersta delen af Lappland. Äfven åsar saknas icke här h. o. h., ehuru de äro sällsynta inom de högländare delarna. Ett par exempel, som vid kartans uppgörande voro dess författare obekanta, äro Kolsanharju, som 1 SO-lig riktning stryker förbi Kuolajärvi kyrka, och Tuuruharju, som i NO-lig riktning stryker öfver Kaamasjoki i Enare. Äfven för mellersta Finland hafva åssträckningarna kunnat endast ofullständigt återgifvas af brist på ett tillräckligt antal iakttagelser. För öfrigt bör erinras, att kartan är endast sum- marisk, så att hvar och en, då han uppmärksamt granskar den del, som återger hans hemtrakt, naturligtvis där finner detal- jerna ofullständigt återgifna. Vi skola här i korthet framställa de resultat hvartill geo- ogin kommit rörande lösa jordlagrens uppkomst och i allmän- het rörande vårt lands geografiska utveckling under senaste geologiska tidsskeden. Alla lösa jordlager i vårt land äro af kvartär ålder, d. v. s. ildade under eller efter den s. k. istiden, och hvila direkt på den af de uräldsta bergarterna bestående berggrunden. Såsom redan tidigare nämnts saknas nämligen här alla aflagringar från de tider, som ligga mellan de allra äldsta och de under det yngsta skedet af vår jords utvecklingshistoria bildade sedimenten. Åtminstone sedan midten af den paleozoiska eran, eller nogare bestämdt frän silur- eller devonperioden, synes nämligen 2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. södra Finland eller Vasatrakten. Men då trakten är relativt jämn och för det mesta täckt af ett, om ock tunt hölje af i hafvet afsatt lera eller sand (hvilka i sin tur ofta skylas af torf), har här på kartan öfverallt angifvits lera. Vidare bör nämnas, att tillsammans med den sandblandade leran vid de nordösterbott- niska floderna ofta äfven förekommer sand, hvilken emellertid ej kunnat särskildt utsättas. Att Lappland på kartan visar en så stor olikhet mot södra Finland, beror dels därpå att, såsom närmare i beskrifningen skall skildras, de lösa jordlagren här visa ett annat uppträdande än i sistnämnda trakt, till en del äfven på att denna trakt varit minst känd, så att några detaljer här ej kunnat utsättas. Lera förekommer, om än i sparsamma mängder, ännu i mellersta delen af Lappland. Äfven åsar saknas icke här h. o. h., ehuru de äro sällsynta inom de högländare delarna. Ett par exempel, som vid kartans uppgörande voro dess författare obekanta, äro Kolsanharju, som 1 SO-lig riktning stryker förbi Kuolajärvi kyrka, och Tuuruharju, som i NO-lig riktning stryker öfver Kaamasjoki i Enare. Äfven för mellersta Finland hafva åssträckningarna kunnat endast ofullständigt återgifvas af brist på ett tillräckligt antal iakttagelser. För öfrigt bör erinras, att kartan är endast sum- marisk, så att hvar och en, då han uppmärksamt granskar den del, som återger hans hemtrakt, naturligtvis där finner detal- jerna ofullständigt återgifna. Vi skola här i korthet framställa de resultat hvartill geo- ogin kommit rörande lösa jordlagrens uppkomst och i allmän- het rörande vårt lands geografiska utveckling under senaste geologiska tidsskeden. Alla lösa jordlager i vårt land äro af kvartär ålder, d. v. s. ildade under eller efter den s. k. istiden, och hvila direkt på den af de uräldsta bergarterna bestående berggrunden. Såsom redan tidigare nämnts saknas nämligen här alla aflagringar från de tider, som ligga mellan de allra äldsta och de under det yngsta skedet af vår jords utvecklingshistoria bildade sedimenten. Åtminstone sedan midten af den paleozoiska eran, eller nogare bestämdt frän silur- eller devonperioden, synes nämligen --- De lösa jordlagren. 3 vårt land hafva varit oafbrutet höjdt öfver hafvet ända till senaste geologiska period, den kvartära. Under ändlöst långa tidsrymder fortgick inom andra, delvis närliggande trakter af- lagringen af sedimentlager längs hafvens kuster. Där afsatte sig karbonperiodens aflagringar, mångenstädes inneslutande de för människan så nyttiga stenkolslagren. På dem följde lagren från permperioden och triasperioden, därpå juraperiodens af- lagringar, i hvilka vi finna fossila rester af månggestaltade reptilier och äfven af de första fåglarna, kritperiodens, som innesluta resterna af de första löfträden och däggdjuren, och ändtligen tertiärperiodens, som i fossil form visa oss en flora och fauna, som redan var ganska lik den nuvarande. Det är klart att de olikartade växt- och djurverldar, som aflöst hvarandra på jordens yta under alla dessa geologiska tidsskeden, därvid togo alla beboeliga delar af de dåvarande kontinenterna, således äfven den trakt, som nu är Finland, i besittning. Men då alla sedimentaflagringar från dessa tider hos oss saknas, finna vi här icke några rester af dessa djur och växter bevarade. Då Finland under alla dessa tider var höjdt öfver hafvet, var det således oafbrutet utsatt för luftens och vattnets inver- kan. Berggrunden vittrade sönder i sina öfversta delar, som därigenom uppluckrades och gjordes redo att mottaga vegeta- tionen. Det sålunda bildade gruset fördes efter hand af regn- bäckarna ned i floderna och därifrån vidare mot de omgifvande hafven. Floderna skuro sig småningom in i klippgrunden, till dess deras rännors lutning blef så ringa, att vattnets lopp blef för trögt för att utöfva någon vidare nötande inverkan, och då deras bifloder och dessas tillflöden genomgingo samma utveck- lingsprocess, måste härigenom hela det af dessa flodsystem genomdragna landet långsamt sänka sig. Då denna afnötnings- process fortgick under ändlöst långa tider, måste sålunda alla större ojämnheter småningom försvinna och landet alltmera utjämnas, till dess det blef, väl icke en fullständig slätt, men ett s. k. peneplan eller en »halfslätt», i hvilken de enda ojämn- heterna utgjordes af de låga ryggformiga upphöjningarna mellan floderna och de höjder, som uppkommit genom att mycket svårt förvittrande bergarter, såsom kvartsiterna, gjort starkare motstånd mot förstöringen.De lösa jordlagren. 3 vårt land hafva varit oafbrutet höjdt öfver hafvet ända till senaste geologiska period, den kvartära. Under ändlöst långa tidsrymder fortgick inom andra, delvis närliggande trakter af- lagringen af sedimentlager längs hafvens kuster. Där afsatte sig karbonperiodens aflagringar, mångenstädes inneslutande de för människan så nyttiga stenkolslagren. På dem följde lagren från permperioden och triasperioden, därpå juraperiodens af- lagringar, i hvilka vi finna fossila rester af månggestaltade reptilier och äfven af de första fåglarna, kritperiodens, som innesluta resterna af de första löfträden och däggdjuren, och ändtligen tertiärperiodens, som i fossil form visa oss en flora och fauna, som redan var ganska lik den nuvarande. Det är klart att de olikartade växt- och djurverldar, som aflöst hvarandra på jordens yta under alla dessa geologiska tidsskeden, därvid togo alla beboeliga delar af de dåvarande kontinenterna, således äfven den trakt, som nu är Finland, i besittning. Men då alla sedimentaflagringar från dessa tider hos oss saknas, finna vi här icke några rester af dessa djur och växter bevarade. Då Finland under alla dessa tider var höjdt öfver hafvet, var det således oafbrutet utsatt för luftens och vattnets inver- kan. Berggrunden vittrade sönder i sina öfversta delar, som därigenom uppluckrades och gjordes redo att mottaga vegeta- tionen. Det sålunda bildade gruset fördes efter hand af regn- bäckarna ned i floderna och därifrån vidare mot de omgifvande hafven. Floderna skuro sig småningom in i klippgrunden, till dess deras rännors lutning blef så ringa, att vattnets lopp blef för trögt för att utöfva någon vidare nötande inverkan, och då deras bifloder och dessas tillflöden genomgingo samma utveck- lingsprocess, måste härigenom hela det af dessa flodsystem genomdragna landet långsamt sänka sig. Då denna afnötnings- process fortgick under ändlöst långa tider, måste sålunda alla större ojämnheter småningom försvinna och landet alltmera utjämnas, till dess det blef, väl icke en fullständig slätt, men ett s. k. peneplan eller en »halfslätt», i hvilken de enda ojämn- heterna utgjordes af de låga ryggformiga upphöjningarna mellan floderna och de höjder, som uppkommit genom att mycket svårt förvittrande bergarter, såsom kvartsiterna, gjort starkare motstånd mot förstöringen.De lösa jordlagren. 3 vårt land hafva varit oafbrutet höjdt öfver hafvet ända till senaste geologiska period, den kvartära. Under ändlöst långa tidsrymder fortgick inom andra, delvis närliggande trakter af- lagringen af sedimentlager längs hafvens kuster. Där afsatte sig karbonperiodens aflagringar, mångenstädes inneslutande de för människan så nyttiga stenkolslagren. På dem följde lagren från permperioden och triasperioden, därpå juraperiodens af- lagringar, i hvilka vi finna fossila rester af månggestaltade reptilier och äfven af de första fåglarna, kritperiodens, som innesluta resterna af de första löfträden och däggdjuren, och ändtligen tertiärperiodens, som i fossil form visa oss en flora och fauna, som redan var ganska lik den nuvarande. Det är klart att de olikartade växt- och djurverldar, som aflöst hvarandra på jordens yta under alla dessa geologiska tidsskeden, därvid togo alla beboeliga delar af de dåvarande kontinenterna, således äfven den trakt, som nu är Finland, i besittning. Men då alla sedimentaflagringar från dessa tider hos oss saknas, finna vi här icke några rester af dessa djur och växter bevarade. Då Finland under alla dessa tider var höjdt öfver hafvet, var det således oafbrutet utsatt för luftens och vattnets inver- kan. Berggrunden vittrade sönder i sina öfversta delar, som därigenom uppluckrades och gjordes redo att mottaga vegeta- tionen. Det sålunda bildade gruset fördes efter hand af regn- bäckarna ned i floderna och därifrån vidare mot de omgifvande hafven. Floderna skuro sig småningom in i klippgrunden, till dess deras rännors lutning blef så ringa, att vattnets lopp blef för trögt för att utöfva någon vidare nötande inverkan, och då deras bifloder och dessas tillflöden genomgingo samma utveck- lingsprocess, måste härigenom hela det af dessa flodsystem genomdragna landet långsamt sänka sig. Då denna afnötnings- process fortgick under ändlöst långa tider, måste sålunda alla större ojämnheter småningom försvinna och landet alltmera utjämnas, till dess det blef, väl icke en fullständig slätt, men ett s. k. peneplan eller en »halfslätt», i hvilken de enda ojämn- heterna utgjordes af de låga ryggformiga upphöjningarna mellan floderna och de höjder, som uppkommit genom att mycket svårt förvittrande bergarter, såsom kvartsiterna, gjort starkare motstånd mot förstöringen. --- 4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. Denna nivelleringsprocess har emellertid hämmats och störts hvarje gång, som rubbningar af den underliggande berg- grunden af ett eller annat slag egt rum. Höjningar af vissa delar af landet hafva gjort att flodloppen ånyo blifvit brantare och deras utskärande förmåga således ökats. Om åter vid en spricka i berggrunden en tvär sänkning egt rum på den ena sidan, hafva här till en början bildat sig forsar i alla öfver brott- linien flytande vattendrag, till dess ojämnheten åter småningom utplånats. Där åter af sprickor omgärdade partier af berggrun- den sänkt sig inne i landet, måste sjöar hafva bildat sig i den sålunda uppkomna, af »förkastningar» omgifna fördjupningen eller grafven, till dess den ånyo hunnit utfyllas af material, som floderna förde med sig. Sådana höjningar och sänkningar af jordskorpan, delvis långsammare, delvis snabbare och förbundna med jordskalf, torde i Finland hafva egt rum under många af de perioder, under hvilka landet oafbrutet utgjorde en del af kontinenterna. Genom sådana bristningar uppkom, sannolikt redan mot slutet af den paleozoiska eran, den tvära gränsen mot det ryska sedimentområdet. Men äfven senare, t. o. m. ännu under tertiär- perioden, torde sådana störingar ofta hafva egt rum. Ty då erhöll den skandinavisk-finska platån, eller det i geologiskt likasom i geografiskt hänseende enhetliga område, som W. Ramsay föreslagit att beteckna med namnet Fenno-Scandia, sin nuvarande gräns i vester och norr därigenom, att de landmassor, som fordom bildade dess fortsättning i dessa väderstreck, sjönko ned och öfversvämmades af Atlantiska oceanens böljor. Landet närmast öster om denna sänka, eller vestra delen af det nuvarande Skandinavien, torde däremot samtidigt hafva höjts och fick sålunda en långsam lutning mot öster, medan stupningen var tvär mot den atlantiska sidan. Vid de bristningar och sprick- bildningar i jordskorpan, som egde rum vid den nordatlantiska sänkans bildande, danades längs kustlinien talrika inskärningar, de norska fjordarna, och den branta sluttningen mot Atlanten * omformades ytterligare genom vattnets inverkan. Det är icke osannolikt, att äfven den nordligaste delen af Finland, hvilken i geografiskt hänseende nära ansluter sig till Norge, vid samma tid erhöll sina nuvarande lutningsförhållanden genom inverkan af dessa rubbningar i jordskorpan, och att således de nordfinska4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. Denna nivelleringsprocess har emellertid hämmats och störts hvarje gång, som rubbningar af den underliggande berg- grunden af ett eller annat slag egt rum. Höjningar af vissa delar af landet hafva gjort att flodloppen ånyo blifvit brantare och deras utskärande förmåga således ökats. Om åter vid en spricka i berggrunden en tvär sänkning egt rum på den ena sidan, hafva här till en början bildat sig forsar i alla öfver brott- linien flytande vattendrag, till dess ojämnheten åter småningom utplånats. Där åter af sprickor omgärdade partier af berggrun- den sänkt sig inne i landet, måste sjöar hafva bildat sig i den sålunda uppkomna, af »förkastningar» omgifna fördjupningen eller grafven, till dess den ånyo hunnit utfyllas af material, som floderna förde med sig. Sådana höjningar och sänkningar af jordskorpan, delvis långsammare, delvis snabbare och förbundna med jordskalf, torde i Finland hafva egt rum under många af de perioder, under hvilka landet oafbrutet utgjorde en del af kontinenterna. Genom sådana bristningar uppkom, sannolikt redan mot slutet af den paleozoiska eran, den tvära gränsen mot det ryska sedimentområdet. Men äfven senare, t. o. m. ännu under tertiär- perioden, torde sådana störingar ofta hafva egt rum. Ty då erhöll den skandinavisk-finska platån, eller det i geologiskt likasom i geografiskt hänseende enhetliga område, som W. Ramsay föreslagit att beteckna med namnet Fenno-Scandia, sin nuvarande gräns i vester och norr därigenom, att de landmassor, som fordom bildade dess fortsättning i dessa väderstreck, sjönko ned och öfversvämmades af Atlantiska oceanens böljor. Landet närmast öster om denna sänka, eller vestra delen af det nuvarande Skandinavien, torde däremot samtidigt hafva höjts och fick sålunda en långsam lutning mot öster, medan stupningen var tvär mot den atlantiska sidan. Vid de bristningar och sprick- bildningar i jordskorpan, som egde rum vid den nordatlantiska sänkans bildande, danades längs kustlinien talrika inskärningar, de norska fjordarna, och den branta sluttningen mot Atlanten * omformades ytterligare genom vattnets inverkan. Det är icke osannolikt, att äfven den nordligaste delen af Finland, hvilken i geografiskt hänseende nära ansluter sig till Norge, vid samma tid erhöll sina nuvarande lutningsförhållanden genom inverkan af dessa rubbningar i jordskorpan, och att således de nordfinska4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. Denna nivelleringsprocess har emellertid hämmats och störts hvarje gång, som rubbningar af den underliggande berg- grunden af ett eller annat slag egt rum. Höjningar af vissa delar af landet hafva gjort att flodloppen ånyo blifvit brantare och deras utskärande förmåga således ökats. Om åter vid en spricka i berggrunden en tvär sänkning egt rum på den ena sidan, hafva här till en början bildat sig forsar i alla öfver brott- linien flytande vattendrag, till dess ojämnheten åter småningom utplånats. Där åter af sprickor omgärdade partier af berggrun- den sänkt sig inne i landet, måste sjöar hafva bildat sig i den sålunda uppkomna, af »förkastningar» omgifna fördjupningen eller grafven, till dess den ånyo hunnit utfyllas af material, som floderna förde med sig. Sådana höjningar och sänkningar af jordskorpan, delvis långsammare, delvis snabbare och förbundna med jordskalf, torde i Finland hafva egt rum under många af de perioder, under hvilka landet oafbrutet utgjorde en del af kontinenterna. Genom sådana bristningar uppkom, sannolikt redan mot slutet af den paleozoiska eran, den tvära gränsen mot det ryska sedimentområdet. Men äfven senare, t. o. m. ännu under tertiär- perioden, torde sådana störingar ofta hafva egt rum. Ty då erhöll den skandinavisk-finska platån, eller det i geologiskt likasom i geografiskt hänseende enhetliga område, som W. Ramsay föreslagit att beteckna med namnet Fenno-Scandia, sin nuvarande gräns i vester och norr därigenom, att de landmassor, som fordom bildade dess fortsättning i dessa väderstreck, sjönko ned och öfversvämmades af Atlantiska oceanens böljor. Landet närmast öster om denna sänka, eller vestra delen af det nuvarande Skandinavien, torde däremot samtidigt hafva höjts och fick sålunda en långsam lutning mot öster, medan stupningen var tvär mot den atlantiska sidan. Vid de bristningar och sprick- bildningar i jordskorpan, som egde rum vid den nordatlantiska sänkans bildande, danades längs kustlinien talrika inskärningar, de norska fjordarna, och den branta sluttningen mot Atlanten * omformades ytterligare genom vattnets inverkan. Det är icke osannolikt, att äfven den nordligaste delen af Finland, hvilken i geografiskt hänseende nära ansluter sig till Norge, vid samma tid erhöll sina nuvarande lutningsförhållanden genom inverkan af dessa rubbningar i jordskorpan, och att således de nordfinska --- De lösa jordlagren. 5 floderna, såsom Tana älf, Utsjoki och Ivalojoki dä begynte inskära sina rännor i klippbädden. I den mot Bottniska viken sluttande delen af Skandinavien och i norra Finland finna vi äfven liknande, i berggrunden in- skurna, ehuru till en del mycket flacka flodrännor, bl. a. Torne älf och Kemi älf i dess nedre lopp, men i de mellersta och södra delarna af Skandinavien och Finland finner man blott ytterst sällan något, som kunde tydas såsom spår af vattnets utgräfvande verksamhet, bildade under tiden före glacialperiodens inträde. Dessa trakter voro sannolikt vid denna tid alltför låga och jämna för att djupare flodrännor här hade kunnat danas. Hvad södra Finland angår, är det icke osannolikt att hufvudfloderna följde de ytterligt flacka dalar, som nu upptagas af de stora sjö- stråtarna. Under tiden närmast före glacialperioden kan landet icke hafva egt sin nuvarande sjörikedom. Ty om äfven under denna tid genom sänkningen af vissa delar af jordskorpan sjöbäcken bildades, så torde de snart igen hafva utplånats genom att de utfylts af sandmassor, som ditfördes af floderna. Jordtäcket måste sålunda då hafva haft en ganska ojämn tjocklek: i de utfylda sjöbäckenen var det mäktigast, och på de högst belägna delarna, där det mest var utsatt för att bortspolas, var det sannolikt jämförelsevis tunt. Den under detta täcke af lösa jordlager liggande berggrunden var sålunda ganska gropig och ojämn, och det behöfdes blott att det höljande jordtäcket skulle bortskaffas, för att denna gropighet skulle framträda i dagen. Klimatet under tertiärperioden synes, åtminstone på norra halfklotet, hafva varit likformigt varmt. En riklig löfträdsvege- tation växte då på Grönland och Spetsbergen, och palmerna gingo åtminstone så långt mot norr, som till södra stranden af den nuvarande Östersjön. Under kvartärperioden begynte emellertid klimatet för- sämras och blef efterhand så kallt, att Skandinavien och Finland likasom de dem omgifvande länderna betäcktes af ett mäktigt täcke af sammanhängande landis, på samma sätt som nu är fallet med Grönland och den antarktiska kontinenten. Nu in- trädde den s. k. istiden, som för vårt lands geologisk-geografiska utveckling blef af så genomgripande betydelse och påtryckte landet dess nuvarande prägel.De lösa jordlagren. 5 floderna, såsom Tana älf, Utsjoki och Ivalojoki dä begynte inskära sina rännor i klippbädden. I den mot Bottniska viken sluttande delen af Skandinavien och i norra Finland finna vi äfven liknande, i berggrunden in- skurna, ehuru till en del mycket flacka flodrännor, bl. a. Torne älf och Kemi älf i dess nedre lopp, men i de mellersta och södra delarna af Skandinavien och Finland finner man blott ytterst sällan något, som kunde tydas såsom spår af vattnets utgräfvande verksamhet, bildade under tiden före glacialperiodens inträde. Dessa trakter voro sannolikt vid denna tid alltför låga och jämna för att djupare flodrännor här hade kunnat danas. Hvad södra Finland angår, är det icke osannolikt att hufvudfloderna följde de ytterligt flacka dalar, som nu upptagas af de stora sjö- stråtarna. Under tiden närmast före glacialperioden kan landet icke hafva egt sin nuvarande sjörikedom. Ty om äfven under denna tid genom sänkningen af vissa delar af jordskorpan sjöbäcken bildades, så torde de snart igen hafva utplånats genom att de utfylts af sandmassor, som ditfördes af floderna. Jordtäcket måste sålunda då hafva haft en ganska ojämn tjocklek: i de utfylda sjöbäckenen var det mäktigast, och på de högst belägna delarna, där det mest var utsatt för att bortspolas, var det sannolikt jämförelsevis tunt. Den under detta täcke af lösa jordlager liggande berggrunden var sålunda ganska gropig och ojämn, och det behöfdes blott att det höljande jordtäcket skulle bortskaffas, för att denna gropighet skulle framträda i dagen. Klimatet under tertiärperioden synes, åtminstone på norra halfklotet, hafva varit likformigt varmt. En riklig löfträdsvege- tation växte då på Grönland och Spetsbergen, och palmerna gingo åtminstone så långt mot norr, som till södra stranden af den nuvarande Östersjön. Under kvartärperioden begynte emellertid klimatet för- sämras och blef efterhand så kallt, att Skandinavien och Finland likasom de dem omgifvande länderna betäcktes af ett mäktigt täcke af sammanhängande landis, på samma sätt som nu är fallet med Grönland och den antarktiska kontinenten. Nu in- trädde den s. k. istiden, som för vårt lands geologisk-geografiska utveckling blef af så genomgripande betydelse och påtryckte landet dess nuvarande prägel.De lösa jordlagren. 5 floderna, såsom Tana älf, Utsjoki och Ivalojoki dä begynte inskära sina rännor i klippbädden. I den mot Bottniska viken sluttande delen af Skandinavien och i norra Finland finna vi äfven liknande, i berggrunden in- skurna, ehuru till en del mycket flacka flodrännor, bl. a. Torne älf och Kemi älf i dess nedre lopp, men i de mellersta och södra delarna af Skandinavien och Finland finner man blott ytterst sällan något, som kunde tydas såsom spår af vattnets utgräfvande verksamhet, bildade under tiden före glacialperiodens inträde. Dessa trakter voro sannolikt vid denna tid alltför låga och jämna för att djupare flodrännor här hade kunnat danas. Hvad södra Finland angår, är det icke osannolikt att hufvudfloderna följde de ytterligt flacka dalar, som nu upptagas af de stora sjö- stråtarna. Under tiden närmast före glacialperioden kan landet icke hafva egt sin nuvarande sjörikedom. Ty om äfven under denna tid genom sänkningen af vissa delar af jordskorpan sjöbäcken bildades, så torde de snart igen hafva utplånats genom att de utfylts af sandmassor, som ditfördes af floderna. Jordtäcket måste sålunda då hafva haft en ganska ojämn tjocklek: i de utfylda sjöbäckenen var det mäktigast, och på de högst belägna delarna, där det mest var utsatt för att bortspolas, var det sannolikt jämförelsevis tunt. Den under detta täcke af lösa jordlager liggande berggrunden var sålunda ganska gropig och ojämn, och det behöfdes blott att det höljande jordtäcket skulle bortskaffas, för att denna gropighet skulle framträda i dagen. Klimatet under tertiärperioden synes, åtminstone på norra halfklotet, hafva varit likformigt varmt. En riklig löfträdsvege- tation växte då på Grönland och Spetsbergen, och palmerna gingo åtminstone så långt mot norr, som till södra stranden af den nuvarande Östersjön. Under kvartärperioden begynte emellertid klimatet för- sämras och blef efterhand så kallt, att Skandinavien och Finland likasom de dem omgifvande länderna betäcktes af ett mäktigt täcke af sammanhängande landis, på samma sätt som nu är fallet med Grönland och den antarktiska kontinenten. Nu in- trädde den s. k. istiden, som för vårt lands geologisk-geografiska utveckling blef af så genomgripande betydelse och påtryckte landet dess nuvarande prägel. --- 6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. Denna kalla period torde dock hafva varit afbruten af åtminstone ett skede, under hvilket klimatet var så varmt att isen å nyo afsmälte. Ovisst är dock tillsvidare om några aflagrin- gar från istidens första skede eller den därpå följande interglaciala perioden hos oss finnas bevarade (möjligen härröra våra fåtaliga mammuttynd från denna tid). I hvarje fall bildades hufvuddelen af våra glaciala jordarter under istidens senaste skede. Det mäktiga istäcket tog sitt upphof på den skandinaviska fjällryggen och utbredde sig härifrån öfver Finland och Öster- sjöländerna mot vester, söder och sydost. Vid tiden för sin största utbredning under glacialperiodens första skede nådde det ända till England, Holland, Tyskland och södra Ryssland, där man nu öfverallt finner block af rapakivigraniter och andra lätt igenkänliga finska bergarter, hvilka isen fört med sig. Till- sammans med isen råkade nämligen äfven alla de under den- samma liggande massorna af grus, sand och lera jämte de block, som lösgjorde sig ur berggrunden, i långsam rörelse. Genom den nötning de härvid utöfvade på den underliggande berg- grunden, afslipades denna och i densamma inristades de skarpa fåror, s. k. refflor, hvilka man finner i våra berg och som så noggrant angifva de riktningar, i hvilka isen rört sig under tiden närmast före dess afsmältning. (De äldre refflorna äro naturligtvis i allmänhet ånyo utplånade). Då emellertid äfven rullstensåsarna i hufvudsak gå i samma riktningar som isrörelsen (medan däremot de stora »tväråsarnas» sträckningar ligga vin- kelrätt mot denna), så kan man äfven af kartbladet n:o 4, där åssträckningarna finnas angifna, bilda sig en föreställning om isens rörelseriktning. Vi finna däraf, att den vid Finska vikens och Ladogas nordkuster i allmänhet varit från NNW till SSO. I öfriga delar af södra Finland har isen företrädesvis rört sig från NW mot SO, utom i enskilda trakter NW om Näsijärvi och O om Päijänne, där den gått från N till S, på det senare stället t. o. m. från NNO mot SSW. I norra Finland blir rikt- ningen smäningom mera rent W—O-lig, och i de nordligaste delarna af landet har isrörelsen gått från SW mot NO. Där nu isen under denna sin längsamma rörelse mötte ur berggrunden framstickande ojämnheter, erhöllo dessa genom afnötningen och afslipningen den egendomliga kalottlika form, som är karakteristisk för bergen i Finland och som man särskildt6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. Denna kalla period torde dock hafva varit afbruten af åtminstone ett skede, under hvilket klimatet var så varmt att isen å nyo afsmälte. Ovisst är dock tillsvidare om några aflagrin- gar från istidens första skede eller den därpå följande interglaciala perioden hos oss finnas bevarade (möjligen härröra våra fåtaliga mammuttynd från denna tid). I hvarje fall bildades hufvuddelen af våra glaciala jordarter under istidens senaste skede. Det mäktiga istäcket tog sitt upphof på den skandinaviska fjällryggen och utbredde sig härifrån öfver Finland och Öster- sjöländerna mot vester, söder och sydost. Vid tiden för sin största utbredning under glacialperiodens första skede nådde det ända till England, Holland, Tyskland och södra Ryssland, där man nu öfverallt finner block af rapakivigraniter och andra lätt igenkänliga finska bergarter, hvilka isen fört med sig. Till- sammans med isen råkade nämligen äfven alla de under den- samma liggande massorna af grus, sand och lera jämte de block, som lösgjorde sig ur berggrunden, i långsam rörelse. Genom den nötning de härvid utöfvade på den underliggande berg- grunden, afslipades denna och i densamma inristades de skarpa fåror, s. k. refflor, hvilka man finner i våra berg och som så noggrant angifva de riktningar, i hvilka isen rört sig under tiden närmast före dess afsmältning. (De äldre refflorna äro naturligtvis i allmänhet ånyo utplånade). Då emellertid äfven rullstensåsarna i hufvudsak gå i samma riktningar som isrörelsen (medan däremot de stora »tväråsarnas» sträckningar ligga vin- kelrätt mot denna), så kan man äfven af kartbladet n:o 4, där åssträckningarna finnas angifna, bilda sig en föreställning om isens rörelseriktning. Vi finna däraf, att den vid Finska vikens och Ladogas nordkuster i allmänhet varit från NNW till SSO. I öfriga delar af södra Finland har isen företrädesvis rört sig från NW mot SO, utom i enskilda trakter NW om Näsijärvi och O om Päijänne, där den gått från N till S, på det senare stället t. o. m. från NNO mot SSW. I norra Finland blir rikt- ningen smäningom mera rent W—O-lig, och i de nordligaste delarna af landet har isrörelsen gått från SW mot NO. Där nu isen under denna sin längsamma rörelse mötte ur berggrunden framstickande ojämnheter, erhöllo dessa genom afnötningen och afslipningen den egendomliga kalottlika form, som är karakteristisk för bergen i Finland och som man särskildt6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. Denna kalla period torde dock hafva varit afbruten af åtminstone ett skede, under hvilket klimatet var så varmt att isen å nyo afsmälte. Ovisst är dock tillsvidare om några aflagrin- gar från istidens första skede eller den därpå följande interglaciala perioden hos oss finnas bevarade (möjligen härröra våra fåtaliga mammuttynd från denna tid). I hvarje fall bildades hufvuddelen af våra glaciala jordarter under istidens senaste skede. Det mäktiga istäcket tog sitt upphof på den skandinaviska fjällryggen och utbredde sig härifrån öfver Finland och Öster- sjöländerna mot vester, söder och sydost. Vid tiden för sin största utbredning under glacialperiodens första skede nådde det ända till England, Holland, Tyskland och södra Ryssland, där man nu öfverallt finner block af rapakivigraniter och andra lätt igenkänliga finska bergarter, hvilka isen fört med sig. Till- sammans med isen råkade nämligen äfven alla de under den- samma liggande massorna af grus, sand och lera jämte de block, som lösgjorde sig ur berggrunden, i långsam rörelse. Genom den nötning de härvid utöfvade på den underliggande berg- grunden, afslipades denna och i densamma inristades de skarpa fåror, s. k. refflor, hvilka man finner i våra berg och som så noggrant angifva de riktningar, i hvilka isen rört sig under tiden närmast före dess afsmältning. (De äldre refflorna äro naturligtvis i allmänhet ånyo utplånade). Då emellertid äfven rullstensåsarna i hufvudsak gå i samma riktningar som isrörelsen (medan däremot de stora »tväråsarnas» sträckningar ligga vin- kelrätt mot denna), så kan man äfven af kartbladet n:o 4, där åssträckningarna finnas angifna, bilda sig en föreställning om isens rörelseriktning. Vi finna däraf, att den vid Finska vikens och Ladogas nordkuster i allmänhet varit från NNW till SSO. I öfriga delar af södra Finland har isen företrädesvis rört sig från NW mot SO, utom i enskilda trakter NW om Näsijärvi och O om Päijänne, där den gått från N till S, på det senare stället t. o. m. från NNO mot SSW. I norra Finland blir rikt- ningen smäningom mera rent W—O-lig, och i de nordligaste delarna af landet har isrörelsen gått från SW mot NO. Där nu isen under denna sin längsamma rörelse mötte ur berggrunden framstickande ojämnheter, erhöllo dessa genom afnötningen och afslipningen den egendomliga kalottlika form, som är karakteristisk för bergen i Finland och som man särskildt --- De lösa jordlagren. 7 väl jakttager i våra skärgärdstrakter. Den sida af bergen, som ligger mot det håll, från hvilket isen rört sig, således i allmänhet mot norr, vester eller nordvest (»stötsidan»), visar tydligast refflorna, afslipningen och rundningen, medan däremot på »lä- sidan», eller den sida, som legat i lä för isrörelsen, ytan oftast är ojämn och sluttningen mera tvärbrant, emedan här, vid isens framåtskridande, stycke efter stycke lösgjort sig ur berget för att fortsätta sin väg under isen eller infruset i densamma. Alla de vid istidens inträde på jordytan kvarliggande mas- sorna af vittringsgrus, stenblock, sand och lera torde jämförelse- vis snart hafva fullständigt bortförts, hvarföre man nu aldrig här finner bergarter, som undergått vittring under preglacial tid. (Efter istiden har den, som redan nämnts, i de flesta fall varit ytterst obetydlig). Den omständigheten att, såsom redan omtalats, de finska stenblocken ligga kringströdda öfver nästan hela Ryss- land och delar af Tyskland, visar äfven att en kolossal transport af material under denna tid egde rum. Då sålunda de tidigare befintliga, lösa grusmassorna lika- som bortsopades genom isens inverkan, framträdde nu i dag- ytan alla de ojämnheter i den underliggande berggrunden, hvilka uppkommit vid tidigare rubbningar i jordskorpan, men som förut dolts af ett jordtäcke med ojämn tjocklek (jfr sid. 5), och den ojämna och småkuperade beskaffenheten af vårt lands berggrund uppkom sålunda under denna tid. Då nu isen fortfor att vid sin långsamma rörelse framåt från den underliggande förklyftade berggrunden likasom urplocka stycke efter stycke, och dessa stenblock under det oerhörda trycket af ismassorna långsamt sönderkrossades, bildades fort- sättningsvis under isen massor af morängrus, hvilka efter dess afsmältning blefvo där kvarliggande, höljande eller omgifvande bergen. Nämnda jordart, hvilken, såsom kartan visar, i vårt land eger den största utbredningen, kallas äfven krosstensgrus och består, såsom detta namn anger, hufvudsakligen af krossad sten, d. v. s. af större och mindre, företrädesvis skarpkantiga stenfragment, sammankittade af ett fint stenmjöl. Där detta finare, i vått tillstånd lerliknande material förherrskar, kan mo- ränen t. o. m. till utseendet något påminna om verklig lera, men skiljer sig från denna därigenom, att den dock vanligen innehåller åtminstone glest inströdda större stenblock (s. k.De lösa jordlagren. 7 väl jakttager i våra skärgärdstrakter. Den sida af bergen, som ligger mot det håll, från hvilket isen rört sig, således i allmänhet mot norr, vester eller nordvest (»stötsidan»), visar tydligast refflorna, afslipningen och rundningen, medan däremot på »lä- sidan», eller den sida, som legat i lä för isrörelsen, ytan oftast är ojämn och sluttningen mera tvärbrant, emedan här, vid isens framåtskridande, stycke efter stycke lösgjort sig ur berget för att fortsätta sin väg under isen eller infruset i densamma. Alla de vid istidens inträde på jordytan kvarliggande mas- sorna af vittringsgrus, stenblock, sand och lera torde jämförelse- vis snart hafva fullständigt bortförts, hvarföre man nu aldrig här finner bergarter, som undergått vittring under preglacial tid. (Efter istiden har den, som redan nämnts, i de flesta fall varit ytterst obetydlig). Den omständigheten att, såsom redan omtalats, de finska stenblocken ligga kringströdda öfver nästan hela Ryss- land och delar af Tyskland, visar äfven att en kolossal transport af material under denna tid egde rum. Då sålunda de tidigare befintliga, lösa grusmassorna lika- som bortsopades genom isens inverkan, framträdde nu i dag- ytan alla de ojämnheter i den underliggande berggrunden, hvilka uppkommit vid tidigare rubbningar i jordskorpan, men som förut dolts af ett jordtäcke med ojämn tjocklek (jfr sid. 5), och den ojämna och småkuperade beskaffenheten af vårt lands berggrund uppkom sålunda under denna tid. Då nu isen fortfor att vid sin långsamma rörelse framåt från den underliggande förklyftade berggrunden likasom urplocka stycke efter stycke, och dessa stenblock under det oerhörda trycket af ismassorna långsamt sönderkrossades, bildades fort- sättningsvis under isen massor af morängrus, hvilka efter dess afsmältning blefvo där kvarliggande, höljande eller omgifvande bergen. Nämnda jordart, hvilken, såsom kartan visar, i vårt land eger den största utbredningen, kallas äfven krosstensgrus och består, såsom detta namn anger, hufvudsakligen af krossad sten, d. v. s. af större och mindre, företrädesvis skarpkantiga stenfragment, sammankittade af ett fint stenmjöl. Där detta finare, i vått tillstånd lerliknande material förherrskar, kan mo- ränen t. o. m. till utseendet något påminna om verklig lera, men skiljer sig från denna därigenom, att den dock vanligen innehåller åtminstone glest inströdda större stenblock (s. k.De lösa jordlagren. 7 väl jakttager i våra skärgärdstrakter. Den sida af bergen, som ligger mot det håll, från hvilket isen rört sig, således i allmänhet mot norr, vester eller nordvest (»stötsidan»), visar tydligast refflorna, afslipningen och rundningen, medan däremot på »lä- sidan», eller den sida, som legat i lä för isrörelsen, ytan oftast är ojämn och sluttningen mera tvärbrant, emedan här, vid isens framåtskridande, stycke efter stycke lösgjort sig ur berget för att fortsätta sin väg under isen eller infruset i densamma. Alla de vid istidens inträde på jordytan kvarliggande mas- sorna af vittringsgrus, stenblock, sand och lera torde jämförelse- vis snart hafva fullständigt bortförts, hvarföre man nu aldrig här finner bergarter, som undergått vittring under preglacial tid. (Efter istiden har den, som redan nämnts, i de flesta fall varit ytterst obetydlig). Den omständigheten att, såsom redan omtalats, de finska stenblocken ligga kringströdda öfver nästan hela Ryss- land och delar af Tyskland, visar äfven att en kolossal transport af material under denna tid egde rum. Då sålunda de tidigare befintliga, lösa grusmassorna lika- som bortsopades genom isens inverkan, framträdde nu i dag- ytan alla de ojämnheter i den underliggande berggrunden, hvilka uppkommit vid tidigare rubbningar i jordskorpan, men som förut dolts af ett jordtäcke med ojämn tjocklek (jfr sid. 5), och den ojämna och småkuperade beskaffenheten af vårt lands berggrund uppkom sålunda under denna tid. Då nu isen fortfor att vid sin långsamma rörelse framåt från den underliggande förklyftade berggrunden likasom urplocka stycke efter stycke, och dessa stenblock under det oerhörda trycket af ismassorna långsamt sönderkrossades, bildades fort- sättningsvis under isen massor af morängrus, hvilka efter dess afsmältning blefvo där kvarliggande, höljande eller omgifvande bergen. Nämnda jordart, hvilken, såsom kartan visar, i vårt land eger den största utbredningen, kallas äfven krosstensgrus och består, såsom detta namn anger, hufvudsakligen af krossad sten, d. v. s. af större och mindre, företrädesvis skarpkantiga stenfragment, sammankittade af ett fint stenmjöl. Där detta finare, i vått tillstånd lerliknande material förherrskar, kan mo- ränen t. o. m. till utseendet något påminna om verklig lera, men skiljer sig från denna därigenom, att den dock vanligen innehåller åtminstone glest inströdda större stenblock (s. k. --- 6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. Denna kalla period torde dock hafva varit afbruten af åtminstone ett skede, under hvilket klimatet var så varmt att isen å nyo afsmälte. Ovisst är dock tillsvidare om några aflagrin- gar från istidens första skede eller den därpå följande interglaciala perioden hos oss finnas bevarade (möjligen härröra våra fåtaliga mammutfynd från denna tid). I hvarje fall bildades hufvuddelen af våra glaciala jordarter under istidens senaste skede. Det mäktiga istäcket tog sitt upphof på den skandinaviska fjällryggen och utbredde sig härifrån öfver Finland och Öster- sjöländerna mot vester, söder och sydost. Vid tiden för sin största utbredning under glacialperiodens första skede nådde det ända till England, Holland, Tyskland och södra Ryssland, där man nu öfverallt finner block af rapakivigraniter och andra lätt igenkänliga finska bergarter, hvilka isen fört med sig. Till- sammans med isen råkade nämligen äfven alla de under den- samma liggande massorna af grus, sand och lera jämte de block, som lösgjorde sig ur berggrunden, i långsam rörelse. Genom den nötning de härvid utöfvade på den underliggande berg- grunden, afslipades denna och i densamma inristades de skarpa fåror, s. k. refflor, hvilka man finner i våra berg och som sä noggrant angifva de riktningar, i hvilka isen rört sig under tiden närmast före dess afsmältning. (De äldre refflorna äro naturligtvis i allmänhet ånyo utplånade). Då emellertid äfven rullstensåsarna i hufvudsak gå i samma riktningar som isrörelsen (medan däremot de stora »tväråsarnas» sträckningar ligga vin- kelrätt mot denna), så kan man äfven af kartbladet n:o 4, där åssträckningarna finnas angifna, bilda sig en föreställning om isens rörelseriktning. Vi finna däraf, att den vid Finska vikens och Ladogas nordkuster i allmänhet varit från NNW till SSO. I öfriga delar af södra Finland har isen företrädesvis rört sig från NW mot SO, utom i enskilda trakter NW om Näsijärvi och O om Päijänne, där den gått från N till S, pä det senare stället t. 0. m. från NNO mot SSW. 1 norra Finland blir rikt- ningen småningom mera rent W—O-lig, och i de nordligaste delarna af landet har isrörelsen gått från SW mot NO. Där nu isen under denna sin längsamma rörelse mötte ur berggrunden framstickande ojämnheter, erhöllo dessa genom afnötningen och afslipningen den egendomliga kalottlika form, som är karakteristisk för bergen i Finland och som man särskildt6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. Denna kalla period torde dock hafva varit afbruten af åtminstone ett skede, under hvilket klimatet var så varmt att isen å nyo afsmälte. Ovisst är dock tillsvidare om några aflagrin- gar från istidens första skede eller den därpå följande interglaciala perioden hos oss finnas bevarade (möjligen härröra våra fåtaliga mammutfynd från denna tid). I hvarje fall bildades hufvuddelen af våra glaciala jordarter under istidens senaste skede. Det mäktiga istäcket tog sitt upphof på den skandinaviska fjällryggen och utbredde sig härifrån öfver Finland och Öster- sjöländerna mot vester, söder och sydost. Vid tiden för sin största utbredning under glacialperiodens första skede nådde det ända till England, Holland, Tyskland och södra Ryssland, där man nu öfverallt finner block af rapakivigraniter och andra lätt igenkänliga finska bergarter, hvilka isen fört med sig. Till- sammans med isen råkade nämligen äfven alla de under den- samma liggande massorna af grus, sand och lera jämte de block, som lösgjorde sig ur berggrunden, i långsam rörelse. Genom den nötning de härvid utöfvade på den underliggande berg- grunden, afslipades denna och i densamma inristades de skarpa fåror, s. k. refflor, hvilka man finner i våra berg och som sä noggrant angifva de riktningar, i hvilka isen rört sig under tiden närmast före dess afsmältning. (De äldre refflorna äro naturligtvis i allmänhet ånyo utplånade). Då emellertid äfven rullstensåsarna i hufvudsak gå i samma riktningar som isrörelsen (medan däremot de stora »tväråsarnas» sträckningar ligga vin- kelrätt mot denna), så kan man äfven af kartbladet n:o 4, där åssträckningarna finnas angifna, bilda sig en föreställning om isens rörelseriktning. Vi finna däraf, att den vid Finska vikens och Ladogas nordkuster i allmänhet varit från NNW till SSO. I öfriga delar af södra Finland har isen företrädesvis rört sig från NW mot SO, utom i enskilda trakter NW om Näsijärvi och O om Päijänne, där den gått från N till S, pä det senare stället t. 0. m. från NNO mot SSW. 1 norra Finland blir rikt- ningen småningom mera rent W—O-lig, och i de nordligaste delarna af landet har isrörelsen gått från SW mot NO. Där nu isen under denna sin längsamma rörelse mötte ur berggrunden framstickande ojämnheter, erhöllo dessa genom afnötningen och afslipningen den egendomliga kalottlika form, som är karakteristisk för bergen i Finland och som man särskildt6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. Denna kalla period torde dock hafva varit afbruten af åtminstone ett skede, under hvilket klimatet var så varmt att isen å nyo afsmälte. Ovisst är dock tillsvidare om några aflagrin- gar från istidens första skede eller den därpå följande interglaciala perioden hos oss finnas bevarade (möjligen härröra våra fåtaliga mammutfynd från denna tid). I hvarje fall bildades hufvuddelen af våra glaciala jordarter under istidens senaste skede. Det mäktiga istäcket tog sitt upphof på den skandinaviska fjällryggen och utbredde sig härifrån öfver Finland och Öster- sjöländerna mot vester, söder och sydost. Vid tiden för sin största utbredning under glacialperiodens första skede nådde det ända till England, Holland, Tyskland och södra Ryssland, där man nu öfverallt finner block af rapakivigraniter och andra lätt igenkänliga finska bergarter, hvilka isen fört med sig. Till- sammans med isen råkade nämligen äfven alla de under den- samma liggande massorna af grus, sand och lera jämte de block, som lösgjorde sig ur berggrunden, i långsam rörelse. Genom den nötning de härvid utöfvade på den underliggande berg- grunden, afslipades denna och i densamma inristades de skarpa fåror, s. k. refflor, hvilka man finner i våra berg och som sä noggrant angifva de riktningar, i hvilka isen rört sig under tiden närmast före dess afsmältning. (De äldre refflorna äro naturligtvis i allmänhet ånyo utplånade). Då emellertid äfven rullstensåsarna i hufvudsak gå i samma riktningar som isrörelsen (medan däremot de stora »tväråsarnas» sträckningar ligga vin- kelrätt mot denna), så kan man äfven af kartbladet n:o 4, där åssträckningarna finnas angifna, bilda sig en föreställning om isens rörelseriktning. Vi finna däraf, att den vid Finska vikens och Ladogas nordkuster i allmänhet varit från NNW till SSO. I öfriga delar af södra Finland har isen företrädesvis rört sig från NW mot SO, utom i enskilda trakter NW om Näsijärvi och O om Päijänne, där den gått från N till S, pä det senare stället t. 0. m. från NNO mot SSW. 1 norra Finland blir rikt- ningen småningom mera rent W—O-lig, och i de nordligaste delarna af landet har isrörelsen gått från SW mot NO. Där nu isen under denna sin längsamma rörelse mötte ur berggrunden framstickande ojämnheter, erhöllo dessa genom afnötningen och afslipningen den egendomliga kalottlika form, som är karakteristisk för bergen i Finland och som man särskildt --- De lösa jordlagren. JÄ väl jakttager i våra skärgärdstrakter. Den sida af bergen, som ligger mot det häll, frän hvilket isen rört sig, säledes i allmänhet mot norr, vester eller nordvest (»stötsidan»), visar tydligast refflorna, afslipningen och rundningen, medan däremot pä »lä- sidan», eller den sida, som legat i lä för isrörelsen, ytan oftast är ojämn och sluttningen mera tvärbrant, emedan här, vid isens framätskridande, stycke efter stycke lösgjort sig ur berget för att fortsätta sin väg under isen eller infruset i densamma. Alla de vid istidens inträde pä jordytan kvarliggande mas- sorna af vittringsgrus, stenblock, sand och lera torde jämförelse- vis snart hafva fullständigt bortförts, hvarföre man nu aldrig här finner bergarter, som undergätt vittring under preglacial tid. (Efter istiden har den, som redan nämnts, i de flesta fall varit ytterst obetydlig). Den omständigheten att, säsom redan omtalats, de finska stenblocken ligga kringströdda öfver nästan hela Ryss- land och delar af Tyskland, visar äfven att en kolossa! transport af material under denna tid egde rum. Dä sälunda de tidigare befintliga, lösa grusmassorna lika- som bortsopades genom isens inverkan, framträdde nu i dag- ytan alla de ojämnheter i den underliggande berggrunden, hvilka uppkommit vid tidigare rubbningar i jordskorpan, men som förut dolts af ett jordtäcke med ojämn tjocklek (jfr sid. 5), och den ojämna och smäkuperade beskaffenheten af värt lands berggrund uppkom sälunda under denna tid. Dä nu isen fortfor att vid sin längsamma rörelse framät frän den underliggande förklyftade berggrunden likasom urplocka stycke efter stycke, och dessa stenblock under det oerhörda trycket af ismassorna längsamt sönderkrossades, bildades fort- sättningsvis under isen massor af morängrus, hvilka efter dess afsmältning blefvo där kvarliggande, höljande eller omgifvande bergen. Nämnda jordart, hvilken, såsom kartan visar, i vårt land eger den största utbredningen, kallas äfven krosstensgrus och består, såsom detta namn anger, hufvudsakligen af krossad sten, d. v. s. af större och mindre, företrädesvis skarpkantiga stenfragment, sammankittade af ett fint stenmjöl. Där detta finare, i vått tillstånd lerliknande material förherrskar, kan mo- ränen t. o. m. till utseendet något påminna om verklig lera, men skiljer sig från denna därigenom, att den dock vanligen innehåller åtminstone glest inströdda större stenblock (s. k. De lösa jordlagren. JÄ väl jakttager i våra skärgärdstrakter. Den sida af bergen, som ligger mot det häll, frän hvilket isen rört sig, säledes i allmänhet mot norr, vester eller nordvest (»stötsidan»), visar tydligast refflorna, afslipningen och rundningen, medan däremot pä »lä- sidan», eller den sida, som legat i lä för isrörelsen, ytan oftast är ojämn och sluttningen mera tvärbrant, emedan här, vid isens framätskridande, stycke efter stycke lösgjort sig ur berget för att fortsätta sin väg under isen eller infruset i densamma. Alla de vid istidens inträde pä jordytan kvarliggande mas- sorna af vittringsgrus, stenblock, sand och lera torde jämförelse- vis snart hafva fullständigt bortförts, hvarföre man nu aldrig här finner bergarter, som undergätt vittring under preglacial tid. (Efter istiden har den, som redan nämnts, i de flesta fall varit ytterst obetydlig). Den omständigheten att, säsom redan omtalats, de finska stenblocken ligga kringströdda öfver nästan hela Ryss- land och delar af Tyskland, visar äfven att en kolossa! transport af material under denna tid egde rum. Dä sälunda de tidigare befintliga, lösa grusmassorna lika- som bortsopades genom isens inverkan, framträdde nu i dag- ytan alla de ojämnheter i den underliggande berggrunden, hvilka uppkommit vid tidigare rubbningar i jordskorpan, men som förut dolts af ett jordtäcke med ojämn tjocklek (jfr sid. 5), och den ojämna och smäkuperade beskaffenheten af värt lands berggrund uppkom sälunda under denna tid. Dä nu isen fortfor att vid sin längsamma rörelse framät frän den underliggande förklyftade berggrunden likasom urplocka stycke efter stycke, och dessa stenblock under det oerhörda trycket af ismassorna längsamt sönderkrossades, bildades fort- sättningsvis under isen massor af morängrus, hvilka efter dess afsmältning blefvo där kvarliggande, höljande eller omgifvande bergen. Nämnda jordart, hvilken, såsom kartan visar, i vårt land eger den största utbredningen, kallas äfven krosstensgrus och består, såsom detta namn anger, hufvudsakligen af krossad sten, d. v. s. af större och mindre, företrädesvis skarpkantiga stenfragment, sammankittade af ett fint stenmjöl. Där detta finare, i vått tillstånd lerliknande material förherrskar, kan mo- ränen t. o. m. till utseendet något påminna om verklig lera, men skiljer sig från denna därigenom, att den dock vanligen innehåller åtminstone glest inströdda större stenblock (s. k. De lösa jordlagren. JÄ väl jakttager i våra skärgärdstrakter. Den sida af bergen, som ligger mot det häll, frän hvilket isen rört sig, säledes i allmänhet mot norr, vester eller nordvest (»stötsidan»), visar tydligast refflorna, afslipningen och rundningen, medan däremot pä »lä- sidan», eller den sida, som legat i lä för isrörelsen, ytan oftast är ojämn och sluttningen mera tvärbrant, emedan här, vid isens framätskridande, stycke efter stycke lösgjort sig ur berget för att fortsätta sin väg under isen eller infruset i densamma. Alla de vid istidens inträde pä jordytan kvarliggande mas- sorna af vittringsgrus, stenblock, sand och lera torde jämförelse- vis snart hafva fullständigt bortförts, hvarföre man nu aldrig här finner bergarter, som undergätt vittring under preglacial tid. (Efter istiden har den, som redan nämnts, i de flesta fall varit ytterst obetydlig). Den omständigheten att, säsom redan omtalats, de finska stenblocken ligga kringströdda öfver nästan hela Ryss- land och delar af Tyskland, visar äfven att en kolossa! transport af material under denna tid egde rum. Dä sälunda de tidigare befintliga, lösa grusmassorna lika- som bortsopades genom isens inverkan, framträdde nu i dag- ytan alla de ojämnheter i den underliggande berggrunden, hvilka uppkommit vid tidigare rubbningar i jordskorpan, men som förut dolts af ett jordtäcke med ojämn tjocklek (jfr sid. 5), och den ojämna och smäkuperade beskaffenheten af värt lands berggrund uppkom sälunda under denna tid. Dä nu isen fortfor att vid sin längsamma rörelse framät frän den underliggande förklyftade berggrunden likasom urplocka stycke efter stycke, och dessa stenblock under det oerhörda trycket af ismassorna längsamt sönderkrossades, bildades fort- sättningsvis under isen massor af morängrus, hvilka efter dess afsmältning blefvo där kvarliggande, höljande eller omgifvande bergen. Nämnda jordart, hvilken, såsom kartan visar, i vårt land eger den största utbredningen, kallas äfven krosstensgrus och består, såsom detta namn anger, hufvudsakligen af krossad sten, d. v. s. af större och mindre, företrädesvis skarpkantiga stenfragment, sammankittade af ett fint stenmjöl. Där detta finare, i vått tillstånd lerliknande material förherrskar, kan mo- ränen t. o. m. till utseendet något påminna om verklig lera, men skiljer sig från denna därigenom, att den dock vanligen innehåller åtminstone glest inströdda större stenblock (s. k. --- 8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. blocklera). En lerig och ytterst hårdt packad morän är den s. k. pinnmon, som man ofta finner i synnerhet i djupare skär- ningar genom morängrus och som är så svår att genomgräfva. I de inre delarna af landet, särskildt Savolaks och Karelen, är mo- rängruset ofta äfven i ytpartierna af lerig beskaffenhet, tämligen stenfritt och af lösare konsistens, hvarför det med någorlunda lätthet odlas. Inom större delen af landet förherskar i ytpar- tierna ett mera sandigt morängrus, som är synnerligen rikt på stenar och därfört svårt att odla. Största delen af våra skog- bärande marker utgöres af sådant grus. Det sandiga morän- gruset är i allmänhet lösare än det leriga och merendels af gul- eller brunaktig färg. Stenarna i morängruset bestå till större delen af sådana bergarter, som finnas i bergen i omnej- den eller i den trakt, som ligger närmast i N eller W (d. v. s. åt det håll, från hvilket isen rört sig). Morängruset hvilar öfverallt närmast på berggrunden och är således den äldsta af våra jordarter. I de högre belägna inre delarna af landet är morängruset nästan allena rådande, delvis skyldt af ett tunt torftäcke. Äfven i kusttrakterna, där eljes lera förherskar, finner man det öfverallt som ett hölje kring bergen eller bildande särskilda backar. I mellersta och norra Savolaks och östra Karelen visar morängruset, såsom redan nämnts i beskrifningen till höjdkartan (n:o 2), en egendomlig yt- konfiguration, i det att det är anordnadt i form af långa och smala, vanligen 10—15, men någon gång 30—40 m höga ryggar, hvilka gå i hufvudsak parallelt och åtskiljas af smala dalsänkor, som oftast intagas af kärrmarker. Denna omständighet utöfvar ett stort inflytande på landskapets allmänna skaplynne. Alla i sjöarna utskjutande uddar samt de mellan moränryggarna lig- gande vikarna och smärre sjöarna äro själffallet äfven utdragna i samma riktning som dessa; och hela landskapet blir sålunda likasom strimmigt i NW—SO, hvilket tydligt framträder på hvarje karta i större skala öfver dessa delar af landet. Särskildt i trakten af Pieksämäki i Savolaks samt i Korpiselkä och socknarna närmast ryska gränsen i Karelen finner man sädana landskap, hvilka te sig ungefär som om marken upplöjts af en jätteplog. I de trakter, där sädana moränryggar förekomma, ligga gärdarna uppe pä dessa, vanligen enstaka, och omgifna af sina äkrar och odlingsmarker.8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. blocklera). En lerig och ytterst hårdt packad morän är den s. k. pinnmon, som man ofta finner i synnerhet i djupare skär- ningar genom morängrus och som är så svår att genomgräfva. I de inre delarna af landet, särskildt Savolaks och Karelen, är mo- rängruset ofta äfven i ytpartierna af lerig beskaffenhet, tämligen stenfritt och af lösare konsistens, hvarför det med någorlunda lätthet odlas. Inom större delen af landet förherskar i ytpar- tierna ett mera sandigt morängrus, som är synnerligen rikt på stenar och därfört svårt att odla. Största delen af våra skog- bärande marker utgöres af sådant grus. Det sandiga morän- gruset är i allmänhet lösare än det leriga och merendels af gul- eller brunaktig färg. Stenarna i morängruset bestå till större delen af sådana bergarter, som finnas i bergen i omnej- den eller i den trakt, som ligger närmast i N eller W (d. v. s. åt det håll, från hvilket isen rört sig). Morängruset hvilar öfverallt närmast på berggrunden och är således den äldsta af våra jordarter. I de högre belägna inre delarna af landet är morängruset nästan allena rådande, delvis skyldt af ett tunt torftäcke. Äfven i kusttrakterna, där eljes lera förherskar, finner man det öfverallt som ett hölje kring bergen eller bildande särskilda backar. I mellersta och norra Savolaks och östra Karelen visar morängruset, såsom redan nämnts i beskrifningen till höjdkartan (n:o 2), en egendomlig yt- konfiguration, i det att det är anordnadt i form af långa och smala, vanligen 10—15, men någon gång 30—40 m höga ryggar, hvilka gå i hufvudsak parallelt och åtskiljas af smala dalsänkor, som oftast intagas af kärrmarker. Denna omständighet utöfvar ett stort inflytande på landskapets allmänna skaplynne. Alla i sjöarna utskjutande uddar samt de mellan moränryggarna lig- gande vikarna och smärre sjöarna äro själffallet äfven utdragna i samma riktning som dessa; och hela landskapet blir sålunda likasom strimmigt i NW—SO, hvilket tydligt framträder på hvarje karta i större skala öfver dessa delar af landet. Särskildt i trakten af Pieksämäki i Savolaks samt i Korpiselkä och socknarna närmast ryska gränsen i Karelen finner man sädana landskap, hvilka te sig ungefär som om marken upplöjts af en jätteplog. I de trakter, där sädana moränryggar förekomma, ligga gärdarna uppe pä dessa, vanligen enstaka, och omgifna af sina äkrar och odlingsmarker.8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. blocklera). En lerig och ytterst hårdt packad morän är den s. k. pinnmon, som man ofta finner i synnerhet i djupare skär- ningar genom morängrus och som är så svår att genomgräfva. I de inre delarna af landet, särskildt Savolaks och Karelen, är mo- rängruset ofta äfven i ytpartierna af lerig beskaffenhet, tämligen stenfritt och af lösare konsistens, hvarför det med någorlunda lätthet odlas. Inom större delen af landet förherskar i ytpar- tierna ett mera sandigt morängrus, som är synnerligen rikt på stenar och därfört svårt att odla. Största delen af våra skog- bärande marker utgöres af sådant grus. Det sandiga morän- gruset är i allmänhet lösare än det leriga och merendels af gul- eller brunaktig färg. Stenarna i morängruset bestå till större delen af sådana bergarter, som finnas i bergen i omnej- den eller i den trakt, som ligger närmast i N eller W (d. v. s. åt det håll, från hvilket isen rört sig). Morängruset hvilar öfverallt närmast på berggrunden och är således den äldsta af våra jordarter. I de högre belägna inre delarna af landet är morängruset nästan allena rådande, delvis skyldt af ett tunt torftäcke. Äfven i kusttrakterna, där eljes lera förherskar, finner man det öfverallt som ett hölje kring bergen eller bildande särskilda backar. I mellersta och norra Savolaks och östra Karelen visar morängruset, såsom redan nämnts i beskrifningen till höjdkartan (n:o 2), en egendomlig yt- konfiguration, i det att det är anordnadt i form af långa och smala, vanligen 10—15, men någon gång 30—40 m höga ryggar, hvilka gå i hufvudsak parallelt och åtskiljas af smala dalsänkor, som oftast intagas af kärrmarker. Denna omständighet utöfvar ett stort inflytande på landskapets allmänna skaplynne. Alla i sjöarna utskjutande uddar samt de mellan moränryggarna lig- gande vikarna och smärre sjöarna äro själffallet äfven utdragna i samma riktning som dessa; och hela landskapet blir sålunda likasom strimmigt i NW—SO, hvilket tydligt framträder på hvarje karta i större skala öfver dessa delar af landet. Särskildt i trakten af Pieksämäki i Savolaks samt i Korpiselkä och socknarna närmast ryska gränsen i Karelen finner man sädana landskap, hvilka te sig ungefär som om marken upplöjts af en jätteplog. I de trakter, där sädana moränryggar förekomma, ligga gärdarna uppe pä dessa, vanligen enstaka, och omgifna af sina äkrar och odlingsmarker. --- De lösa jordlagren. 9 När morängruset är mera sandigt och innehåller afrundade ' smästenar, mäste det tydligen hafva varit utsatt för inverkan af svallande vatten, hvilket rensköljt gruset och rullat stenarna. Detta s. k. svallgrus stär redan pä öfvergängen till det äkta rullstenseruset, hvilket, såsom namnet anger, är ett grus, i hvilket stenarna genom att de rullats i hastigt strömmande vatten blifvit afrundade och slätslipade, medan samtidigt de finare, stoftartade beständsdelarna bortsköljts, sä att gruset bestär hufvudsakligen af smästen och ren, grof sand. Rullstensgruset förekommer företrä- desvis i form af långsträckta höjdryggar, de s. k. ru/lstensäsarna hvilka äro särskildt egendomliga för de nordiska länderna. Namnet är en förkortning af rullstensgrusäs och bör ej ingifva den föreställning, att de till nägon väsentligare del skulle bestä af större rullstenar. Tvärtom sammansättas de ofta till öfver- vägande del af sand af växlande groflek i blandning med smä- stensförande skikt. Rullstensgruset är näst rapakivigruset värt bästa vägbyggnadsmaterial, hvarför äfven landsvägarna ofta framgä längs ässträckningarna, och äfven vid järnvägsbyggnad användes äsgruset till ballastering af banan. Pä grund af dessa omständigheter ega äsarna en ekonomisk betydelse, som icke är att underskatta. Skulle vi sakna det lätta till- fälle till jämförelsevis billig väganläggning, de lämna oss, sä hade säkert odlingens utveckling i mänga fall gätt vida längsammare. Åsarna framgå öfver landet än i form af smala ryggar, hvilka stundom ligga flera i bredd, ätskilda af ofta nog vatten- fylda grafvar och gropar, än säsom rader eller orediga samman- gyttringar af runda kullar, än slutligen svälla de ut till bredare platäer och fält. De omgifvas dessutom ofta af jämnare sand- fält. En af de högsta kända åsar i de nordiska länderna är Kejsaräsen i Kangasala, hvars höjd öfver den omgifvande sjön är c. 80 m. Föga lägre är Pyynikki vid Tammerfors, och till ungefär samma höjd när äfven Tavastmon (Hämeenkangas) i Jämijärvi. Bland vära namnkunnigaste äsar äro äfven den branta och höga Hatelmalaäsen vid Tavastehus och den vackra Punka- harju i Kerimäki, som gär fram genom Puruvesis vatten. Hvar- dera är ofta nog sä smal och skarpkammig, att landsvägen en- dast med nöd får rum pä deras öfversta rygg. Imponerande genom sina dimensioner är äfven den äs, som frän Säkylä i Äbo län sträcker sig genom Virtsanoja.De lösa jordlagren. 9 När morängruset är mera sandigt och innehåller afrundade ' smästenar, mäste det tydligen hafva varit utsatt för inverkan af svallande vatten, hvilket rensköljt gruset och rullat stenarna. Detta s. k. svallgrus stär redan pä öfvergängen till det äkta rullstenseruset, hvilket, såsom namnet anger, är ett grus, i hvilket stenarna genom att de rullats i hastigt strömmande vatten blifvit afrundade och slätslipade, medan samtidigt de finare, stoftartade beständsdelarna bortsköljts, sä att gruset bestär hufvudsakligen af smästen och ren, grof sand. Rullstensgruset förekommer företrä- desvis i form af långsträckta höjdryggar, de s. k. ru/lstensäsarna hvilka äro särskildt egendomliga för de nordiska länderna. Namnet är en förkortning af rullstensgrusäs och bör ej ingifva den föreställning, att de till nägon väsentligare del skulle bestä af större rullstenar. Tvärtom sammansättas de ofta till öfver- vägande del af sand af växlande groflek i blandning med smä- stensförande skikt. Rullstensgruset är näst rapakivigruset värt bästa vägbyggnadsmaterial, hvarför äfven landsvägarna ofta framgä längs ässträckningarna, och äfven vid järnvägsbyggnad användes äsgruset till ballastering af banan. Pä grund af dessa omständigheter ega äsarna en ekonomisk betydelse, som icke är att underskatta. Skulle vi sakna det lätta till- fälle till jämförelsevis billig väganläggning, de lämna oss, sä hade säkert odlingens utveckling i mänga fall gätt vida längsammare. Åsarna framgå öfver landet än i form af smala ryggar, hvilka stundom ligga flera i bredd, ätskilda af ofta nog vatten- fylda grafvar och gropar, än säsom rader eller orediga samman- gyttringar af runda kullar, än slutligen svälla de ut till bredare platäer och fält. De omgifvas dessutom ofta af jämnare sand- fält. En af de högsta kända åsar i de nordiska länderna är Kejsaräsen i Kangasala, hvars höjd öfver den omgifvande sjön är c. 80 m. Föga lägre är Pyynikki vid Tammerfors, och till ungefär samma höjd när äfven Tavastmon (Hämeenkangas) i Jämijärvi. Bland vära namnkunnigaste äsar äro äfven den branta och höga Hatelmalaäsen vid Tavastehus och den vackra Punka- harju i Kerimäki, som gär fram genom Puruvesis vatten. Hvar- dera är ofta nog sä smal och skarpkammig, att landsvägen en- dast med nöd får rum pä deras öfversta rygg. Imponerande genom sina dimensioner är äfven den äs, som frän Säkylä i Äbo län sträcker sig genom Virtsanoja.De lösa jordlagren. 9 När morängruset är mera sandigt och innehåller afrundade ' smästenar, mäste det tydligen hafva varit utsatt för inverkan af svallande vatten, hvilket rensköljt gruset och rullat stenarna. Detta s. k. svallgrus stär redan pä öfvergängen till det äkta rullstenseruset, hvilket, såsom namnet anger, är ett grus, i hvilket stenarna genom att de rullats i hastigt strömmande vatten blifvit afrundade och slätslipade, medan samtidigt de finare, stoftartade beständsdelarna bortsköljts, sä att gruset bestär hufvudsakligen af smästen och ren, grof sand. Rullstensgruset förekommer företrä- desvis i form af långsträckta höjdryggar, de s. k. ru/lstensäsarna hvilka äro särskildt egendomliga för de nordiska länderna. Namnet är en förkortning af rullstensgrusäs och bör ej ingifva den föreställning, att de till nägon väsentligare del skulle bestä af större rullstenar. Tvärtom sammansättas de ofta till öfver- vägande del af sand af växlande groflek i blandning med smä- stensförande skikt. Rullstensgruset är näst rapakivigruset värt bästa vägbyggnadsmaterial, hvarför äfven landsvägarna ofta framgä längs ässträckningarna, och äfven vid järnvägsbyggnad användes äsgruset till ballastering af banan. Pä grund af dessa omständigheter ega äsarna en ekonomisk betydelse, som icke är att underskatta. Skulle vi sakna det lätta till- fälle till jämförelsevis billig väganläggning, de lämna oss, sä hade säkert odlingens utveckling i mänga fall gätt vida längsammare. Åsarna framgå öfver landet än i form af smala ryggar, hvilka stundom ligga flera i bredd, ätskilda af ofta nog vatten- fylda grafvar och gropar, än säsom rader eller orediga samman- gyttringar af runda kullar, än slutligen svälla de ut till bredare platäer och fält. De omgifvas dessutom ofta af jämnare sand- fält. En af de högsta kända åsar i de nordiska länderna är Kejsaräsen i Kangasala, hvars höjd öfver den omgifvande sjön är c. 80 m. Föga lägre är Pyynikki vid Tammerfors, och till ungefär samma höjd när äfven Tavastmon (Hämeenkangas) i Jämijärvi. Bland vära namnkunnigaste äsar äro äfven den branta och höga Hatelmalaäsen vid Tavastehus och den vackra Punka- harju i Kerimäki, som gär fram genom Puruvesis vatten. Hvar- dera är ofta nog sä smal och skarpkammig, att landsvägen en- dast med nöd får rum pä deras öfversta rygg. Imponerande genom sina dimensioner är äfven den äs, som frän Säkylä i Äbo län sträcker sig genom Virtsanoja. --- 10 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. Såsom redan i inledningen framhölls, saknas i Lappland åsarna icke så fullständigt, som man af kartans utseende kunde förmoda, ehuru åssträckningarnas riktningar här äro otillräckligt kända. I Kuolajärvi finnas flera mot O och SO löpande åsar af samma typ som i södra Finland, bland dem den ganska ansen- liga Kolsanharju. 1 andra delar af Lappland finner man i stället för de ryggformiga äsarna orediga gyttringar af bikupformiga kullar, hvilka ofta utan bestämd gräns öfvergä i morängrus- landskap med liknande ytkonfiguration. Bildningar, som sanno- likt ansluta sig till rullstensäsarna, äro de kolossala anhopningar af större och mindre rullstenar, som man finner nedanför Pyhä- tunturi och andra lapska fjäll, och hvilka den finska befolkningen kallar »aluskankaat» (fotäsar). De visa samma omväxlande yt- konfiguration som de egentliga äsarna. Rullstensäsarnas uppkomstsätt är en gäta, som varit mycket svår att tyda. Materialets beskaffenhet och anordning, visar att det aflagrat sig i hastigt strömmande vatten. I ingen händelse kunna de likväl, säsom geologerna till en början antogo, vara uppkastade af hafsvägorna, ty dä skulle de mästa följa samma niväkurva, medan i sjelfva verket olika delar af samma ässträckning ligga pä mycket olika höjd. Man börjar numera allt mera enas om att förklara deras uppkomst pä följande sätt. Vid afsmält- ningen af det stora istäcket uppstodo vattenrika strömmar, som frän isens yta snart sökte sig ned genom sprickor till dess bot- ten och där runno fram längs marken genom istunnlar under starkt hydrauliskt tryck. Dessa smältvattensfloder upptogo grus dels frän underlaget, dels sädant som varit infruset i isen, och detta grus blef i dem rulladt och rensköljdt, och afsatte sig framför tunnlarnas utlopp som ett slags deltabildningar till flo- derna, dels äfven i omedelbar närhet till mynningen pä tunnlar- nas botten, där det efter isens försvinnande blef kvarliggande som längsträckta ryggar af flodgrus. Medan de egentliga rullstensäsarna, som redan nämnts, framgä genom landet i riktningar, parallela med isrörelsens, gä däremot de s. k. tväräsarna eller randmoränerna i riktningar, som ligga vinkelrätt mot de öfriga äsarna, moränryggarna och refflorna. Dessa randmoräner hafva, efter hvad man antager, uppkommit framför isranden, dä det af smältvattensfloderna10 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. Såsom redan i inledningen framhölls, saknas i Lappland åsarna icke så fullständigt, som man af kartans utseende kunde förmoda, ehuru åssträckningarnas riktningar här äro otillräckligt kända. I Kuolajärvi finnas flera mot O och SO löpande åsar af samma typ som i södra Finland, bland dem den ganska ansen- liga Kolsanharju. 1 andra delar af Lappland finner man i stället för de ryggformiga äsarna orediga gyttringar af bikupformiga kullar, hvilka ofta utan bestämd gräns öfvergä i morängrus- landskap med liknande ytkonfiguration. Bildningar, som sanno- likt ansluta sig till rullstensäsarna, äro de kolossala anhopningar af större och mindre rullstenar, som man finner nedanför Pyhä- tunturi och andra lapska fjäll, och hvilka den finska befolkningen kallar »aluskankaat» (fotäsar). De visa samma omväxlande yt- konfiguration som de egentliga äsarna. Rullstensäsarnas uppkomstsätt är en gäta, som varit mycket svår att tyda. Materialets beskaffenhet och anordning, visar att det aflagrat sig i hastigt strömmande vatten. I ingen händelse kunna de likväl, säsom geologerna till en början antogo, vara uppkastade af hafsvägorna, ty dä skulle de mästa följa samma niväkurva, medan i sjelfva verket olika delar af samma ässträckning ligga pä mycket olika höjd. Man börjar numera allt mera enas om att förklara deras uppkomst pä följande sätt. Vid afsmält- ningen af det stora istäcket uppstodo vattenrika strömmar, som frän isens yta snart sökte sig ned genom sprickor till dess bot- ten och där runno fram längs marken genom istunnlar under starkt hydrauliskt tryck. Dessa smältvattensfloder upptogo grus dels frän underlaget, dels sädant som varit infruset i isen, och detta grus blef i dem rulladt och rensköljdt, och afsatte sig framför tunnlarnas utlopp som ett slags deltabildningar till flo- derna, dels äfven i omedelbar närhet till mynningen pä tunnlar- nas botten, där det efter isens försvinnande blef kvarliggande som längsträckta ryggar af flodgrus. Medan de egentliga rullstensäsarna, som redan nämnts, framgä genom landet i riktningar, parallela med isrörelsens, gä däremot de s. k. tväräsarna eller randmoränerna i riktningar, som ligga vinkelrätt mot de öfriga äsarna, moränryggarna och refflorna. Dessa randmoräner hafva, efter hvad man antager, uppkommit framför isranden, dä det af smältvattensfloderna10 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. Såsom redan i inledningen framhölls, saknas i Lappland åsarna icke så fullständigt, som man af kartans utseende kunde förmoda, ehuru åssträckningarnas riktningar här äro otillräckligt kända. I Kuolajärvi finnas flera mot O och SO löpande åsar af samma typ som i södra Finland, bland dem den ganska ansen- liga Kolsanharju. 1 andra delar af Lappland finner man i stället för de ryggformiga äsarna orediga gyttringar af bikupformiga kullar, hvilka ofta utan bestämd gräns öfvergä i morängrus- landskap med liknande ytkonfiguration. Bildningar, som sanno- likt ansluta sig till rullstensäsarna, äro de kolossala anhopningar af större och mindre rullstenar, som man finner nedanför Pyhä- tunturi och andra lapska fjäll, och hvilka den finska befolkningen kallar »aluskankaat» (fotäsar). De visa samma omväxlande yt- konfiguration som de egentliga äsarna. Rullstensäsarnas uppkomstsätt är en gäta, som varit mycket svår att tyda. Materialets beskaffenhet och anordning, visar att det aflagrat sig i hastigt strömmande vatten. I ingen händelse kunna de likväl, säsom geologerna till en början antogo, vara uppkastade af hafsvägorna, ty dä skulle de mästa följa samma niväkurva, medan i sjelfva verket olika delar af samma ässträckning ligga pä mycket olika höjd. Man börjar numera allt mera enas om att förklara deras uppkomst pä följande sätt. Vid afsmält- ningen af det stora istäcket uppstodo vattenrika strömmar, som frän isens yta snart sökte sig ned genom sprickor till dess bot- ten och där runno fram längs marken genom istunnlar under starkt hydrauliskt tryck. Dessa smältvattensfloder upptogo grus dels frän underlaget, dels sädant som varit infruset i isen, och detta grus blef i dem rulladt och rensköljdt, och afsatte sig framför tunnlarnas utlopp som ett slags deltabildningar till flo- derna, dels äfven i omedelbar närhet till mynningen pä tunnlar- nas botten, där det efter isens försvinnande blef kvarliggande som längsträckta ryggar af flodgrus. Medan de egentliga rullstensäsarna, som redan nämnts, framgä genom landet i riktningar, parallela med isrörelsens, gä däremot de s. k. tväräsarna eller randmoränerna i riktningar, som ligga vinkelrätt mot de öfriga äsarna, moränryggarna och refflorna. Dessa randmoräner hafva, efter hvad man antager, uppkommit framför isranden, dä det af smältvattensfloderna --- De lösa jordlagren. 11 medförda gruset och sädant grus, som varit infruset i isen, här aflagrades i det haf, som svallade utanför densamma. Dessa äsar visa sig, där de genomskurits vid järnvägsbyggnader, vara uppbyggda af växlande lager af rullstensgrus samt gröfre och finare sand, stundom med inlagringar af morängrus eller hopar af större stenblock. Den största randmoränen eller den s. k. Sa/pausselkä sträcker sig frän Hangö till Lahtis och därifrän i en bäge till Karelen, där den blir mera afbruten; den följes pä norra sidan pä ett afständ af 20—30 km af en paralleläs, som i öster när ända fram till Koitere. (Vid senaste somrars geologiska under- sökningar har nämligen upptäckts en ässträckning i trakten af Kiihtelysvaara kyrka, som förbinder randmoränen vid Koitere med den norra randmoränens hufvudbäge. Tidigare hade man trott den höra tillsamman med den yttre randmoränen eller Salpaus- selkä.) Dessa randmoräner, särskildt Salpausselkä, hafva haft stor betydelse därigenom, att landsvägar och i senare tider järnvägar följt dem,i det man dragit nytta af terrängens relativa jämnhet och tillgången pä godt grusmaterial. Tväräsarna fortsättas äfven pä svenska sidan om Östersjön och ännu i Norge finner man bildnin- gar, som torde hafva aflagrat sig framför det stora istäckets rand vid samma tidpunkt. I öster hafva de äfven spårats i ryska Kare- len, där dock deras sträckning ännu ej är fullt säkert fastställd. Mot slutet af istiden läg landet vida lägre än nu, sä att hafvet nästan helt och hället öfversvämmade detsamma i den män isen drog sig tillbaka vid sin afsmältning. Man finner därför vid uppmärksamt iakttagande snart sagdt öfverallt i vårt land spår af hafvets inverkan. Morängruset är i sin yta ur- sköljdt, enär det finare materialet bortsköljts och de större blocken sticka fram ur ytan. I grushöjdernas sluttningar har hafvet mångenstädes inskurit skarpa terrasser eller uppkastat strandvallar af genom vågsvallets inverkan rundade och sor- terade stenar eller af sand. Hvardera kan man ofta följa flera kilometer längs en och samma nivå. På flera ställen har man äfven funnit strandvallar innehållande skal af hafsmusslor; i Kuolajärvi i Lappland ligga dessa på en nivå af ett eller halft- annat hundratal meter öfver hafvet. Dessa märken efter hafvets inverkan äro själffallet tydligast där, hvarest marken vid tiden för hafvets svallande befunnit sigDe lösa jordlagren. 11 medförda gruset och sädant grus, som varit infruset i isen, här aflagrades i det haf, som svallade utanför densamma. Dessa äsar visa sig, där de genomskurits vid järnvägsbyggnader, vara uppbyggda af växlande lager af rullstensgrus samt gröfre och finare sand, stundom med inlagringar af morängrus eller hopar af större stenblock. Den största randmoränen eller den s. k. Sa/pausselkä sträcker sig frän Hangö till Lahtis och därifrän i en bäge till Karelen, där den blir mera afbruten; den följes pä norra sidan pä ett afständ af 20—30 km af en paralleläs, som i öster när ända fram till Koitere. (Vid senaste somrars geologiska under- sökningar har nämligen upptäckts en ässträckning i trakten af Kiihtelysvaara kyrka, som förbinder randmoränen vid Koitere med den norra randmoränens hufvudbäge. Tidigare hade man trott den höra tillsamman med den yttre randmoränen eller Salpaus- selkä.) Dessa randmoräner, särskildt Salpausselkä, hafva haft stor betydelse därigenom, att landsvägar och i senare tider järnvägar följt dem,i det man dragit nytta af terrängens relativa jämnhet och tillgången pä godt grusmaterial. Tväräsarna fortsättas äfven pä svenska sidan om Östersjön och ännu i Norge finner man bildnin- gar, som torde hafva aflagrat sig framför det stora istäckets rand vid samma tidpunkt. I öster hafva de äfven spårats i ryska Kare- len, där dock deras sträckning ännu ej är fullt säkert fastställd. Mot slutet af istiden läg landet vida lägre än nu, sä att hafvet nästan helt och hället öfversvämmade detsamma i den män isen drog sig tillbaka vid sin afsmältning. Man finner därför vid uppmärksamt iakttagande snart sagdt öfverallt i vårt land spår af hafvets inverkan. Morängruset är i sin yta ur- sköljdt, enär det finare materialet bortsköljts och de större blocken sticka fram ur ytan. I grushöjdernas sluttningar har hafvet mångenstädes inskurit skarpa terrasser eller uppkastat strandvallar af genom vågsvallets inverkan rundade och sor- terade stenar eller af sand. Hvardera kan man ofta följa flera kilometer längs en och samma nivå. På flera ställen har man äfven funnit strandvallar innehållande skal af hafsmusslor; i Kuolajärvi i Lappland ligga dessa på en nivå af ett eller halft- annat hundratal meter öfver hafvet. Dessa märken efter hafvets inverkan äro själffallet tydligast där, hvarest marken vid tiden för hafvets svallande befunnit sigDe lösa jordlagren. 11 medförda gruset och sädant grus, som varit infruset i isen, här aflagrades i det haf, som svallade utanför densamma. Dessa äsar visa sig, där de genomskurits vid järnvägsbyggnader, vara uppbyggda af växlande lager af rullstensgrus samt gröfre och finare sand, stundom med inlagringar af morängrus eller hopar af större stenblock. Den största randmoränen eller den s. k. Sa/pausselkä sträcker sig frän Hangö till Lahtis och därifrän i en bäge till Karelen, där den blir mera afbruten; den följes pä norra sidan pä ett afständ af 20—30 km af en paralleläs, som i öster när ända fram till Koitere. (Vid senaste somrars geologiska under- sökningar har nämligen upptäckts en ässträckning i trakten af Kiihtelysvaara kyrka, som förbinder randmoränen vid Koitere med den norra randmoränens hufvudbäge. Tidigare hade man trott den höra tillsamman med den yttre randmoränen eller Salpaus- selkä.) Dessa randmoräner, särskildt Salpausselkä, hafva haft stor betydelse därigenom, att landsvägar och i senare tider järnvägar följt dem,i det man dragit nytta af terrängens relativa jämnhet och tillgången pä godt grusmaterial. Tväräsarna fortsättas äfven pä svenska sidan om Östersjön och ännu i Norge finner man bildnin- gar, som torde hafva aflagrat sig framför det stora istäckets rand vid samma tidpunkt. I öster hafva de äfven spårats i ryska Kare- len, där dock deras sträckning ännu ej är fullt säkert fastställd. Mot slutet af istiden läg landet vida lägre än nu, sä att hafvet nästan helt och hället öfversvämmade detsamma i den män isen drog sig tillbaka vid sin afsmältning. Man finner därför vid uppmärksamt iakttagande snart sagdt öfverallt i vårt land spår af hafvets inverkan. Morängruset är i sin yta ur- sköljdt, enär det finare materialet bortsköljts och de större blocken sticka fram ur ytan. I grushöjdernas sluttningar har hafvet mångenstädes inskurit skarpa terrasser eller uppkastat strandvallar af genom vågsvallets inverkan rundade och sor- terade stenar eller af sand. Hvardera kan man ofta följa flera kilometer längs en och samma nivå. På flera ställen har man äfven funnit strandvallar innehållande skal af hafsmusslor; i Kuolajärvi i Lappland ligga dessa på en nivå af ett eller halft- annat hundratal meter öfver hafvet. Dessa märken efter hafvets inverkan äro själffallet tydligast där, hvarest marken vid tiden för hafvets svallande befunnit sig --- 12 Atlas öfver Finland. Karitbladet n:o 4. i öppet läge, medan däremot sädana terränger, som, när hafs- ytan nådde dem, voro skyddade af en skärgård, äro mindre starkt ursköljda. Genom ras och regnflödets eller odlingens inverkan äro äfven terrasserna mångenstädes förstörda, där man skulle vänta att finna dem. Dessa »marina märken» saknas emellertid på de högsta höjderna. Här kvarligger äfven i ytan ett löst, lerrikt grus, ur hvars yta i allmänhet icke framsticka några af hafssvallet fri- sköljda stenblock. Strandvallar söker man här förgäfves, och pä bärgen kvarligga morängrus och lösa stenar, medan längre ned äfven klyftorna ofta äro alldeles renspolade frän grus. Pä mänga ställen kan man nu med stor noggranhet bestämma, hvar gränsen mellan den terräng, som varit utsatt för hafvets inverkan, och den icke ursköljda marken ligger, och man finner dä att denna s. k. »marina gräns» (gränsen för hafssvallets in- verkan) i olika delar af landet ligger pä olika höjd. På karelska näset mellan Viborg och S:t Petersburg ligger den sälunda pä en nivå af 60—80 m öfver den nuvarande hafsytan; pä Hogland är den 86 m, i Lahtistrakten, där den särskildt pä Tiirismaa är mycket utpräglad, c. 150 m, i Säkylä 139 m. Vid Näsijärvi när den en nivå af c. 170 m, i södra Österbotten (Lauhanvuori) omkring 200 m. Längs Päijänne stiger den längsamt frän Lahtis mot norr, tills den när en höjd af c. 200 m. Norr om Ladoga är den 120—160 m, i Pielisjärvi trakten (Kolivaara) redan 200 m, vid Uleäträsk möjligen något däröfver. På Aavasaksa är den 204 m och i södra Lappland i allmänhet omkring 200 m: S om Enare ännu omkring 170 m. Man finner sälunda, att landet varit mycket olikformigt sänkt. De mellersta delarna ha varit djupare sänkta än de sydligaste. Landet har likasom buktat sig. Med ledning af de iakttagelser, som hittills gjorts rörande den marina gränsens läge, och tillgängliga höjduppgifter är närstäende kartskiss upp- gjord, hvilken visar hafvets utbredning, dä landet läg som dju- past sänkt. Endast i norra Lappland och vid gränsen mot ryska Karelen funnos vid denna tid större landpartier. Inom södra Finland höjde sig endast de högsta bergen öfver vattnet, bildande en skärgärd af smä holmar. Genom ett bredt sund, »Svenska sundet», stod detta haf, det »Baltiska ishafvet»,i för- bindelse med Nordsjön, och N om n. v. Onega fans äfven en helt smal förbindelse med Hvita hafvet (Onegasundet).12 Atlas öfver Finland. Karitbladet n:o 4. i öppet läge, medan däremot sädana terränger, som, när hafs- ytan nådde dem, voro skyddade af en skärgård, äro mindre starkt ursköljda. Genom ras och regnflödets eller odlingens inverkan äro äfven terrasserna mångenstädes förstörda, där man skulle vänta att finna dem. Dessa »marina märken» saknas emellertid på de högsta höjderna. Här kvarligger äfven i ytan ett löst, lerrikt grus, ur hvars yta i allmänhet icke framsticka några af hafssvallet fri- sköljda stenblock. Strandvallar söker man här förgäfves, och pä bärgen kvarligga morängrus och lösa stenar, medan längre ned äfven klyftorna ofta äro alldeles renspolade frän grus. Pä mänga ställen kan man nu med stor noggranhet bestämma, hvar gränsen mellan den terräng, som varit utsatt för hafvets inverkan, och den icke ursköljda marken ligger, och man finner dä att denna s. k. »marina gräns» (gränsen för hafssvallets in- verkan) i olika delar af landet ligger pä olika höjd. På karelska näset mellan Viborg och S:t Petersburg ligger den sälunda pä en nivå af 60—80 m öfver den nuvarande hafsytan; pä Hogland är den 86 m, i Lahtistrakten, där den särskildt pä Tiirismaa är mycket utpräglad, c. 150 m, i Säkylä 139 m. Vid Näsijärvi när den en nivå af c. 170 m, i södra Österbotten (Lauhanvuori) omkring 200 m. Längs Päijänne stiger den längsamt frän Lahtis mot norr, tills den när en höjd af c. 200 m. Norr om Ladoga är den 120—160 m, i Pielisjärvi trakten (Kolivaara) redan 200 m, vid Uleäträsk möjligen något däröfver. På Aavasaksa är den 204 m och i södra Lappland i allmänhet omkring 200 m: S om Enare ännu omkring 170 m. Man finner sälunda, att landet varit mycket olikformigt sänkt. De mellersta delarna ha varit djupare sänkta än de sydligaste. Landet har likasom buktat sig. Med ledning af de iakttagelser, som hittills gjorts rörande den marina gränsens läge, och tillgängliga höjduppgifter är närstäende kartskiss upp- gjord, hvilken visar hafvets utbredning, dä landet läg som dju- past sänkt. Endast i norra Lappland och vid gränsen mot ryska Karelen funnos vid denna tid större landpartier. Inom södra Finland höjde sig endast de högsta bergen öfver vattnet, bildande en skärgärd af smä holmar. Genom ett bredt sund, »Svenska sundet», stod detta haf, det »Baltiska ishafvet»,i för- bindelse med Nordsjön, och N om n. v. Onega fans äfven en helt smal förbindelse med Hvita hafvet (Onegasundet).12 Atlas öfver Finland. Karitbladet n:o 4. i öppet läge, medan däremot sädana terränger, som, när hafs- ytan nådde dem, voro skyddade af en skärgård, äro mindre starkt ursköljda. Genom ras och regnflödets eller odlingens inverkan äro äfven terrasserna mångenstädes förstörda, där man skulle vänta att finna dem. Dessa »marina märken» saknas emellertid på de högsta höjderna. Här kvarligger äfven i ytan ett löst, lerrikt grus, ur hvars yta i allmänhet icke framsticka några af hafssvallet fri- sköljda stenblock. Strandvallar söker man här förgäfves, och pä bärgen kvarligga morängrus och lösa stenar, medan längre ned äfven klyftorna ofta äro alldeles renspolade frän grus. Pä mänga ställen kan man nu med stor noggranhet bestämma, hvar gränsen mellan den terräng, som varit utsatt för hafvets inverkan, och den icke ursköljda marken ligger, och man finner dä att denna s. k. »marina gräns» (gränsen för hafssvallets in- verkan) i olika delar af landet ligger pä olika höjd. På karelska näset mellan Viborg och S:t Petersburg ligger den sälunda pä en nivå af 60—80 m öfver den nuvarande hafsytan; pä Hogland är den 86 m, i Lahtistrakten, där den särskildt pä Tiirismaa är mycket utpräglad, c. 150 m, i Säkylä 139 m. Vid Näsijärvi när den en nivå af c. 170 m, i södra Österbotten (Lauhanvuori) omkring 200 m. Längs Päijänne stiger den längsamt frän Lahtis mot norr, tills den när en höjd af c. 200 m. Norr om Ladoga är den 120—160 m, i Pielisjärvi trakten (Kolivaara) redan 200 m, vid Uleäträsk möjligen något däröfver. På Aavasaksa är den 204 m och i södra Lappland i allmänhet omkring 200 m: S om Enare ännu omkring 170 m. Man finner sälunda, att landet varit mycket olikformigt sänkt. De mellersta delarna ha varit djupare sänkta än de sydligaste. Landet har likasom buktat sig. Med ledning af de iakttagelser, som hittills gjorts rörande den marina gränsens läge, och tillgängliga höjduppgifter är närstäende kartskiss upp- gjord, hvilken visar hafvets utbredning, dä landet läg som dju- past sänkt. Endast i norra Lappland och vid gränsen mot ryska Karelen funnos vid denna tid större landpartier. Inom södra Finland höjde sig endast de högsta bergen öfver vattnet, bildande en skärgärd af smä holmar. Genom ett bredt sund, »Svenska sundet», stod detta haf, det »Baltiska ishafvet»,i för- bindelse med Nordsjön, och N om n. v. Onega fans äfven en helt smal förbindelse med Hvita hafvet (Onegasundet). --- De lösa jordlagren. 13 Medan landet sålunda vär sänkt under hafvet, afsatte sig i detta de lerlager, som man nu finner här, hufvudsakligen längs efter kusterna, men i mindre mängd äfven vid de inre sjöarnas Fig. 1. Kartskiss, visande maximiutbredningen af istidens haf i Skandi- navien och Finland. Det streckade utmärker hafvet; det hvita är land; med finare konturer äro angifna de nuvarande och med gröfre de forn- tida kustlinierna. stränder (se kartbladet n:o 4). En stor del af dessa leraflagringar bildas, åtminstone djupare ned, af den s. k. hvarfviga leran eller glacialleran. Denna utmärker sig, såsom namnet anger, genomDe lösa jordlagren. 13 Medan landet sålunda vär sänkt under hafvet, afsatte sig i detta de lerlager, som man nu finner här, hufvudsakligen längs efter kusterna, men i mindre mängd äfven vid de inre sjöarnas Fig. 1. Kartskiss, visande maximiutbredningen af istidens haf i Skandi- navien och Finland. Det streckade utmärker hafvet; det hvita är land; med finare konturer äro angifna de nuvarande och med gröfre de forn- tida kustlinierna. stränder (se kartbladet n:o 4). En stor del af dessa leraflagringar bildas, åtminstone djupare ned, af den s. k. hvarfviga leran eller glacialleran. Denna utmärker sig, såsom namnet anger, genomDe lösa jordlagren. 13 Medan landet sålunda vär sänkt under hafvet, afsatte sig i detta de lerlager, som man nu finner här, hufvudsakligen längs efter kusterna, men i mindre mängd äfven vid de inre sjöarnas Fig. 1. Kartskiss, visande maximiutbredningen af istidens haf i Skandi- navien och Finland. Det streckade utmärker hafvet; det hvita är land; med finare konturer äro angifna de nuvarande och med gröfre de forn- tida kustlinierna. stränder (se kartbladet n:o 4). En stor del af dessa leraflagringar bildas, åtminstone djupare ned, af den s. k. hvarfviga leran eller glacialleran. Denna utmärker sig, såsom namnet anger, genom --- 14 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. sin ytterst utpräglade hvarfvighet eller skiktning, i det den be- står af en omväxling af ljusare och mörkare skikt, hvilkas tjock- lek varierar mellan 1 mm och 1 cm. Denna lera klyfver sig ytterst lätt utmed skikten och kallas därför i Nyland skiflera. På Åland är glacialleran kalkhaltig och kallas då kvarfvig mer- gel. Glacialleran aflagrades under tiden för det stora istäckets afsmältning, vid en tid dä landet som nämndt var djupt sänkt under hafvet. Säsom redan nämndes i det föregäende, uppstod vid istäckets afsmältning en mängd smältvattensfloder, som ur- sköljde morängrusmaterialet, hvars gröfre beständsdelar rullades och till sist aflagrades i närheten af flodmynningarna, medan de finare fördes ut i hafvet, som sälunda, i synnerhet om vären och sommaren, fylldes med ett fint lerslam. Om vintern mäste na- turligtvis tillförseln af slam hafva varit mindre. Därpä beror den omväxling af olikartade skikt denna lera visar. De ljusare, ofta äfven mera sandiga delarna aflagrades om våren, den ler- rikare mörkare delen under hösten och vintern, då jämförelse- vis litet materiel fanns uppslammadt. Dessa skikt äro sålunda att betrakta som årsskikt. De mera tjockskiktade lerorna, hvilka i allmänhet äfven äro de mera sandblandade, hafva tydligtvis uppkommit på sådana ställen, där sedimentafsättningen var rik- ligare, alltså närmare isranden, de tunnskiktade åter på längre afstånd från densamma. Den hvarfviga leran öfvergår ofta nedåt i fin violettgrå glacialsand. Någon gång kan man finna morängrus öfverlagrande den hvarfviga leran, hvilket beror på att istäcket ånyo ryckt fram öfver ett område, som det redan lemnat. För öfrigt hvilar den hvarfviga leran, enligt sakens natur, alltid pä det tidigare uppkomna morängruset och rull- stensgruset. Den hvarfviga leran finner man i dagytan hufvudsakligen i de högre belägna delarna af Nyland och Egentliga Finland samt Tavastehus och Tammerfors trakterna, där den når ända upp till en nivå af c. 140 m. Närmast kusterna är den betäckt af yngre leraflagringar. Äfven i Ladogatrakten finner man hvarfvig lera på de högre belägna terrängerna; men märkvär- digt nog saknas den nästan helt och hållet på karelska näset, där sandiga aflagringar förherska. Äfven inom rapakiviområdet närmast W om Viborg finner man jämförelsevis litet hvarfvig lera, ehuru trakten icke är så högländ att den ej skulle hafva haft 14 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. sin ytterst utpräglade hvarfvighet eller skiktning, i det den be- står af en omväxling af ljusare och mörkare skikt, hvilkas tjock- lek varierar mellan 1 mm och 1 cm. Denna lera klyfver sig ytterst lätt utmed skikten och kallas därför i Nyland skiflera. På Åland är glacialleran kalkhaltig och kallas då kvarfvig mer- gel. Glacialleran aflagrades under tiden för det stora istäckets afsmältning, vid en tid dä landet som nämndt var djupt sänkt under hafvet. Säsom redan nämndes i det föregäende, uppstod vid istäckets afsmältning en mängd smältvattensfloder, som ur- sköljde morängrusmaterialet, hvars gröfre beständsdelar rullades och till sist aflagrades i närheten af flodmynningarna, medan de finare fördes ut i hafvet, som sälunda, i synnerhet om vären och sommaren, fylldes med ett fint lerslam. Om vintern mäste na- turligtvis tillförseln af slam hafva varit mindre. Därpä beror den omväxling af olikartade skikt denna lera visar. De ljusare, ofta äfven mera sandiga delarna aflagrades om våren, den ler- rikare mörkare delen under hösten och vintern, då jämförelse- vis litet materiel fanns uppslammadt. Dessa skikt äro sålunda att betrakta som årsskikt. De mera tjockskiktade lerorna, hvilka i allmänhet äfven äro de mera sandblandade, hafva tydligtvis uppkommit på sådana ställen, där sedimentafsättningen var rik- ligare, alltså närmare isranden, de tunnskiktade åter på längre afstånd från densamma. Den hvarfviga leran öfvergår ofta nedåt i fin violettgrå glacialsand. Någon gång kan man finna morängrus öfverlagrande den hvarfviga leran, hvilket beror på att istäcket ånyo ryckt fram öfver ett område, som det redan lemnat. För öfrigt hvilar den hvarfviga leran, enligt sakens natur, alltid pä det tidigare uppkomna morängruset och rull- stensgruset. Den hvarfviga leran finner man i dagytan hufvudsakligen i de högre belägna delarna af Nyland och Egentliga Finland samt Tavastehus och Tammerfors trakterna, där den når ända upp till en nivå af c. 140 m. Närmast kusterna är den betäckt af yngre leraflagringar. Äfven i Ladogatrakten finner man hvarfvig lera på de högre belägna terrängerna; men märkvär- digt nog saknas den nästan helt och hållet på karelska näset, där sandiga aflagringar förherska. Äfven inom rapakiviområdet närmast W om Viborg finner man jämförelsevis litet hvarfvig lera, ehuru trakten icke är så högländ att den ej skulle hafva haft 14 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. sin ytterst utpräglade hvarfvighet eller skiktning, i det den be- står af en omväxling af ljusare och mörkare skikt, hvilkas tjock- lek varierar mellan 1 mm och 1 cm. Denna lera klyfver sig ytterst lätt utmed skikten och kallas därför i Nyland skiflera. På Åland är glacialleran kalkhaltig och kallas då kvarfvig mer- gel. Glacialleran aflagrades under tiden för det stora istäckets afsmältning, vid en tid dä landet som nämndt var djupt sänkt under hafvet. Säsom redan nämndes i det föregäende, uppstod vid istäckets afsmältning en mängd smältvattensfloder, som ur- sköljde morängrusmaterialet, hvars gröfre beständsdelar rullades och till sist aflagrades i närheten af flodmynningarna, medan de finare fördes ut i hafvet, som sälunda, i synnerhet om vären och sommaren, fylldes med ett fint lerslam. Om vintern mäste na- turligtvis tillförseln af slam hafva varit mindre. Därpä beror den omväxling af olikartade skikt denna lera visar. De ljusare, ofta äfven mera sandiga delarna aflagrades om våren, den ler- rikare mörkare delen under hösten och vintern, då jämförelse- vis litet materiel fanns uppslammadt. Dessa skikt äro sålunda att betrakta som årsskikt. De mera tjockskiktade lerorna, hvilka i allmänhet äfven äro de mera sandblandade, hafva tydligtvis uppkommit på sådana ställen, där sedimentafsättningen var rik- ligare, alltså närmare isranden, de tunnskiktade åter på längre afstånd från densamma. Den hvarfviga leran öfvergår ofta nedåt i fin violettgrå glacialsand. Någon gång kan man finna morängrus öfverlagrande den hvarfviga leran, hvilket beror på att istäcket ånyo ryckt fram öfver ett område, som det redan lemnat. För öfrigt hvilar den hvarfviga leran, enligt sakens natur, alltid pä det tidigare uppkomna morängruset och rull- stensgruset. Den hvarfviga leran finner man i dagytan hufvudsakligen i de högre belägna delarna af Nyland och Egentliga Finland samt Tavastehus och Tammerfors trakterna, där den når ända upp till en nivå af c. 140 m. Närmast kusterna är den betäckt af yngre leraflagringar. Äfven i Ladogatrakten finner man hvarfvig lera på de högre belägna terrängerna; men märkvär- digt nog saknas den nästan helt och hållet på karelska näset, där sandiga aflagringar förherska. Äfven inom rapakiviområdet närmast W om Viborg finner man jämförelsevis litet hvarfvig lera, ehuru trakten icke är så högländ att den ej skulle hafva haft --- De lösa jordlagren. 15 tillfälle att där afsätta sig. Också i den läglända, men 'smä- kuperade trakten N om Björneborg har denna lera päfallande ringa utbredning. 1 hvilken utsträckning hvarfvig lera före- kommer i Österbotten, är svärt att afgöra, dä ytlagren här bestä af yngre leror. Vid djupare gräfningar finnes den här öfverallt ännu i Uleäborgs trakten. Hvarpä den olikformiga utbredningen af hvarfviga leran beror, är ganska svärt att förklara. Möjligen var orsaken den, att starka strömningar förekommit i glacialhafvet, sä att ler- slammet hade tillfälle att afsätta sig blott pä de mot dem skyd- dade ställena, säledes i regeln pä de djupaste platserna inom hvarje enskild trakt. Till en del beror det säkerligen äfven pä att den senare bortsköljts frän de högre terrängerna. Hvarfviga leran innehäller stundom egendomligt formade mergelkonkretioner, s. k. Imatrastenar. Hos oss har man däre- mot aldrig i densamma funnit fossila rester af de djurarter, som lefde i det kalla hafvet vid tiden för dess bildning: I mellersta Sverige åter har man i hvarfviga leran funnit skal af musslor, som nu lefva blott i de arktiska hafven. Efter en af dem be- nämnes det »Baltiska ishafvet» äfven Yol/dia-hafvet. Efter istiden begynte landet å nyo småningom höja sig. Sunden i vester likasom i nordost afstängdes, och dä vid denna tid Öresund ännu icke existerade, förvandlade sig Östersjön till en väldig insjö med sött vatten. Vittnesbörd härom lämna de strandvallar, som man funnit i Estland och på Gotland i öppet läge vid kusten af Östersjön, men högt öfver dess nu- varande yta, inneslutande skal af sådana musslor, som endast lefva i sött vatten. Den mest karaktäristiska bland dessa var Ancylus fluviatilis, efter hvilken detta forntida stora sötvattens- haf, den största af alla kända insjöar, blifvit kallad Ancylus-sjön. Under denna sjös största utbredning öfversvämmade den större delen af södra Finland, i det endast i midten af landet funnos större öar, medan äfven landmassorna i norra och östra Fin- land sedan Yoldiatiden tillvuxit i storlek, och numera stodo i omedelbar förbindelse med det ryska fastlandet. Ladoga var däremot fortfarande genom breda sund förbunden med Öster- sjön. Då landmassorna under denna tid i våra trakter hade så ringa utsträckning, hade de rinnande vattnen således föga tillfälle att urskölja landet. Isen hade äfven under denna tid iDe lösa jordlagren. 15 tillfälle att där afsätta sig. Också i den läglända, men 'smä- kuperade trakten N om Björneborg har denna lera päfallande ringa utbredning. 1 hvilken utsträckning hvarfvig lera före- kommer i Österbotten, är svärt att afgöra, dä ytlagren här bestä af yngre leror. Vid djupare gräfningar finnes den här öfverallt ännu i Uleäborgs trakten. Hvarpä den olikformiga utbredningen af hvarfviga leran beror, är ganska svärt att förklara. Möjligen var orsaken den, att starka strömningar förekommit i glacialhafvet, sä att ler- slammet hade tillfälle att afsätta sig blott pä de mot dem skyd- dade ställena, säledes i regeln pä de djupaste platserna inom hvarje enskild trakt. Till en del beror det säkerligen äfven pä att den senare bortsköljts frän de högre terrängerna. Hvarfviga leran innehäller stundom egendomligt formade mergelkonkretioner, s. k. Imatrastenar. Hos oss har man däre- mot aldrig i densamma funnit fossila rester af de djurarter, som lefde i det kalla hafvet vid tiden för dess bildning: I mellersta Sverige åter har man i hvarfviga leran funnit skal af musslor, som nu lefva blott i de arktiska hafven. Efter en af dem be- nämnes det »Baltiska ishafvet» äfven Yol/dia-hafvet. Efter istiden begynte landet å nyo småningom höja sig. Sunden i vester likasom i nordost afstängdes, och dä vid denna tid Öresund ännu icke existerade, förvandlade sig Östersjön till en väldig insjö med sött vatten. Vittnesbörd härom lämna de strandvallar, som man funnit i Estland och på Gotland i öppet läge vid kusten af Östersjön, men högt öfver dess nu- varande yta, inneslutande skal af sådana musslor, som endast lefva i sött vatten. Den mest karaktäristiska bland dessa var Ancylus fluviatilis, efter hvilken detta forntida stora sötvattens- haf, den största af alla kända insjöar, blifvit kallad Ancylus-sjön. Under denna sjös största utbredning öfversvämmade den större delen af södra Finland, i det endast i midten af landet funnos större öar, medan äfven landmassorna i norra och östra Fin- land sedan Yoldiatiden tillvuxit i storlek, och numera stodo i omedelbar förbindelse med det ryska fastlandet. Ladoga var däremot fortfarande genom breda sund förbunden med Öster- sjön. Då landmassorna under denna tid i våra trakter hade så ringa utsträckning, hade de rinnande vattnen således föga tillfälle att urskölja landet. Isen hade äfven under denna tid iDe lösa jordlagren. 15 tillfälle att där afsätta sig. Också i den läglända, men 'smä- kuperade trakten N om Björneborg har denna lera päfallande ringa utbredning. 1 hvilken utsträckning hvarfvig lera före- kommer i Österbotten, är svärt att afgöra, dä ytlagren här bestä af yngre leror. Vid djupare gräfningar finnes den här öfverallt ännu i Uleäborgs trakten. Hvarpä den olikformiga utbredningen af hvarfviga leran beror, är ganska svärt att förklara. Möjligen var orsaken den, att starka strömningar förekommit i glacialhafvet, sä att ler- slammet hade tillfälle att afsätta sig blott pä de mot dem skyd- dade ställena, säledes i regeln pä de djupaste platserna inom hvarje enskild trakt. Till en del beror det säkerligen äfven pä att den senare bortsköljts frän de högre terrängerna. Hvarfviga leran innehäller stundom egendomligt formade mergelkonkretioner, s. k. Imatrastenar. Hos oss har man däre- mot aldrig i densamma funnit fossila rester af de djurarter, som lefde i det kalla hafvet vid tiden för dess bildning: I mellersta Sverige åter har man i hvarfviga leran funnit skal af musslor, som nu lefva blott i de arktiska hafven. Efter en af dem be- nämnes det »Baltiska ishafvet» äfven Yol/dia-hafvet. Efter istiden begynte landet å nyo småningom höja sig. Sunden i vester likasom i nordost afstängdes, och dä vid denna tid Öresund ännu icke existerade, förvandlade sig Östersjön till en väldig insjö med sött vatten. Vittnesbörd härom lämna de strandvallar, som man funnit i Estland och på Gotland i öppet läge vid kusten af Östersjön, men högt öfver dess nu- varande yta, inneslutande skal af sådana musslor, som endast lefva i sött vatten. Den mest karaktäristiska bland dessa var Ancylus fluviatilis, efter hvilken detta forntida stora sötvattens- haf, den största af alla kända insjöar, blifvit kallad Ancylus-sjön. Under denna sjös största utbredning öfversvämmade den större delen af södra Finland, i det endast i midten af landet funnos större öar, medan äfven landmassorna i norra och östra Fin- land sedan Yoldiatiden tillvuxit i storlek, och numera stodo i omedelbar förbindelse med det ryska fastlandet. Ladoga var däremot fortfarande genom breda sund förbunden med Öster- sjön. Då landmassorna under denna tid i våra trakter hade så ringa utsträckning, hade de rinnande vattnen således föga tillfälle att urskölja landet. Isen hade äfven under denna tid i --- 16 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. Skandinavien endast en jämförelsevis obetydlig utbredning, och en så riklig slamtillförsel egde sålunda icke rum, som under den tid, då i Yoldiahafvet den hvarfviga leran aflagrade sig. Då under Ancylustidens senaste skede större delar af landet småningom höjt sig ur hafvet, och vårfloden sålunda blef i till- fälle att från dem bortföra större mängder lerslam, afsatte sig detta utanför de dåvarande kusterna i form af ganska mäktiga aflagringar af »ancyluslera» (äfven kallad undre grålera). Denna lera är icke hvarfvig som glacialleran, utan likformig, skenbart oskiktad, och visar i torrt tillstånd ofta ett egendomligt skåligt brott. Vid mikroskopisk undersökning finner man i densamma sådana kisel- alger (diatomacéer), som lefva i sött vatten, och stundom äfven lämningar af högre växter. Samtidigt med ancylusleran aflagrade sig naturligtvis i grundare vatten äfven sandlager. Under Ancylustiden fortgick höjningen af landet så länge, till dess det vid ett skede stod något högre än för närvarande, hvilket visas af terrasser, som ligga under den nuvarande hafs- ytan. Därefter kom å nyo ett skede, då landet begynte sjunka och hafvet åter inkräktade på detsamma. Det öppnade sig en förbindelse med Nordsjön, genom Bältena och Öresund, och vattnet blef återigen saltigt. I aflagringarna från denna tid finner man därför rester af sådana djur och växtarter, som lefva i salt eller bräckt vatten, bl. a. hjärtmusslan, Cardium edule, blåmusslan, Mytilus edulis, Tellina baltica samt Litorina litorea och rudis, efter hvilka detta salta haf benämnts Litorina- hafvet. Vid Östermyra i Vasa län har man i leraflagringar från denna tid funnit skelettdelar af en flundreart, som endast lefver i ganska starkt salthaltigt vatten, och äfven de i litorinaleran funna diatomacerna häntyda på att salthalten då var vida högre än nu. Närstående kartskiss ger en ungefärlig föreställning om Litorinahafvets utbredning i Finland. Äfven vid denna tid var landsänkningen olikformig, så att landet i Österbotten, hvars södra del var nästan helt och hållet öfversvämmad, låg 80—100 m under den nuvarande hafsytan, i södra Finland däremot en- dast omkring 50 m lägre än nu. Ladoga var genom tvenne smala sund förbunden med Finska viken. Under Litorinatiden existerade redan de stora insjöarna Näsijärvi, Päijänne och Saima och stodo genom floder i för-16 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. Skandinavien endast en jämförelsevis obetydlig utbredning, och en så riklig slamtillförsel egde sålunda icke rum, som under den tid, då i Yoldiahafvet den hvarfviga leran aflagrade sig. Då under Ancylustidens senaste skede större delar af landet småningom höjt sig ur hafvet, och vårfloden sålunda blef i till- fälle att från dem bortföra större mängder lerslam, afsatte sig detta utanför de dåvarande kusterna i form af ganska mäktiga aflagringar af »ancyluslera» (äfven kallad undre grålera). Denna lera är icke hvarfvig som glacialleran, utan likformig, skenbart oskiktad, och visar i torrt tillstånd ofta ett egendomligt skåligt brott. Vid mikroskopisk undersökning finner man i densamma sådana kisel- alger (diatomacéer), som lefva i sött vatten, och stundom äfven lämningar af högre växter. Samtidigt med ancylusleran aflagrade sig naturligtvis i grundare vatten äfven sandlager. Under Ancylustiden fortgick höjningen af landet så länge, till dess det vid ett skede stod något högre än för närvarande, hvilket visas af terrasser, som ligga under den nuvarande hafs- ytan. Därefter kom å nyo ett skede, då landet begynte sjunka och hafvet åter inkräktade på detsamma. Det öppnade sig en förbindelse med Nordsjön, genom Bältena och Öresund, och vattnet blef återigen saltigt. I aflagringarna från denna tid finner man därför rester af sådana djur och växtarter, som lefva i salt eller bräckt vatten, bl. a. hjärtmusslan, Cardium edule, blåmusslan, Mytilus edulis, Tellina baltica samt Litorina litorea och rudis, efter hvilka detta salta haf benämnts Litorina- hafvet. Vid Östermyra i Vasa län har man i leraflagringar från denna tid funnit skelettdelar af en flundreart, som endast lefver i ganska starkt salthaltigt vatten, och äfven de i litorinaleran funna diatomacerna häntyda på att salthalten då var vida högre än nu. Närstående kartskiss ger en ungefärlig föreställning om Litorinahafvets utbredning i Finland. Äfven vid denna tid var landsänkningen olikformig, så att landet i Österbotten, hvars södra del var nästan helt och hållet öfversvämmad, låg 80—100 m under den nuvarande hafsytan, i södra Finland däremot en- dast omkring 50 m lägre än nu. Ladoga var genom tvenne smala sund förbunden med Finska viken. Under Litorinatiden existerade redan de stora insjöarna Näsijärvi, Päijänne och Saima och stodo genom floder i för-16 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. Skandinavien endast en jämförelsevis obetydlig utbredning, och en så riklig slamtillförsel egde sålunda icke rum, som under den tid, då i Yoldiahafvet den hvarfviga leran aflagrade sig. Då under Ancylustidens senaste skede större delar af landet småningom höjt sig ur hafvet, och vårfloden sålunda blef i till- fälle att från dem bortföra större mängder lerslam, afsatte sig detta utanför de dåvarande kusterna i form af ganska mäktiga aflagringar af »ancyluslera» (äfven kallad undre grålera). Denna lera är icke hvarfvig som glacialleran, utan likformig, skenbart oskiktad, och visar i torrt tillstånd ofta ett egendomligt skåligt brott. Vid mikroskopisk undersökning finner man i densamma sådana kisel- alger (diatomacéer), som lefva i sött vatten, och stundom äfven lämningar af högre växter. Samtidigt med ancylusleran aflagrade sig naturligtvis i grundare vatten äfven sandlager. Under Ancylustiden fortgick höjningen af landet så länge, till dess det vid ett skede stod något högre än för närvarande, hvilket visas af terrasser, som ligga under den nuvarande hafs- ytan. Därefter kom å nyo ett skede, då landet begynte sjunka och hafvet åter inkräktade på detsamma. Det öppnade sig en förbindelse med Nordsjön, genom Bältena och Öresund, och vattnet blef återigen saltigt. I aflagringarna från denna tid finner man därför rester af sådana djur och växtarter, som lefva i salt eller bräckt vatten, bl. a. hjärtmusslan, Cardium edule, blåmusslan, Mytilus edulis, Tellina baltica samt Litorina litorea och rudis, efter hvilka detta salta haf benämnts Litorina- hafvet. Vid Östermyra i Vasa län har man i leraflagringar från denna tid funnit skelettdelar af en flundreart, som endast lefver i ganska starkt salthaltigt vatten, och äfven de i litorinaleran funna diatomacerna häntyda på att salthalten då var vida högre än nu. Närstående kartskiss ger en ungefärlig föreställning om Litorinahafvets utbredning i Finland. Äfven vid denna tid var landsänkningen olikformig, så att landet i Österbotten, hvars södra del var nästan helt och hållet öfversvämmad, låg 80—100 m under den nuvarande hafsytan, i södra Finland däremot en- dast omkring 50 m lägre än nu. Ladoga var genom tvenne smala sund förbunden med Finska viken. Under Litorinatiden existerade redan de stora insjöarna Näsijärvi, Päijänne och Saima och stodo genom floder i för- --- De lösa jordlagren. 17" bindelse med hafvet. Alla dessa floder medförde rikligt slam- material, i synnerhet sedan landet höjt sig så mycket, att de begynte genomskära de äldre leraflagringarna. Sälunda aflagra- des nu längs Litorinahafvets stränder lager af lera och lerblandad sand. Litorinaleran i Finska vikens kusttrakter, den s. k. äker- leran, äfven kallad öfre grälera, är säsom det senare namnet anger, till färgen grå. utan tydlig skiktning och ofta ganska ren. Den litorinalera, som finnes längs Bottenhafvets kuster och bl. a. täcker större delen af det österbottniska låglandet, har vanligen i färskt tillstånd en svart färg och luktar starkt ät svafvelväte. Icke sällan innehåller denna — österbottniska »svartlera» i ganska rik- liga mängder mussel- skal, hvilka genom sin stora kalkhalt delvis torde betinga dess frukt- barhet. — Litorinaleran täcker pä lägre belägna terränger merendels an- cylusleran och hvarfviga leran, hvarför man fin- ner dessa leror i dagytan hufvudsakligen i högre belägna trakter, som ej öfvertäckts af Litorina- hafvet. Under alla de ske- den, då delar af Finland varit betäckta af hafvet, aflagrades na- turligtvis där i kustliniens omedelbara närhet äfven sandlager, men då i allmänhet inga organiska rester finnas bevarade i dessa, är det svårt och i en del fall omöjligt att skilja de un- der olika tider bildade sandaflagringarna från hvarandra. Den sand, som aflagrades under istiden i omedelbar anslutning till rullstensäsarna, eller rullsanden, är i allmänhet medelgrof, till färgen gul- eller brunaktig och visar, där den ligger orubbad, ofta samma egendomliga »korsande» lagring, som är vanlig i ås- Fig. 2. Kartskiss, utvisande hvilka delar af det nuvarande landet voro öfverflutna af Litorinahafvet.De lösa jordlagren. 17" bindelse med hafvet. Alla dessa floder medförde rikligt slam- material, i synnerhet sedan landet höjt sig så mycket, att de begynte genomskära de äldre leraflagringarna. Sälunda aflagra- des nu längs Litorinahafvets stränder lager af lera och lerblandad sand. Litorinaleran i Finska vikens kusttrakter, den s. k. äker- leran, äfven kallad öfre grälera, är säsom det senare namnet anger, till färgen grå. utan tydlig skiktning och ofta ganska ren. Den litorinalera, som finnes längs Bottenhafvets kuster och bl. a. täcker större delen af det österbottniska låglandet, har vanligen i färskt tillstånd en svart färg och luktar starkt ät svafvelväte. Icke sällan innehåller denna — österbottniska »svartlera» i ganska rik- liga mängder mussel- skal, hvilka genom sin stora kalkhalt delvis torde betinga dess frukt- barhet. — Litorinaleran täcker pä lägre belägna terränger merendels an- cylusleran och hvarfviga leran, hvarför man fin- ner dessa leror i dagytan hufvudsakligen i högre belägna trakter, som ej öfvertäckts af Litorina- hafvet. Under alla de ske- den, då delar af Finland varit betäckta af hafvet, aflagrades na- turligtvis där i kustliniens omedelbara närhet äfven sandlager, men då i allmänhet inga organiska rester finnas bevarade i dessa, är det svårt och i en del fall omöjligt att skilja de un- der olika tider bildade sandaflagringarna från hvarandra. Den sand, som aflagrades under istiden i omedelbar anslutning till rullstensäsarna, eller rullsanden, är i allmänhet medelgrof, till färgen gul- eller brunaktig och visar, där den ligger orubbad, ofta samma egendomliga »korsande» lagring, som är vanlig i ås- Fig. 2. Kartskiss, utvisande hvilka delar af det nuvarande landet voro öfverflutna af Litorinahafvet.De lösa jordlagren. 17" bindelse med hafvet. Alla dessa floder medförde rikligt slam- material, i synnerhet sedan landet höjt sig så mycket, att de begynte genomskära de äldre leraflagringarna. Sälunda aflagra- des nu längs Litorinahafvets stränder lager af lera och lerblandad sand. Litorinaleran i Finska vikens kusttrakter, den s. k. äker- leran, äfven kallad öfre grälera, är säsom det senare namnet anger, till färgen grå. utan tydlig skiktning och ofta ganska ren. Den litorinalera, som finnes längs Bottenhafvets kuster och bl. a. täcker större delen af det österbottniska låglandet, har vanligen i färskt tillstånd en svart färg och luktar starkt ät svafvelväte. Icke sällan innehåller denna — österbottniska »svartlera» i ganska rik- liga mängder mussel- skal, hvilka genom sin stora kalkhalt delvis torde betinga dess frukt- barhet. — Litorinaleran täcker pä lägre belägna terränger merendels an- cylusleran och hvarfviga leran, hvarför man fin- ner dessa leror i dagytan hufvudsakligen i högre belägna trakter, som ej öfvertäckts af Litorina- hafvet. Under alla de ske- den, då delar af Finland varit betäckta af hafvet, aflagrades na- turligtvis där i kustliniens omedelbara närhet äfven sandlager, men då i allmänhet inga organiska rester finnas bevarade i dessa, är det svårt och i en del fall omöjligt att skilja de un- der olika tider bildade sandaflagringarna från hvarandra. Den sand, som aflagrades under istiden i omedelbar anslutning till rullstensäsarna, eller rullsanden, är i allmänhet medelgrof, till färgen gul- eller brunaktig och visar, där den ligger orubbad, ofta samma egendomliga »korsande» lagring, som är vanlig i ås- Fig. 2. Kartskiss, utvisande hvilka delar af det nuvarande landet voro öfverflutna af Litorinahafvet. --- 18 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. gruset. Den egentliga glacialsanden, som under istiden aflagra- des i hafvet på längre afstånd från smältvattenflodernas myn- ningar, är, såsom redan nämndes, vanligen gråviolett och täckes oftast af hvarfvig lera. En fin grågul stoftsand förekommer äfven stundom som ekvivalent till glacialleran. Sedan landet blef befriadt från istäcket, har naturligtvis aflagringen af sand oafbrutet pågått vid flodernas mynningar, och allt eftersom vid landets fortgående höjning mynningen förflyttade sig samtidigt med kustlinierna, drog sig äfven sandaflagringen allt längre utåt, medan de tidigare bildade flodsandlagren å nyo genomskuros och delvis bortsvämmades af floden. Sålunda finner man vid de nord- finska och lapska floderna massor af flodsand, af hvilka de som äro belägna närmare källorna aflagrat sig redan under istidens senaste skede, de närmare hafvet liggande däremot under ancylus- och litorinatiderna, och vid den nuvarande mynningen pågår naturligtvis sandaflagringen fortfarande i den dag som är. När sandfält af äldre datum, t. ex. de som omgifva åsarna, under landets höjning kommit i räckhåll för vågsvallet, hafva de naturligtvis bearbetats och omlagrats genom dettas inverkan. Ofta har äfven vinden omformat sandfälten genom att samman- hopa den finare sanden till dyner eller flygsandsvallar. Vackra dyner, som kanta Litorinahafvets forna strand, finner man på karelska näset, särskildt vid dess kust mot Finska viken. Äfven i trakten af Brahestad finnas liknande dynbildningar; också längre ifrån den nuvarande kustlinien finner man ställvis, t. ex. S om Uleä älf och på Tavastmon, NW om Tammerfors, mer eller mindre utplänade äldre flygsandsvallar. Om ock, säsom ofvan anmärkts, sä godt som all i dag- ytan förekommande sand i trakter, som ligga under den marina gränsen, är af postglacial älder i sä mätto, att den under post- glacial tid omlagrats af vägorna, sä torde dock, om man undan- tager flodsandsbildningarna, större sandfält hos oss i allmänhet existera endast där, hvarest redan under istiden sand eller sandigt grus i större massor förekommit. Särskildt torde den sandiga beskaffenheten af karelska näsets mark vara beroende därpä, att redan de glaciala jordlagren, morängruset och rullstensgruset, här öfvervägande hade en sandig beskaffenhet. Som kändt pägär i trakterna kring Östersjön äfven under närvarande tid en höjning af landet, och äfven nu är nivä-18 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. gruset. Den egentliga glacialsanden, som under istiden aflagra- des i hafvet på längre afstånd från smältvattenflodernas myn- ningar, är, såsom redan nämndes, vanligen gråviolett och täckes oftast af hvarfvig lera. En fin grågul stoftsand förekommer äfven stundom som ekvivalent till glacialleran. Sedan landet blef befriadt från istäcket, har naturligtvis aflagringen af sand oafbrutet pågått vid flodernas mynningar, och allt eftersom vid landets fortgående höjning mynningen förflyttade sig samtidigt med kustlinierna, drog sig äfven sandaflagringen allt längre utåt, medan de tidigare bildade flodsandlagren å nyo genomskuros och delvis bortsvämmades af floden. Sålunda finner man vid de nord- finska och lapska floderna massor af flodsand, af hvilka de som äro belägna närmare källorna aflagrat sig redan under istidens senaste skede, de närmare hafvet liggande däremot under ancylus- och litorinatiderna, och vid den nuvarande mynningen pågår naturligtvis sandaflagringen fortfarande i den dag som är. När sandfält af äldre datum, t. ex. de som omgifva åsarna, under landets höjning kommit i räckhåll för vågsvallet, hafva de naturligtvis bearbetats och omlagrats genom dettas inverkan. Ofta har äfven vinden omformat sandfälten genom att samman- hopa den finare sanden till dyner eller flygsandsvallar. Vackra dyner, som kanta Litorinahafvets forna strand, finner man på karelska näset, särskildt vid dess kust mot Finska viken. Äfven i trakten af Brahestad finnas liknande dynbildningar; också längre ifrån den nuvarande kustlinien finner man ställvis, t. ex. S om Uleä älf och på Tavastmon, NW om Tammerfors, mer eller mindre utplänade äldre flygsandsvallar. Om ock, säsom ofvan anmärkts, sä godt som all i dag- ytan förekommande sand i trakter, som ligga under den marina gränsen, är af postglacial älder i sä mätto, att den under post- glacial tid omlagrats af vägorna, sä torde dock, om man undan- tager flodsandsbildningarna, större sandfält hos oss i allmänhet existera endast där, hvarest redan under istiden sand eller sandigt grus i större massor förekommit. Särskildt torde den sandiga beskaffenheten af karelska näsets mark vara beroende därpä, att redan de glaciala jordlagren, morängruset och rullstensgruset, här öfvervägande hade en sandig beskaffenhet. Som kändt pägär i trakterna kring Östersjön äfven under närvarande tid en höjning af landet, och äfven nu är nivä-18 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. gruset. Den egentliga glacialsanden, som under istiden aflagra- des i hafvet på längre afstånd från smältvattenflodernas myn- ningar, är, såsom redan nämndes, vanligen gråviolett och täckes oftast af hvarfvig lera. En fin grågul stoftsand förekommer äfven stundom som ekvivalent till glacialleran. Sedan landet blef befriadt från istäcket, har naturligtvis aflagringen af sand oafbrutet pågått vid flodernas mynningar, och allt eftersom vid landets fortgående höjning mynningen förflyttade sig samtidigt med kustlinierna, drog sig äfven sandaflagringen allt längre utåt, medan de tidigare bildade flodsandlagren å nyo genomskuros och delvis bortsvämmades af floden. Sålunda finner man vid de nord- finska och lapska floderna massor af flodsand, af hvilka de som äro belägna närmare källorna aflagrat sig redan under istidens senaste skede, de närmare hafvet liggande däremot under ancylus- och litorinatiderna, och vid den nuvarande mynningen pågår naturligtvis sandaflagringen fortfarande i den dag som är. När sandfält af äldre datum, t. ex. de som omgifva åsarna, under landets höjning kommit i räckhåll för vågsvallet, hafva de naturligtvis bearbetats och omlagrats genom dettas inverkan. Ofta har äfven vinden omformat sandfälten genom att samman- hopa den finare sanden till dyner eller flygsandsvallar. Vackra dyner, som kanta Litorinahafvets forna strand, finner man på karelska näset, särskildt vid dess kust mot Finska viken. Äfven i trakten af Brahestad finnas liknande dynbildningar; också längre ifrån den nuvarande kustlinien finner man ställvis, t. ex. S om Uleä älf och på Tavastmon, NW om Tammerfors, mer eller mindre utplänade äldre flygsandsvallar. Om ock, säsom ofvan anmärkts, sä godt som all i dag- ytan förekommande sand i trakter, som ligga under den marina gränsen, är af postglacial älder i sä mätto, att den under post- glacial tid omlagrats af vägorna, sä torde dock, om man undan- tager flodsandsbildningarna, större sandfält hos oss i allmänhet existera endast där, hvarest redan under istiden sand eller sandigt grus i större massor förekommit. Särskildt torde den sandiga beskaffenheten af karelska näsets mark vara beroende därpä, att redan de glaciala jordlagren, morängruset och rullstensgruset, här öfvervägande hade en sandig beskaffenhet. Som kändt pägär i trakterna kring Östersjön äfven under närvarande tid en höjning af landet, och äfven nu är nivä- --- De lösa jordlagren. 19 förändringen olikformig. Störst är landhöjningen vid Kvarken och Bottenhafvets vestra strand, där den under de sista 100 åren utgjort omkr. I m, medan den i södra delen af landet i allmänhet utgjort 45—-60 cm, delvis t. o. m. därunder, och i Östersjöpro- vinserna samt vid S:t Petersburg är lika med o. Landhöjningen är ett för värt land ganska betydelsefullt geografiskt fenomen, som i förening med den samtidigt pägäende tillsvämningen af sand ästadkommer igengrundning af vikar och sund, samman- växning af holmar o. s. v. och i synnerhet vid Bottniska vikens inre del ofta gjort hamnarna oanvändbara. Ovisst är tillsvidare om denna landhöjning i en fortsättning pägätt, sedan landsänk- ningen under Litorinatiden aflöstes af en höjning, eller om den endast är »en svag och kortvarig efterdyning efter de ojämförligt mera omfattande förhistoriska niväförändringarna», säsom den svenske forskaren De Geer, som mera än nägon annan studerat dessa kapitel af de nordiska ländernas geografiska utveckling, häller för antagligt. En följd af den olikformiga höjningen af landet har varit att äfven insjöarna, där deras inre delar blifvit mera höjda än deras utlopp, efter hand blifvit likasom utstjälpta ät söder. Pä grund af dessa och andra omständigheter hafva sjöarna därför flerstädes ändrat utlopp. Sälunda hafva Saimasjöarna fordom haft sitt utlopp mot W genom de vattendrag, som mellan Salpaus- selkä och dess norra parallelkam i mänga krökningar flyta till Kymmene älf. Dessa vattendrag, som i O endast af ett smalt, 5 m högt näs skiljas frän Saimas sydvestligaste vik, bestä till större delen af en rad af smala sjöar (Kivijärvivattnen), för- bundna genom strömmar, hvilkas bredd och djup tyda pä, att här fordom framströmmat vida betydligare vattenmassor än nu. Då de inre delarna af landet småningom höjde sig i högre grad än trakten kring Saimas södra del, blef sjöns vatten efter hand likasom utstjälpt mot S. Möjligt är att härvid äfven trakten kring det gamla utloppet höjdes nägot mera, än sjöns sydöstra del. Huru som helst nädde vattnet i Saimen vid nägot tillfälle, dä det vestligare afloppet ej förmädde afbörda allt vatten, som frän norr tillfördes, en sä hög nivä, att det i sjöns sydöstra hörn öfversteg Salpausselkäs kam och genom dess lösa grus- massa banade sig en ny, kortare väg till hafvet. Nu uppkommo säledes Vuoksenflodens öfra lopp och dess talrika vattenfall,De lösa jordlagren. 19 förändringen olikformig. Störst är landhöjningen vid Kvarken och Bottenhafvets vestra strand, där den under de sista 100 åren utgjort omkr. I m, medan den i södra delen af landet i allmänhet utgjort 45—-60 cm, delvis t. o. m. därunder, och i Östersjöpro- vinserna samt vid S:t Petersburg är lika med o. Landhöjningen är ett för värt land ganska betydelsefullt geografiskt fenomen, som i förening med den samtidigt pägäende tillsvämningen af sand ästadkommer igengrundning af vikar och sund, samman- växning af holmar o. s. v. och i synnerhet vid Bottniska vikens inre del ofta gjort hamnarna oanvändbara. Ovisst är tillsvidare om denna landhöjning i en fortsättning pägätt, sedan landsänk- ningen under Litorinatiden aflöstes af en höjning, eller om den endast är »en svag och kortvarig efterdyning efter de ojämförligt mera omfattande förhistoriska niväförändringarna», säsom den svenske forskaren De Geer, som mera än nägon annan studerat dessa kapitel af de nordiska ländernas geografiska utveckling, häller för antagligt. En följd af den olikformiga höjningen af landet har varit att äfven insjöarna, där deras inre delar blifvit mera höjda än deras utlopp, efter hand blifvit likasom utstjälpta ät söder. Pä grund af dessa och andra omständigheter hafva sjöarna därför flerstädes ändrat utlopp. Sälunda hafva Saimasjöarna fordom haft sitt utlopp mot W genom de vattendrag, som mellan Salpaus- selkä och dess norra parallelkam i mänga krökningar flyta till Kymmene älf. Dessa vattendrag, som i O endast af ett smalt, 5 m högt näs skiljas frän Saimas sydvestligaste vik, bestä till större delen af en rad af smala sjöar (Kivijärvivattnen), för- bundna genom strömmar, hvilkas bredd och djup tyda pä, att här fordom framströmmat vida betydligare vattenmassor än nu. Då de inre delarna af landet småningom höjde sig i högre grad än trakten kring Saimas södra del, blef sjöns vatten efter hand likasom utstjälpt mot S. Möjligt är att härvid äfven trakten kring det gamla utloppet höjdes nägot mera, än sjöns sydöstra del. Huru som helst nädde vattnet i Saimen vid nägot tillfälle, dä det vestligare afloppet ej förmädde afbörda allt vatten, som frän norr tillfördes, en sä hög nivä, att det i sjöns sydöstra hörn öfversteg Salpausselkäs kam och genom dess lösa grus- massa banade sig en ny, kortare väg till hafvet. Nu uppkommo säledes Vuoksenflodens öfra lopp och dess talrika vattenfall,De lösa jordlagren. 19 förändringen olikformig. Störst är landhöjningen vid Kvarken och Bottenhafvets vestra strand, där den under de sista 100 åren utgjort omkr. I m, medan den i södra delen af landet i allmänhet utgjort 45—-60 cm, delvis t. o. m. därunder, och i Östersjöpro- vinserna samt vid S:t Petersburg är lika med o. Landhöjningen är ett för värt land ganska betydelsefullt geografiskt fenomen, som i förening med den samtidigt pägäende tillsvämningen af sand ästadkommer igengrundning af vikar och sund, samman- växning af holmar o. s. v. och i synnerhet vid Bottniska vikens inre del ofta gjort hamnarna oanvändbara. Ovisst är tillsvidare om denna landhöjning i en fortsättning pägätt, sedan landsänk- ningen under Litorinatiden aflöstes af en höjning, eller om den endast är »en svag och kortvarig efterdyning efter de ojämförligt mera omfattande förhistoriska niväförändringarna», säsom den svenske forskaren De Geer, som mera än nägon annan studerat dessa kapitel af de nordiska ländernas geografiska utveckling, häller för antagligt. En följd af den olikformiga höjningen af landet har varit att äfven insjöarna, där deras inre delar blifvit mera höjda än deras utlopp, efter hand blifvit likasom utstjälpta ät söder. Pä grund af dessa och andra omständigheter hafva sjöarna därför flerstädes ändrat utlopp. Sälunda hafva Saimasjöarna fordom haft sitt utlopp mot W genom de vattendrag, som mellan Salpaus- selkä och dess norra parallelkam i mänga krökningar flyta till Kymmene älf. Dessa vattendrag, som i O endast af ett smalt, 5 m högt näs skiljas frän Saimas sydvestligaste vik, bestä till större delen af en rad af smala sjöar (Kivijärvivattnen), för- bundna genom strömmar, hvilkas bredd och djup tyda pä, att här fordom framströmmat vida betydligare vattenmassor än nu. Då de inre delarna af landet småningom höjde sig i högre grad än trakten kring Saimas södra del, blef sjöns vatten efter hand likasom utstjälpt mot S. Möjligt är att härvid äfven trakten kring det gamla utloppet höjdes nägot mera, än sjöns sydöstra del. Huru som helst nädde vattnet i Saimen vid nägot tillfälle, dä det vestligare afloppet ej förmädde afbörda allt vatten, som frän norr tillfördes, en sä hög nivä, att det i sjöns sydöstra hörn öfversteg Salpausselkäs kam och genom dess lösa grus- massa banade sig en ny, kortare väg till hafvet. Nu uppkommo säledes Vuoksenflodens öfra lopp och dess talrika vattenfall, --- 20 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. bland dem det väldiga Imatra, hvarest vattnet, efter att i början hafva bildat en bred fors, smäningom ät sig utskurit en smalare men djup ränna i den starkt förklyftade graniten. De talrika jättegrytorna pä det nuvarande fallets östra strand vittna ännu tydligt om vattnets forna framfart i den nu öfvergifna, bredare strömfäran. Vid denna tid torde ännu det sund, som under Litorina- tiden förband Ladoga med Finska viken, hafva förefunnits. Ge- nom den fortsatta höjningen af trakten kring Ladoga, vid hvilken sjöns norra del höjdes mera än den södra, afstängdes emellertid detta sund och Ladoga blef en insjö, hvars vatten i förening med Saimasjöarnas utföll i Viborgska viken. De flodformiga sjöarna O om Viborg äro rester af detta forna vattendrag. Dä emellertid trakten kring Ladogas norra del fortsättningsvis höjde sig, medan landhöjningen vid dess södra strand var mera obe- tydlig, stjälptes vattenmassan smäningom allt mera mot söder, till dess den rann öfver mot SW och genom den nuvarande Nevan banade sig en ny väg till hafvet. Vuoksen flöt nu 1/0 Ladoga, icke längre som förut ur densamma; och Saimavattnen, som en gäng utfallit genom den nuvarande Kymmenes utlopps- vik, nädde frän och med nu först pä en läng omväg hafvet. Andra omgestaltningar af vattendragens lopp, säsom sär- skildt flodernas förgreningar, hafva sannolikt haft sin orsak i öfversvämmingar under värfloden, dä det förra flodloppet varit tilldämdt af is. Ännu mera har dock Finlands hydrografi omgestaltats ge- nom tillsvämningen af sand, hvarigenom sjöarna uppgrundats, och i främsta rummet genom inflytande af torfbildningen. Ota- liga grunda vattensamlingar, särskildt inom kusttrakterna, där marken bestär af lera, hafva efter hand inkräktats af vegeta- tionen och småningom utfyllts af 7orf, växtrester i bland- ning med kemiskt utfällda humusämnen, hvilka bilda den s. k. torfdyn. I de undre lagren af sådana, genom utfyllning af sjöar uppkomna torfmossar finner man i torfven hufvusakligen lämningar af vass, säf och andra vattenväxter, ofta blandade med rester af de träd, som vuxit kring mossens kanter. Efter hand som den sjö, i hvilken torfbildningen pägätt, blifvit upp- grundad, hafva vattenväxterna ersatts af starr och hvitmossa, hvilken senare i mer eller mindre förmultnad form ofta bildar20 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. bland dem det väldiga Imatra, hvarest vattnet, efter att i början hafva bildat en bred fors, smäningom ät sig utskurit en smalare men djup ränna i den starkt förklyftade graniten. De talrika jättegrytorna pä det nuvarande fallets östra strand vittna ännu tydligt om vattnets forna framfart i den nu öfvergifna, bredare strömfäran. Vid denna tid torde ännu det sund, som under Litorina- tiden förband Ladoga med Finska viken, hafva förefunnits. Ge- nom den fortsatta höjningen af trakten kring Ladoga, vid hvilken sjöns norra del höjdes mera än den södra, afstängdes emellertid detta sund och Ladoga blef en insjö, hvars vatten i förening med Saimasjöarnas utföll i Viborgska viken. De flodformiga sjöarna O om Viborg äro rester af detta forna vattendrag. Dä emellertid trakten kring Ladogas norra del fortsättningsvis höjde sig, medan landhöjningen vid dess södra strand var mera obe- tydlig, stjälptes vattenmassan smäningom allt mera mot söder, till dess den rann öfver mot SW och genom den nuvarande Nevan banade sig en ny väg till hafvet. Vuoksen flöt nu 1/0 Ladoga, icke längre som förut ur densamma; och Saimavattnen, som en gäng utfallit genom den nuvarande Kymmenes utlopps- vik, nädde frän och med nu först pä en läng omväg hafvet. Andra omgestaltningar af vattendragens lopp, säsom sär- skildt flodernas förgreningar, hafva sannolikt haft sin orsak i öfversvämmingar under värfloden, dä det förra flodloppet varit tilldämdt af is. Ännu mera har dock Finlands hydrografi omgestaltats ge- nom tillsvämningen af sand, hvarigenom sjöarna uppgrundats, och i främsta rummet genom inflytande af torfbildningen. Ota- liga grunda vattensamlingar, särskildt inom kusttrakterna, där marken bestär af lera, hafva efter hand inkräktats af vegeta- tionen och småningom utfyllts af 7orf, växtrester i bland- ning med kemiskt utfällda humusämnen, hvilka bilda den s. k. torfdyn. I de undre lagren af sådana, genom utfyllning af sjöar uppkomna torfmossar finner man i torfven hufvusakligen lämningar af vass, säf och andra vattenväxter, ofta blandade med rester af de träd, som vuxit kring mossens kanter. Efter hand som den sjö, i hvilken torfbildningen pägätt, blifvit upp- grundad, hafva vattenväxterna ersatts af starr och hvitmossa, hvilken senare i mer eller mindre förmultnad form ofta bildar20 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. bland dem det väldiga Imatra, hvarest vattnet, efter att i början hafva bildat en bred fors, smäningom ät sig utskurit en smalare men djup ränna i den starkt förklyftade graniten. De talrika jättegrytorna pä det nuvarande fallets östra strand vittna ännu tydligt om vattnets forna framfart i den nu öfvergifna, bredare strömfäran. Vid denna tid torde ännu det sund, som under Litorina- tiden förband Ladoga med Finska viken, hafva förefunnits. Ge- nom den fortsatta höjningen af trakten kring Ladoga, vid hvilken sjöns norra del höjdes mera än den södra, afstängdes emellertid detta sund och Ladoga blef en insjö, hvars vatten i förening med Saimasjöarnas utföll i Viborgska viken. De flodformiga sjöarna O om Viborg äro rester af detta forna vattendrag. Dä emellertid trakten kring Ladogas norra del fortsättningsvis höjde sig, medan landhöjningen vid dess södra strand var mera obe- tydlig, stjälptes vattenmassan smäningom allt mera mot söder, till dess den rann öfver mot SW och genom den nuvarande Nevan banade sig en ny väg till hafvet. Vuoksen flöt nu 1/0 Ladoga, icke längre som förut ur densamma; och Saimavattnen, som en gäng utfallit genom den nuvarande Kymmenes utlopps- vik, nädde frän och med nu först pä en läng omväg hafvet. Andra omgestaltningar af vattendragens lopp, säsom sär- skildt flodernas förgreningar, hafva sannolikt haft sin orsak i öfversvämmingar under värfloden, dä det förra flodloppet varit tilldämdt af is. Ännu mera har dock Finlands hydrografi omgestaltats ge- nom tillsvämningen af sand, hvarigenom sjöarna uppgrundats, och i främsta rummet genom inflytande af torfbildningen. Ota- liga grunda vattensamlingar, särskildt inom kusttrakterna, där marken bestär af lera, hafva efter hand inkräktats af vegeta- tionen och småningom utfyllts af 7orf, växtrester i bland- ning med kemiskt utfällda humusämnen, hvilka bilda den s. k. torfdyn. I de undre lagren af sådana, genom utfyllning af sjöar uppkomna torfmossar finner man i torfven hufvusakligen lämningar af vass, säf och andra vattenväxter, ofta blandade med rester af de träd, som vuxit kring mossens kanter. Efter hand som den sjö, i hvilken torfbildningen pägätt, blifvit upp- grundad, hafva vattenväxterna ersatts af starr och hvitmossa, hvilken senare i mer eller mindre förmultnad form ofta bildar --- De lösa jordlagren. 21 hufvudmassan af torfven i Finland, särskildt i de ofantliga mos- sarna i landets inre delar. En stor del torfmossar har äfven uppkommit icke genom att sjöbäcken småningom igenfyllts, utan genom att marken småningom blifvit vattensjuk och försumpad, i det vegetationen själf åstadkommit vattnets stagnerande. Den torf, som bildat sig på sådana ställen, innehåller själffallet icke lämningar af vattenväxter, utan af mossa, starr och sådana träd- slag, som trifvas på fuktig mark. Af sistnämnda slag äro de flesta af de stora mossarna på det sydösterbottniska flacklandet. Då dessa mossar kunnat bilda sig först sedan Litorinahafvet dragit sig tillbaka från trakten, äro de af jämförelsevis ung ålder och motsvarande ringa mäktighet. Mossarna i norra Lapp- land, hvilka där icke blott förekomma i grunda bäcken eller på lågländ, jämn mark, utan äfven på sluttande grusmarker, äro merendels ännu grundare och åtminstone i sina öfre lager sam- mansatta af starrväxter. I södra och mellersta Lappland finnas dock äfven väldiga flackmossar af samma slag som i södra delarna af Finland. Torfven, som intager omkring !/5s af Finlands areal, före- kommer i ganska jämn fördelning inom alla landets delar. Blott inom vissa delar af lermarkerna i Nylands och Äbo län kan den stundom finnas sä sparsamt, att landtmannen lider brist pä torfmull till inblandning i den styfva leran. Dä torfmossarna, särskildt när de, säsom i kusttrakterna merendels är fallet, hvila pä lergrund, erbjuda ett lätt tillfälle till odling, och torfven i en framtid sannolikt äfven kommer att finna användning som bränsle, eger värt land i torfmossarna en rikedomskälla, som hit- tills endast i ringa grad blifvit använd. Å andra sidan har mossarnas stora ymnighet för jordbrukaren i värt land medfört en ytterst kännbar olägenhet därigenom, att den ökade vatten- utdunstningen frän dem i hög grad bidrager till att framkalla de förhärjande nattfrosterna. Dä torfmossarnas bildning inom hvarje trakt pägätt frän den tid, dä landet först höjdes öfver hafvet, och de understa delarna af pä olika niväer belägna mossar säledes äro af olika älder, kan man genom att studera de växtrester, som finnas bevarade i torflagren, bilda sig en föreställning om beskaffen- heten och växlingarna hos den vegetation, som efter istiden smäningom tagit landet i besittning. 1 full öfvensstämmelse medDe lösa jordlagren. 21 hufvudmassan af torfven i Finland, särskildt i de ofantliga mos- sarna i landets inre delar. En stor del torfmossar har äfven uppkommit icke genom att sjöbäcken småningom igenfyllts, utan genom att marken småningom blifvit vattensjuk och försumpad, i det vegetationen själf åstadkommit vattnets stagnerande. Den torf, som bildat sig på sådana ställen, innehåller själffallet icke lämningar af vattenväxter, utan af mossa, starr och sådana träd- slag, som trifvas på fuktig mark. Af sistnämnda slag äro de flesta af de stora mossarna på det sydösterbottniska flacklandet. Då dessa mossar kunnat bilda sig först sedan Litorinahafvet dragit sig tillbaka från trakten, äro de af jämförelsevis ung ålder och motsvarande ringa mäktighet. Mossarna i norra Lapp- land, hvilka där icke blott förekomma i grunda bäcken eller på lågländ, jämn mark, utan äfven på sluttande grusmarker, äro merendels ännu grundare och åtminstone i sina öfre lager sam- mansatta af starrväxter. I södra och mellersta Lappland finnas dock äfven väldiga flackmossar af samma slag som i södra delarna af Finland. Torfven, som intager omkring !/5s af Finlands areal, före- kommer i ganska jämn fördelning inom alla landets delar. Blott inom vissa delar af lermarkerna i Nylands och Äbo län kan den stundom finnas sä sparsamt, att landtmannen lider brist pä torfmull till inblandning i den styfva leran. Dä torfmossarna, särskildt när de, säsom i kusttrakterna merendels är fallet, hvila pä lergrund, erbjuda ett lätt tillfälle till odling, och torfven i en framtid sannolikt äfven kommer att finna användning som bränsle, eger värt land i torfmossarna en rikedomskälla, som hit- tills endast i ringa grad blifvit använd. Å andra sidan har mossarnas stora ymnighet för jordbrukaren i värt land medfört en ytterst kännbar olägenhet därigenom, att den ökade vatten- utdunstningen frän dem i hög grad bidrager till att framkalla de förhärjande nattfrosterna. Dä torfmossarnas bildning inom hvarje trakt pägätt frän den tid, dä landet först höjdes öfver hafvet, och de understa delarna af pä olika niväer belägna mossar säledes äro af olika älder, kan man genom att studera de växtrester, som finnas bevarade i torflagren, bilda sig en föreställning om beskaffen- heten och växlingarna hos den vegetation, som efter istiden smäningom tagit landet i besittning. 1 full öfvensstämmelse medDe lösa jordlagren. 21 hufvudmassan af torfven i Finland, särskildt i de ofantliga mos- sarna i landets inre delar. En stor del torfmossar har äfven uppkommit icke genom att sjöbäcken småningom igenfyllts, utan genom att marken småningom blifvit vattensjuk och försumpad, i det vegetationen själf åstadkommit vattnets stagnerande. Den torf, som bildat sig på sådana ställen, innehåller själffallet icke lämningar af vattenväxter, utan af mossa, starr och sådana träd- slag, som trifvas på fuktig mark. Af sistnämnda slag äro de flesta af de stora mossarna på det sydösterbottniska flacklandet. Då dessa mossar kunnat bilda sig först sedan Litorinahafvet dragit sig tillbaka från trakten, äro de af jämförelsevis ung ålder och motsvarande ringa mäktighet. Mossarna i norra Lapp- land, hvilka där icke blott förekomma i grunda bäcken eller på lågländ, jämn mark, utan äfven på sluttande grusmarker, äro merendels ännu grundare och åtminstone i sina öfre lager sam- mansatta af starrväxter. I södra och mellersta Lappland finnas dock äfven väldiga flackmossar af samma slag som i södra delarna af Finland. Torfven, som intager omkring !/5s af Finlands areal, före- kommer i ganska jämn fördelning inom alla landets delar. Blott inom vissa delar af lermarkerna i Nylands och Äbo län kan den stundom finnas sä sparsamt, att landtmannen lider brist pä torfmull till inblandning i den styfva leran. Dä torfmossarna, särskildt när de, säsom i kusttrakterna merendels är fallet, hvila pä lergrund, erbjuda ett lätt tillfälle till odling, och torfven i en framtid sannolikt äfven kommer att finna användning som bränsle, eger värt land i torfmossarna en rikedomskälla, som hit- tills endast i ringa grad blifvit använd. Å andra sidan har mossarnas stora ymnighet för jordbrukaren i värt land medfört en ytterst kännbar olägenhet därigenom, att den ökade vatten- utdunstningen frän dem i hög grad bidrager till att framkalla de förhärjande nattfrosterna. Dä torfmossarnas bildning inom hvarje trakt pägätt frän den tid, dä landet först höjdes öfver hafvet, och de understa delarna af pä olika niväer belägna mossar säledes äro af olika älder, kan man genom att studera de växtrester, som finnas bevarade i torflagren, bilda sig en föreställning om beskaffen- heten och växlingarna hos den vegetation, som efter istiden smäningom tagit landet i besittning. 1 full öfvensstämmelse med --- i 22 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. de resultat, hvartill studiet af värt lands öfriga jordlager ledt oss, har man i de understa delarna af öfver den »marina grän- sen» belägna mossar i sydöstra delen af värt land funnit rester af en flora, hvars beskaffenhet visar, att klimatet vid dess bild- ning ännu var arktiskt. Denna flora med sin af viden, dvärg- björk etc. karakteriserade vegetation undanträngdes af en annan, i hvilken tallen var hufvudträdet. Tallen följdes i södra Fin- land under Litorinatiden af eken, som nägot senare äter begynte trängas undan af granen. Studiet af dessa växtlämningar visar tillika, att klimatet under ett skede af Litorinatiden var nägot varmare än nu, sä att växter, som nu förekomma endast ilän- der, hvilkas medeltemperatur är ett par grader högre än värt lands, dä kunde trifvas härstädes. I ett visst samband med torfbildningsprocessen stär äfven bildningen af sjö- och myrmalm, hvilken i slant- eller skorp- lika stycken afsätter sig pä sjöarnas och myrarnas botten. Vattnets halt af genom växternas förmultning bildade organiska syror och kolsyra gör det nämligen möjligt för detsamma att utlösa järn ur jordlagren, och detta järn utfälles sedermera till följd af mikroskopiska organismers verksamhet eller genom direkt oxidation i form af järnoxihydrat eller järnockra. Faunan mäste naturligtvis inom det finska naturomrädet hafva genomgått samma växlingar som klimatet och floran. Först inställde sig här, vid slutet af isperioden, sådana djurarter, som nu lefva i högnordiska trakter, och sedermera, allt eftersom klimatet blef mildare och landet höjde sig öfver hafvet, allt flere af de djurarter som nu finnas i Finland. En anmärkningsvärd egendomlighet för den nuvarande finska insjöfaunan är före- komsten uti många af de större sjöarna af några djurarter, som egentligen äro hemmahörande i Ishafvet, men däremot saknas i Nordsjön och Atlanten. Dessa ishafsformer, till hvilka höra vikaresälen, hornsimpan och några kräftdjur, hafva tydligen for- domtima inkommit i Yoldia-hafvet genom Onegasundet och hafva där, då vattnet småningom blef sött, afpassat sina lefnadsvanor efter de förändrade förhållandena. Då insjöarna sedermera af- stängdes från Ancylussjön, kunde dessa arter således fortlefva i dem, ehuru de ursprungligen voro uteslutande hafsdjur. I Enare saknas, såsom O. Nordqvist nyligen funnit, denna »relikta» ishafsfauna, hvilket förklaras därigenom att förändringen fråni 22 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. de resultat, hvartill studiet af värt lands öfriga jordlager ledt oss, har man i de understa delarna af öfver den »marina grän- sen» belägna mossar i sydöstra delen af värt land funnit rester af en flora, hvars beskaffenhet visar, att klimatet vid dess bild- ning ännu var arktiskt. Denna flora med sin af viden, dvärg- björk etc. karakteriserade vegetation undanträngdes af en annan, i hvilken tallen var hufvudträdet. Tallen följdes i södra Fin- land under Litorinatiden af eken, som nägot senare äter begynte trängas undan af granen. Studiet af dessa växtlämningar visar tillika, att klimatet under ett skede af Litorinatiden var nägot varmare än nu, sä att växter, som nu förekomma endast ilän- der, hvilkas medeltemperatur är ett par grader högre än värt lands, dä kunde trifvas härstädes. I ett visst samband med torfbildningsprocessen stär äfven bildningen af sjö- och myrmalm, hvilken i slant- eller skorp- lika stycken afsätter sig pä sjöarnas och myrarnas botten. Vattnets halt af genom växternas förmultning bildade organiska syror och kolsyra gör det nämligen möjligt för detsamma att utlösa järn ur jordlagren, och detta järn utfälles sedermera till följd af mikroskopiska organismers verksamhet eller genom direkt oxidation i form af järnoxihydrat eller järnockra. Faunan mäste naturligtvis inom det finska naturomrädet hafva genomgått samma växlingar som klimatet och floran. Först inställde sig här, vid slutet af isperioden, sådana djurarter, som nu lefva i högnordiska trakter, och sedermera, allt eftersom klimatet blef mildare och landet höjde sig öfver hafvet, allt flere af de djurarter som nu finnas i Finland. En anmärkningsvärd egendomlighet för den nuvarande finska insjöfaunan är före- komsten uti många af de större sjöarna af några djurarter, som egentligen äro hemmahörande i Ishafvet, men däremot saknas i Nordsjön och Atlanten. Dessa ishafsformer, till hvilka höra vikaresälen, hornsimpan och några kräftdjur, hafva tydligen for- domtima inkommit i Yoldia-hafvet genom Onegasundet och hafva där, då vattnet småningom blef sött, afpassat sina lefnadsvanor efter de förändrade förhållandena. Då insjöarna sedermera af- stängdes från Ancylussjön, kunde dessa arter således fortlefva i dem, ehuru de ursprungligen voro uteslutande hafsdjur. I Enare saknas, såsom O. Nordqvist nyligen funnit, denna »relikta» ishafsfauna, hvilket förklaras därigenom att förändringen fråni 22 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. de resultat, hvartill studiet af värt lands öfriga jordlager ledt oss, har man i de understa delarna af öfver den »marina grän- sen» belägna mossar i sydöstra delen af värt land funnit rester af en flora, hvars beskaffenhet visar, att klimatet vid dess bild- ning ännu var arktiskt. Denna flora med sin af viden, dvärg- björk etc. karakteriserade vegetation undanträngdes af en annan, i hvilken tallen var hufvudträdet. Tallen följdes i södra Fin- land under Litorinatiden af eken, som nägot senare äter begynte trängas undan af granen. Studiet af dessa växtlämningar visar tillika, att klimatet under ett skede af Litorinatiden var nägot varmare än nu, sä att växter, som nu förekomma endast ilän- der, hvilkas medeltemperatur är ett par grader högre än värt lands, dä kunde trifvas härstädes. I ett visst samband med torfbildningsprocessen stär äfven bildningen af sjö- och myrmalm, hvilken i slant- eller skorp- lika stycken afsätter sig pä sjöarnas och myrarnas botten. Vattnets halt af genom växternas förmultning bildade organiska syror och kolsyra gör det nämligen möjligt för detsamma att utlösa järn ur jordlagren, och detta järn utfälles sedermera till följd af mikroskopiska organismers verksamhet eller genom direkt oxidation i form af järnoxihydrat eller järnockra. Faunan mäste naturligtvis inom det finska naturomrädet hafva genomgått samma växlingar som klimatet och floran. Först inställde sig här, vid slutet af isperioden, sådana djurarter, som nu lefva i högnordiska trakter, och sedermera, allt eftersom klimatet blef mildare och landet höjde sig öfver hafvet, allt flere af de djurarter som nu finnas i Finland. En anmärkningsvärd egendomlighet för den nuvarande finska insjöfaunan är före- komsten uti många af de större sjöarna af några djurarter, som egentligen äro hemmahörande i Ishafvet, men däremot saknas i Nordsjön och Atlanten. Dessa ishafsformer, till hvilka höra vikaresälen, hornsimpan och några kräftdjur, hafva tydligen for- domtima inkommit i Yoldia-hafvet genom Onegasundet och hafva där, då vattnet småningom blef sött, afpassat sina lefnadsvanor efter de förändrade förhållandena. Då insjöarna sedermera af- stängdes från Ancylussjön, kunde dessa arter således fortlefva i dem, ehuru de ursprungligen voro uteslutande hafsdjur. I Enare saknas, såsom O. Nordqvist nyligen funnit, denna »relikta» ishafsfauna, hvilket förklaras därigenom att förändringen från --- De lösa jordlagren. 23 hafsvik till insjö där skett så snabbt, att djuren ej hunnit af- passa sig efter de förändrade lefnadsförhållandena. Under tiden för Litorinahafvets största utbredning torde människorna först hafva inkommit till vårt land. Så länge be- folkningen var ytterst. fåtalig och hufvudsakligen lifnärde sig genom jakt, utöfvade den föga inflytande på naturens skaplynne. Först under de senaste århundradena, då en allt talrikare vor- den jordbrukande befolkning tagit största delen af landet i be- sittning, begynner människohandens inflytande att göra sig gällande äfven i naturprocesserna. Särskildt åstadkommer ut- dikningen af kusttrakternas lerfält, att torfbildningen till stor del hämmats eller upphört, och ger nederbörden ett mångfaldigt ökadt tillfälle att angripa jordlagren samt nedsvämma dem mot hafvet. Skogarnas uthuggning verkar äfven modifierande på neder- börds- och afrinningsförhållandena, och ställvis ingriper männi- skan direkt i fällningen af den oorganiska naturen genom da- ning af sjöar, upprensning af forsar, gräfning af kanaler o. s. v. Tillsvidare äro dock dessa inflytelser, om än kännbara, af oändligt ringa betydelse i jämförelse med de mäktiga naturpro- cesser, som sedan längst förflutna tider här varit verksamma och under årtusendenas lopp danat landet till hvad det är i denna dag. Vi hafva i det föregående sökt skildra hufvuddragen af denna utveckling och fastställa den inbördes betydelsen af de faktorer, som bidragit till att gestalta vår fädernejord. Hvad de tider angår, då landets berggrund bildades, så ligga de i ett så aflägset fjärran, och sedan dess hafva så många omhvälfningar skett i Finlands geologiska förhållanden, att vi kunna endast i några otydliga drag skönja hvad som då till- dragit sig på ifrågavarande del af jordytan (jfr beskr. till kartan n:o 3), men icke bilda oss en sammanhängande föreställning om traktens geografiska utveckling under dessa äldsta tider. Än mindre är det oss möjligt, att direkt spåra verkan af dessa inflytelser intill närvarande tid. Detta så mycket mindre som efter de tider, då våra yngsta bergarter bildades, följde andra, under hvilka landet oafbrutet var höjdt öfver hafvet och utsatt för afnötningen, men från hvilka inga sedimentlager eller andra begarter finnas i behåll, hvarför de geologiska urkunderna iDe lösa jordlagren. 23 hafsvik till insjö där skett så snabbt, att djuren ej hunnit af- passa sig efter de förändrade lefnadsförhållandena. Under tiden för Litorinahafvets största utbredning torde människorna först hafva inkommit till vårt land. Så länge be- folkningen var ytterst. fåtalig och hufvudsakligen lifnärde sig genom jakt, utöfvade den föga inflytande på naturens skaplynne. Först under de senaste århundradena, då en allt talrikare vor- den jordbrukande befolkning tagit största delen af landet i be- sittning, begynner människohandens inflytande att göra sig gällande äfven i naturprocesserna. Särskildt åstadkommer ut- dikningen af kusttrakternas lerfält, att torfbildningen till stor del hämmats eller upphört, och ger nederbörden ett mångfaldigt ökadt tillfälle att angripa jordlagren samt nedsvämma dem mot hafvet. Skogarnas uthuggning verkar äfven modifierande på neder- börds- och afrinningsförhållandena, och ställvis ingriper männi- skan direkt i fällningen af den oorganiska naturen genom da- ning af sjöar, upprensning af forsar, gräfning af kanaler o. s. v. Tillsvidare äro dock dessa inflytelser, om än kännbara, af oändligt ringa betydelse i jämförelse med de mäktiga naturpro- cesser, som sedan längst förflutna tider här varit verksamma och under årtusendenas lopp danat landet till hvad det är i denna dag. Vi hafva i det föregående sökt skildra hufvuddragen af denna utveckling och fastställa den inbördes betydelsen af de faktorer, som bidragit till att gestalta vår fädernejord. Hvad de tider angår, då landets berggrund bildades, så ligga de i ett så aflägset fjärran, och sedan dess hafva så många omhvälfningar skett i Finlands geologiska förhållanden, att vi kunna endast i några otydliga drag skönja hvad som då till- dragit sig på ifrågavarande del af jordytan (jfr beskr. till kartan n:o 3), men icke bilda oss en sammanhängande föreställning om traktens geografiska utveckling under dessa äldsta tider. Än mindre är det oss möjligt, att direkt spåra verkan af dessa inflytelser intill närvarande tid. Detta så mycket mindre som efter de tider, då våra yngsta bergarter bildades, följde andra, under hvilka landet oafbrutet var höjdt öfver hafvet och utsatt för afnötningen, men från hvilka inga sedimentlager eller andra begarter finnas i behåll, hvarför de geologiska urkunderna iDe lösa jordlagren. 23 hafsvik till insjö där skett så snabbt, att djuren ej hunnit af- passa sig efter de förändrade lefnadsförhållandena. Under tiden för Litorinahafvets största utbredning torde människorna först hafva inkommit till vårt land. Så länge be- folkningen var ytterst. fåtalig och hufvudsakligen lifnärde sig genom jakt, utöfvade den föga inflytande på naturens skaplynne. Först under de senaste århundradena, då en allt talrikare vor- den jordbrukande befolkning tagit största delen af landet i be- sittning, begynner människohandens inflytande att göra sig gällande äfven i naturprocesserna. Särskildt åstadkommer ut- dikningen af kusttrakternas lerfält, att torfbildningen till stor del hämmats eller upphört, och ger nederbörden ett mångfaldigt ökadt tillfälle att angripa jordlagren samt nedsvämma dem mot hafvet. Skogarnas uthuggning verkar äfven modifierande på neder- börds- och afrinningsförhållandena, och ställvis ingriper männi- skan direkt i fällningen af den oorganiska naturen genom da- ning af sjöar, upprensning af forsar, gräfning af kanaler o. s. v. Tillsvidare äro dock dessa inflytelser, om än kännbara, af oändligt ringa betydelse i jämförelse med de mäktiga naturpro- cesser, som sedan längst förflutna tider här varit verksamma och under årtusendenas lopp danat landet till hvad det är i denna dag. Vi hafva i det föregående sökt skildra hufvuddragen af denna utveckling och fastställa den inbördes betydelsen af de faktorer, som bidragit till att gestalta vår fädernejord. Hvad de tider angår, då landets berggrund bildades, så ligga de i ett så aflägset fjärran, och sedan dess hafva så många omhvälfningar skett i Finlands geologiska förhållanden, att vi kunna endast i några otydliga drag skönja hvad som då till- dragit sig på ifrågavarande del af jordytan (jfr beskr. till kartan n:o 3), men icke bilda oss en sammanhängande föreställning om traktens geografiska utveckling under dessa äldsta tider. Än mindre är det oss möjligt, att direkt spåra verkan af dessa inflytelser intill närvarande tid. Detta så mycket mindre som efter de tider, då våra yngsta bergarter bildades, följde andra, under hvilka landet oafbrutet var höjdt öfver hafvet och utsatt för afnötningen, men från hvilka inga sedimentlager eller andra begarter finnas i behåll, hvarför de geologiska urkunderna i --- 24 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. vårt land visa en ofantlig lucka från den paleozoiska eran ända till senaste geologiska tidsskeden. De olikheter i berggrundens sammansättning, som skilda delar af landet nu visa, spela äfven i geografiskt hänseende en obetydlig roll i jämförelse med de företeelser, som äro en följd af tilldragelserna under kvartärtiden. Verkan af vissa bergarters egenskaper gör sig visserligen tydligt gällande i landskapets skaplynne. Kvartsiterna bilda med förkärlek högre berg, rapa- kivigraniterna, i synnerhet den viborgska, likasom äfven diaba- serna, däremot företrädesvis talrika smärre berg, hvilkas för- grusade yta ofta täckes af riklig vegetation. En del terränger af arkeisk porfyrgranit äro äfven ovanligt rika pä smärre berg- hällar och öfverströdda med lösa stenblock. Ocksä skillnaden mellan granit- och skifferterränger gör sig i nägon män gällande i landskapets skaplynne, och en kalkhalt hos bergarterna kan stundom gifva vegetationen en nägot yppigare prägel än eljes och betinga vissa olikheter i traktens flora. Alla dessa skiljaktigheter äro dock obetydliga i bredd med dem, som förorsakas af den olikartade beskaffenheten hos de jordlager, som bildades under kvartärtiden. Då uppkommo landets nuvarande naturförhällanden säsom ett verk af köl- den och vattnet, de naturmakter, med hvilka frostens och de tusen sjöarnas land äfven nu är mest förtroget. Glacialperio- dens öfver landet längsamt framskridande ismassor hafva gifvit berggrunden dess nuvarande gestaltning och öfverdragit den med ett täcke af grus. Hafvet har därefter upprepade gänger tagit stora delar af landet i besittning, det har ursköljt grus- massorna och gjort dem steniga i ytan, men det har äfven, dä det dragit sig tillbaka, kvarlämnat en välkommen gäfva i de fruktbara leror, som nu täcka kusttrakterna. Olikheten mellan de omräden i midten af landet, — där de lösa jordlagren (om man undantager torfven) uteslutande äro ett verk af isens inflytande, ehuru de visserligen i en del fall nägot päverkats af vatten, — och kusttrakterna, där i hafvet afsatta jämna ler- eller sandlager förherska, är äfven den mest betydelsefulla geografiska ätskillnaden inom Finlands landamären. Det vore icke svärt att vid ett i detalj gjordt genomgäende af Finlands naturliga provinser visa, i huru väsentlig män dessa omständigheter bestämma deras skaplynne och betinga vegeta-24 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. vårt land visa en ofantlig lucka från den paleozoiska eran ända till senaste geologiska tidsskeden. De olikheter i berggrundens sammansättning, som skilda delar af landet nu visa, spela äfven i geografiskt hänseende en obetydlig roll i jämförelse med de företeelser, som äro en följd af tilldragelserna under kvartärtiden. Verkan af vissa bergarters egenskaper gör sig visserligen tydligt gällande i landskapets skaplynne. Kvartsiterna bilda med förkärlek högre berg, rapa- kivigraniterna, i synnerhet den viborgska, likasom äfven diaba- serna, däremot företrädesvis talrika smärre berg, hvilkas för- grusade yta ofta täckes af riklig vegetation. En del terränger af arkeisk porfyrgranit äro äfven ovanligt rika pä smärre berg- hällar och öfverströdda med lösa stenblock. Ocksä skillnaden mellan granit- och skifferterränger gör sig i nägon män gällande i landskapets skaplynne, och en kalkhalt hos bergarterna kan stundom gifva vegetationen en nägot yppigare prägel än eljes och betinga vissa olikheter i traktens flora. Alla dessa skiljaktigheter äro dock obetydliga i bredd med dem, som förorsakas af den olikartade beskaffenheten hos de jordlager, som bildades under kvartärtiden. Då uppkommo landets nuvarande naturförhällanden säsom ett verk af köl- den och vattnet, de naturmakter, med hvilka frostens och de tusen sjöarnas land äfven nu är mest förtroget. Glacialperio- dens öfver landet längsamt framskridande ismassor hafva gifvit berggrunden dess nuvarande gestaltning och öfverdragit den med ett täcke af grus. Hafvet har därefter upprepade gänger tagit stora delar af landet i besittning, det har ursköljt grus- massorna och gjort dem steniga i ytan, men det har äfven, dä det dragit sig tillbaka, kvarlämnat en välkommen gäfva i de fruktbara leror, som nu täcka kusttrakterna. Olikheten mellan de omräden i midten af landet, — där de lösa jordlagren (om man undantager torfven) uteslutande äro ett verk af isens inflytande, ehuru de visserligen i en del fall nägot päverkats af vatten, — och kusttrakterna, där i hafvet afsatta jämna ler- eller sandlager förherska, är äfven den mest betydelsefulla geografiska ätskillnaden inom Finlands landamären. Det vore icke svärt att vid ett i detalj gjordt genomgäende af Finlands naturliga provinser visa, i huru väsentlig män dessa omständigheter bestämma deras skaplynne och betinga vegeta-24 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. vårt land visa en ofantlig lucka från den paleozoiska eran ända till senaste geologiska tidsskeden. De olikheter i berggrundens sammansättning, som skilda delar af landet nu visa, spela äfven i geografiskt hänseende en obetydlig roll i jämförelse med de företeelser, som äro en följd af tilldragelserna under kvartärtiden. Verkan af vissa bergarters egenskaper gör sig visserligen tydligt gällande i landskapets skaplynne. Kvartsiterna bilda med förkärlek högre berg, rapa- kivigraniterna, i synnerhet den viborgska, likasom äfven diaba- serna, däremot företrädesvis talrika smärre berg, hvilkas för- grusade yta ofta täckes af riklig vegetation. En del terränger af arkeisk porfyrgranit äro äfven ovanligt rika pä smärre berg- hällar och öfverströdda med lösa stenblock. Ocksä skillnaden mellan granit- och skifferterränger gör sig i nägon män gällande i landskapets skaplynne, och en kalkhalt hos bergarterna kan stundom gifva vegetationen en nägot yppigare prägel än eljes och betinga vissa olikheter i traktens flora. Alla dessa skiljaktigheter äro dock obetydliga i bredd med dem, som förorsakas af den olikartade beskaffenheten hos de jordlager, som bildades under kvartärtiden. Då uppkommo landets nuvarande naturförhällanden säsom ett verk af köl- den och vattnet, de naturmakter, med hvilka frostens och de tusen sjöarnas land äfven nu är mest förtroget. Glacialperio- dens öfver landet längsamt framskridande ismassor hafva gifvit berggrunden dess nuvarande gestaltning och öfverdragit den med ett täcke af grus. Hafvet har därefter upprepade gänger tagit stora delar af landet i besittning, det har ursköljt grus- massorna och gjort dem steniga i ytan, men det har äfven, dä det dragit sig tillbaka, kvarlämnat en välkommen gäfva i de fruktbara leror, som nu täcka kusttrakterna. Olikheten mellan de omräden i midten af landet, — där de lösa jordlagren (om man undantager torfven) uteslutande äro ett verk af isens inflytande, ehuru de visserligen i en del fall nägot päverkats af vatten, — och kusttrakterna, där i hafvet afsatta jämna ler- eller sandlager förherska, är äfven den mest betydelsefulla geografiska ätskillnaden inom Finlands landamären. Det vore icke svärt att vid ett i detalj gjordt genomgäende af Finlands naturliga provinser visa, i huru väsentlig män dessa omständigheter bestämma deras skaplynne och betinga vegeta- --- De lösa jordlagren. 25 tionen, faunan och befolkningens utveckling. Då detta dock skulle medföra ett upprepande af sådant, som om hvarje trakt redan sagts i den föregående skildringen och skulle taga betyd- ligt utrymme i anspråk, måste vi här inskränka oss till att hän- visa till det ofvan sagda och till ett jämförande studium af de olika kartorna. Finland, som med hänsyn till beskaffenheten af sin berg- grund och såsom del af ett urgammalt fastland, kan betecknas som ett af Europas äldsta land, är, om man tager hänsyn till dess nuvarande ytkonfiguration och beskaffenheten af de lösa jordlagren, ett af dess yngsta. Andra trakter af jorden, hvilka under oräknade år varit utsatta för atmosferiliernas och särskildt det rinnande vattnets nedbrytande och förändrande inverkan, hafva, hvad ytformerna och den med dem i nära samband stående hydrografin beträffar, hunnit nå ett tillstånd af jämnvikt och mognad (jfr sid. 3) samt höljts af ett likformigt täcke af med vegetationsrester blandad jordmån, som skyler den underlig- gande berggrundens beskaffenhet. I Finland däremot är landet ännu i hufvudsak sådant som det var, då isen lämnade det, eller då det först höjde sig upp ur hafvet. Bergen visa ännu ofta den form och de fina repor de erhöllo under istiden, grushöjdernas konfiguration är ännu i hufvudsak oförändrad. Forsarna brusa fram öfver trösklar af granit, som det blott i ringa grad lyckats deras vilda kraft att genomsäga. Jordmänen är föga päverkad af vittringens eller vegetationens inflytande, utan visar vanligen i sina öfversta lager i hufvudsak samma beskaffenhet som dju- pare ned. Allt är ungt och nytt, allt gör intryck af att natur- krafterna först nyligen börjat sitt arbete. Och just därför att Finlands jordlager och ytkonfiguration äro sä unga och hunnit sä föga förändras sedan sin första bild- ning, är studiet af denna. d. v. s. af deras geologiska uppkomst, af sä stor betydelse äfven i geografiskt hänseende. Det är klart att geologin under alla omständigheter mäste vara nyckeln till geomorfogenin (läran om uppkomsten af jordytans nuvarande gestaltning) och till geografin i allmänhet. Det närvarande kan förstås endast genom att ses i det förflutnas ljus, likasom om- vändt det förflutna kan förklaras endast genom att jämföras med det närvarande.De lösa jordlagren. 25 tionen, faunan och befolkningens utveckling. Då detta dock skulle medföra ett upprepande af sådant, som om hvarje trakt redan sagts i den föregående skildringen och skulle taga betyd- ligt utrymme i anspråk, måste vi här inskränka oss till att hän- visa till det ofvan sagda och till ett jämförande studium af de olika kartorna. Finland, som med hänsyn till beskaffenheten af sin berg- grund och såsom del af ett urgammalt fastland, kan betecknas som ett af Europas äldsta land, är, om man tager hänsyn till dess nuvarande ytkonfiguration och beskaffenheten af de lösa jordlagren, ett af dess yngsta. Andra trakter af jorden, hvilka under oräknade år varit utsatta för atmosferiliernas och särskildt det rinnande vattnets nedbrytande och förändrande inverkan, hafva, hvad ytformerna och den med dem i nära samband stående hydrografin beträffar, hunnit nå ett tillstånd af jämnvikt och mognad (jfr sid. 3) samt höljts af ett likformigt täcke af med vegetationsrester blandad jordmån, som skyler den underlig- gande berggrundens beskaffenhet. I Finland däremot är landet ännu i hufvudsak sådant som det var, då isen lämnade det, eller då det först höjde sig upp ur hafvet. Bergen visa ännu ofta den form och de fina repor de erhöllo under istiden, grushöjdernas konfiguration är ännu i hufvudsak oförändrad. Forsarna brusa fram öfver trösklar af granit, som det blott i ringa grad lyckats deras vilda kraft att genomsäga. Jordmänen är föga päverkad af vittringens eller vegetationens inflytande, utan visar vanligen i sina öfversta lager i hufvudsak samma beskaffenhet som dju- pare ned. Allt är ungt och nytt, allt gör intryck af att natur- krafterna först nyligen börjat sitt arbete. Och just därför att Finlands jordlager och ytkonfiguration äro sä unga och hunnit sä föga förändras sedan sin första bild- ning, är studiet af denna. d. v. s. af deras geologiska uppkomst, af sä stor betydelse äfven i geografiskt hänseende. Det är klart att geologin under alla omständigheter mäste vara nyckeln till geomorfogenin (läran om uppkomsten af jordytans nuvarande gestaltning) och till geografin i allmänhet. Det närvarande kan förstås endast genom att ses i det förflutnas ljus, likasom om- vändt det förflutna kan förklaras endast genom att jämföras med det närvarande.De lösa jordlagren. 25 tionen, faunan och befolkningens utveckling. Då detta dock skulle medföra ett upprepande af sådant, som om hvarje trakt redan sagts i den föregående skildringen och skulle taga betyd- ligt utrymme i anspråk, måste vi här inskränka oss till att hän- visa till det ofvan sagda och till ett jämförande studium af de olika kartorna. Finland, som med hänsyn till beskaffenheten af sin berg- grund och såsom del af ett urgammalt fastland, kan betecknas som ett af Europas äldsta land, är, om man tager hänsyn till dess nuvarande ytkonfiguration och beskaffenheten af de lösa jordlagren, ett af dess yngsta. Andra trakter af jorden, hvilka under oräknade år varit utsatta för atmosferiliernas och särskildt det rinnande vattnets nedbrytande och förändrande inverkan, hafva, hvad ytformerna och den med dem i nära samband stående hydrografin beträffar, hunnit nå ett tillstånd af jämnvikt och mognad (jfr sid. 3) samt höljts af ett likformigt täcke af med vegetationsrester blandad jordmån, som skyler den underlig- gande berggrundens beskaffenhet. I Finland däremot är landet ännu i hufvudsak sådant som det var, då isen lämnade det, eller då det först höjde sig upp ur hafvet. Bergen visa ännu ofta den form och de fina repor de erhöllo under istiden, grushöjdernas konfiguration är ännu i hufvudsak oförändrad. Forsarna brusa fram öfver trösklar af granit, som det blott i ringa grad lyckats deras vilda kraft att genomsäga. Jordmänen är föga päverkad af vittringens eller vegetationens inflytande, utan visar vanligen i sina öfversta lager i hufvudsak samma beskaffenhet som dju- pare ned. Allt är ungt och nytt, allt gör intryck af att natur- krafterna först nyligen börjat sitt arbete. Och just därför att Finlands jordlager och ytkonfiguration äro sä unga och hunnit sä föga förändras sedan sin första bild- ning, är studiet af denna. d. v. s. af deras geologiska uppkomst, af sä stor betydelse äfven i geografiskt hänseende. Det är klart att geologin under alla omständigheter mäste vara nyckeln till geomorfogenin (läran om uppkomsten af jordytans nuvarande gestaltning) och till geografin i allmänhet. Det närvarande kan förstås endast genom att ses i det förflutnas ljus, likasom om- vändt det förflutna kan förklaras endast genom att jämföras med det närvarande. --- 26 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. Men mera än någonstädes gäller detta om vårt land. Icke blott jordytans daning blir oss här obegriplig, om vi icke göra oss förtrogna med dess geografiska utveckling under förgången tid. Äfven florans och faunans invandring och vegetationens nuvarande beskaffenhet kunna förklaras endast genom att bota- nistens och zoologens iakttagelser bringas i samband med de slutsatser, hvartill geologin kommit rörande landets tidigare öden, och genom att de i torfmossarna och lerlagren bevarade växt- och djurlämningarna dragas med i undersökningen. Ge- nom att lära känna den fysiska och oorganiska naturens histo- riska utveckling få vi äfven en inblick i de grundbetingelser, som här mötte den mänskliga kulturen vid dess första inträn- gande och hvilka sedermera i väsentlig mån gifvit denna dess prägel. Och icke blott för den historiska naturvetenskapen i alla dess grenar, utan äfven för det praktiska lifvets mångfaldiga intressen, måste en grundlig kännedom af fädernetorfvan, sådan den kan vinnas blott genom en ingående och systematisk under- sökning, vara af väsentlig betydelse. Äfven här är det blott i vetandet vi kunna finna det »ursprungsord», som ger oss ett dag för dag fullkomligare herravälde öfver naturen och dess krafter. J. J. Sederholm.26 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. Men mera än någonstädes gäller detta om vårt land. Icke blott jordytans daning blir oss här obegriplig, om vi icke göra oss förtrogna med dess geografiska utveckling under förgången tid. Äfven florans och faunans invandring och vegetationens nuvarande beskaffenhet kunna förklaras endast genom att bota- nistens och zoologens iakttagelser bringas i samband med de slutsatser, hvartill geologin kommit rörande landets tidigare öden, och genom att de i torfmossarna och lerlagren bevarade växt- och djurlämningarna dragas med i undersökningen. Ge- nom att lära känna den fysiska och oorganiska naturens histo- riska utveckling få vi äfven en inblick i de grundbetingelser, som här mötte den mänskliga kulturen vid dess första inträn- gande och hvilka sedermera i väsentlig mån gifvit denna dess prägel. Och icke blott för den historiska naturvetenskapen i alla dess grenar, utan äfven för det praktiska lifvets mångfaldiga intressen, måste en grundlig kännedom af fädernetorfvan, sådan den kan vinnas blott genom en ingående och systematisk under- sökning, vara af väsentlig betydelse. Äfven här är det blott i vetandet vi kunna finna det »ursprungsord», som ger oss ett dag för dag fullkomligare herravälde öfver naturen och dess krafter. J. J. Sederholm.26 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 4. Men mera än någonstädes gäller detta om vårt land. Icke blott jordytans daning blir oss här obegriplig, om vi icke göra oss förtrogna med dess geografiska utveckling under förgången tid. Äfven florans och faunans invandring och vegetationens nuvarande beskaffenhet kunna förklaras endast genom att bota- nistens och zoologens iakttagelser bringas i samband med de slutsatser, hvartill geologin kommit rörande landets tidigare öden, och genom att de i torfmossarna och lerlagren bevarade växt- och djurlämningarna dragas med i undersökningen. Ge- nom att lära känna den fysiska och oorganiska naturens histo- riska utveckling få vi äfven en inblick i de grundbetingelser, som här mötte den mänskliga kulturen vid dess första inträn- gande och hvilka sedermera i väsentlig mån gifvit denna dess prägel. Och icke blott för den historiska naturvetenskapen i alla dess grenar, utan äfven för det praktiska lifvets mångfaldiga intressen, måste en grundlig kännedom af fädernetorfvan, sådan den kan vinnas blott genom en ingående och systematisk under- sökning, vara af väsentlig betydelse. Äfven här är det blott i vetandet vi kunna finna det »ursprungsord», som ger oss ett dag för dag fullkomligare herravälde öfver naturen och dess krafter. J. J. Sederholm. --- Meteorologi. Det meteorologiska materialet. Ända från tiden för det finska universitetets grundläggning (1640), då en inhemsk forskning begynte spira upp, finner man uppmärksamheten riktad på landets naturförhållanden, först spo- radiskt och beträffande enskilda lokaler, senare, från medlet af 1700-talet, något intensivare och mera planmässigt. Att därvid äfven de klimatiska förhållandena blefvo beaktade finner sin naturliga förklaring uti de jämförelsevis ogynnsamma förhållan- den, under hvilka vårt nordliga land skulle frambringa befolk- ningens främsta existensmedel, jordbrukets produkter. Till slutet af förra århundradet var universitetet medel- punkten för den meteorologiska forskningen, men härefter och ända inemot medlet af innevarande århundrade vårdades den- samma hufvudsakligast af Finska Hushållningssällskapet i Åbo. Bland den massa anteckningar öfver naturförhållanden på vidt skilda orter i landet, som från denna tid föreligga, finner man nämligen äfven mångåriga observationsserier öfver rent meteo- rologiska element, såsom lufttemperatur, lufttryck, vindar och nederbörd, men blott en ringa del häraf har blifvit bearbetad och publicerad. Observationsorterna voro visserligen för få och de enskilda stationernas varaktighet för kort för att kunna gifva en sådan totalbild af landets klimat, som den moderna meteorologin genom sina öfver längre tidsintervaller utsträckta synoptiska sammanställningar erbjuder, men heit visst skall en framtida forskning ur jämförelsen mellan en senare tids meraMeteorologi. Det meteorologiska materialet. Ända från tiden för det finska universitetets grundläggning (1640), då en inhemsk forskning begynte spira upp, finner man uppmärksamheten riktad på landets naturförhållanden, först spo- radiskt och beträffande enskilda lokaler, senare, från medlet af 1700-talet, något intensivare och mera planmässigt. Att därvid äfven de klimatiska förhållandena blefvo beaktade finner sin naturliga förklaring uti de jämförelsevis ogynnsamma förhållan- den, under hvilka vårt nordliga land skulle frambringa befolk- ningens främsta existensmedel, jordbrukets produkter. Till slutet af förra århundradet var universitetet medel- punkten för den meteorologiska forskningen, men härefter och ända inemot medlet af innevarande århundrade vårdades den- samma hufvudsakligast af Finska Hushållningssällskapet i Åbo. Bland den massa anteckningar öfver naturförhållanden på vidt skilda orter i landet, som från denna tid föreligga, finner man nämligen äfven mångåriga observationsserier öfver rent meteo- rologiska element, såsom lufttemperatur, lufttryck, vindar och nederbörd, men blott en ringa del häraf har blifvit bearbetad och publicerad. Observationsorterna voro visserligen för få och de enskilda stationernas varaktighet för kort för att kunna gifva en sådan totalbild af landets klimat, som den moderna meteorologin genom sina öfver längre tidsintervaller utsträckta synoptiska sammanställningar erbjuder, men heit visst skall en framtida forskning ur jämförelsen mellan en senare tids meraMeteorologi. Det meteorologiska materialet. Ända från tiden för det finska universitetets grundläggning (1640), då en inhemsk forskning begynte spira upp, finner man uppmärksamheten riktad på landets naturförhållanden, först spo- radiskt och beträffande enskilda lokaler, senare, från medlet af 1700-talet, något intensivare och mera planmässigt. Att därvid äfven de klimatiska förhållandena blefvo beaktade finner sin naturliga förklaring uti de jämförelsevis ogynnsamma förhållan- den, under hvilka vårt nordliga land skulle frambringa befolk- ningens främsta existensmedel, jordbrukets produkter. Till slutet af förra århundradet var universitetet medel- punkten för den meteorologiska forskningen, men härefter och ända inemot medlet af innevarande århundrade vårdades den- samma hufvudsakligast af Finska Hushållningssällskapet i Åbo. Bland den massa anteckningar öfver naturförhållanden på vidt skilda orter i landet, som från denna tid föreligga, finner man nämligen äfven mångåriga observationsserier öfver rent meteo- rologiska element, såsom lufttemperatur, lufttryck, vindar och nederbörd, men blott en ringa del häraf har blifvit bearbetad och publicerad. Observationsorterna voro visserligen för få och de enskilda stationernas varaktighet för kort för att kunna gifva en sådan totalbild af landets klimat, som den moderna meteorologin genom sina öfver längre tidsintervaller utsträckta synoptiska sammanställningar erbjuder, men heit visst skall en framtida forskning ur jämförelsen mellan en senare tids mera --- 2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:is 5—7, 9b. planmässiga iakttagelser och det äldre observationsmaterialet kunna härleda viktiga slutsatser beträffande klimatets sekulära förändringar. Med grundandet af Finska Vetenskaps-Societeten (1838) begynner en ny epok för studiet af landets klimatologi. På initiativ och under medverkan af nägra Societetens mest fram- stäende fysiker, bland hvilka mä nämnas Hällström, Nervander och Moberg, insamlades och delvis bearbetades klimatologiska och fenologiska observationer, anställda enligt af Societeten ut- färdade formulär och enligt en bestämd plan. Är 1844 grund- lade prof. Nervander vid universitetet ett magnetiskt och me- teorologiskt observatorium i Helsingfors, och redan är 1846 hade Societeten organiserat omkring 100 stationer, bland dem flera rent meteorologiska, och sedan dess har Societeten fort- farande ställt utforskandet af de klimatiska förhällandena säsom en af sina hufvuduppgifter. De meteorologiska stationernas antal ökades småningom. Är 1865 funnos observationer från 19 ganska väl utrustade stationer, ehuru icke fullständiga serier (1 till 20 år), under 7o-talat voro omkring 25 stationer i verk- samhet och år 1880 ställdes äfven universitetets magnetiska och meteorologiska observatorium under Societetens inseende. Vid detta observatorium ha ända från dess grundläggning dygnet om utförts direkta timobservationer af de meteorologiska hufvud- elementen samt af jordmagnetismen, under de första åren t. o. m. hvar femte minut. Vid Societetens öfvertagande af nyssnämnda observatorium ombildades detta till ett meteorologiskt centralinstitut, åt hvilket öfverlämnades öfvervakandet af samtliga meteorologiska stationer i landet och publicerandet af det insamlade materialet. Statio- nernas antal ökades ytterligare till något öfver 30, observatio- nerna utsträcktes vid de flesta stationerna till alla hufvudelement och deras noggrannhet säkerställdes såväl genom ny, tidsenlig instrumentel som ock genom nya instruktioner och tätare in- spektioner. Under det senaste årtiondet ha omkring 35 fullstän- diga stationer och under de senaste åren därtill ännu omkring 15 nederbördsstationer varit i verksamhet. Sålunda har ett ganska omfattande meteorologiskt material redan hunnit samlas, men publikationen och bearbetningen däraf har, på grund af knappa penningemedel, icke hållit jämna steg2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:is 5—7, 9b. planmässiga iakttagelser och det äldre observationsmaterialet kunna härleda viktiga slutsatser beträffande klimatets sekulära förändringar. Med grundandet af Finska Vetenskaps-Societeten (1838) begynner en ny epok för studiet af landets klimatologi. På initiativ och under medverkan af nägra Societetens mest fram- stäende fysiker, bland hvilka mä nämnas Hällström, Nervander och Moberg, insamlades och delvis bearbetades klimatologiska och fenologiska observationer, anställda enligt af Societeten ut- färdade formulär och enligt en bestämd plan. Är 1844 grund- lade prof. Nervander vid universitetet ett magnetiskt och me- teorologiskt observatorium i Helsingfors, och redan är 1846 hade Societeten organiserat omkring 100 stationer, bland dem flera rent meteorologiska, och sedan dess har Societeten fort- farande ställt utforskandet af de klimatiska förhällandena säsom en af sina hufvuduppgifter. De meteorologiska stationernas antal ökades småningom. Är 1865 funnos observationer från 19 ganska väl utrustade stationer, ehuru icke fullständiga serier (1 till 20 år), under 7o-talat voro omkring 25 stationer i verk- samhet och år 1880 ställdes äfven universitetets magnetiska och meteorologiska observatorium under Societetens inseende. Vid detta observatorium ha ända från dess grundläggning dygnet om utförts direkta timobservationer af de meteorologiska hufvud- elementen samt af jordmagnetismen, under de första åren t. o. m. hvar femte minut. Vid Societetens öfvertagande af nyssnämnda observatorium ombildades detta till ett meteorologiskt centralinstitut, åt hvilket öfverlämnades öfvervakandet af samtliga meteorologiska stationer i landet och publicerandet af det insamlade materialet. Statio- nernas antal ökades ytterligare till något öfver 30, observatio- nerna utsträcktes vid de flesta stationerna till alla hufvudelement och deras noggrannhet säkerställdes såväl genom ny, tidsenlig instrumentel som ock genom nya instruktioner och tätare in- spektioner. Under det senaste årtiondet ha omkring 35 fullstän- diga stationer och under de senaste åren därtill ännu omkring 15 nederbördsstationer varit i verksamhet. Sålunda har ett ganska omfattande meteorologiskt material redan hunnit samlas, men publikationen och bearbetningen däraf har, på grund af knappa penningemedel, icke hållit jämna steg2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:is 5—7, 9b. planmässiga iakttagelser och det äldre observationsmaterialet kunna härleda viktiga slutsatser beträffande klimatets sekulära förändringar. Med grundandet af Finska Vetenskaps-Societeten (1838) begynner en ny epok för studiet af landets klimatologi. På initiativ och under medverkan af nägra Societetens mest fram- stäende fysiker, bland hvilka mä nämnas Hällström, Nervander och Moberg, insamlades och delvis bearbetades klimatologiska och fenologiska observationer, anställda enligt af Societeten ut- färdade formulär och enligt en bestämd plan. Är 1844 grund- lade prof. Nervander vid universitetet ett magnetiskt och me- teorologiskt observatorium i Helsingfors, och redan är 1846 hade Societeten organiserat omkring 100 stationer, bland dem flera rent meteorologiska, och sedan dess har Societeten fort- farande ställt utforskandet af de klimatiska förhällandena säsom en af sina hufvuduppgifter. De meteorologiska stationernas antal ökades småningom. Är 1865 funnos observationer från 19 ganska väl utrustade stationer, ehuru icke fullständiga serier (1 till 20 år), under 7o-talat voro omkring 25 stationer i verk- samhet och år 1880 ställdes äfven universitetets magnetiska och meteorologiska observatorium under Societetens inseende. Vid detta observatorium ha ända från dess grundläggning dygnet om utförts direkta timobservationer af de meteorologiska hufvud- elementen samt af jordmagnetismen, under de första åren t. o. m. hvar femte minut. Vid Societetens öfvertagande af nyssnämnda observatorium ombildades detta till ett meteorologiskt centralinstitut, åt hvilket öfverlämnades öfvervakandet af samtliga meteorologiska stationer i landet och publicerandet af det insamlade materialet. Statio- nernas antal ökades ytterligare till något öfver 30, observatio- nerna utsträcktes vid de flesta stationerna till alla hufvudelement och deras noggrannhet säkerställdes såväl genom ny, tidsenlig instrumentel som ock genom nya instruktioner och tätare in- spektioner. Under det senaste årtiondet ha omkring 35 fullstän- diga stationer och under de senaste åren därtill ännu omkring 15 nederbördsstationer varit i verksamhet. Sålunda har ett ganska omfattande meteorologiskt material redan hunnit samlas, men publikationen och bearbetningen däraf har, på grund af knappa penningemedel, icke hållit jämna steg --- Meteorologi. 3 med materialets anhopning, särskildt under hela perioden före 1873, frän hvilken likväl synnerligen värdefulla observa- tionsserier finnas. Af observatoriets i Helsingfors äldre obser- vationer äro de fyra första ärens (1844—48) fullständigt publi- cerade, de därpä följande ärens ända tili 1882 endast delvis och i form af resumö6er; först från sistnämnda är framåt har mate- rialet äter fullständigt blifvit tryckt. Frän de öfriga stationerna finnas för ären 1873—1880 temperaturen och lufttrycket samt för åren 1881—1890 samtliga element publicerade. Såväl af äldre som af nyare observationer hafva likväl längre serier af speciella element, i synnerhet af temperaturen, blifvit publicerade och äfven ingäende bearbetade samt senare funnit användning vid ätskilliga allmänna sammanställningar af de meteorologiska elementens fördelning öfver större omräden, men nägon jämn- sides behandling af samtliga klimatologiska faktorer, sädana de göra sig gällande inom Finlands omräde, har ej kommit till ständ. Detta ligger i sakens natur, ty dels äro de äldre ob- servationerna ännu opublicerade och mäste underkastas en sträng kritik med ledning af senare iakttagelser, dä ju uppfattningen af den nödiga noggrannheten och dä den instrumentela utrust- ningen var en annan än i vära dagar, dels omfattar det full ständigt publicerade materialet, enligt hvad nyss päpekades, en allt för kort tid, ett ärtionde. Vid meteorologiska centralanstalten har för sistnämnda ärtionde utarbetats en samling kartor och diagram, hvilka äro afsedda att utgöra en början till en framtida allsidig framställ- ning af landets klimat. De i Atlasen ingäende meteorolo- giska kartorna äro tagna ur denna samling och skola tjäna till att gifva en föreställning om några de viktigaste pä landets klimat inverkande meteorologiska förhällanden. Vid kartornas upprättande ha endast fullt tillförlitliga observationer kommit till användning. De samtidiga observationerna frän ett antal ryska och svenska stationer ha blifvit tagna till hjälp vid be- handlingen af landets gränsomräden. Innan vi nu gä att närmare redogöra för innebörden af de särskilda kartorna, skola vid framhälla nägra allmänna syn- punkter till belysande af landets klimat.Meteorologi. 3 med materialets anhopning, särskildt under hela perioden före 1873, frän hvilken likväl synnerligen värdefulla observa- tionsserier finnas. Af observatoriets i Helsingfors äldre obser- vationer äro de fyra första ärens (1844—48) fullständigt publi- cerade, de därpä följande ärens ända tili 1882 endast delvis och i form af resumö6er; först från sistnämnda är framåt har mate- rialet äter fullständigt blifvit tryckt. Frän de öfriga stationerna finnas för ären 1873—1880 temperaturen och lufttrycket samt för åren 1881—1890 samtliga element publicerade. Såväl af äldre som af nyare observationer hafva likväl längre serier af speciella element, i synnerhet af temperaturen, blifvit publicerade och äfven ingäende bearbetade samt senare funnit användning vid ätskilliga allmänna sammanställningar af de meteorologiska elementens fördelning öfver större omräden, men nägon jämn- sides behandling af samtliga klimatologiska faktorer, sädana de göra sig gällande inom Finlands omräde, har ej kommit till ständ. Detta ligger i sakens natur, ty dels äro de äldre ob- servationerna ännu opublicerade och mäste underkastas en sträng kritik med ledning af senare iakttagelser, dä ju uppfattningen af den nödiga noggrannheten och dä den instrumentela utrust- ningen var en annan än i vära dagar, dels omfattar det full ständigt publicerade materialet, enligt hvad nyss päpekades, en allt för kort tid, ett ärtionde. Vid meteorologiska centralanstalten har för sistnämnda ärtionde utarbetats en samling kartor och diagram, hvilka äro afsedda att utgöra en början till en framtida allsidig framställ- ning af landets klimat. De i Atlasen ingäende meteorolo- giska kartorna äro tagna ur denna samling och skola tjäna till att gifva en föreställning om några de viktigaste pä landets klimat inverkande meteorologiska förhällanden. Vid kartornas upprättande ha endast fullt tillförlitliga observationer kommit till användning. De samtidiga observationerna frän ett antal ryska och svenska stationer ha blifvit tagna till hjälp vid be- handlingen af landets gränsomräden. Innan vi nu gä att närmare redogöra för innebörden af de särskilda kartorna, skola vid framhälla nägra allmänna syn- punkter till belysande af landets klimat.Meteorologi. 3 med materialets anhopning, särskildt under hela perioden före 1873, frän hvilken likväl synnerligen värdefulla observa- tionsserier finnas. Af observatoriets i Helsingfors äldre obser- vationer äro de fyra första ärens (1844—48) fullständigt publi- cerade, de därpä följande ärens ända tili 1882 endast delvis och i form af resumö6er; först från sistnämnda är framåt har mate- rialet äter fullständigt blifvit tryckt. Frän de öfriga stationerna finnas för ären 1873—1880 temperaturen och lufttrycket samt för åren 1881—1890 samtliga element publicerade. Såväl af äldre som af nyare observationer hafva likväl längre serier af speciella element, i synnerhet af temperaturen, blifvit publicerade och äfven ingäende bearbetade samt senare funnit användning vid ätskilliga allmänna sammanställningar af de meteorologiska elementens fördelning öfver större omräden, men nägon jämn- sides behandling af samtliga klimatologiska faktorer, sädana de göra sig gällande inom Finlands omräde, har ej kommit till ständ. Detta ligger i sakens natur, ty dels äro de äldre ob- servationerna ännu opublicerade och mäste underkastas en sträng kritik med ledning af senare iakttagelser, dä ju uppfattningen af den nödiga noggrannheten och dä den instrumentela utrust- ningen var en annan än i vära dagar, dels omfattar det full ständigt publicerade materialet, enligt hvad nyss päpekades, en allt för kort tid, ett ärtionde. Vid meteorologiska centralanstalten har för sistnämnda ärtionde utarbetats en samling kartor och diagram, hvilka äro afsedda att utgöra en början till en framtida allsidig framställ- ning af landets klimat. De i Atlasen ingäende meteorolo- giska kartorna äro tagna ur denna samling och skola tjäna till att gifva en föreställning om några de viktigaste pä landets klimat inverkande meteorologiska förhällanden. Vid kartornas upprättande ha endast fullt tillförlitliga observationer kommit till användning. De samtidiga observationerna frän ett antal ryska och svenska stationer ha blifvit tagna till hjälp vid be- handlingen af landets gränsomräden. Innan vi nu gä att närmare redogöra för innebörden af de särskilda kartorna, skola vid framhälla nägra allmänna syn- punkter till belysande af landets klimat. --- 4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:is 5—7, 9b. Om klimatet. Ett lands klimat, genomsnittsförhällandena hos de ständigt växlande atmosfäriska företeelserna, väderleken, betingas främst af solens strålande värme. Mängden af detta på ytenheten aftager såsom kändt från ekvatorn mot polerna och därför vore Finlands läge synnerligen ofördelaktigt, om ej särskilda omständigheter underlättade tillgodogörandet af bestrålningen. Den omgifvande fördelningen mellan land och haf är af största betydelse: landområdena upptaga hastigare till buds stående värmemängder än hafven, men afgifva dem äfven hastigare. Kontinentalklimatet kännetecknas därför af stor värmevariation såväl under året som under dygnets lopp, hvaremot hafsklimatet utmärker sig genom ringare temperaturändringar, och med temperaturförhållandena stå de öfriga meteorologiska företeel- serna i intimaste samband. Finlands klimat är nu visserligen öfvervägande kontinentalt, i det den väldiga landmassan i öster på detsamma utöfvar stort inflytande, men å andra sidan sträcker sig verkan från oceanen i vester ända till våra trakter och förlänar dem ett i förhållande till breddgraden icke alltför strängt klimat. Till utjämnandet af de kontinentala förhållan- dena bidrager dessutom Östersjön med dess stora, Finland om- slutande vikar samt i afsevärd grad äfven de stora vatten- områdena inom landet. Betrakta vi nu först värmeförhållandena, så är en jämförelse mellan medeltemperaturen på ungefär den mellersta af Finlands breddgrader, den 64:e, och medeltemperaturen för samma bredd- grad jorden rundt ganska upplysande. Vi finna då att den förra för hela året är omkring 6” högre än den senare, för januari hela 11” högre och t. o. m. för den varmaste månaden juli 2” högre. Genom det kontinentala läget höjes sommar- värmen nägot, medan det maritima inflytandet har öfvertaget under äret i dess helhet, men synnerligast under vintern. Med afseende ä medeltemperaturen är således det maritima infly- tandet öfvervägande, men betrakta vi temperaturvariationerna, säväl de ärliga som de dagliga och framför allt extremerna, hvilka visa jämförelsevis stora amplituder, framträder äter det kontinentala säsom öfvervägande, och detsamma är förhällandet med de flesta andra meteorologiska företeelserna.4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:is 5—7, 9b. Om klimatet. Ett lands klimat, genomsnittsförhällandena hos de ständigt växlande atmosfäriska företeelserna, väderleken, betingas främst af solens strålande värme. Mängden af detta på ytenheten aftager såsom kändt från ekvatorn mot polerna och därför vore Finlands läge synnerligen ofördelaktigt, om ej särskilda omständigheter underlättade tillgodogörandet af bestrålningen. Den omgifvande fördelningen mellan land och haf är af största betydelse: landområdena upptaga hastigare till buds stående värmemängder än hafven, men afgifva dem äfven hastigare. Kontinentalklimatet kännetecknas därför af stor värmevariation såväl under året som under dygnets lopp, hvaremot hafsklimatet utmärker sig genom ringare temperaturändringar, och med temperaturförhållandena stå de öfriga meteorologiska företeel- serna i intimaste samband. Finlands klimat är nu visserligen öfvervägande kontinentalt, i det den väldiga landmassan i öster på detsamma utöfvar stort inflytande, men å andra sidan sträcker sig verkan från oceanen i vester ända till våra trakter och förlänar dem ett i förhållande till breddgraden icke alltför strängt klimat. Till utjämnandet af de kontinentala förhållan- dena bidrager dessutom Östersjön med dess stora, Finland om- slutande vikar samt i afsevärd grad äfven de stora vatten- områdena inom landet. Betrakta vi nu först värmeförhållandena, så är en jämförelse mellan medeltemperaturen på ungefär den mellersta af Finlands breddgrader, den 64:e, och medeltemperaturen för samma bredd- grad jorden rundt ganska upplysande. Vi finna då att den förra för hela året är omkring 6” högre än den senare, för januari hela 11” högre och t. o. m. för den varmaste månaden juli 2” högre. Genom det kontinentala läget höjes sommar- värmen nägot, medan det maritima inflytandet har öfvertaget under äret i dess helhet, men synnerligast under vintern. Med afseende ä medeltemperaturen är således det maritima infly- tandet öfvervägande, men betrakta vi temperaturvariationerna, säväl de ärliga som de dagliga och framför allt extremerna, hvilka visa jämförelsevis stora amplituder, framträder äter det kontinentala säsom öfvervägande, och detsamma är förhällandet med de flesta andra meteorologiska företeelserna.4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:is 5—7, 9b. Om klimatet. Ett lands klimat, genomsnittsförhällandena hos de ständigt växlande atmosfäriska företeelserna, väderleken, betingas främst af solens strålande värme. Mängden af detta på ytenheten aftager såsom kändt från ekvatorn mot polerna och därför vore Finlands läge synnerligen ofördelaktigt, om ej särskilda omständigheter underlättade tillgodogörandet af bestrålningen. Den omgifvande fördelningen mellan land och haf är af största betydelse: landområdena upptaga hastigare till buds stående värmemängder än hafven, men afgifva dem äfven hastigare. Kontinentalklimatet kännetecknas därför af stor värmevariation såväl under året som under dygnets lopp, hvaremot hafsklimatet utmärker sig genom ringare temperaturändringar, och med temperaturförhållandena stå de öfriga meteorologiska företeel- serna i intimaste samband. Finlands klimat är nu visserligen öfvervägande kontinentalt, i det den väldiga landmassan i öster på detsamma utöfvar stort inflytande, men å andra sidan sträcker sig verkan från oceanen i vester ända till våra trakter och förlänar dem ett i förhållande till breddgraden icke alltför strängt klimat. Till utjämnandet af de kontinentala förhållan- dena bidrager dessutom Östersjön med dess stora, Finland om- slutande vikar samt i afsevärd grad äfven de stora vatten- områdena inom landet. Betrakta vi nu först värmeförhållandena, så är en jämförelse mellan medeltemperaturen på ungefär den mellersta af Finlands breddgrader, den 64:e, och medeltemperaturen för samma bredd- grad jorden rundt ganska upplysande. Vi finna då att den förra för hela året är omkring 6” högre än den senare, för januari hela 11” högre och t. o. m. för den varmaste månaden juli 2” högre. Genom det kontinentala läget höjes sommar- värmen nägot, medan det maritima inflytandet har öfvertaget under äret i dess helhet, men synnerligast under vintern. Med afseende ä medeltemperaturen är således det maritima infly- tandet öfvervägande, men betrakta vi temperaturvariationerna, säväl de ärliga som de dagliga och framför allt extremerna, hvilka visa jämförelsevis stora amplituder, framträder äter det kontinentala säsom öfvervägande, och detsamma är förhällandet med de flesta andra meteorologiska företeelserna. --- Meteorologi. 5 Finlands medeltemperatur ligger mellan + 2” och + 3”. Följer man ungefärligen isotermerna för 2”.s, hvilken i Finland skär den 63 breddgraden, så finner man denna medeltemperatur nere i trakterna af Jekaterinburg (56? nordl. bredd), af Irkutsk (50%), vid sydligaste spetsen af Kamtschatka, vidare utmed halfön Alaska, pä ön New-Foundland (49), Grönlands sydspets, mel- lersta Island, vid Tromsö (69?) och i mellersta Sverige i trak- terna af sjön Siljan. Jämförelsen med nägra andra länders i Europa medeltemperatur utfaller mindre fördelaktigt. Den är t. ex. i Frankrike + 12, i England + 10, norra Tyskland + 8, Sverige och Norge +3ä+4,i norra Ryssland +04ä-H1. Till temperaturfördelningen inom landet äterkomma vi vid redo- görelsen för kartorna. Orsaken till att Finlands temperatur, synnerligast om vin- tern, utfaller gynnsammare än den höga breddgraden betingar, ligger icke omedelbart uti Atlantens närhet, utan i de rädande vestliga till sydliga vindarna, hvilka medföra nägot af hafvets magasinerade värmeförräd. I norra Atlantiska oceanen ligger nämligen året om ett långsträckt lågt lufttryck, ett minimum, medan söderut, omkring Azorerna, ett ständigt högt lufttryck, ett maximum, är rädande, och denna lufttrycksfördelning fram- kallar de nämnda vindarna. Dessa i och för sig varma vindar, hvilka beröra en stor del af vär världsdel, nä äfven vära trakter och medföra dessutom varmare vatten frän sydligare trakter upp mot Ishafvet, samt mottaga frän detta vatten ytterligare värmeförräd. Ju längre in i Ishafvet det nämnda minimets hufvuddel ligger, desto gynnsammare utfalla vindarna för oss och vi fä dä jämförelsevis milda vintrar, hvaremot minimets förflyttning ät sydvest, till trakten söder om Island, framkallar förhärskande ostliga vindar, hvilka komma frän det stora fast- landet och medföra dess läga temperatur, d. v. s. vi ha dä stränga vintrar. Ehuru nederbörden pä samma sätt som temperaturen ut- visar stora olikheter under olika är, intager dock värt land med afseende ä nederbördsförhällandena ett ganska gynnsamt medel- läge mellan kontinentala och maritima inflytanden. Under nor- mala är, dä totala nederbörden väl kan i medeltal ansläs till omkring 500 mm, utmärker sig därför ingen ärstid genom allt- för stor nederbörd, ej heller genom ihällande torka. Meteorologi. 5 Finlands medeltemperatur ligger mellan + 2” och + 3”. Följer man ungefärligen isotermerna för 2”.s, hvilken i Finland skär den 63 breddgraden, så finner man denna medeltemperatur nere i trakterna af Jekaterinburg (56? nordl. bredd), af Irkutsk (50%), vid sydligaste spetsen af Kamtschatka, vidare utmed halfön Alaska, pä ön New-Foundland (49), Grönlands sydspets, mel- lersta Island, vid Tromsö (69?) och i mellersta Sverige i trak- terna af sjön Siljan. Jämförelsen med nägra andra länders i Europa medeltemperatur utfaller mindre fördelaktigt. Den är t. ex. i Frankrike + 12, i England + 10, norra Tyskland + 8, Sverige och Norge +3ä+4,i norra Ryssland +04ä-H1. Till temperaturfördelningen inom landet äterkomma vi vid redo- görelsen för kartorna. Orsaken till att Finlands temperatur, synnerligast om vin- tern, utfaller gynnsammare än den höga breddgraden betingar, ligger icke omedelbart uti Atlantens närhet, utan i de rädande vestliga till sydliga vindarna, hvilka medföra nägot af hafvets magasinerade värmeförräd. I norra Atlantiska oceanen ligger nämligen året om ett långsträckt lågt lufttryck, ett minimum, medan söderut, omkring Azorerna, ett ständigt högt lufttryck, ett maximum, är rädande, och denna lufttrycksfördelning fram- kallar de nämnda vindarna. Dessa i och för sig varma vindar, hvilka beröra en stor del af vär världsdel, nä äfven vära trakter och medföra dessutom varmare vatten frän sydligare trakter upp mot Ishafvet, samt mottaga frän detta vatten ytterligare värmeförräd. Ju längre in i Ishafvet det nämnda minimets hufvuddel ligger, desto gynnsammare utfalla vindarna för oss och vi fä dä jämförelsevis milda vintrar, hvaremot minimets förflyttning ät sydvest, till trakten söder om Island, framkallar förhärskande ostliga vindar, hvilka komma frän det stora fast- landet och medföra dess läga temperatur, d. v. s. vi ha dä stränga vintrar. Ehuru nederbörden pä samma sätt som temperaturen ut- visar stora olikheter under olika är, intager dock värt land med afseende ä nederbördsförhällandena ett ganska gynnsamt medel- läge mellan kontinentala och maritima inflytanden. Under nor- mala är, dä totala nederbörden väl kan i medeltal ansläs till omkring 500 mm, utmärker sig därför ingen ärstid genom allt- för stor nederbörd, ej heller genom ihällande torka. Meteorologi. 5 Finlands medeltemperatur ligger mellan + 2” och + 3”. Följer man ungefärligen isotermerna för 2”.s, hvilken i Finland skär den 63 breddgraden, så finner man denna medeltemperatur nere i trakterna af Jekaterinburg (56? nordl. bredd), af Irkutsk (50%), vid sydligaste spetsen af Kamtschatka, vidare utmed halfön Alaska, pä ön New-Foundland (49), Grönlands sydspets, mel- lersta Island, vid Tromsö (69?) och i mellersta Sverige i trak- terna af sjön Siljan. Jämförelsen med nägra andra länders i Europa medeltemperatur utfaller mindre fördelaktigt. Den är t. ex. i Frankrike + 12, i England + 10, norra Tyskland + 8, Sverige och Norge +3ä+4,i norra Ryssland +04ä-H1. Till temperaturfördelningen inom landet äterkomma vi vid redo- görelsen för kartorna. Orsaken till att Finlands temperatur, synnerligast om vin- tern, utfaller gynnsammare än den höga breddgraden betingar, ligger icke omedelbart uti Atlantens närhet, utan i de rädande vestliga till sydliga vindarna, hvilka medföra nägot af hafvets magasinerade värmeförräd. I norra Atlantiska oceanen ligger nämligen året om ett långsträckt lågt lufttryck, ett minimum, medan söderut, omkring Azorerna, ett ständigt högt lufttryck, ett maximum, är rädande, och denna lufttrycksfördelning fram- kallar de nämnda vindarna. Dessa i och för sig varma vindar, hvilka beröra en stor del af vär världsdel, nä äfven vära trakter och medföra dessutom varmare vatten frän sydligare trakter upp mot Ishafvet, samt mottaga frän detta vatten ytterligare värmeförräd. Ju längre in i Ishafvet det nämnda minimets hufvuddel ligger, desto gynnsammare utfalla vindarna för oss och vi fä dä jämförelsevis milda vintrar, hvaremot minimets förflyttning ät sydvest, till trakten söder om Island, framkallar förhärskande ostliga vindar, hvilka komma frän det stora fast- landet och medföra dess läga temperatur, d. v. s. vi ha dä stränga vintrar. Ehuru nederbörden pä samma sätt som temperaturen ut- visar stora olikheter under olika är, intager dock värt land med afseende ä nederbördsförhällandena ett ganska gynnsamt medel- läge mellan kontinentala och maritima inflytanden. Under nor- mala är, dä totala nederbörden väl kan i medeltal ansläs till omkring 500 mm, utmärker sig därför ingen ärstid genom allt- för stor nederbörd, ej heller genom ihällande torka. --- 6 Allas öfver Finland. Kartbladet n:is 5—7, 9b. Om framställningen af kartorna. Kartorna angifva, utom de för nederbörden (n:o 9), medel- värden af resp. meteorologiska element under den tidsföljd, som på hvarje blad finnes närmare angifven. Dessa medelvärden äro beräknade ur 3 dagliga observationer (kl. 7 f. m., 2 och 9 e. m.) på de skilda stationerna. Invid hvarje station utskrefs först dess medelvärde för den beträffande tidsintervallen, år, månad eller årstid. Mellan de gifna talen interpolades sedan på förbindningslinierna mellan en station och dess närmaste grannstationer de punkter, hvilka motsvara bestämda talvärden, såsom af hela grader, halfva millimeter o. s. v. Genom sammanbindning medels räta linier af de närliggande punkter, som representera samma tal, erhöllos brutna linier, hvilka närmelsevis öfverfara sträckor med lika värden hos de fram- ställda förhållandena. Dessa brutna linier afrundades slutligen medels frihandsteckning. — Vindrosorna (n:o 6b) hafva åter tillkommit på följande sätt. För hvarje station har antalet gånger, som enhvar skild vindriktning och lugnväder under den beträffande tiden iakttagits, blifvit räknadt och de erhållna talen hafva sedan reducerats till procent af alla observationer. Med en längdenhet af I mm = 2,5 p. c. hafva procenttalen vidare blifvit afsatta från stationerna utmed räta linier åt det väder- streck, hvarifrån den mot talet svarande vinden blåst, och de sålunda erhållna punkterna förbundits genom räta linier. Den härigenom uppkomna brutna linien omsluter en yta, hvilken markerats genom sträckning, på det att den förhärskande vind- sidan tydligare måtte framträda. Lugnvädrens förekomst åskåd- liggöres genom cirklar, hvilkas radier i samma enhet som för vindriktningarna angifva deras procenttal. N:o 5. Isotermer. Kartbladet framställer isotermerna, linierna för lika medel- temperaturer, under årtiondet 1881—1890, skildt för hvarje månad och för hela året. Isotermerna för o” och temperaturer under o? äro dragna med blått, de för temperaturer öfver o? med rödt; hvarje hel grad är utsatt. Någon reduktion till hafvets6 Allas öfver Finland. Kartbladet n:is 5—7, 9b. Om framställningen af kartorna. Kartorna angifva, utom de för nederbörden (n:o 9), medel- värden af resp. meteorologiska element under den tidsföljd, som på hvarje blad finnes närmare angifven. Dessa medelvärden äro beräknade ur 3 dagliga observationer (kl. 7 f. m., 2 och 9 e. m.) på de skilda stationerna. Invid hvarje station utskrefs först dess medelvärde för den beträffande tidsintervallen, år, månad eller årstid. Mellan de gifna talen interpolades sedan på förbindningslinierna mellan en station och dess närmaste grannstationer de punkter, hvilka motsvara bestämda talvärden, såsom af hela grader, halfva millimeter o. s. v. Genom sammanbindning medels räta linier af de närliggande punkter, som representera samma tal, erhöllos brutna linier, hvilka närmelsevis öfverfara sträckor med lika värden hos de fram- ställda förhållandena. Dessa brutna linier afrundades slutligen medels frihandsteckning. — Vindrosorna (n:o 6b) hafva åter tillkommit på följande sätt. För hvarje station har antalet gånger, som enhvar skild vindriktning och lugnväder under den beträffande tiden iakttagits, blifvit räknadt och de erhållna talen hafva sedan reducerats till procent af alla observationer. Med en längdenhet af I mm = 2,5 p. c. hafva procenttalen vidare blifvit afsatta från stationerna utmed räta linier åt det väder- streck, hvarifrån den mot talet svarande vinden blåst, och de sålunda erhållna punkterna förbundits genom räta linier. Den härigenom uppkomna brutna linien omsluter en yta, hvilken markerats genom sträckning, på det att den förhärskande vind- sidan tydligare måtte framträda. Lugnvädrens förekomst åskåd- liggöres genom cirklar, hvilkas radier i samma enhet som för vindriktningarna angifva deras procenttal. N:o 5. Isotermer. Kartbladet framställer isotermerna, linierna för lika medel- temperaturer, under årtiondet 1881—1890, skildt för hvarje månad och för hela året. Isotermerna för o” och temperaturer under o? äro dragna med blått, de för temperaturer öfver o? med rödt; hvarje hel grad är utsatt. Någon reduktion till hafvets6 Allas öfver Finland. Kartbladet n:is 5—7, 9b. Om framställningen af kartorna. Kartorna angifva, utom de för nederbörden (n:o 9), medel- värden af resp. meteorologiska element under den tidsföljd, som på hvarje blad finnes närmare angifven. Dessa medelvärden äro beräknade ur 3 dagliga observationer (kl. 7 f. m., 2 och 9 e. m.) på de skilda stationerna. Invid hvarje station utskrefs först dess medelvärde för den beträffande tidsintervallen, år, månad eller årstid. Mellan de gifna talen interpolades sedan på förbindningslinierna mellan en station och dess närmaste grannstationer de punkter, hvilka motsvara bestämda talvärden, såsom af hela grader, halfva millimeter o. s. v. Genom sammanbindning medels räta linier af de närliggande punkter, som representera samma tal, erhöllos brutna linier, hvilka närmelsevis öfverfara sträckor med lika värden hos de fram- ställda förhållandena. Dessa brutna linier afrundades slutligen medels frihandsteckning. — Vindrosorna (n:o 6b) hafva åter tillkommit på följande sätt. För hvarje station har antalet gånger, som enhvar skild vindriktning och lugnväder under den beträffande tiden iakttagits, blifvit räknadt och de erhållna talen hafva sedan reducerats till procent af alla observationer. Med en längdenhet af I mm = 2,5 p. c. hafva procenttalen vidare blifvit afsatta från stationerna utmed räta linier åt det väder- streck, hvarifrån den mot talet svarande vinden blåst, och de sålunda erhållna punkterna förbundits genom räta linier. Den härigenom uppkomna brutna linien omsluter en yta, hvilken markerats genom sträckning, på det att den förhärskande vind- sidan tydligare måtte framträda. Lugnvädrens förekomst åskåd- liggöres genom cirklar, hvilkas radier i samma enhet som för vindriktningarna angifva deras procenttal. N:o 5. Isotermer. Kartbladet framställer isotermerna, linierna för lika medel- temperaturer, under årtiondet 1881—1890, skildt för hvarje månad och för hela året. Isotermerna för o” och temperaturer under o? äro dragna med blått, de för temperaturer öfver o? med rödt; hvarje hel grad är utsatt. Någon reduktion till hafvets --- Meteorologi. 7 nivå har ej vidtagits, dels emedan en dylik i alla fall är osäker och dels emedan inga så stora höjder förekomma inom landet, att de skulle nämnvärdt inverka på isotermernas förlopp. För praktiska ändamål lämpa sig äfven de verkliga observationerna bättre än de reducerade. Betrakta vi först årsisotermerna, så finna vi huru de täm- ligen parallelt med hvarandra i allmänhet framgå i riktningen OSO till WNW. Inkommande från kontinenten i öster stiga de sålunda, på grund af det redan antydda maritima inflytandet från vester, något mot norr under det de fortlöpa öfver Finland. Några framträdande köld- eller värmecentra förekomma därför ej. Vidare finna vi att Finland i sydvest begränsas af isotermen + 5,5 och längst i norr, i trakten af Enare, af isotermen — 2”, hvilken dock ej finnes utsatt. Tager man i betraktande att Utö och Bogskär, tvenne ungefär midt emellan Hangö och Stockholm belägna utskär, hafva en ärsvärme af resp. + 5”,8 och + 5%,7, kan skillnaden i ärstemperatur mellan landets nord- ligaste och sydligaste delar sägas utgöra 8”. Längs östra gränsen från trakten af Viborg upp till Enare uppgår denna skillnad däremot ej till mera än 6”. I detta förhållande se vi nu en direkt inverkan från Östersjön och dess vikar, särskildt Bottniska viken, utmed hvars finska kust isotermerna äro böjda mot norr. Östersjöbassinens inflytande på luftvärmens fördel- ning i de kringliggande länderna framstår ännu tydligare, om vi påpeka att isotermerna inom Ryssland fortlöpa i sydostlig samt inom Sverige i sydvestlig riktning. I stort sedt utvisa isotermerna för de skilda månaderna ett förlopp, som mycket påminner om årsisotermernas; under den kallare årstiden är böjningen mot norr endast något betydligare, under den varmare är den mindre eller öfvergår t. o. m. till sydlig. — Karakteristiska för värmefördelningen äro de båda månaderna med extrema temperaturer, januari och juli. Under januari, som är den kallaste månaden, utom i landets sydvest- ligaste del, där februari är kallast, ligga isotermerna tätast, d. v. s. temperaturskillnaden mellan landets nordligaste och sydli- gaste delar är då störst, omkring 13”. Öfverallt är tempera- turen under o”, omkring -— 14” i nordligaste Lappland, — 1” i trakten af Bogskär.. Hafsvikarnas och äfven Ladogas i förhäl- lande till fastlandet högre temperatur gör sig tydligen märkbarMeteorologi. 7 nivå har ej vidtagits, dels emedan en dylik i alla fall är osäker och dels emedan inga så stora höjder förekomma inom landet, att de skulle nämnvärdt inverka på isotermernas förlopp. För praktiska ändamål lämpa sig äfven de verkliga observationerna bättre än de reducerade. Betrakta vi först årsisotermerna, så finna vi huru de täm- ligen parallelt med hvarandra i allmänhet framgå i riktningen OSO till WNW. Inkommande från kontinenten i öster stiga de sålunda, på grund af det redan antydda maritima inflytandet från vester, något mot norr under det de fortlöpa öfver Finland. Några framträdande köld- eller värmecentra förekomma därför ej. Vidare finna vi att Finland i sydvest begränsas af isotermen + 5,5 och längst i norr, i trakten af Enare, af isotermen — 2”, hvilken dock ej finnes utsatt. Tager man i betraktande att Utö och Bogskär, tvenne ungefär midt emellan Hangö och Stockholm belägna utskär, hafva en ärsvärme af resp. + 5”,8 och + 5%,7, kan skillnaden i ärstemperatur mellan landets nord- ligaste och sydligaste delar sägas utgöra 8”. Längs östra gränsen från trakten af Viborg upp till Enare uppgår denna skillnad däremot ej till mera än 6”. I detta förhållande se vi nu en direkt inverkan från Östersjön och dess vikar, särskildt Bottniska viken, utmed hvars finska kust isotermerna äro böjda mot norr. Östersjöbassinens inflytande på luftvärmens fördel- ning i de kringliggande länderna framstår ännu tydligare, om vi påpeka att isotermerna inom Ryssland fortlöpa i sydostlig samt inom Sverige i sydvestlig riktning. I stort sedt utvisa isotermerna för de skilda månaderna ett förlopp, som mycket påminner om årsisotermernas; under den kallare årstiden är böjningen mot norr endast något betydligare, under den varmare är den mindre eller öfvergår t. o. m. till sydlig. — Karakteristiska för värmefördelningen äro de båda månaderna med extrema temperaturer, januari och juli. Under januari, som är den kallaste månaden, utom i landets sydvest- ligaste del, där februari är kallast, ligga isotermerna tätast, d. v. s. temperaturskillnaden mellan landets nordligaste och sydli- gaste delar är då störst, omkring 13”. Öfverallt är tempera- turen under o”, omkring -— 14” i nordligaste Lappland, — 1” i trakten af Bogskär.. Hafsvikarnas och äfven Ladogas i förhäl- lande till fastlandet högre temperatur gör sig tydligen märkbarMeteorologi. 7 nivå har ej vidtagits, dels emedan en dylik i alla fall är osäker och dels emedan inga så stora höjder förekomma inom landet, att de skulle nämnvärdt inverka på isotermernas förlopp. För praktiska ändamål lämpa sig äfven de verkliga observationerna bättre än de reducerade. Betrakta vi först årsisotermerna, så finna vi huru de täm- ligen parallelt med hvarandra i allmänhet framgå i riktningen OSO till WNW. Inkommande från kontinenten i öster stiga de sålunda, på grund af det redan antydda maritima inflytandet från vester, något mot norr under det de fortlöpa öfver Finland. Några framträdande köld- eller värmecentra förekomma därför ej. Vidare finna vi att Finland i sydvest begränsas af isotermen + 5,5 och längst i norr, i trakten af Enare, af isotermen — 2”, hvilken dock ej finnes utsatt. Tager man i betraktande att Utö och Bogskär, tvenne ungefär midt emellan Hangö och Stockholm belägna utskär, hafva en ärsvärme af resp. + 5”,8 och + 5%,7, kan skillnaden i ärstemperatur mellan landets nord- ligaste och sydligaste delar sägas utgöra 8”. Längs östra gränsen från trakten af Viborg upp till Enare uppgår denna skillnad däremot ej till mera än 6”. I detta förhållande se vi nu en direkt inverkan från Östersjön och dess vikar, särskildt Bottniska viken, utmed hvars finska kust isotermerna äro böjda mot norr. Östersjöbassinens inflytande på luftvärmens fördel- ning i de kringliggande länderna framstår ännu tydligare, om vi påpeka att isotermerna inom Ryssland fortlöpa i sydostlig samt inom Sverige i sydvestlig riktning. I stort sedt utvisa isotermerna för de skilda månaderna ett förlopp, som mycket påminner om årsisotermernas; under den kallare årstiden är böjningen mot norr endast något betydligare, under den varmare är den mindre eller öfvergår t. o. m. till sydlig. — Karakteristiska för värmefördelningen äro de båda månaderna med extrema temperaturer, januari och juli. Under januari, som är den kallaste månaden, utom i landets sydvest- ligaste del, där februari är kallast, ligga isotermerna tätast, d. v. s. temperaturskillnaden mellan landets nordligaste och sydli- gaste delar är då störst, omkring 13”. Öfverallt är tempera- turen under o”, omkring -— 14” i nordligaste Lappland, — 1” i trakten af Bogskär.. Hafsvikarnas och äfven Ladogas i förhäl- lande till fastlandet högre temperatur gör sig tydligen märkbar --- 8' Atlas öfver Finland. Kartbladen niis 5—7, 9 b. genom djupa utbuktningar i isotermerna. Under juli, den varmaste mänaden, förlöpa isotermerna ganska oregelbundet och den största skillnaden mellan olika trakters temperatur är dä jämförelsevis ringa, endast omkring 5”; vi ha + 12” längst i norr, + 17” 1 sydöstra Finland. Hafsvikarnas uppvärmning har blifvit efter fastlandets, och deras inflytande ger sig tillkänna genom lägre värmegrad hos kusttrakterna. Inom norra delen af Bottniska viken anträffas till och med ett centrum för lägre temperatur. De öfriga månaderna utvisa öfvergångar mellan nyssnämnda extremer. Under februari och mars har isotermfördelningen ännu samma karakter som under januari. Öfverallt härska köldgra- der, de landet omgifvande hafvens värmande inflytande är ännu tydligen skönjbart, men i aftagande liksom temperaturdifferen- serna. 1 april, dä o”-isotermen ryckt upp ända till 64:de bredd- graden, gör sig fastlandets uppvärmning redan gällande, ett svagt värmemaximum ligger öfver mellersta delen af södra Fin- land, ett svagt minimum strax söder därom i Finska viken och den afkylda Bottniska viken trycker isotermerna i slingor mot söder. I maj och juni tager fastlandskarakteren öfverhand, vär- men tilltager raskt och de stora vikarnas afkylande inverkan framträder allt tydligare invid kusterna. Frän juli framät äro ofvergängarna ungefär motsatta de nyss beskrifna, redan i sep- tember är fastlandets afkylning beaktansvärd och i oktober, dä värmefördelningen mest liknar den ärliga, inrycka köldgraderna frän norr. Skillnaden mellan det högsta och det lägsta mänadsmediet för olika trakter af landet är ganska stor, en följd af det konti- nentala läget, men stora olikheter förekomma i detta afseende. Uppe i Sodankylä lappmark uppgår denna skillnad till 27%, i mellersta Finland vid 64:de breddgraden till 23* vid kusten och till 26” vid landets östra gräns, utmed sydkusten växer den- samma från vester mot öster från 18” ända till 25”. N:o 6 a. Isobarer. Lufttrycksfördelningen under perioden 1886—1890 är gifven, sådan den ter sig i medeltal för hela året och de skilda års-8' Atlas öfver Finland. Kartbladen niis 5—7, 9 b. genom djupa utbuktningar i isotermerna. Under juli, den varmaste mänaden, förlöpa isotermerna ganska oregelbundet och den största skillnaden mellan olika trakters temperatur är dä jämförelsevis ringa, endast omkring 5”; vi ha + 12” längst i norr, + 17” 1 sydöstra Finland. Hafsvikarnas uppvärmning har blifvit efter fastlandets, och deras inflytande ger sig tillkänna genom lägre värmegrad hos kusttrakterna. Inom norra delen af Bottniska viken anträffas till och med ett centrum för lägre temperatur. De öfriga månaderna utvisa öfvergångar mellan nyssnämnda extremer. Under februari och mars har isotermfördelningen ännu samma karakter som under januari. Öfverallt härska köldgra- der, de landet omgifvande hafvens värmande inflytande är ännu tydligen skönjbart, men i aftagande liksom temperaturdifferen- serna. 1 april, dä o”-isotermen ryckt upp ända till 64:de bredd- graden, gör sig fastlandets uppvärmning redan gällande, ett svagt värmemaximum ligger öfver mellersta delen af södra Fin- land, ett svagt minimum strax söder därom i Finska viken och den afkylda Bottniska viken trycker isotermerna i slingor mot söder. I maj och juni tager fastlandskarakteren öfverhand, vär- men tilltager raskt och de stora vikarnas afkylande inverkan framträder allt tydligare invid kusterna. Frän juli framät äro ofvergängarna ungefär motsatta de nyss beskrifna, redan i sep- tember är fastlandets afkylning beaktansvärd och i oktober, dä värmefördelningen mest liknar den ärliga, inrycka köldgraderna frän norr. Skillnaden mellan det högsta och det lägsta mänadsmediet för olika trakter af landet är ganska stor, en följd af det konti- nentala läget, men stora olikheter förekomma i detta afseende. Uppe i Sodankylä lappmark uppgår denna skillnad till 27%, i mellersta Finland vid 64:de breddgraden till 23* vid kusten och till 26” vid landets östra gräns, utmed sydkusten växer den- samma från vester mot öster från 18” ända till 25”. N:o 6 a. Isobarer. Lufttrycksfördelningen under perioden 1886—1890 är gifven, sådan den ter sig i medeltal för hela året och de skilda års-8' Atlas öfver Finland. Kartbladen niis 5—7, 9 b. genom djupa utbuktningar i isotermerna. Under juli, den varmaste mänaden, förlöpa isotermerna ganska oregelbundet och den största skillnaden mellan olika trakters temperatur är dä jämförelsevis ringa, endast omkring 5”; vi ha + 12” längst i norr, + 17” 1 sydöstra Finland. Hafsvikarnas uppvärmning har blifvit efter fastlandets, och deras inflytande ger sig tillkänna genom lägre värmegrad hos kusttrakterna. Inom norra delen af Bottniska viken anträffas till och med ett centrum för lägre temperatur. De öfriga månaderna utvisa öfvergångar mellan nyssnämnda extremer. Under februari och mars har isotermfördelningen ännu samma karakter som under januari. Öfverallt härska köldgra- der, de landet omgifvande hafvens värmande inflytande är ännu tydligen skönjbart, men i aftagande liksom temperaturdifferen- serna. 1 april, dä o”-isotermen ryckt upp ända till 64:de bredd- graden, gör sig fastlandets uppvärmning redan gällande, ett svagt värmemaximum ligger öfver mellersta delen af södra Fin- land, ett svagt minimum strax söder därom i Finska viken och den afkylda Bottniska viken trycker isotermerna i slingor mot söder. I maj och juni tager fastlandskarakteren öfverhand, vär- men tilltager raskt och de stora vikarnas afkylande inverkan framträder allt tydligare invid kusterna. Frän juli framät äro ofvergängarna ungefär motsatta de nyss beskrifna, redan i sep- tember är fastlandets afkylning beaktansvärd och i oktober, dä värmefördelningen mest liknar den ärliga, inrycka köldgraderna frän norr. Skillnaden mellan det högsta och det lägsta mänadsmediet för olika trakter af landet är ganska stor, en följd af det konti- nentala läget, men stora olikheter förekomma i detta afseende. Uppe i Sodankylä lappmark uppgår denna skillnad till 27%, i mellersta Finland vid 64:de breddgraden till 23* vid kusten och till 26” vid landets östra gräns, utmed sydkusten växer den- samma från vester mot öster från 18” ända till 25”. N:o 6 a. Isobarer. Lufttrycksfördelningen under perioden 1886—1890 är gifven, sådan den ter sig i medeltal för hela året och de skilda års- --- Meteorologi. 9 tiderna. Till vintern ha räknats månaderna december, januari, februari, till våren mars, april, maj, till sommaren juni, juli, augusti och till hösten september, oktober, november. Linierna för lika lufttryck, de s. k. isobarerna, äro uppdragna för hvarje half millimeter och grunda sig på observationer, hvilka blifvit reducerade till hafvets nivå. Oaktadt de stora dagliga förändringar, hvilka lufttrycket såsom kändt i synnerhet vid väderleksförändringar undergär, är medelisobarernas förlopp dock ganska jämnt. Med större eller mindre sinsemellan parallela utbuktningar gå de mest i en riktning mellan W—O och S—N. Deras absoluta värden af- vika icke mycket från det normala 760 millimeter, men den kontinentala karakteren gör sig dock märkbar genom ett högre lufttryck 757—763 mm om vintern och ett lägre 755—757 mm om sommaren. Betrakta vi ärsisobarerna, sä finna vi värden mellan 756 och 760 mm. Vära trakter ligga sälunda nästan midt i öfver- gängsbältet mellan det redan omnämnda läga lufttrycket i norra Atlanten och ett stort högtrycksomräde pä den ostasiatiska kontinenten. Med denna fördelning af lufttrycket följer att de förhärskande vindarna i allmänhet äro sydvestliga till sydliga. Under vären och sommaren gör sig fastlandets inflytande sär- skildt märkbart genom sydostliga kilar af lägre lufttryck, under hösten och äfven nägot under vintern genom kilar af högre lufttryck i motsatt riktning. Tätast ligga isobarerna om vintern, glesast om sommaren, och i öfverensstämmelse härmed är äfven vindstyrkan störst om vintern och minst om sommaren. Den nägot raskare öfver- gängen frän högre till lägre tryck om hösten än om vären och i synnerhet sommaren finner sin motsvarighet i de bekanta höst- stormarna. N:o 6b. Vindrosor. För vindrosornas konstruktion ha vi redan (s. 6) redogjort — De ansluta sig, i stort sedt, ganska väl till den nyss framställda lufttrycksfördelningen enligt den kända lagen. att vinden pä norra haltklotet blåser från högre mot lägre lufttryck med enMeteorologi. 9 tiderna. Till vintern ha räknats månaderna december, januari, februari, till våren mars, april, maj, till sommaren juni, juli, augusti och till hösten september, oktober, november. Linierna för lika lufttryck, de s. k. isobarerna, äro uppdragna för hvarje half millimeter och grunda sig på observationer, hvilka blifvit reducerade till hafvets nivå. Oaktadt de stora dagliga förändringar, hvilka lufttrycket såsom kändt i synnerhet vid väderleksförändringar undergär, är medelisobarernas förlopp dock ganska jämnt. Med större eller mindre sinsemellan parallela utbuktningar gå de mest i en riktning mellan W—O och S—N. Deras absoluta värden af- vika icke mycket från det normala 760 millimeter, men den kontinentala karakteren gör sig dock märkbar genom ett högre lufttryck 757—763 mm om vintern och ett lägre 755—757 mm om sommaren. Betrakta vi ärsisobarerna, sä finna vi värden mellan 756 och 760 mm. Vära trakter ligga sälunda nästan midt i öfver- gängsbältet mellan det redan omnämnda läga lufttrycket i norra Atlanten och ett stort högtrycksomräde pä den ostasiatiska kontinenten. Med denna fördelning af lufttrycket följer att de förhärskande vindarna i allmänhet äro sydvestliga till sydliga. Under vären och sommaren gör sig fastlandets inflytande sär- skildt märkbart genom sydostliga kilar af lägre lufttryck, under hösten och äfven nägot under vintern genom kilar af högre lufttryck i motsatt riktning. Tätast ligga isobarerna om vintern, glesast om sommaren, och i öfverensstämmelse härmed är äfven vindstyrkan störst om vintern och minst om sommaren. Den nägot raskare öfver- gängen frän högre till lägre tryck om hösten än om vären och i synnerhet sommaren finner sin motsvarighet i de bekanta höst- stormarna. N:o 6b. Vindrosor. För vindrosornas konstruktion ha vi redan (s. 6) redogjort — De ansluta sig, i stort sedt, ganska väl till den nyss framställda lufttrycksfördelningen enligt den kända lagen. att vinden pä norra haltklotet blåser från högre mot lägre lufttryck med enMeteorologi. 9 tiderna. Till vintern ha räknats månaderna december, januari, februari, till våren mars, april, maj, till sommaren juni, juli, augusti och till hösten september, oktober, november. Linierna för lika lufttryck, de s. k. isobarerna, äro uppdragna för hvarje half millimeter och grunda sig på observationer, hvilka blifvit reducerade till hafvets nivå. Oaktadt de stora dagliga förändringar, hvilka lufttrycket såsom kändt i synnerhet vid väderleksförändringar undergär, är medelisobarernas förlopp dock ganska jämnt. Med större eller mindre sinsemellan parallela utbuktningar gå de mest i en riktning mellan W—O och S—N. Deras absoluta värden af- vika icke mycket från det normala 760 millimeter, men den kontinentala karakteren gör sig dock märkbar genom ett högre lufttryck 757—763 mm om vintern och ett lägre 755—757 mm om sommaren. Betrakta vi ärsisobarerna, sä finna vi värden mellan 756 och 760 mm. Vära trakter ligga sälunda nästan midt i öfver- gängsbältet mellan det redan omnämnda läga lufttrycket i norra Atlanten och ett stort högtrycksomräde pä den ostasiatiska kontinenten. Med denna fördelning af lufttrycket följer att de förhärskande vindarna i allmänhet äro sydvestliga till sydliga. Under vären och sommaren gör sig fastlandets inflytande sär- skildt märkbart genom sydostliga kilar af lägre lufttryck, under hösten och äfven nägot under vintern genom kilar af högre lufttryck i motsatt riktning. Tätast ligga isobarerna om vintern, glesast om sommaren, och i öfverensstämmelse härmed är äfven vindstyrkan störst om vintern och minst om sommaren. Den nägot raskare öfver- gängen frän högre till lägre tryck om hösten än om vären och i synnerhet sommaren finner sin motsvarighet i de bekanta höst- stormarna. N:o 6b. Vindrosor. För vindrosornas konstruktion ha vi redan (s. 6) redogjort — De ansluta sig, i stort sedt, ganska väl till den nyss framställda lufttrycksfördelningen enligt den kända lagen. att vinden pä norra haltklotet blåser från högre mot lägre lufttryck med en --- 10 Allas öfver Finland. Kartbladen n:is 5—7, 9 b. afvikning ät höger. Kustens böjning från N—S till W—O riktning och förekomsten af Ladoga vid sydöstra gränsen samt de stora vattensystemen i det inre af landet äro orsaker, hvilka åstadkomma en mängd modifikationer i de af isobarfördelningen och landets geografiska läge för öfrigt betingade vindförhällandena. I genomsnitt äro, säsom redan antydts, sydvest- till syd- vindar under alla ärstider de förhärskande. Sydvesten gör sig gällande utmed kusterna, norrut till trakterna mellan Nikolai- stad (Vasa) och Uleåborg, österut till trakten af Helsingfors. För de nordligare och för de inne i landet belägna orterna lika- som för Sordavala äro sydvindarna till antalet de flesta. Den afvikelse frän denna allmänna regel, hvilken förekommer, bestär förnämligast däri, att nordvest- till nordvindarna under nägon af de varmare ärstiderna, mest under vären och sommaren, uppträda talrikare än sydvindarna ä de senare nämnda orterna samt vid vestkusten vid Bottniska vikens smalaste ställe (Nikolai- stad). Dessa vindar ätföljas ofta af de ganska talrikt förekom- mande nattfrosterna. Nordvindarna förekomma för öfrigt oftast äfven vid kusterna sommartiden och minst ofta under vintern. Undantag härifrån gör dock sydkusten (Helsingfors), vid hvilken nordvindar äro sällsyntast under sommaren, då en på kustens sträckning i W—O riktning beroende sydmonsun sträfvar att göra sig gällande. Äfven Sordavala vid Ladogas nordkust har under sommaren en starkt utpräglad sydmonsun. Den öfver fastlandet under sommaren uppvärmda luftmassan framkallar på samma sätt vid vestkusten en vestmonsun; de vestliga vindarna uppträda nämligen där under sommaren talrikare än under nä- gon annan årstid. Hvad lugnprocenten vidkommer, sädan vi se den ätergifven af cirklarna, tyckes den vid första ögonkastet vara abnormt stor. Förhällandet är emellertid ej längre sä förvänande, dä vi nämna att vindstyrkan uppskattas enligt Beauforts skala, hvarvid en vindhastighet af o—2 meter i sekunden antecknas såsom vind- stilla.10 Allas öfver Finland. Kartbladen n:is 5—7, 9 b. afvikning ät höger. Kustens böjning från N—S till W—O riktning och förekomsten af Ladoga vid sydöstra gränsen samt de stora vattensystemen i det inre af landet äro orsaker, hvilka åstadkomma en mängd modifikationer i de af isobarfördelningen och landets geografiska läge för öfrigt betingade vindförhällandena. I genomsnitt äro, säsom redan antydts, sydvest- till syd- vindar under alla ärstider de förhärskande. Sydvesten gör sig gällande utmed kusterna, norrut till trakterna mellan Nikolai- stad (Vasa) och Uleåborg, österut till trakten af Helsingfors. För de nordligare och för de inne i landet belägna orterna lika- som för Sordavala äro sydvindarna till antalet de flesta. Den afvikelse frän denna allmänna regel, hvilken förekommer, bestär förnämligast däri, att nordvest- till nordvindarna under nägon af de varmare ärstiderna, mest under vären och sommaren, uppträda talrikare än sydvindarna ä de senare nämnda orterna samt vid vestkusten vid Bottniska vikens smalaste ställe (Nikolai- stad). Dessa vindar ätföljas ofta af de ganska talrikt förekom- mande nattfrosterna. Nordvindarna förekomma för öfrigt oftast äfven vid kusterna sommartiden och minst ofta under vintern. Undantag härifrån gör dock sydkusten (Helsingfors), vid hvilken nordvindar äro sällsyntast under sommaren, då en på kustens sträckning i W—O riktning beroende sydmonsun sträfvar att göra sig gällande. Äfven Sordavala vid Ladogas nordkust har under sommaren en starkt utpräglad sydmonsun. Den öfver fastlandet under sommaren uppvärmda luftmassan framkallar på samma sätt vid vestkusten en vestmonsun; de vestliga vindarna uppträda nämligen där under sommaren talrikare än under nä- gon annan årstid. Hvad lugnprocenten vidkommer, sädan vi se den ätergifven af cirklarna, tyckes den vid första ögonkastet vara abnormt stor. Förhällandet är emellertid ej längre sä förvänande, dä vi nämna att vindstyrkan uppskattas enligt Beauforts skala, hvarvid en vindhastighet af o—2 meter i sekunden antecknas såsom vind- stilla.10 Allas öfver Finland. Kartbladen n:is 5—7, 9 b. afvikning ät höger. Kustens böjning från N—S till W—O riktning och förekomsten af Ladoga vid sydöstra gränsen samt de stora vattensystemen i det inre af landet äro orsaker, hvilka åstadkomma en mängd modifikationer i de af isobarfördelningen och landets geografiska läge för öfrigt betingade vindförhällandena. I genomsnitt äro, säsom redan antydts, sydvest- till syd- vindar under alla ärstider de förhärskande. Sydvesten gör sig gällande utmed kusterna, norrut till trakterna mellan Nikolai- stad (Vasa) och Uleåborg, österut till trakten af Helsingfors. För de nordligare och för de inne i landet belägna orterna lika- som för Sordavala äro sydvindarna till antalet de flesta. Den afvikelse frän denna allmänna regel, hvilken förekommer, bestär förnämligast däri, att nordvest- till nordvindarna under nägon af de varmare ärstiderna, mest under vären och sommaren, uppträda talrikare än sydvindarna ä de senare nämnda orterna samt vid vestkusten vid Bottniska vikens smalaste ställe (Nikolai- stad). Dessa vindar ätföljas ofta af de ganska talrikt förekom- mande nattfrosterna. Nordvindarna förekomma för öfrigt oftast äfven vid kusterna sommartiden och minst ofta under vintern. Undantag härifrån gör dock sydkusten (Helsingfors), vid hvilken nordvindar äro sällsyntast under sommaren, då en på kustens sträckning i W—O riktning beroende sydmonsun sträfvar att göra sig gällande. Äfven Sordavala vid Ladogas nordkust har under sommaren en starkt utpräglad sydmonsun. Den öfver fastlandet under sommaren uppvärmda luftmassan framkallar på samma sätt vid vestkusten en vestmonsun; de vestliga vindarna uppträda nämligen där under sommaren talrikare än under nä- gon annan årstid. Hvad lugnprocenten vidkommer, sädan vi se den ätergifven af cirklarna, tyckes den vid första ögonkastet vara abnormt stor. Förhällandet är emellertid ej längre sä förvänande, dä vi nämna att vindstyrkan uppskattas enligt Beauforts skala, hvarvid en vindhastighet af o—2 meter i sekunden antecknas såsom vind- stilla. --- Meteorologi. 11 N:o 7 a. Antal dagar under året hvilkas medeltemperatur varit högre än O", 5”, 10”, 15” och 20? C. Vi ha pä kartbladet n:o 5 ätergifvit temperaturfördelningen, sädan den framställer sig genom enkla, medeltalsberäkningar. Pä det nu föreliggande och det följande bladet ha vi för ärtion- det 1881—1890 behandlat variationerna hos luftens temperatur. Medeltalet at dygnets observationer har antagits represen- tera medeltemperaturen. Af kartan öfver antalet dagar med en medeltemperatur högre än o? synes att linjerna för lika antal dagar sträfva att ansluta sig till kustens sträckning. Mellan Kajana vid omkring 64? nordl. bredd och kuststräckan från Åbo till Hangö, pä ett afständ af cirka 5 breddgrader, förefinnes en sä stor klimatisk olikhet, att antalet dagar med en temperatur öfver o? ä den förra orten är 60 mindre än i de senare trakterna, med andra ord, vintern varar i Kajana 2 mänader längre än i Äbo och Hangö. Pä det korta afständet mellan vinterhamnen Hangö och Bogskär aftager vinterns längd i denna mening med 25 dagar. Önskar man med tillhjälp af ifrågavarande kartor få veta huru många dagar en orts medeltemperatur faller inom någon af grupperna o”—35”, 5?—10* o. s. v. samt öfver 20”, förfar man pä följande sätt. I Helsingfors ha vi i medeltal 7 dagar i äret en medeltemperatur högre än 20”. Antalet dagar därstädes med en temperatur högre än 15” är 60, således falla 53 dagar inom temperaturgruppen 15*—20% På samma sätt finna vi att om- kring 63 dagar hafva en medeltemperatur af 10” till 15”, 50 da- gar 5 —10”, 77 dagar o*—3? samt slutligen 115 dagar, nära 4 månader, en medeltemperatur under o?. Summan af dessa tal är 365. Af intresse är att iakttaga den medelriktning, i hvilken antalet dagar med en viss medeltemperatur aftager. Denna är för: antal dagar, hvilkas temperatur är högre än 0”: SW—NO » » » 10%: SSO0-—-NNW » » » 15": SO0—NW » » » 20% OSO-WNWMeteorologi. 11 N:o 7 a. Antal dagar under året hvilkas medeltemperatur varit högre än O", 5”, 10”, 15” och 20? C. Vi ha pä kartbladet n:o 5 ätergifvit temperaturfördelningen, sädan den framställer sig genom enkla, medeltalsberäkningar. Pä det nu föreliggande och det följande bladet ha vi för ärtion- det 1881—1890 behandlat variationerna hos luftens temperatur. Medeltalet at dygnets observationer har antagits represen- tera medeltemperaturen. Af kartan öfver antalet dagar med en medeltemperatur högre än o? synes att linjerna för lika antal dagar sträfva att ansluta sig till kustens sträckning. Mellan Kajana vid omkring 64? nordl. bredd och kuststräckan från Åbo till Hangö, pä ett afständ af cirka 5 breddgrader, förefinnes en sä stor klimatisk olikhet, att antalet dagar med en temperatur öfver o? ä den förra orten är 60 mindre än i de senare trakterna, med andra ord, vintern varar i Kajana 2 mänader längre än i Äbo och Hangö. Pä det korta afständet mellan vinterhamnen Hangö och Bogskär aftager vinterns längd i denna mening med 25 dagar. Önskar man med tillhjälp af ifrågavarande kartor få veta huru många dagar en orts medeltemperatur faller inom någon af grupperna o”—35”, 5?—10* o. s. v. samt öfver 20”, förfar man pä följande sätt. I Helsingfors ha vi i medeltal 7 dagar i äret en medeltemperatur högre än 20”. Antalet dagar därstädes med en temperatur högre än 15” är 60, således falla 53 dagar inom temperaturgruppen 15*—20% På samma sätt finna vi att om- kring 63 dagar hafva en medeltemperatur af 10” till 15”, 50 da- gar 5 —10”, 77 dagar o*—3? samt slutligen 115 dagar, nära 4 månader, en medeltemperatur under o?. Summan af dessa tal är 365. Af intresse är att iakttaga den medelriktning, i hvilken antalet dagar med en viss medeltemperatur aftager. Denna är för: antal dagar, hvilkas temperatur är högre än 0”: SW—NO » » » 10%: SSO0-—-NNW » » » 15": SO0—NW » » » 20% OSO-WNWMeteorologi. 11 N:o 7 a. Antal dagar under året hvilkas medeltemperatur varit högre än O", 5”, 10”, 15” och 20? C. Vi ha pä kartbladet n:o 5 ätergifvit temperaturfördelningen, sädan den framställer sig genom enkla, medeltalsberäkningar. Pä det nu föreliggande och det följande bladet ha vi för ärtion- det 1881—1890 behandlat variationerna hos luftens temperatur. Medeltalet at dygnets observationer har antagits represen- tera medeltemperaturen. Af kartan öfver antalet dagar med en medeltemperatur högre än o? synes att linjerna för lika antal dagar sträfva att ansluta sig till kustens sträckning. Mellan Kajana vid omkring 64? nordl. bredd och kuststräckan från Åbo till Hangö, pä ett afständ af cirka 5 breddgrader, förefinnes en sä stor klimatisk olikhet, att antalet dagar med en temperatur öfver o? ä den förra orten är 60 mindre än i de senare trakterna, med andra ord, vintern varar i Kajana 2 mänader längre än i Äbo och Hangö. Pä det korta afständet mellan vinterhamnen Hangö och Bogskär aftager vinterns längd i denna mening med 25 dagar. Önskar man med tillhjälp af ifrågavarande kartor få veta huru många dagar en orts medeltemperatur faller inom någon af grupperna o”—35”, 5?—10* o. s. v. samt öfver 20”, förfar man pä följande sätt. I Helsingfors ha vi i medeltal 7 dagar i äret en medeltemperatur högre än 20”. Antalet dagar därstädes med en temperatur högre än 15” är 60, således falla 53 dagar inom temperaturgruppen 15*—20% På samma sätt finna vi att om- kring 63 dagar hafva en medeltemperatur af 10” till 15”, 50 da- gar 5 —10”, 77 dagar o*—3? samt slutligen 115 dagar, nära 4 månader, en medeltemperatur under o?. Summan af dessa tal är 365. Af intresse är att iakttaga den medelriktning, i hvilken antalet dagar med en viss medeltemperatur aftager. Denna är för: antal dagar, hvilkas temperatur är högre än 0”: SW—NO » » » 10%: SSO0-—-NNW » » » 15": SO0—NW » » » 20% OSO-WNW --- 12 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 5—7, 9 b. Värmekällan är således tydligen under vintern hafvet, under sommaren den osteuropeiska kontinenten och vridningen af de ifrågavarande riktningarna försiggår motsols med stigande temperatur. N:o 7 b. Skillnaden mellan högsta och lägsta temperaturen under en månad. En annan sida af lufttemperaturens variation framställes genom dessa kartor, nämligen den så kallade månadsamplituden, det är skillnaden mellan den högsta och den lägsta inom en månad observerade temperaturen. Då maximi- och minimi-tem- peraturer under den ifrågavarande tiden endast undantagsvis observerats och de tillgängliga observationerna för öfrigt äro ganska otillförlitliga, har man nöjt sig med att för hvarje månad ur de tre dagliga iakttagelserna utleta det högsta och det lägsta värdet samt sedan tagit medeltalet för hvardera gruppens 10 anteckningar; skillnaderna mellan de sålunda erhållna medel- extremerna hafva fått gälla såsom medelamplituder för måna- derna. De sistnämnda hafva genom ett sådant förfarande natur- ligtvis utfallit något mindre än om extremtermometrar anlitats. Månadernas medelamplituder hafva därpå sammanfattats 3 om 3 efter årstiderna, enligt samma månadsgruppering som för iso- barerna, så att medeltalet af de beträffande månadernas medel- amplituder fått gälla såsom medelamplitud för årstiden. Slutli- gen har medeltalet af samtliga månaders medelamplituder be- traktats såsom medelamplitud för året. Kartlinierna angifva amplituderna uti hela grader. Mellan de årliga och årstidsamplituderna finna vi en stor likhet vara rådande uti liniernas gruppering. I landets inre delar äro amplituderna öfverallt störst och aftaga desto hastigare, ju mera man närmar sig kusterna. Minst äro de öfver hafven, där de dem representerande linierna bilda långsträckta slingor (Finska Viken och Ladoga) eller t. o. m. sluta sig i ovaler, i Bottniska Viken skildt för den norra och den södra bassinen. Dessa sakförhållanden äro åter att hänföra till den redan upp- repadt påpekade skillnaden mellan fastlandets och hafvets olika förmåga att mottaga och afgifva till buds stående värmemängder.12 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 5—7, 9 b. Värmekällan är således tydligen under vintern hafvet, under sommaren den osteuropeiska kontinenten och vridningen af de ifrågavarande riktningarna försiggår motsols med stigande temperatur. N:o 7 b. Skillnaden mellan högsta och lägsta temperaturen under en månad. En annan sida af lufttemperaturens variation framställes genom dessa kartor, nämligen den så kallade månadsamplituden, det är skillnaden mellan den högsta och den lägsta inom en månad observerade temperaturen. Då maximi- och minimi-tem- peraturer under den ifrågavarande tiden endast undantagsvis observerats och de tillgängliga observationerna för öfrigt äro ganska otillförlitliga, har man nöjt sig med att för hvarje månad ur de tre dagliga iakttagelserna utleta det högsta och det lägsta värdet samt sedan tagit medeltalet för hvardera gruppens 10 anteckningar; skillnaderna mellan de sålunda erhållna medel- extremerna hafva fått gälla såsom medelamplituder för måna- derna. De sistnämnda hafva genom ett sådant förfarande natur- ligtvis utfallit något mindre än om extremtermometrar anlitats. Månadernas medelamplituder hafva därpå sammanfattats 3 om 3 efter årstiderna, enligt samma månadsgruppering som för iso- barerna, så att medeltalet af de beträffande månadernas medel- amplituder fått gälla såsom medelamplitud för årstiden. Slutli- gen har medeltalet af samtliga månaders medelamplituder be- traktats såsom medelamplitud för året. Kartlinierna angifva amplituderna uti hela grader. Mellan de årliga och årstidsamplituderna finna vi en stor likhet vara rådande uti liniernas gruppering. I landets inre delar äro amplituderna öfverallt störst och aftaga desto hastigare, ju mera man närmar sig kusterna. Minst äro de öfver hafven, där de dem representerande linierna bilda långsträckta slingor (Finska Viken och Ladoga) eller t. o. m. sluta sig i ovaler, i Bottniska Viken skildt för den norra och den södra bassinen. Dessa sakförhållanden äro åter att hänföra till den redan upp- repadt påpekade skillnaden mellan fastlandets och hafvets olika förmåga att mottaga och afgifva till buds stående värmemängder.12 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 5—7, 9 b. Värmekällan är således tydligen under vintern hafvet, under sommaren den osteuropeiska kontinenten och vridningen af de ifrågavarande riktningarna försiggår motsols med stigande temperatur. N:o 7 b. Skillnaden mellan högsta och lägsta temperaturen under en månad. En annan sida af lufttemperaturens variation framställes genom dessa kartor, nämligen den så kallade månadsamplituden, det är skillnaden mellan den högsta och den lägsta inom en månad observerade temperaturen. Då maximi- och minimi-tem- peraturer under den ifrågavarande tiden endast undantagsvis observerats och de tillgängliga observationerna för öfrigt äro ganska otillförlitliga, har man nöjt sig med att för hvarje månad ur de tre dagliga iakttagelserna utleta det högsta och det lägsta värdet samt sedan tagit medeltalet för hvardera gruppens 10 anteckningar; skillnaderna mellan de sålunda erhållna medel- extremerna hafva fått gälla såsom medelamplituder för måna- derna. De sistnämnda hafva genom ett sådant förfarande natur- ligtvis utfallit något mindre än om extremtermometrar anlitats. Månadernas medelamplituder hafva därpå sammanfattats 3 om 3 efter årstiderna, enligt samma månadsgruppering som för iso- barerna, så att medeltalet af de beträffande månadernas medel- amplituder fått gälla såsom medelamplitud för årstiden. Slutli- gen har medeltalet af samtliga månaders medelamplituder be- traktats såsom medelamplitud för året. Kartlinierna angifva amplituderna uti hela grader. Mellan de årliga och årstidsamplituderna finna vi en stor likhet vara rådande uti liniernas gruppering. I landets inre delar äro amplituderna öfverallt störst och aftaga desto hastigare, ju mera man närmar sig kusterna. Minst äro de öfver hafven, där de dem representerande linierna bilda långsträckta slingor (Finska Viken och Ladoga) eller t. o. m. sluta sig i ovaler, i Bottniska Viken skildt för den norra och den södra bassinen. Dessa sakförhållanden äro åter att hänföra till den redan upp- repadt påpekade skillnaden mellan fastlandets och hafvets olika förmåga att mottaga och afgifva till buds stående värmemängder. --- Meteorologi. 13 Ett undantag från det nämnda förhållandet i landets inre bildar området kring de vidsträckta Saimavattnen och dess tillflöden från norr (ungefär mellan Villmanstrand och Kuopio), där det maritima inflytandet visserligen mycket svagt, men dock märk- bart, framträder genom en något ringare amplitud än den när- maste omgifningens. Beträffande månadsamplituden, sådan den ter sig i medel- talet för årets alla månader, må framhållas att den växlar mellan 11” a 13? öfver hafven i sydvest och 23? i landets ostliga och nordligare delar. De största olikheterna finna vi åter liksom vid temperaturfördelningen om vintern, då månadsamplituderna variera mellan 11” å 13? och 28” å 30”, de minsta om somma- ren, dä amplituderna ligga mellan 10? å 12” och 18”. I detta afseende bilda vår- och höstmånaderna återigen öfvergångar, i det deras medelamplituder variera resp. från 13” a 15 till 25? samt från 11” å 12? till 207. N:o 9b. Totala nederbörden ären 1894 och 1895. De tvä kartor öfver nederbördens mängd och fördelning i Finland, hvilka här meddelas, äro de första, som framställa dessa förhållanden mera i detalj. Isohyeterna, linierna för lika neder- bördsmängd, äro uppdragna för hvarje 50:e millimeter. Kartan för år 1894 grundar sig på uppgifter från 71 och den för 1895 på uppgifter från 62 stationer, däri inbegripna några stationer på Sveriges ostkust samt i de till Finland gränsande ryska guvernementen. Oaktadt antalet data, på hvilka kartorna stöda sig, således är jämförelsevis ringa, framstå likväl å dessa grän- serna för områdena med mindre och större nederbörd nog be- stämda för att man af dem skall kunna draga några intressanta slutsatser. Främst fäster man sig vid det hela södra Finland om- fattande centrum med stor nederbörd äfvensom vid de Finska och Bottniska Vikarna omslutande nederbördsfattiga områdena, af hvilka det senare är deladt i tvänne centra. Samma olikhet i nederbördsförhållandena mellan land och haf framträder äfven i Ladoga-området. Beroende på ifrågavarande olikhet äro kur- vorna mycket hopträngda vid kusterna, starkast vid södra kustenMeteorologi. 13 Ett undantag från det nämnda förhållandet i landets inre bildar området kring de vidsträckta Saimavattnen och dess tillflöden från norr (ungefär mellan Villmanstrand och Kuopio), där det maritima inflytandet visserligen mycket svagt, men dock märk- bart, framträder genom en något ringare amplitud än den när- maste omgifningens. Beträffande månadsamplituden, sådan den ter sig i medel- talet för årets alla månader, må framhållas att den växlar mellan 11” a 13? öfver hafven i sydvest och 23? i landets ostliga och nordligare delar. De största olikheterna finna vi åter liksom vid temperaturfördelningen om vintern, då månadsamplituderna variera mellan 11” å 13? och 28” å 30”, de minsta om somma- ren, dä amplituderna ligga mellan 10? å 12” och 18”. I detta afseende bilda vår- och höstmånaderna återigen öfvergångar, i det deras medelamplituder variera resp. från 13” a 15 till 25? samt från 11” å 12? till 207. N:o 9b. Totala nederbörden ären 1894 och 1895. De tvä kartor öfver nederbördens mängd och fördelning i Finland, hvilka här meddelas, äro de första, som framställa dessa förhållanden mera i detalj. Isohyeterna, linierna för lika neder- bördsmängd, äro uppdragna för hvarje 50:e millimeter. Kartan för år 1894 grundar sig på uppgifter från 71 och den för 1895 på uppgifter från 62 stationer, däri inbegripna några stationer på Sveriges ostkust samt i de till Finland gränsande ryska guvernementen. Oaktadt antalet data, på hvilka kartorna stöda sig, således är jämförelsevis ringa, framstå likväl å dessa grän- serna för områdena med mindre och större nederbörd nog be- stämda för att man af dem skall kunna draga några intressanta slutsatser. Främst fäster man sig vid det hela södra Finland om- fattande centrum med stor nederbörd äfvensom vid de Finska och Bottniska Vikarna omslutande nederbördsfattiga områdena, af hvilka det senare är deladt i tvänne centra. Samma olikhet i nederbördsförhållandena mellan land och haf framträder äfven i Ladoga-området. Beroende på ifrågavarande olikhet äro kur- vorna mycket hopträngda vid kusterna, starkast vid södra kustenMeteorologi. 13 Ett undantag från det nämnda förhållandet i landets inre bildar området kring de vidsträckta Saimavattnen och dess tillflöden från norr (ungefär mellan Villmanstrand och Kuopio), där det maritima inflytandet visserligen mycket svagt, men dock märk- bart, framträder genom en något ringare amplitud än den när- maste omgifningens. Beträffande månadsamplituden, sådan den ter sig i medel- talet för årets alla månader, må framhållas att den växlar mellan 11” a 13? öfver hafven i sydvest och 23? i landets ostliga och nordligare delar. De största olikheterna finna vi åter liksom vid temperaturfördelningen om vintern, då månadsamplituderna variera mellan 11” å 13? och 28” å 30”, de minsta om somma- ren, dä amplituderna ligga mellan 10? å 12” och 18”. I detta afseende bilda vår- och höstmånaderna återigen öfvergångar, i det deras medelamplituder variera resp. från 13” a 15 till 25? samt från 11” å 12? till 207. N:o 9b. Totala nederbörden ären 1894 och 1895. De tvä kartor öfver nederbördens mängd och fördelning i Finland, hvilka här meddelas, äro de första, som framställa dessa förhållanden mera i detalj. Isohyeterna, linierna för lika neder- bördsmängd, äro uppdragna för hvarje 50:e millimeter. Kartan för år 1894 grundar sig på uppgifter från 71 och den för 1895 på uppgifter från 62 stationer, däri inbegripna några stationer på Sveriges ostkust samt i de till Finland gränsande ryska guvernementen. Oaktadt antalet data, på hvilka kartorna stöda sig, således är jämförelsevis ringa, framstå likväl å dessa grän- serna för områdena med mindre och större nederbörd nog be- stämda för att man af dem skall kunna draga några intressanta slutsatser. Främst fäster man sig vid det hela södra Finland om- fattande centrum med stor nederbörd äfvensom vid de Finska och Bottniska Vikarna omslutande nederbördsfattiga områdena, af hvilka det senare är deladt i tvänne centra. Samma olikhet i nederbördsförhållandena mellan land och haf framträder äfven i Ladoga-området. Beroende på ifrågavarande olikhet äro kur- vorna mycket hopträngda vid kusterna, starkast vid södra kusten --- 14 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 5—7, 9 b. samt i trakten af Uleåborg. I stort sedt aftager nederbörds- mängden jämt mot norr, utom i vestra delen af mellersta Fin- land, hvilken lider af relativt ringa nederbörd; isohyeterna öfver dessa trakter äro utlöpare frän det i hafvet utanför belägna nederbördsminimet. Hvad beträffar beloppet af nederbördsmängden var det under hvartdera äret betydligt större än det normala, ätminstone i de södra kusttrakterna. Är 1895 öfversteg nederbörden där med 20 å 40 procent den för dessa trakter vanliga. Vi tillägga slutligen ännu nägra data om nederbördens ärliga fördelning. Beträffande denna känner man att största nederbörden i det inre af landet faller under sommaren, men vid kusterna däremot under hösten, såsom förhållandet är i Nordsjöomrädet. Såväl inne i landet som vid kusterna är emel- lertid antingen juli eller augusti den, som bland alla mänader har den största regnmängden. Det är endast landets sydvestligaste kusttrakter och den där utanför liggande skärgärden, som i af- seende ä nederbördens ärliga fördelning företer ännu den likhet "med Vest-Europa, Norge m. fl. trakter, att oktober är den månad, dä största nederbörden faller. Den minsta nederbörden under nägon mänad faller öfver hela landet nästan utan undantag i februari; i de inre delarna är dock äfven april mycket regn- fattig, ja för Helsingfors, som dock ligger vid kusten, den mest regnfattiga. Maj mänad har i kusttrakterna en päfallande stor regnmängd, under det juni framträder lika markeradt genom sin ringa nederbörd. I det inre af Finland framträder denna sistnämnda egendomlighet däremot ej. Ernst Biese.14 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 5—7, 9 b. samt i trakten af Uleåborg. I stort sedt aftager nederbörds- mängden jämt mot norr, utom i vestra delen af mellersta Fin- land, hvilken lider af relativt ringa nederbörd; isohyeterna öfver dessa trakter äro utlöpare frän det i hafvet utanför belägna nederbördsminimet. Hvad beträffar beloppet af nederbördsmängden var det under hvartdera äret betydligt större än det normala, ätminstone i de södra kusttrakterna. Är 1895 öfversteg nederbörden där med 20 å 40 procent den för dessa trakter vanliga. Vi tillägga slutligen ännu nägra data om nederbördens ärliga fördelning. Beträffande denna känner man att största nederbörden i det inre af landet faller under sommaren, men vid kusterna däremot under hösten, såsom förhållandet är i Nordsjöomrädet. Såväl inne i landet som vid kusterna är emel- lertid antingen juli eller augusti den, som bland alla mänader har den största regnmängden. Det är endast landets sydvestligaste kusttrakter och den där utanför liggande skärgärden, som i af- seende ä nederbördens ärliga fördelning företer ännu den likhet "med Vest-Europa, Norge m. fl. trakter, att oktober är den månad, dä största nederbörden faller. Den minsta nederbörden under nägon mänad faller öfver hela landet nästan utan undantag i februari; i de inre delarna är dock äfven april mycket regn- fattig, ja för Helsingfors, som dock ligger vid kusten, den mest regnfattiga. Maj mänad har i kusttrakterna en päfallande stor regnmängd, under det juni framträder lika markeradt genom sin ringa nederbörd. I det inre af Finland framträder denna sistnämnda egendomlighet däremot ej. Ernst Biese.14 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 5—7, 9 b. samt i trakten af Uleåborg. I stort sedt aftager nederbörds- mängden jämt mot norr, utom i vestra delen af mellersta Fin- land, hvilken lider af relativt ringa nederbörd; isohyeterna öfver dessa trakter äro utlöpare frän det i hafvet utanför belägna nederbördsminimet. Hvad beträffar beloppet af nederbördsmängden var det under hvartdera äret betydligt större än det normala, ätminstone i de södra kusttrakterna. Är 1895 öfversteg nederbörden där med 20 å 40 procent den för dessa trakter vanliga. Vi tillägga slutligen ännu nägra data om nederbördens ärliga fördelning. Beträffande denna känner man att största nederbörden i det inre af landet faller under sommaren, men vid kusterna däremot under hösten, såsom förhållandet är i Nordsjöomrädet. Såväl inne i landet som vid kusterna är emel- lertid antingen juli eller augusti den, som bland alla mänader har den största regnmängden. Det är endast landets sydvestligaste kusttrakter och den där utanför liggande skärgärden, som i af- seende ä nederbördens ärliga fördelning företer ännu den likhet "med Vest-Europa, Norge m. fl. trakter, att oktober är den månad, dä största nederbörden faller. Den minsta nederbörden under nägon mänad faller öfver hela landet nästan utan undantag i februari; i de inre delarna är dock äfven april mycket regn- fattig, ja för Helsingfors, som dock ligger vid kusten, den mest regnfattiga. Maj mänad har i kusttrakterna en päfallande stor regnmängd, under det juni framträder lika markeradt genom sin ringa nederbörd. I det inre af Finland framträder denna sistnämnda egendomlighet däremot ej. Ernst Biese. --- ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADEN N:is 8 OCH 9a, Snötäckets tjocklek, Ehuru snötäcket i alla nordiska länder spelar en betydande rol i naturen och menniskans hushållning och tillika är ett an- märkningsvärdt uttryck för meteorologiska förhållandena uti olika trakter, hafva iakttagelserna därom, märkligt nog, tidigare mest inskränkts till tidpunkterna för snöns första fall och dess smält- ning samt tillfälliga, ovanligt starka snöfall. Först under senare hälften af 1880-talet begynte man i mellersta Europa göra regel- mässiga iakttagelser om snötäckets tjocklek samt beskaffenhet i öfrigt. I Finland pågå undersökningar af snödjupet en gång i veckan sedan vintern 1890—91, då de anordnades af Sällskapet för Finlands Geografi. Första vintern erhöllos anteckningar från 165 ställen i alla delar af landet, nästföljande vinter från öfver 300, och sedermera årligen pä omkring 500 orter. lakttagel- serna hafva gjorts af personer utaf de mest olika sämhällsklasser, och det är att märka, att ett mycket stort antal inkommit frän allmogemän, bönder, torpare o. a.; alla hafva deltagit af intresse för saken och utan något slags godtgörelse. Försändningen med posten har skett portofritt. Observationerna hafva, enligt utfärdadt tryckt program, gjorts hvarje lördag morgon*) och gällt i allmänhet snöförhällan- dena å mindre, öppna platser, hvilka äro skyddade genom bygg- +) Efter det Sällskapet påbörjat sin serie iakttagelser begynte Meteoro- logiska Centralobservatorium i Helsingfors låta anställa dagliga observa- tioner öfver snödjupet uppå ett mindre antal orter. Dessa hafva bearbetats af mag. A. Heinrichs,ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADEN N:is 8 OCH 9a, Snötäckets tjocklek, Ehuru snötäcket i alla nordiska länder spelar en betydande rol i naturen och menniskans hushållning och tillika är ett an- märkningsvärdt uttryck för meteorologiska förhållandena uti olika trakter, hafva iakttagelserna därom, märkligt nog, tidigare mest inskränkts till tidpunkterna för snöns första fall och dess smält- ning samt tillfälliga, ovanligt starka snöfall. Först under senare hälften af 1880-talet begynte man i mellersta Europa göra regel- mässiga iakttagelser om snötäckets tjocklek samt beskaffenhet i öfrigt. I Finland pågå undersökningar af snödjupet en gång i veckan sedan vintern 1890—91, då de anordnades af Sällskapet för Finlands Geografi. Första vintern erhöllos anteckningar från 165 ställen i alla delar af landet, nästföljande vinter från öfver 300, och sedermera årligen pä omkring 500 orter. lakttagel- serna hafva gjorts af personer utaf de mest olika sämhällsklasser, och det är att märka, att ett mycket stort antal inkommit frän allmogemän, bönder, torpare o. a.; alla hafva deltagit af intresse för saken och utan något slags godtgörelse. Försändningen med posten har skett portofritt. Observationerna hafva, enligt utfärdadt tryckt program, gjorts hvarje lördag morgon*) och gällt i allmänhet snöförhällan- dena å mindre, öppna platser, hvilka äro skyddade genom bygg- +) Efter det Sällskapet påbörjat sin serie iakttagelser begynte Meteoro- logiska Centralobservatorium i Helsingfors låta anställa dagliga observa- tioner öfver snödjupet uppå ett mindre antal orter. Dessa hafva bearbetats af mag. A. Heinrichs,ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADEN N:is 8 OCH 9a, Snötäckets tjocklek, Ehuru snötäcket i alla nordiska länder spelar en betydande rol i naturen och menniskans hushållning och tillika är ett an- märkningsvärdt uttryck för meteorologiska förhållandena uti olika trakter, hafva iakttagelserna därom, märkligt nog, tidigare mest inskränkts till tidpunkterna för snöns första fall och dess smält- ning samt tillfälliga, ovanligt starka snöfall. Först under senare hälften af 1880-talet begynte man i mellersta Europa göra regel- mässiga iakttagelser om snötäckets tjocklek samt beskaffenhet i öfrigt. I Finland pågå undersökningar af snödjupet en gång i veckan sedan vintern 1890—91, då de anordnades af Sällskapet för Finlands Geografi. Första vintern erhöllos anteckningar från 165 ställen i alla delar af landet, nästföljande vinter från öfver 300, och sedermera årligen pä omkring 500 orter. lakttagel- serna hafva gjorts af personer utaf de mest olika sämhällsklasser, och det är att märka, att ett mycket stort antal inkommit frän allmogemän, bönder, torpare o. a.; alla hafva deltagit af intresse för saken och utan något slags godtgörelse. Försändningen med posten har skett portofritt. Observationerna hafva, enligt utfärdadt tryckt program, gjorts hvarje lördag morgon*) och gällt i allmänhet snöförhällan- dena å mindre, öppna platser, hvilka äro skyddade genom bygg- +) Efter det Sällskapet påbörjat sin serie iakttagelser begynte Meteoro- logiska Centralobservatorium i Helsingfors låta anställa dagliga observa- tioner öfver snödjupet uppå ett mindre antal orter. Dessa hafva bearbetats af mag. A. Heinrichs, --- 2 Allas öfver Finland. Kartbladen n:is 8 och 9 a. nader, skog o. s. v. De tvä första vintrarnas iakttagelser hafva bearbetats af förf. och resultaten äro meddelade i Fennia. Emedan snöförhällandena under den tredje vintern, 1892— 1893. kunna anses hafva varit tämligen normala, lämpar sig detta är att uti Atlas ätergifva snödjupets växlingar i vårt land. På bladet n:o 8 angifves tjockleken genom särskilda färger, i grader omfattande 15 cm enligt å kartorna anförd färgskala. Det första mera allmänna snöfallet inträffade den 14—16 oktober, dä ett efter nägra dagar försvinnande tunt snötäcke bildades öfver större delen af landet. Det pä kartan den 29 okt. afbildade snötäcket härrör frän ett snöfall den 23—24 okt. öfver större delen af landet. Den fallna snön smälte dock bort inom kort frän södra delen af landet, och under de sista dagarna af oktober äfven frän norra delen, sä att marken nästan öfver- allt var snölös under förra hälften af november. Allmänna, ehuru lindriga snöfall egde rum den 19—24 nov., af hvilka det öfver nästan hela landet jämt utbredda snötäcket den 29 nov. äro kvarlefvor. Äfven denna snö försvann nästan öfverallt i slutet af november. Ett kvarblifvande snötäcke förorsakades genom snöfall i början af december. Den 24 i denna månad ligger snön till en tjocklek af 15—30 cm, utom kring Saima- och Kallavesi-vatt- nen, kusten från Lovisa till Björneborg och några spridda ställen, där tjockleken är endast 1—15 cm, samt nordvestligaste hörnet af landet, där tjockleken ökas från trakten af Torneå och Sodan- kylä mot Enontekis från 30 till 75 cm. Den 21 januari har snötäcket öfverallt vuxit i tjocklek, så att det nu i Enontekis nått 75—90 cm, i Sodankylä och Enare 45—60 cm, i Österbotten öfverhufvud 30—45 cm, likaså i södra Karelen och Savolaks, äfvensom i Nyland och östra delen af Egentliga Finland, men i norra delen af Karelen och Savolaks samt i större delen af Tavastland och Satakunta endast 15— 30 cm. Den 18 februari har snön ytterligare ökats och innehar öfver större delen af landet tjockleken 45—60 cm, i Enontekis samt närmast ryska gränsen mellan Ladoga och Finska viken 75—90 cm, i Enare äfvensom i större delen af södra Karelen och i vestra Nyland 60—75 cm. Ett tunnare snötäcke (30—45 cm) förekommer endast längsmed Bottniska viken frän Uleäborg2 Allas öfver Finland. Kartbladen n:is 8 och 9 a. nader, skog o. s. v. De tvä första vintrarnas iakttagelser hafva bearbetats af förf. och resultaten äro meddelade i Fennia. Emedan snöförhällandena under den tredje vintern, 1892— 1893. kunna anses hafva varit tämligen normala, lämpar sig detta är att uti Atlas ätergifva snödjupets växlingar i vårt land. På bladet n:o 8 angifves tjockleken genom särskilda färger, i grader omfattande 15 cm enligt å kartorna anförd färgskala. Det första mera allmänna snöfallet inträffade den 14—16 oktober, dä ett efter nägra dagar försvinnande tunt snötäcke bildades öfver större delen af landet. Det pä kartan den 29 okt. afbildade snötäcket härrör frän ett snöfall den 23—24 okt. öfver större delen af landet. Den fallna snön smälte dock bort inom kort frän södra delen af landet, och under de sista dagarna af oktober äfven frän norra delen, sä att marken nästan öfver- allt var snölös under förra hälften af november. Allmänna, ehuru lindriga snöfall egde rum den 19—24 nov., af hvilka det öfver nästan hela landet jämt utbredda snötäcket den 29 nov. äro kvarlefvor. Äfven denna snö försvann nästan öfverallt i slutet af november. Ett kvarblifvande snötäcke förorsakades genom snöfall i början af december. Den 24 i denna månad ligger snön till en tjocklek af 15—30 cm, utom kring Saima- och Kallavesi-vatt- nen, kusten från Lovisa till Björneborg och några spridda ställen, där tjockleken är endast 1—15 cm, samt nordvestligaste hörnet af landet, där tjockleken ökas från trakten af Torneå och Sodan- kylä mot Enontekis från 30 till 75 cm. Den 21 januari har snötäcket öfverallt vuxit i tjocklek, så att det nu i Enontekis nått 75—90 cm, i Sodankylä och Enare 45—60 cm, i Österbotten öfverhufvud 30—45 cm, likaså i södra Karelen och Savolaks, äfvensom i Nyland och östra delen af Egentliga Finland, men i norra delen af Karelen och Savolaks samt i större delen af Tavastland och Satakunta endast 15— 30 cm. Den 18 februari har snön ytterligare ökats och innehar öfver större delen af landet tjockleken 45—60 cm, i Enontekis samt närmast ryska gränsen mellan Ladoga och Finska viken 75—90 cm, i Enare äfvensom i större delen af södra Karelen och i vestra Nyland 60—75 cm. Ett tunnare snötäcke (30—45 cm) förekommer endast längsmed Bottniska viken frän Uleäborg2 Allas öfver Finland. Kartbladen n:is 8 och 9 a. nader, skog o. s. v. De tvä första vintrarnas iakttagelser hafva bearbetats af förf. och resultaten äro meddelade i Fennia. Emedan snöförhällandena under den tredje vintern, 1892— 1893. kunna anses hafva varit tämligen normala, lämpar sig detta är att uti Atlas ätergifva snödjupets växlingar i vårt land. På bladet n:o 8 angifves tjockleken genom särskilda färger, i grader omfattande 15 cm enligt å kartorna anförd färgskala. Det första mera allmänna snöfallet inträffade den 14—16 oktober, dä ett efter nägra dagar försvinnande tunt snötäcke bildades öfver större delen af landet. Det pä kartan den 29 okt. afbildade snötäcket härrör frän ett snöfall den 23—24 okt. öfver större delen af landet. Den fallna snön smälte dock bort inom kort frän södra delen af landet, och under de sista dagarna af oktober äfven frän norra delen, sä att marken nästan öfver- allt var snölös under förra hälften af november. Allmänna, ehuru lindriga snöfall egde rum den 19—24 nov., af hvilka det öfver nästan hela landet jämt utbredda snötäcket den 29 nov. äro kvarlefvor. Äfven denna snö försvann nästan öfverallt i slutet af november. Ett kvarblifvande snötäcke förorsakades genom snöfall i början af december. Den 24 i denna månad ligger snön till en tjocklek af 15—30 cm, utom kring Saima- och Kallavesi-vatt- nen, kusten från Lovisa till Björneborg och några spridda ställen, där tjockleken är endast 1—15 cm, samt nordvestligaste hörnet af landet, där tjockleken ökas från trakten af Torneå och Sodan- kylä mot Enontekis från 30 till 75 cm. Den 21 januari har snötäcket öfverallt vuxit i tjocklek, så att det nu i Enontekis nått 75—90 cm, i Sodankylä och Enare 45—60 cm, i Österbotten öfverhufvud 30—45 cm, likaså i södra Karelen och Savolaks, äfvensom i Nyland och östra delen af Egentliga Finland, men i norra delen af Karelen och Savolaks samt i större delen af Tavastland och Satakunta endast 15— 30 cm. Den 18 februari har snön ytterligare ökats och innehar öfver större delen af landet tjockleken 45—60 cm, i Enontekis samt närmast ryska gränsen mellan Ladoga och Finska viken 75—90 cm, i Enare äfvensom i större delen af södra Karelen och i vestra Nyland 60—75 cm. Ett tunnare snötäcke (30—45 cm) förekommer endast längsmed Bottniska viken frän Uleäborg --- Snötäckets tjocklek. 3 till Gamlakarleby och frän Nikolaistad till Närpes, äfvensom i det inre af landet pä ett bälte frän Jeppo till Kumo, i Idensalmi, Kaavi och Nilsiä, i Kristina, Mäntyharju och Gustaf Adolfs samt ä nägra spridda ställen af mindre omfäng. Snökartan för den 18 mars kan anses utvisa maximihöjden för vintern. Snöns allmänna tjocklek är nu 60—75 cm. Ett tjockare snölager, 75-—90 cm, betäcker följande trakter: Kittilä och Enontekis, östra och södra Karelen (frän Nurmes till Sal- mis och frän Tohmajärvi till Fredrikshamn och trakten af Vi- borg), ett stort omräde i midten af landet, — omfattande östra delen af Vasa län, vestra delen af S:t Michels och Kuopio län, — med en högre snörygg i midten, sträckande sig frän vester ät öster (öfver go cm; Konginkangas 115 cm), samt slutligen Ikalis (104 cm), Parkano och Storå; ställvis stiger snömängden öfver go cm (Nurmes 100, Kontiolaks 100, Salmis 93, Joutseno 98, Rautjärvi 140, Heinävesi 94 cm). Tunnare snötäcke (45—60 cm) före- kommer äter längsät Bottniska viken frän Uleäborg till Gamla- karleby, frän Pörtom ät öster till Ätsäri, frän Raumo och Ny- stad ät öster till Tavastehus och Kärkölä samt därifrän ät SW till Hangö —-Hyvinge järnväg, öfver Lahtis, Heinola, Mäntyharju och Kristina, längsät kusten frän Äbo till Ekenäs, samt frän Borgä till Kymmene. Pä Äland, där snötäcket hela vintern är tunt, utgör tjockleken äfven nu i allmänhet endast 30—45 cm. Den 15 april visar sig redan värens inflytande däri, att snöns tjocklek nästan öfverallt minskas med en eller tvä grader af skalan. Endast i Lappmarkens nordvestra hörn bibehäller sig en tjocklek af 75—90 cm. I öfrigt är norr om Uleåborg och Kajana snön 45—60 cm djup, söder om dessa orter öfver hufvud 30—45 cm, men ät SW om en linie frän Nykarleby till Kymmene däremot endast 1—30 cm. Bar mark förekommer pä enstaka ställen (Kurikka, Ilmola samt särskilda orter i Abo och Nylands län). Den sista kartan (den 13 maj) visar snötäckets rester. Norra Österbotten (N om Kajana och Uleäborg) har 1—60 cm snö (djupast i Enontekis); likasä är större delen af Kuopio län, äfvensom norra delen af Viborgs och östra delen af S:t Michels län ännu betäckt med snö (öfverhufvud 1—15 cm). För öfrigt är marken bar.Snötäckets tjocklek. 3 till Gamlakarleby och frän Nikolaistad till Närpes, äfvensom i det inre af landet pä ett bälte frän Jeppo till Kumo, i Idensalmi, Kaavi och Nilsiä, i Kristina, Mäntyharju och Gustaf Adolfs samt ä nägra spridda ställen af mindre omfäng. Snökartan för den 18 mars kan anses utvisa maximihöjden för vintern. Snöns allmänna tjocklek är nu 60—75 cm. Ett tjockare snölager, 75-—90 cm, betäcker följande trakter: Kittilä och Enontekis, östra och södra Karelen (frän Nurmes till Sal- mis och frän Tohmajärvi till Fredrikshamn och trakten af Vi- borg), ett stort omräde i midten af landet, — omfattande östra delen af Vasa län, vestra delen af S:t Michels och Kuopio län, — med en högre snörygg i midten, sträckande sig frän vester ät öster (öfver go cm; Konginkangas 115 cm), samt slutligen Ikalis (104 cm), Parkano och Storå; ställvis stiger snömängden öfver go cm (Nurmes 100, Kontiolaks 100, Salmis 93, Joutseno 98, Rautjärvi 140, Heinävesi 94 cm). Tunnare snötäcke (45—60 cm) före- kommer äter längsät Bottniska viken frän Uleäborg till Gamla- karleby, frän Pörtom ät öster till Ätsäri, frän Raumo och Ny- stad ät öster till Tavastehus och Kärkölä samt därifrän ät SW till Hangö —-Hyvinge järnväg, öfver Lahtis, Heinola, Mäntyharju och Kristina, längsät kusten frän Äbo till Ekenäs, samt frän Borgä till Kymmene. Pä Äland, där snötäcket hela vintern är tunt, utgör tjockleken äfven nu i allmänhet endast 30—45 cm. Den 15 april visar sig redan värens inflytande däri, att snöns tjocklek nästan öfverallt minskas med en eller tvä grader af skalan. Endast i Lappmarkens nordvestra hörn bibehäller sig en tjocklek af 75—90 cm. I öfrigt är norr om Uleåborg och Kajana snön 45—60 cm djup, söder om dessa orter öfver hufvud 30—45 cm, men ät SW om en linie frän Nykarleby till Kymmene däremot endast 1—30 cm. Bar mark förekommer pä enstaka ställen (Kurikka, Ilmola samt särskilda orter i Abo och Nylands län). Den sista kartan (den 13 maj) visar snötäckets rester. Norra Österbotten (N om Kajana och Uleäborg) har 1—60 cm snö (djupast i Enontekis); likasä är större delen af Kuopio län, äfvensom norra delen af Viborgs och östra delen af S:t Michels län ännu betäckt med snö (öfverhufvud 1—15 cm). För öfrigt är marken bar.Snötäckets tjocklek. 3 till Gamlakarleby och frän Nikolaistad till Närpes, äfvensom i det inre af landet pä ett bälte frän Jeppo till Kumo, i Idensalmi, Kaavi och Nilsiä, i Kristina, Mäntyharju och Gustaf Adolfs samt ä nägra spridda ställen af mindre omfäng. Snökartan för den 18 mars kan anses utvisa maximihöjden för vintern. Snöns allmänna tjocklek är nu 60—75 cm. Ett tjockare snölager, 75-—90 cm, betäcker följande trakter: Kittilä och Enontekis, östra och södra Karelen (frän Nurmes till Sal- mis och frän Tohmajärvi till Fredrikshamn och trakten af Vi- borg), ett stort omräde i midten af landet, — omfattande östra delen af Vasa län, vestra delen af S:t Michels och Kuopio län, — med en högre snörygg i midten, sträckande sig frän vester ät öster (öfver go cm; Konginkangas 115 cm), samt slutligen Ikalis (104 cm), Parkano och Storå; ställvis stiger snömängden öfver go cm (Nurmes 100, Kontiolaks 100, Salmis 93, Joutseno 98, Rautjärvi 140, Heinävesi 94 cm). Tunnare snötäcke (45—60 cm) före- kommer äter längsät Bottniska viken frän Uleäborg till Gamla- karleby, frän Pörtom ät öster till Ätsäri, frän Raumo och Ny- stad ät öster till Tavastehus och Kärkölä samt därifrän ät SW till Hangö —-Hyvinge järnväg, öfver Lahtis, Heinola, Mäntyharju och Kristina, längsät kusten frän Äbo till Ekenäs, samt frän Borgä till Kymmene. Pä Äland, där snötäcket hela vintern är tunt, utgör tjockleken äfven nu i allmänhet endast 30—45 cm. Den 15 april visar sig redan värens inflytande däri, att snöns tjocklek nästan öfverallt minskas med en eller tvä grader af skalan. Endast i Lappmarkens nordvestra hörn bibehäller sig en tjocklek af 75—90 cm. I öfrigt är norr om Uleåborg och Kajana snön 45—60 cm djup, söder om dessa orter öfver hufvud 30—45 cm, men ät SW om en linie frän Nykarleby till Kymmene däremot endast 1—30 cm. Bar mark förekommer pä enstaka ställen (Kurikka, Ilmola samt särskilda orter i Abo och Nylands län). Den sista kartan (den 13 maj) visar snötäckets rester. Norra Österbotten (N om Kajana och Uleäborg) har 1—60 cm snö (djupast i Enontekis); likasä är större delen af Kuopio län, äfvensom norra delen af Viborgs och östra delen af S:t Michels län ännu betäckt med snö (öfverhufvud 1—15 cm). För öfrigt är marken bar. --- Under senare hälften af maj försvinner snön helt och hållet. I täta skogar är snöns tjocklek i allmänhet större än på öppen mark samt kvarligger längre. Kartorna å bladet n:o g9a äro upprättade efter en annan plan. De angifva nämligen snötäckets totala tjocklek (totala snö- höjden), som beräknats sålunda, att till den första uppmätta snöhöjden adderats snötäckets samtliga tillväxter under vinterns förlopp. Den sålunda beräknade totala snöhöjden representerar i anseende till snöns sedermera försiggående hoppackning, ett större snödjup än en likartad direkt uppmätt, hvarför samtliga färger å dessa kartor tillagts närmast högre grad; den gröna färgen t. ex. betyder alltså här 60—75 cm (i föregående kartor 45—60 cm). Enligt direkta mätningar af snöns täthet (gram pr meter?) har en total snöhöjd af 10 cm befunnits motsvara en vattenhöjd af 186 mm. I enlighet härmed utgör hela snö- nederbörden vintern 1890—1891 i medeltal 109 mm samt vintern 1891—1892 148 mm vatten. Enligt dessa kartor är snömängden synnerligen stor öfver ett område, som sträcker sig från norra delen af Bottniska viken åt öster till ryska gränsen, åt söder ungefär till Jyväskylä och åt sydost till norra Ladoga. I allmänhet utmärka sig ock föl- jande trakter genom stor snörikedom: sydöstra delen af Viborgs län, nordöstra delen af Vasa och af Äbo län äfvensom trakten mellan Helsingfors och Borgä. Frän observationsorterna i Lapp- marken angifves en medelmättig snömängd (till 75 cm) de tvä förra vintrarna, men en stor totalsnöhöjd de tvä senare vintrarna. Jämförelsevis liten är snömängden längsät Bottniska viken frän Uleäborg till Äbo äfvensom mellan Saima och Päijänne. Kartan för totala snöhöjden eger naturligtvis stor likhet med den karta, som representerar maximum af snötäckets höjd för vintern, säsom man finner genom att jämföra kartan för vintern 1892—1893 med kartan för snötjockleken den 18 mars 1893. A. F. Sundell.Under senare hälften af maj försvinner snön helt och hållet. I täta skogar är snöns tjocklek i allmänhet större än på öppen mark samt kvarligger längre. Kartorna å bladet n:o g9a äro upprättade efter en annan plan. De angifva nämligen snötäckets totala tjocklek (totala snö- höjden), som beräknats sålunda, att till den första uppmätta snöhöjden adderats snötäckets samtliga tillväxter under vinterns förlopp. Den sålunda beräknade totala snöhöjden representerar i anseende till snöns sedermera försiggående hoppackning, ett större snödjup än en likartad direkt uppmätt, hvarför samtliga färger å dessa kartor tillagts närmast högre grad; den gröna färgen t. ex. betyder alltså här 60—75 cm (i föregående kartor 45—60 cm). Enligt direkta mätningar af snöns täthet (gram pr meter?) har en total snöhöjd af 10 cm befunnits motsvara en vattenhöjd af 186 mm. I enlighet härmed utgör hela snö- nederbörden vintern 1890—1891 i medeltal 109 mm samt vintern 1891—1892 148 mm vatten. Enligt dessa kartor är snömängden synnerligen stor öfver ett område, som sträcker sig från norra delen af Bottniska viken åt öster till ryska gränsen, åt söder ungefär till Jyväskylä och åt sydost till norra Ladoga. I allmänhet utmärka sig ock föl- jande trakter genom stor snörikedom: sydöstra delen af Viborgs län, nordöstra delen af Vasa och af Äbo län äfvensom trakten mellan Helsingfors och Borgä. Frän observationsorterna i Lapp- marken angifves en medelmättig snömängd (till 75 cm) de tvä förra vintrarna, men en stor totalsnöhöjd de tvä senare vintrarna. Jämförelsevis liten är snömängden längsät Bottniska viken frän Uleäborg till Äbo äfvensom mellan Saima och Päijänne. Kartan för totala snöhöjden eger naturligtvis stor likhet med den karta, som representerar maximum af snötäckets höjd för vintern, säsom man finner genom att jämföra kartan för vintern 1892—1893 med kartan för snötjockleken den 18 mars 1893. A. F. Sundell.Under senare hälften af maj försvinner snön helt och hållet. I täta skogar är snöns tjocklek i allmänhet större än på öppen mark samt kvarligger längre. Kartorna å bladet n:o g9a äro upprättade efter en annan plan. De angifva nämligen snötäckets totala tjocklek (totala snö- höjden), som beräknats sålunda, att till den första uppmätta snöhöjden adderats snötäckets samtliga tillväxter under vinterns förlopp. Den sålunda beräknade totala snöhöjden representerar i anseende till snöns sedermera försiggående hoppackning, ett större snödjup än en likartad direkt uppmätt, hvarför samtliga färger å dessa kartor tillagts närmast högre grad; den gröna färgen t. ex. betyder alltså här 60—75 cm (i föregående kartor 45—60 cm). Enligt direkta mätningar af snöns täthet (gram pr meter?) har en total snöhöjd af 10 cm befunnits motsvara en vattenhöjd af 186 mm. I enlighet härmed utgör hela snö- nederbörden vintern 1890—1891 i medeltal 109 mm samt vintern 1891—1892 148 mm vatten. Enligt dessa kartor är snömängden synnerligen stor öfver ett område, som sträcker sig från norra delen af Bottniska viken åt öster till ryska gränsen, åt söder ungefär till Jyväskylä och åt sydost till norra Ladoga. I allmänhet utmärka sig ock föl- jande trakter genom stor snörikedom: sydöstra delen af Viborgs län, nordöstra delen af Vasa och af Äbo län äfvensom trakten mellan Helsingfors och Borgä. Frän observationsorterna i Lapp- marken angifves en medelmättig snömängd (till 75 cm) de tvä förra vintrarna, men en stor totalsnöhöjd de tvä senare vintrarna. Jämförelsevis liten är snömängden längsät Bottniska viken frän Uleäborg till Äbo äfvensom mellan Saima och Päijänne. Kartan för totala snöhöjden eger naturligtvis stor likhet med den karta, som representerar maximum af snötäckets höjd för vintern, säsom man finner genom att jämföra kartan för vintern 1892—1893 med kartan för snötjockleken den 18 mars 1893. A. F. Sundell. --- ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 10 a. Sommarnattfrosterna. Ett utmärkande drag i det finska jordbrukets tusenåriga kamp mot mäktiga naturkrafter bildas utan tvifvel af dess efter växlande mellantider, men därför icke mindre säkert återkom- mande förluster genom sommarens nattfroster. I ett land, där den varmare årstidens längd närmar sig det minsta möjliga, inom hvilket åkerväxternas fortkomst ännu är möjlig, framträda tillfälliga, starka temperaturfall med en jämförelsevis vida större verkan än där sommaren är längre och varmare än hos oss. Också är denna i det finska jordbrukets utveckling tidtals mäk- tigt ingripande omständighet af den art, att vilkoren för dess uppträdande, dess utsträckning och styrka i omnejden väl alltid varit föremål för en nödtvungen och oaflåtlig uppmärksamhet, allt sedan den första åkerlappen besåddes i vårt land. Vid hvarje ny bosättning har ställets frostömhet varit en omstän- dighet af allra största vigt, antingen densamma kunnat redan från början med någorlunda säkerhet beräknas, eller den först genom en ofta dyrköpt erfarenhet blifvit fastställd. Fruktan för frostfara torde i själfva verket nära nog alle- städes, åtminstone under bosättningens tidigare skede i en trakt, haft ett afgörande inflytande på dess gestaltning. Det allmänt kända förhållande att de äldsta gårdarna, i synnerhet uti det inre af landet, städse, så vidt möjligt, blifvit förlagda på krönet af höjder och backsluttningar, finner sin naturliga förklaring i sträf- vandet att så mycket som möjligt skydda den omgifvande åker- jorden mot sommarnattfrosternas förödelser.ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 10 a. Sommarnattfrosterna. Ett utmärkande drag i det finska jordbrukets tusenåriga kamp mot mäktiga naturkrafter bildas utan tvifvel af dess efter växlande mellantider, men därför icke mindre säkert återkom- mande förluster genom sommarens nattfroster. I ett land, där den varmare årstidens längd närmar sig det minsta möjliga, inom hvilket åkerväxternas fortkomst ännu är möjlig, framträda tillfälliga, starka temperaturfall med en jämförelsevis vida större verkan än där sommaren är längre och varmare än hos oss. Också är denna i det finska jordbrukets utveckling tidtals mäk- tigt ingripande omständighet af den art, att vilkoren för dess uppträdande, dess utsträckning och styrka i omnejden väl alltid varit föremål för en nödtvungen och oaflåtlig uppmärksamhet, allt sedan den första åkerlappen besåddes i vårt land. Vid hvarje ny bosättning har ställets frostömhet varit en omstän- dighet af allra största vigt, antingen densamma kunnat redan från början med någorlunda säkerhet beräknas, eller den först genom en ofta dyrköpt erfarenhet blifvit fastställd. Fruktan för frostfara torde i själfva verket nära nog alle- städes, åtminstone under bosättningens tidigare skede i en trakt, haft ett afgörande inflytande på dess gestaltning. Det allmänt kända förhållande att de äldsta gårdarna, i synnerhet uti det inre af landet, städse, så vidt möjligt, blifvit förlagda på krönet af höjder och backsluttningar, finner sin naturliga förklaring i sträf- vandet att så mycket som möjligt skydda den omgifvande åker- jorden mot sommarnattfrosternas förödelser.ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 10 a. Sommarnattfrosterna. Ett utmärkande drag i det finska jordbrukets tusenåriga kamp mot mäktiga naturkrafter bildas utan tvifvel af dess efter växlande mellantider, men därför icke mindre säkert återkom- mande förluster genom sommarens nattfroster. I ett land, där den varmare årstidens längd närmar sig det minsta möjliga, inom hvilket åkerväxternas fortkomst ännu är möjlig, framträda tillfälliga, starka temperaturfall med en jämförelsevis vida större verkan än där sommaren är längre och varmare än hos oss. Också är denna i det finska jordbrukets utveckling tidtals mäk- tigt ingripande omständighet af den art, att vilkoren för dess uppträdande, dess utsträckning och styrka i omnejden väl alltid varit föremål för en nödtvungen och oaflåtlig uppmärksamhet, allt sedan den första åkerlappen besåddes i vårt land. Vid hvarje ny bosättning har ställets frostömhet varit en omstän- dighet af allra största vigt, antingen densamma kunnat redan från början med någorlunda säkerhet beräknas, eller den först genom en ofta dyrköpt erfarenhet blifvit fastställd. Fruktan för frostfara torde i själfva verket nära nog alle- städes, åtminstone under bosättningens tidigare skede i en trakt, haft ett afgörande inflytande på dess gestaltning. Det allmänt kända förhållande att de äldsta gårdarna, i synnerhet uti det inre af landet, städse, så vidt möjligt, blifvit förlagda på krönet af höjder och backsluttningar, finner sin naturliga förklaring i sträf- vandet att så mycket som möjligt skydda den omgifvande åker- jorden mot sommarnattfrosternas förödelser. --- 2 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 10 a. Att en tilltagande odling, vare sig densamma utvecklar sig intensivt eller extensivt, är egnad att alltmer aflägsna frostfaran torde här lika litet behöfva närmare utvecklas, som det faktum att faran för frostkada väsentligen minskats i den mån den så betydelsefulla öfvergången från säd- till höproduktion hunnit fullständigare genomföras. Nekas kan emellertid icke, att högst betydande områden af vårt land fortfarande äro utsatta för en ofta återkommande frostfara, och trakter finnas, där besök af den fruktade gästen snarare höra till regeln än till undantagen. Säkert är jämväl, att äfven i de bäst skyddade trakter förhållandena i undantags- fall gestalta sig så ogynsamt, att högst känbara skador upp- komma genom frosten. Häfderna bevara minnet af mer än en frostnatt, hvars ödes- digra följder gestaltat sig till verkliga nationalolyckor. Frost- åren 1696 och 1867 (jemför dödlighetskurvan å kartbladet n:o 14) höra) till de svåraste pröfningar, vårt folk haft att genomgå, och om för framtiden så svåra fall icke mera torde behöfva befaras, hafva vi därför att tacka mindre en direkt minskning af sjelfva frostfaran, än det indirekta skydd som vunnits framför allt genom möjligheten till ett mera mångsidigt förvärf och en förut oanad utveckling af våra kommunikationer. Oaktadt den långa erfarenhet, som samlats, torde likväl en noggrann, statistisk-geografisk bearbetning af frostfenomenet i Finland för närvarande knapt vara möjlig. De notiser, som utan tvifvel i detta afseende kunde uppletas i arkivernas gömmor och än mer ur nyare tiders tidningsliteratur, torde öfverhufvud vara alltför allmänt hållna eller hafva en för tillfällig eller lokal syftning, för att kunna locka åtminstone till kartografisk fram- ställning. Under några år hafva visserligen uppgifter öfver frostens uppträdande och utbredning insamlats genom Sällskapet för Finlands Geografi, i större omfattning och efter en enhetlig plan. För åren 1892--94 finnas dessa genom hundratals frivilliga iakt- tagares intresserade samverkan erhållna uppgifter sammanstälda och offentliggjorda af undertecknad i »Fennia» (8, 10, 12). Oafsedt den alltför korta tidrymd, som denna utredning ännu omfattar, försvåras ett sammandrag af detta, liksom af tilläfventyrs före- fintligt äldre material för erhållande af statistiska medeltal i hög 2 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 10 a. Att en tilltagande odling, vare sig densamma utvecklar sig intensivt eller extensivt, är egnad att alltmer aflägsna frostfaran torde här lika litet behöfva närmare utvecklas, som det faktum att faran för frostkada väsentligen minskats i den mån den så betydelsefulla öfvergången från säd- till höproduktion hunnit fullständigare genomföras. Nekas kan emellertid icke, att högst betydande områden af vårt land fortfarande äro utsatta för en ofta återkommande frostfara, och trakter finnas, där besök af den fruktade gästen snarare höra till regeln än till undantagen. Säkert är jämväl, att äfven i de bäst skyddade trakter förhållandena i undantags- fall gestalta sig så ogynsamt, att högst känbara skador upp- komma genom frosten. Häfderna bevara minnet af mer än en frostnatt, hvars ödes- digra följder gestaltat sig till verkliga nationalolyckor. Frost- åren 1696 och 1867 (jemför dödlighetskurvan å kartbladet n:o 14) höra) till de svåraste pröfningar, vårt folk haft att genomgå, och om för framtiden så svåra fall icke mera torde behöfva befaras, hafva vi därför att tacka mindre en direkt minskning af sjelfva frostfaran, än det indirekta skydd som vunnits framför allt genom möjligheten till ett mera mångsidigt förvärf och en förut oanad utveckling af våra kommunikationer. Oaktadt den långa erfarenhet, som samlats, torde likväl en noggrann, statistisk-geografisk bearbetning af frostfenomenet i Finland för närvarande knapt vara möjlig. De notiser, som utan tvifvel i detta afseende kunde uppletas i arkivernas gömmor och än mer ur nyare tiders tidningsliteratur, torde öfverhufvud vara alltför allmänt hållna eller hafva en för tillfällig eller lokal syftning, för att kunna locka åtminstone till kartografisk fram- ställning. Under några år hafva visserligen uppgifter öfver frostens uppträdande och utbredning insamlats genom Sällskapet för Finlands Geografi, i större omfattning och efter en enhetlig plan. För åren 1892--94 finnas dessa genom hundratals frivilliga iakt- tagares intresserade samverkan erhållna uppgifter sammanstälda och offentliggjorda af undertecknad i »Fennia» (8, 10, 12). Oafsedt den alltför korta tidrymd, som denna utredning ännu omfattar, försvåras ett sammandrag af detta, liksom af tilläfventyrs före- fintligt äldre material för erhållande af statistiska medeltal i hög 2 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 10 a. Att en tilltagande odling, vare sig densamma utvecklar sig intensivt eller extensivt, är egnad att alltmer aflägsna frostfaran torde här lika litet behöfva närmare utvecklas, som det faktum att faran för frostkada väsentligen minskats i den mån den så betydelsefulla öfvergången från säd- till höproduktion hunnit fullständigare genomföras. Nekas kan emellertid icke, att högst betydande områden af vårt land fortfarande äro utsatta för en ofta återkommande frostfara, och trakter finnas, där besök af den fruktade gästen snarare höra till regeln än till undantagen. Säkert är jämväl, att äfven i de bäst skyddade trakter förhållandena i undantags- fall gestalta sig så ogynsamt, att högst känbara skador upp- komma genom frosten. Häfderna bevara minnet af mer än en frostnatt, hvars ödes- digra följder gestaltat sig till verkliga nationalolyckor. Frost- åren 1696 och 1867 (jemför dödlighetskurvan å kartbladet n:o 14) höra) till de svåraste pröfningar, vårt folk haft att genomgå, och om för framtiden så svåra fall icke mera torde behöfva befaras, hafva vi därför att tacka mindre en direkt minskning af sjelfva frostfaran, än det indirekta skydd som vunnits framför allt genom möjligheten till ett mera mångsidigt förvärf och en förut oanad utveckling af våra kommunikationer. Oaktadt den långa erfarenhet, som samlats, torde likväl en noggrann, statistisk-geografisk bearbetning af frostfenomenet i Finland för närvarande knapt vara möjlig. De notiser, som utan tvifvel i detta afseende kunde uppletas i arkivernas gömmor och än mer ur nyare tiders tidningsliteratur, torde öfverhufvud vara alltför allmänt hållna eller hafva en för tillfällig eller lokal syftning, för att kunna locka åtminstone till kartografisk fram- ställning. Under några år hafva visserligen uppgifter öfver frostens uppträdande och utbredning insamlats genom Sällskapet för Finlands Geografi, i större omfattning och efter en enhetlig plan. För åren 1892--94 finnas dessa genom hundratals frivilliga iakt- tagares intresserade samverkan erhållna uppgifter sammanstälda och offentliggjorda af undertecknad i »Fennia» (8, 10, 12). Oafsedt den alltför korta tidrymd, som denna utredning ännu omfattar, försvåras ett sammandrag af detta, liksom af tilläfventyrs före- fintligt äldre material för erhållande af statistiska medeltal i hög --- Sommarnattfrosterna. 3 grad genom bristen på en lätt tillämpad, konsekvent och någor- lunda ändamålsenlig skala för uppskattning af frostens styrka. En enkel öfverläggning gifver äfven vid handen, att uppskatt- ningen af frostens betydelse i särskilda fall måste utfalla väsent- ligen olika, allt efter som bedömandet sker ur fysikalisk, botanisk eller ekonomisk synpunkt. Ehuru sålunda en korrekt framställning af frostfenomenet i dess helhet f. n. icke kunnat åstadkommas har det likväl synts öfverensstämmande med planen för denna atlas att till belysande af en för vårt land så viktig företeelse meddela kartutkast af några enskilda märkligare fall, hvilka tillika kunna betraktas såsom typer för de viktigaste hos oss uppträdande former af sommarnattfrost. Samtliga här meddelade 8 detaljkartor hafva, ehuru i en något afvikande form, förut varit offentliggjorda i ofvannämnda häften af »Fennia», där äfven en närmare redogörelse för de härvid uppkomna ekonomiska förluster och de för tillfället rådande allmänna väderleksförhållandena står att inhemta. I motsats till dessa tidigare offentliggjorda kartor har här en tre- gradig färgskala för betecknandet af frostens styrka blifvit införd. För bestämmandet af skalan har begagnats de hastigt fram- trädande och i ögonen fallande frostskadorna å den öfverallt odlade potatisplantan, hvilka äfven i de flesta fall noggrannast angifvas i de insända meddelandena. Endast tidigare värfroster, hvilka visserligen kunna vara förderfliga särskildt för värsäden, äro icke mätbara med användande af denna mättskala. — Den ljusaste färgtonen (rödt) har användts där potatisblasten endast i ringare mon och mest pä lägländta marker blifvit skadad: sädesslagen torde härvid i allmänhet förblifvit orörda. Medel- stark färg (blått) betecknar orter där potatisstjälkarna pä frost- ömmare ställen mer eller mindre fullständigt förstörts och äfven i skyddade lägen merendels tagit märkbar skada; sädesarterna hafva härvid i allmänhet icke undgätt att skadas, beroende dock vidden af förstörelsen pä det mer eller mindre framskridna skick, i hvilket de för tillfället befunnit sig. Den mörkaste fär- gen (violett) slutligen angifver förhärjande frost, d. v. s. att po- tatisblasten öfverallt förstörts (eller undantagsvis förblifvit grön närmast marken); sädesväxterna hafva väl härvid alltid lidit, stundom kornen fullständigt förstörts. Sommarnattfrosterna. 3 grad genom bristen på en lätt tillämpad, konsekvent och någor- lunda ändamålsenlig skala för uppskattning af frostens styrka. En enkel öfverläggning gifver äfven vid handen, att uppskatt- ningen af frostens betydelse i särskilda fall måste utfalla väsent- ligen olika, allt efter som bedömandet sker ur fysikalisk, botanisk eller ekonomisk synpunkt. Ehuru sålunda en korrekt framställning af frostfenomenet i dess helhet f. n. icke kunnat åstadkommas har det likväl synts öfverensstämmande med planen för denna atlas att till belysande af en för vårt land så viktig företeelse meddela kartutkast af några enskilda märkligare fall, hvilka tillika kunna betraktas såsom typer för de viktigaste hos oss uppträdande former af sommarnattfrost. Samtliga här meddelade 8 detaljkartor hafva, ehuru i en något afvikande form, förut varit offentliggjorda i ofvannämnda häften af »Fennia», där äfven en närmare redogörelse för de härvid uppkomna ekonomiska förluster och de för tillfället rådande allmänna väderleksförhållandena står att inhemta. I motsats till dessa tidigare offentliggjorda kartor har här en tre- gradig färgskala för betecknandet af frostens styrka blifvit införd. För bestämmandet af skalan har begagnats de hastigt fram- trädande och i ögonen fallande frostskadorna å den öfverallt odlade potatisplantan, hvilka äfven i de flesta fall noggrannast angifvas i de insända meddelandena. Endast tidigare värfroster, hvilka visserligen kunna vara förderfliga särskildt för värsäden, äro icke mätbara med användande af denna mättskala. — Den ljusaste färgtonen (rödt) har användts där potatisblasten endast i ringare mon och mest pä lägländta marker blifvit skadad: sädesslagen torde härvid i allmänhet förblifvit orörda. Medel- stark färg (blått) betecknar orter där potatisstjälkarna pä frost- ömmare ställen mer eller mindre fullständigt förstörts och äfven i skyddade lägen merendels tagit märkbar skada; sädesarterna hafva härvid i allmänhet icke undgätt att skadas, beroende dock vidden af förstörelsen pä det mer eller mindre framskridna skick, i hvilket de för tillfället befunnit sig. Den mörkaste fär- gen (violett) slutligen angifver förhärjande frost, d. v. s. att po- tatisblasten öfverallt förstörts (eller undantagsvis förblifvit grön närmast marken); sädesväxterna hafva väl härvid alltid lidit, stundom kornen fullständigt förstörts. Sommarnattfrosterna. 3 grad genom bristen på en lätt tillämpad, konsekvent och någor- lunda ändamålsenlig skala för uppskattning af frostens styrka. En enkel öfverläggning gifver äfven vid handen, att uppskatt- ningen af frostens betydelse i särskilda fall måste utfalla väsent- ligen olika, allt efter som bedömandet sker ur fysikalisk, botanisk eller ekonomisk synpunkt. Ehuru sålunda en korrekt framställning af frostfenomenet i dess helhet f. n. icke kunnat åstadkommas har det likväl synts öfverensstämmande med planen för denna atlas att till belysande af en för vårt land så viktig företeelse meddela kartutkast af några enskilda märkligare fall, hvilka tillika kunna betraktas såsom typer för de viktigaste hos oss uppträdande former af sommarnattfrost. Samtliga här meddelade 8 detaljkartor hafva, ehuru i en något afvikande form, förut varit offentliggjorda i ofvannämnda häften af »Fennia», där äfven en närmare redogörelse för de härvid uppkomna ekonomiska förluster och de för tillfället rådande allmänna väderleksförhållandena står att inhemta. I motsats till dessa tidigare offentliggjorda kartor har här en tre- gradig färgskala för betecknandet af frostens styrka blifvit införd. För bestämmandet af skalan har begagnats de hastigt fram- trädande och i ögonen fallande frostskadorna å den öfverallt odlade potatisplantan, hvilka äfven i de flesta fall noggrannast angifvas i de insända meddelandena. Endast tidigare värfroster, hvilka visserligen kunna vara förderfliga särskildt för värsäden, äro icke mätbara med användande af denna mättskala. — Den ljusaste färgtonen (rödt) har användts där potatisblasten endast i ringare mon och mest pä lägländta marker blifvit skadad: sädesslagen torde härvid i allmänhet förblifvit orörda. Medel- stark färg (blått) betecknar orter där potatisstjälkarna pä frost- ömmare ställen mer eller mindre fullständigt förstörts och äfven i skyddade lägen merendels tagit märkbar skada; sädesarterna hafva härvid i allmänhet icke undgätt att skadas, beroende dock vidden af förstörelsen pä det mer eller mindre framskridna skick, i hvilket de för tillfället befunnit sig. Den mörkaste fär- gen (violett) slutligen angifver förhärjande frost, d. v. s. att po- tatisblasten öfverallt förstörts (eller undantagsvis förblifvit grön närmast marken); sädesväxterna hafva väl härvid alltid lidit, stundom kornen fullständigt förstörts. --- 4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 10 a. I allmänhet torde kunna sägas att den lindrigaste frost- graden motsvaras af ett temperaturfall till 1? a 2* under o, den starkaste af minst 4” a 5” under fryspukten pä de starkast af- kylda lokalerna. Härvid måste dock erinras därom, att ett kon- stant utslag af en gifven temperatur i form af frostskada på växtligheten icke är att påräkna, enär känsligheten emot frost hos en. och samma växt är beroende äfven af andra omständig- heter och ökas genom föregående regn, på bladen befintlig dagg eller regnvatten. Af de på kartorna uppdragna isobarerna beteckna de hela linierna lufttrycket kl. 9 på aftonen före frosten, de prickade linierna lufttrycket kl. 7 på morgonen efter detsamma. En nyck af ödet ville att året 1891, dä Sällskapet för Fin- lands Geografi påbörjade sina undersökningar, skulle blifva ett af de svåraste frostår, som sedan länge hemsökt vårt land. Redan dagarna den 12—14 juni öfvergicks en stor del af Fin- land af tämligen stark frost, hvilken likväl i anseende till den föga framskridna växtligheten icke medförde större förluster. Sommaren var ovanligt regnig och kall, så att säden endast långsamt mognade. Under dagarna den 1—5 aug. öfvergicks större delen af landet af en delvis stark frost, hvilken synner- ligen i Österbotten förstörde ej blott potatisblasten utan på kärrodlingar äfven rågen, som just befann sig i början af korn- bildningen. Frosten upprepades i norra och östra Finland den 18 aug. med tämlig styrka, men den svåraste olyckan inträffade natten mot den 1 sept., hvilken var den mest omfattande och fördärfbringande frost, som sedan 1867 hemsökt vårt land. Rågen skadades svårt redan i Eno, Pihtipudas och Alavo och undgick längre norrut endast traktvis fullständig förstöring; längre söderut pågick skörden och förlusten var här mindre. Det i norra Finland så viktiga kornet hade knappast någon- städes ännu hunnit till mognad och i hela Österbotten, norra Tavastland, Savolaks och Karelen blef fullständig missväxt på detta sädesslag. I mindre grad skadades visserligen hafren, men den genom de tidigare frosterna i sin tillväxt hämmade potatisen blef nu merendels fullständigt ödelagd i de hemsökta trakterna. Vintern 1892—93 var särdeles snörik och utmärkt af en ihållande, alldeles ovanligt låg temperatur. Isbildningen på haf och sjöar var i följd häraf särdeles stark och fördröjde i hög4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 10 a. I allmänhet torde kunna sägas att den lindrigaste frost- graden motsvaras af ett temperaturfall till 1? a 2* under o, den starkaste af minst 4” a 5” under fryspukten pä de starkast af- kylda lokalerna. Härvid måste dock erinras därom, att ett kon- stant utslag af en gifven temperatur i form af frostskada på växtligheten icke är att påräkna, enär känsligheten emot frost hos en. och samma växt är beroende äfven af andra omständig- heter och ökas genom föregående regn, på bladen befintlig dagg eller regnvatten. Af de på kartorna uppdragna isobarerna beteckna de hela linierna lufttrycket kl. 9 på aftonen före frosten, de prickade linierna lufttrycket kl. 7 på morgonen efter detsamma. En nyck af ödet ville att året 1891, dä Sällskapet för Fin- lands Geografi påbörjade sina undersökningar, skulle blifva ett af de svåraste frostår, som sedan länge hemsökt vårt land. Redan dagarna den 12—14 juni öfvergicks en stor del af Fin- land af tämligen stark frost, hvilken likväl i anseende till den föga framskridna växtligheten icke medförde större förluster. Sommaren var ovanligt regnig och kall, så att säden endast långsamt mognade. Under dagarna den 1—5 aug. öfvergicks större delen af landet af en delvis stark frost, hvilken synner- ligen i Österbotten förstörde ej blott potatisblasten utan på kärrodlingar äfven rågen, som just befann sig i början af korn- bildningen. Frosten upprepades i norra och östra Finland den 18 aug. med tämlig styrka, men den svåraste olyckan inträffade natten mot den 1 sept., hvilken var den mest omfattande och fördärfbringande frost, som sedan 1867 hemsökt vårt land. Rågen skadades svårt redan i Eno, Pihtipudas och Alavo och undgick längre norrut endast traktvis fullständig förstöring; längre söderut pågick skörden och förlusten var här mindre. Det i norra Finland så viktiga kornet hade knappast någon- städes ännu hunnit till mognad och i hela Österbotten, norra Tavastland, Savolaks och Karelen blef fullständig missväxt på detta sädesslag. I mindre grad skadades visserligen hafren, men den genom de tidigare frosterna i sin tillväxt hämmade potatisen blef nu merendels fullständigt ödelagd i de hemsökta trakterna. Vintern 1892—93 var särdeles snörik och utmärkt af en ihållande, alldeles ovanligt låg temperatur. Isbildningen på haf och sjöar var i följd häraf särdeles stark och fördröjde i hög4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 10 a. I allmänhet torde kunna sägas att den lindrigaste frost- graden motsvaras af ett temperaturfall till 1? a 2* under o, den starkaste af minst 4” a 5” under fryspukten pä de starkast af- kylda lokalerna. Härvid måste dock erinras därom, att ett kon- stant utslag af en gifven temperatur i form af frostskada på växtligheten icke är att påräkna, enär känsligheten emot frost hos en. och samma växt är beroende äfven af andra omständig- heter och ökas genom föregående regn, på bladen befintlig dagg eller regnvatten. Af de på kartorna uppdragna isobarerna beteckna de hela linierna lufttrycket kl. 9 på aftonen före frosten, de prickade linierna lufttrycket kl. 7 på morgonen efter detsamma. En nyck af ödet ville att året 1891, dä Sällskapet för Fin- lands Geografi påbörjade sina undersökningar, skulle blifva ett af de svåraste frostår, som sedan länge hemsökt vårt land. Redan dagarna den 12—14 juni öfvergicks en stor del af Fin- land af tämligen stark frost, hvilken likväl i anseende till den föga framskridna växtligheten icke medförde större förluster. Sommaren var ovanligt regnig och kall, så att säden endast långsamt mognade. Under dagarna den 1—5 aug. öfvergicks större delen af landet af en delvis stark frost, hvilken synner- ligen i Österbotten förstörde ej blott potatisblasten utan på kärrodlingar äfven rågen, som just befann sig i början af korn- bildningen. Frosten upprepades i norra och östra Finland den 18 aug. med tämlig styrka, men den svåraste olyckan inträffade natten mot den 1 sept., hvilken var den mest omfattande och fördärfbringande frost, som sedan 1867 hemsökt vårt land. Rågen skadades svårt redan i Eno, Pihtipudas och Alavo och undgick längre norrut endast traktvis fullständig förstöring; längre söderut pågick skörden och förlusten var här mindre. Det i norra Finland så viktiga kornet hade knappast någon- städes ännu hunnit till mognad och i hela Österbotten, norra Tavastland, Savolaks och Karelen blef fullständig missväxt på detta sädesslag. I mindre grad skadades visserligen hafren, men den genom de tidigare frosterna i sin tillväxt hämmade potatisen blef nu merendels fullständigt ödelagd i de hemsökta trakterna. Vintern 1892—93 var särdeles snörik och utmärkt af en ihållande, alldeles ovanligt låg temperatur. Isbildningen på haf och sjöar var i följd häraf särdeles stark och fördröjde i hög --- Sommarnattfrosterna. 5 grad vårens ankomst. Då därför den första starka vårfrosten inträffade den 17 juni fanns ännu ej mycket att taga. Så mycket mera förderfbringande blef den stora frosten natten mot den 14 juli, hvilken i hela mellersta Finland tillfogade den blom- mande rågen högst kännbara skador och ödelade potatisfälten äfven på mindre frostömma fält. I mannaminne torde ej en frostskada af denna utsträckning inträffat i vårt land midt under högsommarens varmaste tid. — Den 13 aug. vidtog åter en märkelig, genom 7 dygn fortgående frostperiod; den största skadan inträffade natten mot den 14 aug. Kornet förstördes härunder åter mer eller mindre fullständigt i nordligaste Finland och Kajana-Österbotten, samt led kännbart ännu i södra Öster- botten. Ännu mera skadades potatisen, hvilken till och med i sydvestra Finland nog allmänt stannade i sin tillväxt. Äfven sommaren 1894 intager i raden af frostår ett be- märkt rum och förfullständigar i sin mån den samling af olika prof på frostskada, som gjort de båda föregående åren så sorg- ligt ryktbara. I motsats mot dessa inföll våren 1894 ovanligt tidigt, minst en månad tidigare än föregående år. Temperaturen var i början af maj mycket öfver det normala; växtligheten tog fart, häggen blommade ända upp i Sotkamo, rägen gick i ax i sydvestra och södra Finland. Ett omslag inträffade emellertid den 18 maj, då ett häftigt snöfall i Satakunta, norra Tavastland och södra Österbotten inledde en frostperiod af 10 dagar, hvil- ken med växlande styrka härjade öfver största delen af Finland. Mångenstädes isbelades om nätterna äfven rinnande vatten; i Ny- land, Åbotrakten och Satakunta glesande rågen i hög grad, de blommande fruktträden ledo ej mindre och högst betydande skador yppades på de flesta vilda trädslag, hvilka genom frosten beröfvades en stor del af sin löf- och barrskrud (björk, asp, al, rönn, gran). Äfven ängsväxterna (klöfver o. timotej) skadades på ett betänkligt sätt, medan däremot vårsädet och potatisen ännu ej hunnit så långt, att de voro utsatta för allvarsammare skador. -— Dessa betydande förluster uppkommo, såsom nämndt, under förloppet af en längre period och hafva sålunda ej kunnat återföras till någon bestämd dag; ett kartografiskt återgifvande af frosten har i detta fall uteblifvit hufvudsakligen därför, att temperaturfallet otvifvelaktigt var lika stort, om ej större, i mellersta och norra Finland än längre söderut, ehuru de eko-Sommarnattfrosterna. 5 grad vårens ankomst. Då därför den första starka vårfrosten inträffade den 17 juni fanns ännu ej mycket att taga. Så mycket mera förderfbringande blef den stora frosten natten mot den 14 juli, hvilken i hela mellersta Finland tillfogade den blom- mande rågen högst kännbara skador och ödelade potatisfälten äfven på mindre frostömma fält. I mannaminne torde ej en frostskada af denna utsträckning inträffat i vårt land midt under högsommarens varmaste tid. — Den 13 aug. vidtog åter en märkelig, genom 7 dygn fortgående frostperiod; den största skadan inträffade natten mot den 14 aug. Kornet förstördes härunder åter mer eller mindre fullständigt i nordligaste Finland och Kajana-Österbotten, samt led kännbart ännu i södra Öster- botten. Ännu mera skadades potatisen, hvilken till och med i sydvestra Finland nog allmänt stannade i sin tillväxt. Äfven sommaren 1894 intager i raden af frostår ett be- märkt rum och förfullständigar i sin mån den samling af olika prof på frostskada, som gjort de båda föregående åren så sorg- ligt ryktbara. I motsats mot dessa inföll våren 1894 ovanligt tidigt, minst en månad tidigare än föregående år. Temperaturen var i början af maj mycket öfver det normala; växtligheten tog fart, häggen blommade ända upp i Sotkamo, rägen gick i ax i sydvestra och södra Finland. Ett omslag inträffade emellertid den 18 maj, då ett häftigt snöfall i Satakunta, norra Tavastland och södra Österbotten inledde en frostperiod af 10 dagar, hvil- ken med växlande styrka härjade öfver största delen af Finland. Mångenstädes isbelades om nätterna äfven rinnande vatten; i Ny- land, Åbotrakten och Satakunta glesande rågen i hög grad, de blommande fruktträden ledo ej mindre och högst betydande skador yppades på de flesta vilda trädslag, hvilka genom frosten beröfvades en stor del af sin löf- och barrskrud (björk, asp, al, rönn, gran). Äfven ängsväxterna (klöfver o. timotej) skadades på ett betänkligt sätt, medan däremot vårsädet och potatisen ännu ej hunnit så långt, att de voro utsatta för allvarsammare skador. -— Dessa betydande förluster uppkommo, såsom nämndt, under förloppet af en längre period och hafva sålunda ej kunnat återföras till någon bestämd dag; ett kartografiskt återgifvande af frosten har i detta fall uteblifvit hufvudsakligen därför, att temperaturfallet otvifvelaktigt var lika stort, om ej större, i mellersta och norra Finland än längre söderut, ehuru de eko-Sommarnattfrosterna. 5 grad vårens ankomst. Då därför den första starka vårfrosten inträffade den 17 juni fanns ännu ej mycket att taga. Så mycket mera förderfbringande blef den stora frosten natten mot den 14 juli, hvilken i hela mellersta Finland tillfogade den blom- mande rågen högst kännbara skador och ödelade potatisfälten äfven på mindre frostömma fält. I mannaminne torde ej en frostskada af denna utsträckning inträffat i vårt land midt under högsommarens varmaste tid. — Den 13 aug. vidtog åter en märkelig, genom 7 dygn fortgående frostperiod; den största skadan inträffade natten mot den 14 aug. Kornet förstördes härunder åter mer eller mindre fullständigt i nordligaste Finland och Kajana-Österbotten, samt led kännbart ännu i södra Öster- botten. Ännu mera skadades potatisen, hvilken till och med i sydvestra Finland nog allmänt stannade i sin tillväxt. Äfven sommaren 1894 intager i raden af frostår ett be- märkt rum och förfullständigar i sin mån den samling af olika prof på frostskada, som gjort de båda föregående åren så sorg- ligt ryktbara. I motsats mot dessa inföll våren 1894 ovanligt tidigt, minst en månad tidigare än föregående år. Temperaturen var i början af maj mycket öfver det normala; växtligheten tog fart, häggen blommade ända upp i Sotkamo, rägen gick i ax i sydvestra och södra Finland. Ett omslag inträffade emellertid den 18 maj, då ett häftigt snöfall i Satakunta, norra Tavastland och södra Österbotten inledde en frostperiod af 10 dagar, hvil- ken med växlande styrka härjade öfver största delen af Finland. Mångenstädes isbelades om nätterna äfven rinnande vatten; i Ny- land, Åbotrakten och Satakunta glesande rågen i hög grad, de blommande fruktträden ledo ej mindre och högst betydande skador yppades på de flesta vilda trädslag, hvilka genom frosten beröfvades en stor del af sin löf- och barrskrud (björk, asp, al, rönn, gran). Äfven ängsväxterna (klöfver o. timotej) skadades på ett betänkligt sätt, medan däremot vårsädet och potatisen ännu ej hunnit så långt, att de voro utsatta för allvarsammare skador. -— Dessa betydande förluster uppkommo, såsom nämndt, under förloppet af en längre period och hafva sålunda ej kunnat återföras till någon bestämd dag; ett kartografiskt återgifvande af frosten har i detta fall uteblifvit hufvudsakligen därför, att temperaturfallet otvifvelaktigt var lika stort, om ej större, i mellersta och norra Finland än längre söderut, ehuru de eko- --- 6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 10a. nomiska förlusterna i följd af växtlighetens utveckling hufvud- sakligen här voro märkbara. En nämnvärd frostnatt inträffade detta år ännu den 4 juli, då, synnerligen i södra och mellersta Österbotten, rågen ansen- ligt skadades på mossodlingar och potatisfälten svartnade. Somrarna 1895—98 hafva lyckligtvis lämnat jämförelsevis små bidrag till studiet af nattfrosternas beskaffenhet och orsaker i Finland, men i något större utsträckning uppträda de åter sommaren 1899. Det torde ej vara ovanligt, att en så ödesdiger och i ögonen fallande företeelse som frostskadan till sina verkningar ytterligare öfverskattas. Sådant ligger nära till hands och lärer ur psyko- logisk synpunkt ej vara svårt att förklara. En närmare känne- dom af de på saken verkande omständigheterna utvisar emeller- tid, att frosten ganska ofta och vanligen just i de svåraste fallen endast är ett moment i en räcka af klimatiskt ogynnsamma faktorer, af hvilka de öfriga verksamt förbereda och under- stödja frostolyckan. Exempelvis mä nämnas det svåraste af de ofvananförda fallen, den 1 sept. 1892; den kalla och fuktiga sommaren hade detta år så fördröjt sädesväxternas utveckling, att åtminstone i nordligaste Finland ingen utsigt fanns att de skulle hunnit mogna, äfven om frosten ännu någon tid uteblifvit. Å andra sidan bör ej förbises, att den på fältet direkt skönjbara frostskadan icke närmelsevis anger måttet af hela den ekonomiska förlust, som genom frostnatten förorsakats. Vid sidan af den direkta förlusten ställer sig den ofta ytterst kän- bara indirekta skadan, hvilken vanligast och mest pregnant visar sig i bristen pä lämpligt och i rätt tid disponibelt utsäde. Denna olägenhet har hos oss hittills visat sig vara en ständig följeslagare till frostären. Dess inflytande, hvars storlek det torde vara nästan omöjligt att säkert uppskatta, sträcker sig sälunda ätminstone öfver det följande äret, kanske äfven längre i framtiden. Dess motarbetande och dess aflägsnande i män af möjligheten, är en ännu olöst uppgift, hvars lösning själffallet vore egnad att lindra inverkan ej blott af nattfrosterna, utan af svärare missväxter öfverhufvud. A. Osv. Kihlman.6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 10a. nomiska förlusterna i följd af växtlighetens utveckling hufvud- sakligen här voro märkbara. En nämnvärd frostnatt inträffade detta år ännu den 4 juli, då, synnerligen i södra och mellersta Österbotten, rågen ansen- ligt skadades på mossodlingar och potatisfälten svartnade. Somrarna 1895—98 hafva lyckligtvis lämnat jämförelsevis små bidrag till studiet af nattfrosternas beskaffenhet och orsaker i Finland, men i något större utsträckning uppträda de åter sommaren 1899. Det torde ej vara ovanligt, att en så ödesdiger och i ögonen fallande företeelse som frostskadan till sina verkningar ytterligare öfverskattas. Sådant ligger nära till hands och lärer ur psyko- logisk synpunkt ej vara svårt att förklara. En närmare känne- dom af de på saken verkande omständigheterna utvisar emeller- tid, att frosten ganska ofta och vanligen just i de svåraste fallen endast är ett moment i en räcka af klimatiskt ogynnsamma faktorer, af hvilka de öfriga verksamt förbereda och under- stödja frostolyckan. Exempelvis mä nämnas det svåraste af de ofvananförda fallen, den 1 sept. 1892; den kalla och fuktiga sommaren hade detta år så fördröjt sädesväxternas utveckling, att åtminstone i nordligaste Finland ingen utsigt fanns att de skulle hunnit mogna, äfven om frosten ännu någon tid uteblifvit. Å andra sidan bör ej förbises, att den på fältet direkt skönjbara frostskadan icke närmelsevis anger måttet af hela den ekonomiska förlust, som genom frostnatten förorsakats. Vid sidan af den direkta förlusten ställer sig den ofta ytterst kän- bara indirekta skadan, hvilken vanligast och mest pregnant visar sig i bristen pä lämpligt och i rätt tid disponibelt utsäde. Denna olägenhet har hos oss hittills visat sig vara en ständig följeslagare till frostären. Dess inflytande, hvars storlek det torde vara nästan omöjligt att säkert uppskatta, sträcker sig sälunda ätminstone öfver det följande äret, kanske äfven längre i framtiden. Dess motarbetande och dess aflägsnande i män af möjligheten, är en ännu olöst uppgift, hvars lösning själffallet vore egnad att lindra inverkan ej blott af nattfrosterna, utan af svärare missväxter öfverhufvud. A. Osv. Kihlman.6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 10a. nomiska förlusterna i följd af växtlighetens utveckling hufvud- sakligen här voro märkbara. En nämnvärd frostnatt inträffade detta år ännu den 4 juli, då, synnerligen i södra och mellersta Österbotten, rågen ansen- ligt skadades på mossodlingar och potatisfälten svartnade. Somrarna 1895—98 hafva lyckligtvis lämnat jämförelsevis små bidrag till studiet af nattfrosternas beskaffenhet och orsaker i Finland, men i något större utsträckning uppträda de åter sommaren 1899. Det torde ej vara ovanligt, att en så ödesdiger och i ögonen fallande företeelse som frostskadan till sina verkningar ytterligare öfverskattas. Sådant ligger nära till hands och lärer ur psyko- logisk synpunkt ej vara svårt att förklara. En närmare känne- dom af de på saken verkande omständigheterna utvisar emeller- tid, att frosten ganska ofta och vanligen just i de svåraste fallen endast är ett moment i en räcka af klimatiskt ogynnsamma faktorer, af hvilka de öfriga verksamt förbereda och under- stödja frostolyckan. Exempelvis mä nämnas det svåraste af de ofvananförda fallen, den 1 sept. 1892; den kalla och fuktiga sommaren hade detta år så fördröjt sädesväxternas utveckling, att åtminstone i nordligaste Finland ingen utsigt fanns att de skulle hunnit mogna, äfven om frosten ännu någon tid uteblifvit. Å andra sidan bör ej förbises, att den på fältet direkt skönjbara frostskadan icke närmelsevis anger måttet af hela den ekonomiska förlust, som genom frostnatten förorsakats. Vid sidan af den direkta förlusten ställer sig den ofta ytterst kän- bara indirekta skadan, hvilken vanligast och mest pregnant visar sig i bristen pä lämpligt och i rätt tid disponibelt utsäde. Denna olägenhet har hos oss hittills visat sig vara en ständig följeslagare till frostären. Dess inflytande, hvars storlek det torde vara nästan omöjligt att säkert uppskatta, sträcker sig sälunda ätminstone öfver det följande äret, kanske äfven längre i framtiden. Dess motarbetande och dess aflägsnande i män af möjligheten, är en ännu olöst uppgift, hvars lösning själffallet vore egnad att lindra inverkan ej blott af nattfrosterna, utan af svärare missväxter öfverhufvud. A. Osv. Kihlman. --- ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 10 b. Kärlväxter. Vårt lands östra gräns är i naturhistoriskt afseende at jämförelsevis ringa betydelse. Vi finna samma backiga, skogiga och sjörika landskap på ömse sidor därom. Samma, af inlands- isen slipade och refflade, till urberget hörande klipphöjder resa sig hos oss liksom i Ryska Karelen här och där öfver det tätt- packade morängruset. Äfven växtligheten förblifver i sina huf- vuddrag oförändrad. Längre österut förändras landet. Den rysk-sibiriska slätten är bildad af yngre, i hufvudsak vågrätt utbredda bergarter och formationer, i hvilka floderna hafva utgräft trånga, buktande dalar med branta väggar. Åtskilliga för Sibirien utmärkande växter, t. ex. lärkträdet och pichtagranen, hvitvidet och korg- videt (Salix alba o. S. viminalis), Spirea chamwdrifolia, Atragene m. fl. trifvas äfven tämligen långt vesterut från Uralska land- ryggen och gifva floran en främmande prägel. Redan länge hafva naturforskarne därför varit eniga därom att gränsen för Finlands naturhistoriska omräde är att söka längre i öster än Finlands politiska gräns. Ehuru frägan icke ännu kan anses vara slutligt afgjord i detalj, är likväl säkert att gränslinjen icke kommer att falla särdeles längt frän den hufvudriktning, hvilken redan under förra hälften af detta är- hundrade föreslogs för densamma, nämligen en linie längs Svir-floden, öfver Onega sjön, Vyg-floden och Hvita hafvet (Solovetska ögruppen hör ej till Karelen utan till Ryssland). Denna begränsning grundar sig ej blott pä nutida för- hällanden, utan är, sävidt man känner, geologiskt taget ur-ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 10 b. Kärlväxter. Vårt lands östra gräns är i naturhistoriskt afseende at jämförelsevis ringa betydelse. Vi finna samma backiga, skogiga och sjörika landskap på ömse sidor därom. Samma, af inlands- isen slipade och refflade, till urberget hörande klipphöjder resa sig hos oss liksom i Ryska Karelen här och där öfver det tätt- packade morängruset. Äfven växtligheten förblifver i sina huf- vuddrag oförändrad. Längre österut förändras landet. Den rysk-sibiriska slätten är bildad af yngre, i hufvudsak vågrätt utbredda bergarter och formationer, i hvilka floderna hafva utgräft trånga, buktande dalar med branta väggar. Åtskilliga för Sibirien utmärkande växter, t. ex. lärkträdet och pichtagranen, hvitvidet och korg- videt (Salix alba o. S. viminalis), Spirea chamwdrifolia, Atragene m. fl. trifvas äfven tämligen långt vesterut från Uralska land- ryggen och gifva floran en främmande prägel. Redan länge hafva naturforskarne därför varit eniga därom att gränsen för Finlands naturhistoriska omräde är att söka längre i öster än Finlands politiska gräns. Ehuru frägan icke ännu kan anses vara slutligt afgjord i detalj, är likväl säkert att gränslinjen icke kommer att falla särdeles längt frän den hufvudriktning, hvilken redan under förra hälften af detta är- hundrade föreslogs för densamma, nämligen en linie längs Svir-floden, öfver Onega sjön, Vyg-floden och Hvita hafvet (Solovetska ögruppen hör ej till Karelen utan till Ryssland). Denna begränsning grundar sig ej blott pä nutida för- hällanden, utan är, sävidt man känner, geologiskt taget ur-ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 10 b. Kärlväxter. Vårt lands östra gräns är i naturhistoriskt afseende at jämförelsevis ringa betydelse. Vi finna samma backiga, skogiga och sjörika landskap på ömse sidor därom. Samma, af inlands- isen slipade och refflade, till urberget hörande klipphöjder resa sig hos oss liksom i Ryska Karelen här och där öfver det tätt- packade morängruset. Äfven växtligheten förblifver i sina huf- vuddrag oförändrad. Längre österut förändras landet. Den rysk-sibiriska slätten är bildad af yngre, i hufvudsak vågrätt utbredda bergarter och formationer, i hvilka floderna hafva utgräft trånga, buktande dalar med branta väggar. Åtskilliga för Sibirien utmärkande växter, t. ex. lärkträdet och pichtagranen, hvitvidet och korg- videt (Salix alba o. S. viminalis), Spirea chamwdrifolia, Atragene m. fl. trifvas äfven tämligen långt vesterut från Uralska land- ryggen och gifva floran en främmande prägel. Redan länge hafva naturforskarne därför varit eniga därom att gränsen för Finlands naturhistoriska omräde är att söka längre i öster än Finlands politiska gräns. Ehuru frägan icke ännu kan anses vara slutligt afgjord i detalj, är likväl säkert att gränslinjen icke kommer att falla särdeles längt frän den hufvudriktning, hvilken redan under förra hälften af detta är- hundrade föreslogs för densamma, nämligen en linie längs Svir-floden, öfver Onega sjön, Vyg-floden och Hvita hafvet (Solovetska ögruppen hör ej till Karelen utan till Ryssland). Denna begränsning grundar sig ej blott pä nutida för- hällanden, utan är, sävidt man känner, geologiskt taget ur- --- 2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 10 b. gammal, i det den i sina hufvuddrag följer randen af det stora skandinavisk-finska omrädet, inom hvilket växlingarna i nivä- förhällandena, eller med andra ord förändringarna i den relativa utbredningen af land och haf, varit anmärkningsvärdt stora under postglacial tid. Afvikande frän öfriga kartor omfattar sälunda denna sta- * tistiska framställning förutom storfurstendömet Finland äfven ryska Lappland och Karelen, hvilka i nu ifrägavarande afseende äro nära nog lika noggrant kända som de flesta finska landskap. !) Till vinnande af en lättare öfversikt är hela detta omräde deladt i 28 landskap, oberäknadt Enontekis Lappmark, som i naturvetenskapligt afseende lämpligast förenas med närmast omgifvande trakter af Skandinavien. Utgängspunkten för denna indelning har lämnats af de gamla historiska landskapen, hvilka genom klyfning, och där sä erfordrats äfven genom afstyckning, ombildats till sä vidt möjligt naturliga, homogena områden. Utom växttäckets sammansättning, som i en växtgeografisk karta själffallet i främsta rummet varit bestämmande vid grän- sernas uppdragande, där blott tillräckligt noggranna uppgifter i sådant afseende stått till buds, hafva äfven fysikaliska och kli- matologiska skiljaktigheter så mycket som möjligt tagits i betraktande. Siffrorna äro uppgjorda med stöd at de uppgifter, som i juni 1897 funnos tillgängliga. Hela antalet kända kärlväxter från vårt område beräknades då till 1,132 arter, därvid Hieracium- arterna naturligtvis behandlats något kollektivt och sålunda endast de viktigaste och bäst kända formerna upptagits; där- emot hafva några af de vanligaste hybriderna, hvilka i naturen ofta uppträda med karakter af art (t. ex. Nuphar luteum > pu- milum, Salix aurita > myrtilloides, Betula nana > odorata, Carex canescens >< norvegica) här äfven fätt gälla som arter. Vanskligt torde vara att söka bestämma i hvilken grad de här upptagna siffrorna genom framtida fynd och undersökningar komma att förändras. Flere af södra Finlands landskap (Egent- liga Finland, Nyland, Södra Tavastland, Karelska näset) äro sä pass noga undersökta, att frän dem knappt annat än enstaka nya 1) Jfr. Herbarium Musei fennici. Andra upplagan, I. 1889, från hvilket arbete landskapsindelningen oförändrad intagits.2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 10 b. gammal, i det den i sina hufvuddrag följer randen af det stora skandinavisk-finska omrädet, inom hvilket växlingarna i nivä- förhällandena, eller med andra ord förändringarna i den relativa utbredningen af land och haf, varit anmärkningsvärdt stora under postglacial tid. Afvikande frän öfriga kartor omfattar sälunda denna sta- * tistiska framställning förutom storfurstendömet Finland äfven ryska Lappland och Karelen, hvilka i nu ifrägavarande afseende äro nära nog lika noggrant kända som de flesta finska landskap. !) Till vinnande af en lättare öfversikt är hela detta omräde deladt i 28 landskap, oberäknadt Enontekis Lappmark, som i naturvetenskapligt afseende lämpligast förenas med närmast omgifvande trakter af Skandinavien. Utgängspunkten för denna indelning har lämnats af de gamla historiska landskapen, hvilka genom klyfning, och där sä erfordrats äfven genom afstyckning, ombildats till sä vidt möjligt naturliga, homogena områden. Utom växttäckets sammansättning, som i en växtgeografisk karta själffallet i främsta rummet varit bestämmande vid grän- sernas uppdragande, där blott tillräckligt noggranna uppgifter i sådant afseende stått till buds, hafva äfven fysikaliska och kli- matologiska skiljaktigheter så mycket som möjligt tagits i betraktande. Siffrorna äro uppgjorda med stöd at de uppgifter, som i juni 1897 funnos tillgängliga. Hela antalet kända kärlväxter från vårt område beräknades då till 1,132 arter, därvid Hieracium- arterna naturligtvis behandlats något kollektivt och sålunda endast de viktigaste och bäst kända formerna upptagits; där- emot hafva några af de vanligaste hybriderna, hvilka i naturen ofta uppträda med karakter af art (t. ex. Nuphar luteum > pu- milum, Salix aurita > myrtilloides, Betula nana > odorata, Carex canescens >< norvegica) här äfven fätt gälla som arter. Vanskligt torde vara att söka bestämma i hvilken grad de här upptagna siffrorna genom framtida fynd och undersökningar komma att förändras. Flere af södra Finlands landskap (Egent- liga Finland, Nyland, Södra Tavastland, Karelska näset) äro sä pass noga undersökta, att frän dem knappt annat än enstaka nya 1) Jfr. Herbarium Musei fennici. Andra upplagan, I. 1889, från hvilket arbete landskapsindelningen oförändrad intagits.2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 10 b. gammal, i det den i sina hufvuddrag följer randen af det stora skandinavisk-finska omrädet, inom hvilket växlingarna i nivä- förhällandena, eller med andra ord förändringarna i den relativa utbredningen af land och haf, varit anmärkningsvärdt stora under postglacial tid. Afvikande frän öfriga kartor omfattar sälunda denna sta- * tistiska framställning förutom storfurstendömet Finland äfven ryska Lappland och Karelen, hvilka i nu ifrägavarande afseende äro nära nog lika noggrant kända som de flesta finska landskap. !) Till vinnande af en lättare öfversikt är hela detta omräde deladt i 28 landskap, oberäknadt Enontekis Lappmark, som i naturvetenskapligt afseende lämpligast förenas med närmast omgifvande trakter af Skandinavien. Utgängspunkten för denna indelning har lämnats af de gamla historiska landskapen, hvilka genom klyfning, och där sä erfordrats äfven genom afstyckning, ombildats till sä vidt möjligt naturliga, homogena områden. Utom växttäckets sammansättning, som i en växtgeografisk karta själffallet i främsta rummet varit bestämmande vid grän- sernas uppdragande, där blott tillräckligt noggranna uppgifter i sådant afseende stått till buds, hafva äfven fysikaliska och kli- matologiska skiljaktigheter så mycket som möjligt tagits i betraktande. Siffrorna äro uppgjorda med stöd at de uppgifter, som i juni 1897 funnos tillgängliga. Hela antalet kända kärlväxter från vårt område beräknades då till 1,132 arter, därvid Hieracium- arterna naturligtvis behandlats något kollektivt och sålunda endast de viktigaste och bäst kända formerna upptagits; där- emot hafva några af de vanligaste hybriderna, hvilka i naturen ofta uppträda med karakter af art (t. ex. Nuphar luteum > pu- milum, Salix aurita > myrtilloides, Betula nana > odorata, Carex canescens >< norvegica) här äfven fätt gälla som arter. Vanskligt torde vara att söka bestämma i hvilken grad de här upptagna siffrorna genom framtida fynd och undersökningar komma att förändras. Flere af södra Finlands landskap (Egent- liga Finland, Nyland, Södra Tavastland, Karelska näset) äro sä pass noga undersökta, att frän dem knappt annat än enstaka nya 1) Jfr. Herbarium Musei fennici. Andra upplagan, I. 1889, från hvilket arbete landskapsindelningen oförändrad intagits. --- Kärlväxter. 3 arter äro att förvänta. Bland öfriga landskap finnes intet enda, inom hvilket icke redan upprepade gånger skulle utförts spe- ciella botaniska undersökningar, ej sällan af ganska ingående art, och mindre områden finnas inom åtskilliga landskap, hvilka äro lika noggrant undersökta som ofvannämnda sydliga trakter. !) Å andra sidan bör ihågkommas att för floran förut okända arter ännu hvarje år anmälas. Såvidt man på förhand kan bedöma, torde antalet kärlväxter i mera betydande grad komma att stiga för vissa landskap, t. ex. Olonets Karelen, Norra Ka- relen, Satakunta, södra Savolaks, Kajana Österbotten och Var- suga Lappmark, men äfven flertalet öfriga landskap erfordra ännu noggrannare undersökning, förr än de kunna anses vara nöjaktigt kända. Under sådana förhållanden kunde måhända offentliggöran- det af denna statistiska öfversikt anses vara förhastadt och så är gifvetvis äfven fallet, såvida man af densamma begär defini- tiva siffror. Men då mera betydande ojämnheter i kännedomen af de enskilda landskapen knappast mera förefinnas, sedan äfven norra delarna af Ryska Karelen under senaste år varit föremål för en noggrannare undersökning, torde det antagande icke vara ogrundadt att de luckor, som otvifvelaktigt ännu förefinnas, dock redan nedgått därhän, att de icke nämnvärdt störa en jäm- förelse af detta slag. | Till belysande af frågan mä ännu nämnas att det i följd af materialets bristfällighet och ojämnhet för närvarande vore fullkomligt ogörligt att åstadkomma en liknande statistisk ut- redning exempelvis för mossorna, hvilka likväl näst efter kärl- växterna bilda den bäst kända växtgrupp af större omfång. Till undvikande af möjliga missförstånd torde det ännu vara nödigt påpeka att det för hvarje provins anförda antalet växter ingalunda bör tänkas likformigt fördeladt öfver dess hela yta. Utom att inom hvarje provins finnes en mängd arter, hvilka anträffats blott på några få isolerade punkter, äro ej 1) Exempelvis må nämnas: Flere trakter på Åland, Karkku o. Birkkala i Satakunta, Omgifningarna af Vasa och Kuopio, Paanajärvitrakten i Kuusamo, Trakterna af Kola, Kantalaks och Ponoj i Ryska Lappmarken.Kärlväxter. 3 arter äro att förvänta. Bland öfriga landskap finnes intet enda, inom hvilket icke redan upprepade gånger skulle utförts spe- ciella botaniska undersökningar, ej sällan af ganska ingående art, och mindre områden finnas inom åtskilliga landskap, hvilka äro lika noggrant undersökta som ofvannämnda sydliga trakter. !) Å andra sidan bör ihågkommas att för floran förut okända arter ännu hvarje år anmälas. Såvidt man på förhand kan bedöma, torde antalet kärlväxter i mera betydande grad komma att stiga för vissa landskap, t. ex. Olonets Karelen, Norra Ka- relen, Satakunta, södra Savolaks, Kajana Österbotten och Var- suga Lappmark, men äfven flertalet öfriga landskap erfordra ännu noggrannare undersökning, förr än de kunna anses vara nöjaktigt kända. Under sådana förhållanden kunde måhända offentliggöran- det af denna statistiska öfversikt anses vara förhastadt och så är gifvetvis äfven fallet, såvida man af densamma begär defini- tiva siffror. Men då mera betydande ojämnheter i kännedomen af de enskilda landskapen knappast mera förefinnas, sedan äfven norra delarna af Ryska Karelen under senaste år varit föremål för en noggrannare undersökning, torde det antagande icke vara ogrundadt att de luckor, som otvifvelaktigt ännu förefinnas, dock redan nedgått därhän, att de icke nämnvärdt störa en jäm- förelse af detta slag. | Till belysande af frågan mä ännu nämnas att det i följd af materialets bristfällighet och ojämnhet för närvarande vore fullkomligt ogörligt att åstadkomma en liknande statistisk ut- redning exempelvis för mossorna, hvilka likväl näst efter kärl- växterna bilda den bäst kända växtgrupp af större omfång. Till undvikande af möjliga missförstånd torde det ännu vara nödigt påpeka att det för hvarje provins anförda antalet växter ingalunda bör tänkas likformigt fördeladt öfver dess hela yta. Utom att inom hvarje provins finnes en mängd arter, hvilka anträffats blott på några få isolerade punkter, äro ej 1) Exempelvis må nämnas: Flere trakter på Åland, Karkku o. Birkkala i Satakunta, Omgifningarna af Vasa och Kuopio, Paanajärvitrakten i Kuusamo, Trakterna af Kola, Kantalaks och Ponoj i Ryska Lappmarken.Kärlväxter. 3 arter äro att förvänta. Bland öfriga landskap finnes intet enda, inom hvilket icke redan upprepade gånger skulle utförts spe- ciella botaniska undersökningar, ej sällan af ganska ingående art, och mindre områden finnas inom åtskilliga landskap, hvilka äro lika noggrant undersökta som ofvannämnda sydliga trakter. !) Å andra sidan bör ihågkommas att för floran förut okända arter ännu hvarje år anmälas. Såvidt man på förhand kan bedöma, torde antalet kärlväxter i mera betydande grad komma att stiga för vissa landskap, t. ex. Olonets Karelen, Norra Ka- relen, Satakunta, södra Savolaks, Kajana Österbotten och Var- suga Lappmark, men äfven flertalet öfriga landskap erfordra ännu noggrannare undersökning, förr än de kunna anses vara nöjaktigt kända. Under sådana förhållanden kunde måhända offentliggöran- det af denna statistiska öfversikt anses vara förhastadt och så är gifvetvis äfven fallet, såvida man af densamma begär defini- tiva siffror. Men då mera betydande ojämnheter i kännedomen af de enskilda landskapen knappast mera förefinnas, sedan äfven norra delarna af Ryska Karelen under senaste år varit föremål för en noggrannare undersökning, torde det antagande icke vara ogrundadt att de luckor, som otvifvelaktigt ännu förefinnas, dock redan nedgått därhän, att de icke nämnvärdt störa en jäm- förelse af detta slag. | Till belysande af frågan mä ännu nämnas att det i följd af materialets bristfällighet och ojämnhet för närvarande vore fullkomligt ogörligt att åstadkomma en liknande statistisk ut- redning exempelvis för mossorna, hvilka likväl näst efter kärl- växterna bilda den bäst kända växtgrupp af större omfång. Till undvikande af möjliga missförstånd torde det ännu vara nödigt påpeka att det för hvarje provins anförda antalet växter ingalunda bör tänkas likformigt fördeladt öfver dess hela yta. Utom att inom hvarje provins finnes en mängd arter, hvilka anträffats blott på några få isolerade punkter, äro ej 1) Exempelvis må nämnas: Flere trakter på Åland, Karkku o. Birkkala i Satakunta, Omgifningarna af Vasa och Kuopio, Paanajärvitrakten i Kuusamo, Trakterna af Kola, Kantalaks och Ponoj i Ryska Lappmarken. --- 4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 10 b. sällan vissa mindre omräden utmärkta genom en frän provin- sens hufvudmassa afvikande sammansättning af sin flora. Sä- lunda är t. ex. artrikedomen inom Onega Karelen ensamt fram- trädande inom landskapets östra och mindre hälft, medan den inre, vestra delen har en torftig och artfattig växtlighet. Öfver- allt är äfven kustbandet mer eller mindre afvikande frän det inre af samma provins, äfven om man alldeles afser från de här nedan som egentliga hafsstrandsväxter uppräknade arterna. Kartans röda (eller hvita) siffror beteckna totalsumman arter för hvarje landskap. En mera saklig jämförelse har där- jämte eftersträfvats genom uteslutande af de egentliga hafs- strands- och fjällväxterna, hvilka i flere landskap saknas af orsak att de inom dem icke finna sina specifika växtlokaler; de på detta sätt erhållna siffrorna äro pä kartan tryckta svarta. Det finska naturhistoriska områdets botaniska provinser äro således följande: Totalsumman med afdrag af hafsstrands- och Totalsumman kända kärlväxter. fjällväxterna. Äland . . . 0 L AL 744 700 Egentliga Finland . . . . . . Ab 752 711 Nyland < soo cc co cc L N. 717 677 Södra Karelen . < . «so - 20 . Ka 651 619 Karelska Näset . . . < < . . Ik. 664 645 Satakunta . . 0 so so ss St 624 597 Södra Tavastland . . . . . . Ta 635 635 Norra Tavastland . < . < . . Tb. 475 475 Södra Sävolaks. . . . 0 0. Sa = 584 584 Norra Savolaks . 2 . so so 0. Sb. 523 523 Ladoga Karelen i. 2 2 2 < < KL — 651 651 Norra Karelen . . . < 0 «0 . Kb. 508 508 Olonets Karelen . . . < < 0. OL — 575 575 Onega Karelen . . < < 0 < . On. — 603 603 Södra Österbotten. . . . . . Oa 503 480 Mellersta Österbotten . . . . Om. 471 4424 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 10 b. sällan vissa mindre omräden utmärkta genom en frän provin- sens hufvudmassa afvikande sammansättning af sin flora. Sä- lunda är t. ex. artrikedomen inom Onega Karelen ensamt fram- trädande inom landskapets östra och mindre hälft, medan den inre, vestra delen har en torftig och artfattig växtlighet. Öfver- allt är äfven kustbandet mer eller mindre afvikande frän det inre af samma provins, äfven om man alldeles afser från de här nedan som egentliga hafsstrandsväxter uppräknade arterna. Kartans röda (eller hvita) siffror beteckna totalsumman arter för hvarje landskap. En mera saklig jämförelse har där- jämte eftersträfvats genom uteslutande af de egentliga hafs- strands- och fjällväxterna, hvilka i flere landskap saknas af orsak att de inom dem icke finna sina specifika växtlokaler; de på detta sätt erhållna siffrorna äro pä kartan tryckta svarta. Det finska naturhistoriska områdets botaniska provinser äro således följande: Totalsumman med afdrag af hafsstrands- och Totalsumman kända kärlväxter. fjällväxterna. Äland . . . 0 L AL 744 700 Egentliga Finland . . . . . . Ab 752 711 Nyland < soo cc co cc L N. 717 677 Södra Karelen . < . «so - 20 . Ka 651 619 Karelska Näset . . . < < . . Ik. 664 645 Satakunta . . 0 so so ss St 624 597 Södra Tavastland . . . . . . Ta 635 635 Norra Tavastland . < . < . . Tb. 475 475 Södra Sävolaks. . . . 0 0. Sa = 584 584 Norra Savolaks . 2 . so so 0. Sb. 523 523 Ladoga Karelen i. 2 2 2 < < KL — 651 651 Norra Karelen . . . < 0 «0 . Kb. 508 508 Olonets Karelen . . . < < 0. OL — 575 575 Onega Karelen . . < < 0 < . On. — 603 603 Södra Österbotten. . . . . . Oa 503 480 Mellersta Österbotten . . . . Om. 471 4424 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 10 b. sällan vissa mindre omräden utmärkta genom en frän provin- sens hufvudmassa afvikande sammansättning af sin flora. Sä- lunda är t. ex. artrikedomen inom Onega Karelen ensamt fram- trädande inom landskapets östra och mindre hälft, medan den inre, vestra delen har en torftig och artfattig växtlighet. Öfver- allt är äfven kustbandet mer eller mindre afvikande frän det inre af samma provins, äfven om man alldeles afser från de här nedan som egentliga hafsstrandsväxter uppräknade arterna. Kartans röda (eller hvita) siffror beteckna totalsumman arter för hvarje landskap. En mera saklig jämförelse har där- jämte eftersträfvats genom uteslutande af de egentliga hafs- strands- och fjällväxterna, hvilka i flere landskap saknas af orsak att de inom dem icke finna sina specifika växtlokaler; de på detta sätt erhållna siffrorna äro pä kartan tryckta svarta. Det finska naturhistoriska områdets botaniska provinser äro således följande: Totalsumman med afdrag af hafsstrands- och Totalsumman kända kärlväxter. fjällväxterna. Äland . . . 0 L AL 744 700 Egentliga Finland . . . . . . Ab 752 711 Nyland < soo cc co cc L N. 717 677 Södra Karelen . < . «so - 20 . Ka 651 619 Karelska Näset . . . < < . . Ik. 664 645 Satakunta . . 0 so so ss St 624 597 Södra Tavastland . . . . . . Ta 635 635 Norra Tavastland . < . < . . Tb. 475 475 Södra Sävolaks. . . . 0 0. Sa = 584 584 Norra Savolaks . 2 . so so 0. Sb. 523 523 Ladoga Karelen i. 2 2 2 < < KL — 651 651 Norra Karelen . . . < 0 «0 . Kb. 508 508 Olonets Karelen . . . < < 0. OL — 575 575 Onega Karelen . . < < 0 < . On. — 603 603 Södra Österbotten. . . . . . Oa 503 480 Mellersta Österbotten . . . . Om. 471 442 --- Norra Österbotten . Kajana-trakten Kuusamo . Pomorska Karelen. Keretska Karelen Kemi Lappmark Enare Lappmark Imandra Lappmark Varsuga Lappmark Tuloma Lappmark Murmanska Lappmarken Ponoj Lappmark Kärlväxter. Totalsumman Totaisumman med afdrag af Ob. — 508 478 Ok. — 417 417 Ks. = 421 407 Kp. str 479 Kk. 438 406 Lk. = 400 368 Li 423 340 Im. — 485 398 Lv. 385 347 Lt 385 312 Lm. 318 251 Lp. 364 280. Som hafsstrands- eller salt-växter äro här räknade föl- jande 61 arter: Juncus balticus Triglochin maritimum Scirpus rufus Sc. maritimus Sc. Tabernamontani Heleocharis uniglumis Carex norvegica glareosa pseudohelvola maritima salina distans extensa Deschampsia bottnica Atropis distans Elymus arenarius Najas marina Potamogeton pectinatus Ruppia rostellata R. brachypus R. spiralis nannaa Zannichellia polycarpa Z. pedicellata Zostera marina Polygonum Rayi Silene maritima S. viscosa Spergularia canina Ammodenia peploides Stellaria humifusa Sagina maritima Suada maritima Salsola kali Salicornia herbacea Atriplex hastata A. litoralis Ranunculus marinus Cochlearia aretica C. anglica C. danica Isatis tinctoria Crambe maritima Cakile maritima Archangelica litoralis Haloscias scoticum Hippopha&s rhamnoides Lathyrus maritimus Trifolium fragiferum Glaux maritima Samolus Valerandi Primula sibirica Armeria elongata A. sibirica Mertensia maritima Odontites litoralis Euphrasia bottnica Plantago maritima Erythraa litoralis E. pulchella Aster tripolium Taraxacum palustre. Några af dessa arter äro dock i undantagsfall äfven an- träffade annorstädes än pä hafsstranden: sä är t. ex.Norra Österbotten . Kajana-trakten Kuusamo . Pomorska Karelen. Keretska Karelen Kemi Lappmark Enare Lappmark Imandra Lappmark Varsuga Lappmark Tuloma Lappmark Murmanska Lappmarken Ponoj Lappmark Kärlväxter. Totalsumman Totaisumman med afdrag af Ob. — 508 478 Ok. — 417 417 Ks. = 421 407 Kp. str 479 Kk. 438 406 Lk. = 400 368 Li 423 340 Im. — 485 398 Lv. 385 347 Lt 385 312 Lm. 318 251 Lp. 364 280. Som hafsstrands- eller salt-växter äro här räknade föl- jande 61 arter: Juncus balticus Triglochin maritimum Scirpus rufus Sc. maritimus Sc. Tabernamontani Heleocharis uniglumis Carex norvegica glareosa pseudohelvola maritima salina distans extensa Deschampsia bottnica Atropis distans Elymus arenarius Najas marina Potamogeton pectinatus Ruppia rostellata R. brachypus R. spiralis nannaa Zannichellia polycarpa Z. pedicellata Zostera marina Polygonum Rayi Silene maritima S. viscosa Spergularia canina Ammodenia peploides Stellaria humifusa Sagina maritima Suada maritima Salsola kali Salicornia herbacea Atriplex hastata A. litoralis Ranunculus marinus Cochlearia aretica C. anglica C. danica Isatis tinctoria Crambe maritima Cakile maritima Archangelica litoralis Haloscias scoticum Hippopha&s rhamnoides Lathyrus maritimus Trifolium fragiferum Glaux maritima Samolus Valerandi Primula sibirica Armeria elongata A. sibirica Mertensia maritima Odontites litoralis Euphrasia bottnica Plantago maritima Erythraa litoralis E. pulchella Aster tripolium Taraxacum palustre. Några af dessa arter äro dock i undantagsfall äfven an- träffade annorstädes än pä hafsstranden: sä är t. ex.Norra Österbotten . Kajana-trakten Kuusamo . Pomorska Karelen. Keretska Karelen Kemi Lappmark Enare Lappmark Imandra Lappmark Varsuga Lappmark Tuloma Lappmark Murmanska Lappmarken Ponoj Lappmark Kärlväxter. Totalsumman Totaisumman med afdrag af Ob. — 508 478 Ok. — 417 417 Ks. = 421 407 Kp. str 479 Kk. 438 406 Lk. = 400 368 Li 423 340 Im. — 485 398 Lv. 385 347 Lt 385 312 Lm. 318 251 Lp. 364 280. Som hafsstrands- eller salt-växter äro här räknade föl- jande 61 arter: Juncus balticus Triglochin maritimum Scirpus rufus Sc. maritimus Sc. Tabernamontani Heleocharis uniglumis Carex norvegica glareosa pseudohelvola maritima salina distans extensa Deschampsia bottnica Atropis distans Elymus arenarius Najas marina Potamogeton pectinatus Ruppia rostellata R. brachypus R. spiralis nannaa Zannichellia polycarpa Z. pedicellata Zostera marina Polygonum Rayi Silene maritima S. viscosa Spergularia canina Ammodenia peploides Stellaria humifusa Sagina maritima Suada maritima Salsola kali Salicornia herbacea Atriplex hastata A. litoralis Ranunculus marinus Cochlearia aretica C. anglica C. danica Isatis tinctoria Crambe maritima Cakile maritima Archangelica litoralis Haloscias scoticum Hippopha&s rhamnoides Lathyrus maritimus Trifolium fragiferum Glaux maritima Samolus Valerandi Primula sibirica Armeria elongata A. sibirica Mertensia maritima Odontites litoralis Euphrasia bottnica Plantago maritima Erythraa litoralis E. pulchella Aster tripolium Taraxacum palustre. Några af dessa arter äro dock i undantagsfall äfven an- träffade annorstädes än pä hafsstranden: sä är t. ex. --- Potamogeton pectinatus funnen i Norra Savolaks, Lathyrus maritimus » = vid stränderna af Ladoga och Onega sjön, Elymus arenarius » = som föreg., äfven i Kemi Lapp- mark, Alropis distans » = i Norra Savolaks, Kajana trakten och Olonets Karelen. De röda siffrorna angifva hafsvattnets salthalt i promille. Som en anomali kan framhällas att medan saltväxternas antal vid Finska viken aftager i proportion till salthalten, synes däremot vid Bottniska viken ett motsatt, ehuru ej fullt regel- mässigt förhällande ega rum. Förteckningen öfver träd och buskar omfattar icke de minsta videarterna (Salix myrtilloides, repens m. fl.), ej heller vanliga risväxter (t. ex. ljung); hit höra sålunda följande 58 arter: Betula verrucosa S. lanata Sorbus fennica B. odorata S. Lapponum S. aucuparia B. intermedia S. glauca Crataegus monogyna B. nana S. myrsinites Cotoneaster integerrima 1) Alnus glutinosa S. aurita x myrtilloides Rosa glauca A. incana S. Lapponum x myrtil- R. coriifolia Corylus avellana loides R. villosa Overcus pedunculata — Ulmus effusa R. cinnamomea Myrica gale U. montana R. acicularis Populus tremula Tilia ulmifolia Prunus spinosa Salix pentandra Acer platanoides Pr. padus S. triandra Rhamnus frangula Fraxinus excelsior S. acutifolia Rh. cathartica Viburnum opulus S. caprea Ribes rubrum Lonicera xylosteum S. cinerea R. nigrum L. ceerulea S. aurita R. alpinum Pinus silvestris S. vagans Daphne mezereum Picea excelsa S. nigricans Hippopha&s rhamnoides Juniperus communis S. phylicifolia Malus silvestris Taxus baccata. S. hastata Sorbus scandica 1) Hit äro räknade äfven C. nigra o. C. uniflora.Potamogeton pectinatus funnen i Norra Savolaks, Lathyrus maritimus » = vid stränderna af Ladoga och Onega sjön, Elymus arenarius » = som föreg., äfven i Kemi Lapp- mark, Alropis distans » = i Norra Savolaks, Kajana trakten och Olonets Karelen. De röda siffrorna angifva hafsvattnets salthalt i promille. Som en anomali kan framhällas att medan saltväxternas antal vid Finska viken aftager i proportion till salthalten, synes däremot vid Bottniska viken ett motsatt, ehuru ej fullt regel- mässigt förhällande ega rum. Förteckningen öfver träd och buskar omfattar icke de minsta videarterna (Salix myrtilloides, repens m. fl.), ej heller vanliga risväxter (t. ex. ljung); hit höra sålunda följande 58 arter: Betula verrucosa S. lanata Sorbus fennica B. odorata S. Lapponum S. aucuparia B. intermedia S. glauca Crataegus monogyna B. nana S. myrsinites Cotoneaster integerrima 1) Alnus glutinosa S. aurita x myrtilloides Rosa glauca A. incana S. Lapponum x myrtil- R. coriifolia Corylus avellana loides R. villosa Overcus pedunculata — Ulmus effusa R. cinnamomea Myrica gale U. montana R. acicularis Populus tremula Tilia ulmifolia Prunus spinosa Salix pentandra Acer platanoides Pr. padus S. triandra Rhamnus frangula Fraxinus excelsior S. acutifolia Rh. cathartica Viburnum opulus S. caprea Ribes rubrum Lonicera xylosteum S. cinerea R. nigrum L. ceerulea S. aurita R. alpinum Pinus silvestris S. vagans Daphne mezereum Picea excelsa S. nigricans Hippopha&s rhamnoides Juniperus communis S. phylicifolia Malus silvestris Taxus baccata. S. hastata Sorbus scandica 1) Hit äro räknade äfven C. nigra o. C. uniflora.Potamogeton pectinatus funnen i Norra Savolaks, Lathyrus maritimus » = vid stränderna af Ladoga och Onega sjön, Elymus arenarius » = som föreg., äfven i Kemi Lapp- mark, Alropis distans » = i Norra Savolaks, Kajana trakten och Olonets Karelen. De röda siffrorna angifva hafsvattnets salthalt i promille. Som en anomali kan framhällas att medan saltväxternas antal vid Finska viken aftager i proportion till salthalten, synes däremot vid Bottniska viken ett motsatt, ehuru ej fullt regel- mässigt förhällande ega rum. Förteckningen öfver träd och buskar omfattar icke de minsta videarterna (Salix myrtilloides, repens m. fl.), ej heller vanliga risväxter (t. ex. ljung); hit höra sålunda följande 58 arter: Betula verrucosa S. lanata Sorbus fennica B. odorata S. Lapponum S. aucuparia B. intermedia S. glauca Crataegus monogyna B. nana S. myrsinites Cotoneaster integerrima 1) Alnus glutinosa S. aurita x myrtilloides Rosa glauca A. incana S. Lapponum x myrtil- R. coriifolia Corylus avellana loides R. villosa Overcus pedunculata — Ulmus effusa R. cinnamomea Myrica gale U. montana R. acicularis Populus tremula Tilia ulmifolia Prunus spinosa Salix pentandra Acer platanoides Pr. padus S. triandra Rhamnus frangula Fraxinus excelsior S. acutifolia Rh. cathartica Viburnum opulus S. caprea Ribes rubrum Lonicera xylosteum S. cinerea R. nigrum L. ceerulea S. aurita R. alpinum Pinus silvestris S. vagans Daphne mezereum Picea excelsa S. nigricans Hippopha&s rhamnoides Juniperus communis S. phylicifolia Malus silvestris Taxus baccata. S. hastata Sorbus scandica 1) Hit äro räknade äfven C. nigra o. C. uniflora. --- Kärlväxter. Som fjällväxter äro upptagna följande arter: Cryptogramme crispa Athyrium alpestre Juncus arcticus J. castaneus Luzula parviflora L. Wahlenbergii L. arcuata L. spicata Uncinia microglochin Carex parallela rupestris incurva lagopina helvola rigida atrata ustulata . pedata Hierochlo& alpina Phippsia algida Deschampsia alpina Trisetum subspicatum Poa ceenisia Arctophila fulva Gymnadenia albida Salix arctica herbacea rotundifolia polaris reticulata nannnannna nun Oxyria digyna Koenigia islandica Silene acaulis Melandrium apetalum M. affine Sagina saxatilis S. nivalis Alsine stricta A. biflora Arenaria ciliata Cerastium trigynum Thalictrum alpinum Ranunculus glacialis R. Pallasii R. pygmaus R. nivalis Papaver nudicaule Arabis alpina Cardamine bellidifolia Draba hirta D. alpina Eutrema Edwardsii Viola biflora Rhodiola rosea Saxifraga stellaris hieraciifolia cernua rivularis aizoides oppositifolia pnunnn Epilobium lactiflorum E. anagallidifolium Dryas octopetala Potentilla nivea Sibbaldia procumbens Alchemilla alpina Astragalus oroboides Andromeda hypnoides A. tetragona Loiseleuria procumbens Phyllodoce carulea Arctostaphylos alpina . Diapensia lapponica Eritrichium villosum Veronica alpina V. saxatilis Pedicularis sudetica Castilleja pallida Gentiana tenella G. nivalis Pleurogyne rotata Polemonium humile Gnaphalium supinum Chrysanthemum arcticum Pyrethrum bipinnatum Arnica alpina Taraxacum nivale Hieracium alpinum H. fuliginosum. Mänga af dessa växter sprida sig, i synnerhet längs flod- dalarna, långt utom det egentliga fjällomrädet (regio alpina). I sällsynta undantagsfall anträffas dessutom en eller annan af dem äfven i sädana landskap, där nägon fjällregion alls icke finnes utvecklad. Sä är t. ex. Cryptogramme crispa funnen pä Äland, Draba hirta » i Ladoga Karelen, Polemonium humile » i Onega Karelen. Sannolikt äro sådana fynd att anse som kvarlefvor (>relik- ter») från den tid, då fjällfloran var utbredd vida längre mot söder, uppträdande i närheten af den dåvarande landisens rand.Kärlväxter. Som fjällväxter äro upptagna följande arter: Cryptogramme crispa Athyrium alpestre Juncus arcticus J. castaneus Luzula parviflora L. Wahlenbergii L. arcuata L. spicata Uncinia microglochin Carex parallela rupestris incurva lagopina helvola rigida atrata ustulata . pedata Hierochlo& alpina Phippsia algida Deschampsia alpina Trisetum subspicatum Poa ceenisia Arctophila fulva Gymnadenia albida Salix arctica herbacea rotundifolia polaris reticulata nannnannna nun Oxyria digyna Koenigia islandica Silene acaulis Melandrium apetalum M. affine Sagina saxatilis S. nivalis Alsine stricta A. biflora Arenaria ciliata Cerastium trigynum Thalictrum alpinum Ranunculus glacialis R. Pallasii R. pygmaus R. nivalis Papaver nudicaule Arabis alpina Cardamine bellidifolia Draba hirta D. alpina Eutrema Edwardsii Viola biflora Rhodiola rosea Saxifraga stellaris hieraciifolia cernua rivularis aizoides oppositifolia pnunnn Epilobium lactiflorum E. anagallidifolium Dryas octopetala Potentilla nivea Sibbaldia procumbens Alchemilla alpina Astragalus oroboides Andromeda hypnoides A. tetragona Loiseleuria procumbens Phyllodoce carulea Arctostaphylos alpina . Diapensia lapponica Eritrichium villosum Veronica alpina V. saxatilis Pedicularis sudetica Castilleja pallida Gentiana tenella G. nivalis Pleurogyne rotata Polemonium humile Gnaphalium supinum Chrysanthemum arcticum Pyrethrum bipinnatum Arnica alpina Taraxacum nivale Hieracium alpinum H. fuliginosum. Mänga af dessa växter sprida sig, i synnerhet längs flod- dalarna, långt utom det egentliga fjällomrädet (regio alpina). I sällsynta undantagsfall anträffas dessutom en eller annan af dem äfven i sädana landskap, där nägon fjällregion alls icke finnes utvecklad. Sä är t. ex. Cryptogramme crispa funnen pä Äland, Draba hirta » i Ladoga Karelen, Polemonium humile » i Onega Karelen. Sannolikt äro sådana fynd att anse som kvarlefvor (>relik- ter») från den tid, då fjällfloran var utbredd vida längre mot söder, uppträdande i närheten af den dåvarande landisens rand.Kärlväxter. Som fjällväxter äro upptagna följande arter: Cryptogramme crispa Athyrium alpestre Juncus arcticus J. castaneus Luzula parviflora L. Wahlenbergii L. arcuata L. spicata Uncinia microglochin Carex parallela rupestris incurva lagopina helvola rigida atrata ustulata . pedata Hierochlo& alpina Phippsia algida Deschampsia alpina Trisetum subspicatum Poa ceenisia Arctophila fulva Gymnadenia albida Salix arctica herbacea rotundifolia polaris reticulata nannnannna nun Oxyria digyna Koenigia islandica Silene acaulis Melandrium apetalum M. affine Sagina saxatilis S. nivalis Alsine stricta A. biflora Arenaria ciliata Cerastium trigynum Thalictrum alpinum Ranunculus glacialis R. Pallasii R. pygmaus R. nivalis Papaver nudicaule Arabis alpina Cardamine bellidifolia Draba hirta D. alpina Eutrema Edwardsii Viola biflora Rhodiola rosea Saxifraga stellaris hieraciifolia cernua rivularis aizoides oppositifolia pnunnn Epilobium lactiflorum E. anagallidifolium Dryas octopetala Potentilla nivea Sibbaldia procumbens Alchemilla alpina Astragalus oroboides Andromeda hypnoides A. tetragona Loiseleuria procumbens Phyllodoce carulea Arctostaphylos alpina . Diapensia lapponica Eritrichium villosum Veronica alpina V. saxatilis Pedicularis sudetica Castilleja pallida Gentiana tenella G. nivalis Pleurogyne rotata Polemonium humile Gnaphalium supinum Chrysanthemum arcticum Pyrethrum bipinnatum Arnica alpina Taraxacum nivale Hieracium alpinum H. fuliginosum. Mänga af dessa växter sprida sig, i synnerhet längs flod- dalarna, långt utom det egentliga fjällomrädet (regio alpina). I sällsynta undantagsfall anträffas dessutom en eller annan af dem äfven i sädana landskap, där nägon fjällregion alls icke finnes utvecklad. Sä är t. ex. Cryptogramme crispa funnen pä Äland, Draba hirta » i Ladoga Karelen, Polemonium humile » i Onega Karelen. Sannolikt äro sådana fynd att anse som kvarlefvor (>relik- ter») från den tid, då fjällfloran var utbredd vida längre mot söder, uppträdande i närheten af den dåvarande landisens rand. --- 8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 10 b. Som de flesta vattenväxter hafva en vidsträckt utbred- ning har för deras, vidkommande en indelning af området i sju parallela zoner ansetts tillfyllesgörande. Gränserna för dessa zoner återfinnas på öfriga kartor (af bladet n:o 10) i hufvudsak som landskapsgränser; endast den nordligaste zonen är bildad af kustområdet vid Ishafvet utan hänsyn till landskapsgränserna. Till denna grupp hafva hänförts följande 76 arter, de flesta utmärkta af ett i vattnet nedsänkt eller ock flytande växtsätt: en mindre grupp bildas af säf- eller vassliknande arter (Phrag- mites, Scirpus, Butomus, Typha, Glyceria agvatica, Scolochloa), hvilka äfven kunde hänföras till sumpvegetationen, men säsom typiskt uppträdande i djupt vatten här inryckts bland öfriga vattenväxter. Iso&tes lacustris Potamog. praelongus Ranunculus circinatus I. echinospora P. perfoliatus ' Nuphar luteum Sparganium natans P. lucens N. intermedium Sp. affine P. nitens N. pumilum Typha latifolia P. gramineus Nymphea alba 1) T. augustifolia P. Wolfgangii N. tetragona Lemna minor P. crispus Subularia agvatica L. trisulca P. zosterifolius Elatine alsinastrum Spirodela polyrrhiza P. pusillus E. hydropiper Scirpus lacustris P. obtusifolius E. triandra Sc. Tabernemontani P. Friesii Callitriche vernalis Phragmites communis — P. rutilus C. polymorpha Scolochloa arundinacea P. pectinatus C. autumnalis Glyceria agvatica P. vaginatus Myriophyllum spicatum Sagittaria sagittifolia P. filiformis M. verticillatum Butomus umbellatus Ruppia rostellata M. alternifolium Hydrocharis morsus = R. brachypus Hippuris vulgaris rane R. spiralis Ceratophyllum demersum Stratiotes aloides Zannichellia polycarpa —Utricularia vulgaris Najas marina Z. pedicellata U. intermedia N. minor Zostera marina U. ochroleuca N. flexilis Polygonum amphibium U. minor Potamogeton natans Ranunculus flammula — Lobelia Dortmanna P. sparganifolius R. marinus Petasites lzevigatus. P. polygonifolius R. agvatilis P. rufescens R. heterophyllus 1) Omfattar säväl N. alba som N. candida. A. Osw. Kihlman.8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 10 b. Som de flesta vattenväxter hafva en vidsträckt utbred- ning har för deras, vidkommande en indelning af området i sju parallela zoner ansetts tillfyllesgörande. Gränserna för dessa zoner återfinnas på öfriga kartor (af bladet n:o 10) i hufvudsak som landskapsgränser; endast den nordligaste zonen är bildad af kustområdet vid Ishafvet utan hänsyn till landskapsgränserna. Till denna grupp hafva hänförts följande 76 arter, de flesta utmärkta af ett i vattnet nedsänkt eller ock flytande växtsätt: en mindre grupp bildas af säf- eller vassliknande arter (Phrag- mites, Scirpus, Butomus, Typha, Glyceria agvatica, Scolochloa), hvilka äfven kunde hänföras till sumpvegetationen, men säsom typiskt uppträdande i djupt vatten här inryckts bland öfriga vattenväxter. Iso&tes lacustris Potamog. praelongus Ranunculus circinatus I. echinospora P. perfoliatus ' Nuphar luteum Sparganium natans P. lucens N. intermedium Sp. affine P. nitens N. pumilum Typha latifolia P. gramineus Nymphea alba 1) T. augustifolia P. Wolfgangii N. tetragona Lemna minor P. crispus Subularia agvatica L. trisulca P. zosterifolius Elatine alsinastrum Spirodela polyrrhiza P. pusillus E. hydropiper Scirpus lacustris P. obtusifolius E. triandra Sc. Tabernemontani P. Friesii Callitriche vernalis Phragmites communis — P. rutilus C. polymorpha Scolochloa arundinacea P. pectinatus C. autumnalis Glyceria agvatica P. vaginatus Myriophyllum spicatum Sagittaria sagittifolia P. filiformis M. verticillatum Butomus umbellatus Ruppia rostellata M. alternifolium Hydrocharis morsus = R. brachypus Hippuris vulgaris rane R. spiralis Ceratophyllum demersum Stratiotes aloides Zannichellia polycarpa —Utricularia vulgaris Najas marina Z. pedicellata U. intermedia N. minor Zostera marina U. ochroleuca N. flexilis Polygonum amphibium U. minor Potamogeton natans Ranunculus flammula — Lobelia Dortmanna P. sparganifolius R. marinus Petasites lzevigatus. P. polygonifolius R. agvatilis P. rufescens R. heterophyllus 1) Omfattar säväl N. alba som N. candida. A. Osw. Kihlman.8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 10 b. Som de flesta vattenväxter hafva en vidsträckt utbred- ning har för deras, vidkommande en indelning af området i sju parallela zoner ansetts tillfyllesgörande. Gränserna för dessa zoner återfinnas på öfriga kartor (af bladet n:o 10) i hufvudsak som landskapsgränser; endast den nordligaste zonen är bildad af kustområdet vid Ishafvet utan hänsyn till landskapsgränserna. Till denna grupp hafva hänförts följande 76 arter, de flesta utmärkta af ett i vattnet nedsänkt eller ock flytande växtsätt: en mindre grupp bildas af säf- eller vassliknande arter (Phrag- mites, Scirpus, Butomus, Typha, Glyceria agvatica, Scolochloa), hvilka äfven kunde hänföras till sumpvegetationen, men säsom typiskt uppträdande i djupt vatten här inryckts bland öfriga vattenväxter. Iso&tes lacustris Potamog. praelongus Ranunculus circinatus I. echinospora P. perfoliatus ' Nuphar luteum Sparganium natans P. lucens N. intermedium Sp. affine P. nitens N. pumilum Typha latifolia P. gramineus Nymphea alba 1) T. augustifolia P. Wolfgangii N. tetragona Lemna minor P. crispus Subularia agvatica L. trisulca P. zosterifolius Elatine alsinastrum Spirodela polyrrhiza P. pusillus E. hydropiper Scirpus lacustris P. obtusifolius E. triandra Sc. Tabernemontani P. Friesii Callitriche vernalis Phragmites communis — P. rutilus C. polymorpha Scolochloa arundinacea P. pectinatus C. autumnalis Glyceria agvatica P. vaginatus Myriophyllum spicatum Sagittaria sagittifolia P. filiformis M. verticillatum Butomus umbellatus Ruppia rostellata M. alternifolium Hydrocharis morsus = R. brachypus Hippuris vulgaris rane R. spiralis Ceratophyllum demersum Stratiotes aloides Zannichellia polycarpa —Utricularia vulgaris Najas marina Z. pedicellata U. intermedia N. minor Zostera marina U. ochroleuca N. flexilis Polygonum amphibium U. minor Potamogeton natans Ranunculus flammula — Lobelia Dortmanna P. sparganifolius R. marinus Petasites lzevigatus. P. polygonifolius R. agvatilis P. rufescens R. heterophyllus 1) Omfattar säväl N. alba som N. candida. A. Osw. Kihlman. --- ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o lla. Trädartade växter. Framställningen af de viktigaste vedväxternas utbredning i Finland har, med användande af samma metod som här, försökts redan tidigare, t. ex. i Ignatii Geografi. Utom att arternas antal ä nu föreliggande tvenne öfversiktskartor mer än fördubblats gent emot förstnämnda arbete, hafva gränslinierna här utarbetats mera i detalj med exakt angifvande af fyndorternas läge, hvar- jämte särskild uppmärksamhet egnats de skogbildande träd- slagens nordgränser och de häraf beroende lapska växtregio- nerna. Under hänvisning till Finska Forstföreningens »Meddelan- den» 14:de bandet, där utförligare uppgifter om de här behand- lade arternas utbredning finnas meddelade, hvarjämte äfven öfriga i landet förekommande träd, buskar och ris i korthet omnämnas, mä till förtydligande af nu publicerade öfversiktskartors uppgift endast anföras följande. För en noggrann framställning af de enskilda arternas nordgränser hade utsättandet af ett vida större antal fyndorter än de nu upptagna varit nödigt. Men oafsedt att detta, med den kännedom vi för närvarande ega om växternas utbredning i landet, ännu i mänga delar varit omöjligt att utföra, hade därigenom äfven en helt annan och vida kostsammare grafisk utstyrsel i de flesta fall blifvit erforderlig för erhällande af tillräcklig klarhet och öfversiktlighet. Här intecknade »gräns- linier* utgöra sålunda endast en sammanbindning af hvarje arts mest framskjutna fyndorter, sä vidt de f. n. äro kända. Det bakom liggande omrädet fär därför icke tänkas ens närmelsevisATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o lla. Trädartade växter. Framställningen af de viktigaste vedväxternas utbredning i Finland har, med användande af samma metod som här, försökts redan tidigare, t. ex. i Ignatii Geografi. Utom att arternas antal ä nu föreliggande tvenne öfversiktskartor mer än fördubblats gent emot förstnämnda arbete, hafva gränslinierna här utarbetats mera i detalj med exakt angifvande af fyndorternas läge, hvar- jämte särskild uppmärksamhet egnats de skogbildande träd- slagens nordgränser och de häraf beroende lapska växtregio- nerna. Under hänvisning till Finska Forstföreningens »Meddelan- den» 14:de bandet, där utförligare uppgifter om de här behand- lade arternas utbredning finnas meddelade, hvarjämte äfven öfriga i landet förekommande träd, buskar och ris i korthet omnämnas, mä till förtydligande af nu publicerade öfversiktskartors uppgift endast anföras följande. För en noggrann framställning af de enskilda arternas nordgränser hade utsättandet af ett vida större antal fyndorter än de nu upptagna varit nödigt. Men oafsedt att detta, med den kännedom vi för närvarande ega om växternas utbredning i landet, ännu i mänga delar varit omöjligt att utföra, hade därigenom äfven en helt annan och vida kostsammare grafisk utstyrsel i de flesta fall blifvit erforderlig för erhällande af tillräcklig klarhet och öfversiktlighet. Här intecknade »gräns- linier* utgöra sålunda endast en sammanbindning af hvarje arts mest framskjutna fyndorter, sä vidt de f. n. äro kända. Det bakom liggande omrädet fär därför icke tänkas ens närmelsevisATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o lla. Trädartade växter. Framställningen af de viktigaste vedväxternas utbredning i Finland har, med användande af samma metod som här, försökts redan tidigare, t. ex. i Ignatii Geografi. Utom att arternas antal ä nu föreliggande tvenne öfversiktskartor mer än fördubblats gent emot förstnämnda arbete, hafva gränslinierna här utarbetats mera i detalj med exakt angifvande af fyndorternas läge, hvar- jämte särskild uppmärksamhet egnats de skogbildande träd- slagens nordgränser och de häraf beroende lapska växtregio- nerna. Under hänvisning till Finska Forstföreningens »Meddelan- den» 14:de bandet, där utförligare uppgifter om de här behand- lade arternas utbredning finnas meddelade, hvarjämte äfven öfriga i landet förekommande träd, buskar och ris i korthet omnämnas, mä till förtydligande af nu publicerade öfversiktskartors uppgift endast anföras följande. För en noggrann framställning af de enskilda arternas nordgränser hade utsättandet af ett vida större antal fyndorter än de nu upptagna varit nödigt. Men oafsedt att detta, med den kännedom vi för närvarande ega om växternas utbredning i landet, ännu i mänga delar varit omöjligt att utföra, hade därigenom äfven en helt annan och vida kostsammare grafisk utstyrsel i de flesta fall blifvit erforderlig för erhällande af tillräcklig klarhet och öfversiktlighet. Här intecknade »gräns- linier* utgöra sålunda endast en sammanbindning af hvarje arts mest framskjutna fyndorter, sä vidt de f. n. äro kända. Det bakom liggande omrädet fär därför icke tänkas ens närmelsevis --- 2 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 11a. likformigt upptaget af samma art; åtskilliga fyndorter äro tvärtom att anses som isolerade förekomster utanför det område, där artens allmännare utbredning vidtager, eller betecknar den må- hända slutet af ett sammanhängande, men smalt område, t. ex. längs stränderna af en vattenled, medan arten fullständigt sak- nas på hvardera sidan därom. Utrymmet medger icke att när- mare ingå härpå, men någon ledning för bedömandet af gräns- liniernas beskaffenhet i antydda afseenden torde en intresserad läsare i många fall kunna hämta ur afstånden mellan de genom färgade punkter angifna, verkliga fyndorterna för hvarje art. Där dessa afständ äro stora (t. ex. klibbal, olvon) kan man snarare af framtida undersökningar vänta en märkbar rättelse af gränslinien, än där fyndorterna ligga tätt (t. ex. eken). *) De flesta här upptagna arter hafva inom vårt område sina nord- eller nordostgränser. Undantag göra endast gråvidet (Salix glauca), hvars utbredning begränsas mot söder, och finn- myrten (Andromeda calyculata), som i hufvudsak har en ostlig förekomst. Några mindre rättelser till kartan finnas anförda på be- höriga ställen i ofvannämnda band af forstföreningens medde- landen; här kan möjligen förtjäna anmärkas, att tallregionens gröna färg i östra Enontekis sträcker sig en hårsmån för långt mot norr, ty den bör naturligtvis sluta nedanför de enstaka tallträdens nordgräns. Af ännu mindre vikt är att brakveden af typografiska skäl upptagits bland trädslagen. +) För de flesta arter är utbredningen ännu icke med tillräcklig nog- grannhet känd, och nya uppgifter äro å andra sidan i många fall icke svåra att insamla. De emottagas med tacksamhet då de insändas till Universi- tetets botaniska museum, där de äfven göras tillgängliga för vederbörande fackmän. A. Osv. Kihlman.2 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 11a. likformigt upptaget af samma art; åtskilliga fyndorter äro tvärtom att anses som isolerade förekomster utanför det område, där artens allmännare utbredning vidtager, eller betecknar den må- hända slutet af ett sammanhängande, men smalt område, t. ex. längs stränderna af en vattenled, medan arten fullständigt sak- nas på hvardera sidan därom. Utrymmet medger icke att när- mare ingå härpå, men någon ledning för bedömandet af gräns- liniernas beskaffenhet i antydda afseenden torde en intresserad läsare i många fall kunna hämta ur afstånden mellan de genom färgade punkter angifna, verkliga fyndorterna för hvarje art. Där dessa afständ äro stora (t. ex. klibbal, olvon) kan man snarare af framtida undersökningar vänta en märkbar rättelse af gränslinien, än där fyndorterna ligga tätt (t. ex. eken). *) De flesta här upptagna arter hafva inom vårt område sina nord- eller nordostgränser. Undantag göra endast gråvidet (Salix glauca), hvars utbredning begränsas mot söder, och finn- myrten (Andromeda calyculata), som i hufvudsak har en ostlig förekomst. Några mindre rättelser till kartan finnas anförda på be- höriga ställen i ofvannämnda band af forstföreningens medde- landen; här kan möjligen förtjäna anmärkas, att tallregionens gröna färg i östra Enontekis sträcker sig en hårsmån för långt mot norr, ty den bör naturligtvis sluta nedanför de enstaka tallträdens nordgräns. Af ännu mindre vikt är att brakveden af typografiska skäl upptagits bland trädslagen. +) För de flesta arter är utbredningen ännu icke med tillräcklig nog- grannhet känd, och nya uppgifter äro å andra sidan i många fall icke svåra att insamla. De emottagas med tacksamhet då de insändas till Universi- tetets botaniska museum, där de äfven göras tillgängliga för vederbörande fackmän. A. Osv. Kihlman.2 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 11a. likformigt upptaget af samma art; åtskilliga fyndorter äro tvärtom att anses som isolerade förekomster utanför det område, där artens allmännare utbredning vidtager, eller betecknar den må- hända slutet af ett sammanhängande, men smalt område, t. ex. längs stränderna af en vattenled, medan arten fullständigt sak- nas på hvardera sidan därom. Utrymmet medger icke att när- mare ingå härpå, men någon ledning för bedömandet af gräns- liniernas beskaffenhet i antydda afseenden torde en intresserad läsare i många fall kunna hämta ur afstånden mellan de genom färgade punkter angifna, verkliga fyndorterna för hvarje art. Där dessa afständ äro stora (t. ex. klibbal, olvon) kan man snarare af framtida undersökningar vänta en märkbar rättelse af gränslinien, än där fyndorterna ligga tätt (t. ex. eken). *) De flesta här upptagna arter hafva inom vårt område sina nord- eller nordostgränser. Undantag göra endast gråvidet (Salix glauca), hvars utbredning begränsas mot söder, och finn- myrten (Andromeda calyculata), som i hufvudsak har en ostlig förekomst. Några mindre rättelser till kartan finnas anförda på be- höriga ställen i ofvannämnda band af forstföreningens medde- landen; här kan möjligen förtjäna anmärkas, att tallregionens gröna färg i östra Enontekis sträcker sig en hårsmån för långt mot norr, ty den bör naturligtvis sluta nedanför de enstaka tallträdens nordgräns. Af ännu mindre vikt är att brakveden af typografiska skäl upptagits bland trädslagen. +) För de flesta arter är utbredningen ännu icke med tillräcklig nog- grannhet känd, och nya uppgifter äro å andra sidan i många fall icke svåra att insamla. De emottagas med tacksamhet då de insändas till Universi- tetets botaniska museum, där de äfven göras tillgängliga för vederbörande fackmän. A. Osv. Kihlman. --- ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 11b. Kulturväxter. Odling af sädesslag. Det sädesslag, hvars odling sträcker sig öfver den största delen af landet, är kornet. Det odlas nämligen så långt mot norr, som egentligt åkerbruk öfver hufvud förekommer. Dess ungefärliga nordgräns finnes utsatt ett stycke norr om 68”. Om trakterna närmast söder om denna linie gäller det att, om där på åkrarna odlas något sädesslag, så är det korn. Att korn- gränsen i Lappmarkens vestra delar icke sträcker sig så långt mot norr som i trakten af Enare sjö beror därpå, att dessa nejder, uppfyllda af fjäll, icke hysa några fasta innebyggare, hvilka idka åkerbruk. Ännu norr om den på kartan uppdragna gränsen utsås detta sädesslag vid det genom en svart punkt an- gifna kronohärberget Järvenpää vid Tshuolisjärvi sjö, hvars inne- hafvare odlat korn i en liten inhägnad med god framgång; detta är det nordligaste ställe i Finland där ett sädesslag odlas. Ett stycke söder om 68” se vi en gul streckad gränslinie, och litet sydligare en sammanhängande linie af samma färg. Bägge afse rigen. Den sammanhängande linien utmärker den ungefärliga nordgränsen för rågens allmänna odling, d. v. s. söder om denna odlas råg i större eller mindre skala på alla lägenheter i hela landet. Norr om denna linie bli rågåkrarna allt mindre och allt sällsyntare ända upp till den streckade linien, där de alldeles upphöra. Ännu nordligare har man på några ställen odlat råg i smått; så vid det af en gul punkt ut- märkta länsmansbostället Toivoniemi i Enare. Den samman- hängande råglinien faller starkt mot söder mot Torneå. DettaATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 11b. Kulturväxter. Odling af sädesslag. Det sädesslag, hvars odling sträcker sig öfver den största delen af landet, är kornet. Det odlas nämligen så långt mot norr, som egentligt åkerbruk öfver hufvud förekommer. Dess ungefärliga nordgräns finnes utsatt ett stycke norr om 68”. Om trakterna närmast söder om denna linie gäller det att, om där på åkrarna odlas något sädesslag, så är det korn. Att korn- gränsen i Lappmarkens vestra delar icke sträcker sig så långt mot norr som i trakten af Enare sjö beror därpå, att dessa nejder, uppfyllda af fjäll, icke hysa några fasta innebyggare, hvilka idka åkerbruk. Ännu norr om den på kartan uppdragna gränsen utsås detta sädesslag vid det genom en svart punkt an- gifna kronohärberget Järvenpää vid Tshuolisjärvi sjö, hvars inne- hafvare odlat korn i en liten inhägnad med god framgång; detta är det nordligaste ställe i Finland där ett sädesslag odlas. Ett stycke söder om 68” se vi en gul streckad gränslinie, och litet sydligare en sammanhängande linie af samma färg. Bägge afse rigen. Den sammanhängande linien utmärker den ungefärliga nordgränsen för rågens allmänna odling, d. v. s. söder om denna odlas råg i större eller mindre skala på alla lägenheter i hela landet. Norr om denna linie bli rågåkrarna allt mindre och allt sällsyntare ända upp till den streckade linien, där de alldeles upphöra. Ännu nordligare har man på några ställen odlat råg i smått; så vid det af en gul punkt ut- märkta länsmansbostället Toivoniemi i Enare. Den samman- hängande råglinien faller starkt mot söder mot Torneå. DettaATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 11b. Kulturväxter. Odling af sädesslag. Det sädesslag, hvars odling sträcker sig öfver den största delen af landet, är kornet. Det odlas nämligen så långt mot norr, som egentligt åkerbruk öfver hufvud förekommer. Dess ungefärliga nordgräns finnes utsatt ett stycke norr om 68”. Om trakterna närmast söder om denna linie gäller det att, om där på åkrarna odlas något sädesslag, så är det korn. Att korn- gränsen i Lappmarkens vestra delar icke sträcker sig så långt mot norr som i trakten af Enare sjö beror därpå, att dessa nejder, uppfyllda af fjäll, icke hysa några fasta innebyggare, hvilka idka åkerbruk. Ännu norr om den på kartan uppdragna gränsen utsås detta sädesslag vid det genom en svart punkt an- gifna kronohärberget Järvenpää vid Tshuolisjärvi sjö, hvars inne- hafvare odlat korn i en liten inhägnad med god framgång; detta är det nordligaste ställe i Finland där ett sädesslag odlas. Ett stycke söder om 68” se vi en gul streckad gränslinie, och litet sydligare en sammanhängande linie af samma färg. Bägge afse rigen. Den sammanhängande linien utmärker den ungefärliga nordgränsen för rågens allmänna odling, d. v. s. söder om denna odlas råg i större eller mindre skala på alla lägenheter i hela landet. Norr om denna linie bli rågåkrarna allt mindre och allt sällsyntare ända upp till den streckade linien, där de alldeles upphöra. Ännu nordligare har man på några ställen odlat råg i smått; så vid det af en gul punkt ut- märkta länsmansbostället Toivoniemi i Enare. Den samman- hängande råglinien faller starkt mot söder mot Torneå. Detta --- 2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 11b. beror ingalunda pä att trakten närmast den vestra landgränsen vore mindre odlad eller mindre lämplig för odling än mera österut, utan därpä att den, tack vare de goda kommunikatio- nerna i Torne älfdal, lätt kan fä rägmjöl söderifrän, medan detta är svärare för inbyggarne i Kemijärvi och Kuolajärvi, som därför själfva odla ifrägavarande sädesslag. I norra Österbotten finna vi också gränserna för hafren, en sammanhängande grön linie, som utmärker huru längt mot norr detta sädesslag allmänt odlas, och en streckad linie af samma färg, som utvisar huru längt hafreodlingen öfver hufvud sträcker sig. Nägra enstaka lokaler (Kittilä, Muonioniska), utmärkta ge- nom gröna punkter, äro de nordligaste utposterna för odlingen af detta sädesslag, som dock vid denna höga breddgrad endast undantagsvis mognar och därför i regeln skördas säsom grön. — Den streckade hafregränsen faller nägot mot öster. Detta har sin grund däri att hafren ej mer trifves i det höglända Kuu- samo. Ännu starkare faller den andra hafregränsen mot öster. Detta äter beror till en del därpä att Kajana-omrädet är ett högland, som i allmänhet icke egnar sig för hafreodling, dels pä ett företräde som Österbotten har framför de norra delarna af Savolaks och Karelen, nämligen bättre kommunikationer (järnvägen till Uleäborg), hvartill ännu kommer befolkningens större vakenhet och företagsamhet i vestra Finland. Till följd häraf har mejerihandteringen tagit större fart i Österbotten än mer österut, och emedan hafren är ett viktigt kraftfoder för boskapen, har äfven hafreodlingen i dessa trakter blifvit all- männare än i östra Finland. Det lider intet tvifvel att i östra Finland hafregränsen skall flyttas längre norrut, dä järnvägs- nätet utsträckes längre mot norr. Återstår ännu ett sädesslag, hvetet Odlingen däraf är högst obetydande i landet, äfven där den är störst. Kartan utvisar att den allmänna hveteodlingen är inskränkt till landets allra sydvestligaste del; här anträffas hveteäkrar, om ocksä smä, vid sä godt som alla gärdar. Det hveteslag som här odlas är s. k. hösthvete. Att hveteodlingen är inskränkt till detta lilla omräde beror hufvudsakligen därpä att detta sädesslag, af alla som i värt land odlas, är det ömtäligaste och att just detta sydvestra hörn af landet är dess i klimatiskt afseende bäst lot- tade del. Äfven utom det pä kartan angifna omrädet odlas2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 11b. beror ingalunda pä att trakten närmast den vestra landgränsen vore mindre odlad eller mindre lämplig för odling än mera österut, utan därpä att den, tack vare de goda kommunikatio- nerna i Torne älfdal, lätt kan fä rägmjöl söderifrän, medan detta är svärare för inbyggarne i Kemijärvi och Kuolajärvi, som därför själfva odla ifrägavarande sädesslag. I norra Österbotten finna vi också gränserna för hafren, en sammanhängande grön linie, som utmärker huru längt mot norr detta sädesslag allmänt odlas, och en streckad linie af samma färg, som utvisar huru längt hafreodlingen öfver hufvud sträcker sig. Nägra enstaka lokaler (Kittilä, Muonioniska), utmärkta ge- nom gröna punkter, äro de nordligaste utposterna för odlingen af detta sädesslag, som dock vid denna höga breddgrad endast undantagsvis mognar och därför i regeln skördas säsom grön. — Den streckade hafregränsen faller nägot mot öster. Detta har sin grund däri att hafren ej mer trifves i det höglända Kuu- samo. Ännu starkare faller den andra hafregränsen mot öster. Detta äter beror till en del därpä att Kajana-omrädet är ett högland, som i allmänhet icke egnar sig för hafreodling, dels pä ett företräde som Österbotten har framför de norra delarna af Savolaks och Karelen, nämligen bättre kommunikationer (järnvägen till Uleäborg), hvartill ännu kommer befolkningens större vakenhet och företagsamhet i vestra Finland. Till följd häraf har mejerihandteringen tagit större fart i Österbotten än mer österut, och emedan hafren är ett viktigt kraftfoder för boskapen, har äfven hafreodlingen i dessa trakter blifvit all- männare än i östra Finland. Det lider intet tvifvel att i östra Finland hafregränsen skall flyttas längre norrut, dä järnvägs- nätet utsträckes längre mot norr. Återstår ännu ett sädesslag, hvetet Odlingen däraf är högst obetydande i landet, äfven där den är störst. Kartan utvisar att den allmänna hveteodlingen är inskränkt till landets allra sydvestligaste del; här anträffas hveteäkrar, om ocksä smä, vid sä godt som alla gärdar. Det hveteslag som här odlas är s. k. hösthvete. Att hveteodlingen är inskränkt till detta lilla omräde beror hufvudsakligen därpä att detta sädesslag, af alla som i värt land odlas, är det ömtäligaste och att just detta sydvestra hörn af landet är dess i klimatiskt afseende bäst lot- tade del. Äfven utom det pä kartan angifna omrädet odlas2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 11b. beror ingalunda pä att trakten närmast den vestra landgränsen vore mindre odlad eller mindre lämplig för odling än mera österut, utan därpä att den, tack vare de goda kommunikatio- nerna i Torne älfdal, lätt kan fä rägmjöl söderifrän, medan detta är svärare för inbyggarne i Kemijärvi och Kuolajärvi, som därför själfva odla ifrägavarande sädesslag. I norra Österbotten finna vi också gränserna för hafren, en sammanhängande grön linie, som utmärker huru längt mot norr detta sädesslag allmänt odlas, och en streckad linie af samma färg, som utvisar huru längt hafreodlingen öfver hufvud sträcker sig. Nägra enstaka lokaler (Kittilä, Muonioniska), utmärkta ge- nom gröna punkter, äro de nordligaste utposterna för odlingen af detta sädesslag, som dock vid denna höga breddgrad endast undantagsvis mognar och därför i regeln skördas säsom grön. — Den streckade hafregränsen faller nägot mot öster. Detta har sin grund däri att hafren ej mer trifves i det höglända Kuu- samo. Ännu starkare faller den andra hafregränsen mot öster. Detta äter beror till en del därpä att Kajana-omrädet är ett högland, som i allmänhet icke egnar sig för hafreodling, dels pä ett företräde som Österbotten har framför de norra delarna af Savolaks och Karelen, nämligen bättre kommunikationer (järnvägen till Uleäborg), hvartill ännu kommer befolkningens större vakenhet och företagsamhet i vestra Finland. Till följd häraf har mejerihandteringen tagit större fart i Österbotten än mer österut, och emedan hafren är ett viktigt kraftfoder för boskapen, har äfven hafreodlingen i dessa trakter blifvit all- männare än i östra Finland. Det lider intet tvifvel att i östra Finland hafregränsen skall flyttas längre norrut, dä järnvägs- nätet utsträckes längre mot norr. Återstår ännu ett sädesslag, hvetet Odlingen däraf är högst obetydande i landet, äfven där den är störst. Kartan utvisar att den allmänna hveteodlingen är inskränkt till landets allra sydvestligaste del; här anträffas hveteäkrar, om ocksä smä, vid sä godt som alla gärdar. Det hveteslag som här odlas är s. k. hösthvete. Att hveteodlingen är inskränkt till detta lilla omräde beror hufvudsakligen därpä att detta sädesslag, af alla som i värt land odlas, är det ömtäligaste och att just detta sydvestra hörn af landet är dess i klimatiskt afseende bäst lot- tade del. Äfven utom det pä kartan angifna omrädet odlas --- Kulturväxter. 3 emellertid hvete på många ställen i vårt land fastän i mycket liten skala. Man odlar både hösthvete och vårhvete, det förra mer i vestra Finland ända till mellersta Österbotten (ungefär 64”), vårhvete åter mer i de östra delarna af landet, nordligast vid Uleåborg. Ytterligare ses på kartan gränsen för svedjebruket. Detta har, som synes, en afgjordt ostlig utbredning i vårt land. Den uppdragna gränsen markerar icke något skarpt afbrott; sveder brännas nog äfven vester om den, men ingenstädes allmänt och i stor utsträckning, mest kanske i de öde skogsmarkerna, där Nyland, Egentliga Finland och Tavastland sammanstöta. Å andra sidan finnas öster om svedjegränsen, i synnerhet i södra Finland, trakter där svedjandet ställvis redan så godt som upp- hört. I stort sedt torde man emellertid kunna säga att österom denna gräns svedjandet är landssed, vesterom den åter så godt som betydelselöst. (Jämför texten till kartbladen 12 och 13). Inom detta område, där svedjebruk ännu bedrifves, ser man ä kartan att bohvete odlas. Detta utsås nästan alltid ä svedjeländer, och dess odling är så godt som okänd i de trak- ter af landet, där svedjebruk icke idkas. Slutligen finnes på kartan uppdragen en linie Nykarleby— Kuopio—Keksholm— Viborg för att utmärka huru långt mot norr och öster bruket af odlade ängar hunnit. Ängsodlingen, okänd för våra förfäder med deras ursprungliga jordbruk, tillhör en senare rationel utveckling af jordbruket, och af dess förekomst eller saknad i en trakt kan man med ganska stor säkerhet bilda sig ett omdöme om jordbrukets allmänna ståndpunkt därstädes. Denna gräns är underkastad ständig förskjutning och torde redan nu böra förläggas mer mot öster än 1893, hvilket år den afser. Andra kulturväxter. Å denna karta har man sökt åskådliggöra huru de vikti- gaste kulturväxterna, utom sädesslagen, äro utbredda i vårt land. För den allra viktigaste af dem, potatisen, finnes icke någon gräns utsatt å kartan, ty dess odling sträcker sig öfver hela landet, ända upp till dess allra nordligaste delar, och det finnes nog icke någon gård eller något torp, där icke dennaKulturväxter. 3 emellertid hvete på många ställen i vårt land fastän i mycket liten skala. Man odlar både hösthvete och vårhvete, det förra mer i vestra Finland ända till mellersta Österbotten (ungefär 64”), vårhvete åter mer i de östra delarna af landet, nordligast vid Uleåborg. Ytterligare ses på kartan gränsen för svedjebruket. Detta har, som synes, en afgjordt ostlig utbredning i vårt land. Den uppdragna gränsen markerar icke något skarpt afbrott; sveder brännas nog äfven vester om den, men ingenstädes allmänt och i stor utsträckning, mest kanske i de öde skogsmarkerna, där Nyland, Egentliga Finland och Tavastland sammanstöta. Å andra sidan finnas öster om svedjegränsen, i synnerhet i södra Finland, trakter där svedjandet ställvis redan så godt som upp- hört. I stort sedt torde man emellertid kunna säga att österom denna gräns svedjandet är landssed, vesterom den åter så godt som betydelselöst. (Jämför texten till kartbladen 12 och 13). Inom detta område, där svedjebruk ännu bedrifves, ser man ä kartan att bohvete odlas. Detta utsås nästan alltid ä svedjeländer, och dess odling är så godt som okänd i de trak- ter af landet, där svedjebruk icke idkas. Slutligen finnes på kartan uppdragen en linie Nykarleby— Kuopio—Keksholm— Viborg för att utmärka huru långt mot norr och öster bruket af odlade ängar hunnit. Ängsodlingen, okänd för våra förfäder med deras ursprungliga jordbruk, tillhör en senare rationel utveckling af jordbruket, och af dess förekomst eller saknad i en trakt kan man med ganska stor säkerhet bilda sig ett omdöme om jordbrukets allmänna ståndpunkt därstädes. Denna gräns är underkastad ständig förskjutning och torde redan nu böra förläggas mer mot öster än 1893, hvilket år den afser. Andra kulturväxter. Å denna karta har man sökt åskådliggöra huru de vikti- gaste kulturväxterna, utom sädesslagen, äro utbredda i vårt land. För den allra viktigaste af dem, potatisen, finnes icke någon gräns utsatt å kartan, ty dess odling sträcker sig öfver hela landet, ända upp till dess allra nordligaste delar, och det finnes nog icke någon gård eller något torp, där icke dennaKulturväxter. 3 emellertid hvete på många ställen i vårt land fastän i mycket liten skala. Man odlar både hösthvete och vårhvete, det förra mer i vestra Finland ända till mellersta Österbotten (ungefär 64”), vårhvete åter mer i de östra delarna af landet, nordligast vid Uleåborg. Ytterligare ses på kartan gränsen för svedjebruket. Detta har, som synes, en afgjordt ostlig utbredning i vårt land. Den uppdragna gränsen markerar icke något skarpt afbrott; sveder brännas nog äfven vester om den, men ingenstädes allmänt och i stor utsträckning, mest kanske i de öde skogsmarkerna, där Nyland, Egentliga Finland och Tavastland sammanstöta. Å andra sidan finnas öster om svedjegränsen, i synnerhet i södra Finland, trakter där svedjandet ställvis redan så godt som upp- hört. I stort sedt torde man emellertid kunna säga att österom denna gräns svedjandet är landssed, vesterom den åter så godt som betydelselöst. (Jämför texten till kartbladen 12 och 13). Inom detta område, där svedjebruk ännu bedrifves, ser man ä kartan att bohvete odlas. Detta utsås nästan alltid ä svedjeländer, och dess odling är så godt som okänd i de trak- ter af landet, där svedjebruk icke idkas. Slutligen finnes på kartan uppdragen en linie Nykarleby— Kuopio—Keksholm— Viborg för att utmärka huru långt mot norr och öster bruket af odlade ängar hunnit. Ängsodlingen, okänd för våra förfäder med deras ursprungliga jordbruk, tillhör en senare rationel utveckling af jordbruket, och af dess förekomst eller saknad i en trakt kan man med ganska stor säkerhet bilda sig ett omdöme om jordbrukets allmänna ståndpunkt därstädes. Denna gräns är underkastad ständig förskjutning och torde redan nu böra förläggas mer mot öster än 1893, hvilket år den afser. Andra kulturväxter. Å denna karta har man sökt åskådliggöra huru de vikti- gaste kulturväxterna, utom sädesslagen, äro utbredda i vårt land. För den allra viktigaste af dem, potatisen, finnes icke någon gräns utsatt å kartan, ty dess odling sträcker sig öfver hela landet, ända upp till dess allra nordligaste delar, och det finnes nog icke någon gård eller något torp, där icke denna --- 4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o I11b. rotfrukt skulle odlas. Lika vidsträckt utbredning har äfven rofvan; den odlas emellertid mycket mindre än förr, mest i östra Finland pä svedjeländer. En annan viktig rotfrukt är kålroten. Gränsen för dess allmänna odling angifves å kartan af en gul linie, som börjar ungefär vid 62”. Söder om denna linie odlas kälrötter allmänt bäde af herremän och af allmoge, ställvis pä rätt stora äkerfält, bäde till människoföda och till kreatursfoder. Ju mer man af- lägsnar sig frän denna gräns mot norr, desto mindre och säll- syntare bli kälrotstäpporna, men odlingen lyckas ännu utmärkt bra i Haapavesi, ja till och med i Torneä har man varit nöjd med afkastningen. Men norrut blir odlingen osäker. Man kan emellertid förutsäga att ända upp till Uleäborg odlingen af käl- rötter har en stor framtid. Viktiga äkerväxter äro vidare ärferna; deras odling har, lika litet som kälrotens, ännu nätt den utbredning i landet den skulle förtjäna och utan tvifvel ännu kommer att få. Gränsen för den allmänna ärtodlingen, sädan den genom en röd, streckad linie angifves ä kartan, har ett ganska oregelbundet förlopp, hvilket torde bero, icke af naturnödvändighet, utan af allehanda tillfälligheter, säsom den österbottniska befolkningens konserva- tism i fräga om födoämnen, jordbrukets läga ständpunkt i östra Finland, särskildt å Karelska näset m. m. Ärter odlas ingen- städes i stor skala. Norr om den uppdragna gränsen odlas ärter nästan endast af herremän i trädgärdar. De lyckas väl ända till Uleäborgs-trakten, där odlingen af dem blir osäker; dock har man t. o. m. mängenstädes i Lappmarken odlat sockerärter. Egendomlig är den utbredning, som den allmänna odlingen af kål har i vårt land. Denna växt är nämligen jämte bohvetet den enda kulturväxt, hvilken tydligen har ett österländskt in- flytande att tacka för sin nuvarande spridning. Den gröna linien pä kartan visar att käl hufvudsakligen odlas i sydöstra Finland, dit bruket pätagligen kommit frän Ryssland, där som man vet käl mycket allmänt odlas. Den odlas nog i hela Fin- land ända upp till Uleäborg och det med god framgäng, men det är blott i detta sydöstra hörn, som den vunnit allmän spridning bland massan af folket; för resten användes den nä- stan blott af herremän. Tvifvelsutan kommer kälen att sprida sig öfver hela landet söder om 65”.4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o I11b. rotfrukt skulle odlas. Lika vidsträckt utbredning har äfven rofvan; den odlas emellertid mycket mindre än förr, mest i östra Finland pä svedjeländer. En annan viktig rotfrukt är kålroten. Gränsen för dess allmänna odling angifves å kartan af en gul linie, som börjar ungefär vid 62”. Söder om denna linie odlas kälrötter allmänt bäde af herremän och af allmoge, ställvis pä rätt stora äkerfält, bäde till människoföda och till kreatursfoder. Ju mer man af- lägsnar sig frän denna gräns mot norr, desto mindre och säll- syntare bli kälrotstäpporna, men odlingen lyckas ännu utmärkt bra i Haapavesi, ja till och med i Torneä har man varit nöjd med afkastningen. Men norrut blir odlingen osäker. Man kan emellertid förutsäga att ända upp till Uleäborg odlingen af käl- rötter har en stor framtid. Viktiga äkerväxter äro vidare ärferna; deras odling har, lika litet som kälrotens, ännu nätt den utbredning i landet den skulle förtjäna och utan tvifvel ännu kommer att få. Gränsen för den allmänna ärtodlingen, sädan den genom en röd, streckad linie angifves ä kartan, har ett ganska oregelbundet förlopp, hvilket torde bero, icke af naturnödvändighet, utan af allehanda tillfälligheter, säsom den österbottniska befolkningens konserva- tism i fräga om födoämnen, jordbrukets läga ständpunkt i östra Finland, särskildt å Karelska näset m. m. Ärter odlas ingen- städes i stor skala. Norr om den uppdragna gränsen odlas ärter nästan endast af herremän i trädgärdar. De lyckas väl ända till Uleäborgs-trakten, där odlingen af dem blir osäker; dock har man t. o. m. mängenstädes i Lappmarken odlat sockerärter. Egendomlig är den utbredning, som den allmänna odlingen af kål har i vårt land. Denna växt är nämligen jämte bohvetet den enda kulturväxt, hvilken tydligen har ett österländskt in- flytande att tacka för sin nuvarande spridning. Den gröna linien pä kartan visar att käl hufvudsakligen odlas i sydöstra Finland, dit bruket pätagligen kommit frän Ryssland, där som man vet käl mycket allmänt odlas. Den odlas nog i hela Fin- land ända upp till Uleäborg och det med god framgäng, men det är blott i detta sydöstra hörn, som den vunnit allmän spridning bland massan af folket; för resten användes den nä- stan blott af herremän. Tvifvelsutan kommer kälen att sprida sig öfver hela landet söder om 65”.4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o I11b. rotfrukt skulle odlas. Lika vidsträckt utbredning har äfven rofvan; den odlas emellertid mycket mindre än förr, mest i östra Finland pä svedjeländer. En annan viktig rotfrukt är kålroten. Gränsen för dess allmänna odling angifves å kartan af en gul linie, som börjar ungefär vid 62”. Söder om denna linie odlas kälrötter allmänt bäde af herremän och af allmoge, ställvis pä rätt stora äkerfält, bäde till människoföda och till kreatursfoder. Ju mer man af- lägsnar sig frän denna gräns mot norr, desto mindre och säll- syntare bli kälrotstäpporna, men odlingen lyckas ännu utmärkt bra i Haapavesi, ja till och med i Torneä har man varit nöjd med afkastningen. Men norrut blir odlingen osäker. Man kan emellertid förutsäga att ända upp till Uleäborg odlingen af käl- rötter har en stor framtid. Viktiga äkerväxter äro vidare ärferna; deras odling har, lika litet som kälrotens, ännu nätt den utbredning i landet den skulle förtjäna och utan tvifvel ännu kommer att få. Gränsen för den allmänna ärtodlingen, sädan den genom en röd, streckad linie angifves ä kartan, har ett ganska oregelbundet förlopp, hvilket torde bero, icke af naturnödvändighet, utan af allehanda tillfälligheter, säsom den österbottniska befolkningens konserva- tism i fräga om födoämnen, jordbrukets läga ständpunkt i östra Finland, särskildt å Karelska näset m. m. Ärter odlas ingen- städes i stor skala. Norr om den uppdragna gränsen odlas ärter nästan endast af herremän i trädgärdar. De lyckas väl ända till Uleäborgs-trakten, där odlingen af dem blir osäker; dock har man t. o. m. mängenstädes i Lappmarken odlat sockerärter. Egendomlig är den utbredning, som den allmänna odlingen af kål har i vårt land. Denna växt är nämligen jämte bohvetet den enda kulturväxt, hvilken tydligen har ett österländskt in- flytande att tacka för sin nuvarande spridning. Den gröna linien pä kartan visar att käl hufvudsakligen odlas i sydöstra Finland, dit bruket pätagligen kommit frän Ryssland, där som man vet käl mycket allmänt odlas. Den odlas nog i hela Fin- land ända upp till Uleäborg och det med god framgäng, men det är blott i detta sydöstra hörn, som den vunnit allmän spridning bland massan af folket; för resten användes den nä- stan blott af herremän. Tvifvelsutan kommer kälen att sprida sig öfver hela landet söder om 65”. --- Kulturväxter. 5 Nordgränserna för de bägge spånadsväxterna hampa och lin framträder tydligt omkring 64”. Hampa odlas mycket litet i södra och sydvestra Finland, söder om sträckan Viborg— Björneborg nästan alls icke, men i de inre delarna af landet ännu ganska allmänt, fastän i liten skala, till husbehof ända till den på kartan uppdragna gränsen och äfven på enstaka ställen norr om den, dock knappast norr om Uleåborg; hampodlingen har emellertid aftagit och kommer väl att fortfarande så göra, ju lättare det blir att öfverkomma rysk hampa, som är synner- ligen god och billig. Lin odlas icke fullt lika långt mot norr utan endast till Vasa breddgrad, endast undantagsvis nordligare upp till trakten af Brahestad. För det mesta odlas det i liten skala till husbehof, i stor utsträckning likvisst i södra Tavast- land, som förser Linnespinneriet i Tammerfors med råvara. Öfverhufvudtaget hälier äfven linodlingen på att minskas, hvil- ket i synnerhet märkes i närheten af städerna, där lätt tillgång finnes till färdiga linnevaror. Trädgårdsodlingen i vårt land har tagit sin början i Åbo- trakten, dit den på 1600-talet infördes af inflyttade svenskar och tyskar och där klimatet bättre än annorstädes lämpar sig därför. Härifrån har den utbredt sig steg för steg bland all- mogen och äfven språngvis, tack vare herremän som slagit sig ned i olika delar af landet. I våra dagar, då samfärdseln mel- lan olika landsändar är lätt och liflig, kan trädgårdsodlingen lättare än förr finna väg till aflägsna trakter, och från olika håll höres också att intresset därför vaknat. Den tid är sannolikt icke aflägsen, då trädgårdar stå att finnas i så godt som hela landet både på herre- och allmogemäns lägenheter. Ett tydligt uttryck för denna finare odlings vesterländska ursprung i vårt land finna vi ännu i det förhållandet, att allmogen mycket oftare i vestra än i östra Finland vid sina gårdar har egna trädgårds- täppor eller planterade prydnadsbuskar (rosor, syrener) eller prydnadsblomster. Tydligt ser man detta äfven af den utbred- ning äppelträdet för närvarande har i landet. Endast inom det sydvestra hörn, som på kartan angifves, är äppelodlingen all- män: där finnas äppelträd vid så godt som hvarje gård och äfven vid torpen finnes det ofta planteradt. På andra sidan om denna gräns vidtager ett på kartan icke begränsadt område, som sträcker sig ungefär till 62”, inom hvilket äppelträdet Kulturväxter. 5 Nordgränserna för de bägge spånadsväxterna hampa och lin framträder tydligt omkring 64”. Hampa odlas mycket litet i södra och sydvestra Finland, söder om sträckan Viborg— Björneborg nästan alls icke, men i de inre delarna af landet ännu ganska allmänt, fastän i liten skala, till husbehof ända till den på kartan uppdragna gränsen och äfven på enstaka ställen norr om den, dock knappast norr om Uleåborg; hampodlingen har emellertid aftagit och kommer väl att fortfarande så göra, ju lättare det blir att öfverkomma rysk hampa, som är synner- ligen god och billig. Lin odlas icke fullt lika långt mot norr utan endast till Vasa breddgrad, endast undantagsvis nordligare upp till trakten af Brahestad. För det mesta odlas det i liten skala till husbehof, i stor utsträckning likvisst i södra Tavast- land, som förser Linnespinneriet i Tammerfors med råvara. Öfverhufvudtaget hälier äfven linodlingen på att minskas, hvil- ket i synnerhet märkes i närheten af städerna, där lätt tillgång finnes till färdiga linnevaror. Trädgårdsodlingen i vårt land har tagit sin början i Åbo- trakten, dit den på 1600-talet infördes af inflyttade svenskar och tyskar och där klimatet bättre än annorstädes lämpar sig därför. Härifrån har den utbredt sig steg för steg bland all- mogen och äfven språngvis, tack vare herremän som slagit sig ned i olika delar af landet. I våra dagar, då samfärdseln mel- lan olika landsändar är lätt och liflig, kan trädgårdsodlingen lättare än förr finna väg till aflägsna trakter, och från olika håll höres också att intresset därför vaknat. Den tid är sannolikt icke aflägsen, då trädgårdar stå att finnas i så godt som hela landet både på herre- och allmogemäns lägenheter. Ett tydligt uttryck för denna finare odlings vesterländska ursprung i vårt land finna vi ännu i det förhållandet, att allmogen mycket oftare i vestra än i östra Finland vid sina gårdar har egna trädgårds- täppor eller planterade prydnadsbuskar (rosor, syrener) eller prydnadsblomster. Tydligt ser man detta äfven af den utbred- ning äppelträdet för närvarande har i landet. Endast inom det sydvestra hörn, som på kartan angifves, är äppelodlingen all- män: där finnas äppelträd vid så godt som hvarje gård och äfven vid torpen finnes det ofta planteradt. På andra sidan om denna gräns vidtager ett på kartan icke begränsadt område, som sträcker sig ungefär till 62”, inom hvilket äppelträdet Kulturväxter. 5 Nordgränserna för de bägge spånadsväxterna hampa och lin framträder tydligt omkring 64”. Hampa odlas mycket litet i södra och sydvestra Finland, söder om sträckan Viborg— Björneborg nästan alls icke, men i de inre delarna af landet ännu ganska allmänt, fastän i liten skala, till husbehof ända till den på kartan uppdragna gränsen och äfven på enstaka ställen norr om den, dock knappast norr om Uleåborg; hampodlingen har emellertid aftagit och kommer väl att fortfarande så göra, ju lättare det blir att öfverkomma rysk hampa, som är synner- ligen god och billig. Lin odlas icke fullt lika långt mot norr utan endast till Vasa breddgrad, endast undantagsvis nordligare upp till trakten af Brahestad. För det mesta odlas det i liten skala till husbehof, i stor utsträckning likvisst i södra Tavast- land, som förser Linnespinneriet i Tammerfors med råvara. Öfverhufvudtaget hälier äfven linodlingen på att minskas, hvil- ket i synnerhet märkes i närheten af städerna, där lätt tillgång finnes till färdiga linnevaror. Trädgårdsodlingen i vårt land har tagit sin början i Åbo- trakten, dit den på 1600-talet infördes af inflyttade svenskar och tyskar och där klimatet bättre än annorstädes lämpar sig därför. Härifrån har den utbredt sig steg för steg bland all- mogen och äfven språngvis, tack vare herremän som slagit sig ned i olika delar af landet. I våra dagar, då samfärdseln mel- lan olika landsändar är lätt och liflig, kan trädgårdsodlingen lättare än förr finna väg till aflägsna trakter, och från olika håll höres också att intresset därför vaknat. Den tid är sannolikt icke aflägsen, då trädgårdar stå att finnas i så godt som hela landet både på herre- och allmogemäns lägenheter. Ett tydligt uttryck för denna finare odlings vesterländska ursprung i vårt land finna vi ännu i det förhållandet, att allmogen mycket oftare i vestra än i östra Finland vid sina gårdar har egna trädgårds- täppor eller planterade prydnadsbuskar (rosor, syrener) eller prydnadsblomster. Tydligt ser man detta äfven af den utbred- ning äppelträdet för närvarande har i landet. Endast inom det sydvestra hörn, som på kartan angifves, är äppelodlingen all- män: där finnas äppelträd vid så godt som hvarje gård och äfven vid torpen finnes det ofta planteradt. På andra sidan om denna gräns vidtager ett på kartan icke begränsadt område, som sträcker sig ungefär till 62”, inom hvilket äppelträdet --- 6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 11b. hufvudsakligen är inskränkt till herrgärdarna och där det ännu mycket bra trifves. Norr om 62* är trädet en raritet, som nästan endast herremän pä försök odla. Mogen frukt, om ocksä icke stor eller synnerligen välsmakande, bär det emellertid ännu i Nykarleby, och därför är det troligt att detta träd smäningom skall blifva allmänt åtminstone ända upp till 63”; dock är att märka att bäde dess plantering och skötsel här kräfver större om- tanke än vanligen antages. En annan växt, som liksom äppel- trädet utbredt sig frän sydvest och som redan hunnit ett stycke längre in i landet är stickelbärsbusken. Inom det pä kartan an- gifna omrädet odlas denna allmänt. Där utanför blir den allt sällsyntare, ju mer man kommer mot norr och öster, och om- kring 64? blir odlingen af den osäker. Söder om denna bredd- grad skall den framdeles säkerligen blifva i hela landet lika allmän som nu i sydvestra Finland. Fredr. Elfving.6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 11b. hufvudsakligen är inskränkt till herrgärdarna och där det ännu mycket bra trifves. Norr om 62* är trädet en raritet, som nästan endast herremän pä försök odla. Mogen frukt, om ocksä icke stor eller synnerligen välsmakande, bär det emellertid ännu i Nykarleby, och därför är det troligt att detta träd smäningom skall blifva allmänt åtminstone ända upp till 63”; dock är att märka att bäde dess plantering och skötsel här kräfver större om- tanke än vanligen antages. En annan växt, som liksom äppel- trädet utbredt sig frän sydvest och som redan hunnit ett stycke längre in i landet är stickelbärsbusken. Inom det pä kartan an- gifna omrädet odlas denna allmänt. Där utanför blir den allt sällsyntare, ju mer man kommer mot norr och öster, och om- kring 64? blir odlingen af den osäker. Söder om denna bredd- grad skall den framdeles säkerligen blifva i hela landet lika allmän som nu i sydvestra Finland. Fredr. Elfving.6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 11b. hufvudsakligen är inskränkt till herrgärdarna och där det ännu mycket bra trifves. Norr om 62* är trädet en raritet, som nästan endast herremän pä försök odla. Mogen frukt, om ocksä icke stor eller synnerligen välsmakande, bär det emellertid ännu i Nykarleby, och därför är det troligt att detta träd smäningom skall blifva allmänt åtminstone ända upp till 63”; dock är att märka att bäde dess plantering och skötsel här kräfver större om- tanke än vanligen antages. En annan växt, som liksom äppel- trädet utbredt sig frän sydvest och som redan hunnit ett stycke längre in i landet är stickelbärsbusken. Inom det pä kartan an- gifna omrädet odlas denna allmänt. Där utanför blir den allt sällsyntare, ju mer man kommer mot norr och öster, och om- kring 64? blir odlingen af den osäker. Söder om denna bredd- grad skall den framdeles säkerligen blifva i hela landet lika allmän som nu i sydvestra Finland. Fredr. Elfving. --- ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADEN N:is 12 OCH 13. Skogarna. Likasom i hela norden har ocksä i Finland under omätta tider skogen spelat en den viktigaste rol i naturens hushäll- ning, och allt sedan förhistorisk tid har densamma varit betin- gande för sättet för mänsklig bosättning härstädes och för hela landets ekonomi. Trots denna stora betydelse har man hos oss dock ej förr än under senare tider egnat skogen ett ingående studium. Redan af denna orsak finnas ännu icke tillräckligt iakttagelser, för att därpå grunda en uttömmande redogörelse för våra skogar. Här kan detta så mycket mindre komma i fråga, som de i Atlas ingående kartornas skala och det ringa omfånget af texten förbjuda alla detaljer. I anslutning till de båda kartorna *) skall här dock göras en kort framställning af ämnet. Efter en inledande redogörelse för de skogbildande trädslagen i Finland och antydningar om dessas inträngande i området skola några uppgifter lämnas först om landets privatskogar, därnäst om kronoboställenas samt de eckle- siastika boställenas skogar och sist om de sammanhängande kronoskogarna. Trädslag. De viktigaste skogbildande trädslagen i Finland äro: tall, gran, björk, gräal och asp. Af öfriga trädarter är klibbalen af främsta betydelse och närmar sig, säväl i afseende å utsträckningen af sitt område som ymnigheten i sitt uppträ- dande, mest de egentligen skogbildande trädslagen. Öfriga träd- arter uppträda dels endast såsom mer eller mindre riklig in- +) Dessa äro reproduktioner af originalkartorna i Forststyrelsen; bo- ställena äro insatta från ett kartverk, utarbetadt under ledning af förf., som dessutom kompletterat kartan n:o 13.ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADEN N:is 12 OCH 13. Skogarna. Likasom i hela norden har ocksä i Finland under omätta tider skogen spelat en den viktigaste rol i naturens hushäll- ning, och allt sedan förhistorisk tid har densamma varit betin- gande för sättet för mänsklig bosättning härstädes och för hela landets ekonomi. Trots denna stora betydelse har man hos oss dock ej förr än under senare tider egnat skogen ett ingående studium. Redan af denna orsak finnas ännu icke tillräckligt iakttagelser, för att därpå grunda en uttömmande redogörelse för våra skogar. Här kan detta så mycket mindre komma i fråga, som de i Atlas ingående kartornas skala och det ringa omfånget af texten förbjuda alla detaljer. I anslutning till de båda kartorna *) skall här dock göras en kort framställning af ämnet. Efter en inledande redogörelse för de skogbildande trädslagen i Finland och antydningar om dessas inträngande i området skola några uppgifter lämnas först om landets privatskogar, därnäst om kronoboställenas samt de eckle- siastika boställenas skogar och sist om de sammanhängande kronoskogarna. Trädslag. De viktigaste skogbildande trädslagen i Finland äro: tall, gran, björk, gräal och asp. Af öfriga trädarter är klibbalen af främsta betydelse och närmar sig, säväl i afseende å utsträckningen af sitt område som ymnigheten i sitt uppträ- dande, mest de egentligen skogbildande trädslagen. Öfriga träd- arter uppträda dels endast såsom mer eller mindre riklig in- +) Dessa äro reproduktioner af originalkartorna i Forststyrelsen; bo- ställena äro insatta från ett kartverk, utarbetadt under ledning af förf., som dessutom kompletterat kartan n:o 13.ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADEN N:is 12 OCH 13. Skogarna. Likasom i hela norden har ocksä i Finland under omätta tider skogen spelat en den viktigaste rol i naturens hushäll- ning, och allt sedan förhistorisk tid har densamma varit betin- gande för sättet för mänsklig bosättning härstädes och för hela landets ekonomi. Trots denna stora betydelse har man hos oss dock ej förr än under senare tider egnat skogen ett ingående studium. Redan af denna orsak finnas ännu icke tillräckligt iakttagelser, för att därpå grunda en uttömmande redogörelse för våra skogar. Här kan detta så mycket mindre komma i fråga, som de i Atlas ingående kartornas skala och det ringa omfånget af texten förbjuda alla detaljer. I anslutning till de båda kartorna *) skall här dock göras en kort framställning af ämnet. Efter en inledande redogörelse för de skogbildande trädslagen i Finland och antydningar om dessas inträngande i området skola några uppgifter lämnas först om landets privatskogar, därnäst om kronoboställenas samt de eckle- siastika boställenas skogar och sist om de sammanhängande kronoskogarna. Trädslag. De viktigaste skogbildande trädslagen i Finland äro: tall, gran, björk, gräal och asp. Af öfriga trädarter är klibbalen af främsta betydelse och närmar sig, säväl i afseende å utsträckningen af sitt område som ymnigheten i sitt uppträ- dande, mest de egentligen skogbildande trädslagen. Öfriga träd- arter uppträda dels endast såsom mer eller mindre riklig in- +) Dessa äro reproduktioner af originalkartorna i Forststyrelsen; bo- ställena äro insatta från ett kartverk, utarbetadt under ledning af förf., som dessutom kompletterat kartan n:o 13. --- 2 Atlas öfver Finland. Kartbladen mis 12 och 13. blandning i skogens hufvudmassa, t. ex. hägg, rönn, sälg, jol- ster och i södra Finland oxel, oxelrönn, apel, lönn och alm, dels äfven i form af mindre beständ, vanligen af ganska ringa omfång, t. ex. ek, lind och ask. Utbredningen af de olika trädslagen finnes i sina hufvud- drag angifven pä kartbladet n:o 11a, hvarvid dock hägg, rönn, gräal, asp, sälg och jolster icke kunnat särskildt utsättas pä kartan af orsak att deras utbredning i hufvudsak sammanfaller med björkens. Säväl hägg som sälg och jolster upphöra visser- ligen i allmänhet redan i den egentliga björkregionens nedre del, men skillnaden i horisontal utbredning gentemot björken är dock alltför ringa för att med tydlighet framstä pä en karta i denna skala. Däremot stiger säväl asp som rönn i förkrympta, fotshöga stånd någon gång till och med ofvanom björkskogens gräns. Tallen (Pinus silvestris L.), är det afgjordt förherskande träd- slaget frän den sydligaste kusten till längt upp i Enare Lappmark, där glesa beständ anträffas ännu vid Näätäjoki i öster och längs Tana älfi vester ända till Outakoski: äfven i öfre delen af Utsjoki dalen finnes sammanhängande, ehuru gles tallskog (omkr. 69? 50" n. br.) och ännu nära föreningen af Utsjoki och Tana älf (69? 55") finnas enstaka, nödvuxna tallar. — På fjällsluttningarna stiger tallskogen i södra Enare till 360 a 370 m öfver hafvet, medan enstaka, buskformiga exemplar anträffas ännu c. 100 m högre upp. Längre norrut sjunker tallregionens gräns tämligen hastigt och står på Peldoaivi och närliggande fjäll omkring 100 m samt i Utsjoki dalen mer än 200 m lägre än vid Ivalojoki. *) För öfrigt föreligga talrika uppgifter därom, att tallen förut sträckt sig längre mot norr, än hvad för närvarande är fallet, något som öfverensstämmer äfven med uppgifterna från Sverige. Detta tallgränsens tillbakagående står måhända delvis i samband med allmänna förändringar i klimatet, men är äfven konstateradt för en relativt kort historisk period, sannolikt som en följd af häftiga fareldar äfvensom en hänsynslös afverkning, så t. ex. i trakten af Varangerfjord, längs Tana älf, på de låga fjällhöj- derna mellan Enare och Utsjoki. ”) Omsorgsfulla sammanställningar af literaturen ang. tallens och granens utbredning i Finland ingå uti Hj. Hjelts Conspectus florx fennicae (Acta Soc. pro Fauna & Flora fenn. Vol. V) samt i en Reseberättelse af H. R. Sandberg (Finska Forstfören. Meddelanden, 15, 1899).2 Atlas öfver Finland. Kartbladen mis 12 och 13. blandning i skogens hufvudmassa, t. ex. hägg, rönn, sälg, jol- ster och i södra Finland oxel, oxelrönn, apel, lönn och alm, dels äfven i form af mindre beständ, vanligen af ganska ringa omfång, t. ex. ek, lind och ask. Utbredningen af de olika trädslagen finnes i sina hufvud- drag angifven pä kartbladet n:o 11a, hvarvid dock hägg, rönn, gräal, asp, sälg och jolster icke kunnat särskildt utsättas pä kartan af orsak att deras utbredning i hufvudsak sammanfaller med björkens. Säväl hägg som sälg och jolster upphöra visser- ligen i allmänhet redan i den egentliga björkregionens nedre del, men skillnaden i horisontal utbredning gentemot björken är dock alltför ringa för att med tydlighet framstä pä en karta i denna skala. Däremot stiger säväl asp som rönn i förkrympta, fotshöga stånd någon gång till och med ofvanom björkskogens gräns. Tallen (Pinus silvestris L.), är det afgjordt förherskande träd- slaget frän den sydligaste kusten till längt upp i Enare Lappmark, där glesa beständ anträffas ännu vid Näätäjoki i öster och längs Tana älfi vester ända till Outakoski: äfven i öfre delen af Utsjoki dalen finnes sammanhängande, ehuru gles tallskog (omkr. 69? 50" n. br.) och ännu nära föreningen af Utsjoki och Tana älf (69? 55") finnas enstaka, nödvuxna tallar. — På fjällsluttningarna stiger tallskogen i södra Enare till 360 a 370 m öfver hafvet, medan enstaka, buskformiga exemplar anträffas ännu c. 100 m högre upp. Längre norrut sjunker tallregionens gräns tämligen hastigt och står på Peldoaivi och närliggande fjäll omkring 100 m samt i Utsjoki dalen mer än 200 m lägre än vid Ivalojoki. *) För öfrigt föreligga talrika uppgifter därom, att tallen förut sträckt sig längre mot norr, än hvad för närvarande är fallet, något som öfverensstämmer äfven med uppgifterna från Sverige. Detta tallgränsens tillbakagående står måhända delvis i samband med allmänna förändringar i klimatet, men är äfven konstateradt för en relativt kort historisk period, sannolikt som en följd af häftiga fareldar äfvensom en hänsynslös afverkning, så t. ex. i trakten af Varangerfjord, längs Tana älf, på de låga fjällhöj- derna mellan Enare och Utsjoki. ”) Omsorgsfulla sammanställningar af literaturen ang. tallens och granens utbredning i Finland ingå uti Hj. Hjelts Conspectus florx fennicae (Acta Soc. pro Fauna & Flora fenn. Vol. V) samt i en Reseberättelse af H. R. Sandberg (Finska Forstfören. Meddelanden, 15, 1899).2 Atlas öfver Finland. Kartbladen mis 12 och 13. blandning i skogens hufvudmassa, t. ex. hägg, rönn, sälg, jol- ster och i södra Finland oxel, oxelrönn, apel, lönn och alm, dels äfven i form af mindre beständ, vanligen af ganska ringa omfång, t. ex. ek, lind och ask. Utbredningen af de olika trädslagen finnes i sina hufvud- drag angifven pä kartbladet n:o 11a, hvarvid dock hägg, rönn, gräal, asp, sälg och jolster icke kunnat särskildt utsättas pä kartan af orsak att deras utbredning i hufvudsak sammanfaller med björkens. Säväl hägg som sälg och jolster upphöra visser- ligen i allmänhet redan i den egentliga björkregionens nedre del, men skillnaden i horisontal utbredning gentemot björken är dock alltför ringa för att med tydlighet framstä pä en karta i denna skala. Däremot stiger säväl asp som rönn i förkrympta, fotshöga stånd någon gång till och med ofvanom björkskogens gräns. Tallen (Pinus silvestris L.), är det afgjordt förherskande träd- slaget frän den sydligaste kusten till längt upp i Enare Lappmark, där glesa beständ anträffas ännu vid Näätäjoki i öster och längs Tana älfi vester ända till Outakoski: äfven i öfre delen af Utsjoki dalen finnes sammanhängande, ehuru gles tallskog (omkr. 69? 50" n. br.) och ännu nära föreningen af Utsjoki och Tana älf (69? 55") finnas enstaka, nödvuxna tallar. — På fjällsluttningarna stiger tallskogen i södra Enare till 360 a 370 m öfver hafvet, medan enstaka, buskformiga exemplar anträffas ännu c. 100 m högre upp. Längre norrut sjunker tallregionens gräns tämligen hastigt och står på Peldoaivi och närliggande fjäll omkring 100 m samt i Utsjoki dalen mer än 200 m lägre än vid Ivalojoki. *) För öfrigt föreligga talrika uppgifter därom, att tallen förut sträckt sig längre mot norr, än hvad för närvarande är fallet, något som öfverensstämmer äfven med uppgifterna från Sverige. Detta tallgränsens tillbakagående står måhända delvis i samband med allmänna förändringar i klimatet, men är äfven konstateradt för en relativt kort historisk period, sannolikt som en följd af häftiga fareldar äfvensom en hänsynslös afverkning, så t. ex. i trakten af Varangerfjord, längs Tana älf, på de låga fjällhöj- derna mellan Enare och Utsjoki. ”) Omsorgsfulla sammanställningar af literaturen ang. tallens och granens utbredning i Finland ingå uti Hj. Hjelts Conspectus florx fennicae (Acta Soc. pro Fauna & Flora fenn. Vol. V) samt i en Reseberättelse af H. R. Sandberg (Finska Forstfören. Meddelanden, 15, 1899). --- Skogarna. 3 Tallen trifves bäst på friska krosstensmarker, i synnerhet om dessa äro något lerhaltiga: men den är lätt tillfredsställd såväl hvad beträffar klimat som jordmån och växer därför på de mest olikartade lokaliteter, såsom skarpa sandmoar, nästan nakna berg och klippor, sura myrar och andra försumpade marker. Den är dock i hög grad ljusfordrande och afkastar snart de grenar, hvilka under tillväxten blifva beskuggade; till följd häraf utbildar den i slutna bestånd eller i blandning med andra trädslag en vacker, cylindrisk och kvistfri stam, hvars elastiska, lätt arbetade, kådrika och därför hållbara ved gjort detta trädslag så eftersökt och för många ändamål nära nog oumbärligt ej blott hos oss utan i hela Europa, ja, på senare tider äfven i länder.bortom världshafven. Det nordiska tall- eller som det i trävarumarknaden vanligen kallas furuvirket ställes af sakkännare på grund af sin hårdhet och relativa kvist- renhet framom den vara, som produceras i mellersta Europa. I afseende å det i världsmarknaden betingade priset har finsk furu i allmänhet stått tillbaka såväl för exporten från Sverige, där sorteringen varit mera omsorgsfull och detaljerad än hos oss, som från norra Ryssland, där den relativt rikliga skogs- tillgången ända till senaste tid medgifvit ett ytterst noggrant och för exportören fördelaktigt urval af sortimentstimmer. Gjorda beräkningar angående tallens tillväxtförhållanden gifva vid handen, att på medelgod skogsmark och under i öfrigt normala förhållanden erfordras för vinnande af byggnadstimmer, som vid 7 m höjd mäter 20 cm i diameter, i medeltal: i sydligaste Finland, 60—61” n. br., 82 år » mellersta » =, 62—63 » » 105 är » norra » =, 65—66 » » 131 år, samt för erhållande af sågblock om 25 cm diameter vid samma höjd i medeltal: i sydligaste Finland, 60”--61” n. br., 111 år » mellersta » =, 62?—63? » » 142 är » norra » =, 65*—66? » » 175 är Trädens höjd pä växtlig mark i slutna bestånd är i medeltal: vid 100 års ålder vid 160 är ålder södra Finland till 60? 30' n. br. = 25m 26,7 m i mellersta » » 64” » 21,4 m 23,2 m norra 18,4 m 20,3 m.Skogarna. 3 Tallen trifves bäst på friska krosstensmarker, i synnerhet om dessa äro något lerhaltiga: men den är lätt tillfredsställd såväl hvad beträffar klimat som jordmån och växer därför på de mest olikartade lokaliteter, såsom skarpa sandmoar, nästan nakna berg och klippor, sura myrar och andra försumpade marker. Den är dock i hög grad ljusfordrande och afkastar snart de grenar, hvilka under tillväxten blifva beskuggade; till följd häraf utbildar den i slutna bestånd eller i blandning med andra trädslag en vacker, cylindrisk och kvistfri stam, hvars elastiska, lätt arbetade, kådrika och därför hållbara ved gjort detta trädslag så eftersökt och för många ändamål nära nog oumbärligt ej blott hos oss utan i hela Europa, ja, på senare tider äfven i länder.bortom världshafven. Det nordiska tall- eller som det i trävarumarknaden vanligen kallas furuvirket ställes af sakkännare på grund af sin hårdhet och relativa kvist- renhet framom den vara, som produceras i mellersta Europa. I afseende å det i världsmarknaden betingade priset har finsk furu i allmänhet stått tillbaka såväl för exporten från Sverige, där sorteringen varit mera omsorgsfull och detaljerad än hos oss, som från norra Ryssland, där den relativt rikliga skogs- tillgången ända till senaste tid medgifvit ett ytterst noggrant och för exportören fördelaktigt urval af sortimentstimmer. Gjorda beräkningar angående tallens tillväxtförhållanden gifva vid handen, att på medelgod skogsmark och under i öfrigt normala förhållanden erfordras för vinnande af byggnadstimmer, som vid 7 m höjd mäter 20 cm i diameter, i medeltal: i sydligaste Finland, 60—61” n. br., 82 år » mellersta » =, 62—63 » » 105 är » norra » =, 65—66 » » 131 år, samt för erhållande af sågblock om 25 cm diameter vid samma höjd i medeltal: i sydligaste Finland, 60”--61” n. br., 111 år » mellersta » =, 62?—63? » » 142 är » norra » =, 65*—66? » » 175 är Trädens höjd pä växtlig mark i slutna bestånd är i medeltal: vid 100 års ålder vid 160 är ålder södra Finland till 60? 30' n. br. = 25m 26,7 m i mellersta » » 64” » 21,4 m 23,2 m norra 18,4 m 20,3 m.Skogarna. 3 Tallen trifves bäst på friska krosstensmarker, i synnerhet om dessa äro något lerhaltiga: men den är lätt tillfredsställd såväl hvad beträffar klimat som jordmån och växer därför på de mest olikartade lokaliteter, såsom skarpa sandmoar, nästan nakna berg och klippor, sura myrar och andra försumpade marker. Den är dock i hög grad ljusfordrande och afkastar snart de grenar, hvilka under tillväxten blifva beskuggade; till följd häraf utbildar den i slutna bestånd eller i blandning med andra trädslag en vacker, cylindrisk och kvistfri stam, hvars elastiska, lätt arbetade, kådrika och därför hållbara ved gjort detta trädslag så eftersökt och för många ändamål nära nog oumbärligt ej blott hos oss utan i hela Europa, ja, på senare tider äfven i länder.bortom världshafven. Det nordiska tall- eller som det i trävarumarknaden vanligen kallas furuvirket ställes af sakkännare på grund af sin hårdhet och relativa kvist- renhet framom den vara, som produceras i mellersta Europa. I afseende å det i världsmarknaden betingade priset har finsk furu i allmänhet stått tillbaka såväl för exporten från Sverige, där sorteringen varit mera omsorgsfull och detaljerad än hos oss, som från norra Ryssland, där den relativt rikliga skogs- tillgången ända till senaste tid medgifvit ett ytterst noggrant och för exportören fördelaktigt urval af sortimentstimmer. Gjorda beräkningar angående tallens tillväxtförhållanden gifva vid handen, att på medelgod skogsmark och under i öfrigt normala förhållanden erfordras för vinnande af byggnadstimmer, som vid 7 m höjd mäter 20 cm i diameter, i medeltal: i sydligaste Finland, 60—61” n. br., 82 år » mellersta » =, 62—63 » » 105 är » norra » =, 65—66 » » 131 år, samt för erhållande af sågblock om 25 cm diameter vid samma höjd i medeltal: i sydligaste Finland, 60”--61” n. br., 111 år » mellersta » =, 62?—63? » » 142 är » norra » =, 65*—66? » » 175 är Trädens höjd pä växtlig mark i slutna bestånd är i medeltal: vid 100 års ålder vid 160 är ålder södra Finland till 60? 30' n. br. = 25m 26,7 m i mellersta » » 64” » 21,4 m 23,2 m norra 18,4 m 20,3 m. --- 4 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. En af de högsta tallar, som frän värt land blifvit kända, fälldes i Tusby socken och mätte 35,6 m i längd; ännu ilvalo- joki dalen ha undantagsvis anträffats träd af ända till 30 m höjd, medan 200—250 år gamla furor i dessa trakter vanligen mäta blott 12—14 m i höjd. Granen (Picea excelsa Link.) är näst tallen Finlands i ekonomiskt afseende viktigaste trädslag och täflar med denna i förmåga att uthärda klimatets stränghet. I vissa delar af landet, t. ex. kustsocknarna i Vasa län, åtskilliga orter i sydvestra Fin- land, stora delar af Kuusamo och Pudasjärvi, är granen i för- hållande till tallen absolut öfvervägande. I Enontekis upphör granen ett stycke norr om Ounastunturi och i Enare anträffas norr om Ivalojoki dalen i allmänhet endast spridda mindre be- stånd och enstaka granar; sådana växa ännu nära sjön Nitshijärvi (69” 15--20' n. br.) samt längs Paatsjoki ännu något nordligare eller vid 69” 27” n. br. Granen upphör således i Finska Lapp- marken ett stycke nedanom tallen, men går i Ryska Lappmarken och norra Ryssland i allmänhet längre än denna mot norden. Äfven på sluttningarna af de fjäll, i hvilkas närhet granskog förekommer, stiger granen i det närmaste lika högt som tallen, någon gång, t. ex. på Pallastunturit, till och med högre. På Hammasuro, norr om Ivalojoki, är en enstaka granbuske funnen ännu vid 424 m höjd öfver hafvet. För att uppnå normal utveckling ställer granen större fordringar på markens bördighet och framförallt fuktighet, än tallen. Däremot trifves den nöjaktigt äfven i tämligen stark skugga och intränger därför regelbundet i bestånd af andra träd- slag, särskildt tallskog, där marken ej är mycket torr och hård. Under äldre tider gynnades tallen på granens bekostnad genom de så vanliga omfattande fareldarna och det i stort bedrifna svedjebruket, medan för närvarande ett omvändt inflytande gör sig gällande genom det i våra skogar nu brukliga blädningshygget. Af granen finnas i vårt land åtskilliga varieteter och af- vikande former, t. ex. de genom mera rundade kottefjäll ut- märkta varr. medioxima och obovata, slokgranen, ormgranen, dvärglika och blekbarriga former o. s. v. På världsmarknaden står granvirket oftast något lägre i pris än samma dimensioner af tall; en skillnad af 20 9/o är ganska vanlig. En kolossal och ständigt stigande efterfrägan har gra-4 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. En af de högsta tallar, som frän värt land blifvit kända, fälldes i Tusby socken och mätte 35,6 m i längd; ännu ilvalo- joki dalen ha undantagsvis anträffats träd af ända till 30 m höjd, medan 200—250 år gamla furor i dessa trakter vanligen mäta blott 12—14 m i höjd. Granen (Picea excelsa Link.) är näst tallen Finlands i ekonomiskt afseende viktigaste trädslag och täflar med denna i förmåga att uthärda klimatets stränghet. I vissa delar af landet, t. ex. kustsocknarna i Vasa län, åtskilliga orter i sydvestra Fin- land, stora delar af Kuusamo och Pudasjärvi, är granen i för- hållande till tallen absolut öfvervägande. I Enontekis upphör granen ett stycke norr om Ounastunturi och i Enare anträffas norr om Ivalojoki dalen i allmänhet endast spridda mindre be- stånd och enstaka granar; sådana växa ännu nära sjön Nitshijärvi (69” 15--20' n. br.) samt längs Paatsjoki ännu något nordligare eller vid 69” 27” n. br. Granen upphör således i Finska Lapp- marken ett stycke nedanom tallen, men går i Ryska Lappmarken och norra Ryssland i allmänhet längre än denna mot norden. Äfven på sluttningarna af de fjäll, i hvilkas närhet granskog förekommer, stiger granen i det närmaste lika högt som tallen, någon gång, t. ex. på Pallastunturit, till och med högre. På Hammasuro, norr om Ivalojoki, är en enstaka granbuske funnen ännu vid 424 m höjd öfver hafvet. För att uppnå normal utveckling ställer granen större fordringar på markens bördighet och framförallt fuktighet, än tallen. Däremot trifves den nöjaktigt äfven i tämligen stark skugga och intränger därför regelbundet i bestånd af andra träd- slag, särskildt tallskog, där marken ej är mycket torr och hård. Under äldre tider gynnades tallen på granens bekostnad genom de så vanliga omfattande fareldarna och det i stort bedrifna svedjebruket, medan för närvarande ett omvändt inflytande gör sig gällande genom det i våra skogar nu brukliga blädningshygget. Af granen finnas i vårt land åtskilliga varieteter och af- vikande former, t. ex. de genom mera rundade kottefjäll ut- märkta varr. medioxima och obovata, slokgranen, ormgranen, dvärglika och blekbarriga former o. s. v. På världsmarknaden står granvirket oftast något lägre i pris än samma dimensioner af tall; en skillnad af 20 9/o är ganska vanlig. En kolossal och ständigt stigande efterfrägan har gra-4 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. En af de högsta tallar, som frän värt land blifvit kända, fälldes i Tusby socken och mätte 35,6 m i längd; ännu ilvalo- joki dalen ha undantagsvis anträffats träd af ända till 30 m höjd, medan 200—250 år gamla furor i dessa trakter vanligen mäta blott 12—14 m i höjd. Granen (Picea excelsa Link.) är näst tallen Finlands i ekonomiskt afseende viktigaste trädslag och täflar med denna i förmåga att uthärda klimatets stränghet. I vissa delar af landet, t. ex. kustsocknarna i Vasa län, åtskilliga orter i sydvestra Fin- land, stora delar af Kuusamo och Pudasjärvi, är granen i för- hållande till tallen absolut öfvervägande. I Enontekis upphör granen ett stycke norr om Ounastunturi och i Enare anträffas norr om Ivalojoki dalen i allmänhet endast spridda mindre be- stånd och enstaka granar; sådana växa ännu nära sjön Nitshijärvi (69” 15--20' n. br.) samt längs Paatsjoki ännu något nordligare eller vid 69” 27” n. br. Granen upphör således i Finska Lapp- marken ett stycke nedanom tallen, men går i Ryska Lappmarken och norra Ryssland i allmänhet längre än denna mot norden. Äfven på sluttningarna af de fjäll, i hvilkas närhet granskog förekommer, stiger granen i det närmaste lika högt som tallen, någon gång, t. ex. på Pallastunturit, till och med högre. På Hammasuro, norr om Ivalojoki, är en enstaka granbuske funnen ännu vid 424 m höjd öfver hafvet. För att uppnå normal utveckling ställer granen större fordringar på markens bördighet och framförallt fuktighet, än tallen. Däremot trifves den nöjaktigt äfven i tämligen stark skugga och intränger därför regelbundet i bestånd af andra träd- slag, särskildt tallskog, där marken ej är mycket torr och hård. Under äldre tider gynnades tallen på granens bekostnad genom de så vanliga omfattande fareldarna och det i stort bedrifna svedjebruket, medan för närvarande ett omvändt inflytande gör sig gällande genom det i våra skogar nu brukliga blädningshygget. Af granen finnas i vårt land åtskilliga varieteter och af- vikande former, t. ex. de genom mera rundade kottefjäll ut- märkta varr. medioxima och obovata, slokgranen, ormgranen, dvärglika och blekbarriga former o. s. v. På världsmarknaden står granvirket oftast något lägre i pris än samma dimensioner af tall; en skillnad af 20 9/o är ganska vanlig. En kolossal och ständigt stigande efterfrägan har gra- --- Skogarna. 5 nen rönt under senaste decennier såsom underlag för den hastigt uppblomstrande papp- och trämasse-industrin, hvilken åtnöjer sig med klena dimensioner. Granens tjocklekstillväxt är merendels något svagare än tallens. För uppnäende af stammar, hvilka vid 7 m höjd mäta 20, resp. 25 cm i diameter, åtgår på medelgod skogsmark i medeltal: 20 cm i diam. 25 cm i diam. i södra Finland (60”—62”) 96 år 116 år » mellersta » (62*—65?) 123 » 153 » » norra » = (65*—67) 162 » 202 » Granens längdtillväxt är i allmänhet bäde snabbare och absolut större än tallens. Pä medelgod skogsmark i södra Fin- land äro träden i jämnåriga och slutna bestånd i medeltal vid 100 års ålder 25,5 m och vid 160 år 30 m höga. Det veterligen högsta träd, som vuxit i Finland, var en gran växande på frisk krosstensjord i Evois och mätande 141 fot (41,9 m); träd af 35 å 36 m höjd höra dock redan i södra Finland till undantagen. Ännu i höga norden står granen i afseende å sin utveckling på höjden icke tillbaka för tallen; vid nordgränsen nära Ounas- tunturi när den ännu en höjd af 18,1 m. Ofta är kronan här päfallande smal och cylindrisk, stundom äfven mängtoppig. Vid tilltagande ålder visar sig vanligen hos granen kärn- röta längt tidigare än hos tallen. Äldre granskogar i södra Fin- land räkna vanligen ej mer än 130 ä 150 är, och mer än 350 är gamla träd ses knappt i södra Finland, medan tallar af 500 ärs älder och t. o. m. därutöfver där anträffats. Sannolikt för- hindras granen genom afverkning att uppnä en högre älders- gräns, ty i Lappland äro uräldriga granar med ihälig stam iakt- tagna, hvilka med all säkerhet hafva en högre ålder än 500 är. Af björken finnas två hvarandra tämligen närastäende arter: masur- eller hängbjörken (Betula verrucosa Ehrh.) och glasbjörken (B. odorata Bechst.), förutom diverse hybrida for- mer och den till risväxterna hörande dvärgbjörken (B. nana). Björken bildar hufvudmassan af vära löfskogar och är sälunda Finlands viktigaste löfträd. Öfver större delen af landet är det glasbjörken, som härvid spelar hufvudrollen; den är äfven i af- seende å såväl ständort som klimat förnöjsammare än masur-Skogarna. 5 nen rönt under senaste decennier såsom underlag för den hastigt uppblomstrande papp- och trämasse-industrin, hvilken åtnöjer sig med klena dimensioner. Granens tjocklekstillväxt är merendels något svagare än tallens. För uppnäende af stammar, hvilka vid 7 m höjd mäta 20, resp. 25 cm i diameter, åtgår på medelgod skogsmark i medeltal: 20 cm i diam. 25 cm i diam. i södra Finland (60”—62”) 96 år 116 år » mellersta » (62*—65?) 123 » 153 » » norra » = (65*—67) 162 » 202 » Granens längdtillväxt är i allmänhet bäde snabbare och absolut större än tallens. Pä medelgod skogsmark i södra Fin- land äro träden i jämnåriga och slutna bestånd i medeltal vid 100 års ålder 25,5 m och vid 160 år 30 m höga. Det veterligen högsta träd, som vuxit i Finland, var en gran växande på frisk krosstensjord i Evois och mätande 141 fot (41,9 m); träd af 35 å 36 m höjd höra dock redan i södra Finland till undantagen. Ännu i höga norden står granen i afseende å sin utveckling på höjden icke tillbaka för tallen; vid nordgränsen nära Ounas- tunturi när den ännu en höjd af 18,1 m. Ofta är kronan här päfallande smal och cylindrisk, stundom äfven mängtoppig. Vid tilltagande ålder visar sig vanligen hos granen kärn- röta längt tidigare än hos tallen. Äldre granskogar i södra Fin- land räkna vanligen ej mer än 130 ä 150 är, och mer än 350 är gamla träd ses knappt i södra Finland, medan tallar af 500 ärs älder och t. o. m. därutöfver där anträffats. Sannolikt för- hindras granen genom afverkning att uppnä en högre älders- gräns, ty i Lappland äro uräldriga granar med ihälig stam iakt- tagna, hvilka med all säkerhet hafva en högre ålder än 500 är. Af björken finnas två hvarandra tämligen närastäende arter: masur- eller hängbjörken (Betula verrucosa Ehrh.) och glasbjörken (B. odorata Bechst.), förutom diverse hybrida for- mer och den till risväxterna hörande dvärgbjörken (B. nana). Björken bildar hufvudmassan af vära löfskogar och är sälunda Finlands viktigaste löfträd. Öfver större delen af landet är det glasbjörken, som härvid spelar hufvudrollen; den är äfven i af- seende å såväl ständort som klimat förnöjsammare än masur-Skogarna. 5 nen rönt under senaste decennier såsom underlag för den hastigt uppblomstrande papp- och trämasse-industrin, hvilken åtnöjer sig med klena dimensioner. Granens tjocklekstillväxt är merendels något svagare än tallens. För uppnäende af stammar, hvilka vid 7 m höjd mäta 20, resp. 25 cm i diameter, åtgår på medelgod skogsmark i medeltal: 20 cm i diam. 25 cm i diam. i södra Finland (60”—62”) 96 år 116 år » mellersta » (62*—65?) 123 » 153 » » norra » = (65*—67) 162 » 202 » Granens längdtillväxt är i allmänhet bäde snabbare och absolut större än tallens. Pä medelgod skogsmark i södra Fin- land äro träden i jämnåriga och slutna bestånd i medeltal vid 100 års ålder 25,5 m och vid 160 år 30 m höga. Det veterligen högsta träd, som vuxit i Finland, var en gran växande på frisk krosstensjord i Evois och mätande 141 fot (41,9 m); träd af 35 å 36 m höjd höra dock redan i södra Finland till undantagen. Ännu i höga norden står granen i afseende å sin utveckling på höjden icke tillbaka för tallen; vid nordgränsen nära Ounas- tunturi när den ännu en höjd af 18,1 m. Ofta är kronan här päfallande smal och cylindrisk, stundom äfven mängtoppig. Vid tilltagande ålder visar sig vanligen hos granen kärn- röta längt tidigare än hos tallen. Äldre granskogar i södra Fin- land räkna vanligen ej mer än 130 ä 150 är, och mer än 350 är gamla träd ses knappt i södra Finland, medan tallar af 500 ärs älder och t. o. m. därutöfver där anträffats. Sannolikt för- hindras granen genom afverkning att uppnä en högre älders- gräns, ty i Lappland äro uräldriga granar med ihälig stam iakt- tagna, hvilka med all säkerhet hafva en högre ålder än 500 är. Af björken finnas två hvarandra tämligen närastäende arter: masur- eller hängbjörken (Betula verrucosa Ehrh.) och glasbjörken (B. odorata Bechst.), förutom diverse hybrida for- mer och den till risväxterna hörande dvärgbjörken (B. nana). Björken bildar hufvudmassan af vära löfskogar och är sälunda Finlands viktigaste löfträd. Öfver större delen af landet är det glasbjörken, som härvid spelar hufvudrollen; den är äfven i af- seende å såväl ständort som klimat förnöjsammare än masur- --- 6 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. björken, och uppträder sälunda exempelvis pä försumpad mark nästan enbart. I norra Finland blir glasbjörken allt mera rä- dande och bildar uteslutande den hos oss ganska vidsträckta s. k. björkregionen i Lappland ofvanom tallgränsen. Detta björkbälte pä tjällsluttningarna har vanligen en vertikal utsträck- ning af 100—150 m; träden äro här 2,5—3,5 m höga, med smä, fasta och bukiga blad och ofta flere stammar från samma rot; de enskilda stammarnas ålder når merendels ej öfver 100 år. Äfven inom fjällregionen anträffas glasbjörken allmänt som en längs marken krypande buske, t. ex. längs hela ishafskusten och på Peldoaivi fjällen till 540 m höjd. Längre söderut blir arten ett medelstort träd med slät, hvit bark (näfver) och något styft utåtriktade kvistar. Masurbjörken är i stora delar af södra och sydvestra skär- gården absolut öfvervägande i förhållande till glasbjörken, inom vissa mindre områden t. o. m. så godt som ensamt uppträdande. Öfver hela södra och mellersta Finland är den vanlig och äfven, ehuru i mindre utsträckning, beståndbildande. I norra Finland blir den allt mera sällsynt, men är anträffad ännu i Paatsjoki dalen. Barken är vanligen tidigt sprickfull, kvistarna smidiga, ofta slakt nedhängande, bladen fasta och harziga (därför förfär- digas badkvastar enbart af denna). I parker och anläggningar föredrages masurbjörken för sin större hållbarhet, samt resligare och prydligare växt. I ekonomiskt afseende äro de båda björkarna tämligen lik- värdiga och hafva sin största betydelse som ett utmärkt bränn- material, hvarjämte det hårda och sega virket funnit en vidt- gående användning för fabrikation af möbel och husgeråd. Näf ret är af ålder användt som taktäckningsmedel samt för hvarje- handa handslöjd (fordom i synnerhet skodon: »virsut»). Under senaste tid har björken äfven för exporten erhållit betydelse vid fabrikation af trädrullar o. d. (»sgvares»). Äfven af al förekomma hos oss två arter, klibbalen (Al- nus glutinosa) och gråalen (4. incana). Den förra bildar i södra Finland bestånd på frisk kärrmark, men uppträder vanligen mer eller mindre ymnigt på en smal strandremsa längs vattendragen och saltsjöstranden. Dess ymnighet aftager snabbare i det inre af landet än vid kusten, där den är allmän ännu vid Gamla- karleby och når upp till Ijo (65” 27); i det inre af landet är6 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. björken, och uppträder sälunda exempelvis pä försumpad mark nästan enbart. I norra Finland blir glasbjörken allt mera rä- dande och bildar uteslutande den hos oss ganska vidsträckta s. k. björkregionen i Lappland ofvanom tallgränsen. Detta björkbälte pä tjällsluttningarna har vanligen en vertikal utsträck- ning af 100—150 m; träden äro här 2,5—3,5 m höga, med smä, fasta och bukiga blad och ofta flere stammar från samma rot; de enskilda stammarnas ålder når merendels ej öfver 100 år. Äfven inom fjällregionen anträffas glasbjörken allmänt som en längs marken krypande buske, t. ex. längs hela ishafskusten och på Peldoaivi fjällen till 540 m höjd. Längre söderut blir arten ett medelstort träd med slät, hvit bark (näfver) och något styft utåtriktade kvistar. Masurbjörken är i stora delar af södra och sydvestra skär- gården absolut öfvervägande i förhållande till glasbjörken, inom vissa mindre områden t. o. m. så godt som ensamt uppträdande. Öfver hela södra och mellersta Finland är den vanlig och äfven, ehuru i mindre utsträckning, beståndbildande. I norra Finland blir den allt mera sällsynt, men är anträffad ännu i Paatsjoki dalen. Barken är vanligen tidigt sprickfull, kvistarna smidiga, ofta slakt nedhängande, bladen fasta och harziga (därför förfär- digas badkvastar enbart af denna). I parker och anläggningar föredrages masurbjörken för sin större hållbarhet, samt resligare och prydligare växt. I ekonomiskt afseende äro de båda björkarna tämligen lik- värdiga och hafva sin största betydelse som ett utmärkt bränn- material, hvarjämte det hårda och sega virket funnit en vidt- gående användning för fabrikation af möbel och husgeråd. Näf ret är af ålder användt som taktäckningsmedel samt för hvarje- handa handslöjd (fordom i synnerhet skodon: »virsut»). Under senaste tid har björken äfven för exporten erhållit betydelse vid fabrikation af trädrullar o. d. (»sgvares»). Äfven af al förekomma hos oss två arter, klibbalen (Al- nus glutinosa) och gråalen (4. incana). Den förra bildar i södra Finland bestånd på frisk kärrmark, men uppträder vanligen mer eller mindre ymnigt på en smal strandremsa längs vattendragen och saltsjöstranden. Dess ymnighet aftager snabbare i det inre af landet än vid kusten, där den är allmän ännu vid Gamla- karleby och når upp till Ijo (65” 27); i det inre af landet är6 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. björken, och uppträder sälunda exempelvis pä försumpad mark nästan enbart. I norra Finland blir glasbjörken allt mera rä- dande och bildar uteslutande den hos oss ganska vidsträckta s. k. björkregionen i Lappland ofvanom tallgränsen. Detta björkbälte pä tjällsluttningarna har vanligen en vertikal utsträck- ning af 100—150 m; träden äro här 2,5—3,5 m höga, med smä, fasta och bukiga blad och ofta flere stammar från samma rot; de enskilda stammarnas ålder når merendels ej öfver 100 år. Äfven inom fjällregionen anträffas glasbjörken allmänt som en längs marken krypande buske, t. ex. längs hela ishafskusten och på Peldoaivi fjällen till 540 m höjd. Längre söderut blir arten ett medelstort träd med slät, hvit bark (näfver) och något styft utåtriktade kvistar. Masurbjörken är i stora delar af södra och sydvestra skär- gården absolut öfvervägande i förhållande till glasbjörken, inom vissa mindre områden t. o. m. så godt som ensamt uppträdande. Öfver hela södra och mellersta Finland är den vanlig och äfven, ehuru i mindre utsträckning, beståndbildande. I norra Finland blir den allt mera sällsynt, men är anträffad ännu i Paatsjoki dalen. Barken är vanligen tidigt sprickfull, kvistarna smidiga, ofta slakt nedhängande, bladen fasta och harziga (därför förfär- digas badkvastar enbart af denna). I parker och anläggningar föredrages masurbjörken för sin större hållbarhet, samt resligare och prydligare växt. I ekonomiskt afseende äro de båda björkarna tämligen lik- värdiga och hafva sin största betydelse som ett utmärkt bränn- material, hvarjämte det hårda och sega virket funnit en vidt- gående användning för fabrikation af möbel och husgeråd. Näf ret är af ålder användt som taktäckningsmedel samt för hvarje- handa handslöjd (fordom i synnerhet skodon: »virsut»). Under senaste tid har björken äfven för exporten erhållit betydelse vid fabrikation af trädrullar o. d. (»sgvares»). Äfven af al förekomma hos oss två arter, klibbalen (Al- nus glutinosa) och gråalen (4. incana). Den förra bildar i södra Finland bestånd på frisk kärrmark, men uppträder vanligen mer eller mindre ymnigt på en smal strandremsa längs vattendragen och saltsjöstranden. Dess ymnighet aftager snabbare i det inre af landet än vid kusten, där den är allmän ännu vid Gamla- karleby och når upp till Ijo (65” 27); i det inre af landet är --- Skogarna. 7 klibbalen redan från 63” sällsyntare, men är funnen ännu i Kärsämäki och Sotkamo. Gråalen upptager, synnerligen i mellersta och östra Finland, betydande arealer, vanligen på gamla svedjemarker och på tillandningar, och inrotar sig äfven eljes lätt på betesmarker och ängsbackar; i skärgården vid Finska viken och Östersjön visar den sig endast undantagsvis, men möter talrikt redan någon km från kusten. Norrut går den, ehuru förkrympt och betyd- ligt sällsyntare, nästan lika långt som glasbjörken. Den när aldrig samma dimensioner som klibbalen, håller sig gärna busk- artad och eger betydelse hufvudsakligen för löftäkt, vedbrand och såsom strö. Eken (Qvercus pedunculata Ehrh.) når redan i sydligaste Finland nordgränsen för sin spontana utbredning, och uppträder öfver hufvud endast sällan beståndbildande, utan mest insprängd bland andra träd eller i mindre dungar. Den håller sig meren- dels nära kusten, det anmärkningsvärdaste undantaget härifrån är dess förekomst kring Lojo sjöarna. Öster om Borgå finnes en stor lucka i artens utbredning, men den visar sig sedan å nyo kring Viborgska viken samt i södra delen af Karelska näset. Som skogsträd har eken hos oss sålunda ringa betydelse; möj- ligen har den förut egt större utbredning; härpå tyder bland annat förekomsten af ett sannolikt spontant, numera nedhugget träd i Kalvola. I trakten vester om Helsingfors skall eken ännu under förra århundradet vuxit i större mängd och den är äfven funnen fossil, ehuru tills vidare ej långt utom sitt nuvarande ut- bredningsområde. Planterad når eken ännu vid Kuopio en höjd af nära 13 m; i Uleåborg blir den endast buskartad, men ännu i Torneå har den i skyddadt läge under flere år hållit sig. På Valamo hafva själfsådda telningar observerats. Den äldre svenska lagstiftningen tillade eken natur af regale, äfven då den växte på enskild mark, detta antagligen mest af hänsyn till krigsflottans behof af ektimmer. Huruvida det därmed åsyftade skyddet för eken verkligen uppnåddes kan dock med skäl ifrågasättas. Aspen (Populus tremula L.) är ett allmänt skogsträd, hvil- ket norrut gär ungefär lika längt som björken, men sällan bil- dar rena beständ och ej heller eger större betydelse i ekono- miskt afseende. Ehuru den för att trifvas väl fordrar en friskSkogarna. 7 klibbalen redan från 63” sällsyntare, men är funnen ännu i Kärsämäki och Sotkamo. Gråalen upptager, synnerligen i mellersta och östra Finland, betydande arealer, vanligen på gamla svedjemarker och på tillandningar, och inrotar sig äfven eljes lätt på betesmarker och ängsbackar; i skärgården vid Finska viken och Östersjön visar den sig endast undantagsvis, men möter talrikt redan någon km från kusten. Norrut går den, ehuru förkrympt och betyd- ligt sällsyntare, nästan lika långt som glasbjörken. Den när aldrig samma dimensioner som klibbalen, håller sig gärna busk- artad och eger betydelse hufvudsakligen för löftäkt, vedbrand och såsom strö. Eken (Qvercus pedunculata Ehrh.) når redan i sydligaste Finland nordgränsen för sin spontana utbredning, och uppträder öfver hufvud endast sällan beståndbildande, utan mest insprängd bland andra träd eller i mindre dungar. Den håller sig meren- dels nära kusten, det anmärkningsvärdaste undantaget härifrån är dess förekomst kring Lojo sjöarna. Öster om Borgå finnes en stor lucka i artens utbredning, men den visar sig sedan å nyo kring Viborgska viken samt i södra delen af Karelska näset. Som skogsträd har eken hos oss sålunda ringa betydelse; möj- ligen har den förut egt större utbredning; härpå tyder bland annat förekomsten af ett sannolikt spontant, numera nedhugget träd i Kalvola. I trakten vester om Helsingfors skall eken ännu under förra århundradet vuxit i större mängd och den är äfven funnen fossil, ehuru tills vidare ej långt utom sitt nuvarande ut- bredningsområde. Planterad når eken ännu vid Kuopio en höjd af nära 13 m; i Uleåborg blir den endast buskartad, men ännu i Torneå har den i skyddadt läge under flere år hållit sig. På Valamo hafva själfsådda telningar observerats. Den äldre svenska lagstiftningen tillade eken natur af regale, äfven då den växte på enskild mark, detta antagligen mest af hänsyn till krigsflottans behof af ektimmer. Huruvida det därmed åsyftade skyddet för eken verkligen uppnåddes kan dock med skäl ifrågasättas. Aspen (Populus tremula L.) är ett allmänt skogsträd, hvil- ket norrut gär ungefär lika längt som björken, men sällan bil- dar rena beständ och ej heller eger större betydelse i ekono- miskt afseende. Ehuru den för att trifvas väl fordrar en friskSkogarna. 7 klibbalen redan från 63” sällsyntare, men är funnen ännu i Kärsämäki och Sotkamo. Gråalen upptager, synnerligen i mellersta och östra Finland, betydande arealer, vanligen på gamla svedjemarker och på tillandningar, och inrotar sig äfven eljes lätt på betesmarker och ängsbackar; i skärgården vid Finska viken och Östersjön visar den sig endast undantagsvis, men möter talrikt redan någon km från kusten. Norrut går den, ehuru förkrympt och betyd- ligt sällsyntare, nästan lika långt som glasbjörken. Den när aldrig samma dimensioner som klibbalen, håller sig gärna busk- artad och eger betydelse hufvudsakligen för löftäkt, vedbrand och såsom strö. Eken (Qvercus pedunculata Ehrh.) når redan i sydligaste Finland nordgränsen för sin spontana utbredning, och uppträder öfver hufvud endast sällan beståndbildande, utan mest insprängd bland andra träd eller i mindre dungar. Den håller sig meren- dels nära kusten, det anmärkningsvärdaste undantaget härifrån är dess förekomst kring Lojo sjöarna. Öster om Borgå finnes en stor lucka i artens utbredning, men den visar sig sedan å nyo kring Viborgska viken samt i södra delen af Karelska näset. Som skogsträd har eken hos oss sålunda ringa betydelse; möj- ligen har den förut egt större utbredning; härpå tyder bland annat förekomsten af ett sannolikt spontant, numera nedhugget träd i Kalvola. I trakten vester om Helsingfors skall eken ännu under förra århundradet vuxit i större mängd och den är äfven funnen fossil, ehuru tills vidare ej långt utom sitt nuvarande ut- bredningsområde. Planterad når eken ännu vid Kuopio en höjd af nära 13 m; i Uleåborg blir den endast buskartad, men ännu i Torneå har den i skyddadt läge under flere år hållit sig. På Valamo hafva själfsådda telningar observerats. Den äldre svenska lagstiftningen tillade eken natur af regale, äfven då den växte på enskild mark, detta antagligen mest af hänsyn till krigsflottans behof af ektimmer. Huruvida det därmed åsyftade skyddet för eken verkligen uppnåddes kan dock med skäl ifrågasättas. Aspen (Populus tremula L.) är ett allmänt skogsträd, hvil- ket norrut gär ungefär lika längt som björken, men sällan bil- dar rena beständ och ej heller eger större betydelse i ekono- miskt afseende. Ehuru den för att trifvas väl fordrar en frisk --- och någorlunda kraftig jordmån, ses ej sällan äfven skarpa mo- marker rikligt beströdda med låga, tvinande asptelningar. Dess hvita och mjuka ved användes något vid slöjd af kärl och har varit särskildt eftersökt för tändsticksfabrikationen samt i sådant afseende äfven varit föremål för export. Efter dessa inhemska trädslag förtjänar ännu att nämnas ett utländskt, sibiriska lärkträdet (Larix sibirica Led.), hvilket synes egna sig för införande i våra skogar. Den största för- medels kultur frambragta skog af detta trädslag befinner sig, märkvärdigt nog, i Finland. År 1738 inrättades på ryska marin- ministeriets föranstaltande i Nykyrka socken vid ryska gränsen en park om 100 ha, hvaraf omkring 20 ha är bevuxen med nämnda lärkträd, resten med tall och gran. De därstädes före- kommande lärkträden uppgå till 8 ä 9,000 och utmärka sig ge- nom en särdeles vacker växt, med ovanligt rika och nästan kvistfria stammar till en höjd af 18—24 m. Vid gjord mätning har det visat sig att träden redan vid 90 är kunnat uppnå en höjd af 35 m och en diameter af 46 cm vid brösthöjd. För öfrigt odlas detta träd endast här och där, enstaka eller i små grupper; det trifves ännu bra i Simo (65? 45'n. br.), men håller sig i Enare dvärgartadt. — Det europeiska lärkträdet äter blef för omkring 50 är sedan infördt i sydvestra Finland. — Pichtagranen gär ännu bra i Enare, cembratallen äter blir därstädes krypande, men frodas ännu i Torneä socken. Den trädvegetation, som för närvarande herskar i Finland, är relativt ung och har tagit sin början under kvartärperiodens sista skede eller under postglacial tid (jf. texten till kartan n:o 4). Föregängen af en arktisk vegetation, bestäende bland annat af fjällsippa (Dryas), fjällvide (Salix polaris) och dvärgbjörk, invan- drade vid den s. k. Ancylus-tidens början björken (B. odorata) till de delar af landet, som redan framträdt öfver hafsytan. Den följdes antagligen tätt i spären af aspen, äfvensom senare, i den män klimatet gestaltade sig allt gynnsammare, af tallen, hvilken af allt att döma var dominerande under större delen af Ancylus- tiden. Nägot annat trädslag, som skulle i nämnvärd grad kun- nat göra tallen platsen stridig, visade sig icke förr, än eken mot slutet af Ancylustiden inkom och i sydligaste Finland började uppträda beständbildande. Öfriga trädslag, som torde invandrat och någorlunda kraftig jordmån, ses ej sällan äfven skarpa mo- marker rikligt beströdda med låga, tvinande asptelningar. Dess hvita och mjuka ved användes något vid slöjd af kärl och har varit särskildt eftersökt för tändsticksfabrikationen samt i sådant afseende äfven varit föremål för export. Efter dessa inhemska trädslag förtjänar ännu att nämnas ett utländskt, sibiriska lärkträdet (Larix sibirica Led.), hvilket synes egna sig för införande i våra skogar. Den största för- medels kultur frambragta skog af detta trädslag befinner sig, märkvärdigt nog, i Finland. År 1738 inrättades på ryska marin- ministeriets föranstaltande i Nykyrka socken vid ryska gränsen en park om 100 ha, hvaraf omkring 20 ha är bevuxen med nämnda lärkträd, resten med tall och gran. De därstädes före- kommande lärkträden uppgå till 8 ä 9,000 och utmärka sig ge- nom en särdeles vacker växt, med ovanligt rika och nästan kvistfria stammar till en höjd af 18—24 m. Vid gjord mätning har det visat sig att träden redan vid 90 är kunnat uppnå en höjd af 35 m och en diameter af 46 cm vid brösthöjd. För öfrigt odlas detta träd endast här och där, enstaka eller i små grupper; det trifves ännu bra i Simo (65? 45'n. br.), men håller sig i Enare dvärgartadt. — Det europeiska lärkträdet äter blef för omkring 50 är sedan infördt i sydvestra Finland. — Pichtagranen gär ännu bra i Enare, cembratallen äter blir därstädes krypande, men frodas ännu i Torneä socken. Den trädvegetation, som för närvarande herskar i Finland, är relativt ung och har tagit sin början under kvartärperiodens sista skede eller under postglacial tid (jf. texten till kartan n:o 4). Föregängen af en arktisk vegetation, bestäende bland annat af fjällsippa (Dryas), fjällvide (Salix polaris) och dvärgbjörk, invan- drade vid den s. k. Ancylus-tidens början björken (B. odorata) till de delar af landet, som redan framträdt öfver hafsytan. Den följdes antagligen tätt i spären af aspen, äfvensom senare, i den män klimatet gestaltade sig allt gynnsammare, af tallen, hvilken af allt att döma var dominerande under större delen af Ancylus- tiden. Nägot annat trädslag, som skulle i nämnvärd grad kun- nat göra tallen platsen stridig, visade sig icke förr, än eken mot slutet af Ancylustiden inkom och i sydligaste Finland började uppträda beständbildande. Öfriga trädslag, som torde invandrat och någorlunda kraftig jordmån, ses ej sällan äfven skarpa mo- marker rikligt beströdda med låga, tvinande asptelningar. Dess hvita och mjuka ved användes något vid slöjd af kärl och har varit särskildt eftersökt för tändsticksfabrikationen samt i sådant afseende äfven varit föremål för export. Efter dessa inhemska trädslag förtjänar ännu att nämnas ett utländskt, sibiriska lärkträdet (Larix sibirica Led.), hvilket synes egna sig för införande i våra skogar. Den största för- medels kultur frambragta skog af detta trädslag befinner sig, märkvärdigt nog, i Finland. År 1738 inrättades på ryska marin- ministeriets föranstaltande i Nykyrka socken vid ryska gränsen en park om 100 ha, hvaraf omkring 20 ha är bevuxen med nämnda lärkträd, resten med tall och gran. De därstädes före- kommande lärkträden uppgå till 8 ä 9,000 och utmärka sig ge- nom en särdeles vacker växt, med ovanligt rika och nästan kvistfria stammar till en höjd af 18—24 m. Vid gjord mätning har det visat sig att träden redan vid 90 är kunnat uppnå en höjd af 35 m och en diameter af 46 cm vid brösthöjd. För öfrigt odlas detta träd endast här och där, enstaka eller i små grupper; det trifves ännu bra i Simo (65? 45'n. br.), men håller sig i Enare dvärgartadt. — Det europeiska lärkträdet äter blef för omkring 50 är sedan infördt i sydvestra Finland. — Pichtagranen gär ännu bra i Enare, cembratallen äter blir därstädes krypande, men frodas ännu i Torneä socken. Den trädvegetation, som för närvarande herskar i Finland, är relativt ung och har tagit sin början under kvartärperiodens sista skede eller under postglacial tid (jf. texten till kartan n:o 4). Föregängen af en arktisk vegetation, bestäende bland annat af fjällsippa (Dryas), fjällvide (Salix polaris) och dvärgbjörk, invan- drade vid den s. k. Ancylus-tidens början björken (B. odorata) till de delar af landet, som redan framträdt öfver hafsytan. Den följdes antagligen tätt i spären af aspen, äfvensom senare, i den män klimatet gestaltade sig allt gynnsammare, af tallen, hvilken af allt att döma var dominerande under större delen af Ancylus- tiden. Nägot annat trädslag, som skulle i nämnvärd grad kun- nat göra tallen platsen stridig, visade sig icke förr, än eken mot slutet af Ancylustiden inkom och i sydligaste Finland började uppträda beständbildande. Öfriga trädslag, som torde invandrat --- Skogarna. 9 på denna tid (lönn, ask, alm, lind, al och hassel) hafva knappast någonsin egt mera betydande andel i skogens sammansättning. Af sannolikt långt senare datum är i vårt land granen, hvilken torde inkommit till oss från öster och härifrån öfver Kvarken sedan invandrat till Skandinavien. Den gradvisa för- bättring i klimatet, hvilken egt rum efter istiden, nådde sannolikt sin höjdpunkt redan mot midten af den s. k. Litorinatiden, och många tecken, särskildt den redan omnämnda tillbakagången af exempelvis tall- och ekgränsen, antyda att samtidigt med den pågående höjningen af landet och med hafsvattnets aftagande sälta äfven en redan märkbar, ehuru kanske i och för sig ej betydande försämring af temperaturförhållandena egt rum. Beträffande denna framställning om trädslagen i Finland står förf. i särskild förbindelse hos prof. A. Osw. Kihlman för det arbete och de värdefulla inlägg, hvarmed han därvid biträdt. Privata skogar. Egoskiftet har varit en af de viktigaste ätgärder för landets utveckling. De första arbeten, som rörde skifte af jord, utfördes redan för mer än 200 är tillbaka, men hänförde sig dä endast till äker och äng. Sedan medlet af förra ärhundradet har i skiftet ingätt äfven skog, och nu omfattar det s. k. storskiftet alla tre egoslagen. De skogar, som blifvit genom skifte förda till mantalsatt jord, bilda de s. k. privata skogarna i landet. Öfver dessa förfogar jordegaren fritt, liksom öfver äker och äng, med undantag af de inskränkningar, som stadgats till förekommande af skogsförödelse. Den fria eganderätt, som odalmannen i Finland alltid ätnjutit, har ocksä betingat att, oaktadt landets öfver hufvud taget svaga jordmän och kalla, nordliga läge, ett jordbruk kunnat upp- stä och utveckla sig till den ständpunkt det för närvarande in- tager. Härtill hafva jämväl landets rika skogstillgängar i icke ringa mån medverkat, enär dessa lämnat virke icke blott till husbehof utan äfven till afsalu. Dessutom har skogen särskildt i fråga om svedje- och katningsbruket spelat en betydelsefull roll. Ehuru alltför skogsödande för att numera kunna godkän- nas, hafva vanligen dessa brukningssätt dock fordom frambragt inkomst åt landets innevånare; ett opartiskt bedömande måsteSkogarna. 9 på denna tid (lönn, ask, alm, lind, al och hassel) hafva knappast någonsin egt mera betydande andel i skogens sammansättning. Af sannolikt långt senare datum är i vårt land granen, hvilken torde inkommit till oss från öster och härifrån öfver Kvarken sedan invandrat till Skandinavien. Den gradvisa för- bättring i klimatet, hvilken egt rum efter istiden, nådde sannolikt sin höjdpunkt redan mot midten af den s. k. Litorinatiden, och många tecken, särskildt den redan omnämnda tillbakagången af exempelvis tall- och ekgränsen, antyda att samtidigt med den pågående höjningen af landet och med hafsvattnets aftagande sälta äfven en redan märkbar, ehuru kanske i och för sig ej betydande försämring af temperaturförhållandena egt rum. Beträffande denna framställning om trädslagen i Finland står förf. i särskild förbindelse hos prof. A. Osw. Kihlman för det arbete och de värdefulla inlägg, hvarmed han därvid biträdt. Privata skogar. Egoskiftet har varit en af de viktigaste ätgärder för landets utveckling. De första arbeten, som rörde skifte af jord, utfördes redan för mer än 200 är tillbaka, men hänförde sig dä endast till äker och äng. Sedan medlet af förra ärhundradet har i skiftet ingätt äfven skog, och nu omfattar det s. k. storskiftet alla tre egoslagen. De skogar, som blifvit genom skifte förda till mantalsatt jord, bilda de s. k. privata skogarna i landet. Öfver dessa förfogar jordegaren fritt, liksom öfver äker och äng, med undantag af de inskränkningar, som stadgats till förekommande af skogsförödelse. Den fria eganderätt, som odalmannen i Finland alltid ätnjutit, har ocksä betingat att, oaktadt landets öfver hufvud taget svaga jordmän och kalla, nordliga läge, ett jordbruk kunnat upp- stä och utveckla sig till den ständpunkt det för närvarande in- tager. Härtill hafva jämväl landets rika skogstillgängar i icke ringa mån medverkat, enär dessa lämnat virke icke blott till husbehof utan äfven till afsalu. Dessutom har skogen särskildt i fråga om svedje- och katningsbruket spelat en betydelsefull roll. Ehuru alltför skogsödande för att numera kunna godkän- nas, hafva vanligen dessa brukningssätt dock fordom frambragt inkomst åt landets innevånare; ett opartiskt bedömande måsteSkogarna. 9 på denna tid (lönn, ask, alm, lind, al och hassel) hafva knappast någonsin egt mera betydande andel i skogens sammansättning. Af sannolikt långt senare datum är i vårt land granen, hvilken torde inkommit till oss från öster och härifrån öfver Kvarken sedan invandrat till Skandinavien. Den gradvisa för- bättring i klimatet, hvilken egt rum efter istiden, nådde sannolikt sin höjdpunkt redan mot midten af den s. k. Litorinatiden, och många tecken, särskildt den redan omnämnda tillbakagången af exempelvis tall- och ekgränsen, antyda att samtidigt med den pågående höjningen af landet och med hafsvattnets aftagande sälta äfven en redan märkbar, ehuru kanske i och för sig ej betydande försämring af temperaturförhållandena egt rum. Beträffande denna framställning om trädslagen i Finland står förf. i särskild förbindelse hos prof. A. Osw. Kihlman för det arbete och de värdefulla inlägg, hvarmed han därvid biträdt. Privata skogar. Egoskiftet har varit en af de viktigaste ätgärder för landets utveckling. De första arbeten, som rörde skifte af jord, utfördes redan för mer än 200 är tillbaka, men hänförde sig dä endast till äker och äng. Sedan medlet af förra ärhundradet har i skiftet ingätt äfven skog, och nu omfattar det s. k. storskiftet alla tre egoslagen. De skogar, som blifvit genom skifte förda till mantalsatt jord, bilda de s. k. privata skogarna i landet. Öfver dessa förfogar jordegaren fritt, liksom öfver äker och äng, med undantag af de inskränkningar, som stadgats till förekommande af skogsförödelse. Den fria eganderätt, som odalmannen i Finland alltid ätnjutit, har ocksä betingat att, oaktadt landets öfver hufvud taget svaga jordmän och kalla, nordliga läge, ett jordbruk kunnat upp- stä och utveckla sig till den ständpunkt det för närvarande in- tager. Härtill hafva jämväl landets rika skogstillgängar i icke ringa mån medverkat, enär dessa lämnat virke icke blott till husbehof utan äfven till afsalu. Dessutom har skogen särskildt i fråga om svedje- och katningsbruket spelat en betydelsefull roll. Ehuru alltför skogsödande för att numera kunna godkän- nas, hafva vanligen dessa brukningssätt dock fordom frambragt inkomst åt landets innevånare; ett opartiskt bedömande måste --- 10 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. därför erkänna dem pä sin tid hafva varit af största vikt. I synnerhet svedjebruket, som sträckt sig öfver hela landet, intager en anmärkningsvärd plats i landets kulturutvecklings- historia. Svedjebruk. Under äldre tider och ännu vid kristendomens införande i landet bestod det af finnarne idkade äkerbruket hufvudsakligast i svedjande. Smäningom aftog det visserligen nägot, men var ännu i början af förra seklet den allmännaste jordbruksmetoden i större delen af landet. I slutet af seklet hade detta brukningssätt dock såväl i Nylands som Åbo och Björneborgs län sä godt som upphört. Under 1850-talet och närmaste tid därefter aftog svedjebruket ännu mera i synnerhet i Tavastehus län; men icke dess mindre förekommer det ännu i slutet af innevarande ärhundrade i stor utsträckning uti ganska olika delar af landet, ehuru egentligen mest i östra delen af Viborgs, S:t Michels och Kuopio län. En sammanställning af siffror, som blifvit hopbragta för en öfver svedjebruket i lan- det uppgjord karta för utställningen i Viborg är 1887, meddelas pä motstäende sida. Af denna framgär att svedjebruket är 1887 ännu fanns uti 124 kommuner, hvilkas sammanlagda areal är 101,317 km?. Pä klassen 1—5 % utfaller 19,863 km? eller 5,9% af landets areal 6—10 » 42,035 » » 12,9 » » » 11—15 » 9,081 » » 2,7 » » » 16—20 » 8,302 » » 2,7 » » » 21—25 » 8,667 » » 2,6 » » » 25—30 » 6, 263 » » 1,9 >» » » 30—38 » 6,206 » >» 1,9 » » » Summa 101,317 km? eller 30 %/ af landets areal. Uteslutas kolumnerna 1 och 2, säsom angifvande en skörd af endast 1—10 %o af hela skördebeloppet, reduceras dock denna vidd ansenligt eller till 11,8 % af landets areal. Ett sä allmänt brukningssätt, som svedjebruket varit, har naturligtvis ocksä gifvit upphof till olika brukningsformer. De vanligast förekommande äro:*) 1) svedjefall, 2) vanlig sved, *) Se: Grotenfelt, G. Det primitiva jordbrukets metoder i Finland under den historiska tiden. Helsingfors, 1809.10 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. därför erkänna dem pä sin tid hafva varit af största vikt. I synnerhet svedjebruket, som sträckt sig öfver hela landet, intager en anmärkningsvärd plats i landets kulturutvecklings- historia. Svedjebruk. Under äldre tider och ännu vid kristendomens införande i landet bestod det af finnarne idkade äkerbruket hufvudsakligast i svedjande. Smäningom aftog det visserligen nägot, men var ännu i början af förra seklet den allmännaste jordbruksmetoden i större delen af landet. I slutet af seklet hade detta brukningssätt dock såväl i Nylands som Åbo och Björneborgs län sä godt som upphört. Under 1850-talet och närmaste tid därefter aftog svedjebruket ännu mera i synnerhet i Tavastehus län; men icke dess mindre förekommer det ännu i slutet af innevarande ärhundrade i stor utsträckning uti ganska olika delar af landet, ehuru egentligen mest i östra delen af Viborgs, S:t Michels och Kuopio län. En sammanställning af siffror, som blifvit hopbragta för en öfver svedjebruket i lan- det uppgjord karta för utställningen i Viborg är 1887, meddelas pä motstäende sida. Af denna framgär att svedjebruket är 1887 ännu fanns uti 124 kommuner, hvilkas sammanlagda areal är 101,317 km?. Pä klassen 1—5 % utfaller 19,863 km? eller 5,9% af landets areal 6—10 » 42,035 » » 12,9 » » » 11—15 » 9,081 » » 2,7 » » » 16—20 » 8,302 » » 2,7 » » » 21—25 » 8,667 » » 2,6 » » » 25—30 » 6, 263 » » 1,9 >» » » 30—38 » 6,206 » >» 1,9 » » » Summa 101,317 km? eller 30 %/ af landets areal. Uteslutas kolumnerna 1 och 2, säsom angifvande en skörd af endast 1—10 %o af hela skördebeloppet, reduceras dock denna vidd ansenligt eller till 11,8 % af landets areal. Ett sä allmänt brukningssätt, som svedjebruket varit, har naturligtvis ocksä gifvit upphof till olika brukningsformer. De vanligast förekommande äro:*) 1) svedjefall, 2) vanlig sved, *) Se: Grotenfelt, G. Det primitiva jordbrukets metoder i Finland under den historiska tiden. Helsingfors, 1809.10 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. därför erkänna dem pä sin tid hafva varit af största vikt. I synnerhet svedjebruket, som sträckt sig öfver hela landet, intager en anmärkningsvärd plats i landets kulturutvecklings- historia. Svedjebruk. Under äldre tider och ännu vid kristendomens införande i landet bestod det af finnarne idkade äkerbruket hufvudsakligast i svedjande. Smäningom aftog det visserligen nägot, men var ännu i början af förra seklet den allmännaste jordbruksmetoden i större delen af landet. I slutet af seklet hade detta brukningssätt dock såväl i Nylands som Åbo och Björneborgs län sä godt som upphört. Under 1850-talet och närmaste tid därefter aftog svedjebruket ännu mera i synnerhet i Tavastehus län; men icke dess mindre förekommer det ännu i slutet af innevarande ärhundrade i stor utsträckning uti ganska olika delar af landet, ehuru egentligen mest i östra delen af Viborgs, S:t Michels och Kuopio län. En sammanställning af siffror, som blifvit hopbragta för en öfver svedjebruket i lan- det uppgjord karta för utställningen i Viborg är 1887, meddelas pä motstäende sida. Af denna framgär att svedjebruket är 1887 ännu fanns uti 124 kommuner, hvilkas sammanlagda areal är 101,317 km?. Pä klassen 1—5 % utfaller 19,863 km? eller 5,9% af landets areal 6—10 » 42,035 » » 12,9 » » » 11—15 » 9,081 » » 2,7 » » » 16—20 » 8,302 » » 2,7 » » » 21—25 » 8,667 » » 2,6 » » » 25—30 » 6, 263 » » 1,9 >» » » 30—38 » 6,206 » >» 1,9 » » » Summa 101,317 km? eller 30 %/ af landets areal. Uteslutas kolumnerna 1 och 2, säsom angifvande en skörd af endast 1—10 %o af hela skördebeloppet, reduceras dock denna vidd ansenligt eller till 11,8 % af landets areal. Ett sä allmänt brukningssätt, som svedjebruket varit, har naturligtvis ocksä gifvit upphof till olika brukningsformer. De vanligast förekommande äro:*) 1) svedjefall, 2) vanlig sved, *) Se: Grotenfelt, G. Det primitiva jordbrukets metoder i Finland under den historiska tiden. Helsingfors, 1809. --- = | vat |-|908'9 ja |-Ie92'9 ii] 12o9's jo |=jaos's jo | |1so6 j6 | jseo'an ov] |eos'6t jue] eruns 9 IF = * * SBIOGIA 08 91 [-] — | = [tiles ja |6g'8g6'9 IL SU YIStAT L == — Je — — — fd - -—|— | — | % % s510gau1olg 'o oqy 1 14 i | Mä 17061 IL SPULIAN v e 1 E = ja 3 E ä = 1518; < 1815! < 18/5] % 5 £ E 2! 14 i 12 | P | 0/9 8E--1€ | 0/90€—92 | 09 Sz—1z | 0003—91 | 00 S1—11 0/9 01-9 | 0-1 PIAS ULIJ soya Uo[euuueds 2pepavys USP Jy = | vat |-|908'9 ja |-Ie92'9 ii] 12o9's jo |=jaos's jo | |1so6 j6 | jseo'an ov] |eos'6t jue] eruns 9 IF = * * SBIOGIA 08 91 [-] — | = [tiles ja |6g'8g6'9 IL SU YIStAT L == — Je — — — fd - -—|— | — | % % s510gau1olg 'o oqy 1 14 i | Mä 17061 IL SPULIAN v e 1 E = ja 3 E ä = 1518; < 1815! < 18/5] % 5 £ E 2! 14 i 12 | P | 0/9 8E--1€ | 0/90€—92 | 09 Sz—1z | 0003—91 | 00 S1—11 0/9 01-9 | 0-1 PIAS ULIJ soya Uo[euuueds 2pepavys USP Jy = | vat |-|908'9 ja |-Ie92'9 ii] 12o9's jo |=jaos's jo | |1so6 j6 | jseo'an ov] |eos'6t jue] eruns 9 IF = * * SBIOGIA 08 91 [-] — | = [tiles ja |6g'8g6'9 IL SU YIStAT L == — Je — — — fd - -—|— | — | % % s510gau1olg 'o oqy 1 14 i | Mä 17061 IL SPULIAN v e 1 E = ja 3 E ä = 1518; < 1815! < 18/5] % 5 £ E 2! 14 i 12 | P | 0/9 8E--1€ | 0/90€—92 | 09 Sz—1z | 0003—91 | 00 S1—11 0/9 01-9 | 0-1 PIAS ULIJ soya Uo[euuueds 2pepavys USP Jy --- 12 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. 3) kornsved, 2) katninossved och 5) rofsved. Det gemensamma för de fyra första formerna är i korthet att skogen traktvis fälles och brännes, hvarefter marken tillredes och besäs med säd, Den femte formen eller rofsveden skiljer sig väsentligast däri att den anlägges pä genom skogseld afbrända torra marker, ä hvilka den brända skogen fälles, hvarefter jorden insäs med roffrö. Katningsbruk. Liksom svedjebruket har konsten att till- verka tjära af katad skog varit känd i landet frän uräldrig tid. I stor skala bedrefs tjärbränning redan i 16:de, 17:de och 18:de århundradet. Under innevarande sekel och i synnerhet under de senaste ärtiondena har förhällandet dock i väsentlig män ändrats, särskildt genom att i stället för katad skog numera ganska allmänt användas stubbar och rötter efter afverkad furu- skog. Den utbredning, som katningsbruket ännu är 1887 intog i landet, framgär af följande siffror, hvilka blifvit sammanställda för samma ändamäl som nästföregäende tabell. | Katningsbruket i aftagande. allmänt, KIN oo 2 5 | e | « 113015 Län 5, | De katnings- | >|3, | De katnings- | | >= | 3 3 > brukande kom-| & » | 3 > |brukande kom-! & & | 5 | = 25) munernas |8—|25/ munernas | 5 ol 3 3 | sammanlagda | S | 2 > | sammanlagda | 12 2 2 | arealikma | 213 | areali kmt | ME) ji | hi I 1 1 1 1] | Nylands . . . 1 589 | 5]— | — -! 1 Nylands... Ja] so lst — Ita) s 5 Abo o. Björneborgs| 5 | 1,918 | 8|—' — —!| 51 8 Tavastehus . 9 | 5,916 133|—]| — — | 9133 Viborgs . . 71 3,554 | 10] — | — — i 7/10 S:t Michels . — — | — | — —i— |] — Kuopio 1 2,555 7|1—] — —| 1! 7 Vasa . . 19 12,889 [134] — j 119; 34 Uleäborgs 8 10,814 7 5 | 25,8 884 17 13 — oc 1 81 1084 | 71 51 25884 | 17 | 13 | 20. 20 i I ! "Summa [50] 38235 |—| 5| 2884 | 155 — Katningsbruket förekom säledes ännu är 1887 i 55 kom- muner eller spridt ä en ytvidd af 19% af landets areal, men idkades allmänt endast i 5 kommuner, motsvarande 8 % af lan- dets hela ytvidd. Med katning åsyftas att för tjärtillverkning frambringa käd- rik ved. Tallen, som ensamt härtill användes, afbarkas tidigt om vären, dä den safvar och barken lätt lossnar, ifrän en mans höjd ända ned till roten, med undantag af en smal remsa, som12 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. 3) kornsved, 2) katninossved och 5) rofsved. Det gemensamma för de fyra första formerna är i korthet att skogen traktvis fälles och brännes, hvarefter marken tillredes och besäs med säd, Den femte formen eller rofsveden skiljer sig väsentligast däri att den anlägges pä genom skogseld afbrända torra marker, ä hvilka den brända skogen fälles, hvarefter jorden insäs med roffrö. Katningsbruk. Liksom svedjebruket har konsten att till- verka tjära af katad skog varit känd i landet frän uräldrig tid. I stor skala bedrefs tjärbränning redan i 16:de, 17:de och 18:de århundradet. Under innevarande sekel och i synnerhet under de senaste ärtiondena har förhällandet dock i väsentlig män ändrats, särskildt genom att i stället för katad skog numera ganska allmänt användas stubbar och rötter efter afverkad furu- skog. Den utbredning, som katningsbruket ännu är 1887 intog i landet, framgär af följande siffror, hvilka blifvit sammanställda för samma ändamäl som nästföregäende tabell. | Katningsbruket i aftagande. allmänt, KIN oo 2 5 | e | « 113015 Län 5, | De katnings- | >|3, | De katnings- | | >= | 3 3 > brukande kom-| & » | 3 > |brukande kom-! & & | 5 | = 25) munernas |8—|25/ munernas | 5 ol 3 3 | sammanlagda | S | 2 > | sammanlagda | 12 2 2 | arealikma | 213 | areali kmt | ME) ji | hi I 1 1 1 1] | Nylands . . . 1 589 | 5]— | — -! 1 Nylands... Ja] so lst — Ita) s 5 Abo o. Björneborgs| 5 | 1,918 | 8|—' — —!| 51 8 Tavastehus . 9 | 5,916 133|—]| — — | 9133 Viborgs . . 71 3,554 | 10] — | — — i 7/10 S:t Michels . — — | — | — —i— |] — Kuopio 1 2,555 7|1—] — —| 1! 7 Vasa . . 19 12,889 [134] — j 119; 34 Uleäborgs 8 10,814 7 5 | 25,8 884 17 13 — oc 1 81 1084 | 71 51 25884 | 17 | 13 | 20. 20 i I ! "Summa [50] 38235 |—| 5| 2884 | 155 — Katningsbruket förekom säledes ännu är 1887 i 55 kom- muner eller spridt ä en ytvidd af 19% af landets areal, men idkades allmänt endast i 5 kommuner, motsvarande 8 % af lan- dets hela ytvidd. Med katning åsyftas att för tjärtillverkning frambringa käd- rik ved. Tallen, som ensamt härtill användes, afbarkas tidigt om vären, dä den safvar och barken lätt lossnar, ifrän en mans höjd ända ned till roten, med undantag af en smal remsa, som12 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. 3) kornsved, 2) katninossved och 5) rofsved. Det gemensamma för de fyra första formerna är i korthet att skogen traktvis fälles och brännes, hvarefter marken tillredes och besäs med säd, Den femte formen eller rofsveden skiljer sig väsentligast däri att den anlägges pä genom skogseld afbrända torra marker, ä hvilka den brända skogen fälles, hvarefter jorden insäs med roffrö. Katningsbruk. Liksom svedjebruket har konsten att till- verka tjära af katad skog varit känd i landet frän uräldrig tid. I stor skala bedrefs tjärbränning redan i 16:de, 17:de och 18:de århundradet. Under innevarande sekel och i synnerhet under de senaste ärtiondena har förhällandet dock i väsentlig män ändrats, särskildt genom att i stället för katad skog numera ganska allmänt användas stubbar och rötter efter afverkad furu- skog. Den utbredning, som katningsbruket ännu är 1887 intog i landet, framgär af följande siffror, hvilka blifvit sammanställda för samma ändamäl som nästföregäende tabell. | Katningsbruket i aftagande. allmänt, KIN oo 2 5 | e | « 113015 Län 5, | De katnings- | >|3, | De katnings- | | >= | 3 3 > brukande kom-| & » | 3 > |brukande kom-! & & | 5 | = 25) munernas |8—|25/ munernas | 5 ol 3 3 | sammanlagda | S | 2 > | sammanlagda | 12 2 2 | arealikma | 213 | areali kmt | ME) ji | hi I 1 1 1 1] | Nylands . . . 1 589 | 5]— | — -! 1 Nylands... Ja] so lst — Ita) s 5 Abo o. Björneborgs| 5 | 1,918 | 8|—' — —!| 51 8 Tavastehus . 9 | 5,916 133|—]| — — | 9133 Viborgs . . 71 3,554 | 10] — | — — i 7/10 S:t Michels . — — | — | — —i— |] — Kuopio 1 2,555 7|1—] — —| 1! 7 Vasa . . 19 12,889 [134] — j 119; 34 Uleäborgs 8 10,814 7 5 | 25,8 884 17 13 — oc 1 81 1084 | 71 51 25884 | 17 | 13 | 20. 20 i I ! "Summa [50] 38235 |—| 5| 2884 | 155 — Katningsbruket förekom säledes ännu är 1887 i 55 kom- muner eller spridt ä en ytvidd af 19% af landets areal, men idkades allmänt endast i 5 kommuner, motsvarande 8 % af lan- dets hela ytvidd. Med katning åsyftas att för tjärtillverkning frambringa käd- rik ved. Tallen, som ensamt härtill användes, afbarkas tidigt om vären, dä den safvar och barken lätt lossnar, ifrän en mans höjd ända ned till roten, med undantag af en smal remsa, som --- Skogarna. 13 lämnas pä norra sidan, för att bibehålla trädet vid lif och växt- lighet. Det andra och tredje äret fortsättes afbarkningen uppät pä samma sätt, dock med den skillnad att vid tredje afbark- ningen någon remsa ej vidare lämnas, och bortskalas dä äfven den efter första och andra afbarkningen ännu kvarsittande barkremsan. Efter dessa 3 är fälles den afbarkade skogen och spjälkes i smä ribbor, för att sedan, inradad i s. k. »mila», un- dergä torrdestillation. Skogseld. Liksom i andra nordiska länder med ringa be- folkning och stor skogsrikedom har äfven Finland ärligen varit utsatt för ofta svära härjningar af fareldar. Den skada, som härigenom tillskyndats våra skogar, har varit mycket stor, i syn- nerhet under torra somrar, dä elden icke sällan utbredt sig öfver flere tiotal km?, förorsakande förluster, som ännu för 30 å 40 år tillbaka kunde beräknas uppgå till miljoner mark. Sec- nare har dock en stor förändring skett till det bättre, tack vare förbättrade kommunikationer, skogsprodukternas ansenligt steg- rade värde och folkbildningens framätskridande. Dä nyss antydda hushällning i ärhundraden pägätt, har densamma gifvetvis tryckt pä vära skogar en helt annan prägel än den naturen själf gifvit dem. Sä t. ex. kan man med säker- het pästä att svedjebruket jämte skogseldarna i väsentlig män motverkat granens utbredning, medan desamma ä andra sidan underhjälpt björkens. aspens och gräalens spridning i landet. Björkfröet, som lätt flyger med vinden, infinner sig alltid snart och uppspirar ä en nyligen afbränd mark: men ä andra sidan eger björken ej den uthällighet som tallen och granen. Detta visar sig bl. a. dä björk uppkommit ä frisk och god jordmän i rena och slutna bestånd, ty redan vid en ålder af 30 till 40 är glesställer sig ett sädant beständ, och dä infinner sig vanligen granen ä de uppkomna luckorna. Ett sälunda bildadt granunder- beständ, som alltid företer en vacker och frodig växt, beherskar också snart, och otvifvelaktigt redan om några tiotal är, björken sä helt och hållet, att vid 80 a 100 är knappt någon björk mera där står att anträffas. Enahanda är förhållandet med bestånd, som vid föryngringar varit blandade med tall eller tall och gran. Ännu mindre motståndskraftig än björken visar sig aspen. Äf- ven den har en stor förmåga att strax efter brand upptaga marken, men redan inom 20 år infinna sig vanligen barrträds-Skogarna. 13 lämnas pä norra sidan, för att bibehålla trädet vid lif och växt- lighet. Det andra och tredje äret fortsättes afbarkningen uppät pä samma sätt, dock med den skillnad att vid tredje afbark- ningen någon remsa ej vidare lämnas, och bortskalas dä äfven den efter första och andra afbarkningen ännu kvarsittande barkremsan. Efter dessa 3 är fälles den afbarkade skogen och spjälkes i smä ribbor, för att sedan, inradad i s. k. »mila», un- dergä torrdestillation. Skogseld. Liksom i andra nordiska länder med ringa be- folkning och stor skogsrikedom har äfven Finland ärligen varit utsatt för ofta svära härjningar af fareldar. Den skada, som härigenom tillskyndats våra skogar, har varit mycket stor, i syn- nerhet under torra somrar, dä elden icke sällan utbredt sig öfver flere tiotal km?, förorsakande förluster, som ännu för 30 å 40 år tillbaka kunde beräknas uppgå till miljoner mark. Sec- nare har dock en stor förändring skett till det bättre, tack vare förbättrade kommunikationer, skogsprodukternas ansenligt steg- rade värde och folkbildningens framätskridande. Dä nyss antydda hushällning i ärhundraden pägätt, har densamma gifvetvis tryckt pä vära skogar en helt annan prägel än den naturen själf gifvit dem. Sä t. ex. kan man med säker- het pästä att svedjebruket jämte skogseldarna i väsentlig män motverkat granens utbredning, medan desamma ä andra sidan underhjälpt björkens. aspens och gräalens spridning i landet. Björkfröet, som lätt flyger med vinden, infinner sig alltid snart och uppspirar ä en nyligen afbränd mark: men ä andra sidan eger björken ej den uthällighet som tallen och granen. Detta visar sig bl. a. dä björk uppkommit ä frisk och god jordmän i rena och slutna bestånd, ty redan vid en ålder af 30 till 40 är glesställer sig ett sädant beständ, och dä infinner sig vanligen granen ä de uppkomna luckorna. Ett sälunda bildadt granunder- beständ, som alltid företer en vacker och frodig växt, beherskar också snart, och otvifvelaktigt redan om några tiotal är, björken sä helt och hållet, att vid 80 a 100 är knappt någon björk mera där står att anträffas. Enahanda är förhållandet med bestånd, som vid föryngringar varit blandade med tall eller tall och gran. Ännu mindre motståndskraftig än björken visar sig aspen. Äf- ven den har en stor förmåga att strax efter brand upptaga marken, men redan inom 20 år infinna sig vanligen barrträds-Skogarna. 13 lämnas pä norra sidan, för att bibehålla trädet vid lif och växt- lighet. Det andra och tredje äret fortsättes afbarkningen uppät pä samma sätt, dock med den skillnad att vid tredje afbark- ningen någon remsa ej vidare lämnas, och bortskalas dä äfven den efter första och andra afbarkningen ännu kvarsittande barkremsan. Efter dessa 3 är fälles den afbarkade skogen och spjälkes i smä ribbor, för att sedan, inradad i s. k. »mila», un- dergä torrdestillation. Skogseld. Liksom i andra nordiska länder med ringa be- folkning och stor skogsrikedom har äfven Finland ärligen varit utsatt för ofta svära härjningar af fareldar. Den skada, som härigenom tillskyndats våra skogar, har varit mycket stor, i syn- nerhet under torra somrar, dä elden icke sällan utbredt sig öfver flere tiotal km?, förorsakande förluster, som ännu för 30 å 40 år tillbaka kunde beräknas uppgå till miljoner mark. Sec- nare har dock en stor förändring skett till det bättre, tack vare förbättrade kommunikationer, skogsprodukternas ansenligt steg- rade värde och folkbildningens framätskridande. Dä nyss antydda hushällning i ärhundraden pägätt, har densamma gifvetvis tryckt pä vära skogar en helt annan prägel än den naturen själf gifvit dem. Sä t. ex. kan man med säker- het pästä att svedjebruket jämte skogseldarna i väsentlig män motverkat granens utbredning, medan desamma ä andra sidan underhjälpt björkens. aspens och gräalens spridning i landet. Björkfröet, som lätt flyger med vinden, infinner sig alltid snart och uppspirar ä en nyligen afbränd mark: men ä andra sidan eger björken ej den uthällighet som tallen och granen. Detta visar sig bl. a. dä björk uppkommit ä frisk och god jordmän i rena och slutna bestånd, ty redan vid en ålder af 30 till 40 är glesställer sig ett sädant beständ, och dä infinner sig vanligen granen ä de uppkomna luckorna. Ett sälunda bildadt granunder- beständ, som alltid företer en vacker och frodig växt, beherskar också snart, och otvifvelaktigt redan om några tiotal är, björken sä helt och hållet, att vid 80 a 100 är knappt någon björk mera där står att anträffas. Enahanda är förhållandet med bestånd, som vid föryngringar varit blandade med tall eller tall och gran. Ännu mindre motståndskraftig än björken visar sig aspen. Äf- ven den har en stor förmåga att strax efter brand upptaga marken, men redan inom 20 år infinna sig vanligen barrträds- --- 14 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. plantor; och ofta nog uthärdar tallen, ehuru i allmänhet ej skuggfördragande, dock ganska väl aspens beskuggning. Vid 30 a 40 är har emellertid aspen, i synnerhet om marken varit mera torr, reducerats sä, att knappt nägot spär däraf stär att ses. — Med gräalen äter är förhällandet, om man fränser tilland- ningarna, i väsentlig grad motsatt. Den kan nämligen pä gam- mal svedjemark ännu i 80 a 100 är fortlefva i rena bestånd, utan att i nämnvärd grad afstä utrymme ät något annat trädslag. Uti den kamp, som sälunda försiggär emellan vära träd- slag, deltager ofta framgångsrikt äfven en risväxt, ljungen. Ocksä den besitter förmägan att beherska platsen, som den en- gäng intagit, och utbreder sig gärna öfverallt, där den päträffar lämplig jordmän. Hos oss har ljungen dock ej, ehuru mycket allmän och ymnig i landet, fätt ett sädant öfvervälde, som t. ex. i Danmark och annanstädes i vestra Europa. Den inverkan, som katningsbruket utöfvat pä vära skogar har i allmänhet ej varit af annan betydelse än den, att gammal skog härigenom ersatts med ung och medelälders, beroende pä den tid, efter hvilken katningen äterkommit. Resultatet af detta brukningssätt kan ej likställas med det, som svedjebruket läm- nat, annat än däri, att efter bägge uppkomma beständ, som äro väl slutna och sälunda ej päkalla andra ätgärder än fredande för att i framtiden lämna värdefulla skogar. Resultatet af de strider, som trädslagen fört i Finland och fortfarande komma att föra med hvarandra, ställer sig säledes ungefär sä, att i samma förhällande, som svedjebruket och skogs- eldarna aftaga, löfträden förträngas och barrträden intaga dessas platser. Af dessa äter blir väl tallen till en början allt fort- farande förherskande; men i den män markens friskhet ökas och humuslagret tilltager, kommer granen att utbreda sig pä tallens bekostnad och, sävidt människans ingripande fränses, kanske slutligen bli det förherskande trädslaget i landet. Skogstillgcäng. De brukningssätt, som blifvit här ofvan närmare berörda, hafva gifvetvis nedbragt icke blott skogens grundmassa, utan ock tillgängen pä gröfre sortimentsträd. Uti Atlas lämnar kartan n:o 13 i stora drag en öfverblick af skogs- förhällandena, sädana de för närvarande te sig i landet. Den å kartan utsatta mörkgröna färgen betecknar skog med riklig tillgång på, utom allt slags klent och medelgroft14 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. plantor; och ofta nog uthärdar tallen, ehuru i allmänhet ej skuggfördragande, dock ganska väl aspens beskuggning. Vid 30 a 40 är har emellertid aspen, i synnerhet om marken varit mera torr, reducerats sä, att knappt nägot spär däraf stär att ses. — Med gräalen äter är förhällandet, om man fränser tilland- ningarna, i väsentlig grad motsatt. Den kan nämligen pä gam- mal svedjemark ännu i 80 a 100 är fortlefva i rena bestånd, utan att i nämnvärd grad afstä utrymme ät något annat trädslag. Uti den kamp, som sälunda försiggär emellan vära träd- slag, deltager ofta framgångsrikt äfven en risväxt, ljungen. Ocksä den besitter förmägan att beherska platsen, som den en- gäng intagit, och utbreder sig gärna öfverallt, där den päträffar lämplig jordmän. Hos oss har ljungen dock ej, ehuru mycket allmän och ymnig i landet, fätt ett sädant öfvervälde, som t. ex. i Danmark och annanstädes i vestra Europa. Den inverkan, som katningsbruket utöfvat pä vära skogar har i allmänhet ej varit af annan betydelse än den, att gammal skog härigenom ersatts med ung och medelälders, beroende pä den tid, efter hvilken katningen äterkommit. Resultatet af detta brukningssätt kan ej likställas med det, som svedjebruket läm- nat, annat än däri, att efter bägge uppkomma beständ, som äro väl slutna och sälunda ej päkalla andra ätgärder än fredande för att i framtiden lämna värdefulla skogar. Resultatet af de strider, som trädslagen fört i Finland och fortfarande komma att föra med hvarandra, ställer sig säledes ungefär sä, att i samma förhällande, som svedjebruket och skogs- eldarna aftaga, löfträden förträngas och barrträden intaga dessas platser. Af dessa äter blir väl tallen till en början allt fort- farande förherskande; men i den män markens friskhet ökas och humuslagret tilltager, kommer granen att utbreda sig pä tallens bekostnad och, sävidt människans ingripande fränses, kanske slutligen bli det förherskande trädslaget i landet. Skogstillgcäng. De brukningssätt, som blifvit här ofvan närmare berörda, hafva gifvetvis nedbragt icke blott skogens grundmassa, utan ock tillgängen pä gröfre sortimentsträd. Uti Atlas lämnar kartan n:o 13 i stora drag en öfverblick af skogs- förhällandena, sädana de för närvarande te sig i landet. Den å kartan utsatta mörkgröna färgen betecknar skog med riklig tillgång på, utom allt slags klent och medelgroft14 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. plantor; och ofta nog uthärdar tallen, ehuru i allmänhet ej skuggfördragande, dock ganska väl aspens beskuggning. Vid 30 a 40 är har emellertid aspen, i synnerhet om marken varit mera torr, reducerats sä, att knappt nägot spär däraf stär att ses. — Med gräalen äter är förhällandet, om man fränser tilland- ningarna, i väsentlig grad motsatt. Den kan nämligen pä gam- mal svedjemark ännu i 80 a 100 är fortlefva i rena bestånd, utan att i nämnvärd grad afstä utrymme ät något annat trädslag. Uti den kamp, som sälunda försiggär emellan vära träd- slag, deltager ofta framgångsrikt äfven en risväxt, ljungen. Ocksä den besitter förmägan att beherska platsen, som den en- gäng intagit, och utbreder sig gärna öfverallt, där den päträffar lämplig jordmän. Hos oss har ljungen dock ej, ehuru mycket allmän och ymnig i landet, fätt ett sädant öfvervälde, som t. ex. i Danmark och annanstädes i vestra Europa. Den inverkan, som katningsbruket utöfvat pä vära skogar har i allmänhet ej varit af annan betydelse än den, att gammal skog härigenom ersatts med ung och medelälders, beroende pä den tid, efter hvilken katningen äterkommit. Resultatet af detta brukningssätt kan ej likställas med det, som svedjebruket läm- nat, annat än däri, att efter bägge uppkomma beständ, som äro väl slutna och sälunda ej päkalla andra ätgärder än fredande för att i framtiden lämna värdefulla skogar. Resultatet af de strider, som trädslagen fört i Finland och fortfarande komma att föra med hvarandra, ställer sig säledes ungefär sä, att i samma förhällande, som svedjebruket och skogs- eldarna aftaga, löfträden förträngas och barrträden intaga dessas platser. Af dessa äter blir väl tallen till en början allt fort- farande förherskande; men i den män markens friskhet ökas och humuslagret tilltager, kommer granen att utbreda sig pä tallens bekostnad och, sävidt människans ingripande fränses, kanske slutligen bli det förherskande trädslaget i landet. Skogstillgcäng. De brukningssätt, som blifvit här ofvan närmare berörda, hafva gifvetvis nedbragt icke blott skogens grundmassa, utan ock tillgängen pä gröfre sortimentsträd. Uti Atlas lämnar kartan n:o 13 i stora drag en öfverblick af skogs- förhällandena, sädana de för närvarande te sig i landet. Den å kartan utsatta mörkgröna färgen betecknar skog med riklig tillgång på, utom allt slags klent och medelgroft --- Skogarna. 15 virke, äfven grofva sortimentsträd, till hvilka vanligen räknas sågtimmerträd, som hålla minst 30 cm vid brösthöjd. Sortiment af sådan groflek anträffas emellertid numera i större, samman- hängande komplexer icke allmänt, förutom i kronoskogarna (se härom längre fram och kartan n:o 12). Äfven inom de privata skogarna förekomma dessa sortiment mer, än kartan angifver, men emedan sådana med groft virke försedda lägenheter äro spridda här och där, hafva de ej kunnat i kartans skala skildt utmärkas. Dylika finnas uti särskilda socknar inom sydligaste delen af landet, såsom uti Kisko, Suomusjärvi, Karislojo, Pojo, Tenala och Bromarf. Likaså är fallet i omgifningarna af våra stora vattensystem, från hvilka hufvudmassan af inlandets sågstock nedflötas längs älfvarna för att vid deras mynningar försågas. I efterföljande tabell lämnas uppgifter öfver det antal såg- stock, som år 1897 nedgått längs de stora älfvarna, samt huru många sågblock i medeltal behöfts för en standard plankor, äfvensom antalet vid mynningen befintliga stora sågar. Dessa upp- gifter äro benäget meddelade af intendenten K. E. Palmén. | Sägblock pr 1897. Sågstock. | standard | Stora sågar. | | | Torne älf < cc 0 | 192,000 — | 29 | 1 Kemi äl so < cs öv ör 557,066 27 3 Uleä älf <. 317,168 N 24 3 Kumo älf < L. 2.000,000 36 8 Kymmene älf 0 0.0. 2,258,936 N 33 9 Pielis äl < < e. 821,658 1 42 3 Härtill kommer, att utför Kymmene dessutom flottats 980,318 slip- och brännveds-stammar. Anmärkas bör tillika, att nägon mindre del af virket, som flottas längs Pielis älf, här- stammar frän skogsmarker uti ryska Karelen och föres hit längs Lieksajoki, äfvensom att en del af det längs Pielis älf nedflottade virket föres ända till Saima och därifrän transporteras längs Kymmene till Kotka för att försägas. Inom Saimabassinen hopbringas frän dess vidsträckta vatten- omräde äfven nägot grof sägstock, men i allmänhet är tillgängen pä sädant virke här redan ringa, enär uti hela denna omnejd svedjebruk ännu ganska allmänt bedrifves, om ock detsamma flerstädes redan är i starkt aftagande.Skogarna. 15 virke, äfven grofva sortimentsträd, till hvilka vanligen räknas sågtimmerträd, som hålla minst 30 cm vid brösthöjd. Sortiment af sådan groflek anträffas emellertid numera i större, samman- hängande komplexer icke allmänt, förutom i kronoskogarna (se härom längre fram och kartan n:o 12). Äfven inom de privata skogarna förekomma dessa sortiment mer, än kartan angifver, men emedan sådana med groft virke försedda lägenheter äro spridda här och där, hafva de ej kunnat i kartans skala skildt utmärkas. Dylika finnas uti särskilda socknar inom sydligaste delen af landet, såsom uti Kisko, Suomusjärvi, Karislojo, Pojo, Tenala och Bromarf. Likaså är fallet i omgifningarna af våra stora vattensystem, från hvilka hufvudmassan af inlandets sågstock nedflötas längs älfvarna för att vid deras mynningar försågas. I efterföljande tabell lämnas uppgifter öfver det antal såg- stock, som år 1897 nedgått längs de stora älfvarna, samt huru många sågblock i medeltal behöfts för en standard plankor, äfvensom antalet vid mynningen befintliga stora sågar. Dessa upp- gifter äro benäget meddelade af intendenten K. E. Palmén. | Sägblock pr 1897. Sågstock. | standard | Stora sågar. | | | Torne älf < cc 0 | 192,000 — | 29 | 1 Kemi äl so < cs öv ör 557,066 27 3 Uleä älf <. 317,168 N 24 3 Kumo älf < L. 2.000,000 36 8 Kymmene älf 0 0.0. 2,258,936 N 33 9 Pielis äl < < e. 821,658 1 42 3 Härtill kommer, att utför Kymmene dessutom flottats 980,318 slip- och brännveds-stammar. Anmärkas bör tillika, att nägon mindre del af virket, som flottas längs Pielis älf, här- stammar frän skogsmarker uti ryska Karelen och föres hit längs Lieksajoki, äfvensom att en del af det längs Pielis älf nedflottade virket föres ända till Saima och därifrän transporteras längs Kymmene till Kotka för att försägas. Inom Saimabassinen hopbringas frän dess vidsträckta vatten- omräde äfven nägot grof sägstock, men i allmänhet är tillgängen pä sädant virke här redan ringa, enär uti hela denna omnejd svedjebruk ännu ganska allmänt bedrifves, om ock detsamma flerstädes redan är i starkt aftagande.Skogarna. 15 virke, äfven grofva sortimentsträd, till hvilka vanligen räknas sågtimmerträd, som hålla minst 30 cm vid brösthöjd. Sortiment af sådan groflek anträffas emellertid numera i större, samman- hängande komplexer icke allmänt, förutom i kronoskogarna (se härom längre fram och kartan n:o 12). Äfven inom de privata skogarna förekomma dessa sortiment mer, än kartan angifver, men emedan sådana med groft virke försedda lägenheter äro spridda här och där, hafva de ej kunnat i kartans skala skildt utmärkas. Dylika finnas uti särskilda socknar inom sydligaste delen af landet, såsom uti Kisko, Suomusjärvi, Karislojo, Pojo, Tenala och Bromarf. Likaså är fallet i omgifningarna af våra stora vattensystem, från hvilka hufvudmassan af inlandets sågstock nedflötas längs älfvarna för att vid deras mynningar försågas. I efterföljande tabell lämnas uppgifter öfver det antal såg- stock, som år 1897 nedgått längs de stora älfvarna, samt huru många sågblock i medeltal behöfts för en standard plankor, äfvensom antalet vid mynningen befintliga stora sågar. Dessa upp- gifter äro benäget meddelade af intendenten K. E. Palmén. | Sägblock pr 1897. Sågstock. | standard | Stora sågar. | | | Torne älf < cc 0 | 192,000 — | 29 | 1 Kemi äl so < cs öv ör 557,066 27 3 Uleä älf <. 317,168 N 24 3 Kumo älf < L. 2.000,000 36 8 Kymmene älf 0 0.0. 2,258,936 N 33 9 Pielis äl < < e. 821,658 1 42 3 Härtill kommer, att utför Kymmene dessutom flottats 980,318 slip- och brännveds-stammar. Anmärkas bör tillika, att nägon mindre del af virket, som flottas längs Pielis älf, här- stammar frän skogsmarker uti ryska Karelen och föres hit längs Lieksajoki, äfvensom att en del af det längs Pielis älf nedflottade virket föres ända till Saima och därifrän transporteras längs Kymmene till Kotka för att försägas. Inom Saimabassinen hopbringas frän dess vidsträckta vatten- omräde äfven nägot grof sägstock, men i allmänhet är tillgängen pä sädant virke här redan ringa, enär uti hela denna omnejd svedjebruk ännu ganska allmänt bedrifves, om ock detsamma flerstädes redan är i starkt aftagande. --- 16 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. Af det ofvanstäende synes att det grofva virket är starkt aftagande i landets skogar, och säsom en närmare belysning i hvilket förhällande detta fortgätt tjäna följande af märket M. M. i Hufvudstadsbladet för den 2 febr. 1899 gjorda sammanställningar för år 1889—1896. Är 1889 erfordrades 33,9 stockar per standard » 1890 » 36, 3 » » » I 89 I » 36,7 i » » » » I 892 » 38 N » » » » I 893 » 38, 1 » » » » I 894 » 38,5 » » » » 1895 » 39,9 » » » » 1896 » 40,0 — » » » För är 1897 är antalet beräknadt till 42 stycken. Till skog af den andra kategorin, hvilken å kartan är utmärkt med något ljusare grön färg, har förts sådan, som ännu innehäller säg- och byggnadstimmer ej blott till husbehof utan äfven till afsalu. Dessa skogar äro de förhärskande i landet och leverera ännu betydligt virke för export och industrin, i synnerhet som pä senaste tiden vid sägarna börjat användas klena dimensioner af endast 15 cm i genomskärning vid unge- fär 5 m höjd. För förädling af dylik skog finnas dels i det inre af landet, dels vid kusten anlagda en mängd smä säväl vatten- som ängsägar (se texten till kartan n:o 24). Frän de till denna klass hörande skogarna levereras ocksä numera gran i stora partier icke blott för den inhemska pappersindustrin, utan ock säsom rund vara för den utländska. Den tredje å kartan utsatta gröna färgen, som är ännu nägot ljusare än den nyssnämnda, betecknar skog, i hvilken säg- och byggnadsvirket dels är slut, dels mängenstädes redan i starkt aftagande, hvaremot af sädant virke, som användes till brännved, gärdsel m. m., det öfver hufvud taget ännu finnes till husbehof. I en del hithörande trakter är det t. o. m. ganska svärt att fylla detta behof, t. ex. i hela Limingo socken, hvarest skogen genom upprepade skogseldar svärt förstörts, ä smärre lägenheter inom Saima vattensystem, pä hvilka äter allt för längt drifvet svedjebruk bedrifvits, samt ä smä lägenheter i sydvestra delen af landet o. s. v. Frän de trakter, som höra till denna klass, exporteras det i allmänhet minst, utom frän16 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. Af det ofvanstäende synes att det grofva virket är starkt aftagande i landets skogar, och säsom en närmare belysning i hvilket förhällande detta fortgätt tjäna följande af märket M. M. i Hufvudstadsbladet för den 2 febr. 1899 gjorda sammanställningar för år 1889—1896. Är 1889 erfordrades 33,9 stockar per standard » 1890 » 36, 3 » » » I 89 I » 36,7 i » » » » I 892 » 38 N » » » » I 893 » 38, 1 » » » » I 894 » 38,5 » » » » 1895 » 39,9 » » » » 1896 » 40,0 — » » » För är 1897 är antalet beräknadt till 42 stycken. Till skog af den andra kategorin, hvilken å kartan är utmärkt med något ljusare grön färg, har förts sådan, som ännu innehäller säg- och byggnadstimmer ej blott till husbehof utan äfven till afsalu. Dessa skogar äro de förhärskande i landet och leverera ännu betydligt virke för export och industrin, i synnerhet som pä senaste tiden vid sägarna börjat användas klena dimensioner af endast 15 cm i genomskärning vid unge- fär 5 m höjd. För förädling af dylik skog finnas dels i det inre af landet, dels vid kusten anlagda en mängd smä säväl vatten- som ängsägar (se texten till kartan n:o 24). Frän de till denna klass hörande skogarna levereras ocksä numera gran i stora partier icke blott för den inhemska pappersindustrin, utan ock säsom rund vara för den utländska. Den tredje å kartan utsatta gröna färgen, som är ännu nägot ljusare än den nyssnämnda, betecknar skog, i hvilken säg- och byggnadsvirket dels är slut, dels mängenstädes redan i starkt aftagande, hvaremot af sädant virke, som användes till brännved, gärdsel m. m., det öfver hufvud taget ännu finnes till husbehof. I en del hithörande trakter är det t. o. m. ganska svärt att fylla detta behof, t. ex. i hela Limingo socken, hvarest skogen genom upprepade skogseldar svärt förstörts, ä smärre lägenheter inom Saima vattensystem, pä hvilka äter allt för längt drifvet svedjebruk bedrifvits, samt ä smä lägenheter i sydvestra delen af landet o. s. v. Frän de trakter, som höra till denna klass, exporteras det i allmänhet minst, utom frän16 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. Af det ofvanstäende synes att det grofva virket är starkt aftagande i landets skogar, och säsom en närmare belysning i hvilket förhällande detta fortgätt tjäna följande af märket M. M. i Hufvudstadsbladet för den 2 febr. 1899 gjorda sammanställningar för år 1889—1896. Är 1889 erfordrades 33,9 stockar per standard » 1890 » 36, 3 » » » I 89 I » 36,7 i » » » » I 892 » 38 N » » » » I 893 » 38, 1 » » » » I 894 » 38,5 » » » » 1895 » 39,9 » » » » 1896 » 40,0 — » » » För är 1897 är antalet beräknadt till 42 stycken. Till skog af den andra kategorin, hvilken å kartan är utmärkt med något ljusare grön färg, har förts sådan, som ännu innehäller säg- och byggnadstimmer ej blott till husbehof utan äfven till afsalu. Dessa skogar äro de förhärskande i landet och leverera ännu betydligt virke för export och industrin, i synnerhet som pä senaste tiden vid sägarna börjat användas klena dimensioner af endast 15 cm i genomskärning vid unge- fär 5 m höjd. För förädling af dylik skog finnas dels i det inre af landet, dels vid kusten anlagda en mängd smä säväl vatten- som ängsägar (se texten till kartan n:o 24). Frän de till denna klass hörande skogarna levereras ocksä numera gran i stora partier icke blott för den inhemska pappersindustrin, utan ock säsom rund vara för den utländska. Den tredje å kartan utsatta gröna färgen, som är ännu nägot ljusare än den nyssnämnda, betecknar skog, i hvilken säg- och byggnadsvirket dels är slut, dels mängenstädes redan i starkt aftagande, hvaremot af sädant virke, som användes till brännved, gärdsel m. m., det öfver hufvud taget ännu finnes till husbehof. I en del hithörande trakter är det t. o. m. ganska svärt att fylla detta behof, t. ex. i hela Limingo socken, hvarest skogen genom upprepade skogseldar svärt förstörts, ä smärre lägenheter inom Saima vattensystem, pä hvilka äter allt för längt drifvet svedjebruk bedrifvits, samt ä smä lägenheter i sydvestra delen af landet o. s. v. Frän de trakter, som höra till denna klass, exporteras det i allmänhet minst, utom frän --- Skogarna. 17 Viborgs län, därifrån en stor mängd brännved såväl af björk, som barrskog föres till S:t Petersburg, samt »pitprops» och »squares» till utlandet, äfvensom från trakterna af Nystad och Raumo, hvarifrån sparrar och läkter utföras. Den fjärde färgteckningen, som å kartan är utsatt med ljusgröna streck, betecknar fjäll och andra kala marker. Af dylika marker förekommer i Finland jämförelsevis litet, om man undantager de nordligaste fjälltrakterna, hvarest trädvegetation redan till följd af ett nordligt läge upphör eller antager förkrympt form. Uti andra delar af landet förekomma visserligen också kalmarker, men dessa äro i allmänhet af så ringa utsträck- ning, att de ej kunnat göras synliga å kartan, utom i några få fall. Så t. ex. är Kumlinge socken i sydvestra skärgården blottad så godt som på all skog. Uti det inre af landet är, bl. a. den s. k. Tavastmon i Kankaanpää socken en af de mest anmärk- ningsvärda, emedan den redan är en så gammal ljunghed att den ej mera på naturlig väg föryngrar sig. De å densamma med tallfrö verkställda sådderna ha ej heller lyckats bättre, än att plantor uppkommit och vuxit något öfver ljungtopparna, men sedan till följd af insekt- och svampskador gått ut. Export (jfr kartbladet n:o 25a och texten därtill). Trä- varor hafva från uråldrig tid varit föremål för export, ty redan uti en förordning af år 1559 stadgas bl. a. att vissa trävaror skola påläggas export-tull. Om detta förorsakats af omtanke för skogarnas vid makt hållande eller af annan orsak, är ej när- mare kändt, men i verkligheten synes det hafva varit trävaru- exporten, som mer än någonting annat injagat skräck i fråga om skogarnas förintande. Så t. ex. uttalades i slutet af förra århundradet stora farhågor för skogarnas uthållighet i trakten af Nystad och Raumo på grund af det sedan långa tider här bedrifna hygget för export af läkter och sparrar. Denna kla- gan, som sedermera för en tid något afstannade, framträdde åter i ny och mera allmän form i början af 1870-talet, strax efter fransk-tyska kriget, då alla slags skogsprodukter åtminstone i södra delen af landet plötsligt fingo en alldeles opåräknad efterfrågan, hvilket också gaf styrelsen anledning att år 1873 tillsätta en komité för undersökning af huruvida en befarad skogssköfling förekom eller ej. En likadan farhåga för skogar- nas utrotande uppstod också i början af innevarande årtionde,Skogarna. 17 Viborgs län, därifrån en stor mängd brännved såväl af björk, som barrskog föres till S:t Petersburg, samt »pitprops» och »squares» till utlandet, äfvensom från trakterna af Nystad och Raumo, hvarifrån sparrar och läkter utföras. Den fjärde färgteckningen, som å kartan är utsatt med ljusgröna streck, betecknar fjäll och andra kala marker. Af dylika marker förekommer i Finland jämförelsevis litet, om man undantager de nordligaste fjälltrakterna, hvarest trädvegetation redan till följd af ett nordligt läge upphör eller antager förkrympt form. Uti andra delar af landet förekomma visserligen också kalmarker, men dessa äro i allmänhet af så ringa utsträck- ning, att de ej kunnat göras synliga å kartan, utom i några få fall. Så t. ex. är Kumlinge socken i sydvestra skärgården blottad så godt som på all skog. Uti det inre af landet är, bl. a. den s. k. Tavastmon i Kankaanpää socken en af de mest anmärk- ningsvärda, emedan den redan är en så gammal ljunghed att den ej mera på naturlig väg föryngrar sig. De å densamma med tallfrö verkställda sådderna ha ej heller lyckats bättre, än att plantor uppkommit och vuxit något öfver ljungtopparna, men sedan till följd af insekt- och svampskador gått ut. Export (jfr kartbladet n:o 25a och texten därtill). Trä- varor hafva från uråldrig tid varit föremål för export, ty redan uti en förordning af år 1559 stadgas bl. a. att vissa trävaror skola påläggas export-tull. Om detta förorsakats af omtanke för skogarnas vid makt hållande eller af annan orsak, är ej när- mare kändt, men i verkligheten synes det hafva varit trävaru- exporten, som mer än någonting annat injagat skräck i fråga om skogarnas förintande. Så t. ex. uttalades i slutet af förra århundradet stora farhågor för skogarnas uthållighet i trakten af Nystad och Raumo på grund af det sedan långa tider här bedrifna hygget för export af läkter och sparrar. Denna kla- gan, som sedermera för en tid något afstannade, framträdde åter i ny och mera allmän form i början af 1870-talet, strax efter fransk-tyska kriget, då alla slags skogsprodukter åtminstone i södra delen af landet plötsligt fingo en alldeles opåräknad efterfrågan, hvilket också gaf styrelsen anledning att år 1873 tillsätta en komité för undersökning af huruvida en befarad skogssköfling förekom eller ej. En likadan farhåga för skogar- nas utrotande uppstod också i början af innevarande årtionde,Skogarna. 17 Viborgs län, därifrån en stor mängd brännved såväl af björk, som barrskog föres till S:t Petersburg, samt »pitprops» och »squares» till utlandet, äfvensom från trakterna af Nystad och Raumo, hvarifrån sparrar och läkter utföras. Den fjärde färgteckningen, som å kartan är utsatt med ljusgröna streck, betecknar fjäll och andra kala marker. Af dylika marker förekommer i Finland jämförelsevis litet, om man undantager de nordligaste fjälltrakterna, hvarest trädvegetation redan till följd af ett nordligt läge upphör eller antager förkrympt form. Uti andra delar af landet förekomma visserligen också kalmarker, men dessa äro i allmänhet af så ringa utsträck- ning, att de ej kunnat göras synliga å kartan, utom i några få fall. Så t. ex. är Kumlinge socken i sydvestra skärgården blottad så godt som på all skog. Uti det inre af landet är, bl. a. den s. k. Tavastmon i Kankaanpää socken en af de mest anmärk- ningsvärda, emedan den redan är en så gammal ljunghed att den ej mera på naturlig väg föryngrar sig. De å densamma med tallfrö verkställda sådderna ha ej heller lyckats bättre, än att plantor uppkommit och vuxit något öfver ljungtopparna, men sedan till följd af insekt- och svampskador gått ut. Export (jfr kartbladet n:o 25a och texten därtill). Trä- varor hafva från uråldrig tid varit föremål för export, ty redan uti en förordning af år 1559 stadgas bl. a. att vissa trävaror skola påläggas export-tull. Om detta förorsakats af omtanke för skogarnas vid makt hållande eller af annan orsak, är ej när- mare kändt, men i verkligheten synes det hafva varit trävaru- exporten, som mer än någonting annat injagat skräck i fråga om skogarnas förintande. Så t. ex. uttalades i slutet af förra århundradet stora farhågor för skogarnas uthållighet i trakten af Nystad och Raumo på grund af det sedan långa tider här bedrifna hygget för export af läkter och sparrar. Denna kla- gan, som sedermera för en tid något afstannade, framträdde åter i ny och mera allmän form i början af 1870-talet, strax efter fransk-tyska kriget, då alla slags skogsprodukter åtminstone i södra delen af landet plötsligt fingo en alldeles opåräknad efterfrågan, hvilket också gaf styrelsen anledning att år 1873 tillsätta en komité för undersökning af huruvida en befarad skogssköfling förekom eller ej. En likadan farhåga för skogar- nas utrotande uppstod också i början af innevarande årtionde, --- 18 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. med anledning däraf, att virkesprisen dä äter hastigt stego och nu blefvo högre än nägonsin förut, hvilket visade sig särskildt i fräga om klent virke, säsom pitprops, m. m. Virkesexporten är säledes en fräga, som blifvit mycket uppmärksammad och det pä goda grunder, emedan landet härat dragit och allt fortfarande drager sin största inkomst. Denna inkomst uppgick t. ex. är 1897 till icke mindre än 82,160,000 mark, eller närmare hälften af Finlands totala export, och be- löpte sig däraf pä plankor, battens och bräder 64,867,000 mark. I fräga om hushällningen med vära skogar, mäste man dock erkänna, att det icke är exporten allena som i första hand förstör dem. Sä högt uppdrifven den än är, vore verklig fara icke för handen, ifall blott en bättre och mera ordnad hushällning blefve allmännare än den härintills varit. Detta framgår bl. a. vid en jämförelse af förbrukningen utaf virke för husbehof, för indu- strin inom landet och export m. m. ä ena sidan, och den ärliga tillväxten å den andra sidan. De förbrukningsposter, som här nedan ingå, äro benäget meddelade af den s. k. privata skogs- komiten, hvilken under ären 1897 och 1898 gjort resor i landet och under dessa samlat bl. a. en del af dessa specialsiffror. Virkesförbrukningen utgör i m3 fast mått: Inom landet: husbehof, landtbefolkningen 13,285,600 » stadsbefolkningen = 797,700 » tjärved . «0.0. 44,700 industrin: brännved . . . 1,779,300 » ved för pappers- massa, cellulosa Muki s x & % 208,200 » rullved . soc 80,700 » splintved . . . 2,000 telegraf- och telefonstolpar . 6,700 järnvägssleepers . . . . 94,400 » = brännved . . . . = 329,400 ångbåtar: brännved . . . 178.000 16806,700 Till export: sägtillverkningar, med afdrag af virke frän kronoskog . . 1,748,400 stock . . 20000 0 311,300 props och slipved . . . . 51130018 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. med anledning däraf, att virkesprisen dä äter hastigt stego och nu blefvo högre än nägonsin förut, hvilket visade sig särskildt i fräga om klent virke, säsom pitprops, m. m. Virkesexporten är säledes en fräga, som blifvit mycket uppmärksammad och det pä goda grunder, emedan landet härat dragit och allt fortfarande drager sin största inkomst. Denna inkomst uppgick t. ex. är 1897 till icke mindre än 82,160,000 mark, eller närmare hälften af Finlands totala export, och be- löpte sig däraf pä plankor, battens och bräder 64,867,000 mark. I fräga om hushällningen med vära skogar, mäste man dock erkänna, att det icke är exporten allena som i första hand förstör dem. Sä högt uppdrifven den än är, vore verklig fara icke för handen, ifall blott en bättre och mera ordnad hushällning blefve allmännare än den härintills varit. Detta framgår bl. a. vid en jämförelse af förbrukningen utaf virke för husbehof, för indu- strin inom landet och export m. m. ä ena sidan, och den ärliga tillväxten å den andra sidan. De förbrukningsposter, som här nedan ingå, äro benäget meddelade af den s. k. privata skogs- komiten, hvilken under ären 1897 och 1898 gjort resor i landet och under dessa samlat bl. a. en del af dessa specialsiffror. Virkesförbrukningen utgör i m3 fast mått: Inom landet: husbehof, landtbefolkningen 13,285,600 » stadsbefolkningen = 797,700 » tjärved . «0.0. 44,700 industrin: brännved . . . 1,779,300 » ved för pappers- massa, cellulosa Muki s x & % 208,200 » rullved . soc 80,700 » splintved . . . 2,000 telegraf- och telefonstolpar . 6,700 järnvägssleepers . . . . 94,400 » = brännved . . . . = 329,400 ångbåtar: brännved . . . 178.000 16806,700 Till export: sägtillverkningar, med afdrag af virke frän kronoskog . . 1,748,400 stock . . 20000 0 311,300 props och slipved . . . . 51130018 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. med anledning däraf, att virkesprisen dä äter hastigt stego och nu blefvo högre än nägonsin förut, hvilket visade sig särskildt i fräga om klent virke, säsom pitprops, m. m. Virkesexporten är säledes en fräga, som blifvit mycket uppmärksammad och det pä goda grunder, emedan landet härat dragit och allt fortfarande drager sin största inkomst. Denna inkomst uppgick t. ex. är 1897 till icke mindre än 82,160,000 mark, eller närmare hälften af Finlands totala export, och be- löpte sig däraf pä plankor, battens och bräder 64,867,000 mark. I fräga om hushällningen med vära skogar, mäste man dock erkänna, att det icke är exporten allena som i första hand förstör dem. Sä högt uppdrifven den än är, vore verklig fara icke för handen, ifall blott en bättre och mera ordnad hushällning blefve allmännare än den härintills varit. Detta framgår bl. a. vid en jämförelse af förbrukningen utaf virke för husbehof, för indu- strin inom landet och export m. m. ä ena sidan, och den ärliga tillväxten å den andra sidan. De förbrukningsposter, som här nedan ingå, äro benäget meddelade af den s. k. privata skogs- komiten, hvilken under ären 1897 och 1898 gjort resor i landet och under dessa samlat bl. a. en del af dessa specialsiffror. Virkesförbrukningen utgör i m3 fast mått: Inom landet: husbehof, landtbefolkningen 13,285,600 » stadsbefolkningen = 797,700 » tjärved . «0.0. 44,700 industrin: brännved . . . 1,779,300 » ved för pappers- massa, cellulosa Muki s x & % 208,200 » rullved . soc 80,700 » splintved . . . 2,000 telegraf- och telefonstolpar . 6,700 järnvägssleepers . . . . 94,400 » = brännved . . . . = 329,400 ångbåtar: brännved . . . 178.000 16806,700 Till export: sägtillverkningar, med afdrag af virke frän kronoskog . . 1,748,400 stock . . 20000 0 311,300 props och slipved . . . . 511300 --- Skogarna. 19 brännved . «= «so co 2 > 477.490 asp mm . L 11,500 diverse slöjdvirke . . . . 6,000 ved för tjärtillverkning . . 291.400 3.357.300. Summa 20,164,000. Den ärliga tillväxten, som i medeltal kan antagas till 2 m3 per ha, skulle däremot, dä den torra växtliga skogsmarken i landet beräknats till 9,680,000 ha (se s. 22), uppgä till 19,360,000 mb fast mått. W Dessa siffror gifva säledes vid handen, att om endast den torra eller bästa skogsmarken tages i betraktande, en ärlig brist af 804,000 m? skulle uppstå. Då denna brist emellertid kan ersättas från skogbevuxna kärr och andra mindre växtliga marker, å hvilka tillväxten delvis är tämligen god, torde man kunna antaga att landets privata skogar ännu icke, i stort sedt, äro utsatta för egentlig öfverafverkning, men väl med hänsyn till enskilda trakter. Skötseln af de privata skogarna framträder därför för närvarande som en ytterligt beaktansvärd fråga. Å andra sidan kan icke heller förutsättas att exporten, om ock det gröfre virket blir slutafverkadt, skall väsentligen aftaga, så länge tillgång på klenare virke ännu finnes. Det har nämligen visat sig inom trävaruindustrin, liksom inom industrin i allmän- het, att om brist på en såsom nödvändig ansedd vara uppstått, tekniken trädt emellan och lämnat bot härför. Så kan det grofva virket numera undvaras i många fall, där det förut blifvit användt. Exempelvis kunde nämnas att till golfplankor, fönsterposter, dör- rar m. m. ännu för en icke alltför lång tid sedan nyttjades plankor och bräder af endast grofva dimensioner, medan dessa nu, om icke helt och hållet så dock till en stor del, ersättas genom sammanfogande af flere mindre dimensioner. Till följd häraf håller sig t. ex. försågad vara af 3 >< 2 !/2 engl. tum högt i pris, emedan 2 sådana plankdimensioner motsvara en planka af 6 > 2!/2 engl. tum. Skogsvård. Ännu för 30 år tillbaka kunde man i allmän- het ej förmärka att någon större omvårdnad skulle egnats lan- dets privata skogar, ty vid den tiden användes groft och värde- fullt virke också till de enklaste husbehofsarbeten; däremot fingo vindfällen och skatar efter afverkad skog ligga att multna iSkogarna. 19 brännved . «= «so co 2 > 477.490 asp mm . L 11,500 diverse slöjdvirke . . . . 6,000 ved för tjärtillverkning . . 291.400 3.357.300. Summa 20,164,000. Den ärliga tillväxten, som i medeltal kan antagas till 2 m3 per ha, skulle däremot, dä den torra växtliga skogsmarken i landet beräknats till 9,680,000 ha (se s. 22), uppgä till 19,360,000 mb fast mått. W Dessa siffror gifva säledes vid handen, att om endast den torra eller bästa skogsmarken tages i betraktande, en ärlig brist af 804,000 m? skulle uppstå. Då denna brist emellertid kan ersättas från skogbevuxna kärr och andra mindre växtliga marker, å hvilka tillväxten delvis är tämligen god, torde man kunna antaga att landets privata skogar ännu icke, i stort sedt, äro utsatta för egentlig öfverafverkning, men väl med hänsyn till enskilda trakter. Skötseln af de privata skogarna framträder därför för närvarande som en ytterligt beaktansvärd fråga. Å andra sidan kan icke heller förutsättas att exporten, om ock det gröfre virket blir slutafverkadt, skall väsentligen aftaga, så länge tillgång på klenare virke ännu finnes. Det har nämligen visat sig inom trävaruindustrin, liksom inom industrin i allmän- het, att om brist på en såsom nödvändig ansedd vara uppstått, tekniken trädt emellan och lämnat bot härför. Så kan det grofva virket numera undvaras i många fall, där det förut blifvit användt. Exempelvis kunde nämnas att till golfplankor, fönsterposter, dör- rar m. m. ännu för en icke alltför lång tid sedan nyttjades plankor och bräder af endast grofva dimensioner, medan dessa nu, om icke helt och hållet så dock till en stor del, ersättas genom sammanfogande af flere mindre dimensioner. Till följd häraf håller sig t. ex. försågad vara af 3 >< 2 !/2 engl. tum högt i pris, emedan 2 sådana plankdimensioner motsvara en planka af 6 > 2!/2 engl. tum. Skogsvård. Ännu för 30 år tillbaka kunde man i allmän- het ej förmärka att någon större omvårdnad skulle egnats lan- dets privata skogar, ty vid den tiden användes groft och värde- fullt virke också till de enklaste husbehofsarbeten; däremot fingo vindfällen och skatar efter afverkad skog ligga att multna iSkogarna. 19 brännved . «= «so co 2 > 477.490 asp mm . L 11,500 diverse slöjdvirke . . . . 6,000 ved för tjärtillverkning . . 291.400 3.357.300. Summa 20,164,000. Den ärliga tillväxten, som i medeltal kan antagas till 2 m3 per ha, skulle däremot, dä den torra växtliga skogsmarken i landet beräknats till 9,680,000 ha (se s. 22), uppgä till 19,360,000 mb fast mått. W Dessa siffror gifva säledes vid handen, att om endast den torra eller bästa skogsmarken tages i betraktande, en ärlig brist af 804,000 m? skulle uppstå. Då denna brist emellertid kan ersättas från skogbevuxna kärr och andra mindre växtliga marker, å hvilka tillväxten delvis är tämligen god, torde man kunna antaga att landets privata skogar ännu icke, i stort sedt, äro utsatta för egentlig öfverafverkning, men väl med hänsyn till enskilda trakter. Skötseln af de privata skogarna framträder därför för närvarande som en ytterligt beaktansvärd fråga. Å andra sidan kan icke heller förutsättas att exporten, om ock det gröfre virket blir slutafverkadt, skall väsentligen aftaga, så länge tillgång på klenare virke ännu finnes. Det har nämligen visat sig inom trävaruindustrin, liksom inom industrin i allmän- het, att om brist på en såsom nödvändig ansedd vara uppstått, tekniken trädt emellan och lämnat bot härför. Så kan det grofva virket numera undvaras i många fall, där det förut blifvit användt. Exempelvis kunde nämnas att till golfplankor, fönsterposter, dör- rar m. m. ännu för en icke alltför lång tid sedan nyttjades plankor och bräder af endast grofva dimensioner, medan dessa nu, om icke helt och hållet så dock till en stor del, ersättas genom sammanfogande af flere mindre dimensioner. Till följd häraf håller sig t. ex. försågad vara af 3 >< 2 !/2 engl. tum högt i pris, emedan 2 sådana plankdimensioner motsvara en planka af 6 > 2!/2 engl. tum. Skogsvård. Ännu för 30 år tillbaka kunde man i allmän- het ej förmärka att någon större omvårdnad skulle egnats lan- dets privata skogar, ty vid den tiden användes groft och värde- fullt virke också till de enklaste husbehofsarbeten; däremot fingo vindfällen och skatar efter afverkad skog ligga att multna i --- 20 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. skogen, och skogseldar tillätos ej sällan obehindradt härja, i synnerhet i de nordliga delarna af landet o. s. v. En ansats till det bättre gjordes dock i början af 1850-talet, dä en »provisionell Forstmästeristat» inrättades (se härom krono- skogarna). Särskilda större gods- och bruksegare läto nämligen dä indela sina skogar för ordnadt skogsbruk. Men dä klent virke saknade afsättning, lämnades planerna redan inom 10 är, och afverkningen ätergick till den forna oordnade blädningen. Men redan i medlet af 1870-talet, eller strax efter den nyss nämnda plötsliga stegringen af prisen pä virke, inträdde en stor förändring, som först visade sig i sydliga delen af landet och efter hand utsträckte sig äfven till öfriga trakter. Till bygg- nadsvirke begagnas nämligen sedan dess ej mera virke af gröfre dimensioner än hvad nödigt är, och till annat husbehof, säsom brännved o. d., ej i främsta rummet stäende, bättre skog, utan tillvaratagas äfven vindfällen m. m. för ändamälet. En sädan omtanke om skogarna har emellertid ej gjort sig gällande i fräga om försäljning. Frestelsen för landets jord- egare har härvid varit alltför stor och svär att kunna motstä, dä de häruti funnit ett medel att underlätta sitt nog tunga och mödosamma arbete. Försäljning af skog medförde icke sällan verklig skogssköfling och har därför ofta klandrats pä goda skäl, om det ock ä andra sidan mäste erkännas att de härigenom anskaffade kapitalen bidragit till befrämjandet af landets jord- bruk och industri. Jordbrukarens ekonomiska ställning kan nämligen i allmänhet nu betraktas säsom god, eller ätminstone vida mer betryggad än för 30 är tillbaka. Det lättsinne, med hvilket skogarna, i synnerhet under detta årtionde ofta föryttrats, kunde emellertid ej i längden fortgå, utan att ådraga sig den sansade jordbrukarens och andra tän- kandes uppmärksamhet; ty det gick nu ej mera till så, som vid svedje- och katningsbruk är vanligt, eller att en viss del af skogen fälldes, utan en lägenhets hela skog har nu utan skon- samhet kunnat blifva försåld och afverkad äfven till så klena dimensioner som pitprops m. m. Efter att detta klandervärda förhällande en tid pägätt, tog sig Bondeständet talan i saken och petitionerade vid 1894 ärs landtdag om ätgärds vidtagande för undersökning af saken samt huruvida skogslagen af den 3 sept. 1886 visat sig lämplig eller till äfventyrs päkallade20 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. skogen, och skogseldar tillätos ej sällan obehindradt härja, i synnerhet i de nordliga delarna af landet o. s. v. En ansats till det bättre gjordes dock i början af 1850-talet, dä en »provisionell Forstmästeristat» inrättades (se härom krono- skogarna). Särskilda större gods- och bruksegare läto nämligen dä indela sina skogar för ordnadt skogsbruk. Men dä klent virke saknade afsättning, lämnades planerna redan inom 10 är, och afverkningen ätergick till den forna oordnade blädningen. Men redan i medlet af 1870-talet, eller strax efter den nyss nämnda plötsliga stegringen af prisen pä virke, inträdde en stor förändring, som först visade sig i sydliga delen af landet och efter hand utsträckte sig äfven till öfriga trakter. Till bygg- nadsvirke begagnas nämligen sedan dess ej mera virke af gröfre dimensioner än hvad nödigt är, och till annat husbehof, säsom brännved o. d., ej i främsta rummet stäende, bättre skog, utan tillvaratagas äfven vindfällen m. m. för ändamälet. En sädan omtanke om skogarna har emellertid ej gjort sig gällande i fräga om försäljning. Frestelsen för landets jord- egare har härvid varit alltför stor och svär att kunna motstä, dä de häruti funnit ett medel att underlätta sitt nog tunga och mödosamma arbete. Försäljning af skog medförde icke sällan verklig skogssköfling och har därför ofta klandrats pä goda skäl, om det ock ä andra sidan mäste erkännas att de härigenom anskaffade kapitalen bidragit till befrämjandet af landets jord- bruk och industri. Jordbrukarens ekonomiska ställning kan nämligen i allmänhet nu betraktas säsom god, eller ätminstone vida mer betryggad än för 30 är tillbaka. Det lättsinne, med hvilket skogarna, i synnerhet under detta årtionde ofta föryttrats, kunde emellertid ej i längden fortgå, utan att ådraga sig den sansade jordbrukarens och andra tän- kandes uppmärksamhet; ty det gick nu ej mera till så, som vid svedje- och katningsbruk är vanligt, eller att en viss del af skogen fälldes, utan en lägenhets hela skog har nu utan skon- samhet kunnat blifva försåld och afverkad äfven till så klena dimensioner som pitprops m. m. Efter att detta klandervärda förhällande en tid pägätt, tog sig Bondeständet talan i saken och petitionerade vid 1894 ärs landtdag om ätgärds vidtagande för undersökning af saken samt huruvida skogslagen af den 3 sept. 1886 visat sig lämplig eller till äfventyrs päkallade20 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. skogen, och skogseldar tillätos ej sällan obehindradt härja, i synnerhet i de nordliga delarna af landet o. s. v. En ansats till det bättre gjordes dock i början af 1850-talet, dä en »provisionell Forstmästeristat» inrättades (se härom krono- skogarna). Särskilda större gods- och bruksegare läto nämligen dä indela sina skogar för ordnadt skogsbruk. Men dä klent virke saknade afsättning, lämnades planerna redan inom 10 är, och afverkningen ätergick till den forna oordnade blädningen. Men redan i medlet af 1870-talet, eller strax efter den nyss nämnda plötsliga stegringen af prisen pä virke, inträdde en stor förändring, som först visade sig i sydliga delen af landet och efter hand utsträckte sig äfven till öfriga trakter. Till bygg- nadsvirke begagnas nämligen sedan dess ej mera virke af gröfre dimensioner än hvad nödigt är, och till annat husbehof, säsom brännved o. d., ej i främsta rummet stäende, bättre skog, utan tillvaratagas äfven vindfällen m. m. för ändamälet. En sädan omtanke om skogarna har emellertid ej gjort sig gällande i fräga om försäljning. Frestelsen för landets jord- egare har härvid varit alltför stor och svär att kunna motstä, dä de häruti funnit ett medel att underlätta sitt nog tunga och mödosamma arbete. Försäljning af skog medförde icke sällan verklig skogssköfling och har därför ofta klandrats pä goda skäl, om det ock ä andra sidan mäste erkännas att de härigenom anskaffade kapitalen bidragit till befrämjandet af landets jord- bruk och industri. Jordbrukarens ekonomiska ställning kan nämligen i allmänhet nu betraktas säsom god, eller ätminstone vida mer betryggad än för 30 är tillbaka. Det lättsinne, med hvilket skogarna, i synnerhet under detta årtionde ofta föryttrats, kunde emellertid ej i längden fortgå, utan att ådraga sig den sansade jordbrukarens och andra tän- kandes uppmärksamhet; ty det gick nu ej mera till så, som vid svedje- och katningsbruk är vanligt, eller att en viss del af skogen fälldes, utan en lägenhets hela skog har nu utan skon- samhet kunnat blifva försåld och afverkad äfven till så klena dimensioner som pitprops m. m. Efter att detta klandervärda förhällande en tid pägätt, tog sig Bondeständet talan i saken och petitionerade vid 1894 ärs landtdag om ätgärds vidtagande för undersökning af saken samt huruvida skogslagen af den 3 sept. 1886 visat sig lämplig eller till äfventyrs päkallade --- Skogarna. 21 förändringar. Den komite, eller den s. k. privata skogskomiten, som med anledning häraf i slutet af 1896 af styrelsen tillsattes, föreslär bl. a. att ät kommunalförvaltningen, eller rättare ät en af kommunen tillförordnad skild nämnd, lämnades öfvervakan- det af skogarna med afseende å lagens efterlefnad. För kon- trollen öfver nämndernas tillgöranden skulle åter skilda forst- tjänstemän tillsättas m. m. Den tillsyn, som utöfvas i fråga om skogslagarnas efter- lefnad, har hos oss hittills varit öfverlämnad ät landtpolisen. Det har emellertid visat sig, att en sädan tillsyn i vära vid- sträckta marker ej varit, eller kanske rättare ej kunnat vara nog verksam i fråga om förekommande af skogssköflingar, hvar- för också på senare tider andra åtgärder blifvit vidtagna, som gått ut på att söka direkt befrämja den privata skogsskötseln. Bland annat ha i detta afseende, enligt Instruktionen af den 21 mars 1878, varit tillsatta två skogsinstruktörer, och för samma ändamål har också den under samma år bildade Finska Forst- föreningen arbetat. Den senare har utgifvit publikationer, och kringsändt plantörer, i början en, numera två. Under innevarande år har regeringen beviljat Landtbruksstyrelsen tills vidare ett årligt anslag af 50,000 mark till fördelning på de skilda landtbruks- sällskapen för att underhjälpa skogshushållningen samt ökat de för Forstföreningen tidigare lämnade anslagen med 4,500 mark. De privata skogarna ha således på senaste tider ådragit sig en större uppmärksamhet än någonsin förut. Denna fråga är också så omfattande och djupt ingripande i landets hela ut- veckling, att det måste betraktas som en stor olycka, ifall den- samma ej redan nu blefve tillbörligen beaktad och alla till buds stående medel använda för skogsvårdens befrämjande. Ett af de bästa medel i detta afseende vore utan tvifvel det, som redan blifvit nämndt, eller att på kommunen öfverföra ansvaret för skogslagens efterlefnad. Ty det moraliska inflytande, som kom- munens ledande män i förening med en stigande bildning kunna utöfva på folket, vore säkert en borgen för att skogarna ej blefve sköflade utan tvärtom skötta, om icke alldeles mönstergilt, så åtminstone oklanderligt, till den enskildes och landets fromma. För att belysa den privata markens omfång i landet och särskildt arealen för den växtliga skogsmarken ha, med stöd af ingeniören i Forststyrelsen A. Sivéns i Finska Forstföre-Skogarna. 21 förändringar. Den komite, eller den s. k. privata skogskomiten, som med anledning häraf i slutet af 1896 af styrelsen tillsattes, föreslär bl. a. att ät kommunalförvaltningen, eller rättare ät en af kommunen tillförordnad skild nämnd, lämnades öfvervakan- det af skogarna med afseende å lagens efterlefnad. För kon- trollen öfver nämndernas tillgöranden skulle åter skilda forst- tjänstemän tillsättas m. m. Den tillsyn, som utöfvas i fråga om skogslagarnas efter- lefnad, har hos oss hittills varit öfverlämnad ät landtpolisen. Det har emellertid visat sig, att en sädan tillsyn i vära vid- sträckta marker ej varit, eller kanske rättare ej kunnat vara nog verksam i fråga om förekommande af skogssköflingar, hvar- för också på senare tider andra åtgärder blifvit vidtagna, som gått ut på att söka direkt befrämja den privata skogsskötseln. Bland annat ha i detta afseende, enligt Instruktionen af den 21 mars 1878, varit tillsatta två skogsinstruktörer, och för samma ändamål har också den under samma år bildade Finska Forst- föreningen arbetat. Den senare har utgifvit publikationer, och kringsändt plantörer, i början en, numera två. Under innevarande år har regeringen beviljat Landtbruksstyrelsen tills vidare ett årligt anslag af 50,000 mark till fördelning på de skilda landtbruks- sällskapen för att underhjälpa skogshushållningen samt ökat de för Forstföreningen tidigare lämnade anslagen med 4,500 mark. De privata skogarna ha således på senaste tider ådragit sig en större uppmärksamhet än någonsin förut. Denna fråga är också så omfattande och djupt ingripande i landets hela ut- veckling, att det måste betraktas som en stor olycka, ifall den- samma ej redan nu blefve tillbörligen beaktad och alla till buds stående medel använda för skogsvårdens befrämjande. Ett af de bästa medel i detta afseende vore utan tvifvel det, som redan blifvit nämndt, eller att på kommunen öfverföra ansvaret för skogslagens efterlefnad. Ty det moraliska inflytande, som kom- munens ledande män i förening med en stigande bildning kunna utöfva på folket, vore säkert en borgen för att skogarna ej blefve sköflade utan tvärtom skötta, om icke alldeles mönstergilt, så åtminstone oklanderligt, till den enskildes och landets fromma. För att belysa den privata markens omfång i landet och särskildt arealen för den växtliga skogsmarken ha, med stöd af ingeniören i Forststyrelsen A. Sivéns i Finska Forstföre-Skogarna. 21 förändringar. Den komite, eller den s. k. privata skogskomiten, som med anledning häraf i slutet af 1896 af styrelsen tillsattes, föreslär bl. a. att ät kommunalförvaltningen, eller rättare ät en af kommunen tillförordnad skild nämnd, lämnades öfvervakan- det af skogarna med afseende å lagens efterlefnad. För kon- trollen öfver nämndernas tillgöranden skulle åter skilda forst- tjänstemän tillsättas m. m. Den tillsyn, som utöfvas i fråga om skogslagarnas efter- lefnad, har hos oss hittills varit öfverlämnad ät landtpolisen. Det har emellertid visat sig, att en sädan tillsyn i vära vid- sträckta marker ej varit, eller kanske rättare ej kunnat vara nog verksam i fråga om förekommande af skogssköflingar, hvar- för också på senare tider andra åtgärder blifvit vidtagna, som gått ut på att söka direkt befrämja den privata skogsskötseln. Bland annat ha i detta afseende, enligt Instruktionen af den 21 mars 1878, varit tillsatta två skogsinstruktörer, och för samma ändamål har också den under samma år bildade Finska Forst- föreningen arbetat. Den senare har utgifvit publikationer, och kringsändt plantörer, i början en, numera två. Under innevarande år har regeringen beviljat Landtbruksstyrelsen tills vidare ett årligt anslag af 50,000 mark till fördelning på de skilda landtbruks- sällskapen för att underhjälpa skogshushållningen samt ökat de för Forstföreningen tidigare lämnade anslagen med 4,500 mark. De privata skogarna ha således på senaste tider ådragit sig en större uppmärksamhet än någonsin förut. Denna fråga är också så omfattande och djupt ingripande i landets hela ut- veckling, att det måste betraktas som en stor olycka, ifall den- samma ej redan nu blefve tillbörligen beaktad och alla till buds stående medel använda för skogsvårdens befrämjande. Ett af de bästa medel i detta afseende vore utan tvifvel det, som redan blifvit nämndt, eller att på kommunen öfverföra ansvaret för skogslagens efterlefnad. Ty det moraliska inflytande, som kom- munens ledande män i förening med en stigande bildning kunna utöfva på folket, vore säkert en borgen för att skogarna ej blefve sköflade utan tvärtom skötta, om icke alldeles mönstergilt, så åtminstone oklanderligt, till den enskildes och landets fromma. För att belysa den privata markens omfång i landet och särskildt arealen för den växtliga skogsmarken ha, med stöd af ingeniören i Forststyrelsen A. Sivéns i Finska Forstföre- --- 22 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. ningens Meddelanden, XI bandet, publicerade egostatistik och Forststyrelsens berättelse för är 1897, nedanstående egouppgifter blifvit sammanställda: || I i - e g| =] 2 Privat mask| £ % | Krono [28] 255 |22] Krono |22] Summa Län. ha 2 = | boställen |5 =] 582 [8] skogar [82] areal TE ha = aa 5 ha si | ha Nylands . . . .|1,124,650 95,9] 37,225:3,18] 7,612 0,54 2,513! 0,22] 1,172,000] Abo och Björne- I | | borgs . 2,126,494 90,69] 62,635 2,67] 1,773 ;0,07| —153,998; 6,57] 2,344,900] Tavastehus 1,906,086.91,79] 59,750;2,88] 5,274 0,23] —105,490; 5,08[ 2,076,600 Viborgs . . . .| 3,237,954/9240] —5,426;0,16] 11,784 0,34] —248.936] 7,10] 3,504100 S:t Michels =. .| 2,170,237.95,60] 42,245/1,86] 18,362 si 39,156' 1,73] 2,270,000 Kuopio . . . +] 3,755,623/87,61| 10,907 0,25] — 493 001 519,377/12,12] 4,286,400] Vasa . . . L] 3,558,121]88,53] 50,528/1,25] 9,866 | 0,25 400,485| 9,97] 4,019,000 Uleåborgs . . . 3,084,186 24:01] 14802009 — '—/12,565;112;75.90]16.564,100 | == | Summa [21,863,351/60,34] 283,518/0,78] 5,164 |0,15]14,035,067 38,73]36,237, 100] I förestäende arealer ingär ej Finlands andel af Ladoga sjö, som uppgär till 801,400 hektar. Den privata mark, som ofvan upptagits till 21,863,351 ha, är omkring 200,000 ha större än den i verkligheten torde vara, beroende därpä, att dä skogs- indelningsarbeten af särskilda orsaker ännu ej utförts för 56 krono- och 576 ecklesiastika boställsskogar, speciella egoupp- gifter för dessa saknas. Af den privata marken belöper sig pä: Län, jord — j äng skogsmark kärr m. m. | ha | ha ha ha ha ha | | | Nylands . .| 127,377| 186,253| 618,511| <16,126| 176,753| 1,125,020 Åboo. Björne- | borgs . .| 237,523| 316,197|1,018,361 50,036| 504,377 | 2,126,494] Tavastehus .| 123,743 | 244,329| 926,387 78,757 | 532,500 | 1,905,716| Viborgs +. .| 155,170| 290,912j1,548,184| 358,673| 885,015| 3,237,954] S:t Michels . 96,150 | 229,194| 832,645| 212,023/ 800,225| 2,170,237| Kuopio. . .| 117,135/ 299,115|1,435,836 | 471,987 | 1,431,550| 3,755,623| Vasa = .| 194348] 354557 |1,320,225 | 256,859 | 1,432,132 | 3,558,121 Uleåborgs =. —85,420! 372,680 1,980,140| 348498 '1,197,448 —3,984,186 Summa | 1,136,866 | 2,293,237 | 9,680,289 | 1,792,959 ' 6,960,000 ;21,863,35122 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. ningens Meddelanden, XI bandet, publicerade egostatistik och Forststyrelsens berättelse för är 1897, nedanstående egouppgifter blifvit sammanställda: || I i - e g| =] 2 Privat mask| £ % | Krono [28] 255 |22] Krono |22] Summa Län. ha 2 = | boställen |5 =] 582 [8] skogar [82] areal TE ha = aa 5 ha si | ha Nylands . . . .|1,124,650 95,9] 37,225:3,18] 7,612 0,54 2,513! 0,22] 1,172,000] Abo och Björne- I | | borgs . 2,126,494 90,69] 62,635 2,67] 1,773 ;0,07| —153,998; 6,57] 2,344,900] Tavastehus 1,906,086.91,79] 59,750;2,88] 5,274 0,23] —105,490; 5,08[ 2,076,600 Viborgs . . . .| 3,237,954/9240] —5,426;0,16] 11,784 0,34] —248.936] 7,10] 3,504100 S:t Michels =. .| 2,170,237.95,60] 42,245/1,86] 18,362 si 39,156' 1,73] 2,270,000 Kuopio . . . +] 3,755,623/87,61| 10,907 0,25] — 493 001 519,377/12,12] 4,286,400] Vasa . . . L] 3,558,121]88,53] 50,528/1,25] 9,866 | 0,25 400,485| 9,97] 4,019,000 Uleåborgs . . . 3,084,186 24:01] 14802009 — '—/12,565;112;75.90]16.564,100 | == | Summa [21,863,351/60,34] 283,518/0,78] 5,164 |0,15]14,035,067 38,73]36,237, 100] I förestäende arealer ingär ej Finlands andel af Ladoga sjö, som uppgär till 801,400 hektar. Den privata mark, som ofvan upptagits till 21,863,351 ha, är omkring 200,000 ha större än den i verkligheten torde vara, beroende därpä, att dä skogs- indelningsarbeten af särskilda orsaker ännu ej utförts för 56 krono- och 576 ecklesiastika boställsskogar, speciella egoupp- gifter för dessa saknas. Af den privata marken belöper sig pä: Län, jord — j äng skogsmark kärr m. m. | ha | ha ha ha ha ha | | | Nylands . .| 127,377| 186,253| 618,511| <16,126| 176,753| 1,125,020 Åboo. Björne- | borgs . .| 237,523| 316,197|1,018,361 50,036| 504,377 | 2,126,494] Tavastehus .| 123,743 | 244,329| 926,387 78,757 | 532,500 | 1,905,716| Viborgs +. .| 155,170| 290,912j1,548,184| 358,673| 885,015| 3,237,954] S:t Michels . 96,150 | 229,194| 832,645| 212,023/ 800,225| 2,170,237| Kuopio. . .| 117,135/ 299,115|1,435,836 | 471,987 | 1,431,550| 3,755,623| Vasa = .| 194348] 354557 |1,320,225 | 256,859 | 1,432,132 | 3,558,121 Uleåborgs =. —85,420! 372,680 1,980,140| 348498 '1,197,448 —3,984,186 Summa | 1,136,866 | 2,293,237 | 9,680,289 | 1,792,959 ' 6,960,000 ;21,863,35122 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. ningens Meddelanden, XI bandet, publicerade egostatistik och Forststyrelsens berättelse för är 1897, nedanstående egouppgifter blifvit sammanställda: || I i - e g| =] 2 Privat mask| £ % | Krono [28] 255 |22] Krono |22] Summa Län. ha 2 = | boställen |5 =] 582 [8] skogar [82] areal TE ha = aa 5 ha si | ha Nylands . . . .|1,124,650 95,9] 37,225:3,18] 7,612 0,54 2,513! 0,22] 1,172,000] Abo och Björne- I | | borgs . 2,126,494 90,69] 62,635 2,67] 1,773 ;0,07| —153,998; 6,57] 2,344,900] Tavastehus 1,906,086.91,79] 59,750;2,88] 5,274 0,23] —105,490; 5,08[ 2,076,600 Viborgs . . . .| 3,237,954/9240] —5,426;0,16] 11,784 0,34] —248.936] 7,10] 3,504100 S:t Michels =. .| 2,170,237.95,60] 42,245/1,86] 18,362 si 39,156' 1,73] 2,270,000 Kuopio . . . +] 3,755,623/87,61| 10,907 0,25] — 493 001 519,377/12,12] 4,286,400] Vasa . . . L] 3,558,121]88,53] 50,528/1,25] 9,866 | 0,25 400,485| 9,97] 4,019,000 Uleåborgs . . . 3,084,186 24:01] 14802009 — '—/12,565;112;75.90]16.564,100 | == | Summa [21,863,351/60,34] 283,518/0,78] 5,164 |0,15]14,035,067 38,73]36,237, 100] I förestäende arealer ingär ej Finlands andel af Ladoga sjö, som uppgär till 801,400 hektar. Den privata mark, som ofvan upptagits till 21,863,351 ha, är omkring 200,000 ha större än den i verkligheten torde vara, beroende därpä, att dä skogs- indelningsarbeten af särskilda orsaker ännu ej utförts för 56 krono- och 576 ecklesiastika boställsskogar, speciella egoupp- gifter för dessa saknas. Af den privata marken belöper sig pä: Län, jord — j äng skogsmark kärr m. m. | ha | ha ha ha ha ha | | | Nylands . .| 127,377| 186,253| 618,511| <16,126| 176,753| 1,125,020 Åboo. Björne- | borgs . .| 237,523| 316,197|1,018,361 50,036| 504,377 | 2,126,494] Tavastehus .| 123,743 | 244,329| 926,387 78,757 | 532,500 | 1,905,716| Viborgs +. .| 155,170| 290,912j1,548,184| 358,673| 885,015| 3,237,954] S:t Michels . 96,150 | 229,194| 832,645| 212,023/ 800,225| 2,170,237| Kuopio. . .| 117,135/ 299,115|1,435,836 | 471,987 | 1,431,550| 3,755,623| Vasa = .| 194348] 354557 |1,320,225 | 256,859 | 1,432,132 | 3,558,121 Uleåborgs =. —85,420! 372,680 1,980,140| 348498 '1,197,448 —3,984,186 Summa | 1,136,866 | 2,293,237 | 9,680,289 | 1,792,959 ' 6,960,000 ;21,863,351 --- Skogarna. 23 Af den privata marken utfaller alltsä pä: Bebrukad jord = < < s 5,20 Yo. Naturlig äng « soc 0 10,49 » Torr skogsmark =. L. < 44028 » Skogsbevuxna kärr . . Ke 8,20 » Berg, mossar, vatten m. m. . 2 < so 000 31,88 » Summa — 100,00 vo. Anm. Skillnaden mellan ofvan meddelade beräkning af landets hela areal (afslutad i början af 1890-talet) och de, som anförts uti texten till kartan n:o 1, beror främst på olikheter i beräkningen af vattnets areal. Kronoboställsskogar. Liksom de privata skogarna, hafva skogar, som lyda under sätesgårdar, militie- och civilstatens boställen vid genomförandet af storskiftet tilldelats mantalsatt jord. Dessa kronans domäner, hvilka kallas kronoboställen, skilja sig icke från de vid stor- skifte tillkomna privata lägenheterna i annat afseende, än i fråga om eganderätt. Kronans eganderätt är gammal, ty den för- skrifver sig från Karl den XI:s tid, eller från det vid 1680 års och följande riksdagar genomförda reduktionsbeslut, då bl. a. alla såsom förläningar till adeln skänkta gods återkallades till kronan. Af dessa gods ha de s. k. militieboställena, hvilka före- komma i öfvervägande antal, tjänat såsom bostäder och aflö- ningshemman för hela den finska militärens befäl och under- befäl, medan den s. k. indelta militären var organiserad. Vid dess upplösning indrogos boställena med få undantag till kro- nan, och nu äro alla, liksom också sätesgårdarna och större delen af de civila boställena samt de på senaste tiden tillkomna donationsstommarna utarrenderade för kronans räkning. Uti k. förordningen af den 25 september 1863 stadgas beträffande dessa boställen, att hushållningsplan för hvarje skog skall af forsttjänsteman upprättas; behörigen fastställd, bör planen efterlefvas af arrendator med rätt att, om virke till afsalu skulle enligt planen förekomma, fritt förfoga däröfver. Förvaltningen af dessa lägenheter har öfverlämnats åt guver- nörerna i landet och särskilda boställsinspektörer, medan återSkogarna. 23 Af den privata marken utfaller alltsä pä: Bebrukad jord = < < s 5,20 Yo. Naturlig äng « soc 0 10,49 » Torr skogsmark =. L. < 44028 » Skogsbevuxna kärr . . Ke 8,20 » Berg, mossar, vatten m. m. . 2 < so 000 31,88 » Summa — 100,00 vo. Anm. Skillnaden mellan ofvan meddelade beräkning af landets hela areal (afslutad i början af 1890-talet) och de, som anförts uti texten till kartan n:o 1, beror främst på olikheter i beräkningen af vattnets areal. Kronoboställsskogar. Liksom de privata skogarna, hafva skogar, som lyda under sätesgårdar, militie- och civilstatens boställen vid genomförandet af storskiftet tilldelats mantalsatt jord. Dessa kronans domäner, hvilka kallas kronoboställen, skilja sig icke från de vid stor- skifte tillkomna privata lägenheterna i annat afseende, än i fråga om eganderätt. Kronans eganderätt är gammal, ty den för- skrifver sig från Karl den XI:s tid, eller från det vid 1680 års och följande riksdagar genomförda reduktionsbeslut, då bl. a. alla såsom förläningar till adeln skänkta gods återkallades till kronan. Af dessa gods ha de s. k. militieboställena, hvilka före- komma i öfvervägande antal, tjänat såsom bostäder och aflö- ningshemman för hela den finska militärens befäl och under- befäl, medan den s. k. indelta militären var organiserad. Vid dess upplösning indrogos boställena med få undantag till kro- nan, och nu äro alla, liksom också sätesgårdarna och större delen af de civila boställena samt de på senaste tiden tillkomna donationsstommarna utarrenderade för kronans räkning. Uti k. förordningen af den 25 september 1863 stadgas beträffande dessa boställen, att hushållningsplan för hvarje skog skall af forsttjänsteman upprättas; behörigen fastställd, bör planen efterlefvas af arrendator med rätt att, om virke till afsalu skulle enligt planen förekomma, fritt förfoga däröfver. Förvaltningen af dessa lägenheter har öfverlämnats åt guver- nörerna i landet och särskilda boställsinspektörer, medan återSkogarna. 23 Af den privata marken utfaller alltsä pä: Bebrukad jord = < < s 5,20 Yo. Naturlig äng « soc 0 10,49 » Torr skogsmark =. L. < 44028 » Skogsbevuxna kärr . . Ke 8,20 » Berg, mossar, vatten m. m. . 2 < so 000 31,88 » Summa — 100,00 vo. Anm. Skillnaden mellan ofvan meddelade beräkning af landets hela areal (afslutad i början af 1890-talet) och de, som anförts uti texten till kartan n:o 1, beror främst på olikheter i beräkningen af vattnets areal. Kronoboställsskogar. Liksom de privata skogarna, hafva skogar, som lyda under sätesgårdar, militie- och civilstatens boställen vid genomförandet af storskiftet tilldelats mantalsatt jord. Dessa kronans domäner, hvilka kallas kronoboställen, skilja sig icke från de vid stor- skifte tillkomna privata lägenheterna i annat afseende, än i fråga om eganderätt. Kronans eganderätt är gammal, ty den för- skrifver sig från Karl den XI:s tid, eller från det vid 1680 års och följande riksdagar genomförda reduktionsbeslut, då bl. a. alla såsom förläningar till adeln skänkta gods återkallades till kronan. Af dessa gods ha de s. k. militieboställena, hvilka före- komma i öfvervägande antal, tjänat såsom bostäder och aflö- ningshemman för hela den finska militärens befäl och under- befäl, medan den s. k. indelta militären var organiserad. Vid dess upplösning indrogos boställena med få undantag till kro- nan, och nu äro alla, liksom också sätesgårdarna och större delen af de civila boställena samt de på senaste tiden tillkomna donationsstommarna utarrenderade för kronans räkning. Uti k. förordningen af den 25 september 1863 stadgas beträffande dessa boställen, att hushållningsplan för hvarje skog skall af forsttjänsteman upprättas; behörigen fastställd, bör planen efterlefvas af arrendator med rätt att, om virke till afsalu skulle enligt planen förekomma, fritt förfoga däröfver. Förvaltningen af dessa lägenheter har öfverlämnats åt guver- nörerna i landet och särskilda boställsinspektörer, medan åter --- 24 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. skogsindelningsarbetena och kontrollen öfver dem päförts forst- tjänstemän. Ehuru arbetena bedrifvits med stor skyndsamhet, kan likväl, pä grund af särskilda orsaker, bl. a. storskiftsregle- ringar, slutförandet emotses först i närmaste framtid. Vid utfärdande af denna förordning har, utom den direkta inkomst som kronan erhölle genom inflytande arrenden, ett syftemäl varit, att boställena i framtiden blefve mönsterfarmer. Denna tanke har ocksä förverkligats sä till vida, att den ä dessa lägenheter införda förbättrade skogshushällningen bredvid skogs- instruktörernas verksamhet varit hufvudorsak till den numera synbara sträfvan att fä hushällningen äfven i de privata skogarna i landet ordnad pä en bättre fot. Pä grund af efter hand vunnen erfarenhet hafva vid för- valtningen af boställsskogarna införts flere förbättringar, hvadan densamma kan anses numera vara ganska väl ordnad och billig. Den 26 april 1871 föreskrefs för boställsinspektörerna kompe- tensvilkor beträffande kännedom af säväl jordbruk som skogs- hushållning. Sedan 1876 är vid forststyrelsen anställd en skild tjänsteman för handläggandet af forstfrägor beträffande boställena, och sedan är 1891 verkställes skogsindelningen och revisions- arbetena af 3 boställsforstmästare. Af stor betydelse för skogs- hushällningens vidare utveckling blir slutligen bestämningen at d. 26 okt. 1896 angäende tillsättandet af en skogsplantör för hvarje af de tio boställsinspektörsdistrikten i landet. Till skogshushällningens befrämjande har särskildt bidragit afskiljandet af s. k. boställsparker. Erfarenheten hade redan i början af förvaltningstiden visat, att stora skogar, i synnerhet om dessa voro spridda i skilda, pä längt afständ frän hvarandra belägna skiften, icke lämpade sig för att värdas af boställs- arrendator, ty han innehade icke alltid den administrativa för- mäga, som härtill erfordrades. För att afhjälpa denna olägen- het har kronan lätit, där sädant med arrendators begifvande eller annars, t. ex. vid ombyte af arrendator, kunnat ske, af- skilja dylika parker och ställt dem under skild bevakning, hvarvid de likväl fortfarande handhafvas af vederbörande bo- ställsinspektör. Sålunda har kronan kunnat icke blott fritaga arrendator frän ett för honom ganska ansvarstullt arbete, utan ocksä själf komma i ätnjutande af förmäner, dem författ- ningen icke direkt förutsatt. En annan extra inkomst har 24 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. skogsindelningsarbetena och kontrollen öfver dem päförts forst- tjänstemän. Ehuru arbetena bedrifvits med stor skyndsamhet, kan likväl, pä grund af särskilda orsaker, bl. a. storskiftsregle- ringar, slutförandet emotses först i närmaste framtid. Vid utfärdande af denna förordning har, utom den direkta inkomst som kronan erhölle genom inflytande arrenden, ett syftemäl varit, att boställena i framtiden blefve mönsterfarmer. Denna tanke har ocksä förverkligats sä till vida, att den ä dessa lägenheter införda förbättrade skogshushällningen bredvid skogs- instruktörernas verksamhet varit hufvudorsak till den numera synbara sträfvan att fä hushällningen äfven i de privata skogarna i landet ordnad pä en bättre fot. Pä grund af efter hand vunnen erfarenhet hafva vid för- valtningen af boställsskogarna införts flere förbättringar, hvadan densamma kan anses numera vara ganska väl ordnad och billig. Den 26 april 1871 föreskrefs för boställsinspektörerna kompe- tensvilkor beträffande kännedom af säväl jordbruk som skogs- hushållning. Sedan 1876 är vid forststyrelsen anställd en skild tjänsteman för handläggandet af forstfrägor beträffande boställena, och sedan är 1891 verkställes skogsindelningen och revisions- arbetena af 3 boställsforstmästare. Af stor betydelse för skogs- hushällningens vidare utveckling blir slutligen bestämningen at d. 26 okt. 1896 angäende tillsättandet af en skogsplantör för hvarje af de tio boställsinspektörsdistrikten i landet. Till skogshushällningens befrämjande har särskildt bidragit afskiljandet af s. k. boställsparker. Erfarenheten hade redan i början af förvaltningstiden visat, att stora skogar, i synnerhet om dessa voro spridda i skilda, pä längt afständ frän hvarandra belägna skiften, icke lämpade sig för att värdas af boställs- arrendator, ty han innehade icke alltid den administrativa för- mäga, som härtill erfordrades. För att afhjälpa denna olägen- het har kronan lätit, där sädant med arrendators begifvande eller annars, t. ex. vid ombyte af arrendator, kunnat ske, af- skilja dylika parker och ställt dem under skild bevakning, hvarvid de likväl fortfarande handhafvas af vederbörande bo- ställsinspektör. Sålunda har kronan kunnat icke blott fritaga arrendator frän ett för honom ganska ansvarstullt arbete, utan ocksä själf komma i ätnjutande af förmäner, dem författ- ningen icke direkt förutsatt. En annan extra inkomst har 24 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. skogsindelningsarbetena och kontrollen öfver dem päförts forst- tjänstemän. Ehuru arbetena bedrifvits med stor skyndsamhet, kan likväl, pä grund af särskilda orsaker, bl. a. storskiftsregle- ringar, slutförandet emotses först i närmaste framtid. Vid utfärdande af denna förordning har, utom den direkta inkomst som kronan erhölle genom inflytande arrenden, ett syftemäl varit, att boställena i framtiden blefve mönsterfarmer. Denna tanke har ocksä förverkligats sä till vida, att den ä dessa lägenheter införda förbättrade skogshushällningen bredvid skogs- instruktörernas verksamhet varit hufvudorsak till den numera synbara sträfvan att fä hushällningen äfven i de privata skogarna i landet ordnad pä en bättre fot. Pä grund af efter hand vunnen erfarenhet hafva vid för- valtningen af boställsskogarna införts flere förbättringar, hvadan densamma kan anses numera vara ganska väl ordnad och billig. Den 26 april 1871 föreskrefs för boställsinspektörerna kompe- tensvilkor beträffande kännedom af säväl jordbruk som skogs- hushållning. Sedan 1876 är vid forststyrelsen anställd en skild tjänsteman för handläggandet af forstfrägor beträffande boställena, och sedan är 1891 verkställes skogsindelningen och revisions- arbetena af 3 boställsforstmästare. Af stor betydelse för skogs- hushällningens vidare utveckling blir slutligen bestämningen at d. 26 okt. 1896 angäende tillsättandet af en skogsplantör för hvarje af de tio boställsinspektörsdistrikten i landet. Till skogshushällningens befrämjande har särskildt bidragit afskiljandet af s. k. boställsparker. Erfarenheten hade redan i början af förvaltningstiden visat, att stora skogar, i synnerhet om dessa voro spridda i skilda, pä längt afständ frän hvarandra belägna skiften, icke lämpade sig för att värdas af boställs- arrendator, ty han innehade icke alltid den administrativa för- mäga, som härtill erfordrades. För att afhjälpa denna olägen- het har kronan lätit, där sädant med arrendators begifvande eller annars, t. ex. vid ombyte af arrendator, kunnat ske, af- skilja dylika parker och ställt dem under skild bevakning, hvarvid de likväl fortfarande handhafvas af vederbörande bo- ställsinspektör. Sålunda har kronan kunnat icke blott fritaga arrendator frän ett för honom ganska ansvarstullt arbete, utan ocksä själf komma i ätnjutande af förmäner, dem författ- ningen icke direkt förutsatt. En annan extra inkomst har --- Skogarna. 25 kronan gjort sig genom att låta afverka öfverårig skog utanför arrendators afverkningsområde, hvilken skog skulle förfarits, innan den ordinarie afverkningen företogs. Dessa extra virkesförsälj- ningar vidtogo år 1874 och hafva inbragt kronan sammanlagdt ungefär 3,000,000 mark. Den lokala förvaltningen handhafves, såsom redan blifvit antydt, af boställsinspektörer. Dessa voro intill 1894 till antalet 13, men sedan dess 10. Högsta inseendet öfver förvaltningen af militieboställena tillkom under åren 1863—68 chefen för Militie- expeditionen i K. Senaten, men numera har chefen för Kammar- expeditionen öfverinseendet öfver vården af alla kronoboställen. Orsaken till den tidigare anordningen låg däri, att inkomsterna från militieboställena ingå till Militieverket, men från alla öfriga jordbruksdomäner till allmänna statsfonden. Med afseende ä denna olikhet ha ocksä militie och civila lägenheter blifvit ä atlasens karta n:o 12 utmärkta med skilda färger, de förra med grön och de senare med karminröd färg. Alla dessa lägenheter äro transporterade frän ett öfver krono- boställena upprättadt öfversiktskartverk i skalan 1:100,000 och utsatta med punkter, utom de s. k. boställsparkerna, hvilka betecknats med en triangel; och som af dessa icke ännu finnas nägra af annan natur än militie, äro äfven alla dessa gröna. Pä här framhällna skäl har ocksä en skild egostatistik blifvit införd för militie och civila lägenheter och framgär denna närmare af följande tabeller. a) Militieboställen. | H | i i i i i | Där: g | 5 | ig ak MET N = i 23 | 36| 2259 7,573! 2421' 2,470! 86 14802] 6,102; 282! 1 Summa | 803 | 50,313 | 157,807 | 33,801 | 21,020 | 4,960 | 261,901 | 88,258 | 14,472 | 13Skogarna. 25 kronan gjort sig genom att låta afverka öfverårig skog utanför arrendators afverkningsområde, hvilken skog skulle förfarits, innan den ordinarie afverkningen företogs. Dessa extra virkesförsälj- ningar vidtogo år 1874 och hafva inbragt kronan sammanlagdt ungefär 3,000,000 mark. Den lokala förvaltningen handhafves, såsom redan blifvit antydt, af boställsinspektörer. Dessa voro intill 1894 till antalet 13, men sedan dess 10. Högsta inseendet öfver förvaltningen af militieboställena tillkom under åren 1863—68 chefen för Militie- expeditionen i K. Senaten, men numera har chefen för Kammar- expeditionen öfverinseendet öfver vården af alla kronoboställen. Orsaken till den tidigare anordningen låg däri, att inkomsterna från militieboställena ingå till Militieverket, men från alla öfriga jordbruksdomäner till allmänna statsfonden. Med afseende ä denna olikhet ha ocksä militie och civila lägenheter blifvit ä atlasens karta n:o 12 utmärkta med skilda färger, de förra med grön och de senare med karminröd färg. Alla dessa lägenheter äro transporterade frän ett öfver krono- boställena upprättadt öfversiktskartverk i skalan 1:100,000 och utsatta med punkter, utom de s. k. boställsparkerna, hvilka betecknats med en triangel; och som af dessa icke ännu finnas nägra af annan natur än militie, äro äfven alla dessa gröna. Pä här framhällna skäl har ocksä en skild egostatistik blifvit införd för militie och civila lägenheter och framgär denna närmare af följande tabeller. a) Militieboställen. | H | i i i i i | Där: g | 5 | ig ak MET N = i 23 | 36| 2259 7,573! 2421' 2,470! 86 14802] 6,102; 282! 1 Summa | 803 | 50,313 | 157,807 | 33,801 | 21,020 | 4,960 | 261,901 | 88,258 | 14,472 | 13Skogarna. 25 kronan gjort sig genom att låta afverka öfverårig skog utanför arrendators afverkningsområde, hvilken skog skulle förfarits, innan den ordinarie afverkningen företogs. Dessa extra virkesförsälj- ningar vidtogo år 1874 och hafva inbragt kronan sammanlagdt ungefär 3,000,000 mark. Den lokala förvaltningen handhafves, såsom redan blifvit antydt, af boställsinspektörer. Dessa voro intill 1894 till antalet 13, men sedan dess 10. Högsta inseendet öfver förvaltningen af militieboställena tillkom under åren 1863—68 chefen för Militie- expeditionen i K. Senaten, men numera har chefen för Kammar- expeditionen öfverinseendet öfver vården af alla kronoboställen. Orsaken till den tidigare anordningen låg däri, att inkomsterna från militieboställena ingå till Militieverket, men från alla öfriga jordbruksdomäner till allmänna statsfonden. Med afseende ä denna olikhet ha ocksä militie och civila lägenheter blifvit ä atlasens karta n:o 12 utmärkta med skilda färger, de förra med grön och de senare med karminröd färg. Alla dessa lägenheter äro transporterade frän ett öfver krono- boställena upprättadt öfversiktskartverk i skalan 1:100,000 och utsatta med punkter, utom de s. k. boställsparkerna, hvilka betecknats med en triangel; och som af dessa icke ännu finnas nägra af annan natur än militie, äro äfven alla dessa gröna. Pä här framhällna skäl har ocksä en skild egostatistik blifvit införd för militie och civila lägenheter och framgär denna närmare af följande tabeller. a) Militieboställen. | H | i i i i i | Där: g | 5 | ig ak MET N = i 23 | 36| 2259 7,573! 2421' 2,470! 86 14802] 6,102; 282! 1 Summa | 803 | 50,313 | 157,807 | 33,801 | 21,020 | 4,960 | 261,901 | 88,258 | 14,472 | 13 --- 26 Atlas öfver Finland. Kartbladen niis 12 och 13. Af ofvanstäende egovidd 261,901 ha belöper sig pä: Odlade egor < «< L 19,24 YO. Torr skogsmark =. L 57,96 » Skogbevuxna kärr och myrar . . < so co co co oc 12,90 » Berg, mossar m. m. so soo ss ss so os 8,02 » Vätten a sm om om om RR MOR OR FE SB ER 1,88 » Summa 100,00 9/0 b) Civila boställen. Tillsynen öfver kronans sätes- och ladugårdar, civilstatens boställen samt f. d. prebende hemman och bohemman har förut omhänderhafts af s. k. uppsyningsmän, hvilka pä grund af för- ordningen den 22 april 1879 handhaft lokala förvaltningen ä civilstatens boställen. Men genom kungörelsen af den 16 okt. 1894 har denna skyldighet öfverförts pä boställsinspektörerna, likasom ock värden af de för kronans räkning utarrenderade hospitalshemmanen och donationsstommarna i Viborgs län. N I | | Gol | Däraf 18 3] E El JA JE < a |- E] = ä 25 8 K 25 | s | SB EI 5 8 Län 33] Eö 533 Fö: Pag 5: Fi ER 32 E &| PR En i 5 PAR | *| * | 3] 5 | E | | | | | | I Nylands . . .|12 793, 2,229| 478| 149: 31 3, 652 | 1, 421 | | — i— Åbo o. Björne-| | | | | borgs . . .|21;1,809| 2,940]1,598| 405; 48! 6,800 1,597; — =— Tavastehus | 5! 494| 1,465 245 | 170 | 120| 2,494| 709] — 1— Viborgs . . .| 6|1,148| 3,206] 778| 275 19 5,426 2,060 — ;— S:t Michels 1197] 180! al) sl al — 1 Kuopio . =] — = | | | | Vasa . . . | 7| 223] 1,515;1,086] 1221 11 2,957 | Oj — |— Uleäborgs . —1 — — — | — 1-1 Il —]| — |— Summa | 52 | 4,564 1,125 | 201 | 21,617 | 6,788 | — | — Af ofvanstående egovidd, 21,617 ha belöper sig på: Odlade egor < < so soc so rr rss 27,11 Yo. Torr skogsmark =. . rs or ro ro so ro 53,36 » Skogbevuxna kärr och myrar . . < < co soc oc 19,40 » Berg, mossar m. m. soc so ss se 5,20 » Vatten «L. 0,93 » Summa = 100,00 9/0.26 Atlas öfver Finland. Kartbladen niis 12 och 13. Af ofvanstäende egovidd 261,901 ha belöper sig pä: Odlade egor < «< L 19,24 YO. Torr skogsmark =. L 57,96 » Skogbevuxna kärr och myrar . . < so co co co oc 12,90 » Berg, mossar m. m. so soo ss ss so os 8,02 » Vätten a sm om om om RR MOR OR FE SB ER 1,88 » Summa 100,00 9/0 b) Civila boställen. Tillsynen öfver kronans sätes- och ladugårdar, civilstatens boställen samt f. d. prebende hemman och bohemman har förut omhänderhafts af s. k. uppsyningsmän, hvilka pä grund af för- ordningen den 22 april 1879 handhaft lokala förvaltningen ä civilstatens boställen. Men genom kungörelsen af den 16 okt. 1894 har denna skyldighet öfverförts pä boställsinspektörerna, likasom ock värden af de för kronans räkning utarrenderade hospitalshemmanen och donationsstommarna i Viborgs län. N I | | Gol | Däraf 18 3] E El JA JE < a |- E] = ä 25 8 K 25 | s | SB EI 5 8 Län 33] Eö 533 Fö: Pag 5: Fi ER 32 E &| PR En i 5 PAR | *| * | 3] 5 | E | | | | | | I Nylands . . .|12 793, 2,229| 478| 149: 31 3, 652 | 1, 421 | | — i— Åbo o. Björne-| | | | | borgs . . .|21;1,809| 2,940]1,598| 405; 48! 6,800 1,597; — =— Tavastehus | 5! 494| 1,465 245 | 170 | 120| 2,494| 709] — 1— Viborgs . . .| 6|1,148| 3,206] 778| 275 19 5,426 2,060 — ;— S:t Michels 1197] 180! al) sl al — 1 Kuopio . =] — = | | | | Vasa . . . | 7| 223] 1,515;1,086] 1221 11 2,957 | Oj — |— Uleäborgs . —1 — — — | — 1-1 Il —]| — |— Summa | 52 | 4,564 1,125 | 201 | 21,617 | 6,788 | — | — Af ofvanstående egovidd, 21,617 ha belöper sig på: Odlade egor < < so soc so rr rss 27,11 Yo. Torr skogsmark =. . rs or ro ro so ro 53,36 » Skogbevuxna kärr och myrar . . < < co soc oc 19,40 » Berg, mossar m. m. soc so ss se 5,20 » Vatten «L. 0,93 » Summa = 100,00 9/0.26 Atlas öfver Finland. Kartbladen niis 12 och 13. Af ofvanstäende egovidd 261,901 ha belöper sig pä: Odlade egor < «< L 19,24 YO. Torr skogsmark =. L 57,96 » Skogbevuxna kärr och myrar . . < so co co co oc 12,90 » Berg, mossar m. m. so soo ss ss so os 8,02 » Vätten a sm om om om RR MOR OR FE SB ER 1,88 » Summa 100,00 9/0 b) Civila boställen. Tillsynen öfver kronans sätes- och ladugårdar, civilstatens boställen samt f. d. prebende hemman och bohemman har förut omhänderhafts af s. k. uppsyningsmän, hvilka pä grund af för- ordningen den 22 april 1879 handhaft lokala förvaltningen ä civilstatens boställen. Men genom kungörelsen af den 16 okt. 1894 har denna skyldighet öfverförts pä boställsinspektörerna, likasom ock värden af de för kronans räkning utarrenderade hospitalshemmanen och donationsstommarna i Viborgs län. N I | | Gol | Däraf 18 3] E El JA JE < a |- E] = ä 25 8 K 25 | s | SB EI 5 8 Län 33] Eö 533 Fö: Pag 5: Fi ER 32 E &| PR En i 5 PAR | *| * | 3] 5 | E | | | | | | I Nylands . . .|12 793, 2,229| 478| 149: 31 3, 652 | 1, 421 | | — i— Åbo o. Björne-| | | | | borgs . . .|21;1,809| 2,940]1,598| 405; 48! 6,800 1,597; — =— Tavastehus | 5! 494| 1,465 245 | 170 | 120| 2,494| 709] — 1— Viborgs . . .| 6|1,148| 3,206] 778| 275 19 5,426 2,060 — ;— S:t Michels 1197] 180! al) sl al — 1 Kuopio . =] — = | | | | Vasa . . . | 7| 223] 1,515;1,086] 1221 11 2,957 | Oj — |— Uleäborgs . —1 — — — | — 1-1 Il —]| — |— Summa | 52 | 4,564 1,125 | 201 | 21,617 | 6,788 | — | — Af ofvanstående egovidd, 21,617 ha belöper sig på: Odlade egor < < so soc so rr rss 27,11 Yo. Torr skogsmark =. . rs or ro ro so ro 53,36 » Skogbevuxna kärr och myrar . . < < co soc oc 19,40 » Berg, mossar m. m. soc so ss se 5,20 » Vatten «L. 0,93 » Summa = 100,00 9/0. --- Skogarna. Ecklesiastika boställsskogar. De skogar, som höra under dessa boställen, äro i allmän- het att likställas med kronoboställsskogar. Dessa lägenheter tillhöra den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och kunna jämlikt 1723 års prestaprivilegier betraktas såsom en art ar statsegendom. Den skillnad förefinnes dock här beträffande för- valtningen, att prestalägenheterna ej äro utarrenderade, utan tjäna som bostads- och aflöningshemman för kommunens prester. Enligt förordningen af den 19 juli 1892 äro skogarna under dessa boställen bestämda att indelas för ordnad skogshushåll- ning. För handläggande af dessa ärenden är sedan år 1896 vid forststyrelsen anställd en skild extraordinarie tjänsteman och tre för upprättande af skogsindelningsplaner. Högsta inseendet hand- hafves af Chefen för Ecklesiastik-expeditionen. Hela antalet prestaboställen uppgår till 674 och af dessa äro, enligt nedanstående statistik, skogarna å 98 indelade för ett ordnadt skogsbruk. E i är W: "i 81 (E ”r s Dn K == E i x | : i i | I Nylands. . . .[23 2,081 2,356 811 299 66 7,613] 2462 — — Abo o. B:borgs .| 5 JD. 663: 257! 173! 4: 1,772] 425 — i— Tavastehus. .[21 1,066, 3,058 194, 204] 452 5,274| 2,146 — .— Viborgs . . 20 i. 2488 | (få "060 | 1, 747 | 747 | 742|11 '784| 5,020 — |-- S:t Michels. 20 2,727 11 1252 2, '514 | 1,092; —777 18; 362] 6,501 — m Kuopio . 2 129; "299 57 7 — 493) 134 — ;— Vasa . . . 7 1 169. 5,152 2,062; 1, 345 | 138 9,866] 3,794 — — Uleäborgs . | 5 Summa [98 9,335 '31,840 7,942 3,867 | 2,180 55,164|21,083' — Af förestäende egovidd 55,164 ha utfaller pä de skilda egoslagen: Odlade egor 16,92 9/0. Torr skogsmark . 57,12 » Skogbevuxna kärr och myrar 14,40 » Berg, mossar m. m. 7,01 » Vatten 3,95 » Summa 100.00 %0.Skogarna. Ecklesiastika boställsskogar. De skogar, som höra under dessa boställen, äro i allmän- het att likställas med kronoboställsskogar. Dessa lägenheter tillhöra den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och kunna jämlikt 1723 års prestaprivilegier betraktas såsom en art ar statsegendom. Den skillnad förefinnes dock här beträffande för- valtningen, att prestalägenheterna ej äro utarrenderade, utan tjäna som bostads- och aflöningshemman för kommunens prester. Enligt förordningen af den 19 juli 1892 äro skogarna under dessa boställen bestämda att indelas för ordnad skogshushåll- ning. För handläggande af dessa ärenden är sedan år 1896 vid forststyrelsen anställd en skild extraordinarie tjänsteman och tre för upprättande af skogsindelningsplaner. Högsta inseendet hand- hafves af Chefen för Ecklesiastik-expeditionen. Hela antalet prestaboställen uppgår till 674 och af dessa äro, enligt nedanstående statistik, skogarna å 98 indelade för ett ordnadt skogsbruk. E i är W: "i 81 (E ”r s Dn K == E i x | : i i | I Nylands. . . .[23 2,081 2,356 811 299 66 7,613] 2462 — — Abo o. B:borgs .| 5 JD. 663: 257! 173! 4: 1,772] 425 — i— Tavastehus. .[21 1,066, 3,058 194, 204] 452 5,274| 2,146 — .— Viborgs . . 20 i. 2488 | (få "060 | 1, 747 | 747 | 742|11 '784| 5,020 — |-- S:t Michels. 20 2,727 11 1252 2, '514 | 1,092; —777 18; 362] 6,501 — m Kuopio . 2 129; "299 57 7 — 493) 134 — ;— Vasa . . . 7 1 169. 5,152 2,062; 1, 345 | 138 9,866] 3,794 — — Uleäborgs . | 5 Summa [98 9,335 '31,840 7,942 3,867 | 2,180 55,164|21,083' — Af förestäende egovidd 55,164 ha utfaller pä de skilda egoslagen: Odlade egor 16,92 9/0. Torr skogsmark . 57,12 » Skogbevuxna kärr och myrar 14,40 » Berg, mossar m. m. 7,01 » Vatten 3,95 » Summa 100.00 %0.Skogarna. Ecklesiastika boställsskogar. De skogar, som höra under dessa boställen, äro i allmän- het att likställas med kronoboställsskogar. Dessa lägenheter tillhöra den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och kunna jämlikt 1723 års prestaprivilegier betraktas såsom en art ar statsegendom. Den skillnad förefinnes dock här beträffande för- valtningen, att prestalägenheterna ej äro utarrenderade, utan tjäna som bostads- och aflöningshemman för kommunens prester. Enligt förordningen af den 19 juli 1892 äro skogarna under dessa boställen bestämda att indelas för ordnad skogshushåll- ning. För handläggande af dessa ärenden är sedan år 1896 vid forststyrelsen anställd en skild extraordinarie tjänsteman och tre för upprättande af skogsindelningsplaner. Högsta inseendet hand- hafves af Chefen för Ecklesiastik-expeditionen. Hela antalet prestaboställen uppgår till 674 och af dessa äro, enligt nedanstående statistik, skogarna å 98 indelade för ett ordnadt skogsbruk. E i är W: "i 81 (E ”r s Dn K == E i x | : i i | I Nylands. . . .[23 2,081 2,356 811 299 66 7,613] 2462 — — Abo o. B:borgs .| 5 JD. 663: 257! 173! 4: 1,772] 425 — i— Tavastehus. .[21 1,066, 3,058 194, 204] 452 5,274| 2,146 — .— Viborgs . . 20 i. 2488 | (få "060 | 1, 747 | 747 | 742|11 '784| 5,020 — |-- S:t Michels. 20 2,727 11 1252 2, '514 | 1,092; —777 18; 362] 6,501 — m Kuopio . 2 129; "299 57 7 — 493) 134 — ;— Vasa . . . 7 1 169. 5,152 2,062; 1, 345 | 138 9,866] 3,794 — — Uleäborgs . | 5 Summa [98 9,335 '31,840 7,942 3,867 | 2,180 55,164|21,083' — Af förestäende egovidd 55,164 ha utfaller pä de skilda egoslagen: Odlade egor 16,92 9/0. Torr skogsmark . 57,12 » Skogbevuxna kärr och myrar 14,40 » Berg, mossar m. m. 7,01 » Vatten 3,95 » Summa 100.00 %0. --- 28 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. Sammandrag af ofvanstäende boställsstatistik. > 5 & 80] E 25] 5? SE a Fr 2 EI 5 boställen |803! 50,313 » 52. 4,564] » 98. 9,335 Summa lo53! 64,212 Militie Civila Ecklesiastika wu ey avs 790 LIRA vy sew -SBOYS 1401 "199505 vy wu 1essow 310g] 151,807 33, 801] 21,020 11,335 4, 192| 1,125 ' 31840 7,942 31867 195,182] 45,935| 26,012; [=] = = [3 | ey vonTA vy vuuns vw AyIEWSIOJS pelapui vy sed -sileisoa | | 4,960| 261,901] 88,258! 14,472 201] 21,617] 6,788| 2,180. 55,164] 21,083' 7,341 338,682| 116,129| 14,472 Af boställenas sammanlagda egovidd 338,682 ha, belöper sig pä: Odlingar Torr skogsmark . Skogbevuxna kärr och myrar Berg, mossar m. m. Vatten 18,96 %/o. 57,63 » 13,56 » 7,68 » 2,17 » Summa 100,00 %o. Anm. 1 fall äter den för skogshushällning intagna marken tages skildt i betraktande, sä finner man, att den uppgär till 34,27 Yo, eller till ungefär !/3 af hela den sammanlagda egovidden. Kronoskogar, Vid de storskiften, som öfvergätt landet, har bland annat den grundsats gjort sig gällande, att den skogsmark, som icke kunnat vid skiftets genomförande tilldelas hemmanen, skall för- blifva oskiftad och säsom öfverloppsjord förbehällas kronan, med rätt för densamma att fritt förfoga däröfver. Denna rätt har kronan ocksä öfver hufvud taget begagnat och härigenom kommit sig till en ganska betydande stats- egendom. Först förvaltades denna af guvernörerna med biträde af kronobetjänte, men som genom denna förvaltning skogarna icke kunde behörigen värdas och göras för kronan inkomst- bringande, utan tvärtom voro föremäl för all slags sköfling, dels genom eld, dels genom äverkan, fann styrelsen det nödigt att T0yled -sI[RISOg [UUV28 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. Sammandrag af ofvanstäende boställsstatistik. > 5 & 80] E 25] 5? SE a Fr 2 EI 5 boställen |803! 50,313 » 52. 4,564] » 98. 9,335 Summa lo53! 64,212 Militie Civila Ecklesiastika wu ey avs 790 LIRA vy sew -SBOYS 1401 "199505 vy wu 1essow 310g] 151,807 33, 801] 21,020 11,335 4, 192| 1,125 ' 31840 7,942 31867 195,182] 45,935| 26,012; [=] = = [3 | ey vonTA vy vuuns vw AyIEWSIOJS pelapui vy sed -sileisoa | | 4,960| 261,901] 88,258! 14,472 201] 21,617] 6,788| 2,180. 55,164] 21,083' 7,341 338,682| 116,129| 14,472 Af boställenas sammanlagda egovidd 338,682 ha, belöper sig pä: Odlingar Torr skogsmark . Skogbevuxna kärr och myrar Berg, mossar m. m. Vatten 18,96 %/o. 57,63 » 13,56 » 7,68 » 2,17 » Summa 100,00 %o. Anm. 1 fall äter den för skogshushällning intagna marken tages skildt i betraktande, sä finner man, att den uppgär till 34,27 Yo, eller till ungefär !/3 af hela den sammanlagda egovidden. Kronoskogar, Vid de storskiften, som öfvergätt landet, har bland annat den grundsats gjort sig gällande, att den skogsmark, som icke kunnat vid skiftets genomförande tilldelas hemmanen, skall för- blifva oskiftad och säsom öfverloppsjord förbehällas kronan, med rätt för densamma att fritt förfoga däröfver. Denna rätt har kronan ocksä öfver hufvud taget begagnat och härigenom kommit sig till en ganska betydande stats- egendom. Först förvaltades denna af guvernörerna med biträde af kronobetjänte, men som genom denna förvaltning skogarna icke kunde behörigen värdas och göras för kronan inkomst- bringande, utan tvärtom voro föremäl för all slags sköfling, dels genom eld, dels genom äverkan, fann styrelsen det nödigt att T0yled -sI[RISOg [UUV28 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. Sammandrag af ofvanstäende boställsstatistik. > 5 & 80] E 25] 5? SE a Fr 2 EI 5 boställen |803! 50,313 » 52. 4,564] » 98. 9,335 Summa lo53! 64,212 Militie Civila Ecklesiastika wu ey avs 790 LIRA vy sew -SBOYS 1401 "199505 vy wu 1essow 310g] 151,807 33, 801] 21,020 11,335 4, 192| 1,125 ' 31840 7,942 31867 195,182] 45,935| 26,012; [=] = = [3 | ey vonTA vy vuuns vw AyIEWSIOJS pelapui vy sed -sileisoa | | 4,960| 261,901] 88,258! 14,472 201] 21,617] 6,788| 2,180. 55,164] 21,083' 7,341 338,682| 116,129| 14,472 Af boställenas sammanlagda egovidd 338,682 ha, belöper sig pä: Odlingar Torr skogsmark . Skogbevuxna kärr och myrar Berg, mossar m. m. Vatten 18,96 %/o. 57,63 » 13,56 » 7,68 » 2,17 » Summa 100,00 %o. Anm. 1 fall äter den för skogshushällning intagna marken tages skildt i betraktande, sä finner man, att den uppgär till 34,27 Yo, eller till ungefär !/3 af hela den sammanlagda egovidden. Kronoskogar, Vid de storskiften, som öfvergätt landet, har bland annat den grundsats gjort sig gällande, att den skogsmark, som icke kunnat vid skiftets genomförande tilldelas hemmanen, skall för- blifva oskiftad och säsom öfverloppsjord förbehällas kronan, med rätt för densamma att fritt förfoga däröfver. Denna rätt har kronan ocksä öfver hufvud taget begagnat och härigenom kommit sig till en ganska betydande stats- egendom. Först förvaltades denna af guvernörerna med biträde af kronobetjänte, men som genom denna förvaltning skogarna icke kunde behörigen värdas och göras för kronan inkomst- bringande, utan tvärtom voro föremäl för all slags sköfling, dels genom eld, dels genom äverkan, fann styrelsen det nödigt att T0yled -sI[RISOg [UUV --- Skogarna. 29 vidtaga åtgärd för sakens ordnande på en annan fot. Till en början inrättades därför, på grund af kungörelsen den 14 janu- ari 1851, en provisionel forstmästeristat för landet, och enligt denna tillförordnades i hvarje län en läneforstmästare och honom till biträde en adjoint. Desse fingo bl. a. uppgiften att under guvernörernas öfverinseende tillse, att den nya skogsordningen af den 9 sept. 1851 behörigen efterlefdes. Förutom denna föreskrift ingick uti kungörelsen bestäm- ning därom, att afskiljandet och bestämmandet af kronopar- kerna i landet tillkom Landtmäteri-öfverstyrelsen, hvarför ocksä denna öfverstyrelse dä fick den förändrade benämningen af Öfver- styrelse för landtmäteriet och forstväsendet och säsom tillökning i tjänstepersonalen en öfverdirektörsadjoint för handläggning af forstärendena och 8 underforstmästare för uppmätning af kronans skogar, afskiljande af kronoparker m. m. Genom denna kungörelse fick landet säledes sin första forststat organiserad. Uti äldre tider, eller pä 1600- och 1700-talet, förekom vis- serligen i sydvestra Finland redan Jägeribetjäning, hvilken sor- terade under Riksjägmästare-ämbetet i Sverige. Medels konun- gens bref den 19 november 1613 blef nämligen den första jäg- mästaren tillsatt pä Äland, som pä den tiden bildade en krono- park och värdades främst för älgjakten därstädes; men ge- nom K. Maj:s Resolution pä allmogens enskilda besvär. upp- hörde Äland är 1762 att vara kronopark. Samtidigt som jägeri- betjäning var anställd pä Äland. torde hela den till 11500 ha uppgäende allmänningskomplexen, bestäende af allmänningar hörande till Nousis, Masku, Vahto, Reso och S:t Marie socknar varit kronan tillhörigt och förvaltningen ordnad under jägeri- betjänte. För en vidare utveckling af forstfrägan i landet. särskildt vid organisationen af en tilltänkt ordinarie forststat, kallade sty- relsen en utländsk forstman, direktorn för Forst- och Landt- bruksakademin i Tharand i Sachsen, öfverforsträdet frih. Ed- mund von Berg, för meddelande af räd och upplysningar i saken. Efter att hafva genom resor i skilda delar af landet inhämtat nödiga upplysningar, aflät denne i augusti 1858 be- rättelse öfver sin verksamhet och förslag till organisation af en ordinarie forststat i landet. Detta förslag tjänade ocksä seder- mera i hufvudsak till grund för kungörelsen af den 7 maj 1859Skogarna. 29 vidtaga åtgärd för sakens ordnande på en annan fot. Till en början inrättades därför, på grund af kungörelsen den 14 janu- ari 1851, en provisionel forstmästeristat för landet, och enligt denna tillförordnades i hvarje län en läneforstmästare och honom till biträde en adjoint. Desse fingo bl. a. uppgiften att under guvernörernas öfverinseende tillse, att den nya skogsordningen af den 9 sept. 1851 behörigen efterlefdes. Förutom denna föreskrift ingick uti kungörelsen bestäm- ning därom, att afskiljandet och bestämmandet af kronopar- kerna i landet tillkom Landtmäteri-öfverstyrelsen, hvarför ocksä denna öfverstyrelse dä fick den förändrade benämningen af Öfver- styrelse för landtmäteriet och forstväsendet och säsom tillökning i tjänstepersonalen en öfverdirektörsadjoint för handläggning af forstärendena och 8 underforstmästare för uppmätning af kronans skogar, afskiljande af kronoparker m. m. Genom denna kungörelse fick landet säledes sin första forststat organiserad. Uti äldre tider, eller pä 1600- och 1700-talet, förekom vis- serligen i sydvestra Finland redan Jägeribetjäning, hvilken sor- terade under Riksjägmästare-ämbetet i Sverige. Medels konun- gens bref den 19 november 1613 blef nämligen den första jäg- mästaren tillsatt pä Äland, som pä den tiden bildade en krono- park och värdades främst för älgjakten därstädes; men ge- nom K. Maj:s Resolution pä allmogens enskilda besvär. upp- hörde Äland är 1762 att vara kronopark. Samtidigt som jägeri- betjäning var anställd pä Äland. torde hela den till 11500 ha uppgäende allmänningskomplexen, bestäende af allmänningar hörande till Nousis, Masku, Vahto, Reso och S:t Marie socknar varit kronan tillhörigt och förvaltningen ordnad under jägeri- betjänte. För en vidare utveckling af forstfrägan i landet. särskildt vid organisationen af en tilltänkt ordinarie forststat, kallade sty- relsen en utländsk forstman, direktorn för Forst- och Landt- bruksakademin i Tharand i Sachsen, öfverforsträdet frih. Ed- mund von Berg, för meddelande af räd och upplysningar i saken. Efter att hafva genom resor i skilda delar af landet inhämtat nödiga upplysningar, aflät denne i augusti 1858 be- rättelse öfver sin verksamhet och förslag till organisation af en ordinarie forststat i landet. Detta förslag tjänade ocksä seder- mera i hufvudsak till grund för kungörelsen af den 7 maj 1859Skogarna. 29 vidtaga åtgärd för sakens ordnande på en annan fot. Till en början inrättades därför, på grund af kungörelsen den 14 janu- ari 1851, en provisionel forstmästeristat för landet, och enligt denna tillförordnades i hvarje län en läneforstmästare och honom till biträde en adjoint. Desse fingo bl. a. uppgiften att under guvernörernas öfverinseende tillse, att den nya skogsordningen af den 9 sept. 1851 behörigen efterlefdes. Förutom denna föreskrift ingick uti kungörelsen bestäm- ning därom, att afskiljandet och bestämmandet af kronopar- kerna i landet tillkom Landtmäteri-öfverstyrelsen, hvarför ocksä denna öfverstyrelse dä fick den förändrade benämningen af Öfver- styrelse för landtmäteriet och forstväsendet och säsom tillökning i tjänstepersonalen en öfverdirektörsadjoint för handläggning af forstärendena och 8 underforstmästare för uppmätning af kronans skogar, afskiljande af kronoparker m. m. Genom denna kungörelse fick landet säledes sin första forststat organiserad. Uti äldre tider, eller pä 1600- och 1700-talet, förekom vis- serligen i sydvestra Finland redan Jägeribetjäning, hvilken sor- terade under Riksjägmästare-ämbetet i Sverige. Medels konun- gens bref den 19 november 1613 blef nämligen den första jäg- mästaren tillsatt pä Äland, som pä den tiden bildade en krono- park och värdades främst för älgjakten därstädes; men ge- nom K. Maj:s Resolution pä allmogens enskilda besvär. upp- hörde Äland är 1762 att vara kronopark. Samtidigt som jägeri- betjäning var anställd pä Äland. torde hela den till 11500 ha uppgäende allmänningskomplexen, bestäende af allmänningar hörande till Nousis, Masku, Vahto, Reso och S:t Marie socknar varit kronan tillhörigt och förvaltningen ordnad under jägeri- betjänte. För en vidare utveckling af forstfrägan i landet. särskildt vid organisationen af en tilltänkt ordinarie forststat, kallade sty- relsen en utländsk forstman, direktorn för Forst- och Landt- bruksakademin i Tharand i Sachsen, öfverforsträdet frih. Ed- mund von Berg, för meddelande af räd och upplysningar i saken. Efter att hafva genom resor i skilda delar af landet inhämtat nödiga upplysningar, aflät denne i augusti 1858 be- rättelse öfver sin verksamhet och förslag till organisation af en ordinarie forststat i landet. Detta förslag tjänade ocksä seder- mera i hufvudsak till grund för kungörelsen af den 7 maj 1859 --- 30 Atlas öfver Finland. Kartbladen niis 12 och 13. och instruktionen af den 15 i samma mänad, rörande organisa- tion af forststaten för värden och förvaltningen af kronoskogarna i Finland. Denna kungörelse och instruktion helsades med allmänt erkännande säsom en för landet viktig ätgärd, lät ocksä vara att de första bestämningarna visade sig vara i många afseenden alldeles outförbara, exempelvis att ett inspektionsdistrikt icke finge ofverstiga 150,000 tunnland (75,000 ha) och ett revier eller förvaltningsomräde icke 50,000 tunnland (25,000 ha). Den 10 mars och 15 april 1859 utkommo äfven viktiga stadganden i en med den föregäende nära sammanhängande fräga, nämligen om inrättandet af ett Forstinstitut i landet och dess förläggande till Evois kronoskog. Institutet öppnades dock först är 1862 med en lärarepersonal bestäende af en direktor, tre lektorer, en forstmästare samt en ritlärare. Den utveckling, frägan i början tog, gaf ocksä snart an- ledning till forstförvaltningens skiljande frän öfverstyrelsen för landtmäteriet och forstväsendet, samt dess ställande under en skild Forststyrelse. Detta skedde efter utfärdandet af k. förord- ningen den 1 augusti 1863, enligt hvilken chefsplatsen intages af en öfverdirektör, som ensam har beslutanderätt i alla före- fallande frägor. Af de omfattande ärenden, som forstförvaltningen strax mäste upptaga till behandling, gäfvo mänga, och särskildt alla de som rörde äboätt ä kronomark, anledning till klagomål, ty de flesta äboar hade nedsatt sig dels som nybyggare, dels som torpare eller backstugusittare ä kronomarken, utan att hafva utverkat ät sig särskild rätt härtill. Klagomälen upptogos också redan vid 1863—1864 ärs landtdag och föranledde att styrelsen är 1865 tillsatte en kommission, bestäende af tre personer för undersökning af alla hithörande frågor. Kommissionen, som under ären 1865, 1866, 1867 och 1868 gjorde resor inom krono- skogarna för inhämtande af närmare kännedom om klagomälens befogenhet, aflät hvarje är en skild berättelse, men lämnade därjämte är 1872 ett slutligt yttrande i saken och ett förslag till kronoskogarnas framtida förvaltning. Uti detta slutliga yttrande föreslogos ätgärder för berörda äboars rättvisliga besittningsrätt till den för odling upptagna jorden. För öfrigt gick yttrandet ut därpä, att öfverallt där30 Atlas öfver Finland. Kartbladen niis 12 och 13. och instruktionen af den 15 i samma mänad, rörande organisa- tion af forststaten för värden och förvaltningen af kronoskogarna i Finland. Denna kungörelse och instruktion helsades med allmänt erkännande säsom en för landet viktig ätgärd, lät ocksä vara att de första bestämningarna visade sig vara i många afseenden alldeles outförbara, exempelvis att ett inspektionsdistrikt icke finge ofverstiga 150,000 tunnland (75,000 ha) och ett revier eller förvaltningsomräde icke 50,000 tunnland (25,000 ha). Den 10 mars och 15 april 1859 utkommo äfven viktiga stadganden i en med den föregäende nära sammanhängande fräga, nämligen om inrättandet af ett Forstinstitut i landet och dess förläggande till Evois kronoskog. Institutet öppnades dock först är 1862 med en lärarepersonal bestäende af en direktor, tre lektorer, en forstmästare samt en ritlärare. Den utveckling, frägan i början tog, gaf ocksä snart an- ledning till forstförvaltningens skiljande frän öfverstyrelsen för landtmäteriet och forstväsendet, samt dess ställande under en skild Forststyrelse. Detta skedde efter utfärdandet af k. förord- ningen den 1 augusti 1863, enligt hvilken chefsplatsen intages af en öfverdirektör, som ensam har beslutanderätt i alla före- fallande frägor. Af de omfattande ärenden, som forstförvaltningen strax mäste upptaga till behandling, gäfvo mänga, och särskildt alla de som rörde äboätt ä kronomark, anledning till klagomål, ty de flesta äboar hade nedsatt sig dels som nybyggare, dels som torpare eller backstugusittare ä kronomarken, utan att hafva utverkat ät sig särskild rätt härtill. Klagomälen upptogos också redan vid 1863—1864 ärs landtdag och föranledde att styrelsen är 1865 tillsatte en kommission, bestäende af tre personer för undersökning af alla hithörande frågor. Kommissionen, som under ären 1865, 1866, 1867 och 1868 gjorde resor inom krono- skogarna för inhämtande af närmare kännedom om klagomälens befogenhet, aflät hvarje är en skild berättelse, men lämnade därjämte är 1872 ett slutligt yttrande i saken och ett förslag till kronoskogarnas framtida förvaltning. Uti detta slutliga yttrande föreslogos ätgärder för berörda äboars rättvisliga besittningsrätt till den för odling upptagna jorden. För öfrigt gick yttrandet ut därpä, att öfverallt där30 Atlas öfver Finland. Kartbladen niis 12 och 13. och instruktionen af den 15 i samma mänad, rörande organisa- tion af forststaten för värden och förvaltningen af kronoskogarna i Finland. Denna kungörelse och instruktion helsades med allmänt erkännande säsom en för landet viktig ätgärd, lät ocksä vara att de första bestämningarna visade sig vara i många afseenden alldeles outförbara, exempelvis att ett inspektionsdistrikt icke finge ofverstiga 150,000 tunnland (75,000 ha) och ett revier eller förvaltningsomräde icke 50,000 tunnland (25,000 ha). Den 10 mars och 15 april 1859 utkommo äfven viktiga stadganden i en med den föregäende nära sammanhängande fräga, nämligen om inrättandet af ett Forstinstitut i landet och dess förläggande till Evois kronoskog. Institutet öppnades dock först är 1862 med en lärarepersonal bestäende af en direktor, tre lektorer, en forstmästare samt en ritlärare. Den utveckling, frägan i början tog, gaf ocksä snart an- ledning till forstförvaltningens skiljande frän öfverstyrelsen för landtmäteriet och forstväsendet, samt dess ställande under en skild Forststyrelse. Detta skedde efter utfärdandet af k. förord- ningen den 1 augusti 1863, enligt hvilken chefsplatsen intages af en öfverdirektör, som ensam har beslutanderätt i alla före- fallande frägor. Af de omfattande ärenden, som forstförvaltningen strax mäste upptaga till behandling, gäfvo mänga, och särskildt alla de som rörde äboätt ä kronomark, anledning till klagomål, ty de flesta äboar hade nedsatt sig dels som nybyggare, dels som torpare eller backstugusittare ä kronomarken, utan att hafva utverkat ät sig särskild rätt härtill. Klagomälen upptogos också redan vid 1863—1864 ärs landtdag och föranledde att styrelsen är 1865 tillsatte en kommission, bestäende af tre personer för undersökning af alla hithörande frågor. Kommissionen, som under ären 1865, 1866, 1867 och 1868 gjorde resor inom krono- skogarna för inhämtande af närmare kännedom om klagomälens befogenhet, aflät hvarje är en skild berättelse, men lämnade därjämte är 1872 ett slutligt yttrande i saken och ett förslag till kronoskogarnas framtida förvaltning. Uti detta slutliga yttrande föreslogos ätgärder för berörda äboars rättvisliga besittningsrätt till den för odling upptagna jorden. För öfrigt gick yttrandet ut därpä, att öfverallt där --- Skogarna. 31 tjänlig och tillräcklig odlingsjord finnes att tillgå, odling bör vara tillåten, antingen marken är refvad eller icke; beträf- fande frågan »huru vården af kronoskogarna bör handhafvas och på hvad sätt produkterna därifrån med största fördel för kronan och enskilda kunna tillgodogöras», framhölls »att vården af kronoskogarna framgent, liksom härtills bör handhafvas af en forstpersonal, bestående af vetenskapligt och forstnärligt bildade öfverforstmästare och forstmästare m. m.» Angående skogs- försäljningar föreslogs, att det förut införda sättet att medels auktion föryttra virket skulle bibehållas, med den förändring dock att forstmästare finge efter hand försälja särskilda skogs- produkter af ringare värde. Såsom här ofvan redan blifvit nämndt, hade den i början på 1870-talet inträdande starka prisstegringen på virke gifvit upp- hof till skogssköflingar här och hvar i södra delen af landet och föranledt styrelsen att år 1873 tillsätta en komité för under- sökning af förhållandena och afgifvande af förslag i saken. Uti detta förslag, som komitén 1874 aflät, ingår bland annat det om »förökandet af statsskogarna å därtill lämpliga ställen, före- trädesvis å höjdsträckningar i större sammanhängande arealer, i landets mellersta och södra delar, samt dessa skogars ställande under forstnärlig förvaltning». Då denna åtgärd äfven af styrelsen pröfvades vara nyttig, skreds strax till inköp af härför lämpliga marker. Dessa inköp, som verkställdes företrädesvis i Åbo och Björneborgs, Tavaste- hus, S:t Michels och Vasa län, fortsattes till början af inne- varande decennium, då de blefvo helt och hållet inställda. Förutom dessa två slag af kronoskogar förekommer ännu ett tredje slag, som bildats af inlösta donationsgods i Viborgs och S:t Michels län. Benämningen donationsgods är ett uttryck för de talrika jordlägenheter i sydöstra Finland, hvilka mellan fredsslutet i Nystad 1721 (resp. Åbo 1745) och år 1811, då denna landsdel utgjorde ett ryskt guvernement, af Rysslands regenter gåfvos i förläning åt enskilda personer. Genom särskilda förordningar hade dessa gods, eller hof- läger såsom de också kallas, i strid mot grundlagens stadganden ombytt natur, och förlorade sålunda allmogen å dem den ärft- liga besittningsrätten till sin jord, hvarigenom befolkningen å dessa gods rättslös öfverlämnades åt snikna godsegares ochSkogarna. 31 tjänlig och tillräcklig odlingsjord finnes att tillgå, odling bör vara tillåten, antingen marken är refvad eller icke; beträf- fande frågan »huru vården af kronoskogarna bör handhafvas och på hvad sätt produkterna därifrån med största fördel för kronan och enskilda kunna tillgodogöras», framhölls »att vården af kronoskogarna framgent, liksom härtills bör handhafvas af en forstpersonal, bestående af vetenskapligt och forstnärligt bildade öfverforstmästare och forstmästare m. m.» Angående skogs- försäljningar föreslogs, att det förut införda sättet att medels auktion föryttra virket skulle bibehållas, med den förändring dock att forstmästare finge efter hand försälja särskilda skogs- produkter af ringare värde. Såsom här ofvan redan blifvit nämndt, hade den i början på 1870-talet inträdande starka prisstegringen på virke gifvit upp- hof till skogssköflingar här och hvar i södra delen af landet och föranledt styrelsen att år 1873 tillsätta en komité för under- sökning af förhållandena och afgifvande af förslag i saken. Uti detta förslag, som komitén 1874 aflät, ingår bland annat det om »förökandet af statsskogarna å därtill lämpliga ställen, före- trädesvis å höjdsträckningar i större sammanhängande arealer, i landets mellersta och södra delar, samt dessa skogars ställande under forstnärlig förvaltning». Då denna åtgärd äfven af styrelsen pröfvades vara nyttig, skreds strax till inköp af härför lämpliga marker. Dessa inköp, som verkställdes företrädesvis i Åbo och Björneborgs, Tavaste- hus, S:t Michels och Vasa län, fortsattes till början af inne- varande decennium, då de blefvo helt och hållet inställda. Förutom dessa två slag af kronoskogar förekommer ännu ett tredje slag, som bildats af inlösta donationsgods i Viborgs och S:t Michels län. Benämningen donationsgods är ett uttryck för de talrika jordlägenheter i sydöstra Finland, hvilka mellan fredsslutet i Nystad 1721 (resp. Åbo 1745) och år 1811, då denna landsdel utgjorde ett ryskt guvernement, af Rysslands regenter gåfvos i förläning åt enskilda personer. Genom särskilda förordningar hade dessa gods, eller hof- läger såsom de också kallas, i strid mot grundlagens stadganden ombytt natur, och förlorade sålunda allmogen å dem den ärft- liga besittningsrätten till sin jord, hvarigenom befolkningen å dessa gods rättslös öfverlämnades åt snikna godsegares ochSkogarna. 31 tjänlig och tillräcklig odlingsjord finnes att tillgå, odling bör vara tillåten, antingen marken är refvad eller icke; beträf- fande frågan »huru vården af kronoskogarna bör handhafvas och på hvad sätt produkterna därifrån med största fördel för kronan och enskilda kunna tillgodogöras», framhölls »att vården af kronoskogarna framgent, liksom härtills bör handhafvas af en forstpersonal, bestående af vetenskapligt och forstnärligt bildade öfverforstmästare och forstmästare m. m.» Angående skogs- försäljningar föreslogs, att det förut införda sättet att medels auktion föryttra virket skulle bibehållas, med den förändring dock att forstmästare finge efter hand försälja särskilda skogs- produkter af ringare värde. Såsom här ofvan redan blifvit nämndt, hade den i början på 1870-talet inträdande starka prisstegringen på virke gifvit upp- hof till skogssköflingar här och hvar i södra delen af landet och föranledt styrelsen att år 1873 tillsätta en komité för under- sökning af förhållandena och afgifvande af förslag i saken. Uti detta förslag, som komitén 1874 aflät, ingår bland annat det om »förökandet af statsskogarna å därtill lämpliga ställen, före- trädesvis å höjdsträckningar i större sammanhängande arealer, i landets mellersta och södra delar, samt dessa skogars ställande under forstnärlig förvaltning». Då denna åtgärd äfven af styrelsen pröfvades vara nyttig, skreds strax till inköp af härför lämpliga marker. Dessa inköp, som verkställdes företrädesvis i Åbo och Björneborgs, Tavaste- hus, S:t Michels och Vasa län, fortsattes till början af inne- varande decennium, då de blefvo helt och hållet inställda. Förutom dessa två slag af kronoskogar förekommer ännu ett tredje slag, som bildats af inlösta donationsgods i Viborgs och S:t Michels län. Benämningen donationsgods är ett uttryck för de talrika jordlägenheter i sydöstra Finland, hvilka mellan fredsslutet i Nystad 1721 (resp. Åbo 1745) och år 1811, då denna landsdel utgjorde ett ryskt guvernement, af Rysslands regenter gåfvos i förläning åt enskilda personer. Genom särskilda förordningar hade dessa gods, eller hof- läger såsom de också kallas, i strid mot grundlagens stadganden ombytt natur, och förlorade sålunda allmogen å dem den ärft- liga besittningsrätten till sin jord, hvarigenom befolkningen å dessa gods rättslös öfverlämnades åt snikna godsegares och --- 32 Åtlas öfver Fi inland. = Kartbladen niis 12 och I känslolösa godsförvaltares godtycke. Detta missförhållande und- gick icke heller regeringens uppmärksamhet, hvarför vid 1863 och 1867 årens landtdagar aflätos till ständerna propositioner om att finska statsverket skulle inlösa donationsgodsen. Då dessa propositioner i hufvudsak godkändes af ständerna, blef regeringen bemyndigad att verkställa inlösen, dels med bespa- rade statsmedel dels med ett ända till 12 miljoner mark upp- gående amorteringslån. Åt landbönderna tillerkändes sedan rätt att genom skatteköp förvärfva sig full eganderätt till de af dem besuttna hemmanen, mot att de amorteringsvis till statsverket återgäldade köpesumman. !) Vid inlösen af dessa gods har också statsverket, där så lämpligen kunnat ske, tillöst sig större skogs- komplexer, och bilda dessa nu det ofvannämnda tredje slaget af kronoskogar. Till frågans belysande lämnas följande sammandrag ur Finansexpeditionens i K. Senaten berättelse för åren 1891—1893. Tolösta och till skatte försälda donationsgods. | Areal i hektar, Samma Antal UT = | p Kopaekilline gods. | Landbolägen- | Hofläger | | Köpeskilling [heter NN Kronoparker. | — Summa. N i i i 52 | 307,611 | 4,817 33,9389 =; 346,383 8,769,275 61 R en ännu icke till skatte forsälda donati | Areal i hektar. = = Summa Antal | UU gods. | Landbolägen- | Mofläger köpeskilling Od | eten a Kronoparker. | — Summa. | N em | = Mark. | | i 13 | 511,710 | 6,833 +: 138,307 | 655, 850 8,524,195 60 Af de sistberörda godsen har sedan 1893. en del blifvit till skatte försälda, säsom bl. a. Korpiselkä gods om 109,445 ha. De parker, som sälunda afskilts frän stomlägenheterna, förvaltas tills vidare alla för kronans räkning, men en del af dem kan dock i en framtid frängä kronan, af orsak att Se- naten bl. a. gjort den bestämning vid skogarnas förklarande 1) Se artikeln Donationsgods (af A. J. L.) uti Nord. Familjebok.32 Åtlas öfver Fi inland. = Kartbladen niis 12 och I känslolösa godsförvaltares godtycke. Detta missförhållande und- gick icke heller regeringens uppmärksamhet, hvarför vid 1863 och 1867 årens landtdagar aflätos till ständerna propositioner om att finska statsverket skulle inlösa donationsgodsen. Då dessa propositioner i hufvudsak godkändes af ständerna, blef regeringen bemyndigad att verkställa inlösen, dels med bespa- rade statsmedel dels med ett ända till 12 miljoner mark upp- gående amorteringslån. Åt landbönderna tillerkändes sedan rätt att genom skatteköp förvärfva sig full eganderätt till de af dem besuttna hemmanen, mot att de amorteringsvis till statsverket återgäldade köpesumman. !) Vid inlösen af dessa gods har också statsverket, där så lämpligen kunnat ske, tillöst sig större skogs- komplexer, och bilda dessa nu det ofvannämnda tredje slaget af kronoskogar. Till frågans belysande lämnas följande sammandrag ur Finansexpeditionens i K. Senaten berättelse för åren 1891—1893. Tolösta och till skatte försälda donationsgods. | Areal i hektar, Samma Antal UT = | p Kopaekilline gods. | Landbolägen- | Hofläger | | Köpeskilling [heter NN Kronoparker. | — Summa. N i i i 52 | 307,611 | 4,817 33,9389 =; 346,383 8,769,275 61 R en ännu icke till skatte forsälda donati | Areal i hektar. = = Summa Antal | UU gods. | Landbolägen- | Mofläger köpeskilling Od | eten a Kronoparker. | — Summa. | N em | = Mark. | | i 13 | 511,710 | 6,833 +: 138,307 | 655, 850 8,524,195 60 Af de sistberörda godsen har sedan 1893. en del blifvit till skatte försälda, säsom bl. a. Korpiselkä gods om 109,445 ha. De parker, som sälunda afskilts frän stomlägenheterna, förvaltas tills vidare alla för kronans räkning, men en del af dem kan dock i en framtid frängä kronan, af orsak att Se- naten bl. a. gjort den bestämning vid skogarnas förklarande 1) Se artikeln Donationsgods (af A. J. L.) uti Nord. Familjebok.32 Åtlas öfver Fi inland. = Kartbladen niis 12 och I känslolösa godsförvaltares godtycke. Detta missförhållande und- gick icke heller regeringens uppmärksamhet, hvarför vid 1863 och 1867 årens landtdagar aflätos till ständerna propositioner om att finska statsverket skulle inlösa donationsgodsen. Då dessa propositioner i hufvudsak godkändes af ständerna, blef regeringen bemyndigad att verkställa inlösen, dels med bespa- rade statsmedel dels med ett ända till 12 miljoner mark upp- gående amorteringslån. Åt landbönderna tillerkändes sedan rätt att genom skatteköp förvärfva sig full eganderätt till de af dem besuttna hemmanen, mot att de amorteringsvis till statsverket återgäldade köpesumman. !) Vid inlösen af dessa gods har också statsverket, där så lämpligen kunnat ske, tillöst sig större skogs- komplexer, och bilda dessa nu det ofvannämnda tredje slaget af kronoskogar. Till frågans belysande lämnas följande sammandrag ur Finansexpeditionens i K. Senaten berättelse för åren 1891—1893. Tolösta och till skatte försälda donationsgods. | Areal i hektar, Samma Antal UT = | p Kopaekilline gods. | Landbolägen- | Hofläger | | Köpeskilling [heter NN Kronoparker. | — Summa. N i i i 52 | 307,611 | 4,817 33,9389 =; 346,383 8,769,275 61 R en ännu icke till skatte forsälda donati | Areal i hektar. = = Summa Antal | UU gods. | Landbolägen- | Mofläger köpeskilling Od | eten a Kronoparker. | — Summa. | N em | = Mark. | | i 13 | 511,710 | 6,833 +: 138,307 | 655, 850 8,524,195 60 Af de sistberörda godsen har sedan 1893. en del blifvit till skatte försälda, säsom bl. a. Korpiselkä gods om 109,445 ha. De parker, som sälunda afskilts frän stomlägenheterna, förvaltas tills vidare alla för kronans räkning, men en del af dem kan dock i en framtid frängä kronan, af orsak att Se- naten bl. a. gjort den bestämning vid skogarnas förklarande 1) Se artikeln Donationsgods (af A. J. L.) uti Nord. Familjebok. --- Skogarna. 33 för kronopark, att godsens åboer inom 3 år efter löseskillingens amortering äga rätt att under enahanda äterbetalningsvilkor tillösa sig för kronopark förklarad skog, i syfte att användas till samfällighetsskog, för det pris emot hvilket staten tagit dem under förvaltning, efter afdrag likväl af det penningebelopp, hvarmed inkomsterna från dessa parker under den tid de stått under statsverkets förvaltning, öfverstiga utgifterna för samma tid. De här antydda parkerna omfatta en areal af 30,256 ha. De olika slagen af kronoskogar äro antydda å atlas n:o 12 genom mörkare och ljusare grön färg, af hvilka den senare betecknar de trakter af landet, hvarest storskiftes arbetena ännu icke blifvit slutförda (t. ex. i Lappland). Förvaltning och bevakning. Lokalförvaltningen öfver krono- skogarna är öfverlämnad åt sju öfverforstmästare och 49 under dem lydande forstmästare eller revierförvaltare. Dessutom finnas såsom hjälp eller biträde ät revierförvaltarena i Uleåborgs län anstälda 29 uppsyningsmän och 3 biträdande forstmästare, af hvilka 2 äro förlagda i Uleåborgs län och I i Viborgs län. För bevakningen äro tillsatta 702 ordinarie och 75 extra skogvaktare eller sammanlagdt 777. Sedan den 6 april 1876 finnes & Evois forstinstitut för utbildande af skogvaktare en skogvaktarskola inrättad. med 2-ärig kurs. Resultaten af förvaltningen utaf kronoskogarna framgä närmare ur de statistiska uppgifter, som ingeniören Alb. Siven och forstmästaren Rob. Svanström lämnat i Finska Forstföre- ningens Meddelanden, Band XV, för decennierna 7864—73, 1874—83 och 1884—93. Sammandraget af dessa uppgifter (s. 115) innehäller följande uppgifter: Hvad utgifterna beträffar har den direkta utgiftssumman, hänförd till 700 hektar skogsareal, under de resp. decennierna väl stigit (6:73, 9:14, 10: 40 Fmk), men beräknad i % af hela inkomsten däremot nedgätt (111,36, 50,28, 36,s 2/0). Forsttjänste- männens löner hafva under enahanda beräkningsgrund aftagit (72.00, 26,81, 22,5 0), likaså bevakningskostnaden (22,03, 13.31, 7.1 0). Inkomsterna åter, hänförda till samma förhållanden, hafva ökats (5.98. 18.15, 28,25 fmk), likasom ock antalet utlevereradt sägtimmer (4,13, 8,75, 11,74 st). Antalet äverkade gröfre träd har växlat (0,237, 0,288, 0,119 st.), likaså brandytorna (o,192, 0,209, 0,055 ha) beroende af ovanlig torka somrarna 1868 och 1879. Skogarna. 33 för kronopark, att godsens åboer inom 3 år efter löseskillingens amortering äga rätt att under enahanda äterbetalningsvilkor tillösa sig för kronopark förklarad skog, i syfte att användas till samfällighetsskog, för det pris emot hvilket staten tagit dem under förvaltning, efter afdrag likväl af det penningebelopp, hvarmed inkomsterna från dessa parker under den tid de stått under statsverkets förvaltning, öfverstiga utgifterna för samma tid. De här antydda parkerna omfatta en areal af 30,256 ha. De olika slagen af kronoskogar äro antydda å atlas n:o 12 genom mörkare och ljusare grön färg, af hvilka den senare betecknar de trakter af landet, hvarest storskiftes arbetena ännu icke blifvit slutförda (t. ex. i Lappland). Förvaltning och bevakning. Lokalförvaltningen öfver krono- skogarna är öfverlämnad åt sju öfverforstmästare och 49 under dem lydande forstmästare eller revierförvaltare. Dessutom finnas såsom hjälp eller biträde ät revierförvaltarena i Uleåborgs län anstälda 29 uppsyningsmän och 3 biträdande forstmästare, af hvilka 2 äro förlagda i Uleåborgs län och I i Viborgs län. För bevakningen äro tillsatta 702 ordinarie och 75 extra skogvaktare eller sammanlagdt 777. Sedan den 6 april 1876 finnes & Evois forstinstitut för utbildande af skogvaktare en skogvaktarskola inrättad. med 2-ärig kurs. Resultaten af förvaltningen utaf kronoskogarna framgä närmare ur de statistiska uppgifter, som ingeniören Alb. Siven och forstmästaren Rob. Svanström lämnat i Finska Forstföre- ningens Meddelanden, Band XV, för decennierna 7864—73, 1874—83 och 1884—93. Sammandraget af dessa uppgifter (s. 115) innehäller följande uppgifter: Hvad utgifterna beträffar har den direkta utgiftssumman, hänförd till 700 hektar skogsareal, under de resp. decennierna väl stigit (6:73, 9:14, 10: 40 Fmk), men beräknad i % af hela inkomsten däremot nedgätt (111,36, 50,28, 36,s 2/0). Forsttjänste- männens löner hafva under enahanda beräkningsgrund aftagit (72.00, 26,81, 22,5 0), likaså bevakningskostnaden (22,03, 13.31, 7.1 0). Inkomsterna åter, hänförda till samma förhållanden, hafva ökats (5.98. 18.15, 28,25 fmk), likasom ock antalet utlevereradt sägtimmer (4,13, 8,75, 11,74 st). Antalet äverkade gröfre träd har växlat (0,237, 0,288, 0,119 st.), likaså brandytorna (o,192, 0,209, 0,055 ha) beroende af ovanlig torka somrarna 1868 och 1879. Skogarna. 33 för kronopark, att godsens åboer inom 3 år efter löseskillingens amortering äga rätt att under enahanda äterbetalningsvilkor tillösa sig för kronopark förklarad skog, i syfte att användas till samfällighetsskog, för det pris emot hvilket staten tagit dem under förvaltning, efter afdrag likväl af det penningebelopp, hvarmed inkomsterna från dessa parker under den tid de stått under statsverkets förvaltning, öfverstiga utgifterna för samma tid. De här antydda parkerna omfatta en areal af 30,256 ha. De olika slagen af kronoskogar äro antydda å atlas n:o 12 genom mörkare och ljusare grön färg, af hvilka den senare betecknar de trakter af landet, hvarest storskiftes arbetena ännu icke blifvit slutförda (t. ex. i Lappland). Förvaltning och bevakning. Lokalförvaltningen öfver krono- skogarna är öfverlämnad åt sju öfverforstmästare och 49 under dem lydande forstmästare eller revierförvaltare. Dessutom finnas såsom hjälp eller biträde ät revierförvaltarena i Uleåborgs län anstälda 29 uppsyningsmän och 3 biträdande forstmästare, af hvilka 2 äro förlagda i Uleåborgs län och I i Viborgs län. För bevakningen äro tillsatta 702 ordinarie och 75 extra skogvaktare eller sammanlagdt 777. Sedan den 6 april 1876 finnes & Evois forstinstitut för utbildande af skogvaktare en skogvaktarskola inrättad. med 2-ärig kurs. Resultaten af förvaltningen utaf kronoskogarna framgä närmare ur de statistiska uppgifter, som ingeniören Alb. Siven och forstmästaren Rob. Svanström lämnat i Finska Forstföre- ningens Meddelanden, Band XV, för decennierna 7864—73, 1874—83 och 1884—93. Sammandraget af dessa uppgifter (s. 115) innehäller följande uppgifter: Hvad utgifterna beträffar har den direkta utgiftssumman, hänförd till 700 hektar skogsareal, under de resp. decennierna väl stigit (6:73, 9:14, 10: 40 Fmk), men beräknad i % af hela inkomsten däremot nedgätt (111,36, 50,28, 36,s 2/0). Forsttjänste- männens löner hafva under enahanda beräkningsgrund aftagit (72.00, 26,81, 22,5 0), likaså bevakningskostnaden (22,03, 13.31, 7.1 0). Inkomsterna åter, hänförda till samma förhållanden, hafva ökats (5.98. 18.15, 28,25 fmk), likasom ock antalet utlevereradt sägtimmer (4,13, 8,75, 11,74 st). Antalet äverkade gröfre träd har växlat (0,237, 0,288, 0,119 st.), likaså brandytorna (o,192, 0,209, 0,055 ha) beroende af ovanlig torka somrarna 1868 och 1879. --- 34 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. Beträffande kolonisationens utveckling å kronojordarna utvisa sammanställningarna att antalet kronoskogstorp minskades under första decenniets nödär, och senare genom en mängd torps ombildande till nyhemman; men därefter ha de äter ökats, genom nya torpanläggningar, frän 1,699 till 2,340 (är 1893), samt ännu senare till 2,716 torp är 1897. Skogshushälluing. De vidsträckta skogar, som stä under statens förvaltning hafva i allmänhet icke tillätit annat bruk- ningssätt än afverkning af öfvermogen skog. I början blef denna öfvermogna skog upptaxerad af revierförvaltarena, men det visade sig sedermera, att denna upptaxering var alltför läg, hvarför år 1881 anställdes två forstkonduktörer för verkställande af mera speciella taxeringar. Dessa fingo år 1883 benäm- ning af skogstaxatorer, och jämte det de öfverfördes på extra ordinarie stat, ökades antalet till fyra. För påskyndande af arbetena har under de senaste åren dessutom varit tillförord- nade några andra forstmän. Enligt forststyrelsens berättelse för år 1897 skulle under berättelseåret funnits, med frånräknande af redan afverkade, uppräknade träd, upptaxerade 20,542,262 grofva sågtimmerträd och 26,704,681 något klenare enahanda träd. Den park, hvarest skogshushållningen efter faststäld plan blifvit intensivast genomförd är Evois kronopark. Där har också, utom andra kulturer, på senaste tid verkställts frösådd af sär- skilda utländska trädslag såsom: pichtagran, cembratall, strobus- tall, Douglasgran och sibiriskt lärkträd (Larix sibirica). För öfrigt hade under berättelseåret inom särskilda revier utsåtts i plantskolor frö af sistnämnda trädslag inalles 30 !/2 kilogram, hvilket frö anskaffats från domänstyrelserna i de nordliga guver- nementen af Kejsaredömet. Ehuru, såsom nämdt, en intensivare skogshushållning endast undantagsvis förekommer, har sträfvan dock varit att småningom söka införa en sådan. Från innevarande års början har därför af regeringen beviljats anslag för aflönande af tre extra forsttjänstemän för upprättande af skogshushållningsplaner för kronoparker, ifrån hvilka afsättning äfven af klenare virke kan påräknas. Sägrörelsen. Pä grund af Industristyrelsen beräkning upp- ger forststyrelsen att under är 1897 skulle försägats vid landets34 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. Beträffande kolonisationens utveckling å kronojordarna utvisa sammanställningarna att antalet kronoskogstorp minskades under första decenniets nödär, och senare genom en mängd torps ombildande till nyhemman; men därefter ha de äter ökats, genom nya torpanläggningar, frän 1,699 till 2,340 (är 1893), samt ännu senare till 2,716 torp är 1897. Skogshushälluing. De vidsträckta skogar, som stä under statens förvaltning hafva i allmänhet icke tillätit annat bruk- ningssätt än afverkning af öfvermogen skog. I början blef denna öfvermogna skog upptaxerad af revierförvaltarena, men det visade sig sedermera, att denna upptaxering var alltför läg, hvarför år 1881 anställdes två forstkonduktörer för verkställande af mera speciella taxeringar. Dessa fingo år 1883 benäm- ning af skogstaxatorer, och jämte det de öfverfördes på extra ordinarie stat, ökades antalet till fyra. För påskyndande af arbetena har under de senaste åren dessutom varit tillförord- nade några andra forstmän. Enligt forststyrelsens berättelse för år 1897 skulle under berättelseåret funnits, med frånräknande af redan afverkade, uppräknade träd, upptaxerade 20,542,262 grofva sågtimmerträd och 26,704,681 något klenare enahanda träd. Den park, hvarest skogshushållningen efter faststäld plan blifvit intensivast genomförd är Evois kronopark. Där har också, utom andra kulturer, på senaste tid verkställts frösådd af sär- skilda utländska trädslag såsom: pichtagran, cembratall, strobus- tall, Douglasgran och sibiriskt lärkträd (Larix sibirica). För öfrigt hade under berättelseåret inom särskilda revier utsåtts i plantskolor frö af sistnämnda trädslag inalles 30 !/2 kilogram, hvilket frö anskaffats från domänstyrelserna i de nordliga guver- nementen af Kejsaredömet. Ehuru, såsom nämdt, en intensivare skogshushållning endast undantagsvis förekommer, har sträfvan dock varit att småningom söka införa en sådan. Från innevarande års början har därför af regeringen beviljats anslag för aflönande af tre extra forsttjänstemän för upprättande af skogshushållningsplaner för kronoparker, ifrån hvilka afsättning äfven af klenare virke kan påräknas. Sägrörelsen. Pä grund af Industristyrelsen beräkning upp- ger forststyrelsen att under är 1897 skulle försägats vid landets34 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. Beträffande kolonisationens utveckling å kronojordarna utvisa sammanställningarna att antalet kronoskogstorp minskades under första decenniets nödär, och senare genom en mängd torps ombildande till nyhemman; men därefter ha de äter ökats, genom nya torpanläggningar, frän 1,699 till 2,340 (är 1893), samt ännu senare till 2,716 torp är 1897. Skogshushälluing. De vidsträckta skogar, som stä under statens förvaltning hafva i allmänhet icke tillätit annat bruk- ningssätt än afverkning af öfvermogen skog. I början blef denna öfvermogna skog upptaxerad af revierförvaltarena, men det visade sig sedermera, att denna upptaxering var alltför läg, hvarför år 1881 anställdes två forstkonduktörer för verkställande af mera speciella taxeringar. Dessa fingo år 1883 benäm- ning af skogstaxatorer, och jämte det de öfverfördes på extra ordinarie stat, ökades antalet till fyra. För påskyndande af arbetena har under de senaste åren dessutom varit tillförord- nade några andra forstmän. Enligt forststyrelsens berättelse för år 1897 skulle under berättelseåret funnits, med frånräknande af redan afverkade, uppräknade träd, upptaxerade 20,542,262 grofva sågtimmerträd och 26,704,681 något klenare enahanda träd. Den park, hvarest skogshushållningen efter faststäld plan blifvit intensivast genomförd är Evois kronopark. Där har också, utom andra kulturer, på senaste tid verkställts frösådd af sär- skilda utländska trädslag såsom: pichtagran, cembratall, strobus- tall, Douglasgran och sibiriskt lärkträd (Larix sibirica). För öfrigt hade under berättelseåret inom särskilda revier utsåtts i plantskolor frö af sistnämnda trädslag inalles 30 !/2 kilogram, hvilket frö anskaffats från domänstyrelserna i de nordliga guver- nementen af Kejsaredömet. Ehuru, såsom nämdt, en intensivare skogshushållning endast undantagsvis förekommer, har sträfvan dock varit att småningom söka införa en sådan. Från innevarande års början har därför af regeringen beviljats anslag för aflönande af tre extra forsttjänstemän för upprättande af skogshushållningsplaner för kronoparker, ifrån hvilka afsättning äfven af klenare virke kan påräknas. Sägrörelsen. Pä grund af Industristyrelsen beräkning upp- ger forststyrelsen att under är 1897 skulle försägats vid landets --- Skogarna. 35 464 sågar 19,800,000 sågtimmer, samt att från kronoskogarna under sagda är utlevererats 947,309 stycken, af hvilka 20 anta- gits lämna en standard plankor. Till hela utförselmängden af sågalster, hvilken mängd äfven af forststyrelsen tagits i skär- skädande, skulle kronoskogarna är 1897 bidragit med 10,2 %o. Inkomst. Inkomsterna för försälda skogsprodukter, arren- den, torpräntor m. m. uppger forststyrelsen för är 1897 hafva utgjort 2,250,665 mark 68 pii. Med afdrag af förvaltnings-, be- vaknings-, dagsverks- och andra kostnader, som uppgått till 645.947 mark 59 penni, skulle den behällna inkomsten säledes för äret stigit till 1,604,718 mark 9 pi. Denna inkomstfräga, liksom särskilda andra frägor rörande förvaltningen af kronoskogarna, har hänskjutits till närmare pröfning af en komite, den s. k. kronoskogskomiten, till skillnad frän den redan förut nämnda privata skogskomiten. I likhet med hvad ofvan varit tallet beträffande privata och boställsskogarna, meddelas här statistik jämväl öfver krono- skogarna, enligt Forststyrelsens berättelse för 1897. Däraf Odlade Torr Kärr; mosr | som krono- tän: i gör skogsmark | 225 fjäll, Summa | park | nä. | Hä | vatten m. m. ha förklarade ! | | hä | | ha Nylands 0. 0 1,548 | 945 2,513 1,733 Åbo o. Björneborgs | | = 77,018 | —.69,525 ; 153008 132,734 Tavastehus . . .i | 67,145 | 36,121 105,490; —.60,393 Viborgs i . . .! | 148,056' 98,977 248,936 | 241,373 S:t Michels | 26,123 ; — 12,621 39,156/ — 6,853 Kuopio . E. 254,906 ' 260860; 519377 271,917 Vasa . . N 210,422 | 183206 | —400,455| —18,967 Uleåborgs =. . =! 775 | 8,024,577 | 12,565,112| 228,921 Summa; 35,152 | 5,312,993 | 8,686,922 | 14,035,067 | 962,891 Af förestäende kronoskogar 14,035,067 ha belöper sig pä: Odlade egor . 0,25 %/0. Torr skogsmark 37,85 » Kärr, mossar, fjäll, vatten m. m. 61,90 » Summa = 100,00 %0. Skogarna. 35 464 sågar 19,800,000 sågtimmer, samt att från kronoskogarna under sagda är utlevererats 947,309 stycken, af hvilka 20 anta- gits lämna en standard plankor. Till hela utförselmängden af sågalster, hvilken mängd äfven af forststyrelsen tagits i skär- skädande, skulle kronoskogarna är 1897 bidragit med 10,2 %o. Inkomst. Inkomsterna för försälda skogsprodukter, arren- den, torpräntor m. m. uppger forststyrelsen för är 1897 hafva utgjort 2,250,665 mark 68 pii. Med afdrag af förvaltnings-, be- vaknings-, dagsverks- och andra kostnader, som uppgått till 645.947 mark 59 penni, skulle den behällna inkomsten säledes för äret stigit till 1,604,718 mark 9 pi. Denna inkomstfräga, liksom särskilda andra frägor rörande förvaltningen af kronoskogarna, har hänskjutits till närmare pröfning af en komite, den s. k. kronoskogskomiten, till skillnad frän den redan förut nämnda privata skogskomiten. I likhet med hvad ofvan varit tallet beträffande privata och boställsskogarna, meddelas här statistik jämväl öfver krono- skogarna, enligt Forststyrelsens berättelse för 1897. Däraf Odlade Torr Kärr; mosr | som krono- tän: i gör skogsmark | 225 fjäll, Summa | park | nä. | Hä | vatten m. m. ha förklarade ! | | hä | | ha Nylands 0. 0 1,548 | 945 2,513 1,733 Åbo o. Björneborgs | | = 77,018 | —.69,525 ; 153008 132,734 Tavastehus . . .i | 67,145 | 36,121 105,490; —.60,393 Viborgs i . . .! | 148,056' 98,977 248,936 | 241,373 S:t Michels | 26,123 ; — 12,621 39,156/ — 6,853 Kuopio . E. 254,906 ' 260860; 519377 271,917 Vasa . . N 210,422 | 183206 | —400,455| —18,967 Uleåborgs =. . =! 775 | 8,024,577 | 12,565,112| 228,921 Summa; 35,152 | 5,312,993 | 8,686,922 | 14,035,067 | 962,891 Af förestäende kronoskogar 14,035,067 ha belöper sig pä: Odlade egor . 0,25 %/0. Torr skogsmark 37,85 » Kärr, mossar, fjäll, vatten m. m. 61,90 » Summa = 100,00 %0. Skogarna. 35 464 sågar 19,800,000 sågtimmer, samt att från kronoskogarna under sagda är utlevererats 947,309 stycken, af hvilka 20 anta- gits lämna en standard plankor. Till hela utförselmängden af sågalster, hvilken mängd äfven af forststyrelsen tagits i skär- skädande, skulle kronoskogarna är 1897 bidragit med 10,2 %o. Inkomst. Inkomsterna för försälda skogsprodukter, arren- den, torpräntor m. m. uppger forststyrelsen för är 1897 hafva utgjort 2,250,665 mark 68 pii. Med afdrag af förvaltnings-, be- vaknings-, dagsverks- och andra kostnader, som uppgått till 645.947 mark 59 penni, skulle den behällna inkomsten säledes för äret stigit till 1,604,718 mark 9 pi. Denna inkomstfräga, liksom särskilda andra frägor rörande förvaltningen af kronoskogarna, har hänskjutits till närmare pröfning af en komite, den s. k. kronoskogskomiten, till skillnad frän den redan förut nämnda privata skogskomiten. I likhet med hvad ofvan varit tallet beträffande privata och boställsskogarna, meddelas här statistik jämväl öfver krono- skogarna, enligt Forststyrelsens berättelse för 1897. Däraf Odlade Torr Kärr; mosr | som krono- tän: i gör skogsmark | 225 fjäll, Summa | park | nä. | Hä | vatten m. m. ha förklarade ! | | hä | | ha Nylands 0. 0 1,548 | 945 2,513 1,733 Åbo o. Björneborgs | | = 77,018 | —.69,525 ; 153008 132,734 Tavastehus . . .i | 67,145 | 36,121 105,490; —.60,393 Viborgs i . . .! | 148,056' 98,977 248,936 | 241,373 S:t Michels | 26,123 ; — 12,621 39,156/ — 6,853 Kuopio . E. 254,906 ' 260860; 519377 271,917 Vasa . . N 210,422 | 183206 | —400,455| —18,967 Uleåborgs =. . =! 775 | 8,024,577 | 12,565,112| 228,921 Summa; 35,152 | 5,312,993 | 8,686,922 | 14,035,067 | 962,891 Af förestäende kronoskogar 14,035,067 ha belöper sig pä: Odlade egor . 0,25 %/0. Torr skogsmark 37,85 » Kärr, mossar, fjäll, vatten m. m. 61,90 » Summa = 100,00 %0. --- 36 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. Sammandrag af egostatistiken för hela landet, med afdrag af Ladoga sjö. Odlade egor Torr | I, sä | Summa ha skogsmark m. m. | landets areal | ha | ha | ha Privat mark . . .| 3,430,103 | 9,680,289 | 8,752,959 | 21,863,351 Boställs egor 2 . .| = 64212 | 195,82 | 79,288 | — 338.682 Kronoskogar . i 35,152 | 5,312,993 | 8,686,922 | 14,035,067 Summa | 3,529,467 | 15188464 | 17,519,169 | 36,237,100 Af landets areal 36,237,100 ha belöper sig pä: Åker, äng och annan bebrukad jord . . . . . . 9,74 Yo. Torr och växtlig skogsmark . . . . . . . 41,92 » Kärr, mossar, fjäll, vatten m. m. . so < <= co cc 48534 » Summa 100,00 %0. Af ofvanstäende siffror framgär bl. a., att den torra, växt- liga skogsmarken inom kronoskogarna icke uppgär till högre belopp än 37,85%. Denna siffra är dock antagligen för låg, beroende sannolikt därpä, att vid öfverförandet af en approxi- mativt upptaxerad fjällareal till impediments kolumnen icke till- räcklig hänsyn tagits till att i landets fjälltrakter icke forekomma egentliga mossar, utan endast mindre, smala, försumpade dälder emellan höjderna, och att fjällen i verkligheten äro af mindre vidd än den hvartill de förut blifvit uppskattade. För ett sädant antagande lämnar ocksä den af ingeniören A. Siven är 1894 upp- rättade egostatistiken stöd, emedan, enligt densamma, den torra växtliga skogsmarken skulle uppgä till 46,9 % af landets hela ytvidd (se finska Forstföreningens Meddelanden, XI Band). Likasä torde, att döma af boställsstatistiken, siffran för den privata skogsmarken vara nägot läg; men som boställena äro belägna merendels i de egentliga kulturtrakterna, hvarest bl. a. moss- markerna äro mindre till arealen, än i ödemarkerna, sä finns det dock skäl antaga, att den privata torra skogsmarken skall ställa sig nägot lägre, om icke heller fullt sä lägt, som siffran utvisar. Tager man begge dessa omständigheter i betraktande36 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. Sammandrag af egostatistiken för hela landet, med afdrag af Ladoga sjö. Odlade egor Torr | I, sä | Summa ha skogsmark m. m. | landets areal | ha | ha | ha Privat mark . . .| 3,430,103 | 9,680,289 | 8,752,959 | 21,863,351 Boställs egor 2 . .| = 64212 | 195,82 | 79,288 | — 338.682 Kronoskogar . i 35,152 | 5,312,993 | 8,686,922 | 14,035,067 Summa | 3,529,467 | 15188464 | 17,519,169 | 36,237,100 Af landets areal 36,237,100 ha belöper sig pä: Åker, äng och annan bebrukad jord . . . . . . 9,74 Yo. Torr och växtlig skogsmark . . . . . . . 41,92 » Kärr, mossar, fjäll, vatten m. m. . so < <= co cc 48534 » Summa 100,00 %0. Af ofvanstäende siffror framgär bl. a., att den torra, växt- liga skogsmarken inom kronoskogarna icke uppgär till högre belopp än 37,85%. Denna siffra är dock antagligen för låg, beroende sannolikt därpä, att vid öfverförandet af en approxi- mativt upptaxerad fjällareal till impediments kolumnen icke till- räcklig hänsyn tagits till att i landets fjälltrakter icke forekomma egentliga mossar, utan endast mindre, smala, försumpade dälder emellan höjderna, och att fjällen i verkligheten äro af mindre vidd än den hvartill de förut blifvit uppskattade. För ett sädant antagande lämnar ocksä den af ingeniören A. Siven är 1894 upp- rättade egostatistiken stöd, emedan, enligt densamma, den torra växtliga skogsmarken skulle uppgä till 46,9 % af landets hela ytvidd (se finska Forstföreningens Meddelanden, XI Band). Likasä torde, att döma af boställsstatistiken, siffran för den privata skogsmarken vara nägot läg; men som boställena äro belägna merendels i de egentliga kulturtrakterna, hvarest bl. a. moss- markerna äro mindre till arealen, än i ödemarkerna, sä finns det dock skäl antaga, att den privata torra skogsmarken skall ställa sig nägot lägre, om icke heller fullt sä lägt, som siffran utvisar. Tager man begge dessa omständigheter i betraktande36 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 12 och 13. Sammandrag af egostatistiken för hela landet, med afdrag af Ladoga sjö. Odlade egor Torr | I, sä | Summa ha skogsmark m. m. | landets areal | ha | ha | ha Privat mark . . .| 3,430,103 | 9,680,289 | 8,752,959 | 21,863,351 Boställs egor 2 . .| = 64212 | 195,82 | 79,288 | — 338.682 Kronoskogar . i 35,152 | 5,312,993 | 8,686,922 | 14,035,067 Summa | 3,529,467 | 15188464 | 17,519,169 | 36,237,100 Af landets areal 36,237,100 ha belöper sig pä: Åker, äng och annan bebrukad jord . . . . . . 9,74 Yo. Torr och växtlig skogsmark . . . . . . . 41,92 » Kärr, mossar, fjäll, vatten m. m. . so < <= co cc 48534 » Summa 100,00 %0. Af ofvanstäende siffror framgär bl. a., att den torra, växt- liga skogsmarken inom kronoskogarna icke uppgär till högre belopp än 37,85%. Denna siffra är dock antagligen för låg, beroende sannolikt därpä, att vid öfverförandet af en approxi- mativt upptaxerad fjällareal till impediments kolumnen icke till- räcklig hänsyn tagits till att i landets fjälltrakter icke forekomma egentliga mossar, utan endast mindre, smala, försumpade dälder emellan höjderna, och att fjällen i verkligheten äro af mindre vidd än den hvartill de förut blifvit uppskattade. För ett sädant antagande lämnar ocksä den af ingeniören A. Siven är 1894 upp- rättade egostatistiken stöd, emedan, enligt densamma, den torra växtliga skogsmarken skulle uppgä till 46,9 % af landets hela ytvidd (se finska Forstföreningens Meddelanden, XI Band). Likasä torde, att döma af boställsstatistiken, siffran för den privata skogsmarken vara nägot läg; men som boställena äro belägna merendels i de egentliga kulturtrakterna, hvarest bl. a. moss- markerna äro mindre till arealen, än i ödemarkerna, sä finns det dock skäl antaga, att den privata torra skogsmarken skall ställa sig nägot lägre, om icke heller fullt sä lägt, som siffran utvisar. Tager man begge dessa omständigheter i betraktande --- Skogarna. 37 och jämväl att siffran för bebrukad jord och naturlig äng inom den privata marken måhända kunde något höjas, så torde slut- resultatet ställa sig närmelsevis på följande sätt. Bebrukad jord och naturlig äng. < < < co co > - 10% Torr, växtlig skogsmark . . < 47 > Skogsbevuxna kärr, fjäll och impediment =. . . 2 33» Vatten so s 10 » Summa 100,00 E. Th. Sallmcn.Skogarna. 37 och jämväl att siffran för bebrukad jord och naturlig äng inom den privata marken måhända kunde något höjas, så torde slut- resultatet ställa sig närmelsevis på följande sätt. Bebrukad jord och naturlig äng. < < < co co > - 10% Torr, växtlig skogsmark . . < 47 > Skogsbevuxna kärr, fjäll och impediment =. . . 2 33» Vatten so s 10 » Summa 100,00 E. Th. Sallmcn.Skogarna. 37 och jämväl att siffran för bebrukad jord och naturlig äng inom den privata marken måhända kunde något höjas, så torde slut- resultatet ställa sig närmelsevis på följande sätt. Bebrukad jord och naturlig äng. < < < co co > - 10% Torr, växtlig skogsmark . . < 47 > Skogsbevuxna kärr, fjäll och impediment =. . . 2 33» Vatten so s 10 » Summa 100,00 E. Th. Sallmcn. --- --- ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADEN N:is 14—18. Befolkningsstatistik. Redan 1686 ärs kyrkolag älade presterskapet i Sverige och Finland att föra vissa förteckningar öfver befolkningen. Dessa äro de första nägot sä när fullständiga och säkra källor för befolkningsstatistiken i Finland. Länge förblefvo dessa upp- gifter likväl i kyrkoarkivens gömmor, utan att befordras till högre myndigheters kännedom; ej heller blefvo de föremäl för nägon bearbetning. Men 1749 bestämdes, pä svenska Veten- skapsakademins förslag, att regelbundet äterkommande uppgifter om befolkningen skulle efter fastställdt formulär afgifvas af presterskapet, och resultaten af dem tidtals sammanställas i tabellform. Dessa tabeller äro af tvä slag: 1) tabellerna om befolk- ningens tillständ — d. v. s. till antal, kön, civilständ (ogifta, gifta, enklingar, enkor och fränskilda), älder, födelseort, moders- mäl, bildningsgrad, lyten m. m. — uppgjordes först hvarje är till och med 1751, därefter hvart tredje är till och med 1775, sedan hvart femte är till och med 1880 och numera hvart tionde är (de är, som sluta pä o). 2) Det andra slaget omfattar folkmängdens förändringar — vigde, födde, döde, in- och ut- flyttningar. Dessa afgifvas ärligen. För att sammanställa dessa tabeller inrättades 1756 en för Sverige och Finland gemensam s. k. tabellkommission. Efter Finlands fränskiljande frän Sverige uppdrogs värden om tabellverket ät Kammar- och Räkenskaps- expeditionen i Kejserliga Regeringskonseljen (sedan Kejserliga Senaten). Är 1812 infördes tabellverket i det dä med det öfriga ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADEN N:is 14—18. Befolkningsstatistik. Redan 1686 ärs kyrkolag älade presterskapet i Sverige och Finland att föra vissa förteckningar öfver befolkningen. Dessa äro de första nägot sä när fullständiga och säkra källor för befolkningsstatistiken i Finland. Länge förblefvo dessa upp- gifter likväl i kyrkoarkivens gömmor, utan att befordras till högre myndigheters kännedom; ej heller blefvo de föremäl för nägon bearbetning. Men 1749 bestämdes, pä svenska Veten- skapsakademins förslag, att regelbundet äterkommande uppgifter om befolkningen skulle efter fastställdt formulär afgifvas af presterskapet, och resultaten af dem tidtals sammanställas i tabellform. Dessa tabeller äro af tvä slag: 1) tabellerna om befolk- ningens tillständ — d. v. s. till antal, kön, civilständ (ogifta, gifta, enklingar, enkor och fränskilda), älder, födelseort, moders- mäl, bildningsgrad, lyten m. m. — uppgjordes först hvarje är till och med 1751, därefter hvart tredje är till och med 1775, sedan hvart femte är till och med 1880 och numera hvart tionde är (de är, som sluta pä o). 2) Det andra slaget omfattar folkmängdens förändringar — vigde, födde, döde, in- och ut- flyttningar. Dessa afgifvas ärligen. För att sammanställa dessa tabeller inrättades 1756 en för Sverige och Finland gemensam s. k. tabellkommission. Efter Finlands fränskiljande frän Sverige uppdrogs värden om tabellverket ät Kammar- och Räkenskaps- expeditionen i Kejserliga Regeringskonseljen (sedan Kejserliga Senaten). Är 1812 infördes tabellverket i det dä med det öfriga ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADEN N:is 14—18. Befolkningsstatistik. Redan 1686 ärs kyrkolag älade presterskapet i Sverige och Finland att föra vissa förteckningar öfver befolkningen. Dessa äro de första nägot sä när fullständiga och säkra källor för befolkningsstatistiken i Finland. Länge förblefvo dessa upp- gifter likväl i kyrkoarkivens gömmor, utan att befordras till högre myndigheters kännedom; ej heller blefvo de föremäl för nägon bearbetning. Men 1749 bestämdes, pä svenska Veten- skapsakademins förslag, att regelbundet äterkommande uppgifter om befolkningen skulle efter fastställdt formulär afgifvas af presterskapet, och resultaten af dem tidtals sammanställas i tabellform. Dessa tabeller äro af tvä slag: 1) tabellerna om befolk- ningens tillständ — d. v. s. till antal, kön, civilständ (ogifta, gifta, enklingar, enkor och fränskilda), älder, födelseort, moders- mäl, bildningsgrad, lyten m. m. — uppgjordes först hvarje är till och med 1751, därefter hvart tredje är till och med 1775, sedan hvart femte är till och med 1880 och numera hvart tionde är (de är, som sluta pä o). 2) Det andra slaget omfattar folkmängdens förändringar — vigde, födde, döde, in- och ut- flyttningar. Dessa afgifvas ärligen. För att sammanställa dessa tabeller inrättades 1756 en för Sverige och Finland gemensam s. k. tabellkommission. Efter Finlands fränskiljande frän Sverige uppdrogs värden om tabellverket ät Kammar- och Räkenskaps- expeditionen i Kejserliga Regeringskonseljen (sedan Kejserliga Senaten). Är 1812 infördes tabellverket i det dä med det öfriga --- 2 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 14—18. Finland förenade Viborgs län, och ifrän 1850 omfattar detsamma afven de grekisk-ryska och romersk-katolska församlingarna i landet. Är 1865 inrättades en provisorisk statistisk byrå för Finland, hvilken 1870 blef permanent; 1884 omorganiserades densamma och erhöll dä namn af Statistiska Centralbyrån i Finland. Formulären för uppgifternas afgifvande förblefvo i det närmaste oförändrade under perioden 1749—1877. Är 1878 gjordes de mera fullständiga och detaljerade. Dessa uppgifter kunna i allmänhet anses säsom tämligen säkra. Men de ega dessutom ett annat, ett stort vetenskapligt värde. Inga andra länder än Sverige och Finland kunna näm- ligen uppvisa en sä läng räcka af regelbundna observationer pä befolkningsstatistikens område. I början publicerades icke de af tabellkommissionen erhållna resultaten; de ansågos snarare såsom en statshemlighet. Ifrån 1832 offentliggjordes hufvud- resultaten i Finlands Allmänna Tidning. Sedan Statistiska By- råns inrättande hafva uppgifter om befolkningen publicerats i en serie under titel: »Bidrag till Finlands Officiela Statistik», hvaraf 29 häften utkommit. Statistiska Byrån har dessutom (sedan 1879) utgifvit 20 band af »Statistisk Årsbok för Finland», som äfven innehåller uppgifter om befolkningen. Det senaste — 29 — häftet af Byråns publikationer omfattar ett sammandrag af' uppgifterna om befolkningens tillstånd för åren 1750—1890. Ett andra band, som snarligen kan tryckas, kommer att omfatta folkmängdens förändringar för samma tids- period. Ifrån detta arbete äro de här nedan anförda uppgifterna tagna. Men huru noggranna och upplysande tabellerna än må vara för fackmannen, så sakna de dock åskådlighet. För att göra dem mera öfverskådliga och lättfattliga äro de återgifna i bilder på bladen niis 14—18 af Atlas öfver Finland. För en rätt förståelse såväl af nedan intagna tabeller som af figurerna torde några förklaringar vara af behofvet påkallade.2 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 14—18. Finland förenade Viborgs län, och ifrän 1850 omfattar detsamma afven de grekisk-ryska och romersk-katolska församlingarna i landet. Är 1865 inrättades en provisorisk statistisk byrå för Finland, hvilken 1870 blef permanent; 1884 omorganiserades densamma och erhöll dä namn af Statistiska Centralbyrån i Finland. Formulären för uppgifternas afgifvande förblefvo i det närmaste oförändrade under perioden 1749—1877. Är 1878 gjordes de mera fullständiga och detaljerade. Dessa uppgifter kunna i allmänhet anses säsom tämligen säkra. Men de ega dessutom ett annat, ett stort vetenskapligt värde. Inga andra länder än Sverige och Finland kunna näm- ligen uppvisa en sä läng räcka af regelbundna observationer pä befolkningsstatistikens område. I början publicerades icke de af tabellkommissionen erhållna resultaten; de ansågos snarare såsom en statshemlighet. Ifrån 1832 offentliggjordes hufvud- resultaten i Finlands Allmänna Tidning. Sedan Statistiska By- råns inrättande hafva uppgifter om befolkningen publicerats i en serie under titel: »Bidrag till Finlands Officiela Statistik», hvaraf 29 häften utkommit. Statistiska Byrån har dessutom (sedan 1879) utgifvit 20 band af »Statistisk Årsbok för Finland», som äfven innehåller uppgifter om befolkningen. Det senaste — 29 — häftet af Byråns publikationer omfattar ett sammandrag af' uppgifterna om befolkningens tillstånd för åren 1750—1890. Ett andra band, som snarligen kan tryckas, kommer att omfatta folkmängdens förändringar för samma tids- period. Ifrån detta arbete äro de här nedan anförda uppgifterna tagna. Men huru noggranna och upplysande tabellerna än må vara för fackmannen, så sakna de dock åskådlighet. För att göra dem mera öfverskådliga och lättfattliga äro de återgifna i bilder på bladen niis 14—18 af Atlas öfver Finland. För en rätt förståelse såväl af nedan intagna tabeller som af figurerna torde några förklaringar vara af behofvet påkallade.2 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 14—18. Finland förenade Viborgs län, och ifrän 1850 omfattar detsamma afven de grekisk-ryska och romersk-katolska församlingarna i landet. Är 1865 inrättades en provisorisk statistisk byrå för Finland, hvilken 1870 blef permanent; 1884 omorganiserades densamma och erhöll dä namn af Statistiska Centralbyrån i Finland. Formulären för uppgifternas afgifvande förblefvo i det närmaste oförändrade under perioden 1749—1877. Är 1878 gjordes de mera fullständiga och detaljerade. Dessa uppgifter kunna i allmänhet anses säsom tämligen säkra. Men de ega dessutom ett annat, ett stort vetenskapligt värde. Inga andra länder än Sverige och Finland kunna näm- ligen uppvisa en sä läng räcka af regelbundna observationer pä befolkningsstatistikens område. I början publicerades icke de af tabellkommissionen erhållna resultaten; de ansågos snarare såsom en statshemlighet. Ifrån 1832 offentliggjordes hufvud- resultaten i Finlands Allmänna Tidning. Sedan Statistiska By- råns inrättande hafva uppgifter om befolkningen publicerats i en serie under titel: »Bidrag till Finlands Officiela Statistik», hvaraf 29 häften utkommit. Statistiska Byrån har dessutom (sedan 1879) utgifvit 20 band af »Statistisk Årsbok för Finland», som äfven innehåller uppgifter om befolkningen. Det senaste — 29 — häftet af Byråns publikationer omfattar ett sammandrag af' uppgifterna om befolkningens tillstånd för åren 1750—1890. Ett andra band, som snarligen kan tryckas, kommer att omfatta folkmängdens förändringar för samma tids- period. Ifrån detta arbete äro de här nedan anförda uppgifterna tagna. Men huru noggranna och upplysande tabellerna än må vara för fackmannen, så sakna de dock åskådlighet. För att göra dem mera öfverskådliga och lättfattliga äro de återgifna i bilder på bladen niis 14—18 af Atlas öfver Finland. För en rätt förståelse såväl af nedan intagna tabeller som af figurerna torde några förklaringar vara af behofvet påkallade. --- Befolkningsstatistik. 3 Tab. N:o 1. Finlands folkmängd vid slutet af nedanstående kalenderår. Anm. Folkmängden för folkräkningsåren är tryckt med fet stil. 1200,643 | 220,894 | 421,537 | — 1792 —1350,050 373,219! 723,269 205,002 224.910. 429,912 | — 1793 — | 359.285 381718 — 741.008 209,019 | 228,614 437,633| 1794 —|365;288 387, 084! 752372 | 213,185 | 232,142 | 445,327| — 1795 —|875178'395,653 770881 *215,519 | 234322 | 450.141 | — 1796 381, 157 | 402,369 | 783,526 * 219,667 | 238,171 1 457,838| — 1797 —|389,220' 410921 = 800.141 | 222.076 | 240,486 | 462:562 | — 1798 —|395,727 417.799! 813.526 1 226,367 | 244524 470891] —1799 —|400; 044 | 422, 559' 822.603 228,956 | 247,055 | 476,011| — 1800 — |405,019 427.640] 832659 17591) |232,343 ' 250,567 | 489910] — 1801 —|412:832;436,074 — 848-906 17601) '236.401 | 254666 | 491067 | — 1802 420,16 | 444,230 ; 864.695 1761 1) +241,710 | 259,723 | 501,433] — 18032) 421.928 446: 258 | 868186 17621) '245;861 | 263.159 | 309,020| — 1804 |428:367 453396 | 881.763 1763 1) |247,780/263,962 | 511.692] — 18051) 436.605 |461,759! S98364 1764 1251, 3551 | 266,710 518.261] — 18061) |438.968 : 466.639 | 9051607 1765 | 280404 [20075 25, 1807 1)2)| 438.643 | 1468,144 | 906,787 1766 273,003 ;532,091] — 18081) |421,837 | 452,935 : 874,772 1767 3: 275,961 | 537,754| — 18091) | 411,045 443.740 — 854,785 1768 280,518 ' 546,503 1810 414,149 : 449,152| 863.301 1769 '284,325 : 1553,703 18112) |506,173 z 1,053,374 1770 287.640 | 560.984 1812 Saa! 1,069, 261 1771 ; 1 291,426 : 369,010 1813 1772 282,251 ! 295,89 1578, 145 1814 1773 1 287,331 301 1106 | 588.437 1815 1 1774 1293. K 306, 981 | | 600.391 1816 536, 042 t 1 1775 | 298,322 311,823 610,145 1817 545211 1 1776 | 301,480 : 314,968 | 616,448 1818 —553,640 ; 1 1777 | 304, 683 317.902; 622,585 1819 —;559,857; 602.791 1 1778 310,762 324,042 : ; 634,804 1820 567, 478 '610,368 1 1779 318,194 331 3375 | 649,569 1821 578, 179 | | 621,739 | 1 1780 325.409 388.478 663,887 1822 582, 849 626.880 | 1 1 1 1 1 1 ] 1; 518,292 520, 843 i 1781 —|326,601 | 339.307 ' 665,908| —1823 — |592,846 | 636,922 1782 341,998 671,580| — 1824 —|599,642 643.559 | 1783 342.305 ' 672,077 | — 1825 607.421 651.730! 1784 — | 332.885 345479 678364] — 18% | 614, 921 i | 659,823 I 1785 — |383,356 . 346,040 | 679.396] — 1827 —'624,595! 669537 1786 — '337,740 | 352.270 ' 690,010|] — 1828 —|635,166! 680.613 1787 — [343.414 359,49 | 702,963] — 1829 | 643.264 6898,764 17881) |343,540 : 362,730 | 706,270| — 18305) : 663.621 | 708,456 | 1,372,077 1789 1) 3a1, 831 363.257 | 705,088 1831 — | 668,600 ; 713.301 | 1,381,901 17901) |340,923 | 364, 700 | 705.623] — 1832 —|669190: 714.275 113837465 1791 — 1341508 365.058 ' 706,566| 18333) '658,659 703.165 |1,361;824 +) I tab. betyder: Mk. — Mankön, Kk.— Kvinnkön, B. k. — Bägge könen. ? Krigsär. 2) Farsotsär. 3) Koleraär. 4) Genom föreningen af Viborgs län med det öfriga Finland d. 31/12 1811 tillkommo 185,000 personer. 5) 25,202 pers. grekisk-ryska trosbekännare blefvo dä första gången medräknade i folkmängden. , j ES B Befolkningsstatistik. 3 Tab. N:o 1. Finlands folkmängd vid slutet af nedanstående kalenderår. Anm. Folkmängden för folkräkningsåren är tryckt med fet stil. 1200,643 | 220,894 | 421,537 | — 1792 —1350,050 373,219! 723,269 205,002 224.910. 429,912 | — 1793 — | 359.285 381718 — 741.008 209,019 | 228,614 437,633| 1794 —|365;288 387, 084! 752372 | 213,185 | 232,142 | 445,327| — 1795 —|875178'395,653 770881 *215,519 | 234322 | 450.141 | — 1796 381, 157 | 402,369 | 783,526 * 219,667 | 238,171 1 457,838| — 1797 —|389,220' 410921 = 800.141 | 222.076 | 240,486 | 462:562 | — 1798 —|395,727 417.799! 813.526 1 226,367 | 244524 470891] —1799 —|400; 044 | 422, 559' 822.603 228,956 | 247,055 | 476,011| — 1800 — |405,019 427.640] 832659 17591) |232,343 ' 250,567 | 489910] — 1801 —|412:832;436,074 — 848-906 17601) '236.401 | 254666 | 491067 | — 1802 420,16 | 444,230 ; 864.695 1761 1) +241,710 | 259,723 | 501,433] — 18032) 421.928 446: 258 | 868186 17621) '245;861 | 263.159 | 309,020| — 1804 |428:367 453396 | 881.763 1763 1) |247,780/263,962 | 511.692] — 18051) 436.605 |461,759! S98364 1764 1251, 3551 | 266,710 518.261] — 18061) |438.968 : 466.639 | 9051607 1765 | 280404 [20075 25, 1807 1)2)| 438.643 | 1468,144 | 906,787 1766 273,003 ;532,091] — 18081) |421,837 | 452,935 : 874,772 1767 3: 275,961 | 537,754| — 18091) | 411,045 443.740 — 854,785 1768 280,518 ' 546,503 1810 414,149 : 449,152| 863.301 1769 '284,325 : 1553,703 18112) |506,173 z 1,053,374 1770 287.640 | 560.984 1812 Saa! 1,069, 261 1771 ; 1 291,426 : 369,010 1813 1772 282,251 ! 295,89 1578, 145 1814 1773 1 287,331 301 1106 | 588.437 1815 1 1774 1293. K 306, 981 | | 600.391 1816 536, 042 t 1 1775 | 298,322 311,823 610,145 1817 545211 1 1776 | 301,480 : 314,968 | 616,448 1818 —553,640 ; 1 1777 | 304, 683 317.902; 622,585 1819 —;559,857; 602.791 1 1778 310,762 324,042 : ; 634,804 1820 567, 478 '610,368 1 1779 318,194 331 3375 | 649,569 1821 578, 179 | | 621,739 | 1 1780 325.409 388.478 663,887 1822 582, 849 626.880 | 1 1 1 1 1 1 ] 1; 518,292 520, 843 i 1781 —|326,601 | 339.307 ' 665,908| —1823 — |592,846 | 636,922 1782 341,998 671,580| — 1824 —|599,642 643.559 | 1783 342.305 ' 672,077 | — 1825 607.421 651.730! 1784 — | 332.885 345479 678364] — 18% | 614, 921 i | 659,823 I 1785 — |383,356 . 346,040 | 679.396] — 1827 —'624,595! 669537 1786 — '337,740 | 352.270 ' 690,010|] — 1828 —|635,166! 680.613 1787 — [343.414 359,49 | 702,963] — 1829 | 643.264 6898,764 17881) |343,540 : 362,730 | 706,270| — 18305) : 663.621 | 708,456 | 1,372,077 1789 1) 3a1, 831 363.257 | 705,088 1831 — | 668,600 ; 713.301 | 1,381,901 17901) |340,923 | 364, 700 | 705.623] — 1832 —|669190: 714.275 113837465 1791 — 1341508 365.058 ' 706,566| 18333) '658,659 703.165 |1,361;824 +) I tab. betyder: Mk. — Mankön, Kk.— Kvinnkön, B. k. — Bägge könen. ? Krigsär. 2) Farsotsär. 3) Koleraär. 4) Genom föreningen af Viborgs län med det öfriga Finland d. 31/12 1811 tillkommo 185,000 personer. 5) 25,202 pers. grekisk-ryska trosbekännare blefvo dä första gången medräknade i folkmängden. , j ES B Befolkningsstatistik. 3 Tab. N:o 1. Finlands folkmängd vid slutet af nedanstående kalenderår. Anm. Folkmängden för folkräkningsåren är tryckt med fet stil. 1200,643 | 220,894 | 421,537 | — 1792 —1350,050 373,219! 723,269 205,002 224.910. 429,912 | — 1793 — | 359.285 381718 — 741.008 209,019 | 228,614 437,633| 1794 —|365;288 387, 084! 752372 | 213,185 | 232,142 | 445,327| — 1795 —|875178'395,653 770881 *215,519 | 234322 | 450.141 | — 1796 381, 157 | 402,369 | 783,526 * 219,667 | 238,171 1 457,838| — 1797 —|389,220' 410921 = 800.141 | 222.076 | 240,486 | 462:562 | — 1798 —|395,727 417.799! 813.526 1 226,367 | 244524 470891] —1799 —|400; 044 | 422, 559' 822.603 228,956 | 247,055 | 476,011| — 1800 — |405,019 427.640] 832659 17591) |232,343 ' 250,567 | 489910] — 1801 —|412:832;436,074 — 848-906 17601) '236.401 | 254666 | 491067 | — 1802 420,16 | 444,230 ; 864.695 1761 1) +241,710 | 259,723 | 501,433] — 18032) 421.928 446: 258 | 868186 17621) '245;861 | 263.159 | 309,020| — 1804 |428:367 453396 | 881.763 1763 1) |247,780/263,962 | 511.692] — 18051) 436.605 |461,759! S98364 1764 1251, 3551 | 266,710 518.261] — 18061) |438.968 : 466.639 | 9051607 1765 | 280404 [20075 25, 1807 1)2)| 438.643 | 1468,144 | 906,787 1766 273,003 ;532,091] — 18081) |421,837 | 452,935 : 874,772 1767 3: 275,961 | 537,754| — 18091) | 411,045 443.740 — 854,785 1768 280,518 ' 546,503 1810 414,149 : 449,152| 863.301 1769 '284,325 : 1553,703 18112) |506,173 z 1,053,374 1770 287.640 | 560.984 1812 Saa! 1,069, 261 1771 ; 1 291,426 : 369,010 1813 1772 282,251 ! 295,89 1578, 145 1814 1773 1 287,331 301 1106 | 588.437 1815 1 1774 1293. K 306, 981 | | 600.391 1816 536, 042 t 1 1775 | 298,322 311,823 610,145 1817 545211 1 1776 | 301,480 : 314,968 | 616,448 1818 —553,640 ; 1 1777 | 304, 683 317.902; 622,585 1819 —;559,857; 602.791 1 1778 310,762 324,042 : ; 634,804 1820 567, 478 '610,368 1 1779 318,194 331 3375 | 649,569 1821 578, 179 | | 621,739 | 1 1780 325.409 388.478 663,887 1822 582, 849 626.880 | 1 1 1 1 1 1 ] 1; 518,292 520, 843 i 1781 —|326,601 | 339.307 ' 665,908| —1823 — |592,846 | 636,922 1782 341,998 671,580| — 1824 —|599,642 643.559 | 1783 342.305 ' 672,077 | — 1825 607.421 651.730! 1784 — | 332.885 345479 678364] — 18% | 614, 921 i | 659,823 I 1785 — |383,356 . 346,040 | 679.396] — 1827 —'624,595! 669537 1786 — '337,740 | 352.270 ' 690,010|] — 1828 —|635,166! 680.613 1787 — [343.414 359,49 | 702,963] — 1829 | 643.264 6898,764 17881) |343,540 : 362,730 | 706,270| — 18305) : 663.621 | 708,456 | 1,372,077 1789 1) 3a1, 831 363.257 | 705,088 1831 — | 668,600 ; 713.301 | 1,381,901 17901) |340,923 | 364, 700 | 705.623] — 1832 —|669190: 714.275 113837465 1791 — 1341508 365.058 ' 706,566| 18333) '658,659 703.165 |1,361;824 +) I tab. betyder: Mk. — Mankön, Kk.— Kvinnkön, B. k. — Bägge könen. ? Krigsär. 2) Farsotsär. 3) Koleraär. 4) Genom föreningen af Viborgs län med det öfriga Finland d. 31/12 1811 tillkommo 185,000 personer. 5) 25,202 pers. grekisk-ryska trosbekännare blefvo dä första gången medräknade i folkmängden. , j ES B --- 4 Atlas öfver Finland. Kartbladen niis 14—18. År. Mk. Kk. | Bk År Mk. Kk. | Bk | | | n 1,379,842 | 1863 875,512; 921,909'1,797,421 1835 |674/682 | 719,045 1,393,727 | 1864 | 890.845 936.136 1,826,981 18368) | 673,957 | 718,410 | 1,392,367 | 1865 898.974 — 944271 11843 245 1837 —|676,115 720,525 | 1,396,640] 1866 896,523' 940.983. 1,837,506 1838 —|682,620 | 726,825 | 1,409,445| 18672 | 890.290! 933.908! 1,824.198 1839 —|691,679 | 736,125 1,427,804] 18682)| 838.859. 888,679.1,727,538 1840 —!700,807 | 745,819 | 1,445,626 | — 1869 845,420' 894,140 1,739,560 1841 —708,986 | 754,085 ' 1,463,071] 1870 8604251 905344 17768,769 1842 |720,598 765:538 | 1,486,136 | 1871 878.401: 925,444! 1,803,845 1843 |731,062| 775,948 | 1,507,010| 1872 | 894291 940320 1834611 1844 — |741,178 | 786,365 | 1,527,543| 1873 907534: 952442. 1,859,976 1845 —|751,308 | 796,416 | 1,547,724] 1874 921.010: 965,107 1,886,117 1846 —|758,197 | 802,853 | 1,561,050| 1875 934,728; 977.919, 1:912/647 1847 —|767,029 | 811,407 | 1,578,436] 1876 949,208: —993,448! 1,942,656 1848 —|777,378 | 821,901 | 1,599,279| 1877 963133 1,008,298: 1,971,431 1849 —|786,129 | 832,722 1,620,851] 1878 975,320! 1,019,253! 1,994,573 1850 |796,217 '840,698 | 1,636.915] 1879 994,419. 1,038.250; 2,032,669 1851 —806,077 | 851,533 1,657,610|] 1880 '1,008,248 1,052,589. 2,060,782 1852 —808,074 | 854,716 : 1,662,790|] 1881 |1,019,517 1,063,126' 2,082,643 1853 —|810,549 | 858,642 | 1,669,191 | 1882 11,035,165 1,078,187 2,113,302 18541) | 818.163 | 867.325 1,685,488| 1883 = 1:051.790 1,094,605 2.146,395 1855 1) | 818,867 | 869.838 1/688.705 | 1884 |1,069.125 1,111,422 2.180;547 1856 —820,639 | 872,644 ' 1,693,283] 1885 | 1,083,562, 1,124,956 2.208;518] 1857 — |821,482 | 872.965 1,694,447| 1886 |1,098.837 1,139.735 2238572 1858 —|828,174 | 878,600 | 1,706,774] 1887 | 1119, 149; 1.158;991 2:278,140] 1859 —|838,068 | 887,889 | 1,725,957 | 1888 |1.137.722 1,176,457| 2514179 1860 —| 849,015 | 897,710 ; 1,746,725] 1889 |1,155,088 1,192,614! 2,347,702 1861 861.449 | 909.194 ' 1,770,643| 1890 |1,171,541 1,208;599 2,380,140) 1862 —|869,488 | 916,706 ; 1,786,194 | | 1834 | 667,772 712,070 E + Folkmängd. För vissa är är folkmängden angifven sä, som den direkte framgätt ur kyrkoböckerna. För dessa är är densamma i nästföregäende tab. tryckt med fet stil. För mellan- ären är folkmängden beräknad sälunda, att till föregäende folk- räkningsärs folkmängd successivt blifvit tillagda öfverskotten af födda eller döda för de följande åren; dä summan ej öfverens- stämt med folkmängden följande folkräkningsär, sä har skillna- den blifvit lika fördelad pä alla mellanären. Folkmängden under olika är är äskädliggjord genom första fig. pä arket n:o 14. Den kroklinie, som föreställer folkmäng- den, har erhällits sälunda, att man pä en horisontal linie afsatt sinsemellan lika stora stycken, som hvarje föreställa 1 är; dessa 1) Krigsär. ?) Nödär. 3) Koleraär.4 Atlas öfver Finland. Kartbladen niis 14—18. År. Mk. Kk. | Bk År Mk. Kk. | Bk | | | n 1,379,842 | 1863 875,512; 921,909'1,797,421 1835 |674/682 | 719,045 1,393,727 | 1864 | 890.845 936.136 1,826,981 18368) | 673,957 | 718,410 | 1,392,367 | 1865 898.974 — 944271 11843 245 1837 —|676,115 720,525 | 1,396,640] 1866 896,523' 940.983. 1,837,506 1838 —|682,620 | 726,825 | 1,409,445| 18672 | 890.290! 933.908! 1,824.198 1839 —|691,679 | 736,125 1,427,804] 18682)| 838.859. 888,679.1,727,538 1840 —!700,807 | 745,819 | 1,445,626 | — 1869 845,420' 894,140 1,739,560 1841 —708,986 | 754,085 ' 1,463,071] 1870 8604251 905344 17768,769 1842 |720,598 765:538 | 1,486,136 | 1871 878.401: 925,444! 1,803,845 1843 |731,062| 775,948 | 1,507,010| 1872 | 894291 940320 1834611 1844 — |741,178 | 786,365 | 1,527,543| 1873 907534: 952442. 1,859,976 1845 —|751,308 | 796,416 | 1,547,724] 1874 921.010: 965,107 1,886,117 1846 —|758,197 | 802,853 | 1,561,050| 1875 934,728; 977.919, 1:912/647 1847 —|767,029 | 811,407 | 1,578,436] 1876 949,208: —993,448! 1,942,656 1848 —|777,378 | 821,901 | 1,599,279| 1877 963133 1,008,298: 1,971,431 1849 —|786,129 | 832,722 1,620,851] 1878 975,320! 1,019,253! 1,994,573 1850 |796,217 '840,698 | 1,636.915] 1879 994,419. 1,038.250; 2,032,669 1851 —806,077 | 851,533 1,657,610|] 1880 '1,008,248 1,052,589. 2,060,782 1852 —808,074 | 854,716 : 1,662,790|] 1881 |1,019,517 1,063,126' 2,082,643 1853 —|810,549 | 858,642 | 1,669,191 | 1882 11,035,165 1,078,187 2,113,302 18541) | 818.163 | 867.325 1,685,488| 1883 = 1:051.790 1,094,605 2.146,395 1855 1) | 818,867 | 869.838 1/688.705 | 1884 |1,069.125 1,111,422 2.180;547 1856 —820,639 | 872,644 ' 1,693,283] 1885 | 1,083,562, 1,124,956 2.208;518] 1857 — |821,482 | 872.965 1,694,447| 1886 |1,098.837 1,139.735 2238572 1858 —|828,174 | 878,600 | 1,706,774] 1887 | 1119, 149; 1.158;991 2:278,140] 1859 —|838,068 | 887,889 | 1,725,957 | 1888 |1.137.722 1,176,457| 2514179 1860 —| 849,015 | 897,710 ; 1,746,725] 1889 |1,155,088 1,192,614! 2,347,702 1861 861.449 | 909.194 ' 1,770,643| 1890 |1,171,541 1,208;599 2,380,140) 1862 —|869,488 | 916,706 ; 1,786,194 | | 1834 | 667,772 712,070 E + Folkmängd. För vissa är är folkmängden angifven sä, som den direkte framgätt ur kyrkoböckerna. För dessa är är densamma i nästföregäende tab. tryckt med fet stil. För mellan- ären är folkmängden beräknad sälunda, att till föregäende folk- räkningsärs folkmängd successivt blifvit tillagda öfverskotten af födda eller döda för de följande åren; dä summan ej öfverens- stämt med folkmängden följande folkräkningsär, sä har skillna- den blifvit lika fördelad pä alla mellanären. Folkmängden under olika är är äskädliggjord genom första fig. pä arket n:o 14. Den kroklinie, som föreställer folkmäng- den, har erhällits sälunda, att man pä en horisontal linie afsatt sinsemellan lika stora stycken, som hvarje föreställa 1 är; dessa 1) Krigsär. ?) Nödär. 3) Koleraär.4 Atlas öfver Finland. Kartbladen niis 14—18. År. Mk. Kk. | Bk År Mk. Kk. | Bk | | | n 1,379,842 | 1863 875,512; 921,909'1,797,421 1835 |674/682 | 719,045 1,393,727 | 1864 | 890.845 936.136 1,826,981 18368) | 673,957 | 718,410 | 1,392,367 | 1865 898.974 — 944271 11843 245 1837 —|676,115 720,525 | 1,396,640] 1866 896,523' 940.983. 1,837,506 1838 —|682,620 | 726,825 | 1,409,445| 18672 | 890.290! 933.908! 1,824.198 1839 —|691,679 | 736,125 1,427,804] 18682)| 838.859. 888,679.1,727,538 1840 —!700,807 | 745,819 | 1,445,626 | — 1869 845,420' 894,140 1,739,560 1841 —708,986 | 754,085 ' 1,463,071] 1870 8604251 905344 17768,769 1842 |720,598 765:538 | 1,486,136 | 1871 878.401: 925,444! 1,803,845 1843 |731,062| 775,948 | 1,507,010| 1872 | 894291 940320 1834611 1844 — |741,178 | 786,365 | 1,527,543| 1873 907534: 952442. 1,859,976 1845 —|751,308 | 796,416 | 1,547,724] 1874 921.010: 965,107 1,886,117 1846 —|758,197 | 802,853 | 1,561,050| 1875 934,728; 977.919, 1:912/647 1847 —|767,029 | 811,407 | 1,578,436] 1876 949,208: —993,448! 1,942,656 1848 —|777,378 | 821,901 | 1,599,279| 1877 963133 1,008,298: 1,971,431 1849 —|786,129 | 832,722 1,620,851] 1878 975,320! 1,019,253! 1,994,573 1850 |796,217 '840,698 | 1,636.915] 1879 994,419. 1,038.250; 2,032,669 1851 —806,077 | 851,533 1,657,610|] 1880 '1,008,248 1,052,589. 2,060,782 1852 —808,074 | 854,716 : 1,662,790|] 1881 |1,019,517 1,063,126' 2,082,643 1853 —|810,549 | 858,642 | 1,669,191 | 1882 11,035,165 1,078,187 2,113,302 18541) | 818.163 | 867.325 1,685,488| 1883 = 1:051.790 1,094,605 2.146,395 1855 1) | 818,867 | 869.838 1/688.705 | 1884 |1,069.125 1,111,422 2.180;547 1856 —820,639 | 872,644 ' 1,693,283] 1885 | 1,083,562, 1,124,956 2.208;518] 1857 — |821,482 | 872.965 1,694,447| 1886 |1,098.837 1,139.735 2238572 1858 —|828,174 | 878,600 | 1,706,774] 1887 | 1119, 149; 1.158;991 2:278,140] 1859 —|838,068 | 887,889 | 1,725,957 | 1888 |1.137.722 1,176,457| 2514179 1860 —| 849,015 | 897,710 ; 1,746,725] 1889 |1,155,088 1,192,614! 2,347,702 1861 861.449 | 909.194 ' 1,770,643| 1890 |1,171,541 1,208;599 2,380,140) 1862 —|869,488 | 916,706 ; 1,786,194 | | 1834 | 667,772 712,070 E + Folkmängd. För vissa är är folkmängden angifven sä, som den direkte framgätt ur kyrkoböckerna. För dessa är är densamma i nästföregäende tab. tryckt med fet stil. För mellan- ären är folkmängden beräknad sälunda, att till föregäende folk- räkningsärs folkmängd successivt blifvit tillagda öfverskotten af födda eller döda för de följande åren; dä summan ej öfverens- stämt med folkmängden följande folkräkningsär, sä har skillna- den blifvit lika fördelad pä alla mellanären. Folkmängden under olika är är äskädliggjord genom första fig. pä arket n:o 14. Den kroklinie, som föreställer folkmäng- den, har erhällits sälunda, att man pä en horisontal linie afsatt sinsemellan lika stora stycken, som hvarje föreställa 1 är; dessa 1) Krigsär. ?) Nödär. 3) Koleraär. --- Befolkningsstatistik. 5 bära nedanför påskrifter från 1750 till 1890. Ifrån hvarje del- ningspunkt har man uppdragit vertikala linier, på hvilka man afsatt så stora stycken, som motsvara folkmängden det beträf- fande året. Skalan för dessa vertikallinier finnes utsatt på hvar- dera sidan af fig. Slutligen äro ändpunkterna af dessa vertikal- linier förenade genom en kroklinie, hvilkens stigande eller fal- lande visar folkmängdens ökning eller minskning under de skilda åren. Kroklinien på fig. visar i allmänhet en ganska jämn ökning af folkmängden. Orsakerna att folkmängden under vissa år i högre grad ökats (1811, 1830) eller minskats (1789, 1808, 1809, 1833, 1836, 1867, 1868) äro angifna i noter till tab. 1. Tab. N:o 2. Finlands areal, land. 1750 utgjorde Finlands areal 235,376 km?. 1773 tillkommo Sodankylä, Kittilä, Utsjoki och Enare med 46.979 km?. 1809 tillkommo Öfvertorneå, Turtola, Kolari, Neder- torneå, Karunki och Torneå stad, Muonio och Enontekis med 18,180 km?. 1811 tillkom Viborgs län med 31,423 km?. 1864 afgick Systerbäck till Ryssland med 14 km?. Sålunda utgjorde landets areal: 1750—1772 < so < «< «L 235376 km?. 1773—1800 . . < L 282355 >» 1810—1811 « so so LL 300,535 >» 1812—1864 . < so so 0 L 331,958 » 1865—1890 . «+ so so L. 331,944 >» Tab. N:o 3. Finlands folktäthet. I | I i | ! I = = = = = = år. 02 | An LE) år JE) An 19] An [E] Aro! E | E LE | & 15 | E | & | X i | x | w | » | | , | | | 1750 21,8 | 1756 20) 1762 > 22) 1768 231 1774 | 2,11 1780 ; 24 1751 1,8 | 1757 ; 20| 1763 ;2,>| 1769 . 2,41 1775 | 221 1781 ; 24 1752 '19| 1758 ' 20) 1764 ' 2,2) 1770 ' 241 1776 | 22] 1782 | 24 1753 !1,9 | 1759 ' 21| 1765 : 22) 1771 ' 241 1777 | 22] 1783 | 24 1754 19 | 1760 ' 2,1] 1766 ' 2,3] 1772 25] 1778 | 22| 1784 | 2,4 1755 | 2,0 | 1761 2,11 1767 | 23| 1773 ' 210 1779 | 23| 1785 | 2,4Befolkningsstatistik. 5 bära nedanför påskrifter från 1750 till 1890. Ifrån hvarje del- ningspunkt har man uppdragit vertikala linier, på hvilka man afsatt så stora stycken, som motsvara folkmängden det beträf- fande året. Skalan för dessa vertikallinier finnes utsatt på hvar- dera sidan af fig. Slutligen äro ändpunkterna af dessa vertikal- linier förenade genom en kroklinie, hvilkens stigande eller fal- lande visar folkmängdens ökning eller minskning under de skilda åren. Kroklinien på fig. visar i allmänhet en ganska jämn ökning af folkmängden. Orsakerna att folkmängden under vissa år i högre grad ökats (1811, 1830) eller minskats (1789, 1808, 1809, 1833, 1836, 1867, 1868) äro angifna i noter till tab. 1. Tab. N:o 2. Finlands areal, land. 1750 utgjorde Finlands areal 235,376 km?. 1773 tillkommo Sodankylä, Kittilä, Utsjoki och Enare med 46.979 km?. 1809 tillkommo Öfvertorneå, Turtola, Kolari, Neder- torneå, Karunki och Torneå stad, Muonio och Enontekis med 18,180 km?. 1811 tillkom Viborgs län med 31,423 km?. 1864 afgick Systerbäck till Ryssland med 14 km?. Sålunda utgjorde landets areal: 1750—1772 < so < «< «L 235376 km?. 1773—1800 . . < L 282355 >» 1810—1811 « so so LL 300,535 >» 1812—1864 . < so so 0 L 331,958 » 1865—1890 . «+ so so L. 331,944 >» Tab. N:o 3. Finlands folktäthet. I | I i | ! I = = = = = = år. 02 | An LE) år JE) An 19] An [E] Aro! E | E LE | & 15 | E | & | X i | x | w | » | | , | | | 1750 21,8 | 1756 20) 1762 > 22) 1768 231 1774 | 2,11 1780 ; 24 1751 1,8 | 1757 ; 20| 1763 ;2,>| 1769 . 2,41 1775 | 221 1781 ; 24 1752 '19| 1758 ' 20) 1764 ' 2,2) 1770 ' 241 1776 | 22] 1782 | 24 1753 !1,9 | 1759 ' 21| 1765 : 22) 1771 ' 241 1777 | 22] 1783 | 24 1754 19 | 1760 ' 2,1] 1766 ' 2,3] 1772 25] 1778 | 22| 1784 | 2,4 1755 | 2,0 | 1761 2,11 1767 | 23| 1773 ' 210 1779 | 23| 1785 | 2,4Befolkningsstatistik. 5 bära nedanför påskrifter från 1750 till 1890. Ifrån hvarje del- ningspunkt har man uppdragit vertikala linier, på hvilka man afsatt så stora stycken, som motsvara folkmängden det beträf- fande året. Skalan för dessa vertikallinier finnes utsatt på hvar- dera sidan af fig. Slutligen äro ändpunkterna af dessa vertikal- linier förenade genom en kroklinie, hvilkens stigande eller fal- lande visar folkmängdens ökning eller minskning under de skilda åren. Kroklinien på fig. visar i allmänhet en ganska jämn ökning af folkmängden. Orsakerna att folkmängden under vissa år i högre grad ökats (1811, 1830) eller minskats (1789, 1808, 1809, 1833, 1836, 1867, 1868) äro angifna i noter till tab. 1. Tab. N:o 2. Finlands areal, land. 1750 utgjorde Finlands areal 235,376 km?. 1773 tillkommo Sodankylä, Kittilä, Utsjoki och Enare med 46.979 km?. 1809 tillkommo Öfvertorneå, Turtola, Kolari, Neder- torneå, Karunki och Torneå stad, Muonio och Enontekis med 18,180 km?. 1811 tillkom Viborgs län med 31,423 km?. 1864 afgick Systerbäck till Ryssland med 14 km?. Sålunda utgjorde landets areal: 1750—1772 < so < «< «L 235376 km?. 1773—1800 . . < L 282355 >» 1810—1811 « so so LL 300,535 >» 1812—1864 . < so so 0 L 331,958 » 1865—1890 . «+ so so L. 331,944 >» Tab. N:o 3. Finlands folktäthet. I | I i | ! I = = = = = = år. 02 | An LE) år JE) An 19] An [E] Aro! E | E LE | & 15 | E | & | X i | x | w | » | | , | | | 1750 21,8 | 1756 20) 1762 > 22) 1768 231 1774 | 2,11 1780 ; 24 1751 1,8 | 1757 ; 20| 1763 ;2,>| 1769 . 2,41 1775 | 221 1781 ; 24 1752 '19| 1758 ' 20) 1764 ' 2,2) 1770 ' 241 1776 | 22] 1782 | 24 1753 !1,9 | 1759 ' 21| 1765 : 22) 1771 ' 241 1777 | 22] 1783 | 24 1754 19 | 1760 ' 2,1] 1766 ' 2,3] 1772 25] 1778 | 22| 1784 | 2,4 1755 | 2,0 | 1761 2,11 1767 | 23| 1773 ' 210 1779 | 23| 1785 | 2,4 --- 6 Atlas öfver Ar [%] A 15] 4 [E | ax [2] Ar | % | Ar | E x x | n x n F [A | i [8 KÄ = [A I | 1786 '2,4| 1804 | 3,1] 1822 ;36| 1840 | 44| 1858 | 5,1] 1876 ; 59 1787 | 2,5] 1805 | 3,2] 1823 ;3;7| 1841 —44/| 1859 ;52| 1877 | 59 1788 | 25] 1806 | 3,2| 1824 | 37] 1842 | 45| 1860 | 5;5| 1878 | 6p 1789 | 2,5] 1807 | 32] 1825 | 38] 1843 —45/ 1861 |5,8| 1879 61 1790 : 25 1808 ;3,1| 1826 : 38| 1844 | 4,6) 1862 |54/ 1880; 6, 1791 ' 2,51 1809 | 2,81 1827 3,9] 1845 '47| 1863 | 541] 1881 63 1792 . 2,6] 1810 | 2,9] 1828 | 40| 1846 | 47| 1864 | 5,5| 1882 | 61 1793 | 2,6] 1811 | 321 1829 | 40| 1847 | 45| 1865 | 5,6] 1883 | 65 1794 | 2,7| 1812 | 32] 1830 | 41| 1848 | 45| 1866 '5,5| 1884 | 6.6 1795 | 2,7| 1813 | 321 1831 '42| 1849 | 49| 1867 |5,5| 1885 | 6.7 1796 28] 1814 —355( 1832 ;42| 1850 | 49| 1868 | 52] 1886 67 1797 ' 2,8] 1815 ; 33] 1833 | 41| 1851 | 5,0| 1869 | 5,2] 1887 : 69 1798 ; 2,9] 1816 | 34| 1834 | 42| 1852 '50| 1870 | 531] 1888 | 70 1799 | 2,0| 1817 | 3,41 1835 | 4,21 1853 | 5,0| 1871 | äv]! 1889 71 1800 | 29| 1818 |35| 1836 '42| 1854 '51| 1872 '55| 1890 72 1801 —30| 1819 | 35| 1837 42] 1855 || 1873 ; 56 1802 —31| 1820 ;35| 1838 —42| 1856 !5:1| 1874 | 57 1803 | 31 | 1821 | 36] 1839 | 43] 1857 | 51] 1875 | 55 Folktäthet. Med folktäthet förstås det antal invånare, som belöper sig pä en enhet af arealen, dä invänarne antagas vara jämt fördelade öfver densamma. Den här visade folktätheten för de olika ären har erhällits genom att fördela folkmängden pä det antal kvadrat kilometer, som i tab. n:o 2 visats för de mot- svarande ären. Kroklinien är uppritad säsom i första figuren. Orsakerna till folktäthetens minskning under vissa är eller stora ökning 1811 äterfinnas i noterna till tab. n:o 1 och uti tab. n:o 2, äfvensom nederst pä arket n:o 14 af atlasen. Folktätheten har, säsom naturligt är, i det stora hela betydligt ökats under hela perioden. Tab. N:o 4. Ingängna äktenskap pä 10,000 personer af medelfolkmängden. i E N | m 55 | ES 53 ES 58 153 8 3 B 3% 3 a | 3 3 18 | 3 3 3 | | 1751 11091 1754 | 99 | 1757 | 801 1760 | 981 1763 I 80 | 1766 | 78 1752 11011 1755 | 941 1758 | 89 | 1761 | 841 1764 | 83 | 1767 78 1753 95] 1756 | 85 | 1759 i 981 1762 | Sv | 1765 | 81 1768 | 896 Atlas öfver Ar [%] A 15] 4 [E | ax [2] Ar | % | Ar | E x x | n x n F [A | i [8 KÄ = [A I | 1786 '2,4| 1804 | 3,1] 1822 ;36| 1840 | 44| 1858 | 5,1] 1876 ; 59 1787 | 2,5] 1805 | 3,2] 1823 ;3;7| 1841 —44/| 1859 ;52| 1877 | 59 1788 | 25] 1806 | 3,2| 1824 | 37] 1842 | 45| 1860 | 5;5| 1878 | 6p 1789 | 2,5] 1807 | 32] 1825 | 38] 1843 —45/ 1861 |5,8| 1879 61 1790 : 25 1808 ;3,1| 1826 : 38| 1844 | 4,6) 1862 |54/ 1880; 6, 1791 ' 2,51 1809 | 2,81 1827 3,9] 1845 '47| 1863 | 541] 1881 63 1792 . 2,6] 1810 | 2,9] 1828 | 40| 1846 | 47| 1864 | 5,5| 1882 | 61 1793 | 2,6] 1811 | 321 1829 | 40| 1847 | 45| 1865 | 5,6] 1883 | 65 1794 | 2,7| 1812 | 32] 1830 | 41| 1848 | 45| 1866 '5,5| 1884 | 6.6 1795 | 2,7| 1813 | 321 1831 '42| 1849 | 49| 1867 |5,5| 1885 | 6.7 1796 28] 1814 —355( 1832 ;42| 1850 | 49| 1868 | 52] 1886 67 1797 ' 2,8] 1815 ; 33] 1833 | 41| 1851 | 5,0| 1869 | 5,2] 1887 : 69 1798 ; 2,9] 1816 | 34| 1834 | 42| 1852 '50| 1870 | 531] 1888 | 70 1799 | 2,0| 1817 | 3,41 1835 | 4,21 1853 | 5,0| 1871 | äv]! 1889 71 1800 | 29| 1818 |35| 1836 '42| 1854 '51| 1872 '55| 1890 72 1801 —30| 1819 | 35| 1837 42] 1855 || 1873 ; 56 1802 —31| 1820 ;35| 1838 —42| 1856 !5:1| 1874 | 57 1803 | 31 | 1821 | 36] 1839 | 43] 1857 | 51] 1875 | 55 Folktäthet. Med folktäthet förstås det antal invånare, som belöper sig pä en enhet af arealen, dä invänarne antagas vara jämt fördelade öfver densamma. Den här visade folktätheten för de olika ären har erhällits genom att fördela folkmängden pä det antal kvadrat kilometer, som i tab. n:o 2 visats för de mot- svarande ären. Kroklinien är uppritad säsom i första figuren. Orsakerna till folktäthetens minskning under vissa är eller stora ökning 1811 äterfinnas i noterna till tab. n:o 1 och uti tab. n:o 2, äfvensom nederst pä arket n:o 14 af atlasen. Folktätheten har, säsom naturligt är, i det stora hela betydligt ökats under hela perioden. Tab. N:o 4. Ingängna äktenskap pä 10,000 personer af medelfolkmängden. i E N | m 55 | ES 53 ES 58 153 8 3 B 3% 3 a | 3 3 18 | 3 3 3 | | 1751 11091 1754 | 99 | 1757 | 801 1760 | 981 1763 I 80 | 1766 | 78 1752 11011 1755 | 941 1758 | 89 | 1761 | 841 1764 | 83 | 1767 78 1753 95] 1756 | 85 | 1759 i 981 1762 | Sv | 1765 | 81 1768 | 896 Atlas öfver Ar [%] A 15] 4 [E | ax [2] Ar | % | Ar | E x x | n x n F [A | i [8 KÄ = [A I | 1786 '2,4| 1804 | 3,1] 1822 ;36| 1840 | 44| 1858 | 5,1] 1876 ; 59 1787 | 2,5] 1805 | 3,2] 1823 ;3;7| 1841 —44/| 1859 ;52| 1877 | 59 1788 | 25] 1806 | 3,2| 1824 | 37] 1842 | 45| 1860 | 5;5| 1878 | 6p 1789 | 2,5] 1807 | 32] 1825 | 38] 1843 —45/ 1861 |5,8| 1879 61 1790 : 25 1808 ;3,1| 1826 : 38| 1844 | 4,6) 1862 |54/ 1880; 6, 1791 ' 2,51 1809 | 2,81 1827 3,9] 1845 '47| 1863 | 541] 1881 63 1792 . 2,6] 1810 | 2,9] 1828 | 40| 1846 | 47| 1864 | 5,5| 1882 | 61 1793 | 2,6] 1811 | 321 1829 | 40| 1847 | 45| 1865 | 5,6] 1883 | 65 1794 | 2,7| 1812 | 32] 1830 | 41| 1848 | 45| 1866 '5,5| 1884 | 6.6 1795 | 2,7| 1813 | 321 1831 '42| 1849 | 49| 1867 |5,5| 1885 | 6.7 1796 28] 1814 —355( 1832 ;42| 1850 | 49| 1868 | 52] 1886 67 1797 ' 2,8] 1815 ; 33] 1833 | 41| 1851 | 5,0| 1869 | 5,2] 1887 : 69 1798 ; 2,9] 1816 | 34| 1834 | 42| 1852 '50| 1870 | 531] 1888 | 70 1799 | 2,0| 1817 | 3,41 1835 | 4,21 1853 | 5,0| 1871 | äv]! 1889 71 1800 | 29| 1818 |35| 1836 '42| 1854 '51| 1872 '55| 1890 72 1801 —30| 1819 | 35| 1837 42] 1855 || 1873 ; 56 1802 —31| 1820 ;35| 1838 —42| 1856 !5:1| 1874 | 57 1803 | 31 | 1821 | 36] 1839 | 43] 1857 | 51] 1875 | 55 Folktäthet. Med folktäthet förstås det antal invånare, som belöper sig pä en enhet af arealen, dä invänarne antagas vara jämt fördelade öfver densamma. Den här visade folktätheten för de olika ären har erhällits genom att fördela folkmängden pä det antal kvadrat kilometer, som i tab. n:o 2 visats för de mot- svarande ären. Kroklinien är uppritad säsom i första figuren. Orsakerna till folktäthetens minskning under vissa är eller stora ökning 1811 äterfinnas i noterna till tab. n:o 1 och uti tab. n:o 2, äfvensom nederst pä arket n:o 14 af atlasen. Folktätheten har, säsom naturligt är, i det stora hela betydligt ökats under hela perioden. Tab. N:o 4. Ingängna äktenskap pä 10,000 personer af medelfolkmängden. i E N | m 55 | ES 53 ES 58 153 8 3 B 3% 3 a | 3 3 18 | 3 3 3 | | 1751 11091 1754 | 99 | 1757 | 801 1760 | 981 1763 I 80 | 1766 | 78 1752 11011 1755 | 941 1758 | 89 | 1761 | 841 1764 | 83 | 1767 78 1753 95] 1756 | 85 | 1759 i 981 1762 | Sv | 1765 | 81 1768 | 89 --- Befolkningsstatistik. 7 uj | 53 EX: 28 138 "BR LÅR jan Evi 27 Ar ES] de Sol Ar ÄR År, EZ Zz MET SE 5 N 2 8 1769 ' 84 | 1790 ' 941 1811 ' 911 1852 ' 651 1853 74] 1874 90 1770 73 | 1791 117| 1812 81| 1833 68| 1854 78| 1875 84 1771 —76| 1792 *112| 1813 75 | 1834 761 1855 — 79| 1876 82 1772 1 77 | 1793 | 971 1814 + 83 | 1835 | 70 | 1856 | 79| 1877 | 82 1773 185 | 1794 ' 93] 1815 '87 | 1836 ' 651 1857 | 71| 1878 | 77 1774 93 | 1795 | 79| 1816 891 1837 ;73| 1858 : 77| 1879 : 74 1775 '86| 1796 ' 841 1817 ' 861 1838 711 1859 ' 801 1880 | 77 i 1776 | 85 | 1797 | 821 1818 861 1839 | 77 | 1860 | 89| 1881 | 69 1777 | 88 | 1798 | 76] 1819 76 | 1840 =78| 1861 | 861 1882 | 76 1778 | 98 | 1799 | 771 1820 931 1841 I 801) 1862 | 79| 1883 ; 78 1779 | 91 | 1800 | 82] 1821 ' 95 | 1842 ' 83 | 1863 | 74| 1884 | 77 1780 ' 82 | 1801 | 79| 1822 '81| 1843 'S1| 1864 —78| 1885 73 1781 | 76 | 1802 ' 73] 1823 88] 1844 ' 81 | 1865 70] 1886 73 1782 | 84 | 1803 | 77| 1824 | 86 | 1845 | 76 | 1866 | 61| 1887 | 76 1783 (81 | 1804 | 79| 1825 / 82 | 1346 |74 | 1867 — 64] 1898! 1784 | 81 | 1805 ' 80| 1826 ' 83 | 1847 | 81 1868 57] 1889 69 1785 [78 | 1806 | 76] 1827 ; 91| 1848 ' 93! 1869 ; 99| 1890 | 71 1786 | 70 | 1807 ' 66) 1823 ' 90] 1849 ' 86 | 18% 1192 | 1787 | 77 | 1808 : 501 1829 | $3 | 1850 81| 1871 | 97 i 1788 ! 67 | 1809 | 871 1830 | 76 | 1851 83| 1872 | 87 1789 | 76 | 1810 1118] 1831 | 86 | 1852 | 72) 1873 | 85 i De ingångna äktenskapens antal i förhållande till 10,000 personer af medelfolkmängden har i allmänhet under perioden minskats. Orsakerna till ett större nedåtgående bero i de flesta fall äfven pä de i not. till tab. n:o 1 angifna omständigheterna (krig, missväxt, farsoter). En hastig ökning af antalet framträder däremot säsom ett tecken pä förbättrade ekonomiska villkor. Tab. N:o 5. Proportionen mellan könen i Finland. Antal kvinnkön mot 1,000 mankön. | or > | | | SE i 23 I 2 SE SE År. N us 7 | Ar; el År År. Or År. År, a E M | 57 M E | ? | Fig | Fw | a 2 | & E | E POEN UR AT "arv Sr NAVAAINIIAAISN HAIIIIINIANE 1750 1,101] 1755 1,084] 1760 :1,077| 1765 ' 1,056] 1770 '1,052] 1775 1,045 1751 1.097] 1756 1,083] 1761 | 1,075] 1766 | 1,054] 1771 1,050] 1776 1,045 1752 1,094] 1757 '1,080| 1762 | 1,070] 1767 '1,054| 1772 1,048] 1777 1,043 1758 1,089] 1758 '1,079] 1763 ' 1,066] 1768 | 1,055] 1773 |1,048] 1778 1,043 1754 1,086] 1759 ' 1,078] 1764 |1,060] 1769 ' 1,055] 1774 | 1,046] 1779 1,041Befolkningsstatistik. 7 uj | 53 EX: 28 138 "BR LÅR jan Evi 27 Ar ES] de Sol Ar ÄR År, EZ Zz MET SE 5 N 2 8 1769 ' 84 | 1790 ' 941 1811 ' 911 1852 ' 651 1853 74] 1874 90 1770 73 | 1791 117| 1812 81| 1833 68| 1854 78| 1875 84 1771 —76| 1792 *112| 1813 75 | 1834 761 1855 — 79| 1876 82 1772 1 77 | 1793 | 971 1814 + 83 | 1835 | 70 | 1856 | 79| 1877 | 82 1773 185 | 1794 ' 93] 1815 '87 | 1836 ' 651 1857 | 71| 1878 | 77 1774 93 | 1795 | 79| 1816 891 1837 ;73| 1858 : 77| 1879 : 74 1775 '86| 1796 ' 841 1817 ' 861 1838 711 1859 ' 801 1880 | 77 i 1776 | 85 | 1797 | 821 1818 861 1839 | 77 | 1860 | 89| 1881 | 69 1777 | 88 | 1798 | 76] 1819 76 | 1840 =78| 1861 | 861 1882 | 76 1778 | 98 | 1799 | 771 1820 931 1841 I 801) 1862 | 79| 1883 ; 78 1779 | 91 | 1800 | 82] 1821 ' 95 | 1842 ' 83 | 1863 | 74| 1884 | 77 1780 ' 82 | 1801 | 79| 1822 '81| 1843 'S1| 1864 —78| 1885 73 1781 | 76 | 1802 ' 73] 1823 88] 1844 ' 81 | 1865 70] 1886 73 1782 | 84 | 1803 | 77| 1824 | 86 | 1845 | 76 | 1866 | 61| 1887 | 76 1783 (81 | 1804 | 79| 1825 / 82 | 1346 |74 | 1867 — 64] 1898! 1784 | 81 | 1805 ' 80| 1826 ' 83 | 1847 | 81 1868 57] 1889 69 1785 [78 | 1806 | 76] 1827 ; 91| 1848 ' 93! 1869 ; 99| 1890 | 71 1786 | 70 | 1807 ' 66) 1823 ' 90] 1849 ' 86 | 18% 1192 | 1787 | 77 | 1808 : 501 1829 | $3 | 1850 81| 1871 | 97 i 1788 ! 67 | 1809 | 871 1830 | 76 | 1851 83| 1872 | 87 1789 | 76 | 1810 1118] 1831 | 86 | 1852 | 72) 1873 | 85 i De ingångna äktenskapens antal i förhållande till 10,000 personer af medelfolkmängden har i allmänhet under perioden minskats. Orsakerna till ett större nedåtgående bero i de flesta fall äfven pä de i not. till tab. n:o 1 angifna omständigheterna (krig, missväxt, farsoter). En hastig ökning af antalet framträder däremot säsom ett tecken pä förbättrade ekonomiska villkor. Tab. N:o 5. Proportionen mellan könen i Finland. Antal kvinnkön mot 1,000 mankön. | or > | | | SE i 23 I 2 SE SE År. N us 7 | Ar; el År År. Or År. År, a E M | 57 M E | ? | Fig | Fw | a 2 | & E | E POEN UR AT "arv Sr NAVAAINIIAAISN HAIIIIINIANE 1750 1,101] 1755 1,084] 1760 :1,077| 1765 ' 1,056] 1770 '1,052] 1775 1,045 1751 1.097] 1756 1,083] 1761 | 1,075] 1766 | 1,054] 1771 1,050] 1776 1,045 1752 1,094] 1757 '1,080| 1762 | 1,070] 1767 '1,054| 1772 1,048] 1777 1,043 1758 1,089] 1758 '1,079] 1763 ' 1,066] 1768 | 1,055] 1773 |1,048] 1778 1,043 1754 1,086] 1759 ' 1,078] 1764 |1,060] 1769 ' 1,055] 1774 | 1,046] 1779 1,041Befolkningsstatistik. 7 uj | 53 EX: 28 138 "BR LÅR jan Evi 27 Ar ES] de Sol Ar ÄR År, EZ Zz MET SE 5 N 2 8 1769 ' 84 | 1790 ' 941 1811 ' 911 1852 ' 651 1853 74] 1874 90 1770 73 | 1791 117| 1812 81| 1833 68| 1854 78| 1875 84 1771 —76| 1792 *112| 1813 75 | 1834 761 1855 — 79| 1876 82 1772 1 77 | 1793 | 971 1814 + 83 | 1835 | 70 | 1856 | 79| 1877 | 82 1773 185 | 1794 ' 93] 1815 '87 | 1836 ' 651 1857 | 71| 1878 | 77 1774 93 | 1795 | 79| 1816 891 1837 ;73| 1858 : 77| 1879 : 74 1775 '86| 1796 ' 841 1817 ' 861 1838 711 1859 ' 801 1880 | 77 i 1776 | 85 | 1797 | 821 1818 861 1839 | 77 | 1860 | 89| 1881 | 69 1777 | 88 | 1798 | 76] 1819 76 | 1840 =78| 1861 | 861 1882 | 76 1778 | 98 | 1799 | 771 1820 931 1841 I 801) 1862 | 79| 1883 ; 78 1779 | 91 | 1800 | 82] 1821 ' 95 | 1842 ' 83 | 1863 | 74| 1884 | 77 1780 ' 82 | 1801 | 79| 1822 '81| 1843 'S1| 1864 —78| 1885 73 1781 | 76 | 1802 ' 73] 1823 88] 1844 ' 81 | 1865 70] 1886 73 1782 | 84 | 1803 | 77| 1824 | 86 | 1845 | 76 | 1866 | 61| 1887 | 76 1783 (81 | 1804 | 79| 1825 / 82 | 1346 |74 | 1867 — 64] 1898! 1784 | 81 | 1805 ' 80| 1826 ' 83 | 1847 | 81 1868 57] 1889 69 1785 [78 | 1806 | 76] 1827 ; 91| 1848 ' 93! 1869 ; 99| 1890 | 71 1786 | 70 | 1807 ' 66) 1823 ' 90] 1849 ' 86 | 18% 1192 | 1787 | 77 | 1808 : 501 1829 | $3 | 1850 81| 1871 | 97 i 1788 ! 67 | 1809 | 871 1830 | 76 | 1851 83| 1872 | 87 1789 | 76 | 1810 1118] 1831 | 86 | 1852 | 72) 1873 | 85 i De ingångna äktenskapens antal i förhållande till 10,000 personer af medelfolkmängden har i allmänhet under perioden minskats. Orsakerna till ett större nedåtgående bero i de flesta fall äfven pä de i not. till tab. n:o 1 angifna omständigheterna (krig, missväxt, farsoter). En hastig ökning af antalet framträder däremot säsom ett tecken pä förbättrade ekonomiska villkor. Tab. N:o 5. Proportionen mellan könen i Finland. Antal kvinnkön mot 1,000 mankön. | or > | | | SE i 23 I 2 SE SE År. N us 7 | Ar; el År År. Or År. År, a E M | 57 M E | ? | Fig | Fw | a 2 | & E | E POEN UR AT "arv Sr NAVAAINIIAAISN HAIIIIINIANE 1750 1,101] 1755 1,084] 1760 :1,077| 1765 ' 1,056] 1770 '1,052] 1775 1,045 1751 1.097] 1756 1,083] 1761 | 1,075] 1766 | 1,054] 1771 1,050] 1776 1,045 1752 1,094] 1757 '1,080| 1762 | 1,070] 1767 '1,054| 1772 1,048] 1777 1,043 1758 1,089] 1758 '1,079] 1763 ' 1,066] 1768 | 1,055] 1773 |1,048] 1778 1,043 1754 1,086] 1759 ' 1,078] 1764 |1,060] 1769 ' 1,055] 1774 | 1,046] 1779 1,041 --- 8 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 14— 18. | | | I ! H | | | | I | | | > > > |. > > a SE SE SE E = År | ör] Ar Ssd Ar S= | Ar | Sx | Ar | öd År | Ez RFI |EF BF BF 2 MN E = rg = ec) Fra | a E K E s 3 NE N ; i N 1780 | 1,040] 1799 | 1,056] 1818 | 1,078] 1837 |1,066] 1856 i 1,063 1875 |1 1,046 1781 [1,039] 1800 ' 1,056] 1819 | 1,077] 1838 1,065] 1857 — 1,063] 1876 1 047 1782 |1,038] 1801 : 1,056] 1820 |1,076) 1839 ;1,064] 1858 | 1,061] 1877 |1,047 1783 | 1,033] 1802 | 1,057] 1821 | 1,075] 1840 | 1,064] 1859 | 1,059] 1878 1:045 1784 | 1,038] 1803 |1,058| 1822 |1,076] 1841 ;1,064| 1860 | 1,057] 1879 1,044 1785 |1,038] 1804 | 1,058] 1823 | 1,074] 1842 :1,062] 1861 |1,055] 1880 :1,044| 1786 | 1,043] 1805 ; 1,058] 1824 | 1,073] 1843 '1,061| 1862 : 1,054] 1881 '1,043 1787 | 1,047] 1806 | 1,063] 1825 | 1,073] 1844 | 1,061] 1863 | 1,053/ 1882 |1,042 1788 | 1,056] 1807 ' 1,067] 1826 | 1,073] 1845 '1,060] 1864 |1,051] 1883 [1,041 1789 ; 1,063] 1808 ; 1,074] 1827 j1,072| 1846 | 1,059] 1865 |1,050] 1884 |1,040] 1790 |1,070| 1809 1:080 1828 j 1,072] 1847 |1,058| 1866 |1,050] 1885 1,038; 1791 | 1,070[ 1810 | 1,085] 1829 | 1,071] 1848 | 1,057| 1867 |1,049| 1886 1,037 1792 |1,066] 1811 1,081| 1830 | 1,068] 1849 |1,057| 1863 | 1,059] 1887 1,036] 1793 | 1,062] 1812 |1,081[ 1831 ; 1,067] 1850 ; 1,056] 1869 | 1,058| 1888 .1,034] 1794 |1,060| 1813 |1,081| 1832 | 1,067 1851 ' 1,056 1870 | 1,056 1889 :1,032| 1795 | 1,055] 1814 | 1,080] 1833 | 1,068] 1852 '1,058| 1871 | 1,054] 1890 '1,032 1796 |1,056] 1815 | 1,080] 1834 | 1,066] 1853 | 1,059| 1872 |1,051 | 1797 1,056] 1816 11080 1835 | 1,066] 1854 1:060 1873 ' 1,049 1798 | 1,056] 1817 | 1079] 1836 | 1,066] 1855 | 1,062] 1874 | 1,043] Förhållandet emellan könen företer under perioden i all- mänhet en fortgående sträfvan hos dessa att närma sig till hvarandra, hvarför motsvarande kroklinie äfven sträfvar att sjunka. På några ställen böjer den sig likväl tillbaka uppåt; detta beror af de i not. till tab. n:o 1 angifna orsakerna. Tab. N:o 6. Födde, döde och verklig folktillväxt i %. IXPATITT "pea = År. 1 & | ? | IRRAIILT > ä "PPA Pea IXBATIIL 1751 4,43 | 2,46 | 1,99 1763 | am! 4,10; Ose] 1775 1752 — 4,47 2:63 | 1,80 | 1764 = 4,57 | 3,81 ' 128] 1776 1753 — 4,11 | 2,61 | 1,76 1765 | 1954 | 4 35 | Los] 1766 4,29 | 2,97 1,34 1777 415 2,86 | 1,37 [ 1778 1755 = 4,69 | 3,07 11] 1767 407 20 1,06] 1779 | 1756 | 458 | 3,63, los] 1768 | 4,29 | 2,58 | 1,68] 1780 | 1757 | 4,33 2162 | 1,80 1769 | 4) 2:83 | 1,32] 1781 | 1758 | 4,23 205! 1,09] 1770 | 409 3,02 1äi/ 1782 1759 45! 2:51 | 1,45 | 1771 3180 | 261 | 1,43] 1783 ! 1760 | 4,66 : 2,79 | 1,69 1772 3:76 | 2,39 | 1,61 1784 | 1761 | 4,58 | 2,88 | 21| 1773 | 319 215! 178] 1785 1762 | 4,13 | 2,96 | 151 1774 = 4,03 | 2,15 | 2,03] 1786 |8 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 14— 18. | | | I ! H | | | | I | | | > > > |. > > a SE SE SE E = År | ör] Ar Ssd Ar S= | Ar | Sx | Ar | öd År | Ez RFI |EF BF BF 2 MN E = rg = ec) Fra | a E K E s 3 NE N ; i N 1780 | 1,040] 1799 | 1,056] 1818 | 1,078] 1837 |1,066] 1856 i 1,063 1875 |1 1,046 1781 [1,039] 1800 ' 1,056] 1819 | 1,077] 1838 1,065] 1857 — 1,063] 1876 1 047 1782 |1,038] 1801 : 1,056] 1820 |1,076) 1839 ;1,064] 1858 | 1,061] 1877 |1,047 1783 | 1,033] 1802 | 1,057] 1821 | 1,075] 1840 | 1,064] 1859 | 1,059] 1878 1:045 1784 | 1,038] 1803 |1,058| 1822 |1,076] 1841 ;1,064| 1860 | 1,057] 1879 1,044 1785 |1,038] 1804 | 1,058] 1823 | 1,074] 1842 :1,062] 1861 |1,055] 1880 :1,044| 1786 | 1,043] 1805 ; 1,058] 1824 | 1,073] 1843 '1,061| 1862 : 1,054] 1881 '1,043 1787 | 1,047] 1806 | 1,063] 1825 | 1,073] 1844 | 1,061] 1863 | 1,053/ 1882 |1,042 1788 | 1,056] 1807 ' 1,067] 1826 | 1,073] 1845 '1,060] 1864 |1,051] 1883 [1,041 1789 ; 1,063] 1808 ; 1,074] 1827 j1,072| 1846 | 1,059] 1865 |1,050] 1884 |1,040] 1790 |1,070| 1809 1:080 1828 j 1,072] 1847 |1,058| 1866 |1,050] 1885 1,038; 1791 | 1,070[ 1810 | 1,085] 1829 | 1,071] 1848 | 1,057| 1867 |1,049| 1886 1,037 1792 |1,066] 1811 1,081| 1830 | 1,068] 1849 |1,057| 1863 | 1,059] 1887 1,036] 1793 | 1,062] 1812 |1,081[ 1831 ; 1,067] 1850 ; 1,056] 1869 | 1,058| 1888 .1,034] 1794 |1,060| 1813 |1,081| 1832 | 1,067 1851 ' 1,056 1870 | 1,056 1889 :1,032| 1795 | 1,055] 1814 | 1,080] 1833 | 1,068] 1852 '1,058| 1871 | 1,054] 1890 '1,032 1796 |1,056] 1815 | 1,080] 1834 | 1,066] 1853 | 1,059| 1872 |1,051 | 1797 1,056] 1816 11080 1835 | 1,066] 1854 1:060 1873 ' 1,049 1798 | 1,056] 1817 | 1079] 1836 | 1,066] 1855 | 1,062] 1874 | 1,043] Förhållandet emellan könen företer under perioden i all- mänhet en fortgående sträfvan hos dessa att närma sig till hvarandra, hvarför motsvarande kroklinie äfven sträfvar att sjunka. På några ställen böjer den sig likväl tillbaka uppåt; detta beror af de i not. till tab. n:o 1 angifna orsakerna. Tab. N:o 6. Födde, döde och verklig folktillväxt i %. IXPATITT "pea = År. 1 & | ? | IRRAIILT > ä "PPA Pea IXBATIIL 1751 4,43 | 2,46 | 1,99 1763 | am! 4,10; Ose] 1775 1752 — 4,47 2:63 | 1,80 | 1764 = 4,57 | 3,81 ' 128] 1776 1753 — 4,11 | 2,61 | 1,76 1765 | 1954 | 4 35 | Los] 1766 4,29 | 2,97 1,34 1777 415 2,86 | 1,37 [ 1778 1755 = 4,69 | 3,07 11] 1767 407 20 1,06] 1779 | 1756 | 458 | 3,63, los] 1768 | 4,29 | 2,58 | 1,68] 1780 | 1757 | 4,33 2162 | 1,80 1769 | 4) 2:83 | 1,32] 1781 | 1758 | 4,23 205! 1,09] 1770 | 409 3,02 1äi/ 1782 1759 45! 2:51 | 1,45 | 1771 3180 | 261 | 1,43] 1783 ! 1760 | 4,66 : 2,79 | 1,69 1772 3:76 | 2,39 | 1,61 1784 | 1761 | 4,58 | 2,88 | 21| 1773 | 319 215! 178] 1785 1762 | 4,13 | 2,96 | 151 1774 = 4,03 | 2,15 | 2,03] 1786 |8 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 14— 18. | | | I ! H | | | | I | | | > > > |. > > a SE SE SE E = År | ör] Ar Ssd Ar S= | Ar | Sx | Ar | öd År | Ez RFI |EF BF BF 2 MN E = rg = ec) Fra | a E K E s 3 NE N ; i N 1780 | 1,040] 1799 | 1,056] 1818 | 1,078] 1837 |1,066] 1856 i 1,063 1875 |1 1,046 1781 [1,039] 1800 ' 1,056] 1819 | 1,077] 1838 1,065] 1857 — 1,063] 1876 1 047 1782 |1,038] 1801 : 1,056] 1820 |1,076) 1839 ;1,064] 1858 | 1,061] 1877 |1,047 1783 | 1,033] 1802 | 1,057] 1821 | 1,075] 1840 | 1,064] 1859 | 1,059] 1878 1:045 1784 | 1,038] 1803 |1,058| 1822 |1,076] 1841 ;1,064| 1860 | 1,057] 1879 1,044 1785 |1,038] 1804 | 1,058] 1823 | 1,074] 1842 :1,062] 1861 |1,055] 1880 :1,044| 1786 | 1,043] 1805 ; 1,058] 1824 | 1,073] 1843 '1,061| 1862 : 1,054] 1881 '1,043 1787 | 1,047] 1806 | 1,063] 1825 | 1,073] 1844 | 1,061] 1863 | 1,053/ 1882 |1,042 1788 | 1,056] 1807 ' 1,067] 1826 | 1,073] 1845 '1,060] 1864 |1,051] 1883 [1,041 1789 ; 1,063] 1808 ; 1,074] 1827 j1,072| 1846 | 1,059] 1865 |1,050] 1884 |1,040] 1790 |1,070| 1809 1:080 1828 j 1,072] 1847 |1,058| 1866 |1,050] 1885 1,038; 1791 | 1,070[ 1810 | 1,085] 1829 | 1,071] 1848 | 1,057| 1867 |1,049| 1886 1,037 1792 |1,066] 1811 1,081| 1830 | 1,068] 1849 |1,057| 1863 | 1,059] 1887 1,036] 1793 | 1,062] 1812 |1,081[ 1831 ; 1,067] 1850 ; 1,056] 1869 | 1,058| 1888 .1,034] 1794 |1,060| 1813 |1,081| 1832 | 1,067 1851 ' 1,056 1870 | 1,056 1889 :1,032| 1795 | 1,055] 1814 | 1,080] 1833 | 1,068] 1852 '1,058| 1871 | 1,054] 1890 '1,032 1796 |1,056] 1815 | 1,080] 1834 | 1,066] 1853 | 1,059| 1872 |1,051 | 1797 1,056] 1816 11080 1835 | 1,066] 1854 1:060 1873 ' 1,049 1798 | 1,056] 1817 | 1079] 1836 | 1,066] 1855 | 1,062] 1874 | 1,043] Förhållandet emellan könen företer under perioden i all- mänhet en fortgående sträfvan hos dessa att närma sig till hvarandra, hvarför motsvarande kroklinie äfven sträfvar att sjunka. På några ställen böjer den sig likväl tillbaka uppåt; detta beror af de i not. till tab. n:o 1 angifna orsakerna. Tab. N:o 6. Födde, döde och verklig folktillväxt i %. IXPATITT "pea = År. 1 & | ? | IRRAIILT > ä "PPA Pea IXBATIIL 1751 4,43 | 2,46 | 1,99 1763 | am! 4,10; Ose] 1775 1752 — 4,47 2:63 | 1,80 | 1764 = 4,57 | 3,81 ' 128] 1776 1753 — 4,11 | 2,61 | 1,76 1765 | 1954 | 4 35 | Los] 1766 4,29 | 2,97 1,34 1777 415 2,86 | 1,37 [ 1778 1755 = 4,69 | 3,07 11] 1767 407 20 1,06] 1779 | 1756 | 458 | 3,63, los] 1768 | 4,29 | 2,58 | 1,68] 1780 | 1757 | 4,33 2162 | 1,80 1769 | 4) 2:83 | 1,32] 1781 | 1758 | 4,23 205! 1,09] 1770 | 409 3,02 1äi/ 1782 1759 45! 2:51 | 1,45 | 1771 3180 | 261 | 1,43] 1783 ! 1760 | 4,66 : 2,79 | 1,69 1772 3:76 | 2,39 | 1,61 1784 | 1761 | 4,58 | 2,88 | 21| 1773 | 319 215! 178] 1785 1762 | 4,13 | 2,96 | 151 1774 = 4,03 | 2,15 | 2,03] 1786 | --- Befolkningsstatistik. 9 > Fa "oppod opod ASRATILL ja ja ISPAIIET > ja "PPA pad IXBATL 1857 | 3,28 | 3,25 | 0,07 1787 ' 404: 2,32" 18 | 1822 1788 + 3,61: 3,33 Oz) 1823 1858 | 3,65; 2,97; 0,75 1789 | 3,2) 3,77 -0,17| 1824 1859 , 3,58 | 2,0 1,13 1790 3 3,70 3:81 0,08 | 1825 186) , 3,64 | 2,48 | 1,0 1791 | 3,60; 4,09 0,13 | 1826 1861 : 3,78 2188 | 1,37 1792 22! 25 36] 1827 1862 ; 3,73 2:81 | 0,88 1793 1828 1863 : 3,63 | 2,96 ' 0,63 1794 1829 1864 | 3,93 | 2j26 | 161 1795 1830 1865 | 3:12 | 249; Oso 1796 1831 1866 | 3,20 ; 3,36 7 0,31 1797 1832 1867 | 3:23! 381 * Orm 1798 1833 1868 | 2,46 | 7,761 -5,30 1799 1834 1869 | 3,37 | 2,52 | 0:70 1800 1835 1870 | 3,63 ' 1,82! 168 1801 1836 1871 | 3,73 1,79] 1,98 1802 1837 1872 | 3,61 | 1,97 | La 1803 1838 2,% 1873 | 3,70 2136 | 1,38 1804 1839 = 2,06 1,80] 1874 | 3,9 2,41. 1,4 1805 1840 2,1. 125] 1875 | 3,66 1 2,29! 1,1 1806 1841 224 12] 1876 | 3,67 | 2,19 1,57 1807 1842 2,19. 1,58| 1877 ; 3,82. 2,42 1,48 1808 1843 12,22 1,1] 1878 | 3,54 2,11 1,17 1809 1844 ' 248 136] 1879 | 3,78 | 1,96 | 1,9 1810 1845 2,29, 1,82] 1880 | 3,65 2,39 | 1,38 1811 1846 2,51 O,86| 1881 : 3,50 2,50! 1,06 1812 1847 2:33 1u| 1882 363] 2) 1,7 1813 1848 2,38 1,32/ 1883 | 3,59 | 2,05 | 1,57 1814 1849 | 245 135] 1884 3:61 ' 209! 1359 1815 1850 ' 2:68 0,99| 1885 | 3,12 2,0 1,8 1816 1851 * 287) 1,20] 1886 : 3,58 22 136 1817 1852 | 3,00: O] 1887 | 3,62| 1,90 ' 1,77 1818 1853 | 2,93 | Oss] 1888 | 3,49! 1:98 | 1,58 1819 1854 75. 2,59 0,98| 1889 | 3,34 | 1,96 1,5 1820 1855 : 3,20 | 0,19] 1890 | 32 1,96 ' 1,38 | 1821 | 414.29] 1'w| 1856 3,40 | 0,7 De föddes antal har under förloppet af perioden relativt minskats. De större minskningar, som vissa är inträffat, finna till en stor del sin förklaring i de uti not. till tab. n:o 1 anförda fakta. Efter dylika minskningar observeras vanligen en större reaktion i motsatt riktning. Likaså har de dödes relativa antal minskats. Orsakerna, som under vissa är framkallat en större dödlighet, synes tydligt af fig. Folktillväxten i Finland är hufvudsakligen beroende af för- hällandet mellan födde och döde. Men pä densamma inverkar äfven förhållandet mellan in- och utflyttningar, hvarför den icke alltid är lika med de föddes öfverskott öfver de döde.Befolkningsstatistik. 9 > Fa "oppod opod ASRATILL ja ja ISPAIIET > ja "PPA pad IXBATL 1857 | 3,28 | 3,25 | 0,07 1787 ' 404: 2,32" 18 | 1822 1788 + 3,61: 3,33 Oz) 1823 1858 | 3,65; 2,97; 0,75 1789 | 3,2) 3,77 -0,17| 1824 1859 , 3,58 | 2,0 1,13 1790 3 3,70 3:81 0,08 | 1825 186) , 3,64 | 2,48 | 1,0 1791 | 3,60; 4,09 0,13 | 1826 1861 : 3,78 2188 | 1,37 1792 22! 25 36] 1827 1862 ; 3,73 2:81 | 0,88 1793 1828 1863 : 3,63 | 2,96 ' 0,63 1794 1829 1864 | 3,93 | 2j26 | 161 1795 1830 1865 | 3:12 | 249; Oso 1796 1831 1866 | 3,20 ; 3,36 7 0,31 1797 1832 1867 | 3:23! 381 * Orm 1798 1833 1868 | 2,46 | 7,761 -5,30 1799 1834 1869 | 3,37 | 2,52 | 0:70 1800 1835 1870 | 3,63 ' 1,82! 168 1801 1836 1871 | 3,73 1,79] 1,98 1802 1837 1872 | 3,61 | 1,97 | La 1803 1838 2,% 1873 | 3,70 2136 | 1,38 1804 1839 = 2,06 1,80] 1874 | 3,9 2,41. 1,4 1805 1840 2,1. 125] 1875 | 3,66 1 2,29! 1,1 1806 1841 224 12] 1876 | 3,67 | 2,19 1,57 1807 1842 2,19. 1,58| 1877 ; 3,82. 2,42 1,48 1808 1843 12,22 1,1] 1878 | 3,54 2,11 1,17 1809 1844 ' 248 136] 1879 | 3,78 | 1,96 | 1,9 1810 1845 2,29, 1,82] 1880 | 3,65 2,39 | 1,38 1811 1846 2,51 O,86| 1881 : 3,50 2,50! 1,06 1812 1847 2:33 1u| 1882 363] 2) 1,7 1813 1848 2,38 1,32/ 1883 | 3,59 | 2,05 | 1,57 1814 1849 | 245 135] 1884 3:61 ' 209! 1359 1815 1850 ' 2:68 0,99| 1885 | 3,12 2,0 1,8 1816 1851 * 287) 1,20] 1886 : 3,58 22 136 1817 1852 | 3,00: O] 1887 | 3,62| 1,90 ' 1,77 1818 1853 | 2,93 | Oss] 1888 | 3,49! 1:98 | 1,58 1819 1854 75. 2,59 0,98| 1889 | 3,34 | 1,96 1,5 1820 1855 : 3,20 | 0,19] 1890 | 32 1,96 ' 1,38 | 1821 | 414.29] 1'w| 1856 3,40 | 0,7 De föddes antal har under förloppet af perioden relativt minskats. De större minskningar, som vissa är inträffat, finna till en stor del sin förklaring i de uti not. till tab. n:o 1 anförda fakta. Efter dylika minskningar observeras vanligen en större reaktion i motsatt riktning. Likaså har de dödes relativa antal minskats. Orsakerna, som under vissa är framkallat en större dödlighet, synes tydligt af fig. Folktillväxten i Finland är hufvudsakligen beroende af för- hällandet mellan födde och döde. Men pä densamma inverkar äfven förhållandet mellan in- och utflyttningar, hvarför den icke alltid är lika med de föddes öfverskott öfver de döde.Befolkningsstatistik. 9 > Fa "oppod opod ASRATILL ja ja ISPAIIET > ja "PPA pad IXBATL 1857 | 3,28 | 3,25 | 0,07 1787 ' 404: 2,32" 18 | 1822 1788 + 3,61: 3,33 Oz) 1823 1858 | 3,65; 2,97; 0,75 1789 | 3,2) 3,77 -0,17| 1824 1859 , 3,58 | 2,0 1,13 1790 3 3,70 3:81 0,08 | 1825 186) , 3,64 | 2,48 | 1,0 1791 | 3,60; 4,09 0,13 | 1826 1861 : 3,78 2188 | 1,37 1792 22! 25 36] 1827 1862 ; 3,73 2:81 | 0,88 1793 1828 1863 : 3,63 | 2,96 ' 0,63 1794 1829 1864 | 3,93 | 2j26 | 161 1795 1830 1865 | 3:12 | 249; Oso 1796 1831 1866 | 3,20 ; 3,36 7 0,31 1797 1832 1867 | 3:23! 381 * Orm 1798 1833 1868 | 2,46 | 7,761 -5,30 1799 1834 1869 | 3,37 | 2,52 | 0:70 1800 1835 1870 | 3,63 ' 1,82! 168 1801 1836 1871 | 3,73 1,79] 1,98 1802 1837 1872 | 3,61 | 1,97 | La 1803 1838 2,% 1873 | 3,70 2136 | 1,38 1804 1839 = 2,06 1,80] 1874 | 3,9 2,41. 1,4 1805 1840 2,1. 125] 1875 | 3,66 1 2,29! 1,1 1806 1841 224 12] 1876 | 3,67 | 2,19 1,57 1807 1842 2,19. 1,58| 1877 ; 3,82. 2,42 1,48 1808 1843 12,22 1,1] 1878 | 3,54 2,11 1,17 1809 1844 ' 248 136] 1879 | 3,78 | 1,96 | 1,9 1810 1845 2,29, 1,82] 1880 | 3,65 2,39 | 1,38 1811 1846 2,51 O,86| 1881 : 3,50 2,50! 1,06 1812 1847 2:33 1u| 1882 363] 2) 1,7 1813 1848 2,38 1,32/ 1883 | 3,59 | 2,05 | 1,57 1814 1849 | 245 135] 1884 3:61 ' 209! 1359 1815 1850 ' 2:68 0,99| 1885 | 3,12 2,0 1,8 1816 1851 * 287) 1,20] 1886 : 3,58 22 136 1817 1852 | 3,00: O] 1887 | 3,62| 1,90 ' 1,77 1818 1853 | 2,93 | Oss] 1888 | 3,49! 1:98 | 1,58 1819 1854 75. 2,59 0,98| 1889 | 3,34 | 1,96 1,5 1820 1855 : 3,20 | 0,19] 1890 | 32 1,96 ' 1,38 | 1821 | 414.29] 1'w| 1856 3,40 | 0,7 De föddes antal har under förloppet af perioden relativt minskats. De större minskningar, som vissa är inträffat, finna till en stor del sin förklaring i de uti not. till tab. n:o 1 anförda fakta. Efter dylika minskningar observeras vanligen en större reaktion i motsatt riktning. Likaså har de dödes relativa antal minskats. Orsakerna, som under vissa är framkallat en större dödlighet, synes tydligt af fig. Folktillväxten i Finland är hufvudsakligen beroende af för- hällandet mellan födde och döde. Men pä densamma inverkar äfven förhållandet mellan in- och utflyttningar, hvarför den icke alltid är lika med de föddes öfverskott öfver de döde. --- 10 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 14— 18. Tab. N:o 7. Befolkningen efter kön och älder 1751 1775 1800 Ålder, år. N W TT a Mk. | Kk. | B.k. | Mk. | Kk. | B.k. | Mk. | Kk. | B.k. | | 0— 5:e | 805 828| 1,633/ 769] 786| 1,555| 766; 764. 1,530 5—10:e 530 | 542 1,072 571 577) 1,148] 551; 558; 1,109 10—15:e | 512 502 | 1,014 552 543; 1,095/ 486 498 984 15— 20:e 472| 504 976] 501 495 9961 454| 469 923 20 —25:e 4471 496 943| 431 456 887 | 432; 456; 888 25—30:e | 358 381 739] 369! 399| 768| 388| 407: 795 30—35:e | 266! 287 553] 327 337 664] 356! 380 736 35—40:e | 235| 253 | 4881 281 303 584| 3111 335 646 40—+45:e 229| 261 490] 2701 295 565] 279| 300 579 45—50:e 196; 219 415| 226 239 4651 230! 255 485 30—55:e | 218. 254 | 472 182 191 373 186 209 j 395 55—60:e| 132; 161 293 119! 135 2541] 139| 160; 299 60—65:e | 126; 180. 306 106 | 122 228 112 131 | 243 65—70:e = 93 130) 223/ 71| 88 —159| 82/ 100! 182 70—75:e i 74 118 | 192 54| 72 126 53| 64 117 75—80:e | 34 51 85 35 43 78 261 32j 58 80—85:e 26 42 68 15 19 34 9 13| 22 85—90:€ 8| 13 21 7 8 15 3 4| 7 90— | 7. 10 17 3 3 6 1 1) 2 0—100:e ! 4,768 ; 5,232 | 10,000 | 4,889 | 5,111 | 10,000 | 4,864 5,136; 10,000 Hela landet. Städer. Landsbygd. Ålder, är. jo dT i Tt Mk. = Kk. | B.k. | Mk. | Kx. | B. k. Mk. ; Kk. Bk 1825. | I | : | i | 0— 5:e 726: 738; 1,464] 605 642 | 1,247 733: 743! 1,476 5—10:e 535; 542] 1,077 389 | 415 804] 543 550| 1,093 10—15:e | 486 494 980] 358 372| 730] 493| 501 994 15—20:e 413| 428; 841 388 | 379| 767 415| 430 i 845 20—25:e 441 | 466: 907 360 5691 1,129] 434; 460; 894 | 25—30:e 412' 430! 842 534! 550| 1,084 405! 424' 829 30—35:e 370 390 | 760| 497 i 501 | 998 363; 384 | 747 35—40:e 301 328 629] 341) 388 729] 299! 325 624 40—45:e 278! 310 588 294 375 669 2781 306 584 43—50:e 240] 272 512] 233! 321 554| 240' 270 510 50— 55:e 194| 224 418 169; 246; 415 196; 222 418 55—60:e 157 189 346 121! 201 322 159 188 | 347 60—65:e 116 | 148 264 871 159 246] 117| 148 265 65—70:e 79| 107 186 43' 104 147 811 107 188 70—75:e 46 63 109 31) 68 99 46 | 63 109 75—80:e 21 30; 51 13 i Vi 37 21 | al | 52 80—85:e 7 12. 19 4 15 7| 121 19 85—90:e 2] — 4] e i % | 6] 2 3 5 90— 4 1i 1 1| 2 — 1 1 0—100:e | 4,824' 5,176 | 10,000] 4,669 | 5,331| 10,000| 4,832] 5,168 10,000 10 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 14— 18. Tab. N:o 7. Befolkningen efter kön och älder 1751 1775 1800 Ålder, år. N W TT a Mk. | Kk. | B.k. | Mk. | Kk. | B.k. | Mk. | Kk. | B.k. | | 0— 5:e | 805 828| 1,633/ 769] 786| 1,555| 766; 764. 1,530 5—10:e 530 | 542 1,072 571 577) 1,148] 551; 558; 1,109 10—15:e | 512 502 | 1,014 552 543; 1,095/ 486 498 984 15— 20:e 472| 504 976] 501 495 9961 454| 469 923 20 —25:e 4471 496 943| 431 456 887 | 432; 456; 888 25—30:e | 358 381 739] 369! 399| 768| 388| 407: 795 30—35:e | 266! 287 553] 327 337 664] 356! 380 736 35—40:e | 235| 253 | 4881 281 303 584| 3111 335 646 40—+45:e 229| 261 490] 2701 295 565] 279| 300 579 45—50:e 196; 219 415| 226 239 4651 230! 255 485 30—55:e | 218. 254 | 472 182 191 373 186 209 j 395 55—60:e| 132; 161 293 119! 135 2541] 139| 160; 299 60—65:e | 126; 180. 306 106 | 122 228 112 131 | 243 65—70:e = 93 130) 223/ 71| 88 —159| 82/ 100! 182 70—75:e i 74 118 | 192 54| 72 126 53| 64 117 75—80:e | 34 51 85 35 43 78 261 32j 58 80—85:e 26 42 68 15 19 34 9 13| 22 85—90:€ 8| 13 21 7 8 15 3 4| 7 90— | 7. 10 17 3 3 6 1 1) 2 0—100:e ! 4,768 ; 5,232 | 10,000 | 4,889 | 5,111 | 10,000 | 4,864 5,136; 10,000 Hela landet. Städer. Landsbygd. Ålder, är. jo dT i Tt Mk. = Kk. | B.k. | Mk. | Kx. | B. k. Mk. ; Kk. Bk 1825. | I | : | i | 0— 5:e 726: 738; 1,464] 605 642 | 1,247 733: 743! 1,476 5—10:e 535; 542] 1,077 389 | 415 804] 543 550| 1,093 10—15:e | 486 494 980] 358 372| 730] 493| 501 994 15—20:e 413| 428; 841 388 | 379| 767 415| 430 i 845 20—25:e 441 | 466: 907 360 5691 1,129] 434; 460; 894 | 25—30:e 412' 430! 842 534! 550| 1,084 405! 424' 829 30—35:e 370 390 | 760| 497 i 501 | 998 363; 384 | 747 35—40:e 301 328 629] 341) 388 729] 299! 325 624 40—45:e 278! 310 588 294 375 669 2781 306 584 43—50:e 240] 272 512] 233! 321 554| 240' 270 510 50— 55:e 194| 224 418 169; 246; 415 196; 222 418 55—60:e 157 189 346 121! 201 322 159 188 | 347 60—65:e 116 | 148 264 871 159 246] 117| 148 265 65—70:e 79| 107 186 43' 104 147 811 107 188 70—75:e 46 63 109 31) 68 99 46 | 63 109 75—80:e 21 30; 51 13 i Vi 37 21 | al | 52 80—85:e 7 12. 19 4 15 7| 121 19 85—90:e 2] — 4] e i % | 6] 2 3 5 90— 4 1i 1 1| 2 — 1 1 0—100:e | 4,824' 5,176 | 10,000] 4,669 | 5,331| 10,000| 4,832] 5,168 10,000 10 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 14— 18. Tab. N:o 7. Befolkningen efter kön och älder 1751 1775 1800 Ålder, år. N W TT a Mk. | Kk. | B.k. | Mk. | Kk. | B.k. | Mk. | Kk. | B.k. | | 0— 5:e | 805 828| 1,633/ 769] 786| 1,555| 766; 764. 1,530 5—10:e 530 | 542 1,072 571 577) 1,148] 551; 558; 1,109 10—15:e | 512 502 | 1,014 552 543; 1,095/ 486 498 984 15— 20:e 472| 504 976] 501 495 9961 454| 469 923 20 —25:e 4471 496 943| 431 456 887 | 432; 456; 888 25—30:e | 358 381 739] 369! 399| 768| 388| 407: 795 30—35:e | 266! 287 553] 327 337 664] 356! 380 736 35—40:e | 235| 253 | 4881 281 303 584| 3111 335 646 40—+45:e 229| 261 490] 2701 295 565] 279| 300 579 45—50:e 196; 219 415| 226 239 4651 230! 255 485 30—55:e | 218. 254 | 472 182 191 373 186 209 j 395 55—60:e| 132; 161 293 119! 135 2541] 139| 160; 299 60—65:e | 126; 180. 306 106 | 122 228 112 131 | 243 65—70:e = 93 130) 223/ 71| 88 —159| 82/ 100! 182 70—75:e i 74 118 | 192 54| 72 126 53| 64 117 75—80:e | 34 51 85 35 43 78 261 32j 58 80—85:e 26 42 68 15 19 34 9 13| 22 85—90:€ 8| 13 21 7 8 15 3 4| 7 90— | 7. 10 17 3 3 6 1 1) 2 0—100:e ! 4,768 ; 5,232 | 10,000 | 4,889 | 5,111 | 10,000 | 4,864 5,136; 10,000 Hela landet. Städer. Landsbygd. Ålder, är. jo dT i Tt Mk. = Kk. | B.k. | Mk. | Kx. | B. k. Mk. ; Kk. Bk 1825. | I | : | i | 0— 5:e 726: 738; 1,464] 605 642 | 1,247 733: 743! 1,476 5—10:e 535; 542] 1,077 389 | 415 804] 543 550| 1,093 10—15:e | 486 494 980] 358 372| 730] 493| 501 994 15—20:e 413| 428; 841 388 | 379| 767 415| 430 i 845 20—25:e 441 | 466: 907 360 5691 1,129] 434; 460; 894 | 25—30:e 412' 430! 842 534! 550| 1,084 405! 424' 829 30—35:e 370 390 | 760| 497 i 501 | 998 363; 384 | 747 35—40:e 301 328 629] 341) 388 729] 299! 325 624 40—45:e 278! 310 588 294 375 669 2781 306 584 43—50:e 240] 272 512] 233! 321 554| 240' 270 510 50— 55:e 194| 224 418 169; 246; 415 196; 222 418 55—60:e 157 189 346 121! 201 322 159 188 | 347 60—65:e 116 | 148 264 871 159 246] 117| 148 265 65—70:e 79| 107 186 43' 104 147 811 107 188 70—75:e 46 63 109 31) 68 99 46 | 63 109 75—80:e 21 30; 51 13 i Vi 37 21 | al | 52 80—85:e 7 12. 19 4 15 7| 121 19 85—90:e 2] — 4] e i % | 6] 2 3 5 90— 4 1i 1 1| 2 — 1 1 0—100:e | 4,824' 5,176 | 10,000] 4,669 | 5,331| 10,000| 4,832] 5,168 10,000 --- Befolkningsstatistik. leta tanaer. Städer. Landsbygd. Ålder, år. - = = Mk. Kk. B. k. Mk. Kk. B. k. Mk. i Kk. B. k. 1850. 0— x:e | 698 697 1,395/ 583 584 1,167] 705 705 1,410 5—10:e | 553" 553 1106/ 389; 399; 781| 564 564; 11198 10—15:e | 472; 480 —952| 346; 351 = 697| 481 489 970 5 435 443 —878|/ 511 432 9481 430 444 = STÅ 440' 453 = 893] 681 528 1,209] 424 447 — 871 414 424 = 838] 666 548 1214] 397. 415: 812 368, 379. 747] 521. 449 —'970| 358 374: 732 302, 319: 6211 365: 336 701] 299: 317: 616 244' 2621 506] 264 292 556] 242 260 — 502 246 268 —514| 231 268 499] 247 268 — 515 220 246 —466/ 176 258 434] 2231 245 468 175 204: 379] 125: 185 3101 1791 205, 384 118' 148 266 73) 134 —207[ 121] 149, 270 85 116 2011 45 100: 145] 88 117 205 55 8 136) 30 —=70 100] 57 81 — 138 26, 41 67] 13 31 i4] 27. 41 68 9; 17 26 5. 12 17] —10. 17 27 2: 5 7 le 4 5 31 5 8 1 1 2] — 1 1 11 1 2 4,863 5,137 10,000| 3,025 4,973: 10,000| 4,956 3,144 10,000 | , 1865. | 7121 6221 612] 1,234] 727 719! 1,446 533 | 396 388! 784] 544 544 1,088 199 ' 389 382 —771] 506 507 1:013 467; 455 479 —964] 457 466 —993 = 443] 546 558' 1,104/ 495 435; 858 i 382] 519515] 1034] 357; 373| —750 346 454 465! '919| 319 337. —656 341 381. 49%: 801/ 319 335 = 654 312 304 —340; 644/ 293 310 = 603 270 | 237, 287 524| 252, 268 52 219 157| 213] —370| 201; 2201 421 172] 117 186! 303] 149 171: 32 162 81 —152' 233/ 138: 162: 300 124! 50 107, 157| 102, 125: 297 80 | 26, 65] 91] 61 82 —143 37 111 =: 45] 25! 37 62 17 4' 13: 17] 10 —16 26 5 1 3 4 3 5 8 1 — 1 1 1 1 2 | — !'! ——— —="—nf1 0—100:e | 4,878 | 5,122; 10,000] 4,780] 5,220! 10,000 | 4,887 ; 5,113; 10,000Befolkningsstatistik. leta tanaer. Städer. Landsbygd. Ålder, år. - = = Mk. Kk. B. k. Mk. Kk. B. k. Mk. i Kk. B. k. 1850. 0— x:e | 698 697 1,395/ 583 584 1,167] 705 705 1,410 5—10:e | 553" 553 1106/ 389; 399; 781| 564 564; 11198 10—15:e | 472; 480 —952| 346; 351 = 697| 481 489 970 5 435 443 —878|/ 511 432 9481 430 444 = STÅ 440' 453 = 893] 681 528 1,209] 424 447 — 871 414 424 = 838] 666 548 1214] 397. 415: 812 368, 379. 747] 521. 449 —'970| 358 374: 732 302, 319: 6211 365: 336 701] 299: 317: 616 244' 2621 506] 264 292 556] 242 260 — 502 246 268 —514| 231 268 499] 247 268 — 515 220 246 —466/ 176 258 434] 2231 245 468 175 204: 379] 125: 185 3101 1791 205, 384 118' 148 266 73) 134 —207[ 121] 149, 270 85 116 2011 45 100: 145] 88 117 205 55 8 136) 30 —=70 100] 57 81 — 138 26, 41 67] 13 31 i4] 27. 41 68 9; 17 26 5. 12 17] —10. 17 27 2: 5 7 le 4 5 31 5 8 1 1 2] — 1 1 11 1 2 4,863 5,137 10,000| 3,025 4,973: 10,000| 4,956 3,144 10,000 | , 1865. | 7121 6221 612] 1,234] 727 719! 1,446 533 | 396 388! 784] 544 544 1,088 199 ' 389 382 —771] 506 507 1:013 467; 455 479 —964] 457 466 —993 = 443] 546 558' 1,104/ 495 435; 858 i 382] 519515] 1034] 357; 373| —750 346 454 465! '919| 319 337. —656 341 381. 49%: 801/ 319 335 = 654 312 304 —340; 644/ 293 310 = 603 270 | 237, 287 524| 252, 268 52 219 157| 213] —370| 201; 2201 421 172] 117 186! 303] 149 171: 32 162 81 —152' 233/ 138: 162: 300 124! 50 107, 157| 102, 125: 297 80 | 26, 65] 91] 61 82 —143 37 111 =: 45] 25! 37 62 17 4' 13: 17] 10 —16 26 5 1 3 4 3 5 8 1 — 1 1 1 1 2 | — !'! ——— —="—nf1 0—100:e | 4,878 | 5,122; 10,000] 4,780] 5,220! 10,000 | 4,887 ; 5,113; 10,000Befolkningsstatistik. leta tanaer. Städer. Landsbygd. Ålder, år. - = = Mk. Kk. B. k. Mk. Kk. B. k. Mk. i Kk. B. k. 1850. 0— x:e | 698 697 1,395/ 583 584 1,167] 705 705 1,410 5—10:e | 553" 553 1106/ 389; 399; 781| 564 564; 11198 10—15:e | 472; 480 —952| 346; 351 = 697| 481 489 970 5 435 443 —878|/ 511 432 9481 430 444 = STÅ 440' 453 = 893] 681 528 1,209] 424 447 — 871 414 424 = 838] 666 548 1214] 397. 415: 812 368, 379. 747] 521. 449 —'970| 358 374: 732 302, 319: 6211 365: 336 701] 299: 317: 616 244' 2621 506] 264 292 556] 242 260 — 502 246 268 —514| 231 268 499] 247 268 — 515 220 246 —466/ 176 258 434] 2231 245 468 175 204: 379] 125: 185 3101 1791 205, 384 118' 148 266 73) 134 —207[ 121] 149, 270 85 116 2011 45 100: 145] 88 117 205 55 8 136) 30 —=70 100] 57 81 — 138 26, 41 67] 13 31 i4] 27. 41 68 9; 17 26 5. 12 17] —10. 17 27 2: 5 7 le 4 5 31 5 8 1 1 2] — 1 1 11 1 2 4,863 5,137 10,000| 3,025 4,973: 10,000| 4,956 3,144 10,000 | , 1865. | 7121 6221 612] 1,234] 727 719! 1,446 533 | 396 388! 784] 544 544 1,088 199 ' 389 382 —771] 506 507 1:013 467; 455 479 —964] 457 466 —993 = 443] 546 558' 1,104/ 495 435; 858 i 382] 519515] 1034] 357; 373| —750 346 454 465! '919| 319 337. —656 341 381. 49%: 801/ 319 335 = 654 312 304 —340; 644/ 293 310 = 603 270 | 237, 287 524| 252, 268 52 219 157| 213] —370| 201; 2201 421 172] 117 186! 303] 149 171: 32 162 81 —152' 233/ 138: 162: 300 124! 50 107, 157| 102, 125: 297 80 | 26, 65] 91] 61 82 —143 37 111 =: 45] 25! 37 62 17 4' 13: 17] 10 —16 26 5 1 3 4 3 5 8 1 — 1 1 1 1 2 | — !'! ——— —="—nf1 0—100:e | 4,878 | 5,122; 10,000] 4,780] 5,220! 10,000 | 4,887 ; 5,113; 10,000 --- 12 Atlas öfver Finland. Kartbladen niis s 14—18. Hela landet. Städer. Landsbygd. Ålder, år MN i j dA j N au N W Mk. | Kk. B. k. Mk. | Kk. B. k. Mk. Kk. | B.k. 1870. | | 0— 5:e| 634| 629| 1,263] 546| 528| 1,074| 641| 637| 1,278 5—10:e] 557! 556| 1,113| 430| 423| 853] 567/ 567| 1134 10—15:e | 507 505| 1,0121 4011 390/ 7911 516| 5141 1,030 15—20:e | 483| 491] 974] 433| 457 890] 487| 4931 980 20—25:e | 4421 4581 900] 546] 584| 1,130] 434| 447 881 25—30:e | 411] 428 839] 549/ 553] 1102] 400 47| 817 30—35:e | 350 368. —718|/ 449 456! '905/ 342 361 703 35—40:e | 301] 3241 6251 365| 393) 758|/ 296/ 318; 614 40—45:e | 2921 315; 607) 306) 366; 672] 291: 311; 602 45—50:e | 252] 277 5291 254 313/ 567| 2521 274 —5% 50—55:e | 209/ 236j 445] 184| 251 435| 211] 235 446 55—60:e | 152] 182! 3341 108 176) 284| 156) 1821 338 60—65:e | 105! 132; 237 77] 1321 —209| 108) 132 240 65—70:e 84 | 109 193] 48) 107) 155/ 871 109 196 70—75:e 52] 72 124] 26 721 98] 54)! 72 126 75—80:e 24] 37 61 121 —43| 55] 25| 37 62 80—85:e 7 12) 19 3 13 | 16 8! 12] 20 85—90:e 2! 4 6 1i 4 5 2 4| 6 90— —i 1! 1 =1 1 1 ni 1 1 0—100:e | 4,864 | 5,136; 10,000| 4,738 | 3,262] 10,000| 4,877 | 5,123 | 10,000 | | | i | 1875. I 0— 5:el 7221! 714 1436] 5231 498: 1,021/ 739 7321 1,471 5—10:e | 499| 493| 9921 420| 4021 822] 506 501| 1,007 10—15:e] 509! 509/ 1,018| 415| 407) 822] 517 518 1,035 15—20:e | 462| 463 925) 480 463) 943] 460) 463 923 20—25:e] 441! 447 888] 584| 552; 1,136/ 429| 438/ 867 25—30:e | 395| 407| 802| 566| 547| 1,113/ 380/ 395 775 30—35:e] 368] 382 750] 474| 472| 946/ 359| 375 734 35—40:e | 310| 326/ 636] 3721 395/ 7671 3051 320; 625 40—45:e | 266! 286 552] 288. 345/ 633] 264| 281 545 45—50:e | 249| 271 520] 231] 318; 549) 250/ 268; 518 50—55:e | 216) 242; 4581 182 245/ 427/ 219| 2421 461 55—60:e | 168| 197 365| 112] 193| 3051 173; 197| 370 60—65:e | 118] 146) 264/ 73| 128/. 2011 122] 147! 269 65—70:e 74] —9 170] 40] 92 132] 77/. 96 173 70—75:e 52] 74 126] 241 75 99] 551 73 128 75—80:e] 271 39 66) 12) 44 56] 28) 39 67 80—85:e 9 16 25 5 16 21 91 161 25 85—90:e 2 4 6 1) 5 6 2 4! 6 90— = 1/ 1 = 1 1 — 1 1 0—100:e | 4,887 | 5,113 | 10,000| 4,802 | 5,198 | 10,000| 4,894 | 5,106! 10,000 12 Atlas öfver Finland. Kartbladen niis s 14—18. Hela landet. Städer. Landsbygd. Ålder, år MN i j dA j N au N W Mk. | Kk. B. k. Mk. | Kk. B. k. Mk. Kk. | B.k. 1870. | | 0— 5:e| 634| 629| 1,263] 546| 528| 1,074| 641| 637| 1,278 5—10:e] 557! 556| 1,113| 430| 423| 853] 567/ 567| 1134 10—15:e | 507 505| 1,0121 4011 390/ 7911 516| 5141 1,030 15—20:e | 483| 491] 974] 433| 457 890] 487| 4931 980 20—25:e | 4421 4581 900] 546] 584| 1,130] 434| 447 881 25—30:e | 411] 428 839] 549/ 553] 1102] 400 47| 817 30—35:e | 350 368. —718|/ 449 456! '905/ 342 361 703 35—40:e | 301] 3241 6251 365| 393) 758|/ 296/ 318; 614 40—45:e | 2921 315; 607) 306) 366; 672] 291: 311; 602 45—50:e | 252] 277 5291 254 313/ 567| 2521 274 —5% 50—55:e | 209/ 236j 445] 184| 251 435| 211] 235 446 55—60:e | 152] 182! 3341 108 176) 284| 156) 1821 338 60—65:e | 105! 132; 237 77] 1321 —209| 108) 132 240 65—70:e 84 | 109 193] 48) 107) 155/ 871 109 196 70—75:e 52] 72 124] 26 721 98] 54)! 72 126 75—80:e 24] 37 61 121 —43| 55] 25| 37 62 80—85:e 7 12) 19 3 13 | 16 8! 12] 20 85—90:e 2! 4 6 1i 4 5 2 4| 6 90— —i 1! 1 =1 1 1 ni 1 1 0—100:e | 4,864 | 5,136; 10,000| 4,738 | 3,262] 10,000| 4,877 | 5,123 | 10,000 | | | i | 1875. I 0— 5:el 7221! 714 1436] 5231 498: 1,021/ 739 7321 1,471 5—10:e | 499| 493| 9921 420| 4021 822] 506 501| 1,007 10—15:e] 509! 509/ 1,018| 415| 407) 822] 517 518 1,035 15—20:e | 462| 463 925) 480 463) 943] 460) 463 923 20—25:e] 441! 447 888] 584| 552; 1,136/ 429| 438/ 867 25—30:e | 395| 407| 802| 566| 547| 1,113/ 380/ 395 775 30—35:e] 368] 382 750] 474| 472| 946/ 359| 375 734 35—40:e | 310| 326/ 636] 3721 395/ 7671 3051 320; 625 40—45:e | 266! 286 552] 288. 345/ 633] 264| 281 545 45—50:e | 249| 271 520] 231] 318; 549) 250/ 268; 518 50—55:e | 216) 242; 4581 182 245/ 427/ 219| 2421 461 55—60:e | 168| 197 365| 112] 193| 3051 173; 197| 370 60—65:e | 118] 146) 264/ 73| 128/. 2011 122] 147! 269 65—70:e 74] —9 170] 40] 92 132] 77/. 96 173 70—75:e 52] 74 126] 241 75 99] 551 73 128 75—80:e] 271 39 66) 12) 44 56] 28) 39 67 80—85:e 9 16 25 5 16 21 91 161 25 85—90:e 2 4 6 1) 5 6 2 4! 6 90— = 1/ 1 = 1 1 — 1 1 0—100:e | 4,887 | 5,113 | 10,000| 4,802 | 5,198 | 10,000| 4,894 | 5,106! 10,000 12 Atlas öfver Finland. Kartbladen niis s 14—18. Hela landet. Städer. Landsbygd. Ålder, år MN i j dA j N au N W Mk. | Kk. B. k. Mk. | Kk. B. k. Mk. Kk. | B.k. 1870. | | 0— 5:e| 634| 629| 1,263] 546| 528| 1,074| 641| 637| 1,278 5—10:e] 557! 556| 1,113| 430| 423| 853] 567/ 567| 1134 10—15:e | 507 505| 1,0121 4011 390/ 7911 516| 5141 1,030 15—20:e | 483| 491] 974] 433| 457 890] 487| 4931 980 20—25:e | 4421 4581 900] 546] 584| 1,130] 434| 447 881 25—30:e | 411] 428 839] 549/ 553] 1102] 400 47| 817 30—35:e | 350 368. —718|/ 449 456! '905/ 342 361 703 35—40:e | 301] 3241 6251 365| 393) 758|/ 296/ 318; 614 40—45:e | 2921 315; 607) 306) 366; 672] 291: 311; 602 45—50:e | 252] 277 5291 254 313/ 567| 2521 274 —5% 50—55:e | 209/ 236j 445] 184| 251 435| 211] 235 446 55—60:e | 152] 182! 3341 108 176) 284| 156) 1821 338 60—65:e | 105! 132; 237 77] 1321 —209| 108) 132 240 65—70:e 84 | 109 193] 48) 107) 155/ 871 109 196 70—75:e 52] 72 124] 26 721 98] 54)! 72 126 75—80:e 24] 37 61 121 —43| 55] 25| 37 62 80—85:e 7 12) 19 3 13 | 16 8! 12] 20 85—90:e 2! 4 6 1i 4 5 2 4| 6 90— —i 1! 1 =1 1 1 ni 1 1 0—100:e | 4,864 | 5,136; 10,000| 4,738 | 3,262] 10,000| 4,877 | 5,123 | 10,000 | | | i | 1875. I 0— 5:el 7221! 714 1436] 5231 498: 1,021/ 739 7321 1,471 5—10:e | 499| 493| 9921 420| 4021 822] 506 501| 1,007 10—15:e] 509! 509/ 1,018| 415| 407) 822] 517 518 1,035 15—20:e | 462| 463 925) 480 463) 943] 460) 463 923 20—25:e] 441! 447 888] 584| 552; 1,136/ 429| 438/ 867 25—30:e | 395| 407| 802| 566| 547| 1,113/ 380/ 395 775 30—35:e] 368] 382 750] 474| 472| 946/ 359| 375 734 35—40:e | 310| 326/ 636] 3721 395/ 7671 3051 320; 625 40—45:e | 266! 286 552] 288. 345/ 633] 264| 281 545 45—50:e | 249| 271 520] 231] 318; 549) 250/ 268; 518 50—55:e | 216) 242; 4581 182 245/ 427/ 219| 2421 461 55—60:e | 168| 197 365| 112] 193| 3051 173; 197| 370 60—65:e | 118] 146) 264/ 73| 128/. 2011 122] 147! 269 65—70:e 74] —9 170] 40] 92 132] 77/. 96 173 70—75:e 52] 74 126] 241 75 99] 551 73 128 75—80:e] 271 39 66) 12) 44 56] 28) 39 67 80—85:e 9 16 25 5 16 21 91 161 25 85—90:e 2 4 6 1) 5 6 2 4! 6 90— = 1/ 1 = 1 1 — 1 1 0—100:e | 4,887 | 5,113 | 10,000| 4,802 | 5,198 | 10,000| 4,894 | 5,106! 10,000 --- Befolkning ssiatistik. 13 Hela landet. Städer. L Ländstygä. Ålder, år. I n Mk. | Kk. | B.k. | Mk. | Kk. | Bk. | Mk. | Kk. B. k. 1880. | | | | | | 0— 5:e — 707; 695, 1,402/ 524; 5091 1,033 io 712; 1,436 | 5—10:e | 584| 580 1,164| 407; 396; 803] 600/ 597| 1,197 10—15:e ; 449| 445; 894] 370! 358] 728/ 456) 453] 909 15—20:e | 467! 468/ 935] 443' 460' 903/ 469 468 937 20—25:e | 493! 424! 847] 587! 562! 1149] 408| 411 819 25—30:e | 396) 403 799] 523) 550) 1,073| 384j 390; 774 30—35:e | 349/ 366 7151] 448! 492 940] 341' 354: 695 1 35— 40:e 327 344 671 391: 442 833] 321] 335| 656 40— 45:e 2721 288! 5601 303: 354 657 269: 282| 551 45—50:e 225| 214! 469] 234! 283, 517| 224 241 465 50—55:e 212] 239: 451 179 | 261 440] 216; 236) 452 55—60:e 178| 206! 384] 144 213! 357 181 206 i 387 60—65:e 134; 164 298 86) 157 243 138 | 165; 303 65—70:e 86 | 112! 198 50) 97! 147 89! 113! 202 70—75:e | 45) 64, 109|/ 24/ 61 s5| 47! 64] 111 75—80:e ! 26 —41 67] 12 43 535) 98 41 69 80—85:e | 105 17/1 —% 6) 20 26] 11: 16/ 2 85—90:e | =? 6 8 1] — 7; 8 31 5; 8 90— =; 1 1 2 vi 2 3 1 1 2 0—100:e | 4,893 5,107 | 10,000| 4,733 ' 5,267| 10,000| 4,910 | 5,090 | 10,000 H i I 687 | 677, 1,364] 544) 5331 1077] 703 6921 1,39 584 579 1163] 443] 435 8781 600) 594 1,194 | 528) 523] 1051] 410/ 404! 814/ 541| 536) 1077 482| 477] 959] 419) 451 870] 489] 4791 968 371! 369, —740| 412| 494 = 936/ 363; 355 = 718 379| 382) 761] 507. 542| 1,049| 365; 364; 729 334] 338) 6721 449) 480| 929| 322 322] 644 313! 321] 634] 382; 415! 797| 306! 3101 616 275| 2891 —564| 319| 3611 680) 270! 281) 551 251 269 520] 255 319, 574| 250; 264] 514 202, 223 —425/ 187| 252 439] 204) 220] 424 161; 183. —341| 137; 192, 329/ 164 182/ 346 140] 168! 308] 93: 159 —252/ 145 169/| 314 105) 131; 236) 64; 115) 179] 110| 133 243 64! 85 149/ 534 74; 108] 68; 86) 154 30! 43. 73] 15| 38! 53] 32 43] 75 10 16 26 6 17/1 23] 11. 16 27 | 3: 6 | 9 2 71 9 3 6 9 11 11 2 11 3! 4 1 1: 2 |. — 1 0—100:e | 4,920; 5,080 | 10,000| 4,709 | 5.291 | 10,000| 4,947 | 5,053; 10,000 Befolkning ssiatistik. 13 Hela landet. Städer. L Ländstygä. Ålder, år. I n Mk. | Kk. | B.k. | Mk. | Kk. | Bk. | Mk. | Kk. B. k. 1880. | | | | | | 0— 5:e — 707; 695, 1,402/ 524; 5091 1,033 io 712; 1,436 | 5—10:e | 584| 580 1,164| 407; 396; 803] 600/ 597| 1,197 10—15:e ; 449| 445; 894] 370! 358] 728/ 456) 453] 909 15—20:e | 467! 468/ 935] 443' 460' 903/ 469 468 937 20—25:e | 493! 424! 847] 587! 562! 1149] 408| 411 819 25—30:e | 396) 403 799] 523) 550) 1,073| 384j 390; 774 30—35:e | 349/ 366 7151] 448! 492 940] 341' 354: 695 1 35— 40:e 327 344 671 391: 442 833] 321] 335| 656 40— 45:e 2721 288! 5601 303: 354 657 269: 282| 551 45—50:e 225| 214! 469] 234! 283, 517| 224 241 465 50—55:e 212] 239: 451 179 | 261 440] 216; 236) 452 55—60:e 178| 206! 384] 144 213! 357 181 206 i 387 60—65:e 134; 164 298 86) 157 243 138 | 165; 303 65—70:e 86 | 112! 198 50) 97! 147 89! 113! 202 70—75:e | 45) 64, 109|/ 24/ 61 s5| 47! 64] 111 75—80:e ! 26 —41 67] 12 43 535) 98 41 69 80—85:e | 105 17/1 —% 6) 20 26] 11: 16/ 2 85—90:e | =? 6 8 1] — 7; 8 31 5; 8 90— =; 1 1 2 vi 2 3 1 1 2 0—100:e | 4,893 5,107 | 10,000| 4,733 ' 5,267| 10,000| 4,910 | 5,090 | 10,000 H i I 687 | 677, 1,364] 544) 5331 1077] 703 6921 1,39 584 579 1163] 443] 435 8781 600) 594 1,194 | 528) 523] 1051] 410/ 404! 814/ 541| 536) 1077 482| 477] 959] 419) 451 870] 489] 4791 968 371! 369, —740| 412| 494 = 936/ 363; 355 = 718 379| 382) 761] 507. 542| 1,049| 365; 364; 729 334] 338) 6721 449) 480| 929| 322 322] 644 313! 321] 634] 382; 415! 797| 306! 3101 616 275| 2891 —564| 319| 3611 680) 270! 281) 551 251 269 520] 255 319, 574| 250; 264] 514 202, 223 —425/ 187| 252 439] 204) 220] 424 161; 183. —341| 137; 192, 329/ 164 182/ 346 140] 168! 308] 93: 159 —252/ 145 169/| 314 105) 131; 236) 64; 115) 179] 110| 133 243 64! 85 149/ 534 74; 108] 68; 86) 154 30! 43. 73] 15| 38! 53] 32 43] 75 10 16 26 6 17/1 23] 11. 16 27 | 3: 6 | 9 2 71 9 3 6 9 11 11 2 11 3! 4 1 1: 2 |. — 1 0—100:e | 4,920; 5,080 | 10,000| 4,709 | 5.291 | 10,000| 4,947 | 5,053; 10,000 Befolkning ssiatistik. 13 Hela landet. Städer. L Ländstygä. Ålder, år. I n Mk. | Kk. | B.k. | Mk. | Kk. | Bk. | Mk. | Kk. B. k. 1880. | | | | | | 0— 5:e — 707; 695, 1,402/ 524; 5091 1,033 io 712; 1,436 | 5—10:e | 584| 580 1,164| 407; 396; 803] 600/ 597| 1,197 10—15:e ; 449| 445; 894] 370! 358] 728/ 456) 453] 909 15—20:e | 467! 468/ 935] 443' 460' 903/ 469 468 937 20—25:e | 493! 424! 847] 587! 562! 1149] 408| 411 819 25—30:e | 396) 403 799] 523) 550) 1,073| 384j 390; 774 30—35:e | 349/ 366 7151] 448! 492 940] 341' 354: 695 1 35— 40:e 327 344 671 391: 442 833] 321] 335| 656 40— 45:e 2721 288! 5601 303: 354 657 269: 282| 551 45—50:e 225| 214! 469] 234! 283, 517| 224 241 465 50—55:e 212] 239: 451 179 | 261 440] 216; 236) 452 55—60:e 178| 206! 384] 144 213! 357 181 206 i 387 60—65:e 134; 164 298 86) 157 243 138 | 165; 303 65—70:e 86 | 112! 198 50) 97! 147 89! 113! 202 70—75:e | 45) 64, 109|/ 24/ 61 s5| 47! 64] 111 75—80:e ! 26 —41 67] 12 43 535) 98 41 69 80—85:e | 105 17/1 —% 6) 20 26] 11: 16/ 2 85—90:e | =? 6 8 1] — 7; 8 31 5; 8 90— =; 1 1 2 vi 2 3 1 1 2 0—100:e | 4,893 5,107 | 10,000| 4,733 ' 5,267| 10,000| 4,910 | 5,090 | 10,000 H i I 687 | 677, 1,364] 544) 5331 1077] 703 6921 1,39 584 579 1163] 443] 435 8781 600) 594 1,194 | 528) 523] 1051] 410/ 404! 814/ 541| 536) 1077 482| 477] 959] 419) 451 870] 489] 4791 968 371! 369, —740| 412| 494 = 936/ 363; 355 = 718 379| 382) 761] 507. 542| 1,049| 365; 364; 729 334] 338) 6721 449) 480| 929| 322 322] 644 313! 321] 634] 382; 415! 797| 306! 3101 616 275| 2891 —564| 319| 3611 680) 270! 281) 551 251 269 520] 255 319, 574| 250; 264] 514 202, 223 —425/ 187| 252 439] 204) 220] 424 161; 183. —341| 137; 192, 329/ 164 182/ 346 140] 168! 308] 93: 159 —252/ 145 169/| 314 105) 131; 236) 64; 115) 179] 110| 133 243 64! 85 149/ 534 74; 108] 68; 86) 154 30! 43. 73] 15| 38! 53] 32 43] 75 10 16 26 6 17/1 23] 11. 16 27 | 3: 6 | 9 2 71 9 3 6 9 11 11 2 11 3! 4 1 1: 2 |. — 1 0—100:e | 4,920; 5,080 | 10,000| 4,709 | 5.291 | 10,000| 4,947 | 5,053; 10,000 --- 14 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 14—18. På arken n:ris 15 och 16 är befolkningen vid vissa tid- punkter framställd efter kön och älder. Till utgängspunkt för fördelningen äro 10,000 personer af bägge könen tagna. Egent- ligen borde hvarje fig. hafva utseende af en triangel. Men pä nägra af dessa förekomma inskärningar för vissa äldersklasser. Att dessa äldersklasser äro mindre än närmast högre beror af de i not. till tab. n:o 1 angifna orsakerna. Taga vi t. ex. de under ären 1866—1870 födda, hvilka 1870 utgjorde det lägsta trappsteget i äldern o—5 är, sä var deras antal sä litet, att efter vanlig afgäng genom dödlighet deras trappsteg 1875 i äldern 5—10 är var mindre än äldersklassen 10—15; 1880 voro samma ärskullar, 10—15 är, mindre än närmast föregäende 15—20 är; 1890 voro de sä beskaffade ärskullarna 20-—25 är gamla o. s. v. De under åren 1806—1810 (finska kriget) födda bilda 1825 en inskärning i äldern 15—20 är, 1850 i äldern 40 —45 är; de under koleraäret 1833 födda bilda 1850 en inskär- ning i åldern 15—20 är o. s. v. Denna anmärkning gäller dock icke för städernas figg. Ty för dessa ligger orsaken till att flera äldersklasser öfver 20 är äro större än nägra lägre, däri, att just i dessa äldrar in- flyttningarna frän landsbygden till städerna äro talrika. Tab. N:o 8. Befolkningen efter civilstånd och kön i 9/0. Mankön. Kvinkön. ; i i | Enklingar | Enkor Är. Ogifta. Gifta. | — och Ogifta. | — Gifta. och | | frånskilda. | | frånskilda I 0/0. 0/0 1751 58,92 | 39,0 1,99 55,50 | 35 | 8,79 1775 62,18 | 354 | 2,4 59,4 | 33,98 6,88 1800 61,4 36,4 2,62 58,40 | 34,32 7,28 1825 60,20 36,53 3,27 57,60 34,13 8,27 1850 61,4 | 35,2 j 3,4 58,4 I 33,1 i 8,8 1865 61,84 349 | 370 58,47 | 33,30 8,28 1870 62,07 33,68 4,25 58,70 31,96 9,34 1875 6181 | 34,88 3,78 5861 | 328 8,51 1880 62,06 | 34,75 3,19 582 | 33,37 8,42 1890 62,66 | 34,26 3,08 58,79 | 33,2 7,97 Säväl tab. som motsvarande fig. pä arket n:o 16 visa, att de ogiftes och enklingarnes relativa antal minskats. Enkornas relativa antal har förblifvit ungefär oförändradt.14 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 14—18. På arken n:ris 15 och 16 är befolkningen vid vissa tid- punkter framställd efter kön och älder. Till utgängspunkt för fördelningen äro 10,000 personer af bägge könen tagna. Egent- ligen borde hvarje fig. hafva utseende af en triangel. Men pä nägra af dessa förekomma inskärningar för vissa äldersklasser. Att dessa äldersklasser äro mindre än närmast högre beror af de i not. till tab. n:o 1 angifna orsakerna. Taga vi t. ex. de under ären 1866—1870 födda, hvilka 1870 utgjorde det lägsta trappsteget i äldern o—5 är, sä var deras antal sä litet, att efter vanlig afgäng genom dödlighet deras trappsteg 1875 i äldern 5—10 är var mindre än äldersklassen 10—15; 1880 voro samma ärskullar, 10—15 är, mindre än närmast föregäende 15—20 är; 1890 voro de sä beskaffade ärskullarna 20-—25 är gamla o. s. v. De under åren 1806—1810 (finska kriget) födda bilda 1825 en inskärning i äldern 15—20 är, 1850 i äldern 40 —45 är; de under koleraäret 1833 födda bilda 1850 en inskär- ning i åldern 15—20 är o. s. v. Denna anmärkning gäller dock icke för städernas figg. Ty för dessa ligger orsaken till att flera äldersklasser öfver 20 är äro större än nägra lägre, däri, att just i dessa äldrar in- flyttningarna frän landsbygden till städerna äro talrika. Tab. N:o 8. Befolkningen efter civilstånd och kön i 9/0. Mankön. Kvinkön. ; i i | Enklingar | Enkor Är. Ogifta. Gifta. | — och Ogifta. | — Gifta. och | | frånskilda. | | frånskilda I 0/0. 0/0 1751 58,92 | 39,0 1,99 55,50 | 35 | 8,79 1775 62,18 | 354 | 2,4 59,4 | 33,98 6,88 1800 61,4 36,4 2,62 58,40 | 34,32 7,28 1825 60,20 36,53 3,27 57,60 34,13 8,27 1850 61,4 | 35,2 j 3,4 58,4 I 33,1 i 8,8 1865 61,84 349 | 370 58,47 | 33,30 8,28 1870 62,07 33,68 4,25 58,70 31,96 9,34 1875 6181 | 34,88 3,78 5861 | 328 8,51 1880 62,06 | 34,75 3,19 582 | 33,37 8,42 1890 62,66 | 34,26 3,08 58,79 | 33,2 7,97 Säväl tab. som motsvarande fig. pä arket n:o 16 visa, att de ogiftes och enklingarnes relativa antal minskats. Enkornas relativa antal har förblifvit ungefär oförändradt.14 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 14—18. På arken n:ris 15 och 16 är befolkningen vid vissa tid- punkter framställd efter kön och älder. Till utgängspunkt för fördelningen äro 10,000 personer af bägge könen tagna. Egent- ligen borde hvarje fig. hafva utseende af en triangel. Men pä nägra af dessa förekomma inskärningar för vissa äldersklasser. Att dessa äldersklasser äro mindre än närmast högre beror af de i not. till tab. n:o 1 angifna orsakerna. Taga vi t. ex. de under ären 1866—1870 födda, hvilka 1870 utgjorde det lägsta trappsteget i äldern o—5 är, sä var deras antal sä litet, att efter vanlig afgäng genom dödlighet deras trappsteg 1875 i äldern 5—10 är var mindre än äldersklassen 10—15; 1880 voro samma ärskullar, 10—15 är, mindre än närmast föregäende 15—20 är; 1890 voro de sä beskaffade ärskullarna 20-—25 är gamla o. s. v. De under åren 1806—1810 (finska kriget) födda bilda 1825 en inskärning i äldern 15—20 är, 1850 i äldern 40 —45 är; de under koleraäret 1833 födda bilda 1850 en inskär- ning i åldern 15—20 är o. s. v. Denna anmärkning gäller dock icke för städernas figg. Ty för dessa ligger orsaken till att flera äldersklasser öfver 20 är äro större än nägra lägre, däri, att just i dessa äldrar in- flyttningarna frän landsbygden till städerna äro talrika. Tab. N:o 8. Befolkningen efter civilstånd och kön i 9/0. Mankön. Kvinkön. ; i i | Enklingar | Enkor Är. Ogifta. Gifta. | — och Ogifta. | — Gifta. och | | frånskilda. | | frånskilda I 0/0. 0/0 1751 58,92 | 39,0 1,99 55,50 | 35 | 8,79 1775 62,18 | 354 | 2,4 59,4 | 33,98 6,88 1800 61,4 36,4 2,62 58,40 | 34,32 7,28 1825 60,20 36,53 3,27 57,60 34,13 8,27 1850 61,4 | 35,2 j 3,4 58,4 I 33,1 i 8,8 1865 61,84 349 | 370 58,47 | 33,30 8,28 1870 62,07 33,68 4,25 58,70 31,96 9,34 1875 6181 | 34,88 3,78 5861 | 328 8,51 1880 62,06 | 34,75 3,19 582 | 33,37 8,42 1890 62,66 | 34,26 3,08 58,79 | 33,2 7,97 Säväl tab. som motsvarande fig. pä arket n:o 16 visa, att de ogiftes och enklingarnes relativa antal minskats. Enkornas relativa antal har förblifvit ungefär oförändradt. --- Befolkningsstalistik. 15 Tab. N:o 9. Befolkningen efter civilständ, kön och älder. Mankön. Kvinkön Älder, är. & I 2 | io E 2 o | 57 | E 1880. i | i 0— 5:e 7077 = —' —' 707] —695 — — 695 5—10:e 584 = —1 584] 580 =] —| 580 10—15:e 449 = | —| 449] = 445) M —! 445 15—20:e 465 2 — 467 450 | 18 | —! 268 20 —25:e 354 68, 1; 423/ 286] 136| 2) 424 25—30:e 195 —.198 3) 396 158 239 6! 403 30—35:e 97 247 5: 349 98 | 257 11 366 35—40:e 59' 261: 7! 327 68 257 19; —344 40—45:e 37, —.226 9| 272 47| — 214 271 288 45—50:e 25 189 . 11 225 36) 1731 351 244 50 - 55:e 20 175 17! 212 32 155 52] 239 55—60:e 17 141. 20 —.178 27, 116 63] 206 55: 12! 99 ; 23 134 21 75, 68 164 8! 56 22 86 14 39 | 59| 112 4 25! 16! 45 8! 16' — 40; —64 2 11 13 | 26 5| 7| 29 41 E 1, 3 6 | 10 2 2i 13 17 85—90:e - = 2 2 1: == 5j 6 90 — 95:e | i | 95 —100:e = = 1/ 1 | —| 1 1 100 — | | | | ES OO OS — AL — ——"Å.Z”"-—— Summa | 3,036 | 1,701: 1561 4,893] 2,973| 1,704| —430| 5,107 | I | | i i | | 1890. | i i | 0— 5:e 687 — —| 6871] —677 — —1| 677 5—10:e 584 | < —| 584] —579| = — 579 10 —15:e 528 | — — 528 523 — — 523 15 20:e 480 2 — 482] 458 19 —| —477 20—25:e 312 58 | 1 371 250: 117 21 369 25 —30:e 188! — 188] 3! 379 146 | — 230 6] 382 30 —35:e 981 —232| 4! 334 87| 241 10| 338 35 —40:e 62] 244] 7 313 64] — 241 16! 321 5 41 225 | 9] 275 50j —216 23] 289 31 209 ' 11 251 40] —.195 34] —269 22 167 13] —202 31 150| — 42; 223 16| 129 16 161 24. 110; —.49 183 13 105 22 140 21] 85 621 168 10] 72, —23] 105 16 52 63 131 (N 37 21 64 1. 24 50 85 3 14 13 30 5| 8! 30 43 1 3 6 10 2 2) 121 16 —/ 1! 2 3 1| a | 5| 6 | Koi a/ al] —<| —| 1 1 100 — J | | i | | Summa | 3,082 | 1,686 —152| 4,920] 2,985 | 1,690; —405| 5,080 Befolkningsstalistik. 15 Tab. N:o 9. Befolkningen efter civilständ, kön och älder. Mankön. Kvinkön Älder, är. & I 2 | io E 2 o | 57 | E 1880. i | i 0— 5:e 7077 = —' —' 707] —695 — — 695 5—10:e 584 = —1 584] 580 =] —| 580 10—15:e 449 = | —| 449] = 445) M —! 445 15—20:e 465 2 — 467 450 | 18 | —! 268 20 —25:e 354 68, 1; 423/ 286] 136| 2) 424 25—30:e 195 —.198 3) 396 158 239 6! 403 30—35:e 97 247 5: 349 98 | 257 11 366 35—40:e 59' 261: 7! 327 68 257 19; —344 40—45:e 37, —.226 9| 272 47| — 214 271 288 45—50:e 25 189 . 11 225 36) 1731 351 244 50 - 55:e 20 175 17! 212 32 155 52] 239 55—60:e 17 141. 20 —.178 27, 116 63] 206 55: 12! 99 ; 23 134 21 75, 68 164 8! 56 22 86 14 39 | 59| 112 4 25! 16! 45 8! 16' — 40; —64 2 11 13 | 26 5| 7| 29 41 E 1, 3 6 | 10 2 2i 13 17 85—90:e - = 2 2 1: == 5j 6 90 — 95:e | i | 95 —100:e = = 1/ 1 | —| 1 1 100 — | | | | ES OO OS — AL — ——"Å.Z”"-—— Summa | 3,036 | 1,701: 1561 4,893] 2,973| 1,704| —430| 5,107 | I | | i i | | 1890. | i i | 0— 5:e 687 — —| 6871] —677 — —1| 677 5—10:e 584 | < —| 584] —579| = — 579 10 —15:e 528 | — — 528 523 — — 523 15 20:e 480 2 — 482] 458 19 —| —477 20—25:e 312 58 | 1 371 250: 117 21 369 25 —30:e 188! — 188] 3! 379 146 | — 230 6] 382 30 —35:e 981 —232| 4! 334 87| 241 10| 338 35 —40:e 62] 244] 7 313 64] — 241 16! 321 5 41 225 | 9] 275 50j —216 23] 289 31 209 ' 11 251 40] —.195 34] —269 22 167 13] —202 31 150| — 42; 223 16| 129 16 161 24. 110; —.49 183 13 105 22 140 21] 85 621 168 10] 72, —23] 105 16 52 63 131 (N 37 21 64 1. 24 50 85 3 14 13 30 5| 8! 30 43 1 3 6 10 2 2) 121 16 —/ 1! 2 3 1| a | 5| 6 | Koi a/ al] —<| —| 1 1 100 — J | | i | | Summa | 3,082 | 1,686 —152| 4,920] 2,985 | 1,690; —405| 5,080 Befolkningsstalistik. 15 Tab. N:o 9. Befolkningen efter civilständ, kön och älder. Mankön. Kvinkön Älder, är. & I 2 | io E 2 o | 57 | E 1880. i | i 0— 5:e 7077 = —' —' 707] —695 — — 695 5—10:e 584 = —1 584] 580 =] —| 580 10—15:e 449 = | —| 449] = 445) M —! 445 15—20:e 465 2 — 467 450 | 18 | —! 268 20 —25:e 354 68, 1; 423/ 286] 136| 2) 424 25—30:e 195 —.198 3) 396 158 239 6! 403 30—35:e 97 247 5: 349 98 | 257 11 366 35—40:e 59' 261: 7! 327 68 257 19; —344 40—45:e 37, —.226 9| 272 47| — 214 271 288 45—50:e 25 189 . 11 225 36) 1731 351 244 50 - 55:e 20 175 17! 212 32 155 52] 239 55—60:e 17 141. 20 —.178 27, 116 63] 206 55: 12! 99 ; 23 134 21 75, 68 164 8! 56 22 86 14 39 | 59| 112 4 25! 16! 45 8! 16' — 40; —64 2 11 13 | 26 5| 7| 29 41 E 1, 3 6 | 10 2 2i 13 17 85—90:e - = 2 2 1: == 5j 6 90 — 95:e | i | 95 —100:e = = 1/ 1 | —| 1 1 100 — | | | | ES OO OS — AL — ——"Å.Z”"-—— Summa | 3,036 | 1,701: 1561 4,893] 2,973| 1,704| —430| 5,107 | I | | i i | | 1890. | i i | 0— 5:e 687 — —| 6871] —677 — —1| 677 5—10:e 584 | < —| 584] —579| = — 579 10 —15:e 528 | — — 528 523 — — 523 15 20:e 480 2 — 482] 458 19 —| —477 20—25:e 312 58 | 1 371 250: 117 21 369 25 —30:e 188! — 188] 3! 379 146 | — 230 6] 382 30 —35:e 981 —232| 4! 334 87| 241 10| 338 35 —40:e 62] 244] 7 313 64] — 241 16! 321 5 41 225 | 9] 275 50j —216 23] 289 31 209 ' 11 251 40] —.195 34] —269 22 167 13] —202 31 150| — 42; 223 16| 129 16 161 24. 110; —.49 183 13 105 22 140 21] 85 621 168 10] 72, —23] 105 16 52 63 131 (N 37 21 64 1. 24 50 85 3 14 13 30 5| 8! 30 43 1 3 6 10 2 2) 121 16 —/ 1! 2 3 1| a | 5| 6 | Koi a/ al] —<| —| 1 1 100 — J | | i | | Summa | 3,082 | 1,686 —152| 4,920] 2,985 | 1,690; —405| 5,080 --- 16 Allas öfver Finland. Kartbladen n:is 14—18. Af fig. synes, att de ogiftas antal ifrän barndomen och till de högsta äldersklasserna alltmera minskas, dels genom döds- fall, dels genom giftermäl, börjande frän 15—20 är. Ifrän denna älder ökas däremot de giftas, enklingarnas och enkornas antal ända till en viss älder, dä till följd af de öfverhand tagande dödsfallen deras antal smäningom minskas i de högre äldrarna. Tab. N:o 10. Länens folkmängd. 31/12 1890. I Oo af hela landets Län. | Invånare. pefolkning: Nylands . . sok R 4 239,456 10,06 Åbo och Björneborgs . ma < Kd 395,474 16,62 Tavastehus. . . Erä a 5 | 257,851 : 10,84 Viborgs . so e] 351,600 14,77 S:t Michels. < » s » » a 180,920 i 7,60 Kuopio < < L. 290,654 I 12,2 Vasa a a asia sok RK OK RA 417,192 j 17,52 Uleäborgs « «s | 246,993 10,38 Hela landet | — 2,380.140 — | 100,0 Tab. N:o 11. Länens areal. 31/12 1890. | Areal | I % af hela landets E bana | km? "ären | i Nylands . . äs » a? 11,131 3,35 Åbo och Björneborgs . e 23,136 : 6,97 Tavastehus. . . rs er 17,959 : 5,41 Viborgs x as mos a a a x x 6 31,409 9,46 S:t Michels . « < L. 17,275 5,2 Kuopio < ss ss L 35,746 10,77 Vasa . . . ia s 8 x 4 äl 38,309 | 11,54 Uleäborgs N 5 | 156,979 I 47,29 Hela landet 331,944 | 100,0016 Allas öfver Finland. Kartbladen n:is 14—18. Af fig. synes, att de ogiftas antal ifrän barndomen och till de högsta äldersklasserna alltmera minskas, dels genom döds- fall, dels genom giftermäl, börjande frän 15—20 är. Ifrän denna älder ökas däremot de giftas, enklingarnas och enkornas antal ända till en viss älder, dä till följd af de öfverhand tagande dödsfallen deras antal smäningom minskas i de högre äldrarna. Tab. N:o 10. Länens folkmängd. 31/12 1890. I Oo af hela landets Län. | Invånare. pefolkning: Nylands . . sok R 4 239,456 10,06 Åbo och Björneborgs . ma < Kd 395,474 16,62 Tavastehus. . . Erä a 5 | 257,851 : 10,84 Viborgs . so e] 351,600 14,77 S:t Michels. < » s » » a 180,920 i 7,60 Kuopio < < L. 290,654 I 12,2 Vasa a a asia sok RK OK RA 417,192 j 17,52 Uleäborgs « «s | 246,993 10,38 Hela landet | — 2,380.140 — | 100,0 Tab. N:o 11. Länens areal. 31/12 1890. | Areal | I % af hela landets E bana | km? "ären | i Nylands . . äs » a? 11,131 3,35 Åbo och Björneborgs . e 23,136 : 6,97 Tavastehus. . . rs er 17,959 : 5,41 Viborgs x as mos a a a x x 6 31,409 9,46 S:t Michels . « < L. 17,275 5,2 Kuopio < ss ss L 35,746 10,77 Vasa . . . ia s 8 x 4 äl 38,309 | 11,54 Uleäborgs N 5 | 156,979 I 47,29 Hela landet 331,944 | 100,0016 Allas öfver Finland. Kartbladen n:is 14—18. Af fig. synes, att de ogiftas antal ifrän barndomen och till de högsta äldersklasserna alltmera minskas, dels genom döds- fall, dels genom giftermäl, börjande frän 15—20 är. Ifrän denna älder ökas däremot de giftas, enklingarnas och enkornas antal ända till en viss älder, dä till följd af de öfverhand tagande dödsfallen deras antal smäningom minskas i de högre äldrarna. Tab. N:o 10. Länens folkmängd. 31/12 1890. I Oo af hela landets Län. | Invånare. pefolkning: Nylands . . sok R 4 239,456 10,06 Åbo och Björneborgs . ma < Kd 395,474 16,62 Tavastehus. . . Erä a 5 | 257,851 : 10,84 Viborgs . so e] 351,600 14,77 S:t Michels. < » s » » a 180,920 i 7,60 Kuopio < < L. 290,654 I 12,2 Vasa a a asia sok RK OK RA 417,192 j 17,52 Uleäborgs « «s | 246,993 10,38 Hela landet | — 2,380.140 — | 100,0 Tab. N:o 11. Länens areal. 31/12 1890. | Areal | I % af hela landets E bana | km? "ären | i Nylands . . äs » a? 11,131 3,35 Åbo och Björneborgs . e 23,136 : 6,97 Tavastehus. . . rs er 17,959 : 5,41 Viborgs x as mos a a a x x 6 31,409 9,46 S:t Michels . « < L. 17,275 5,2 Kuopio < ss ss L 35,746 10,77 Vasa . . . ia s 8 x 4 äl 38,309 | 11,54 Uleäborgs N 5 | 156,979 I 47,29 Hela landet 331,944 | 100,00 --- Befolkningsstatistik. 17 Tab. N:o 12. Folktäthet. 31/12 1890. Län Invanare pa kaa Nylands Rb. BA R x 8 5 k E 4 ; 215 Abo och Björneborgs . . < 0. . N 17,1 Tavastehus L NSN 14.1 Viborgs . . , : now % a Il: S:t Michels . Ka s s s kokoa 8 bor noa 10,5 Kuopio =. , s e sok + koa x G Sul Väsä = e 8 k Rokokon» ok Pos ös G m Kö 109 Uleåborgs = 1 e. 1,6 Hela landet T2 Angående folktäthetskartan — atlasbladet n:o 17 -— kunna följande anmärkningar göras: 1) Störst är folktätheten i sydvestra och södra delen af landet, jämte den österbottniska kusttrakten: ju längre åt öster och norr, desto mindre blir densamma; 2) Minst är folktätheten i Lappland. Ett ljust bälte går ned ända till Uleäträsk, der det delar sig i två grenar: den ena är riktad emot sydvest emot trakten af Björneborg, den andra emot sydost längs ryska gränsen: 3) Ifrån sydvestra delen af landet sträcker sig i nordostlig riktning öfver Jyväskylä och Kuopio ända till gränsen af Uleå- borgs län ett tätare befolkadt bälte med en glesare befolkning på ömse sidor. Ett likadant bälte går ifrån ryska gränsen n. v. om S:t Petersburg längs Ladoga, öfver Sordavala och Joensuu, och förenar sig med det förra bältet öster om Kuopio. Dessa bälten utvisa med all sannolikhet de vägar, längs hvilka det inre af landet under tidernas lopp blifvit koloniseradt genom inflyttningar från kusttrakterna.Befolkningsstatistik. 17 Tab. N:o 12. Folktäthet. 31/12 1890. Län Invanare pa kaa Nylands Rb. BA R x 8 5 k E 4 ; 215 Abo och Björneborgs . . < 0. . N 17,1 Tavastehus L NSN 14.1 Viborgs . . , : now % a Il: S:t Michels . Ka s s s kokoa 8 bor noa 10,5 Kuopio =. , s e sok + koa x G Sul Väsä = e 8 k Rokokon» ok Pos ös G m Kö 109 Uleåborgs = 1 e. 1,6 Hela landet T2 Angående folktäthetskartan — atlasbladet n:o 17 -— kunna följande anmärkningar göras: 1) Störst är folktätheten i sydvestra och södra delen af landet, jämte den österbottniska kusttrakten: ju längre åt öster och norr, desto mindre blir densamma; 2) Minst är folktätheten i Lappland. Ett ljust bälte går ned ända till Uleäträsk, der det delar sig i två grenar: den ena är riktad emot sydvest emot trakten af Björneborg, den andra emot sydost längs ryska gränsen: 3) Ifrån sydvestra delen af landet sträcker sig i nordostlig riktning öfver Jyväskylä och Kuopio ända till gränsen af Uleå- borgs län ett tätare befolkadt bälte med en glesare befolkning på ömse sidor. Ett likadant bälte går ifrån ryska gränsen n. v. om S:t Petersburg längs Ladoga, öfver Sordavala och Joensuu, och förenar sig med det förra bältet öster om Kuopio. Dessa bälten utvisa med all sannolikhet de vägar, längs hvilka det inre af landet under tidernas lopp blifvit koloniseradt genom inflyttningar från kusttrakterna.Befolkningsstatistik. 17 Tab. N:o 12. Folktäthet. 31/12 1890. Län Invanare pa kaa Nylands Rb. BA R x 8 5 k E 4 ; 215 Abo och Björneborgs . . < 0. . N 17,1 Tavastehus L NSN 14.1 Viborgs . . , : now % a Il: S:t Michels . Ka s s s kokoa 8 bor noa 10,5 Kuopio =. , s e sok + koa x G Sul Väsä = e 8 k Rokokon» ok Pos ös G m Kö 109 Uleåborgs = 1 e. 1,6 Hela landet T2 Angående folktäthetskartan — atlasbladet n:o 17 -— kunna följande anmärkningar göras: 1) Störst är folktätheten i sydvestra och södra delen af landet, jämte den österbottniska kusttrakten: ju längre åt öster och norr, desto mindre blir densamma; 2) Minst är folktätheten i Lappland. Ett ljust bälte går ned ända till Uleäträsk, der det delar sig i två grenar: den ena är riktad emot sydvest emot trakten af Björneborg, den andra emot sydost längs ryska gränsen: 3) Ifrån sydvestra delen af landet sträcker sig i nordostlig riktning öfver Jyväskylä och Kuopio ända till gränsen af Uleå- borgs län ett tätare befolkadt bälte med en glesare befolkning på ömse sidor. Ett likadant bälte går ifrån ryska gränsen n. v. om S:t Petersburg längs Ladoga, öfver Sordavala och Joensuu, och förenar sig med det förra bältet öster om Kuopio. Dessa bälten utvisa med all sannolikhet de vägar, längs hvilka det inre af landet under tidernas lopp blifvit koloniseradt genom inflyttningar från kusttrakterna. --- 18 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 14—18. Tab. N:o 13. Stads- och landsbefolkning. Ar | Stadsbefolk- [yt ning. ning. 0/0 ) 1805 | 5,50 | 94,50 | 1810 | 48 | 952 ja 1820 | 5,38 | 94,62 2 1830 5,58 | 94,42 a U 1840 5,85 94,15 5 fd = 1850 64 | 9356 a | 1860 6,32 | 93,68 ka 1870 7,44 | 92,56 1880 8,41 91,59 J — 1890 99 | 90 Län. | Nylands. . . :) 30,00 i 70,00 bo och Björneborgs . 12,45 | 87,55 Tavastehus . | 9,61 i 90,89 Viborgs . s 8,89 | Lu S:t Michels "(| 1890 296 | 97.04 Kuopio . 5 4,03 95,97 Vasa =. . ä 5,26 | 94,74 Uleåborgs . J 7,78 | 92,27 Af fig. synes, att stadsbefolkningen smäningom ökats frän 1805 till 1890 i förhällande till landsbefolkningen. Orsaken härtill - ligger i de talrika inflyttningarna från landsbygden till städerna. Anm. Ang. figg. pä arket n:o 18 bör anmärkas, att höj- derna af de rektanglar, som beteckna olika är, eller hela landet, städer, landsbygd och län m. m., motsvara den absoluta folkmäng- den i hvar och en af dessa delar vid den angifna tidpunkten. Tab. N:o 14. Befolkningen efter modersmål. 1890, NNN | | Svenska-tas Öfriga spräk | Finska talande. lande. a an de Hela landet I 86,07 | 13,56 | 0,37 Städer +. . | 64,14 33,37 2,49 Landsbygd . 88,48 11,38 0,14 Län Nylands . . 8 « nm «| 51,24 47,88 0.88 Åbo och Björneborgs oe sed 83,63 16,27 0,10 Tavastehus. . . Joa gon a 98,65 1:33 0,02 Viborgs ; . < < k a & « a 4 96,16 2,44 1,40 S:t Michels 0. = i s I & 99,02 i 0,92 0,06 Kuopio < e 99,50 0,16 0.04 Mäsä v a « 4 on m s ai om fr sl] 69,66 I 30,31 0,03 Uleäborgs « «0 & mm mm mo al 98,65 — | 0,88 — | 0,4718 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 14—18. Tab. N:o 13. Stads- och landsbefolkning. Ar | Stadsbefolk- [yt ning. ning. 0/0 ) 1805 | 5,50 | 94,50 | 1810 | 48 | 952 ja 1820 | 5,38 | 94,62 2 1830 5,58 | 94,42 a U 1840 5,85 94,15 5 fd = 1850 64 | 9356 a | 1860 6,32 | 93,68 ka 1870 7,44 | 92,56 1880 8,41 91,59 J — 1890 99 | 90 Län. | Nylands. . . :) 30,00 i 70,00 bo och Björneborgs . 12,45 | 87,55 Tavastehus . | 9,61 i 90,89 Viborgs . s 8,89 | Lu S:t Michels "(| 1890 296 | 97.04 Kuopio . 5 4,03 95,97 Vasa =. . ä 5,26 | 94,74 Uleåborgs . J 7,78 | 92,27 Af fig. synes, att stadsbefolkningen smäningom ökats frän 1805 till 1890 i förhällande till landsbefolkningen. Orsaken härtill - ligger i de talrika inflyttningarna från landsbygden till städerna. Anm. Ang. figg. pä arket n:o 18 bör anmärkas, att höj- derna af de rektanglar, som beteckna olika är, eller hela landet, städer, landsbygd och län m. m., motsvara den absoluta folkmäng- den i hvar och en af dessa delar vid den angifna tidpunkten. Tab. N:o 14. Befolkningen efter modersmål. 1890, NNN | | Svenska-tas Öfriga spräk | Finska talande. lande. a an de Hela landet I 86,07 | 13,56 | 0,37 Städer +. . | 64,14 33,37 2,49 Landsbygd . 88,48 11,38 0,14 Län Nylands . . 8 « nm «| 51,24 47,88 0.88 Åbo och Björneborgs oe sed 83,63 16,27 0,10 Tavastehus. . . Joa gon a 98,65 1:33 0,02 Viborgs ; . < < k a & « a 4 96,16 2,44 1,40 S:t Michels 0. = i s I & 99,02 i 0,92 0,06 Kuopio < e 99,50 0,16 0.04 Mäsä v a « 4 on m s ai om fr sl] 69,66 I 30,31 0,03 Uleäborgs « «0 & mm mm mo al 98,65 — | 0,88 — | 0,4718 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 14—18. Tab. N:o 13. Stads- och landsbefolkning. Ar | Stadsbefolk- [yt ning. ning. 0/0 ) 1805 | 5,50 | 94,50 | 1810 | 48 | 952 ja 1820 | 5,38 | 94,62 2 1830 5,58 | 94,42 a U 1840 5,85 94,15 5 fd = 1850 64 | 9356 a | 1860 6,32 | 93,68 ka 1870 7,44 | 92,56 1880 8,41 91,59 J — 1890 99 | 90 Län. | Nylands. . . :) 30,00 i 70,00 bo och Björneborgs . 12,45 | 87,55 Tavastehus . | 9,61 i 90,89 Viborgs . s 8,89 | Lu S:t Michels "(| 1890 296 | 97.04 Kuopio . 5 4,03 95,97 Vasa =. . ä 5,26 | 94,74 Uleåborgs . J 7,78 | 92,27 Af fig. synes, att stadsbefolkningen smäningom ökats frän 1805 till 1890 i förhällande till landsbefolkningen. Orsaken härtill - ligger i de talrika inflyttningarna från landsbygden till städerna. Anm. Ang. figg. pä arket n:o 18 bör anmärkas, att höj- derna af de rektanglar, som beteckna olika är, eller hela landet, städer, landsbygd och län m. m., motsvara den absoluta folkmäng- den i hvar och en af dessa delar vid den angifna tidpunkten. Tab. N:o 14. Befolkningen efter modersmål. 1890, NNN | | Svenska-tas Öfriga spräk | Finska talande. lande. a an de Hela landet I 86,07 | 13,56 | 0,37 Städer +. . | 64,14 33,37 2,49 Landsbygd . 88,48 11,38 0,14 Län Nylands . . 8 « nm «| 51,24 47,88 0.88 Åbo och Björneborgs oe sed 83,63 16,27 0,10 Tavastehus. . . Joa gon a 98,65 1:33 0,02 Viborgs ; . < < k a & « a 4 96,16 2,44 1,40 S:t Michels 0. = i s I & 99,02 i 0,92 0,06 Kuopio < e 99,50 0,16 0.04 Mäsä v a « 4 on m s ai om fr sl] 69,66 I 30,31 0,03 Uleäborgs « «0 & mm mm mo al 98,65 — | 0,88 — | 0,47 --- Befolkningsstatistik. 19 Tab. N:o 15. Befolkningen efter trosbekännelse. 1890. | | — Grekisk- Romersk- | SERNER ortodoxa. katolska, 9/0 Hela landet < so. so cc oc cd 98,08 | 1,9 0,02 Städer . < ss ss co cc | 97,74 | 2,07 0,19 Landsbygd < < so le 98,12 1,88 | — Län i Nylands . . i 99,37 0,51 0,12 Äbo och Björneborgs . | 99,1 | 0,09 ssa Tavastehus. . . KI 100,00 | — = Viborgs . e. | 90,19 H 9,76 0,05 Si Michels - - 5 99,90 i 0,10 -— Kuopio . 0 1 96,9 3,06 | — Vasa < m ss ös a EE Kö s s | 99,9 — | 0,04 | N Uleäborgs X & & i 10080 — ; m -— Tab. N:o 16. Blinde, döfstumme och sinnessvage. 1890. Blinde, Döfstumme. | Sinnessvage, | | | Pä 100,000 inv. H | | Hela landet . 0 0000455 [= 146 | 27 Städer 0 00 70 | 67 | 2 Landsbygd . < < 00.0. J] 164 122 | 277 Mankön . 2 e] 113 139 299 Kvinnkön . so < se. dd 196 102 244 Tab. N:o 17. Befolkningen öfver 10 är efter bildningsgrad. 1890. -————1m=""--"1 = i | Län om | Pp = nige. | bildning. | 0/0 Hela landet 21 | 754 20,5 2,0 Städer . . | 0,8 | 349 | 511 13,2 Landsbygd L! 2,3 | 801 | 169 0,7 Län | Nylands . . . 0,6 56,7 35,2 7,5 Åbo och Björneborgs | 0,5 | 73,3 | 236 2,6 Tavastehus 0,7 | 780 | 199 1,4 Viborgs . . 6,1 72,4 19,9 1,6 S:t Michels L 18 | 811 | 165 li Kuopio < s L. 4,3 75,7 ' 193 0,7 Vasa. so a s kokoa om n k m 0,8 831 | 13,0 11 Uleåborgs < « ss sei 21 | 813 ; 1558 0,8 Finska talande . . . 0. 2,2 i 797 | 175 0,6 Svenska talande 00.0. 04 | 615 28,7 9,4 Befolkningsstatistik. 19 Tab. N:o 15. Befolkningen efter trosbekännelse. 1890. | | — Grekisk- Romersk- | SERNER ortodoxa. katolska, 9/0 Hela landet < so. so cc oc cd 98,08 | 1,9 0,02 Städer . < ss ss co cc | 97,74 | 2,07 0,19 Landsbygd < < so le 98,12 1,88 | — Län i Nylands . . i 99,37 0,51 0,12 Äbo och Björneborgs . | 99,1 | 0,09 ssa Tavastehus. . . KI 100,00 | — = Viborgs . e. | 90,19 H 9,76 0,05 Si Michels - - 5 99,90 i 0,10 -— Kuopio . 0 1 96,9 3,06 | — Vasa < m ss ös a EE Kö s s | 99,9 — | 0,04 | N Uleäborgs X & & i 10080 — ; m -— Tab. N:o 16. Blinde, döfstumme och sinnessvage. 1890. Blinde, Döfstumme. | Sinnessvage, | | | Pä 100,000 inv. H | | Hela landet . 0 0000455 [= 146 | 27 Städer 0 00 70 | 67 | 2 Landsbygd . < < 00.0. J] 164 122 | 277 Mankön . 2 e] 113 139 299 Kvinnkön . so < se. dd 196 102 244 Tab. N:o 17. Befolkningen öfver 10 är efter bildningsgrad. 1890. -————1m=""--"1 = i | Län om | Pp = nige. | bildning. | 0/0 Hela landet 21 | 754 20,5 2,0 Städer . . | 0,8 | 349 | 511 13,2 Landsbygd L! 2,3 | 801 | 169 0,7 Län | Nylands . . . 0,6 56,7 35,2 7,5 Åbo och Björneborgs | 0,5 | 73,3 | 236 2,6 Tavastehus 0,7 | 780 | 199 1,4 Viborgs . . 6,1 72,4 19,9 1,6 S:t Michels L 18 | 811 | 165 li Kuopio < s L. 4,3 75,7 ' 193 0,7 Vasa. so a s kokoa om n k m 0,8 831 | 13,0 11 Uleåborgs < « ss sei 21 | 813 ; 1558 0,8 Finska talande . . . 0. 2,2 i 797 | 175 0,6 Svenska talande 00.0. 04 | 615 28,7 9,4 Befolkningsstatistik. 19 Tab. N:o 15. Befolkningen efter trosbekännelse. 1890. | | — Grekisk- Romersk- | SERNER ortodoxa. katolska, 9/0 Hela landet < so. so cc oc cd 98,08 | 1,9 0,02 Städer . < ss ss co cc | 97,74 | 2,07 0,19 Landsbygd < < so le 98,12 1,88 | — Län i Nylands . . i 99,37 0,51 0,12 Äbo och Björneborgs . | 99,1 | 0,09 ssa Tavastehus. . . KI 100,00 | — = Viborgs . e. | 90,19 H 9,76 0,05 Si Michels - - 5 99,90 i 0,10 -— Kuopio . 0 1 96,9 3,06 | — Vasa < m ss ös a EE Kö s s | 99,9 — | 0,04 | N Uleäborgs X & & i 10080 — ; m -— Tab. N:o 16. Blinde, döfstumme och sinnessvage. 1890. Blinde, Döfstumme. | Sinnessvage, | | | Pä 100,000 inv. H | | Hela landet . 0 0000455 [= 146 | 27 Städer 0 00 70 | 67 | 2 Landsbygd . < < 00.0. J] 164 122 | 277 Mankön . 2 e] 113 139 299 Kvinnkön . so < se. dd 196 102 244 Tab. N:o 17. Befolkningen öfver 10 är efter bildningsgrad. 1890. -————1m=""--"1 = i | Län om | Pp = nige. | bildning. | 0/0 Hela landet 21 | 754 20,5 2,0 Städer . . | 0,8 | 349 | 511 13,2 Landsbygd L! 2,3 | 801 | 169 0,7 Län | Nylands . . . 0,6 56,7 35,2 7,5 Åbo och Björneborgs | 0,5 | 73,3 | 236 2,6 Tavastehus 0,7 | 780 | 199 1,4 Viborgs . . 6,1 72,4 19,9 1,6 S:t Michels L 18 | 811 | 165 li Kuopio < s L. 4,3 75,7 ' 193 0,7 Vasa. so a s kokoa om n k m 0,8 831 | 13,0 11 Uleåborgs < « ss sei 21 | 813 ; 1558 0,8 Finska talande . . . 0. 2,2 i 797 | 175 0,6 Svenska talande 00.0. 04 | 615 28,7 9,4 --- Tab. N:o 18. Befolkningen efter yrke och näring. 1890. Jordbrukare . . . . mom Be 105000: 6 7455% Statsborgerliga yrken och fria näringar . 0 0.0. 2,86 Industri. so oso so rr rr rr vs ss 8,00 .. Handel so e. 1,3 .. Transportväsende kön k ww mom Ö m m m mor 21. Öfriga näringar . . oo. Um W W w x = 6 4,86 ,. Obestämdt yrke och utan yrke Bör a a mad mo n 6,69 .. 100 %0. Tab. N:o 19. Befolkningen efter födelseort. 1890. . | Föädei | | Föädei lannan kom.| *Foddei |Födde utom samma mun af | annat län. | Finland, kommun. | samma län. | la | j 9/0 I I Hela landet : < « : 8 a & & 82,26 12,19 4,97 | 0,58 Städer . so 0] 449 30,8 j 22,98 2,55 Landsbygd 86,42 | 10,22 3,00 | 0,36 Län | | Nylands . . . eee] 67,9 | 16,2 15,53 1,06 Åbo och Björneborgs so oa os så 74,55 21.68 3,57 0,40 Tavastehus . . Kx ssa! DOW 16,53 7,1 0,19 Viborgs . «< n. 86,95 5,65 5,98 1,42 S:t Michels , . n. 90,51 | 6:22 3,06 0,21 Kuopio . so so sor so so 0] 9017 | 6,98 | 250 | — 0,85 Vasa s + so sa aa a noa os/ NK 11,0 | 2,38 | 0,36 Uleåborgs «0 L] 87,30 108 | 19 | OM Mankön < < J le. 83,25 | 11,32 4,84 0,59 Kvinnkön «< < L] 81,29 13,04 5,10 0,57 Säväl tab. som motsvarande fig. visa tydligt, huru ringa benägenhet befolkningen i allmänhet bar att flytta frän sin födelseort, och huru befolkningen i Finland nästan uteslutande bestär af personer, födde inom landet. Tab. N:o 20. Befolkningen efter samhällsständ. 1890. Ridderskapet och adeln «< so < < co co co co cc 0,12 % Preste- och läroständet . . so so so so co co co co cv 0, ,, Borgareständet = L 31, Bondeständet . so s L 265), Alla andra < L 70,56Tab. N:o 18. Befolkningen efter yrke och näring. 1890. Jordbrukare . . . . mom Be 105000: 6 7455% Statsborgerliga yrken och fria näringar . 0 0.0. 2,86 Industri. so oso so rr rr rr vs ss 8,00 .. Handel so e. 1,3 .. Transportväsende kön k ww mom Ö m m m mor 21. Öfriga näringar . . oo. Um W W w x = 6 4,86 ,. Obestämdt yrke och utan yrke Bör a a mad mo n 6,69 .. 100 %0. Tab. N:o 19. Befolkningen efter födelseort. 1890. . | Föädei | | Föädei lannan kom.| *Foddei |Födde utom samma mun af | annat län. | Finland, kommun. | samma län. | la | j 9/0 I I Hela landet : < « : 8 a & & 82,26 12,19 4,97 | 0,58 Städer . so 0] 449 30,8 j 22,98 2,55 Landsbygd 86,42 | 10,22 3,00 | 0,36 Län | | Nylands . . . eee] 67,9 | 16,2 15,53 1,06 Åbo och Björneborgs so oa os så 74,55 21.68 3,57 0,40 Tavastehus . . Kx ssa! DOW 16,53 7,1 0,19 Viborgs . «< n. 86,95 5,65 5,98 1,42 S:t Michels , . n. 90,51 | 6:22 3,06 0,21 Kuopio . so so sor so so 0] 9017 | 6,98 | 250 | — 0,85 Vasa s + so sa aa a noa os/ NK 11,0 | 2,38 | 0,36 Uleåborgs «0 L] 87,30 108 | 19 | OM Mankön < < J le. 83,25 | 11,32 4,84 0,59 Kvinnkön «< < L] 81,29 13,04 5,10 0,57 Säväl tab. som motsvarande fig. visa tydligt, huru ringa benägenhet befolkningen i allmänhet bar att flytta frän sin födelseort, och huru befolkningen i Finland nästan uteslutande bestär af personer, födde inom landet. Tab. N:o 20. Befolkningen efter samhällsständ. 1890. Ridderskapet och adeln «< so < < co co co co cc 0,12 % Preste- och läroständet . . so so so so co co co co cv 0, ,, Borgareständet = L 31, Bondeständet . so s L 265), Alla andra < L 70,56Tab. N:o 18. Befolkningen efter yrke och näring. 1890. Jordbrukare . . . . mom Be 105000: 6 7455% Statsborgerliga yrken och fria näringar . 0 0.0. 2,86 Industri. so oso so rr rr rr vs ss 8,00 .. Handel so e. 1,3 .. Transportväsende kön k ww mom Ö m m m mor 21. Öfriga näringar . . oo. Um W W w x = 6 4,86 ,. Obestämdt yrke och utan yrke Bör a a mad mo n 6,69 .. 100 %0. Tab. N:o 19. Befolkningen efter födelseort. 1890. . | Föädei | | Föädei lannan kom.| *Foddei |Födde utom samma mun af | annat län. | Finland, kommun. | samma län. | la | j 9/0 I I Hela landet : < « : 8 a & & 82,26 12,19 4,97 | 0,58 Städer . so 0] 449 30,8 j 22,98 2,55 Landsbygd 86,42 | 10,22 3,00 | 0,36 Län | | Nylands . . . eee] 67,9 | 16,2 15,53 1,06 Åbo och Björneborgs so oa os så 74,55 21.68 3,57 0,40 Tavastehus . . Kx ssa! DOW 16,53 7,1 0,19 Viborgs . «< n. 86,95 5,65 5,98 1,42 S:t Michels , . n. 90,51 | 6:22 3,06 0,21 Kuopio . so so sor so so 0] 9017 | 6,98 | 250 | — 0,85 Vasa s + so sa aa a noa os/ NK 11,0 | 2,38 | 0,36 Uleåborgs «0 L] 87,30 108 | 19 | OM Mankön < < J le. 83,25 | 11,32 4,84 0,59 Kvinnkön «< < L] 81,29 13,04 5,10 0,57 Säväl tab. som motsvarande fig. visa tydligt, huru ringa benägenhet befolkningen i allmänhet bar att flytta frän sin födelseort, och huru befolkningen i Finland nästan uteslutande bestär af personer, födde inom landet. Tab. N:o 20. Befolkningen efter samhällsständ. 1890. Ridderskapet och adeln «< so < < co co co co cc 0,12 % Preste- och läroständet . . so so so so co co co co cv 0, ,, Borgareständet = L 31, Bondeständet . so s L 265), Alla andra < L 70,56 --- Befolkningsstatistik. 21 Tab. N:o 21. Vid landtdagarna representerade och icke representerade. 1890. | | Representerade | Icke represen- ! vid jo terade vid landtdag, | landtdag. i 9/0 Hela landet «= so L! 29,6 | 70.4 Städer < LI 33,8 i 66.7 Landsbygd . . . . os PoE x & 29,3 | 70,7 Län. | Nylands > . «s » & « > & 2 sv xi 212 i 75,5 Abo och Björneborgs . . . m 2 v ål 17,6 i 82,4 Tavastehus . L. ee CI 17,3 ! 82,7 Viborgs . oo. N g a ox xi 45,5 i 51,5 S:t Michels « s s x 4 a 30 x 80 80% 4 28,8 13 Kuopio ai MS dö mn BN OR OM ON 88 ko gi 29,4 | 70,6 Mäsä < x Row Sadas s aa 5 % 31,8 J 68,2 Uleaborgs i 38,5 i 61,5 Orsaken till att inom Viborgs län i förhällande finnes ett sä stort antal personer, som äro representerade vid landtdagarna, ligger deri, att hemmanen här i allmänhet äro mindre, än i andra delar af landet, hvarigenom antalet jordägare, hvilka alla ega representationsrätt, äfven blir stort. A. Boxström.Befolkningsstatistik. 21 Tab. N:o 21. Vid landtdagarna representerade och icke representerade. 1890. | | Representerade | Icke represen- ! vid jo terade vid landtdag, | landtdag. i 9/0 Hela landet «= so L! 29,6 | 70.4 Städer < LI 33,8 i 66.7 Landsbygd . . . . os PoE x & 29,3 | 70,7 Län. | Nylands > . «s » & « > & 2 sv xi 212 i 75,5 Abo och Björneborgs . . . m 2 v ål 17,6 i 82,4 Tavastehus . L. ee CI 17,3 ! 82,7 Viborgs . oo. N g a ox xi 45,5 i 51,5 S:t Michels « s s x 4 a 30 x 80 80% 4 28,8 13 Kuopio ai MS dö mn BN OR OM ON 88 ko gi 29,4 | 70,6 Mäsä < x Row Sadas s aa 5 % 31,8 J 68,2 Uleaborgs i 38,5 i 61,5 Orsaken till att inom Viborgs län i förhällande finnes ett sä stort antal personer, som äro representerade vid landtdagarna, ligger deri, att hemmanen här i allmänhet äro mindre, än i andra delar af landet, hvarigenom antalet jordägare, hvilka alla ega representationsrätt, äfven blir stort. A. Boxström.Befolkningsstatistik. 21 Tab. N:o 21. Vid landtdagarna representerade och icke representerade. 1890. | | Representerade | Icke represen- ! vid jo terade vid landtdag, | landtdag. i 9/0 Hela landet «= so L! 29,6 | 70.4 Städer < LI 33,8 i 66.7 Landsbygd . . . . os PoE x & 29,3 | 70,7 Län. | Nylands > . «s » & « > & 2 sv xi 212 i 75,5 Abo och Björneborgs . . . m 2 v ål 17,6 i 82,4 Tavastehus . L. ee CI 17,3 ! 82,7 Viborgs . oo. N g a ox xi 45,5 i 51,5 S:t Michels « s s x 4 a 30 x 80 80% 4 28,8 13 Kuopio ai MS dö mn BN OR OM ON 88 ko gi 29,4 | 70,6 Mäsä < x Row Sadas s aa 5 % 31,8 J 68,2 Uleaborgs i 38,5 i 61,5 Orsaken till att inom Viborgs län i förhällande finnes ett sä stort antal personer, som äro representerade vid landtdagarna, ligger deri, att hemmanen här i allmänhet äro mindre, än i andra delar af landet, hvarigenom antalet jordägare, hvilka alla ega representationsrätt, äfven blir stort. A. Boxström. --- --- ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 19, Folkbildningsväsendet. Om man afser från den norra, mycket glest bebodda hälften af landet, tyckes en blick på kartan n:o 19 öfver »skolor i landsbygden» utvisa, att folkskolorna äro ganska talrika och tätt belägna. Ser man dock närmare efter, så förekommer en relativt tätare gruppering af folkskolor hufvudsakligen endast såsom ett bälte längs kusten, på en del ställen bredare, på andra ställen smalare, emellanåt hopkrympande, ytterst i norr utgö- rande endast en smal kustremsa. För öfrigt är en samman- hängande tätare gruppering märkbar endast längs några större floddalar och på strandsluttningarna af några centralsjöar samt, oberoende af gynnsamma naturförhållanden, längs landets äldsta järnvägslinje, Helsingfors—Tavastehus banan. Således följa folk- skolorna, såsom man äfven på förhand är böjd att antaga, den öfriga odlingens vanliga hufvudsträtar. Flyttar man blicken från nämnda större eller mindre gamla odlingsbälten till de vid- sträckta inre delarna af landet, så säger redan det hastigaste ögonmått att folkskolorna där stå och »ropa efter hvarandra» med miltal vida tomrum mellan sig. Och huru låg man än an- slår befolkningstätheten, förstår man utan vidare beräkningar, att folkskolorna, åtminstone i alla dessa inlandstrakter, äro för få för att verkligen kunna göra folkbildningen »allmän». Men samma omdöme gäller nog äfven kusttrakterna och hela landet. Det ligger i själfva begreppet folkskola, att den bör vara till- gänglig för hvar man. På den tid, hvars förhållanden förelig- gande karta återger, d. ä. läseäret 1896—97, var folkskolornas antal (1403) pä landsbygden dock ej större än att, beräknadtATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 19, Folkbildningsväsendet. Om man afser från den norra, mycket glest bebodda hälften af landet, tyckes en blick på kartan n:o 19 öfver »skolor i landsbygden» utvisa, att folkskolorna äro ganska talrika och tätt belägna. Ser man dock närmare efter, så förekommer en relativt tätare gruppering af folkskolor hufvudsakligen endast såsom ett bälte längs kusten, på en del ställen bredare, på andra ställen smalare, emellanåt hopkrympande, ytterst i norr utgö- rande endast en smal kustremsa. För öfrigt är en samman- hängande tätare gruppering märkbar endast längs några större floddalar och på strandsluttningarna af några centralsjöar samt, oberoende af gynnsamma naturförhållanden, längs landets äldsta järnvägslinje, Helsingfors—Tavastehus banan. Således följa folk- skolorna, såsom man äfven på förhand är böjd att antaga, den öfriga odlingens vanliga hufvudsträtar. Flyttar man blicken från nämnda större eller mindre gamla odlingsbälten till de vid- sträckta inre delarna af landet, så säger redan det hastigaste ögonmått att folkskolorna där stå och »ropa efter hvarandra» med miltal vida tomrum mellan sig. Och huru låg man än an- slår befolkningstätheten, förstår man utan vidare beräkningar, att folkskolorna, åtminstone i alla dessa inlandstrakter, äro för få för att verkligen kunna göra folkbildningen »allmän». Men samma omdöme gäller nog äfven kusttrakterna och hela landet. Det ligger i själfva begreppet folkskola, att den bör vara till- gänglig för hvar man. På den tid, hvars förhållanden förelig- gande karta återger, d. ä. läseäret 1896—97, var folkskolornas antal (1403) pä landsbygden dock ej större än att, beräknadtATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 19, Folkbildningsväsendet. Om man afser från den norra, mycket glest bebodda hälften af landet, tyckes en blick på kartan n:o 19 öfver »skolor i landsbygden» utvisa, att folkskolorna äro ganska talrika och tätt belägna. Ser man dock närmare efter, så förekommer en relativt tätare gruppering af folkskolor hufvudsakligen endast såsom ett bälte längs kusten, på en del ställen bredare, på andra ställen smalare, emellanåt hopkrympande, ytterst i norr utgö- rande endast en smal kustremsa. För öfrigt är en samman- hängande tätare gruppering märkbar endast längs några större floddalar och på strandsluttningarna af några centralsjöar samt, oberoende af gynnsamma naturförhållanden, längs landets äldsta järnvägslinje, Helsingfors—Tavastehus banan. Således följa folk- skolorna, såsom man äfven på förhand är böjd att antaga, den öfriga odlingens vanliga hufvudsträtar. Flyttar man blicken från nämnda större eller mindre gamla odlingsbälten till de vid- sträckta inre delarna af landet, så säger redan det hastigaste ögonmått att folkskolorna där stå och »ropa efter hvarandra» med miltal vida tomrum mellan sig. Och huru låg man än an- slår befolkningstätheten, förstår man utan vidare beräkningar, att folkskolorna, åtminstone i alla dessa inlandstrakter, äro för få för att verkligen kunna göra folkbildningen »allmän». Men samma omdöme gäller nog äfven kusttrakterna och hela landet. Det ligger i själfva begreppet folkskola, att den bör vara till- gänglig för hvar man. På den tid, hvars förhållanden förelig- gande karta återger, d. ä. läseäret 1896—97, var folkskolornas antal (1403) pä landsbygden dock ej större än att, beräknadt --- 2 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 19. för hela landet, en folkskola kom pä ungefär 1,850 personer. Enligt vanlig beräkning borde dock pä detta antal personer komma tre folkskolor, för att tillfälle till skolgång måtte kunna beredas ät alla i skoläldern varande barn. Pä en folkskolekarta öfver landet, som skulle äterge det förhällande, hvartill man i afseende ä folkskolornas allmänlighet mäste sträfva, borde sä- ledes skolorna förekomma ätminstone tre gänger sä tätt som pä föreliggande karta. Hvilka ansträngningar, som än göras för att nä detta mäl. kan det näppeligen fullständigt näs inom mindre tid än ett par decennier. Detta framtidsperspektiv kunde vara ganska ned- slående, om ej lyckligtvis äfven andra fakta finge tagas med i räkningen vid bedömandet af den allmänna folkbildningen i Finland. I begreppet folkbildning måste nämligen såsom den första och förnämsta bestämningen ingå folkets läseförmåga, den all- männa läskunnigheten. Men denna är i Finland icke uteslutande beroende af folkskolorna, hvilka tvärtom hos sina elever såsom inträdesvillkor förutsätta läsefärdighet. Naturligtvis skall den, som genomgått en folkskola, få mera till godo af hvad helst han läser, än en, som innehar läsefärdighet utan nämnvärda vidare förkunskaper. Men i en tid, dä folkelig litteratur, omfat- tande alla grenar af menskligt vetande, sprides för ett ringa pris till hvarje hem, och då lusten att läsa tidningar blifvit all- män, spelar äfven den allmänna läskunnigheten utan vidare en stor roll i folkbildniggen. Således böra vi icke tänka oss mel- lanrummen ä kartan mellan folkskolekretsarna såsom absolut mörka, utan endast säsom relativt dunklare än den omkrets som närmast belyses af en folkskola. Innan nägon tryckt litteratur pä folkspräket fanns, kunde det naturligtvis ej heller komma i fräga att söka lära folket läsa. I medlet af 1500-talet trycktes de första böcker pä finska, och frän samma tid kan man räkna ansträngningarna att lära folket läsa i bok. Detta arbete gick hand i hand med reformationens införande, och det blef presterskapets sak att lära folket den nya färdigheten. Nägra andra böcker än de religiösa funnos i allmänhet icke pä länge, och nägot annat ändamäl hade läse- undervisningen ej heller, än att hvar och en måtte själf kunna inhämta sina kristendomsstycken genom läsning af katekesen,2 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 19. för hela landet, en folkskola kom pä ungefär 1,850 personer. Enligt vanlig beräkning borde dock pä detta antal personer komma tre folkskolor, för att tillfälle till skolgång måtte kunna beredas ät alla i skoläldern varande barn. Pä en folkskolekarta öfver landet, som skulle äterge det förhällande, hvartill man i afseende ä folkskolornas allmänlighet mäste sträfva, borde sä- ledes skolorna förekomma ätminstone tre gänger sä tätt som pä föreliggande karta. Hvilka ansträngningar, som än göras för att nä detta mäl. kan det näppeligen fullständigt näs inom mindre tid än ett par decennier. Detta framtidsperspektiv kunde vara ganska ned- slående, om ej lyckligtvis äfven andra fakta finge tagas med i räkningen vid bedömandet af den allmänna folkbildningen i Finland. I begreppet folkbildning måste nämligen såsom den första och förnämsta bestämningen ingå folkets läseförmåga, den all- männa läskunnigheten. Men denna är i Finland icke uteslutande beroende af folkskolorna, hvilka tvärtom hos sina elever såsom inträdesvillkor förutsätta läsefärdighet. Naturligtvis skall den, som genomgått en folkskola, få mera till godo af hvad helst han läser, än en, som innehar läsefärdighet utan nämnvärda vidare förkunskaper. Men i en tid, dä folkelig litteratur, omfat- tande alla grenar af menskligt vetande, sprides för ett ringa pris till hvarje hem, och då lusten att läsa tidningar blifvit all- män, spelar äfven den allmänna läskunnigheten utan vidare en stor roll i folkbildniggen. Således böra vi icke tänka oss mel- lanrummen ä kartan mellan folkskolekretsarna såsom absolut mörka, utan endast säsom relativt dunklare än den omkrets som närmast belyses af en folkskola. Innan nägon tryckt litteratur pä folkspräket fanns, kunde det naturligtvis ej heller komma i fräga att söka lära folket läsa. I medlet af 1500-talet trycktes de första böcker pä finska, och frän samma tid kan man räkna ansträngningarna att lära folket läsa i bok. Detta arbete gick hand i hand med reformationens införande, och det blef presterskapets sak att lära folket den nya färdigheten. Nägra andra böcker än de religiösa funnos i allmänhet icke pä länge, och nägot annat ändamäl hade läse- undervisningen ej heller, än att hvar och en måtte själf kunna inhämta sina kristendomsstycken genom läsning af katekesen,2 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 19. för hela landet, en folkskola kom pä ungefär 1,850 personer. Enligt vanlig beräkning borde dock pä detta antal personer komma tre folkskolor, för att tillfälle till skolgång måtte kunna beredas ät alla i skoläldern varande barn. Pä en folkskolekarta öfver landet, som skulle äterge det förhällande, hvartill man i afseende ä folkskolornas allmänlighet mäste sträfva, borde sä- ledes skolorna förekomma ätminstone tre gänger sä tätt som pä föreliggande karta. Hvilka ansträngningar, som än göras för att nä detta mäl. kan det näppeligen fullständigt näs inom mindre tid än ett par decennier. Detta framtidsperspektiv kunde vara ganska ned- slående, om ej lyckligtvis äfven andra fakta finge tagas med i räkningen vid bedömandet af den allmänna folkbildningen i Finland. I begreppet folkbildning måste nämligen såsom den första och förnämsta bestämningen ingå folkets läseförmåga, den all- männa läskunnigheten. Men denna är i Finland icke uteslutande beroende af folkskolorna, hvilka tvärtom hos sina elever såsom inträdesvillkor förutsätta läsefärdighet. Naturligtvis skall den, som genomgått en folkskola, få mera till godo af hvad helst han läser, än en, som innehar läsefärdighet utan nämnvärda vidare förkunskaper. Men i en tid, dä folkelig litteratur, omfat- tande alla grenar af menskligt vetande, sprides för ett ringa pris till hvarje hem, och då lusten att läsa tidningar blifvit all- män, spelar äfven den allmänna läskunnigheten utan vidare en stor roll i folkbildniggen. Således böra vi icke tänka oss mel- lanrummen ä kartan mellan folkskolekretsarna såsom absolut mörka, utan endast säsom relativt dunklare än den omkrets som närmast belyses af en folkskola. Innan nägon tryckt litteratur pä folkspräket fanns, kunde det naturligtvis ej heller komma i fräga att söka lära folket läsa. I medlet af 1500-talet trycktes de första böcker pä finska, och frän samma tid kan man räkna ansträngningarna att lära folket läsa i bok. Detta arbete gick hand i hand med reformationens införande, och det blef presterskapets sak att lära folket den nya färdigheten. Nägra andra böcker än de religiösa funnos i allmänhet icke pä länge, och nägot annat ändamäl hade läse- undervisningen ej heller, än att hvar och en måtte själf kunna inhämta sina kristendomsstycken genom läsning af katekesen, --- Folkbildning sväsendet. 3 psalmboken och bibeln. Några andra medhjälpare vid läse- och katekesundervisningen hade presterskapet ej än klockaren, hvars förnämsta äliggande i äldre tider just var »att drifva barnaläran». Men det inskärptes ständigt att föräldrarna, så vidt de själfva kunde läsa, skulle därtill hålla sina barn och myndlingar, och försummelse eller efterlåtenhet i detta afseende straffades med böter. Det tog lång tid, innan menige man sålunda allmännare hade inhämtat konsten att läsa, men allt tyder på att i slutet af 1600-talet, d. ä. före stora ofreden, läskunnigheten inom vårt folk var ganska allmän och god samt säkerligen bättre än den sedan var under många decennier efter stora ofreden. Därför kunde den kyrkolag, som 1686 stiftades, stadga bl. a. att ingen skulle tillåtas till aflösning och Herrans nattvard, som icke kunde göra reda för sig i sina kristendomsstycken, och ingen trolofvas, som icke kunde Luthers katekes och begätt nattvarden. Eme- dan samma kyrkolag innehäller ett stadgande om skriftliga natt- vardsanmälningar, kunde man tro att äfven skriffärdighet denna tid förefanns hos allmogen, men om nägon sädan fanns, var den säkerligen mycket sällsynt, ty ännu hundra är senare, d. ä. i slutet af 1700-talet, förekommo till och med sockenskolmästare, som icke voro skrifkunniga, och som ett önskemäl uttalas 1768 att hvarje elev i sockenskolan mätte kunna rista ätminstone sitt namn och kvinnokönet initialbokstäfverna däraf, vemedan ock en bonde behöfver sädant vid ätskilliga tillfällen». Här senast nämnda sockenskolmästare och sockenskolor hade smäningom införts, dä man fann, att presterskapet ensamt med klockarens tillhjälp icke mera kunde rä med uppgiften att handhafva den enda dä förekommande folkundervisningen. Till en början voro dessa »skolemästare» endast tillätna i vissa trak- ter, sedan i hela riket; slutligen, när man ansäg »en välsignad verkan» hafva rönts af deras anställande, utkom 1762 ett form- ligt päbud, »att pä de orter, hvarest församlingarnas vidsträckta belägenhet sädant fordrar, och klockarene icke kunna, enligt kyrkolagen, vederbörligen sköta undervisningen för socknarnas barn, församlingarna böra vara omtänkta att besörja om sädana barnalärare». Läraren flyttade, ambulerade, från by till by efter ett kort uppehäll pä hvarje ställe. Sälunda uppstodo vära ambulatoriska skolor, hvilka sedan blifvit allt talrikare och för hvilka pä senaste tider lärare och lärarinnor börjat särskildtFolkbildning sväsendet. 3 psalmboken och bibeln. Några andra medhjälpare vid läse- och katekesundervisningen hade presterskapet ej än klockaren, hvars förnämsta äliggande i äldre tider just var »att drifva barnaläran». Men det inskärptes ständigt att föräldrarna, så vidt de själfva kunde läsa, skulle därtill hålla sina barn och myndlingar, och försummelse eller efterlåtenhet i detta afseende straffades med böter. Det tog lång tid, innan menige man sålunda allmännare hade inhämtat konsten att läsa, men allt tyder på att i slutet af 1600-talet, d. ä. före stora ofreden, läskunnigheten inom vårt folk var ganska allmän och god samt säkerligen bättre än den sedan var under många decennier efter stora ofreden. Därför kunde den kyrkolag, som 1686 stiftades, stadga bl. a. att ingen skulle tillåtas till aflösning och Herrans nattvard, som icke kunde göra reda för sig i sina kristendomsstycken, och ingen trolofvas, som icke kunde Luthers katekes och begätt nattvarden. Eme- dan samma kyrkolag innehäller ett stadgande om skriftliga natt- vardsanmälningar, kunde man tro att äfven skriffärdighet denna tid förefanns hos allmogen, men om nägon sädan fanns, var den säkerligen mycket sällsynt, ty ännu hundra är senare, d. ä. i slutet af 1700-talet, förekommo till och med sockenskolmästare, som icke voro skrifkunniga, och som ett önskemäl uttalas 1768 att hvarje elev i sockenskolan mätte kunna rista ätminstone sitt namn och kvinnokönet initialbokstäfverna däraf, vemedan ock en bonde behöfver sädant vid ätskilliga tillfällen». Här senast nämnda sockenskolmästare och sockenskolor hade smäningom införts, dä man fann, att presterskapet ensamt med klockarens tillhjälp icke mera kunde rä med uppgiften att handhafva den enda dä förekommande folkundervisningen. Till en början voro dessa »skolemästare» endast tillätna i vissa trak- ter, sedan i hela riket; slutligen, när man ansäg »en välsignad verkan» hafva rönts af deras anställande, utkom 1762 ett form- ligt päbud, »att pä de orter, hvarest församlingarnas vidsträckta belägenhet sädant fordrar, och klockarene icke kunna, enligt kyrkolagen, vederbörligen sköta undervisningen för socknarnas barn, församlingarna böra vara omtänkta att besörja om sädana barnalärare». Läraren flyttade, ambulerade, från by till by efter ett kort uppehäll pä hvarje ställe. Sälunda uppstodo vära ambulatoriska skolor, hvilka sedan blifvit allt talrikare och för hvilka pä senaste tider lärare och lärarinnor börjat särskildtFolkbildning sväsendet. 3 psalmboken och bibeln. Några andra medhjälpare vid läse- och katekesundervisningen hade presterskapet ej än klockaren, hvars förnämsta äliggande i äldre tider just var »att drifva barnaläran». Men det inskärptes ständigt att föräldrarna, så vidt de själfva kunde läsa, skulle därtill hålla sina barn och myndlingar, och försummelse eller efterlåtenhet i detta afseende straffades med böter. Det tog lång tid, innan menige man sålunda allmännare hade inhämtat konsten att läsa, men allt tyder på att i slutet af 1600-talet, d. ä. före stora ofreden, läskunnigheten inom vårt folk var ganska allmän och god samt säkerligen bättre än den sedan var under många decennier efter stora ofreden. Därför kunde den kyrkolag, som 1686 stiftades, stadga bl. a. att ingen skulle tillåtas till aflösning och Herrans nattvard, som icke kunde göra reda för sig i sina kristendomsstycken, och ingen trolofvas, som icke kunde Luthers katekes och begätt nattvarden. Eme- dan samma kyrkolag innehäller ett stadgande om skriftliga natt- vardsanmälningar, kunde man tro att äfven skriffärdighet denna tid förefanns hos allmogen, men om nägon sädan fanns, var den säkerligen mycket sällsynt, ty ännu hundra är senare, d. ä. i slutet af 1700-talet, förekommo till och med sockenskolmästare, som icke voro skrifkunniga, och som ett önskemäl uttalas 1768 att hvarje elev i sockenskolan mätte kunna rista ätminstone sitt namn och kvinnokönet initialbokstäfverna däraf, vemedan ock en bonde behöfver sädant vid ätskilliga tillfällen». Här senast nämnda sockenskolmästare och sockenskolor hade smäningom införts, dä man fann, att presterskapet ensamt med klockarens tillhjälp icke mera kunde rä med uppgiften att handhafva den enda dä förekommande folkundervisningen. Till en början voro dessa »skolemästare» endast tillätna i vissa trak- ter, sedan i hela riket; slutligen, när man ansäg »en välsignad verkan» hafva rönts af deras anställande, utkom 1762 ett form- ligt päbud, »att pä de orter, hvarest församlingarnas vidsträckta belägenhet sädant fordrar, och klockarene icke kunna, enligt kyrkolagen, vederbörligen sköta undervisningen för socknarnas barn, församlingarna böra vara omtänkta att besörja om sädana barnalärare». Läraren flyttade, ambulerade, från by till by efter ett kort uppehäll pä hvarje ställe. Sälunda uppstodo vära ambulatoriska skolor, hvilka sedan blifvit allt talrikare och för hvilka pä senaste tider lärare och lärarinnor börjat särskildt --- 4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 19. utbildas, medan man försökt gifva själfva skolorna en bättre inrättning och göra dem mera verksamma genom att läta dem dröja litet längre, 4—6 veckor, pä hvarje ställe. Nägra andra skolor för denna allmänna och första, uteslu- tande religiösa folkundervisning har i allmänhet ej funnits, och dä ny kyrkolag i Finland utfärdades 1860, funnos ej heller i den införda nägra bestämningar om särskilda skolor för ändamälet. Hufvudfaktorn i denna undervisning har varit hemundervisningen, grundande sig pä föräldrarnas uttryckligen föreskrifna skyldighet att »flitigt hälla sina barn till att lära läsa i bok och deras kristen- domsstycken». Skolorna, äfven de ambulatoriska, ha tillkom- mit endast säsom en nödhjälp. Däremot ha frän äldre tider särskilda kyrkliga förhör varit föreskrifna för att presterskapet mätte kunna undersöka säväl äldre som yngre församlingsmed- lemmars läskunnighet och katekeskunskap samt insikt i kristen- domen. Husförhören eller /äsförhören fingo sin nuvarande ord- ning föreskrifven redan 1726, men synas ännu under samma sekel icke hafva fått rätt stadga. Särskild skriftskola med dem, som första gången skulle admitteras till nattvarden, omtalas under 1700-talet snarare som undantag än som regel och be- stod äfven under innevarande sekels förra hälft ofta blott i några få dagars skolgång med de tiotal eller hundratal admittenter, som på en gång voro samlade. I det förestående är redogjordt för hvad som varit och fort- farande är den enda folkundervisning i Finland, som obliga- toriskt omfattar alla. Enligt senaste officiella uppgifter om sa- ken, angifvande förhällandet den 1 maj 1896, förekommo bland de 449,915 barn i åldern mellan 7—15 är, som dä funnos i landets evangelisk-lutherska församlingar, 9,455 barn, som sak- nade all undervisning antingen till följd af naturfel eller af andra orsaker. Resten var delaktig af den allmänna bokliga och reli- giösa undervisningen. Af de icke undervisade befann sig dock mer än hälften ännu i åldern under tio är. Af de grekisk-ryska församlingarnas 7,763 barn i ofvan nämnda älder voro 2,321 i saknad af all undervisning. I de ambulatoriska skolorna under- visades vid denna tidpunkt 192,832 barn. — En förestälining om den allmänna skrifkunnigheten ger det faktum, att den kända nationella massadressen vären 1899, under hvilken endast full-4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 19. utbildas, medan man försökt gifva själfva skolorna en bättre inrättning och göra dem mera verksamma genom att läta dem dröja litet längre, 4—6 veckor, pä hvarje ställe. Nägra andra skolor för denna allmänna och första, uteslu- tande religiösa folkundervisning har i allmänhet ej funnits, och dä ny kyrkolag i Finland utfärdades 1860, funnos ej heller i den införda nägra bestämningar om särskilda skolor för ändamälet. Hufvudfaktorn i denna undervisning har varit hemundervisningen, grundande sig pä föräldrarnas uttryckligen föreskrifna skyldighet att »flitigt hälla sina barn till att lära läsa i bok och deras kristen- domsstycken». Skolorna, äfven de ambulatoriska, ha tillkom- mit endast säsom en nödhjälp. Däremot ha frän äldre tider särskilda kyrkliga förhör varit föreskrifna för att presterskapet mätte kunna undersöka säväl äldre som yngre församlingsmed- lemmars läskunnighet och katekeskunskap samt insikt i kristen- domen. Husförhören eller /äsförhören fingo sin nuvarande ord- ning föreskrifven redan 1726, men synas ännu under samma sekel icke hafva fått rätt stadga. Särskild skriftskola med dem, som första gången skulle admitteras till nattvarden, omtalas under 1700-talet snarare som undantag än som regel och be- stod äfven under innevarande sekels förra hälft ofta blott i några få dagars skolgång med de tiotal eller hundratal admittenter, som på en gång voro samlade. I det förestående är redogjordt för hvad som varit och fort- farande är den enda folkundervisning i Finland, som obliga- toriskt omfattar alla. Enligt senaste officiella uppgifter om sa- ken, angifvande förhällandet den 1 maj 1896, förekommo bland de 449,915 barn i åldern mellan 7—15 är, som dä funnos i landets evangelisk-lutherska församlingar, 9,455 barn, som sak- nade all undervisning antingen till följd af naturfel eller af andra orsaker. Resten var delaktig af den allmänna bokliga och reli- giösa undervisningen. Af de icke undervisade befann sig dock mer än hälften ännu i åldern under tio är. Af de grekisk-ryska församlingarnas 7,763 barn i ofvan nämnda älder voro 2,321 i saknad af all undervisning. I de ambulatoriska skolorna under- visades vid denna tidpunkt 192,832 barn. — En förestälining om den allmänna skrifkunnigheten ger det faktum, att den kända nationella massadressen vären 1899, under hvilken endast full-4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 19. utbildas, medan man försökt gifva själfva skolorna en bättre inrättning och göra dem mera verksamma genom att läta dem dröja litet längre, 4—6 veckor, pä hvarje ställe. Nägra andra skolor för denna allmänna och första, uteslu- tande religiösa folkundervisning har i allmänhet ej funnits, och dä ny kyrkolag i Finland utfärdades 1860, funnos ej heller i den införda nägra bestämningar om särskilda skolor för ändamälet. Hufvudfaktorn i denna undervisning har varit hemundervisningen, grundande sig pä föräldrarnas uttryckligen föreskrifna skyldighet att »flitigt hälla sina barn till att lära läsa i bok och deras kristen- domsstycken». Skolorna, äfven de ambulatoriska, ha tillkom- mit endast säsom en nödhjälp. Däremot ha frän äldre tider särskilda kyrkliga förhör varit föreskrifna för att presterskapet mätte kunna undersöka säväl äldre som yngre församlingsmed- lemmars läskunnighet och katekeskunskap samt insikt i kristen- domen. Husförhören eller /äsförhören fingo sin nuvarande ord- ning föreskrifven redan 1726, men synas ännu under samma sekel icke hafva fått rätt stadga. Särskild skriftskola med dem, som första gången skulle admitteras till nattvarden, omtalas under 1700-talet snarare som undantag än som regel och be- stod äfven under innevarande sekels förra hälft ofta blott i några få dagars skolgång med de tiotal eller hundratal admittenter, som på en gång voro samlade. I det förestående är redogjordt för hvad som varit och fort- farande är den enda folkundervisning i Finland, som obliga- toriskt omfattar alla. Enligt senaste officiella uppgifter om sa- ken, angifvande förhällandet den 1 maj 1896, förekommo bland de 449,915 barn i åldern mellan 7—15 är, som dä funnos i landets evangelisk-lutherska församlingar, 9,455 barn, som sak- nade all undervisning antingen till följd af naturfel eller af andra orsaker. Resten var delaktig af den allmänna bokliga och reli- giösa undervisningen. Af de icke undervisade befann sig dock mer än hälften ännu i åldern under tio är. Af de grekisk-ryska församlingarnas 7,763 barn i ofvan nämnda älder voro 2,321 i saknad af all undervisning. I de ambulatoriska skolorna under- visades vid denna tidpunkt 192,832 barn. — En förestälining om den allmänna skrifkunnigheten ger det faktum, att den kända nationella massadressen vären 1899, under hvilken endast full- --- Folkbildningsväsendet. 5 vuxna och skrifkunniga personer fingo teckna sina namn, var undertecknad af mer än femtedelen af hela befolkningen. Den nu omtalade kyrkliga och hemundervisningen bil-. dar grundvalen för folkundervisningen i nyare mening, d. ä. undervisningen i folkskolorna, till hvilken vi nu skola öfvergå. De stora rörelser på uppfostrings- och undervisnings- väsendets område, som försiggingo i Europa under senare hälften af 1700-talet, nådde ganska sent till Finland. Först mot slutet af nämnda sekel börjar den uppfattning här sparsamt uttalas och spridas, att folkundervisningen borde och kunde omfatta äfven andra ämnen än religionen och hvad som därmed står i sam- band. Genom testamentsförordnande af en enskild man upp- stodo i århundradets början i Tammerforstrakten de efter testator benämnda Ahlmanska skolorna, hvilka hade till ändamål att med- dela undervisning »ej allenast uti innanläsningen och christen- domen samt, då så begäres, i skrifvande och räknande, utan ock uti de angelägnaste stycken af en förståndig landthushåll- ning», och efter 1811 inrättades sådana i nämnda trakt i 627 socknar, inom och mellan hvilka de ambulerade. Dessa skolors betydelse ligger dock icke så mycket däri, att de blefvo ett slags folkskolor, utan mera däri, att en efter dåtida förhållanden ganska liflig diskussion fördes angående bästa sättet att inrätta och ordna dem; under denna diskussion framkommo nämligen för första gången i vårt land uttalanden, som afspegla de nya idéer om uppfostran och undervisning och särskildt om folk- undervisning, till hvilka man i andra europeiska länder redan kommit, hufvudsakligast till följd af den ädle schweiziske refor- matorn Pestalozzis sträfvanden. Sedan man sålunda äfven i vårt land småningom blifvit förtrogen med tanken på verkliga bildningsskolor för allmogen och hela folket, fick man här lära sig känna de s. k. vexelundervisningsskolorna (inrättade i Åbo och Helsingfors samt äfven på några andra ställen), vanligen uppkallade efter sina upphofsmän engelsmännen Bell och Lan- caster, och fick härigenom utsikt till möjligheten att äfven de stora massorna kunde undervisas i skolor. Tidpunkten var gynnsam för mottagande af dessa och likartade nya idéer, emedan andliga rörelser af flere slag på samma tid gingo genom det finska samhället, och därför finner man på 1840-talet i vårt land en redan ganska allmän och stark längtan uttalas efterFolkbildningsväsendet. 5 vuxna och skrifkunniga personer fingo teckna sina namn, var undertecknad af mer än femtedelen af hela befolkningen. Den nu omtalade kyrkliga och hemundervisningen bil-. dar grundvalen för folkundervisningen i nyare mening, d. ä. undervisningen i folkskolorna, till hvilken vi nu skola öfvergå. De stora rörelser på uppfostrings- och undervisnings- väsendets område, som försiggingo i Europa under senare hälften af 1700-talet, nådde ganska sent till Finland. Först mot slutet af nämnda sekel börjar den uppfattning här sparsamt uttalas och spridas, att folkundervisningen borde och kunde omfatta äfven andra ämnen än religionen och hvad som därmed står i sam- band. Genom testamentsförordnande af en enskild man upp- stodo i århundradets början i Tammerforstrakten de efter testator benämnda Ahlmanska skolorna, hvilka hade till ändamål att med- dela undervisning »ej allenast uti innanläsningen och christen- domen samt, då så begäres, i skrifvande och räknande, utan ock uti de angelägnaste stycken af en förståndig landthushåll- ning», och efter 1811 inrättades sådana i nämnda trakt i 627 socknar, inom och mellan hvilka de ambulerade. Dessa skolors betydelse ligger dock icke så mycket däri, att de blefvo ett slags folkskolor, utan mera däri, att en efter dåtida förhållanden ganska liflig diskussion fördes angående bästa sättet att inrätta och ordna dem; under denna diskussion framkommo nämligen för första gången i vårt land uttalanden, som afspegla de nya idéer om uppfostran och undervisning och särskildt om folk- undervisning, till hvilka man i andra europeiska länder redan kommit, hufvudsakligast till följd af den ädle schweiziske refor- matorn Pestalozzis sträfvanden. Sedan man sålunda äfven i vårt land småningom blifvit förtrogen med tanken på verkliga bildningsskolor för allmogen och hela folket, fick man här lära sig känna de s. k. vexelundervisningsskolorna (inrättade i Åbo och Helsingfors samt äfven på några andra ställen), vanligen uppkallade efter sina upphofsmän engelsmännen Bell och Lan- caster, och fick härigenom utsikt till möjligheten att äfven de stora massorna kunde undervisas i skolor. Tidpunkten var gynnsam för mottagande af dessa och likartade nya idéer, emedan andliga rörelser af flere slag på samma tid gingo genom det finska samhället, och därför finner man på 1840-talet i vårt land en redan ganska allmän och stark längtan uttalas efterFolkbildningsväsendet. 5 vuxna och skrifkunniga personer fingo teckna sina namn, var undertecknad af mer än femtedelen af hela befolkningen. Den nu omtalade kyrkliga och hemundervisningen bil-. dar grundvalen för folkundervisningen i nyare mening, d. ä. undervisningen i folkskolorna, till hvilken vi nu skola öfvergå. De stora rörelser på uppfostrings- och undervisnings- väsendets område, som försiggingo i Europa under senare hälften af 1700-talet, nådde ganska sent till Finland. Först mot slutet af nämnda sekel börjar den uppfattning här sparsamt uttalas och spridas, att folkundervisningen borde och kunde omfatta äfven andra ämnen än religionen och hvad som därmed står i sam- band. Genom testamentsförordnande af en enskild man upp- stodo i århundradets början i Tammerforstrakten de efter testator benämnda Ahlmanska skolorna, hvilka hade till ändamål att med- dela undervisning »ej allenast uti innanläsningen och christen- domen samt, då så begäres, i skrifvande och räknande, utan ock uti de angelägnaste stycken af en förståndig landthushåll- ning», och efter 1811 inrättades sådana i nämnda trakt i 627 socknar, inom och mellan hvilka de ambulerade. Dessa skolors betydelse ligger dock icke så mycket däri, att de blefvo ett slags folkskolor, utan mera däri, att en efter dåtida förhållanden ganska liflig diskussion fördes angående bästa sättet att inrätta och ordna dem; under denna diskussion framkommo nämligen för första gången i vårt land uttalanden, som afspegla de nya idéer om uppfostran och undervisning och särskildt om folk- undervisning, till hvilka man i andra europeiska länder redan kommit, hufvudsakligast till följd af den ädle schweiziske refor- matorn Pestalozzis sträfvanden. Sedan man sålunda äfven i vårt land småningom blifvit förtrogen med tanken på verkliga bildningsskolor för allmogen och hela folket, fick man här lära sig känna de s. k. vexelundervisningsskolorna (inrättade i Åbo och Helsingfors samt äfven på några andra ställen), vanligen uppkallade efter sina upphofsmän engelsmännen Bell och Lan- caster, och fick härigenom utsikt till möjligheten att äfven de stora massorna kunde undervisas i skolor. Tidpunkten var gynnsam för mottagande af dessa och likartade nya idéer, emedan andliga rörelser af flere slag på samma tid gingo genom det finska samhället, och därför finner man på 1840-talet i vårt land en redan ganska allmän och stark längtan uttalas efter --- 6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 19. verkliga folkskolor. En ny tid inbröt ock i Finland efter orienta- liska kriget och Alexander II.s uppstigande pä tronen, och i den historiska senatssessionen den 24 mars 1856, hvarvid kejsaren presiderade, tillmötesgick denne den upplysta allmänna meningens i landet önskan, dä han bland de fem stora reformer, till hvilka han härvid gaf uppslag, i midten ställde det upp- draget ät senaten »att afgifva förslag, huruledes organisation af skolor för folkbildningen inom kommunerna pä landet mä un- derlättas». Frän nämnda dag och tillfälle räknar folkskoleväsendet i Finland sin begynnelse. De undersökningar, förhandlingar och förberedande ätgärder, som vidtogos för att pä ett lyckligt sätt lösa den nya och för landet sä genomgripande frägan, upptogo ännu ett helt decennium. Sedan dock grunderna för folkunder- visningens ordnande fastställts genom en kungörelse 1858 samt den man, ät hvilken den nya angelägenhetens ordnande när- mast anförtroddes, förre inspektorn för de finska skolorna i Petersburg, pastor Uno Cygneus, utnämnts till öfverinspektor för folkskolorna i Finland och i Jyväskylä 1863 öppnats ett sammansatt seminarium för bildande af lärare och lärarinnor för folkskolor med finskt undervisningsspräk, utfärdades den 11 maj 1866 den »Förordning angäende organisation af folk- skoleväsendet i storfurstendömet Finland», hvarigenom denna viktiga angelägenhet fick sin framtida gestaltning behörigen fastställd och garanterad. Vid denna tidpunkt funnos pä landet redan ett par tiotal sädana skolor, som kunna räknas till folk- skolorna, men först genom den är 1867 vidtagande och sedan är- ligen fortgäende dimissionen frän seminarierna af pedagogiskt bildade lärare och lärarinnor har folkskolerörelsen i Finland kommit i sin rätta och jämna fära. Med sistnämnda är säsom utgängspunkt skall här för hvart tionde läseär meddelas nägra uppgifter, som utvisa tillväxten i folkskolornas spridning under de tre decennier Finlands folk- skoleväsende hittills har bakom sig. Det bör märkas, att intet slags tväng att inrätta och underhälla folkskolor funnits under denna tid, utan att hela utvecklingen försiggätt pä frivillig- hetens väg. Fast folkskola fanns: läseäret 1877—78 i 213 landskommuner af hela antalet 4666 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 19. verkliga folkskolor. En ny tid inbröt ock i Finland efter orienta- liska kriget och Alexander II.s uppstigande pä tronen, och i den historiska senatssessionen den 24 mars 1856, hvarvid kejsaren presiderade, tillmötesgick denne den upplysta allmänna meningens i landet önskan, dä han bland de fem stora reformer, till hvilka han härvid gaf uppslag, i midten ställde det upp- draget ät senaten »att afgifva förslag, huruledes organisation af skolor för folkbildningen inom kommunerna pä landet mä un- derlättas». Frän nämnda dag och tillfälle räknar folkskoleväsendet i Finland sin begynnelse. De undersökningar, förhandlingar och förberedande ätgärder, som vidtogos för att pä ett lyckligt sätt lösa den nya och för landet sä genomgripande frägan, upptogo ännu ett helt decennium. Sedan dock grunderna för folkunder- visningens ordnande fastställts genom en kungörelse 1858 samt den man, ät hvilken den nya angelägenhetens ordnande när- mast anförtroddes, förre inspektorn för de finska skolorna i Petersburg, pastor Uno Cygneus, utnämnts till öfverinspektor för folkskolorna i Finland och i Jyväskylä 1863 öppnats ett sammansatt seminarium för bildande af lärare och lärarinnor för folkskolor med finskt undervisningsspräk, utfärdades den 11 maj 1866 den »Förordning angäende organisation af folk- skoleväsendet i storfurstendömet Finland», hvarigenom denna viktiga angelägenhet fick sin framtida gestaltning behörigen fastställd och garanterad. Vid denna tidpunkt funnos pä landet redan ett par tiotal sädana skolor, som kunna räknas till folk- skolorna, men först genom den är 1867 vidtagande och sedan är- ligen fortgäende dimissionen frän seminarierna af pedagogiskt bildade lärare och lärarinnor har folkskolerörelsen i Finland kommit i sin rätta och jämna fära. Med sistnämnda är säsom utgängspunkt skall här för hvart tionde läseär meddelas nägra uppgifter, som utvisa tillväxten i folkskolornas spridning under de tre decennier Finlands folk- skoleväsende hittills har bakom sig. Det bör märkas, att intet slags tväng att inrätta och underhälla folkskolor funnits under denna tid, utan att hela utvecklingen försiggätt pä frivillig- hetens väg. Fast folkskola fanns: läseäret 1877—78 i 213 landskommuner af hela antalet 4666 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 19. verkliga folkskolor. En ny tid inbröt ock i Finland efter orienta- liska kriget och Alexander II.s uppstigande pä tronen, och i den historiska senatssessionen den 24 mars 1856, hvarvid kejsaren presiderade, tillmötesgick denne den upplysta allmänna meningens i landet önskan, dä han bland de fem stora reformer, till hvilka han härvid gaf uppslag, i midten ställde det upp- draget ät senaten »att afgifva förslag, huruledes organisation af skolor för folkbildningen inom kommunerna pä landet mä un- derlättas». Frän nämnda dag och tillfälle räknar folkskoleväsendet i Finland sin begynnelse. De undersökningar, förhandlingar och förberedande ätgärder, som vidtogos för att pä ett lyckligt sätt lösa den nya och för landet sä genomgripande frägan, upptogo ännu ett helt decennium. Sedan dock grunderna för folkunder- visningens ordnande fastställts genom en kungörelse 1858 samt den man, ät hvilken den nya angelägenhetens ordnande när- mast anförtroddes, förre inspektorn för de finska skolorna i Petersburg, pastor Uno Cygneus, utnämnts till öfverinspektor för folkskolorna i Finland och i Jyväskylä 1863 öppnats ett sammansatt seminarium för bildande af lärare och lärarinnor för folkskolor med finskt undervisningsspräk, utfärdades den 11 maj 1866 den »Förordning angäende organisation af folk- skoleväsendet i storfurstendömet Finland», hvarigenom denna viktiga angelägenhet fick sin framtida gestaltning behörigen fastställd och garanterad. Vid denna tidpunkt funnos pä landet redan ett par tiotal sädana skolor, som kunna räknas till folk- skolorna, men först genom den är 1867 vidtagande och sedan är- ligen fortgäende dimissionen frän seminarierna af pedagogiskt bildade lärare och lärarinnor har folkskolerörelsen i Finland kommit i sin rätta och jämna fära. Med sistnämnda är säsom utgängspunkt skall här för hvart tionde läseär meddelas nägra uppgifter, som utvisa tillväxten i folkskolornas spridning under de tre decennier Finlands folk- skoleväsende hittills har bakom sig. Det bör märkas, att intet slags tväng att inrätta och underhälla folkskolor funnits under denna tid, utan att hela utvecklingen försiggätt pä frivillig- hetens väg. Fast folkskola fanns: läseäret 1877—78 i 213 landskommuner af hela antalet 466 --- väsendet. 7 läseäret 1887—88 i 383 landskommuner af hela antalet 471 » 1897—98 » 456 » » oo» » 469 Flere än en folkskola fanns: Aopåre mmsR i sKG0 läseäret 1877—78 1 507 6 | af hela antalet kommuner, som » 1887—88 i 51,7 % i a 0 | hade folkskola. » 1897—98 i 67,5 % Läseäret 1877—78 var högsta antalet folkskolor i nägon kommun 6 (i 2 kommuner); 1887-88 åter 8 (i 1 kommun. 7 i 3 kommuner, 6 i 4 kommuner, o. s. v.); 1897—098 slutligen 18 (i 1 kommun, 16 i 3 kommuner, 14 i 2, 0. s. v.). Folkskolornas antal pä landet var: Hela antalet. Goss-skolor. Flick-skolor. Samskolor. 1877—78 >. . . . 357 96 89 172 1887—88 . so oo 755 157 152 446 1897-98 . . . . 1,510 153 151 1,206, hvaraf framgår att samskolornas antal 1877—78 var 48.2%. 1887—88 58,7 % samt 1897—98 79.9% af samtliga folkskolor pä landet. Lärarepersonalen utgjordes: 1877-78 af 211 lärare och 152 lärarinnor = 363 personer 1887—88 » 459 » » 318 » = 777 » 1897—98 » 876 » » 830 D == 1,706 » Härvid äro upptagna blott de lärare och lärarinnor, för hvilka det sedvanliga statsbidraget utgick, numera utgörande 800 mark för lärare och 600 mark för lärarinna med småningom skeende förhöjning inom 20 är med 50%. Sistnämnda läseär voro i folkskolornas pä landet tjänst dessutom anställda 723 personer dels säsom lärare och lärarinnor i handarbeten, dels i annan tillfällig biträdande egenskap. Ät kompetent handarbets- lärarinna utbetalar staten ett lönebidrag af 50, ät handslöjdlärare högst 75 mark i äret, och kommunen lämnar särskildt bidrag. Under senast nämnda läseär voro af hela lärarepersonalen pä landet 1,227 utdimitterade frän seminarium, hvaremot 479 personer icke hade afgängsbetyg frän sädan anstalt. Detta för- hällande tyder pä den för närvarande rädande lärarebristen, som nödgar att tills vidare använda såsom t. f. lärare en mängd icke fullt kompetenta personer.väsendet. 7 läseäret 1887—88 i 383 landskommuner af hela antalet 471 » 1897—98 » 456 » » oo» » 469 Flere än en folkskola fanns: Aopåre mmsR i sKG0 läseäret 1877—78 1 507 6 | af hela antalet kommuner, som » 1887—88 i 51,7 % i a 0 | hade folkskola. » 1897—98 i 67,5 % Läseäret 1877—78 var högsta antalet folkskolor i nägon kommun 6 (i 2 kommuner); 1887-88 åter 8 (i 1 kommun. 7 i 3 kommuner, 6 i 4 kommuner, o. s. v.); 1897—098 slutligen 18 (i 1 kommun, 16 i 3 kommuner, 14 i 2, 0. s. v.). Folkskolornas antal pä landet var: Hela antalet. Goss-skolor. Flick-skolor. Samskolor. 1877—78 >. . . . 357 96 89 172 1887—88 . so oo 755 157 152 446 1897-98 . . . . 1,510 153 151 1,206, hvaraf framgår att samskolornas antal 1877—78 var 48.2%. 1887—88 58,7 % samt 1897—98 79.9% af samtliga folkskolor pä landet. Lärarepersonalen utgjordes: 1877-78 af 211 lärare och 152 lärarinnor = 363 personer 1887—88 » 459 » » 318 » = 777 » 1897—98 » 876 » » 830 D == 1,706 » Härvid äro upptagna blott de lärare och lärarinnor, för hvilka det sedvanliga statsbidraget utgick, numera utgörande 800 mark för lärare och 600 mark för lärarinna med småningom skeende förhöjning inom 20 är med 50%. Sistnämnda läseär voro i folkskolornas pä landet tjänst dessutom anställda 723 personer dels säsom lärare och lärarinnor i handarbeten, dels i annan tillfällig biträdande egenskap. Ät kompetent handarbets- lärarinna utbetalar staten ett lönebidrag af 50, ät handslöjdlärare högst 75 mark i äret, och kommunen lämnar särskildt bidrag. Under senast nämnda läseär voro af hela lärarepersonalen pä landet 1,227 utdimitterade frän seminarium, hvaremot 479 personer icke hade afgängsbetyg frän sädan anstalt. Detta för- hällande tyder pä den för närvarande rädande lärarebristen, som nödgar att tills vidare använda såsom t. f. lärare en mängd icke fullt kompetenta personer.väsendet. 7 läseäret 1887—88 i 383 landskommuner af hela antalet 471 » 1897—98 » 456 » » oo» » 469 Flere än en folkskola fanns: Aopåre mmsR i sKG0 läseäret 1877—78 1 507 6 | af hela antalet kommuner, som » 1887—88 i 51,7 % i a 0 | hade folkskola. » 1897—98 i 67,5 % Läseäret 1877—78 var högsta antalet folkskolor i nägon kommun 6 (i 2 kommuner); 1887-88 åter 8 (i 1 kommun. 7 i 3 kommuner, 6 i 4 kommuner, o. s. v.); 1897—098 slutligen 18 (i 1 kommun, 16 i 3 kommuner, 14 i 2, 0. s. v.). Folkskolornas antal pä landet var: Hela antalet. Goss-skolor. Flick-skolor. Samskolor. 1877—78 >. . . . 357 96 89 172 1887—88 . so oo 755 157 152 446 1897-98 . . . . 1,510 153 151 1,206, hvaraf framgår att samskolornas antal 1877—78 var 48.2%. 1887—88 58,7 % samt 1897—98 79.9% af samtliga folkskolor pä landet. Lärarepersonalen utgjordes: 1877-78 af 211 lärare och 152 lärarinnor = 363 personer 1887—88 » 459 » » 318 » = 777 » 1897—98 » 876 » » 830 D == 1,706 » Härvid äro upptagna blott de lärare och lärarinnor, för hvilka det sedvanliga statsbidraget utgick, numera utgörande 800 mark för lärare och 600 mark för lärarinna med småningom skeende förhöjning inom 20 är med 50%. Sistnämnda läseär voro i folkskolornas pä landet tjänst dessutom anställda 723 personer dels säsom lärare och lärarinnor i handarbeten, dels i annan tillfällig biträdande egenskap. Ät kompetent handarbets- lärarinna utbetalar staten ett lönebidrag af 50, ät handslöjdlärare högst 75 mark i äret, och kommunen lämnar särskildt bidrag. Under senast nämnda läseär voro af hela lärarepersonalen pä landet 1,227 utdimitterade frän seminarium, hvaremot 479 personer icke hade afgängsbetyg frän sädan anstalt. Detta för- hällande tyder pä den för närvarande rädande lärarebristen, som nödgar att tills vidare använda såsom t. f. lärare en mängd icke fullt kompetenta personer. --- 8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 19. Elevantalet utgjordes: 1877—78 af 7,824 gossar 5,623 flickor, summa 13,447 1887—88 » 16,414 =» = 11,932 » » 28,346 1897—98 » 37730 =» 309.924 » » = 68,654. I medeltal kom 1877—78 pä hvarje skola 38 elever, 1887—88 likaså, men 1897—098 pä hvarje skola 45, och pä hvarje lärare och lärarinna 40 elever. För bildande af lärare och lärarinnor för folkskolorna ha, utom det i Jyväskylä, å följande orter och tider öppnats semi- narier, hvilka likasom det förenämnda alla hafva fyraärig kurs och med hvilka normal- eller öfningsskolor äro förenade: i Ekenäs 1871 för svenska lärarinnor, i Nykarleby 1873 för svenska lärare, i Sordavala 1880 ett sammansatt seminarium för finska lärare och lärarinnor, i Raumo 1896 för finska lärare samt i Brahe- stad 1896 för finska lärarinnor. Hösten 1899 öppnas ytterligare i Heinola ett seminarium för finska lärarinnor och hösten 1900, å ännu ej definitivt bestämd ort i norra delen af landet, ett seminarium för finska lärare. De fyra förstnämnda seminarierna äro förbundna med internat. De båda sammansatta seminarierna, landets största, äro organiserade med skild afdelning för man- liga och kvinnliga elever. Hela elevantalet vid seminarierna bestod läseåret 1897—98 af 407 manliga och 471 kvinnliga, eller inalles 878 elever. I normalskolorna undervisades samtidigt 879 barn. Senaste år inträdde Finlands folkskoleväsende i ett nytt skede. Genom en förordning af den 24 maj 1898 har nämligen faststälts att inom tre år härefter samtliga landskommuner böra hafva indelat sitt område i sådana distrikt att, sävidt möjligt, alla barn kunna besöka folkskola, utan att i regel hafva längre väg än högst 5 kilometer till skolan. Så snart distriktsindel- ningen är genomförd, kan hvarje distrikt fordra, att folkskola i detsamma af kommunen inrättas, såvida de i folkskoleåldern (9—16 år) varande barnens antal uppgår till 30. Detta är den första och, som synes, ganska lindriga formen för folkskoletvång i Finland. På något allmänt /ärotväng, — eller förpliktelse för alla i skolåldern varande barn att genomgå fullständig folkskole- kurs, — kan däremot ännu ej tänkas. För Finlands städer, om hvilkas folkskoleväsende här alls icke varit fråga, innehåller redan folkskoleförordningen af 18668 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 19. Elevantalet utgjordes: 1877—78 af 7,824 gossar 5,623 flickor, summa 13,447 1887—88 » 16,414 =» = 11,932 » » 28,346 1897—98 » 37730 =» 309.924 » » = 68,654. I medeltal kom 1877—78 pä hvarje skola 38 elever, 1887—88 likaså, men 1897—098 pä hvarje skola 45, och pä hvarje lärare och lärarinna 40 elever. För bildande af lärare och lärarinnor för folkskolorna ha, utom det i Jyväskylä, å följande orter och tider öppnats semi- narier, hvilka likasom det förenämnda alla hafva fyraärig kurs och med hvilka normal- eller öfningsskolor äro förenade: i Ekenäs 1871 för svenska lärarinnor, i Nykarleby 1873 för svenska lärare, i Sordavala 1880 ett sammansatt seminarium för finska lärare och lärarinnor, i Raumo 1896 för finska lärare samt i Brahe- stad 1896 för finska lärarinnor. Hösten 1899 öppnas ytterligare i Heinola ett seminarium för finska lärarinnor och hösten 1900, å ännu ej definitivt bestämd ort i norra delen af landet, ett seminarium för finska lärare. De fyra förstnämnda seminarierna äro förbundna med internat. De båda sammansatta seminarierna, landets största, äro organiserade med skild afdelning för man- liga och kvinnliga elever. Hela elevantalet vid seminarierna bestod läseåret 1897—98 af 407 manliga och 471 kvinnliga, eller inalles 878 elever. I normalskolorna undervisades samtidigt 879 barn. Senaste år inträdde Finlands folkskoleväsende i ett nytt skede. Genom en förordning af den 24 maj 1898 har nämligen faststälts att inom tre år härefter samtliga landskommuner böra hafva indelat sitt område i sådana distrikt att, sävidt möjligt, alla barn kunna besöka folkskola, utan att i regel hafva längre väg än högst 5 kilometer till skolan. Så snart distriktsindel- ningen är genomförd, kan hvarje distrikt fordra, att folkskola i detsamma af kommunen inrättas, såvida de i folkskoleåldern (9—16 år) varande barnens antal uppgår till 30. Detta är den första och, som synes, ganska lindriga formen för folkskoletvång i Finland. På något allmänt /ärotväng, — eller förpliktelse för alla i skolåldern varande barn att genomgå fullständig folkskole- kurs, — kan däremot ännu ej tänkas. För Finlands städer, om hvilkas folkskoleväsende här alls icke varit fråga, innehåller redan folkskoleförordningen af 18668 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 19. Elevantalet utgjordes: 1877—78 af 7,824 gossar 5,623 flickor, summa 13,447 1887—88 » 16,414 =» = 11,932 » » 28,346 1897—98 » 37730 =» 309.924 » » = 68,654. I medeltal kom 1877—78 pä hvarje skola 38 elever, 1887—88 likaså, men 1897—098 pä hvarje skola 45, och pä hvarje lärare och lärarinna 40 elever. För bildande af lärare och lärarinnor för folkskolorna ha, utom det i Jyväskylä, å följande orter och tider öppnats semi- narier, hvilka likasom det förenämnda alla hafva fyraärig kurs och med hvilka normal- eller öfningsskolor äro förenade: i Ekenäs 1871 för svenska lärarinnor, i Nykarleby 1873 för svenska lärare, i Sordavala 1880 ett sammansatt seminarium för finska lärare och lärarinnor, i Raumo 1896 för finska lärare samt i Brahe- stad 1896 för finska lärarinnor. Hösten 1899 öppnas ytterligare i Heinola ett seminarium för finska lärarinnor och hösten 1900, å ännu ej definitivt bestämd ort i norra delen af landet, ett seminarium för finska lärare. De fyra förstnämnda seminarierna äro förbundna med internat. De båda sammansatta seminarierna, landets största, äro organiserade med skild afdelning för man- liga och kvinnliga elever. Hela elevantalet vid seminarierna bestod läseåret 1897—98 af 407 manliga och 471 kvinnliga, eller inalles 878 elever. I normalskolorna undervisades samtidigt 879 barn. Senaste år inträdde Finlands folkskoleväsende i ett nytt skede. Genom en förordning af den 24 maj 1898 har nämligen faststälts att inom tre år härefter samtliga landskommuner böra hafva indelat sitt område i sådana distrikt att, sävidt möjligt, alla barn kunna besöka folkskola, utan att i regel hafva längre väg än högst 5 kilometer till skolan. Så snart distriktsindel- ningen är genomförd, kan hvarje distrikt fordra, att folkskola i detsamma af kommunen inrättas, såvida de i folkskoleåldern (9—16 år) varande barnens antal uppgår till 30. Detta är den första och, som synes, ganska lindriga formen för folkskoletvång i Finland. På något allmänt /ärotväng, — eller förpliktelse för alla i skolåldern varande barn att genomgå fullständig folkskole- kurs, — kan däremot ännu ej tänkas. För Finlands städer, om hvilkas folkskoleväsende här alls icke varit fråga, innehåller redan folkskoleförordningen af 1866 --- Folkbildning sväsendet. 9 förpliktelsen att inrätta och underhålla folkskolor i sådan ut- sträckning, att alla de barn, som icke i hemmen eller andra skolor erhålla motsvarande eller mera omfattande bildning, blifva undervisade från och med åttonde till och med fjortonde åldersåret. Den härigenom stadgade ordningen är ock numera något så när genomförd. Läseäret 1897—98 besöktes folk- skolorna i samtliga städer (seminariernas normalskolor inbe- räknade) af 12,516 gossar och 12,871 flickor, inalles 25,387 barn. Lärarepersonalen utgjordes af 213 lärare och s71 lärarinnor, inalles 784 personer. -— Städerna erhålla till sina folkskolors un- derhäll bidrag af staten, motsvarande 25 % af vissa i lagen be- stämda folkskoleutgifter. Utgiftssiaten för hela folkskoleväsendet upptager för inne- varande är (1899) 2,291,840 mark utgäende ur bevillningsmedel, öfver hvilka säledes ständerna hafva bestämningsrätt. Härtill kommer dock i särskilda poster, hufvudsakligast för seminarierna och inspektionen af folkskolorna pä landet, — hvilka i detta afseende för närvarande äro indelade i 16 inspektionsdistrikt med enkom anställda inspektorer, — något öfver 700 tusen mark, som upptagas i allmänna statsförslaget. I rund summa uttryckt utgör sälunda statens bidrag för folkskoleväsendet för närvarande ätminstone 3 miljoner mark ärligen. Kommunernas direkta utgifter för samma ändamäl äro säkerligen nägot större. För omkring ett decennium sedan erhöll Finlands folk- skoleväsende en frivillig tillbyggnad genom inrättandet af f0/k- högskolor efter skandinaviskt, i främsta rummet danskt mönster. Under förra delen af 1890-talet inrättades sådana hvarje år i olika delar af landet under liflig tillslutning från allmogens sida. De underhöllos helt och hållet med frivilliga bidrag. Oaktadt landtdagarna upprepade gånger för sin del anslagit medel till understöd åt folkhögskolorna, har sådant hittills kommit dem till del endast i det fall, att deras program varit ett öfvervägande praktiskt och att de uppträdt som eller varit förenade med s. k. »landtmanna- och husmodersskolor», hvil- ket de flesta folkhögskolor af ekonomiska skäl jämväl iakt- tagit. Fortfarande bekostas dock större delen af deras under-. håll genom frivilliga bidrag af garantitecknare. ÅrsbudgetenFolkbildning sväsendet. 9 förpliktelsen att inrätta och underhålla folkskolor i sådan ut- sträckning, att alla de barn, som icke i hemmen eller andra skolor erhålla motsvarande eller mera omfattande bildning, blifva undervisade från och med åttonde till och med fjortonde åldersåret. Den härigenom stadgade ordningen är ock numera något så när genomförd. Läseäret 1897—98 besöktes folk- skolorna i samtliga städer (seminariernas normalskolor inbe- räknade) af 12,516 gossar och 12,871 flickor, inalles 25,387 barn. Lärarepersonalen utgjordes af 213 lärare och s71 lärarinnor, inalles 784 personer. -— Städerna erhålla till sina folkskolors un- derhäll bidrag af staten, motsvarande 25 % af vissa i lagen be- stämda folkskoleutgifter. Utgiftssiaten för hela folkskoleväsendet upptager för inne- varande är (1899) 2,291,840 mark utgäende ur bevillningsmedel, öfver hvilka säledes ständerna hafva bestämningsrätt. Härtill kommer dock i särskilda poster, hufvudsakligast för seminarierna och inspektionen af folkskolorna pä landet, — hvilka i detta afseende för närvarande äro indelade i 16 inspektionsdistrikt med enkom anställda inspektorer, — något öfver 700 tusen mark, som upptagas i allmänna statsförslaget. I rund summa uttryckt utgör sälunda statens bidrag för folkskoleväsendet för närvarande ätminstone 3 miljoner mark ärligen. Kommunernas direkta utgifter för samma ändamäl äro säkerligen nägot större. För omkring ett decennium sedan erhöll Finlands folk- skoleväsende en frivillig tillbyggnad genom inrättandet af f0/k- högskolor efter skandinaviskt, i främsta rummet danskt mönster. Under förra delen af 1890-talet inrättades sådana hvarje år i olika delar af landet under liflig tillslutning från allmogens sida. De underhöllos helt och hållet med frivilliga bidrag. Oaktadt landtdagarna upprepade gånger för sin del anslagit medel till understöd åt folkhögskolorna, har sådant hittills kommit dem till del endast i det fall, att deras program varit ett öfvervägande praktiskt och att de uppträdt som eller varit förenade med s. k. »landtmanna- och husmodersskolor», hvil- ket de flesta folkhögskolor af ekonomiska skäl jämväl iakt- tagit. Fortfarande bekostas dock större delen af deras under-. håll genom frivilliga bidrag af garantitecknare. ÅrsbudgetenFolkbildning sväsendet. 9 förpliktelsen att inrätta och underhålla folkskolor i sådan ut- sträckning, att alla de barn, som icke i hemmen eller andra skolor erhålla motsvarande eller mera omfattande bildning, blifva undervisade från och med åttonde till och med fjortonde åldersåret. Den härigenom stadgade ordningen är ock numera något så när genomförd. Läseäret 1897—98 besöktes folk- skolorna i samtliga städer (seminariernas normalskolor inbe- räknade) af 12,516 gossar och 12,871 flickor, inalles 25,387 barn. Lärarepersonalen utgjordes af 213 lärare och s71 lärarinnor, inalles 784 personer. -— Städerna erhålla till sina folkskolors un- derhäll bidrag af staten, motsvarande 25 % af vissa i lagen be- stämda folkskoleutgifter. Utgiftssiaten för hela folkskoleväsendet upptager för inne- varande är (1899) 2,291,840 mark utgäende ur bevillningsmedel, öfver hvilka säledes ständerna hafva bestämningsrätt. Härtill kommer dock i särskilda poster, hufvudsakligast för seminarierna och inspektionen af folkskolorna pä landet, — hvilka i detta afseende för närvarande äro indelade i 16 inspektionsdistrikt med enkom anställda inspektorer, — något öfver 700 tusen mark, som upptagas i allmänna statsförslaget. I rund summa uttryckt utgör sälunda statens bidrag för folkskoleväsendet för närvarande ätminstone 3 miljoner mark ärligen. Kommunernas direkta utgifter för samma ändamäl äro säkerligen nägot större. För omkring ett decennium sedan erhöll Finlands folk- skoleväsende en frivillig tillbyggnad genom inrättandet af f0/k- högskolor efter skandinaviskt, i främsta rummet danskt mönster. Under förra delen af 1890-talet inrättades sådana hvarje år i olika delar af landet under liflig tillslutning från allmogens sida. De underhöllos helt och hållet med frivilliga bidrag. Oaktadt landtdagarna upprepade gånger för sin del anslagit medel till understöd åt folkhögskolorna, har sådant hittills kommit dem till del endast i det fall, att deras program varit ett öfvervägande praktiskt och att de uppträdt som eller varit förenade med s. k. »landtmanna- och husmodersskolor», hvil- ket de flesta folkhögskolor af ekonomiska skäl jämväl iakt- tagit. Fortfarande bekostas dock större delen af deras under-. håll genom frivilliga bidrag af garantitecknare. Årsbudgeten --- 10 Allas öfver Finland. Kartbladet 1 1:0 19 för en sådan anstalt uppgår i medeltal till 7,000—8,000 mark. Lärarepersonalen bestär i regel af en föreständare, en lärare och en lärarinna. Samtliga dessa skolor, hvilkas ettäriga kurs vanligen faller under vinterhalfäret, 1 november—1 maj, besökas samtidigt af manliga och kvinnliga elever. Elevantalet har, sä- vidt af de hittills ingängna ofullständiga meddelandena kunnat beräknas, utgjort omkr. 800 ärligen. För närvarande finnas 21 folkhögskolor i landet, sälunda fördelade: i sydvestra Finland: en svensk pä Äland, en svensk i Pargas och en finsk i Hvittis, (hvartill instundande höst kom- mer en finsk i Äbo-trakten); i Nyland: svenska i Borgå, Esbo och Ingä (Vestankvarn, ej upptagen ä kartan), finska i Kymmene och Vihtis: i Österbotten: en svensk i Kronoby, finska i Ilmola, Haapavesi och Liminka, (hvartill i en snar framtid torde komma en svensk i södra Österbotten); i Tavastland: finska i Kan- gasala (ej upptagen pä kartan), Sääksmäki, Lahtis och Laukas; i Savolaks: finska i Maaninka och Jorois; samt i Karelen: finska i Vederlaks, Nykyrka och Kontiolaks. Folkhögskolorna förutsätta folkskolornas verksamliet och ansluta sig, såvidt det gäller det egentliga bondeståndets utbild- ning och höjande, till samma allmänna folkbildningsarbete, som de sistnämnda utföra. G. Lönnbeck. i10 Allas öfver Finland. Kartbladet 1 1:0 19 för en sådan anstalt uppgår i medeltal till 7,000—8,000 mark. Lärarepersonalen bestär i regel af en föreständare, en lärare och en lärarinna. Samtliga dessa skolor, hvilkas ettäriga kurs vanligen faller under vinterhalfäret, 1 november—1 maj, besökas samtidigt af manliga och kvinnliga elever. Elevantalet har, sä- vidt af de hittills ingängna ofullständiga meddelandena kunnat beräknas, utgjort omkr. 800 ärligen. För närvarande finnas 21 folkhögskolor i landet, sälunda fördelade: i sydvestra Finland: en svensk pä Äland, en svensk i Pargas och en finsk i Hvittis, (hvartill instundande höst kom- mer en finsk i Äbo-trakten); i Nyland: svenska i Borgå, Esbo och Ingä (Vestankvarn, ej upptagen ä kartan), finska i Kymmene och Vihtis: i Österbotten: en svensk i Kronoby, finska i Ilmola, Haapavesi och Liminka, (hvartill i en snar framtid torde komma en svensk i södra Österbotten); i Tavastland: finska i Kan- gasala (ej upptagen pä kartan), Sääksmäki, Lahtis och Laukas; i Savolaks: finska i Maaninka och Jorois; samt i Karelen: finska i Vederlaks, Nykyrka och Kontiolaks. Folkhögskolorna förutsätta folkskolornas verksamliet och ansluta sig, såvidt det gäller det egentliga bondeståndets utbild- ning och höjande, till samma allmänna folkbildningsarbete, som de sistnämnda utföra. G. Lönnbeck. i10 Allas öfver Finland. Kartbladet 1 1:0 19 för en sådan anstalt uppgår i medeltal till 7,000—8,000 mark. Lärarepersonalen bestär i regel af en föreständare, en lärare och en lärarinna. Samtliga dessa skolor, hvilkas ettäriga kurs vanligen faller under vinterhalfäret, 1 november—1 maj, besökas samtidigt af manliga och kvinnliga elever. Elevantalet har, sä- vidt af de hittills ingängna ofullständiga meddelandena kunnat beräknas, utgjort omkr. 800 ärligen. För närvarande finnas 21 folkhögskolor i landet, sälunda fördelade: i sydvestra Finland: en svensk pä Äland, en svensk i Pargas och en finsk i Hvittis, (hvartill instundande höst kom- mer en finsk i Äbo-trakten); i Nyland: svenska i Borgå, Esbo och Ingä (Vestankvarn, ej upptagen ä kartan), finska i Kymmene och Vihtis: i Österbotten: en svensk i Kronoby, finska i Ilmola, Haapavesi och Liminka, (hvartill i en snar framtid torde komma en svensk i södra Österbotten); i Tavastland: finska i Kan- gasala (ej upptagen pä kartan), Sääksmäki, Lahtis och Laukas; i Savolaks: finska i Maaninka och Jorois; samt i Karelen: finska i Vederlaks, Nykyrka och Kontiolaks. Folkhögskolorna förutsätta folkskolornas verksamliet och ansluta sig, såvidt det gäller det egentliga bondeståndets utbild- ning och höjande, till samma allmänna folkbildningsarbete, som de sistnämnda utföra. G. Lönnbeck. i --- | ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADEN N:is 20 OCH 21. Landtbruksstatistik. Kartorna å bladen 20 och 21 äro afsedda att belysa skördeförhällandena, tillgången pä hästar och nötkreatur samt exporten af smör frän de olika kommunerna säväl till utlandet som till annan kommun. Materialet, pä grund af hvilket de tvä första slagen af kartor äro utarbetade, har pä anhållan af öfverste Max Alfthan lämnats af Statistiska byrån och omfattar för hvarje kommun uppgift om skörden af korn, hafre, råg och potatis för hvart och ett af åren 1893—1895, samt om antalet hästar och nötkreatur i slutet af år 1895. Materialet till smörexportkartan hänför sig till år 1896. Detsamma är insamladt af Landtbruks- styrelsen genom frågeblanketter, sända till lämplig ansedda per- soner, hvilka lämnat uppgift om huru många kilogram smör exporterats från kommunen till utlandet eller till annan kommun. Vi anse oss böra påpeka, att det under bearbetningen af det af statistiska byrån lämnade materialet ofta nog visat sig, att pri- märuppgifterna, hvilka insamlats af ordförandena i kommunal- nämnderna, äro otillförlitliga och bristfälliga. De upprättade kar- torna kunna därför väl vara behäftade med fel i vissa detaljer, men i allmänna drag böra de anses ge en god bild af de verkliga förhållandena. Önskligt vore, att de personer, som mera ingående komma att studera kartorna, ville till Sällskapet för Finlands geografi insända uppgifter om uppmärksammade felaktigheter. Bearbetningen af materialet till kartorna beträffande skörde- förhållandena samt tillgången på hästar och nötkreatur har verk- ställts så, att för hvarje kommun uträknats medelskörden per år af de olika sädesslagen och potatisen. De så erhållna talen, liksom äfven antalet kreatur under år 1895 samt mängden export- smör för år 1896 hafva sedan fördelats a) på hvarje invånare i| ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADEN N:is 20 OCH 21. Landtbruksstatistik. Kartorna å bladen 20 och 21 äro afsedda att belysa skördeförhällandena, tillgången pä hästar och nötkreatur samt exporten af smör frän de olika kommunerna säväl till utlandet som till annan kommun. Materialet, pä grund af hvilket de tvä första slagen af kartor äro utarbetade, har pä anhållan af öfverste Max Alfthan lämnats af Statistiska byrån och omfattar för hvarje kommun uppgift om skörden af korn, hafre, råg och potatis för hvart och ett af åren 1893—1895, samt om antalet hästar och nötkreatur i slutet af år 1895. Materialet till smörexportkartan hänför sig till år 1896. Detsamma är insamladt af Landtbruks- styrelsen genom frågeblanketter, sända till lämplig ansedda per- soner, hvilka lämnat uppgift om huru många kilogram smör exporterats från kommunen till utlandet eller till annan kommun. Vi anse oss böra påpeka, att det under bearbetningen af det af statistiska byrån lämnade materialet ofta nog visat sig, att pri- märuppgifterna, hvilka insamlats af ordförandena i kommunal- nämnderna, äro otillförlitliga och bristfälliga. De upprättade kar- torna kunna därför väl vara behäftade med fel i vissa detaljer, men i allmänna drag böra de anses ge en god bild af de verkliga förhållandena. Önskligt vore, att de personer, som mera ingående komma att studera kartorna, ville till Sällskapet för Finlands geografi insända uppgifter om uppmärksammade felaktigheter. Bearbetningen af materialet till kartorna beträffande skörde- förhållandena samt tillgången på hästar och nötkreatur har verk- ställts så, att för hvarje kommun uträknats medelskörden per år af de olika sädesslagen och potatisen. De så erhållna talen, liksom äfven antalet kreatur under år 1895 samt mängden export- smör för år 1896 hafva sedan fördelats a) på hvarje invånare i| ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADEN N:is 20 OCH 21. Landtbruksstatistik. Kartorna å bladen 20 och 21 äro afsedda att belysa skördeförhällandena, tillgången pä hästar och nötkreatur samt exporten af smör frän de olika kommunerna säväl till utlandet som till annan kommun. Materialet, pä grund af hvilket de tvä första slagen af kartor äro utarbetade, har pä anhållan af öfverste Max Alfthan lämnats af Statistiska byrån och omfattar för hvarje kommun uppgift om skörden af korn, hafre, råg och potatis för hvart och ett af åren 1893—1895, samt om antalet hästar och nötkreatur i slutet af år 1895. Materialet till smörexportkartan hänför sig till år 1896. Detsamma är insamladt af Landtbruks- styrelsen genom frågeblanketter, sända till lämplig ansedda per- soner, hvilka lämnat uppgift om huru många kilogram smör exporterats från kommunen till utlandet eller till annan kommun. Vi anse oss böra påpeka, att det under bearbetningen af det af statistiska byrån lämnade materialet ofta nog visat sig, att pri- märuppgifterna, hvilka insamlats af ordförandena i kommunal- nämnderna, äro otillförlitliga och bristfälliga. De upprättade kar- torna kunna därför väl vara behäftade med fel i vissa detaljer, men i allmänna drag böra de anses ge en god bild af de verkliga förhållandena. Önskligt vore, att de personer, som mera ingående komma att studera kartorna, ville till Sällskapet för Finlands geografi insända uppgifter om uppmärksammade felaktigheter. Bearbetningen af materialet till kartorna beträffande skörde- förhållandena samt tillgången på hästar och nötkreatur har verk- ställts så, att för hvarje kommun uträknats medelskörden per år af de olika sädesslagen och potatisen. De så erhållna talen, liksom äfven antalet kreatur under år 1895 samt mängden export- smör för år 1896 hafva sedan fördelats a) på hvarje invånare i --- 2 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 20 och 21. landsorten och b) pä km? land af hvarje kommun. Dessutom har räknats, huru mänga procent de i hvarje kommun skördade sädesslagen, korn, hafre och räg, utgöra af totala skörden sädes- slag i samma kommun, häri inberäknade äfven hvetet och bland- säden, hvilken senare fördelats lika pä kornet och hafren. ') Kommunerna hafva därefter pä grund af de vunna talen delats i lämpliga grupper, sä att t. ex. beträffande kvantiteten räg, som skördats pr invänare, i den lägsta gruppen sammanfattats de kommuner, i hvilka skörden uppgätt till 1 hektoliter, i en andra grupp de kommuner, i hvilka skörden uppgått från 1 till 1,5 hl o. s. v. Kommunerna i samma grupp hafva pä kartan utmärkts med samma färgstyrka, hvarvid dock skalan, i hvilken kartorna framställts, betingat, att nägra kommuner fätt flytta till närmast högre eller lägre kategori. Färgtonernas betydelse är angifven till venster upptill pä hvarje karta. De mörkare fär- gerna beteckna en rikligare, de ljusare åter en mindre skörd eller tillgång pr person eller km? Kartorna gifva sålunda en äskädlig bild af de förhållanden de äro afsedda att belysa. En närmare förklaring af kartorna torde dock hafva sitt in- tresse och skola vi i det efterföljande tillsammans behandla de tre kartor, som ha afseende'pä samma sädesslag, korn, hafre eller råg. Kornet. (Kartorna V, VII och X). Kartan X, å hvilken framställts, huru många procent den i en kommun skördade kvantiteten korn utgör af hela sädes- skörden i samma kommun, visar tydligt att odlingen af korn tilltar i betydelse mot norden. Medan i sydligaste Finland skör- den af detta sädesslag icke ens uppgår till 10 % af hela spann- mälsskörden, utgör den i norra Österbotten mer än hälften, i Lappmarken t. o. m. mer än 70% däraf. I den allra nord- ligaste delen af Lappmarken, Utsjoki, skördas alls ingen spann- mål, och detsamma är äfven fallet med den nordliga delen af den kil af landet, som i nordvest skjuter in mellan Sverige och Norge. Pä kartan framträder denna okultiverade del af Muonio- niska dock säsom sädesproducerande, emedan kommunerna icke vidare uppdelats. Stegringen frän söder mot norr sker ganska 1) Kartorna III, IX, X och XIII äro upprättade af prof. Fredr. Elfving.2 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 20 och 21. landsorten och b) pä km? land af hvarje kommun. Dessutom har räknats, huru mänga procent de i hvarje kommun skördade sädesslagen, korn, hafre och räg, utgöra af totala skörden sädes- slag i samma kommun, häri inberäknade äfven hvetet och bland- säden, hvilken senare fördelats lika pä kornet och hafren. ') Kommunerna hafva därefter pä grund af de vunna talen delats i lämpliga grupper, sä att t. ex. beträffande kvantiteten räg, som skördats pr invänare, i den lägsta gruppen sammanfattats de kommuner, i hvilka skörden uppgätt till 1 hektoliter, i en andra grupp de kommuner, i hvilka skörden uppgått från 1 till 1,5 hl o. s. v. Kommunerna i samma grupp hafva pä kartan utmärkts med samma färgstyrka, hvarvid dock skalan, i hvilken kartorna framställts, betingat, att nägra kommuner fätt flytta till närmast högre eller lägre kategori. Färgtonernas betydelse är angifven till venster upptill pä hvarje karta. De mörkare fär- gerna beteckna en rikligare, de ljusare åter en mindre skörd eller tillgång pr person eller km? Kartorna gifva sålunda en äskädlig bild af de förhållanden de äro afsedda att belysa. En närmare förklaring af kartorna torde dock hafva sitt in- tresse och skola vi i det efterföljande tillsammans behandla de tre kartor, som ha afseende'pä samma sädesslag, korn, hafre eller råg. Kornet. (Kartorna V, VII och X). Kartan X, å hvilken framställts, huru många procent den i en kommun skördade kvantiteten korn utgör af hela sädes- skörden i samma kommun, visar tydligt att odlingen af korn tilltar i betydelse mot norden. Medan i sydligaste Finland skör- den af detta sädesslag icke ens uppgår till 10 % af hela spann- mälsskörden, utgör den i norra Österbotten mer än hälften, i Lappmarken t. o. m. mer än 70% däraf. I den allra nord- ligaste delen af Lappmarken, Utsjoki, skördas alls ingen spann- mål, och detsamma är äfven fallet med den nordliga delen af den kil af landet, som i nordvest skjuter in mellan Sverige och Norge. Pä kartan framträder denna okultiverade del af Muonio- niska dock säsom sädesproducerande, emedan kommunerna icke vidare uppdelats. Stegringen frän söder mot norr sker ganska 1) Kartorna III, IX, X och XIII äro upprättade af prof. Fredr. Elfving.2 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 20 och 21. landsorten och b) pä km? land af hvarje kommun. Dessutom har räknats, huru mänga procent de i hvarje kommun skördade sädesslagen, korn, hafre och räg, utgöra af totala skörden sädes- slag i samma kommun, häri inberäknade äfven hvetet och bland- säden, hvilken senare fördelats lika pä kornet och hafren. ') Kommunerna hafva därefter pä grund af de vunna talen delats i lämpliga grupper, sä att t. ex. beträffande kvantiteten räg, som skördats pr invänare, i den lägsta gruppen sammanfattats de kommuner, i hvilka skörden uppgätt till 1 hektoliter, i en andra grupp de kommuner, i hvilka skörden uppgått från 1 till 1,5 hl o. s. v. Kommunerna i samma grupp hafva pä kartan utmärkts med samma färgstyrka, hvarvid dock skalan, i hvilken kartorna framställts, betingat, att nägra kommuner fätt flytta till närmast högre eller lägre kategori. Färgtonernas betydelse är angifven till venster upptill pä hvarje karta. De mörkare fär- gerna beteckna en rikligare, de ljusare åter en mindre skörd eller tillgång pr person eller km? Kartorna gifva sålunda en äskädlig bild af de förhållanden de äro afsedda att belysa. En närmare förklaring af kartorna torde dock hafva sitt in- tresse och skola vi i det efterföljande tillsammans behandla de tre kartor, som ha afseende'pä samma sädesslag, korn, hafre eller råg. Kornet. (Kartorna V, VII och X). Kartan X, å hvilken framställts, huru många procent den i en kommun skördade kvantiteten korn utgör af hela sädes- skörden i samma kommun, visar tydligt att odlingen af korn tilltar i betydelse mot norden. Medan i sydligaste Finland skör- den af detta sädesslag icke ens uppgår till 10 % af hela spann- mälsskörden, utgör den i norra Österbotten mer än hälften, i Lappmarken t. o. m. mer än 70% däraf. I den allra nord- ligaste delen af Lappmarken, Utsjoki, skördas alls ingen spann- mål, och detsamma är äfven fallet med den nordliga delen af den kil af landet, som i nordvest skjuter in mellan Sverige och Norge. Pä kartan framträder denna okultiverade del af Muonio- niska dock säsom sädesproducerande, emedan kommunerna icke vidare uppdelats. Stegringen frän söder mot norr sker ganska 1) Kartorna III, IX, X och XIII äro upprättade af prof. Fredr. Elfving. --- Landtbruksstatistik. 3 jämnt, såsom de mot norr allt mörkare färgerna utvisa. Detta får naturligtvis dock ej förstås så, som om i Lappmarken skulle skördas absolut taget mera korn än i öfriga delar af landet. Af kartan VII framgår att i dessa nordliga nejder kornskörden pr km? är mindre än längre söderut, särskildt betydligt mindre än längs kuststräckan från Kristinestad till Uleåborg. Men be- traktar man kornskörden pr inv., så visar kartan V att den- samma i Lappmarken genomgående är större än i södra delen af landet, och likaså synes att kornskörden pr inv. är större 1 den del af landet, som ligger norr om Vasa breddgrad, än i landet söderut. Det torde ännu kunna påpekas, att de två kartorna V och VII jämförda med hvarandra uppvisa betydligt större skiljaktig- heter än motsvarande kartor för de öfriga sädesslagen (se t. ex. kartorna VI och VIID. I följande tabell hafva vi sammanfattat skördeförhällandena beträffande kornet länsvis. N N Kornskörd 1893—1895. Län Årlig medel- | 9/9 af hel i N i . | Nylands . . 0.0. 67,208 5,3 ; 6,07 0.38 Åbo o. Björneborgs 337,236 12,5 i 14,60 — | 0,94 Tavastehus . . . . 164,923 10,5 i 9,10 | 0,68 Viborgs . . co cc 173,576 11,8 5,55 | 0,51 S:t Michels . . . . 133,308 143 | 7,70 i 0.74 Kuopio < < « « & 331241 ; 30,7 i 9,28 1,17 Vasa «a >oa a i 504,293 | 21,8 | 13,20 1,29 Uleåborgs . . . | 376,810 59,6 | 2,40 | 1,67 Hela landet | 2,088,595 — I 17,4 | 6,80 | 0,95 Af tabellen synes att kornskörden såväl i %o af hela sädes- skörden, som ock pr inv. är större i de tre nordliga länen än i de sydligare. Skörden pr km? är störst i Äbo-Björneborgs och Vasa län. Hafren. (Kartorna VI, VIII och XII. En blick pä kartan XIII visar, att odlingen af hafre företer ett alldeles motsatt förhållande till odlingen af kornet. I södraLandtbruksstatistik. 3 jämnt, såsom de mot norr allt mörkare färgerna utvisa. Detta får naturligtvis dock ej förstås så, som om i Lappmarken skulle skördas absolut taget mera korn än i öfriga delar af landet. Af kartan VII framgår att i dessa nordliga nejder kornskörden pr km? är mindre än längre söderut, särskildt betydligt mindre än längs kuststräckan från Kristinestad till Uleåborg. Men be- traktar man kornskörden pr inv., så visar kartan V att den- samma i Lappmarken genomgående är större än i södra delen af landet, och likaså synes att kornskörden pr inv. är större 1 den del af landet, som ligger norr om Vasa breddgrad, än i landet söderut. Det torde ännu kunna påpekas, att de två kartorna V och VII jämförda med hvarandra uppvisa betydligt större skiljaktig- heter än motsvarande kartor för de öfriga sädesslagen (se t. ex. kartorna VI och VIID. I följande tabell hafva vi sammanfattat skördeförhällandena beträffande kornet länsvis. N N Kornskörd 1893—1895. Län Årlig medel- | 9/9 af hel i N i . | Nylands . . 0.0. 67,208 5,3 ; 6,07 0.38 Åbo o. Björneborgs 337,236 12,5 i 14,60 — | 0,94 Tavastehus . . . . 164,923 10,5 i 9,10 | 0,68 Viborgs . . co cc 173,576 11,8 5,55 | 0,51 S:t Michels . . . . 133,308 143 | 7,70 i 0.74 Kuopio < < « « & 331241 ; 30,7 i 9,28 1,17 Vasa «a >oa a i 504,293 | 21,8 | 13,20 1,29 Uleåborgs . . . | 376,810 59,6 | 2,40 | 1,67 Hela landet | 2,088,595 — I 17,4 | 6,80 | 0,95 Af tabellen synes att kornskörden såväl i %o af hela sädes- skörden, som ock pr inv. är större i de tre nordliga länen än i de sydligare. Skörden pr km? är störst i Äbo-Björneborgs och Vasa län. Hafren. (Kartorna VI, VIII och XII. En blick pä kartan XIII visar, att odlingen af hafre företer ett alldeles motsatt förhållande till odlingen af kornet. I södraLandtbruksstatistik. 3 jämnt, såsom de mot norr allt mörkare färgerna utvisa. Detta får naturligtvis dock ej förstås så, som om i Lappmarken skulle skördas absolut taget mera korn än i öfriga delar af landet. Af kartan VII framgår att i dessa nordliga nejder kornskörden pr km? är mindre än längre söderut, särskildt betydligt mindre än längs kuststräckan från Kristinestad till Uleåborg. Men be- traktar man kornskörden pr inv., så visar kartan V att den- samma i Lappmarken genomgående är större än i södra delen af landet, och likaså synes att kornskörden pr inv. är större 1 den del af landet, som ligger norr om Vasa breddgrad, än i landet söderut. Det torde ännu kunna påpekas, att de två kartorna V och VII jämförda med hvarandra uppvisa betydligt större skiljaktig- heter än motsvarande kartor för de öfriga sädesslagen (se t. ex. kartorna VI och VIID. I följande tabell hafva vi sammanfattat skördeförhällandena beträffande kornet länsvis. N N Kornskörd 1893—1895. Län Årlig medel- | 9/9 af hel i N i . | Nylands . . 0.0. 67,208 5,3 ; 6,07 0.38 Åbo o. Björneborgs 337,236 12,5 i 14,60 — | 0,94 Tavastehus . . . . 164,923 10,5 i 9,10 | 0,68 Viborgs . . co cc 173,576 11,8 5,55 | 0,51 S:t Michels . . . . 133,308 143 | 7,70 i 0.74 Kuopio < < « « & 331241 ; 30,7 i 9,28 1,17 Vasa «a >oa a i 504,293 | 21,8 | 13,20 1,29 Uleåborgs . . . | 376,810 59,6 | 2,40 | 1,67 Hela landet | 2,088,595 — I 17,4 | 6,80 | 0,95 Af tabellen synes att kornskörden såväl i %o af hela sädes- skörden, som ock pr inv. är större i de tre nordliga länen än i de sydligare. Skörden pr km? är störst i Äbo-Björneborgs och Vasa län. Hafren. (Kartorna VI, VIII och XII. En blick pä kartan XIII visar, att odlingen af hafre företer ett alldeles motsatt förhållande till odlingen af kornet. I södra --- 4 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 20 0 och 21. Finland är hafren hufvudsädesslaget, hvars afkastning uppgär till mer än hälften af hela spannmälsskörden, men ju mer mot norr man kommer, desto mer förlorar hafren i betydelse i bredd med rägen och kornet. Ännu i södra Österbotten träffar man högst betydande hafrefält ä de nyligen till odling upptagna vid- sträckta kärrmarkerna, men längre mot norr aftager odlingen, sä att hafreskörden i en stor del af Uleäborgs län icke ens uppgär till 10% af hela spannmälsskörden i länet. Norr om 68” och i östra Lappmarken (Kuolajärvi) skördas alls icke hafre. De tre kartorna beträffande hafreskörden förete i allmänna drag stor likhet med hvarandra, om ock kartan XIII är genom- gående mörkare. I de trakter där hafreskörden pr inv. är större, är den äfven i regeln större pr km?. | Hafreskörd 1893—1895 Län kim sa | oj at meal |. | | årlig medel. | dqceskör' hl pr km2 | Pl PT NV | 01 sskör- pr km! | skörd hl. dens landtbef Nylands. . a = al 742,458 58,8 67,0 4,20 Äbo och Björneborgs < < «1 1,489,064 | 542 i 645 | 4,15 Tavastehus . . ea G 868,092 | 540 | 485 | 3,60 Viborgs i 000] 838.243 | 557 | 2656 | 2,47 S:t Michels . . . . . . .| 0 489411 i 46,3 28,3 2,73 Kuopio < < so so so so oo 293,243 | 274 82 | 1,04 Vasa. . L L] 1024273 | 443 26,7 | 2.61 Uleåborgs . . so n! 55.002 8,8 I 0,35 | 0,24 Hela landet | 5,799,786 47,6 175 | 2,8 Säsom synes, sä är hafreodlingen intensivast i Nylands och Äbo-Björneborgs län, i hvilket senare medeltalen nägot nedtryckas genom de smä kvantiteter, som däraf odlas pä Äland och i nordligaste delen af länet. Likasä framträda de syd- vestliga delarna af Vasa län med hänsyn till hafreodlingen. Det är äfven från dessa sistnämnda trakter och från kommunerna kring Åbo, som hafre hufvudsakligen exporteras från landet. Rågen. (Kartorna II, IV och IX). Af kartan IX synes att man beträffande skörden af råg i förhållande till totala sädesskörden icke kan uppvisa någon lika bestämd regel som för kornet och hafren. Visserligen är råg-4 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 20 0 och 21. Finland är hafren hufvudsädesslaget, hvars afkastning uppgär till mer än hälften af hela spannmälsskörden, men ju mer mot norr man kommer, desto mer förlorar hafren i betydelse i bredd med rägen och kornet. Ännu i södra Österbotten träffar man högst betydande hafrefält ä de nyligen till odling upptagna vid- sträckta kärrmarkerna, men längre mot norr aftager odlingen, sä att hafreskörden i en stor del af Uleäborgs län icke ens uppgär till 10% af hela spannmälsskörden i länet. Norr om 68” och i östra Lappmarken (Kuolajärvi) skördas alls icke hafre. De tre kartorna beträffande hafreskörden förete i allmänna drag stor likhet med hvarandra, om ock kartan XIII är genom- gående mörkare. I de trakter där hafreskörden pr inv. är större, är den äfven i regeln större pr km?. | Hafreskörd 1893—1895 Län kim sa | oj at meal |. | | årlig medel. | dqceskör' hl pr km2 | Pl PT NV | 01 sskör- pr km! | skörd hl. dens landtbef Nylands. . a = al 742,458 58,8 67,0 4,20 Äbo och Björneborgs < < «1 1,489,064 | 542 i 645 | 4,15 Tavastehus . . ea G 868,092 | 540 | 485 | 3,60 Viborgs i 000] 838.243 | 557 | 2656 | 2,47 S:t Michels . . . . . . .| 0 489411 i 46,3 28,3 2,73 Kuopio < < so so so so oo 293,243 | 274 82 | 1,04 Vasa. . L L] 1024273 | 443 26,7 | 2.61 Uleåborgs . . so n! 55.002 8,8 I 0,35 | 0,24 Hela landet | 5,799,786 47,6 175 | 2,8 Säsom synes, sä är hafreodlingen intensivast i Nylands och Äbo-Björneborgs län, i hvilket senare medeltalen nägot nedtryckas genom de smä kvantiteter, som däraf odlas pä Äland och i nordligaste delen af länet. Likasä framträda de syd- vestliga delarna af Vasa län med hänsyn till hafreodlingen. Det är äfven från dessa sistnämnda trakter och från kommunerna kring Åbo, som hafre hufvudsakligen exporteras från landet. Rågen. (Kartorna II, IV och IX). Af kartan IX synes att man beträffande skörden af råg i förhållande till totala sädesskörden icke kan uppvisa någon lika bestämd regel som för kornet och hafren. Visserligen är råg-4 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 20 0 och 21. Finland är hafren hufvudsädesslaget, hvars afkastning uppgär till mer än hälften af hela spannmälsskörden, men ju mer mot norr man kommer, desto mer förlorar hafren i betydelse i bredd med rägen och kornet. Ännu i södra Österbotten träffar man högst betydande hafrefält ä de nyligen till odling upptagna vid- sträckta kärrmarkerna, men längre mot norr aftager odlingen, sä att hafreskörden i en stor del af Uleäborgs län icke ens uppgär till 10% af hela spannmälsskörden i länet. Norr om 68” och i östra Lappmarken (Kuolajärvi) skördas alls icke hafre. De tre kartorna beträffande hafreskörden förete i allmänna drag stor likhet med hvarandra, om ock kartan XIII är genom- gående mörkare. I de trakter där hafreskörden pr inv. är större, är den äfven i regeln större pr km?. | Hafreskörd 1893—1895 Län kim sa | oj at meal |. | | årlig medel. | dqceskör' hl pr km2 | Pl PT NV | 01 sskör- pr km! | skörd hl. dens landtbef Nylands. . a = al 742,458 58,8 67,0 4,20 Äbo och Björneborgs < < «1 1,489,064 | 542 i 645 | 4,15 Tavastehus . . ea G 868,092 | 540 | 485 | 3,60 Viborgs i 000] 838.243 | 557 | 2656 | 2,47 S:t Michels . . . . . . .| 0 489411 i 46,3 28,3 2,73 Kuopio < < so so so so oo 293,243 | 274 82 | 1,04 Vasa. . L L] 1024273 | 443 26,7 | 2.61 Uleåborgs . . so n! 55.002 8,8 I 0,35 | 0,24 Hela landet | 5,799,786 47,6 175 | 2,8 Säsom synes, sä är hafreodlingen intensivast i Nylands och Äbo-Björneborgs län, i hvilket senare medeltalen nägot nedtryckas genom de smä kvantiteter, som däraf odlas pä Äland och i nordligaste delen af länet. Likasä framträda de syd- vestliga delarna af Vasa län med hänsyn till hafreodlingen. Det är äfven från dessa sistnämnda trakter och från kommunerna kring Åbo, som hafre hufvudsakligen exporteras från landet. Rågen. (Kartorna II, IV och IX). Af kartan IX synes att man beträffande skörden af råg i förhållande till totala sädesskörden icke kan uppvisa någon lika bestämd regel som för kornet och hafren. Visserligen är råg- --- Landtbruksstatistik. 5 odlingen mycket obetydlig i Lappmarken, där den knappt sträcker sig norr om 68” — det lilla som i Enare skördas förtjänar ej att nämnas —, men den visar icke ett från denna nordgräns beständigt tilltagande mot söder, såsom man vore frestad antaga. Det enda man kan säga är, att detta sädeslag i de inre delarne af landet jämförelsevis mer odlas än i kusttrakterna. Variationerna i rågskörden pr inv. och pr km? framstå på kartorna II och IV. Skörden pr inv. varierar mindre än skörden af korn och hafre. Rågskörden pr km? är således hufvudsak- ligast beroende af folktätheten, hvarför äfven kartan IV i all- männa drag företer likhet med folktäthetskartan. Rägskörd 1893-1895. Län NSA Oo af hela ; ärkig medel. a] hl pr km teet | "of den i * | I Nylands. . PE 442,342 344 j 398 | 2,30 Åbo och Björneborgs u s a 885.709 322 | 383 : 2,47 Tavastehus . . . PE 570,905 354 | 317 2,37 Viborgs co. e. 485,143 32,4 15,5 1,43 g , S:t Michels < 0.0. 439,236 39,3 25,4 2,45 Kuopio . . K. 469,208 : 41,7 131 1,66 Vasa 00 780713 — 339 203 2,00 Uleåborgs « « » « so s sc 202,173 = 315 1,28 0,89 Hela landet —4,275,429 34,6 12,9 1,9 Rägskörden, uttryckt i % af hela sädesskörden, varierar endast obetydligt för de olika länen, men är dock säsom nämndes nägot större i de tre inre länen än i kustlänen. Nägon nämn- värd kvantitet räg exporteras endast frän sydvestra delen af Vasa län. Förändringar i skördeförhällandena under tidsperioden 1866—1895. De tre ofvannämnda sädesslagens odling beror dels af kli- matet, dels af allmänt ekonomiska och historiska förhällanden. Kornet är det sädesslag, som tidigast odlats och äfven bäst lämpar sig för norra Finlands korta somrar: det ger där säkrare afkastning än både rägen och hafren. Ännu omkring 64? ärLandtbruksstatistik. 5 odlingen mycket obetydlig i Lappmarken, där den knappt sträcker sig norr om 68” — det lilla som i Enare skördas förtjänar ej att nämnas —, men den visar icke ett från denna nordgräns beständigt tilltagande mot söder, såsom man vore frestad antaga. Det enda man kan säga är, att detta sädeslag i de inre delarne af landet jämförelsevis mer odlas än i kusttrakterna. Variationerna i rågskörden pr inv. och pr km? framstå på kartorna II och IV. Skörden pr inv. varierar mindre än skörden af korn och hafre. Rågskörden pr km? är således hufvudsak- ligast beroende af folktätheten, hvarför äfven kartan IV i all- männa drag företer likhet med folktäthetskartan. Rägskörd 1893-1895. Län NSA Oo af hela ; ärkig medel. a] hl pr km teet | "of den i * | I Nylands. . PE 442,342 344 j 398 | 2,30 Åbo och Björneborgs u s a 885.709 322 | 383 : 2,47 Tavastehus . . . PE 570,905 354 | 317 2,37 Viborgs co. e. 485,143 32,4 15,5 1,43 g , S:t Michels < 0.0. 439,236 39,3 25,4 2,45 Kuopio . . K. 469,208 : 41,7 131 1,66 Vasa 00 780713 — 339 203 2,00 Uleåborgs « « » « so s sc 202,173 = 315 1,28 0,89 Hela landet —4,275,429 34,6 12,9 1,9 Rägskörden, uttryckt i % af hela sädesskörden, varierar endast obetydligt för de olika länen, men är dock säsom nämndes nägot större i de tre inre länen än i kustlänen. Nägon nämn- värd kvantitet räg exporteras endast frän sydvestra delen af Vasa län. Förändringar i skördeförhällandena under tidsperioden 1866—1895. De tre ofvannämnda sädesslagens odling beror dels af kli- matet, dels af allmänt ekonomiska och historiska förhällanden. Kornet är det sädesslag, som tidigast odlats och äfven bäst lämpar sig för norra Finlands korta somrar: det ger där säkrare afkastning än både rägen och hafren. Ännu omkring 64? ärLandtbruksstatistik. 5 odlingen mycket obetydlig i Lappmarken, där den knappt sträcker sig norr om 68” — det lilla som i Enare skördas förtjänar ej att nämnas —, men den visar icke ett från denna nordgräns beständigt tilltagande mot söder, såsom man vore frestad antaga. Det enda man kan säga är, att detta sädeslag i de inre delarne af landet jämförelsevis mer odlas än i kusttrakterna. Variationerna i rågskörden pr inv. och pr km? framstå på kartorna II och IV. Skörden pr inv. varierar mindre än skörden af korn och hafre. Rågskörden pr km? är således hufvudsak- ligast beroende af folktätheten, hvarför äfven kartan IV i all- männa drag företer likhet med folktäthetskartan. Rägskörd 1893-1895. Län NSA Oo af hela ; ärkig medel. a] hl pr km teet | "of den i * | I Nylands. . PE 442,342 344 j 398 | 2,30 Åbo och Björneborgs u s a 885.709 322 | 383 : 2,47 Tavastehus . . . PE 570,905 354 | 317 2,37 Viborgs co. e. 485,143 32,4 15,5 1,43 g , S:t Michels < 0.0. 439,236 39,3 25,4 2,45 Kuopio . . K. 469,208 : 41,7 131 1,66 Vasa 00 780713 — 339 203 2,00 Uleåborgs « « » « so s sc 202,173 = 315 1,28 0,89 Hela landet —4,275,429 34,6 12,9 1,9 Rägskörden, uttryckt i % af hela sädesskörden, varierar endast obetydligt för de olika länen, men är dock säsom nämndes nägot större i de tre inre länen än i kustlänen. Nägon nämn- värd kvantitet räg exporteras endast frän sydvestra delen af Vasa län. Förändringar i skördeförhällandena under tidsperioden 1866—1895. De tre ofvannämnda sädesslagens odling beror dels af kli- matet, dels af allmänt ekonomiska och historiska förhällanden. Kornet är det sädesslag, som tidigast odlats och äfven bäst lämpar sig för norra Finlands korta somrar: det ger där säkrare afkastning än både rägen och hafren. Ännu omkring 64? är --- 6 Atlas öfver Finland. Kartbladen nis 20 och 21. kornet det viktigaste sädesslaget, men ju mer mot söder man kommer, desto mer ökas möjligheten för en framgängsrik odling af de bägge andra sädesslagen; i mellersta Finland rivalisera de med hvarandra, i södra delen af landet har hafren öfver- flyglat rägen. Ännu för nägra decennier var rägen det vikti- gaste sädesslaget i landet, men hafren har i och med mejeri- handteringens utveckling och prisets nedgäende trängt den tillbaka. Denna förändring har begynt i kusttrakterna och har därstädes, i synnerhet i södra Finland, hunnit längre än i det inre af landet. Pä Äland odlas likväl ännu företrädesvis räg, hvilket sädesslag här uppgår till 65,7 % af hela sädesskörden, medan hafren uppgår till endast 30,7 %o däraf. För att närmare äskädliggöra, huru hafren smäningom ut- trängt säväl rägen som kornet, hafva vi för tidsperioden 1866 —1895, omfattande 30 är, sammanställt skördeuppgifterna ifrän de olika länen och för hvarje femärsperiod uträknat, huru mänga procent de i hvarje län skördade kvantiteterna räg, hafre och korn utgöra af totala sädesskörden i samma län. Medels de sälunda erhällna procenttalen hafva, enligt vanligt framställ- ningssätt, för hvarje län och för hela landet brutna linier upp- ritats (se fig. 1), hvilka gifva en tydlig bild af förändringarna i skördeförhällandena. Sälunda synes t. ex. af linierna, som gälla Nylands län, att hafreskörden under perioden 1856—1870 uppgick till 37 Yo af hela sädesskörden i länet, men smäningom ökats, sä att den under perioden 1891—1895 steg till circa 56,5 %, medan rägen under samma tidrymd från 52,5% nedgätt till 38%. De två liniernas inbördes läge visar, att under de tre första femärsperio- derna 1866—70, 1871—75, 1876—80 rägen var hufvudsädes- slaget, medan under de tre senare femärsperioderna hafren öfver- flyglat rägen. Äfven kornet häller pä att förlora i betydelse, kurvan sjunker utan afbrott och har nedgätt från 10,5%o till 5,3 %. Betydelsen af linierna torde härmed vara klar för läsaren. Den allmänna karakteren hos linierna för hvarje län och för hela landet är den, att hafrelinien höjer sig, medan de tvä andra linierna sänka sig. Endast i två län, Kuopio och Uleä- borgs, gär linien för hafren helt och hället under dem för rägen och kornet, men i de öfriga länen och i hela landet har hafrelinien höjt sig öfver den ena eller hvardera af de tvä andra linierna. 6 Atlas öfver Finland. Kartbladen nis 20 och 21. kornet det viktigaste sädesslaget, men ju mer mot söder man kommer, desto mer ökas möjligheten för en framgängsrik odling af de bägge andra sädesslagen; i mellersta Finland rivalisera de med hvarandra, i södra delen af landet har hafren öfver- flyglat rägen. Ännu för nägra decennier var rägen det vikti- gaste sädesslaget i landet, men hafren har i och med mejeri- handteringens utveckling och prisets nedgäende trängt den tillbaka. Denna förändring har begynt i kusttrakterna och har därstädes, i synnerhet i södra Finland, hunnit längre än i det inre af landet. Pä Äland odlas likväl ännu företrädesvis räg, hvilket sädesslag här uppgår till 65,7 % af hela sädesskörden, medan hafren uppgår till endast 30,7 %o däraf. För att närmare äskädliggöra, huru hafren smäningom ut- trängt säväl rägen som kornet, hafva vi för tidsperioden 1866 —1895, omfattande 30 är, sammanställt skördeuppgifterna ifrän de olika länen och för hvarje femärsperiod uträknat, huru mänga procent de i hvarje län skördade kvantiteterna räg, hafre och korn utgöra af totala sädesskörden i samma län. Medels de sälunda erhällna procenttalen hafva, enligt vanligt framställ- ningssätt, för hvarje län och för hela landet brutna linier upp- ritats (se fig. 1), hvilka gifva en tydlig bild af förändringarna i skördeförhällandena. Sälunda synes t. ex. af linierna, som gälla Nylands län, att hafreskörden under perioden 1856—1870 uppgick till 37 Yo af hela sädesskörden i länet, men smäningom ökats, sä att den under perioden 1891—1895 steg till circa 56,5 %, medan rägen under samma tidrymd från 52,5% nedgätt till 38%. De två liniernas inbördes läge visar, att under de tre första femärsperio- derna 1866—70, 1871—75, 1876—80 rägen var hufvudsädes- slaget, medan under de tre senare femärsperioderna hafren öfver- flyglat rägen. Äfven kornet häller pä att förlora i betydelse, kurvan sjunker utan afbrott och har nedgätt från 10,5%o till 5,3 %. Betydelsen af linierna torde härmed vara klar för läsaren. Den allmänna karakteren hos linierna för hvarje län och för hela landet är den, att hafrelinien höjer sig, medan de tvä andra linierna sänka sig. Endast i två län, Kuopio och Uleä- borgs, gär linien för hafren helt och hället under dem för rägen och kornet, men i de öfriga länen och i hela landet har hafrelinien höjt sig öfver den ena eller hvardera af de tvä andra linierna. 6 Atlas öfver Finland. Kartbladen nis 20 och 21. kornet det viktigaste sädesslaget, men ju mer mot söder man kommer, desto mer ökas möjligheten för en framgängsrik odling af de bägge andra sädesslagen; i mellersta Finland rivalisera de med hvarandra, i södra delen af landet har hafren öfver- flyglat rägen. Ännu för nägra decennier var rägen det vikti- gaste sädesslaget i landet, men hafren har i och med mejeri- handteringens utveckling och prisets nedgäende trängt den tillbaka. Denna förändring har begynt i kusttrakterna och har därstädes, i synnerhet i södra Finland, hunnit längre än i det inre af landet. Pä Äland odlas likväl ännu företrädesvis räg, hvilket sädesslag här uppgår till 65,7 % af hela sädesskörden, medan hafren uppgår till endast 30,7 %o däraf. För att närmare äskädliggöra, huru hafren smäningom ut- trängt säväl rägen som kornet, hafva vi för tidsperioden 1866 —1895, omfattande 30 är, sammanställt skördeuppgifterna ifrän de olika länen och för hvarje femärsperiod uträknat, huru mänga procent de i hvarje län skördade kvantiteterna räg, hafre och korn utgöra af totala sädesskörden i samma län. Medels de sälunda erhällna procenttalen hafva, enligt vanligt framställ- ningssätt, för hvarje län och för hela landet brutna linier upp- ritats (se fig. 1), hvilka gifva en tydlig bild af förändringarna i skördeförhällandena. Sälunda synes t. ex. af linierna, som gälla Nylands län, att hafreskörden under perioden 1856—1870 uppgick till 37 Yo af hela sädesskörden i länet, men smäningom ökats, sä att den under perioden 1891—1895 steg till circa 56,5 %, medan rägen under samma tidrymd från 52,5% nedgätt till 38%. De två liniernas inbördes läge visar, att under de tre första femärsperio- derna 1866—70, 1871—75, 1876—80 rägen var hufvudsädes- slaget, medan under de tre senare femärsperioderna hafren öfver- flyglat rägen. Äfven kornet häller pä att förlora i betydelse, kurvan sjunker utan afbrott och har nedgätt från 10,5%o till 5,3 %. Betydelsen af linierna torde härmed vara klar för läsaren. Den allmänna karakteren hos linierna för hvarje län och för hela landet är den, att hafrelinien höjer sig, medan de tvä andra linierna sänka sig. Endast i två län, Kuopio och Uleä- borgs, gär linien för hafren helt och hället under dem för rägen och kornet, men i de öfriga länen och i hela landet har hafrelinien höjt sig öfver den ena eller hvardera af de tvä andra linierna. --- Landtbruksstatistik. 7 Tidpunkten, dä hafrelinien skurit räglinien, är nägot olika för de skilda länen; dock synes det, att för de tvä inre länen, Tavastehus och S:t Michels, hafreodlingen ofverskridit rägodlin- gen senare än i länen längs kusterna af landet. I början af den betraktade tidrymden odlades i hela landet sammantaget mest råg (48 %o), därnäst korn (27,7 %) och sedan hafre (24,3 9/0); i slutet af tidrymden intager hafren första rum- met (47 %0), den har öfverflyglat både rägen och kornet, hvilkas procenttal numera sjunkit till 36,4 och 16,1. Det kan förtjäna framhällas, att linierna för Vasa län hafva nära nog samma förlopp som de för hela landet. Linien för hafren skär äfven här de tvä andra linierna och när under den sista femärsperioden nästan samma höjd (45,2 2/0) som den för hela landet (47,2 %0), sä att detta län är att betraktas som ett normallän för hela landet. I Kuopio län är ordningsföljden för de tre sädesslagen densamma vid 30-ärs periodens början som vid dess slut, näm- ligen räg, korn och hafre. Linierna för kornet och hafren hafva dock betydligt närmat sig till hvarandra och af skördeuppgif- terna för är 1896 framgär, att de emellan ären 1895 och 1896 skurit hvarandra (hafren 28,5 %, kornet 27,3 9/0 för 1896). Äfven linierna för rägen och hafren närma sig hvarandra, men det torde sannolikt dock töfva nägra är innan de räkas. I Uleäborgs län gär kornlinien öfver de bäda andra; den, liksom äfven räglinien, sänker sig, medan hafrelinien höjer sig. Vi ätergifva i nedanstäende tabell de tal, pä grund af hvilka linierna uppritats. Skördetal i procent af hela sädesskörden. 1866—1870 | 1871-1875 | 1876—1880 | E Abo och Björi neborgs Tavastehu: Viborgs sol 167, 39,3] 4215] 14; S:t Michels . PYNE | Kuopio vå ila v. 3]48 636,5 14.0]? |18,1]41,7/37,2 21.1 34/30 526,3] Vasa 1,9] 12,0]20,8] 28, zi 024] 40, Uleåborgs ä N E 9]34.0/63;5] 1 Hela landet [18,]: Landtbruksstatistik. 7 Tidpunkten, dä hafrelinien skurit räglinien, är nägot olika för de skilda länen; dock synes det, att för de tvä inre länen, Tavastehus och S:t Michels, hafreodlingen ofverskridit rägodlin- gen senare än i länen längs kusterna af landet. I början af den betraktade tidrymden odlades i hela landet sammantaget mest råg (48 %o), därnäst korn (27,7 %) och sedan hafre (24,3 9/0); i slutet af tidrymden intager hafren första rum- met (47 %0), den har öfverflyglat både rägen och kornet, hvilkas procenttal numera sjunkit till 36,4 och 16,1. Det kan förtjäna framhällas, att linierna för Vasa län hafva nära nog samma förlopp som de för hela landet. Linien för hafren skär äfven här de tvä andra linierna och när under den sista femärsperioden nästan samma höjd (45,2 2/0) som den för hela landet (47,2 %0), sä att detta län är att betraktas som ett normallän för hela landet. I Kuopio län är ordningsföljden för de tre sädesslagen densamma vid 30-ärs periodens början som vid dess slut, näm- ligen räg, korn och hafre. Linierna för kornet och hafren hafva dock betydligt närmat sig till hvarandra och af skördeuppgif- terna för är 1896 framgär, att de emellan ären 1895 och 1896 skurit hvarandra (hafren 28,5 %, kornet 27,3 9/0 för 1896). Äfven linierna för rägen och hafren närma sig hvarandra, men det torde sannolikt dock töfva nägra är innan de räkas. I Uleäborgs län gär kornlinien öfver de bäda andra; den, liksom äfven räglinien, sänker sig, medan hafrelinien höjer sig. Vi ätergifva i nedanstäende tabell de tal, pä grund af hvilka linierna uppritats. Skördetal i procent af hela sädesskörden. 1866—1870 | 1871-1875 | 1876—1880 | E Abo och Björi neborgs Tavastehu: Viborgs sol 167, 39,3] 4215] 14; S:t Michels . PYNE | Kuopio vå ila v. 3]48 636,5 14.0]? |18,1]41,7/37,2 21.1 34/30 526,3] Vasa 1,9] 12,0]20,8] 28, zi 024] 40, Uleåborgs ä N E 9]34.0/63;5] 1 Hela landet [18,]: Landtbruksstatistik. 7 Tidpunkten, dä hafrelinien skurit räglinien, är nägot olika för de skilda länen; dock synes det, att för de tvä inre länen, Tavastehus och S:t Michels, hafreodlingen ofverskridit rägodlin- gen senare än i länen längs kusterna af landet. I början af den betraktade tidrymden odlades i hela landet sammantaget mest råg (48 %o), därnäst korn (27,7 %) och sedan hafre (24,3 9/0); i slutet af tidrymden intager hafren första rum- met (47 %0), den har öfverflyglat både rägen och kornet, hvilkas procenttal numera sjunkit till 36,4 och 16,1. Det kan förtjäna framhällas, att linierna för Vasa län hafva nära nog samma förlopp som de för hela landet. Linien för hafren skär äfven här de tvä andra linierna och när under den sista femärsperioden nästan samma höjd (45,2 2/0) som den för hela landet (47,2 %0), sä att detta län är att betraktas som ett normallän för hela landet. I Kuopio län är ordningsföljden för de tre sädesslagen densamma vid 30-ärs periodens början som vid dess slut, näm- ligen räg, korn och hafre. Linierna för kornet och hafren hafva dock betydligt närmat sig till hvarandra och af skördeuppgif- terna för är 1896 framgär, att de emellan ären 1895 och 1896 skurit hvarandra (hafren 28,5 %, kornet 27,3 9/0 för 1896). Äfven linierna för rägen och hafren närma sig hvarandra, men det torde sannolikt dock töfva nägra är innan de räkas. I Uleäborgs län gär kornlinien öfver de bäda andra; den, liksom äfven räglinien, sänker sig, medan hafrelinien höjer sig. Vi ätergifva i nedanstäende tabell de tal, pä grund af hvilka linierna uppritats. Skördetal i procent af hela sädesskörden. 1866—1870 | 1871-1875 | 1876—1880 | E Abo och Björi neborgs Tavastehu: Viborgs sol 167, 39,3] 4215] 14; S:t Michels . PYNE | Kuopio vå ila v. 3]48 636,5 14.0]? |18,1]41,7/37,2 21.1 34/30 526,3] Vasa 1,9] 12,0]20,8] 28, zi 024] 40, Uleåborgs ä N E 9]34.0/63;5] 1 Hela landet [18,]: --- 8 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 20 och 21. Totala sädesskörden. (Kartorna I och III). Sammanlagda skörden af räg, hafre, korn, hvete och bland- säd pr inv. 1 b. och km? framställes pä kartorna I och III, hvilka, säsom synes, i allmänna drag förete stor likhet med hvarandra. I nedanstäende tabell är skördebeloppet för de olika länen och för hela landet anfördt. | Totalsk ;rd är 1893— 1895 Län årlig medelskörd | | hl pr inv. " Ms | = Bprkmt | landiefolkn. Nylands. . 5 1,285,359 | 116 7,29 Abo och Björneborgs a 2,758,961 | 119 | 7,69 Tavastehus . . s 1,618,465 | 90 6,72 Viborgs . s < <. 1,505,232 | 48 4,44 S:t Michels > . oo oo. 1,115,774 | 64,5 6,2 Kuopio . L. 1,124,807 || 314 3,97 Vasa L. 2,313,265 | 60,3 5,90 Uleåborgs . . < 0.0. 636,256 | 4,04 2,82 Hela landet] — 12,358,119 | 373 | 5,62 Talen i de två sista kolumnerna följas väl åt, stegringarna och sänkningarna ske samtidigt. Främst bland länen framstår Åbo-Björneborgs län med en skörd af 7,69 hl pr inv. och 119 hl pr km?, därnäst följer Nylands län. I det förstnämnda länet varierar skörden i olika trakter så, att kommunerna fördela sig på alla grupperna, me- dan i Nylands län det största antalet kommuner (31 af 38) till- höra grupperna med en skörd af 6—8 och 8-—10 hl pr inv. samt 75—100 och 100—150 hl pr km? (29 kommuner af 38). De öfriga länen följa i ordningen Tavastehus, S:t Michels och Vasa samt därefter med ett större spräng nedät Viborgs, Kuopio och Uleäborgs län. Det torde vara onödigt att ingä pä ett uppräknande af de kommuner, i hvilka skörden varit riklig eller klen. Läsaren kan med tillhjälp af första kartan i kartverket med lätthet finna namnen på kommunerna i de trakter, som i ett eller annat af- seende äro i ögonen fallande. Fördelas skörden med afdrag af utsädet på totala invånare- antalet, så belöper sig på hvarje invånare 4,20 hl af alla sädes- 8 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 20 och 21. Totala sädesskörden. (Kartorna I och III). Sammanlagda skörden af räg, hafre, korn, hvete och bland- säd pr inv. 1 b. och km? framställes pä kartorna I och III, hvilka, säsom synes, i allmänna drag förete stor likhet med hvarandra. I nedanstäende tabell är skördebeloppet för de olika länen och för hela landet anfördt. | Totalsk ;rd är 1893— 1895 Län årlig medelskörd | | hl pr inv. " Ms | = Bprkmt | landiefolkn. Nylands. . 5 1,285,359 | 116 7,29 Abo och Björneborgs a 2,758,961 | 119 | 7,69 Tavastehus . . s 1,618,465 | 90 6,72 Viborgs . s < <. 1,505,232 | 48 4,44 S:t Michels > . oo oo. 1,115,774 | 64,5 6,2 Kuopio . L. 1,124,807 || 314 3,97 Vasa L. 2,313,265 | 60,3 5,90 Uleåborgs . . < 0.0. 636,256 | 4,04 2,82 Hela landet] — 12,358,119 | 373 | 5,62 Talen i de två sista kolumnerna följas väl åt, stegringarna och sänkningarna ske samtidigt. Främst bland länen framstår Åbo-Björneborgs län med en skörd af 7,69 hl pr inv. och 119 hl pr km?, därnäst följer Nylands län. I det förstnämnda länet varierar skörden i olika trakter så, att kommunerna fördela sig på alla grupperna, me- dan i Nylands län det största antalet kommuner (31 af 38) till- höra grupperna med en skörd af 6—8 och 8-—10 hl pr inv. samt 75—100 och 100—150 hl pr km? (29 kommuner af 38). De öfriga länen följa i ordningen Tavastehus, S:t Michels och Vasa samt därefter med ett större spräng nedät Viborgs, Kuopio och Uleäborgs län. Det torde vara onödigt att ingä pä ett uppräknande af de kommuner, i hvilka skörden varit riklig eller klen. Läsaren kan med tillhjälp af första kartan i kartverket med lätthet finna namnen på kommunerna i de trakter, som i ett eller annat af- seende äro i ögonen fallande. Fördelas skörden med afdrag af utsädet på totala invånare- antalet, så belöper sig på hvarje invånare 4,20 hl af alla sädes- 8 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 20 och 21. Totala sädesskörden. (Kartorna I och III). Sammanlagda skörden af räg, hafre, korn, hvete och bland- säd pr inv. 1 b. och km? framställes pä kartorna I och III, hvilka, säsom synes, i allmänna drag förete stor likhet med hvarandra. I nedanstäende tabell är skördebeloppet för de olika länen och för hela landet anfördt. | Totalsk ;rd är 1893— 1895 Län årlig medelskörd | | hl pr inv. " Ms | = Bprkmt | landiefolkn. Nylands. . 5 1,285,359 | 116 7,29 Abo och Björneborgs a 2,758,961 | 119 | 7,69 Tavastehus . . s 1,618,465 | 90 6,72 Viborgs . s < <. 1,505,232 | 48 4,44 S:t Michels > . oo oo. 1,115,774 | 64,5 6,2 Kuopio . L. 1,124,807 || 314 3,97 Vasa L. 2,313,265 | 60,3 5,90 Uleåborgs . . < 0.0. 636,256 | 4,04 2,82 Hela landet] — 12,358,119 | 373 | 5,62 Talen i de två sista kolumnerna följas väl åt, stegringarna och sänkningarna ske samtidigt. Främst bland länen framstår Åbo-Björneborgs län med en skörd af 7,69 hl pr inv. och 119 hl pr km?, därnäst följer Nylands län. I det förstnämnda länet varierar skörden i olika trakter så, att kommunerna fördela sig på alla grupperna, me- dan i Nylands län det största antalet kommuner (31 af 38) till- höra grupperna med en skörd af 6—8 och 8-—10 hl pr inv. samt 75—100 och 100—150 hl pr km? (29 kommuner af 38). De öfriga länen följa i ordningen Tavastehus, S:t Michels och Vasa samt därefter med ett större spräng nedät Viborgs, Kuopio och Uleäborgs län. Det torde vara onödigt att ingä pä ett uppräknande af de kommuner, i hvilka skörden varit riklig eller klen. Läsaren kan med tillhjälp af första kartan i kartverket med lätthet finna namnen på kommunerna i de trakter, som i ett eller annat af- seende äro i ögonen fallande. Fördelas skörden med afdrag af utsädet på totala invånare- antalet, så belöper sig på hvarje invånare 4,20 hl af alla sädes- --- Landtbruksstatistik. 9 slag sammanlagda, hvaraf 1,98 hl hafre, 1,45 hl råg, 0,70 hl korn samt o,o7 hl hvete och blandsäd. Afdrages härifrån o,10 hl, som beräknats åtgå till kreatursföda, brännvinsbränning och export, så återstår till människornas uppehälle c:a 3,5 hl säd per individ, hvilket belopp understiger det vanliga årsbehofvet med ungefär o, hl. Bristen måste således ersättas genom import. Mejerihandteringens inflytande pä sädesodlingen. , För utrönande af det inflytande den år ifrån år tilltagande odlingen af foderväxter möjligen utöfvat på sädesodlingen ha vi för perioden 1866— 1893 beräknat skörden pr inv. landtbefolkning (1. b.) af de tre sädesslagen råg, hafre och korn i hvarje län och för hela landet. Därjämte ha vi uppritat kurvor, hvilka äskädlig- göra förändringarna i skörden utan afdrag af utsädet. De sä er- hällna kurvorna hafva vi enligt sannolikhetskalkylen ersatt genom räta linier. Härigenom ha visserligen de tillfälliga variationerna, beroende af bättre eller sämre skörd, försvunnit, men vi hafva uppnätt fördelen att pä ett enkelt sätt i allmänna drag kunna karakterisera skördebeloppen pr inv. 1. b. under hela tids- perioden (fig. 2). Hvetet och blandsäden hafva utelämnats, enär samman- lagda skörden uppgått till endast 0,7 hl pr inv. I figurerna ha vi enligt ofvan angifna metod äfven framställt en linie, som anger skörden af potatis pr inv. landtbefolkn., hvilken linie senare kommer att behandlas. Linierna äro uppritade för hvarje län och för hela landet. Sammanlagda skörden af räg, hafre och korn pr inv. har äfven framställts genom en linie, den öfversta i alla figurerna. Stiger en linje i riktning ät höger, sä betyder detta, att skörden pr inv. ökats, sjunker den äter ät höger, sä har skörden minskats. Betrakta vi t. ex. linierna, som gälla för Nylands län, sä visa de, att rägskörden nedgätt frän c:a 3,15 hl pr inv. vid tids- periodens början till 2,9 hl vid dess slut, eller säledes minskats med 0,25 hl. Kornet har likaså nedgätt från oj5 hl till oj hl, hvaremot hafren stigit frän 1,5 hl till 4,4 hl eller i det närmaste trefaldigats under 30 är. Sammanlagda skörden har stigit frän 5,1 hl till 7,5, således ökats med 2, hl pr inv. L. b. Landtbruksstatistik. 9 slag sammanlagda, hvaraf 1,98 hl hafre, 1,45 hl råg, 0,70 hl korn samt o,o7 hl hvete och blandsäd. Afdrages härifrån o,10 hl, som beräknats åtgå till kreatursföda, brännvinsbränning och export, så återstår till människornas uppehälle c:a 3,5 hl säd per individ, hvilket belopp understiger det vanliga årsbehofvet med ungefär o, hl. Bristen måste således ersättas genom import. Mejerihandteringens inflytande pä sädesodlingen. , För utrönande af det inflytande den år ifrån år tilltagande odlingen af foderväxter möjligen utöfvat på sädesodlingen ha vi för perioden 1866— 1893 beräknat skörden pr inv. landtbefolkning (1. b.) af de tre sädesslagen råg, hafre och korn i hvarje län och för hela landet. Därjämte ha vi uppritat kurvor, hvilka äskädlig- göra förändringarna i skörden utan afdrag af utsädet. De sä er- hällna kurvorna hafva vi enligt sannolikhetskalkylen ersatt genom räta linier. Härigenom ha visserligen de tillfälliga variationerna, beroende af bättre eller sämre skörd, försvunnit, men vi hafva uppnätt fördelen att pä ett enkelt sätt i allmänna drag kunna karakterisera skördebeloppen pr inv. 1. b. under hela tids- perioden (fig. 2). Hvetet och blandsäden hafva utelämnats, enär samman- lagda skörden uppgått till endast 0,7 hl pr inv. I figurerna ha vi enligt ofvan angifna metod äfven framställt en linie, som anger skörden af potatis pr inv. landtbefolkn., hvilken linie senare kommer att behandlas. Linierna äro uppritade för hvarje län och för hela landet. Sammanlagda skörden af räg, hafre och korn pr inv. har äfven framställts genom en linie, den öfversta i alla figurerna. Stiger en linje i riktning ät höger, sä betyder detta, att skörden pr inv. ökats, sjunker den äter ät höger, sä har skörden minskats. Betrakta vi t. ex. linierna, som gälla för Nylands län, sä visa de, att rägskörden nedgätt frän c:a 3,15 hl pr inv. vid tids- periodens början till 2,9 hl vid dess slut, eller säledes minskats med 0,25 hl. Kornet har likaså nedgätt från oj5 hl till oj hl, hvaremot hafren stigit frän 1,5 hl till 4,4 hl eller i det närmaste trefaldigats under 30 är. Sammanlagda skörden har stigit frän 5,1 hl till 7,5, således ökats med 2, hl pr inv. L. b. Landtbruksstatistik. 9 slag sammanlagda, hvaraf 1,98 hl hafre, 1,45 hl råg, 0,70 hl korn samt o,o7 hl hvete och blandsäd. Afdrages härifrån o,10 hl, som beräknats åtgå till kreatursföda, brännvinsbränning och export, så återstår till människornas uppehälle c:a 3,5 hl säd per individ, hvilket belopp understiger det vanliga årsbehofvet med ungefär o, hl. Bristen måste således ersättas genom import. Mejerihandteringens inflytande pä sädesodlingen. , För utrönande af det inflytande den år ifrån år tilltagande odlingen af foderväxter möjligen utöfvat på sädesodlingen ha vi för perioden 1866— 1893 beräknat skörden pr inv. landtbefolkning (1. b.) af de tre sädesslagen råg, hafre och korn i hvarje län och för hela landet. Därjämte ha vi uppritat kurvor, hvilka äskädlig- göra förändringarna i skörden utan afdrag af utsädet. De sä er- hällna kurvorna hafva vi enligt sannolikhetskalkylen ersatt genom räta linier. Härigenom ha visserligen de tillfälliga variationerna, beroende af bättre eller sämre skörd, försvunnit, men vi hafva uppnätt fördelen att pä ett enkelt sätt i allmänna drag kunna karakterisera skördebeloppen pr inv. 1. b. under hela tids- perioden (fig. 2). Hvetet och blandsäden hafva utelämnats, enär samman- lagda skörden uppgått till endast 0,7 hl pr inv. I figurerna ha vi enligt ofvan angifna metod äfven framställt en linie, som anger skörden af potatis pr inv. landtbefolkn., hvilken linie senare kommer att behandlas. Linierna äro uppritade för hvarje län och för hela landet. Sammanlagda skörden af räg, hafre och korn pr inv. har äfven framställts genom en linie, den öfversta i alla figurerna. Stiger en linje i riktning ät höger, sä betyder detta, att skörden pr inv. ökats, sjunker den äter ät höger, sä har skörden minskats. Betrakta vi t. ex. linierna, som gälla för Nylands län, sä visa de, att rägskörden nedgätt frän c:a 3,15 hl pr inv. vid tids- periodens början till 2,9 hl vid dess slut, eller säledes minskats med 0,25 hl. Kornet har likaså nedgätt från oj5 hl till oj hl, hvaremot hafren stigit frän 1,5 hl till 4,4 hl eller i det närmaste trefaldigats under 30 är. Sammanlagda skörden har stigit frän 5,1 hl till 7,5, således ökats med 2, hl pr inv. L. b. --- 10 Atlas öfver Finland. Kartbladen niis 20 och 21. För att yttermera underlätta en jämförelse mellan skörde- . förhållandena i de olika länen, intaga vi i en tabell tal, som ut- visa med hvilka belopp skörden pr inv. 1. b. ökats (+) eller minskats (—) under 30-ärs perioden. Skördens tillväxt (+) eller minskning (--) under perioden 1866—1895 uttryckt i hl pr inv. an I I | Lää Korn, Räg: | Hafre, = Tott i Potatis, | | | Nylands. . . | — 0,5 | — 0,5 | + 2,85 | + 2,85 + 0,40 Äbo o. Björneborgs N — 0,10 | +006 | + 2, 165 + 2,50 + 0,7 75 Tavastehus . . «| — 0,85 + 0,15 | +2; 175 + 2,80 + 0,85 Viborgs. . . < < -) —015 | —0,06 | +185 + 1,10 + 1,40 S:t Michels 5 m s = 0,0 | 0,10 | 1,% 1,20 + 1,90 Kuopio . < <. < | — 050 | — 0,60 + 0,60 60 +; — 0,50 + 0,65 Vasa L. 0,70 0,85 + 2,0 | 1,30 0,60 Uleåborgs . . so cc 0,90 | 0,45 | + 0 100; 1,25 0,00 Hela landet | — 05 | —06 > 415 | 4120 — 40% Potatistillväxten för Äbo-Björneborgs, T:hus och Viborgs län gäller för perioden 1878—1895. Linierna visa att skörden af korn nedgätt i alla länen och således äfven i hela landet. Det största nedåtgående, från 2,4 hl till 1,6 hl, finna vi i Uleäborgs län, i hvilket kornskörden pr inv. är störst, därnäst följa Vasa, Kuopio, S:t Michel o. s. v. I hela landet har kornskörden nedgätt med o,35 hl pr inv. 1. b. Räglinien höjer sig obetydligt i Tavastehus och Äbo- Björneborgs län, visar i det förra länet en ökning af 0,15 hl pr inv., i de öfriga länen och i hela landet sjunker linien. Största sänkningen 0,60 hl finna vii Kuopio län, därnäst i Uleåborgs län 0,45 hl, Vasa län 0,35 hl o. s. v. I hela landet har rägskörden pr inv. 1. b. nedgätt med endast o,5 hl. Hafrelinien höjer sig i alla länen, starkast i Nylands, Ta- vastehus, Äbo-Björneborgs och Vasa län. I hela landet har hafreskörden stigit från o,so hl till 2,55 hl eller ökats med 1,75 hl pr inv. 1. b. Sammanlagda skörden har i sex af länen ökats betydligt, men nedgätt:i två län, Uleåborgs 1,25 hl, och Kuopio län 0,50 hl. I Nylands, Tavastehus och Äbo-Björneborgs län är tillväxten10 Atlas öfver Finland. Kartbladen niis 20 och 21. För att yttermera underlätta en jämförelse mellan skörde- . förhållandena i de olika länen, intaga vi i en tabell tal, som ut- visa med hvilka belopp skörden pr inv. 1. b. ökats (+) eller minskats (—) under 30-ärs perioden. Skördens tillväxt (+) eller minskning (--) under perioden 1866—1895 uttryckt i hl pr inv. an I I | Lää Korn, Räg: | Hafre, = Tott i Potatis, | | | Nylands. . . | — 0,5 | — 0,5 | + 2,85 | + 2,85 + 0,40 Äbo o. Björneborgs N — 0,10 | +006 | + 2, 165 + 2,50 + 0,7 75 Tavastehus . . «| — 0,85 + 0,15 | +2; 175 + 2,80 + 0,85 Viborgs. . . < < -) —015 | —0,06 | +185 + 1,10 + 1,40 S:t Michels 5 m s = 0,0 | 0,10 | 1,% 1,20 + 1,90 Kuopio . < <. < | — 050 | — 0,60 + 0,60 60 +; — 0,50 + 0,65 Vasa L. 0,70 0,85 + 2,0 | 1,30 0,60 Uleåborgs . . so cc 0,90 | 0,45 | + 0 100; 1,25 0,00 Hela landet | — 05 | —06 > 415 | 4120 — 40% Potatistillväxten för Äbo-Björneborgs, T:hus och Viborgs län gäller för perioden 1878—1895. Linierna visa att skörden af korn nedgätt i alla länen och således äfven i hela landet. Det största nedåtgående, från 2,4 hl till 1,6 hl, finna vi i Uleäborgs län, i hvilket kornskörden pr inv. är störst, därnäst följa Vasa, Kuopio, S:t Michel o. s. v. I hela landet har kornskörden nedgätt med o,35 hl pr inv. 1. b. Räglinien höjer sig obetydligt i Tavastehus och Äbo- Björneborgs län, visar i det förra länet en ökning af 0,15 hl pr inv., i de öfriga länen och i hela landet sjunker linien. Största sänkningen 0,60 hl finna vii Kuopio län, därnäst i Uleåborgs län 0,45 hl, Vasa län 0,35 hl o. s. v. I hela landet har rägskörden pr inv. 1. b. nedgätt med endast o,5 hl. Hafrelinien höjer sig i alla länen, starkast i Nylands, Ta- vastehus, Äbo-Björneborgs och Vasa län. I hela landet har hafreskörden stigit från o,so hl till 2,55 hl eller ökats med 1,75 hl pr inv. 1. b. Sammanlagda skörden har i sex af länen ökats betydligt, men nedgätt:i två län, Uleåborgs 1,25 hl, och Kuopio län 0,50 hl. I Nylands, Tavastehus och Äbo-Björneborgs län är tillväxten10 Atlas öfver Finland. Kartbladen niis 20 och 21. För att yttermera underlätta en jämförelse mellan skörde- . förhållandena i de olika länen, intaga vi i en tabell tal, som ut- visa med hvilka belopp skörden pr inv. 1. b. ökats (+) eller minskats (—) under 30-ärs perioden. Skördens tillväxt (+) eller minskning (--) under perioden 1866—1895 uttryckt i hl pr inv. an I I | Lää Korn, Räg: | Hafre, = Tott i Potatis, | | | Nylands. . . | — 0,5 | — 0,5 | + 2,85 | + 2,85 + 0,40 Äbo o. Björneborgs N — 0,10 | +006 | + 2, 165 + 2,50 + 0,7 75 Tavastehus . . «| — 0,85 + 0,15 | +2; 175 + 2,80 + 0,85 Viborgs. . . < < -) —015 | —0,06 | +185 + 1,10 + 1,40 S:t Michels 5 m s = 0,0 | 0,10 | 1,% 1,20 + 1,90 Kuopio . < <. < | — 050 | — 0,60 + 0,60 60 +; — 0,50 + 0,65 Vasa L. 0,70 0,85 + 2,0 | 1,30 0,60 Uleåborgs . . so cc 0,90 | 0,45 | + 0 100; 1,25 0,00 Hela landet | — 05 | —06 > 415 | 4120 — 40% Potatistillväxten för Äbo-Björneborgs, T:hus och Viborgs län gäller för perioden 1878—1895. Linierna visa att skörden af korn nedgätt i alla länen och således äfven i hela landet. Det största nedåtgående, från 2,4 hl till 1,6 hl, finna vi i Uleäborgs län, i hvilket kornskörden pr inv. är störst, därnäst följa Vasa, Kuopio, S:t Michel o. s. v. I hela landet har kornskörden nedgätt med o,35 hl pr inv. 1. b. Räglinien höjer sig obetydligt i Tavastehus och Äbo- Björneborgs län, visar i det förra länet en ökning af 0,15 hl pr inv., i de öfriga länen och i hela landet sjunker linien. Största sänkningen 0,60 hl finna vii Kuopio län, därnäst i Uleåborgs län 0,45 hl, Vasa län 0,35 hl o. s. v. I hela landet har rägskörden pr inv. 1. b. nedgätt med endast o,5 hl. Hafrelinien höjer sig i alla länen, starkast i Nylands, Ta- vastehus, Äbo-Björneborgs och Vasa län. I hela landet har hafreskörden stigit från o,so hl till 2,55 hl eller ökats med 1,75 hl pr inv. 1. b. Sammanlagda skörden har i sex af länen ökats betydligt, men nedgätt:i två län, Uleåborgs 1,25 hl, och Kuopio län 0,50 hl. I Nylands, Tavastehus och Äbo-Björneborgs län är tillväxten --- Landtbruksstatistik. II nära dubbelt större än i något af de öfriga länen. I hela landet har skörden ökats med 1,. hl pr inv. 1. b. Undersökningen har alltsä ledt till det glädjande resultatet, att skörden pr inv. långt ifrån att nedgä i och med den till- tagande odlingen af foderväxter, tvärtom ansenligt ökats. Orsakerna till uppåtgåendet äro att sökas i att arealen åker pr inv. ökats samt i ett rationellare sätt att bebruka jorden. Uppgifterna öfver arealen åker, som visserligen anses vara osäkra, gifva vid handen att år 1880 i landet funnos 0,413 ha bebrukad åker pr inv. 1. b. ” 1885 1 ” ” 0,457 ” ” ” ” ” ” ” 1890 1 ” ” 0,453 ” ” ” ” ” ” Arealen äker har säledes ökats hastigare än invänareantalet. Sannolika tillökningen utgör 0,01 ha pr inv. under 10 är eller 0,03 ha under 30 är. Dä medelafkastningen pr ha stiger till circa 10 hl, sä har skörden, i följd af den ökade arealen be- brukad åker, under 30-ärs perioden stigit med endast o, hl pr inv. Antagligt är således, att det starka uppätgäendet af skör- den till öfvervägande del är att tillskrifvas rationellare jord- bruksmetoder och förbättrad skötsel af jorden. Pä grund af de uppgifter angäende afkastningen, som ingä i de af Statistiska byrån publicerade öfversikterna af Finlands ekonomiska tillständ, skola vi söka utröna, huruvida medel- afkastningen verkligen tilltagit. I sädant syfte hafva vi uppritat kurvor, som äskädliggöra variationerna i medelafkastningen och öfvertygat oss om att dessa kurvor, liksom vid den föregäende undersökningen, lämp- ligen kunna ersättas genom räta linier. Dessa linier hafva (se fig. 3) uppritats för alla länen och för hela landet för hvart och ett af de tre sädesslagen räg, hafre och korn. Den i figuren införda punkterade linien anger medeltalet af af- kastningen af de tre sädesslagen. Äfven för potatisen har en linie uppritats. Figurerna kompletteras genom nedanstäende tabell, i hvil- ken införts ökningen (+) eller minskningen (—)i medelafkast- ningen under hela 30-ärs perioden. Landtbruksstatistik. II nära dubbelt större än i något af de öfriga länen. I hela landet har skörden ökats med 1,. hl pr inv. 1. b. Undersökningen har alltsä ledt till det glädjande resultatet, att skörden pr inv. långt ifrån att nedgä i och med den till- tagande odlingen af foderväxter, tvärtom ansenligt ökats. Orsakerna till uppåtgåendet äro att sökas i att arealen åker pr inv. ökats samt i ett rationellare sätt att bebruka jorden. Uppgifterna öfver arealen åker, som visserligen anses vara osäkra, gifva vid handen att år 1880 i landet funnos 0,413 ha bebrukad åker pr inv. 1. b. ” 1885 1 ” ” 0,457 ” ” ” ” ” ” ” 1890 1 ” ” 0,453 ” ” ” ” ” ” Arealen äker har säledes ökats hastigare än invänareantalet. Sannolika tillökningen utgör 0,01 ha pr inv. under 10 är eller 0,03 ha under 30 är. Dä medelafkastningen pr ha stiger till circa 10 hl, sä har skörden, i följd af den ökade arealen be- brukad åker, under 30-ärs perioden stigit med endast o, hl pr inv. Antagligt är således, att det starka uppätgäendet af skör- den till öfvervägande del är att tillskrifvas rationellare jord- bruksmetoder och förbättrad skötsel af jorden. Pä grund af de uppgifter angäende afkastningen, som ingä i de af Statistiska byrån publicerade öfversikterna af Finlands ekonomiska tillständ, skola vi söka utröna, huruvida medel- afkastningen verkligen tilltagit. I sädant syfte hafva vi uppritat kurvor, som äskädliggöra variationerna i medelafkastningen och öfvertygat oss om att dessa kurvor, liksom vid den föregäende undersökningen, lämp- ligen kunna ersättas genom räta linier. Dessa linier hafva (se fig. 3) uppritats för alla länen och för hela landet för hvart och ett af de tre sädesslagen räg, hafre och korn. Den i figuren införda punkterade linien anger medeltalet af af- kastningen af de tre sädesslagen. Äfven för potatisen har en linie uppritats. Figurerna kompletteras genom nedanstäende tabell, i hvil- ken införts ökningen (+) eller minskningen (—)i medelafkast- ningen under hela 30-ärs perioden. Landtbruksstatistik. II nära dubbelt större än i något af de öfriga länen. I hela landet har skörden ökats med 1,. hl pr inv. 1. b. Undersökningen har alltsä ledt till det glädjande resultatet, att skörden pr inv. långt ifrån att nedgä i och med den till- tagande odlingen af foderväxter, tvärtom ansenligt ökats. Orsakerna till uppåtgåendet äro att sökas i att arealen åker pr inv. ökats samt i ett rationellare sätt att bebruka jorden. Uppgifterna öfver arealen åker, som visserligen anses vara osäkra, gifva vid handen att år 1880 i landet funnos 0,413 ha bebrukad åker pr inv. 1. b. ” 1885 1 ” ” 0,457 ” ” ” ” ” ” ” 1890 1 ” ” 0,453 ” ” ” ” ” ” Arealen äker har säledes ökats hastigare än invänareantalet. Sannolika tillökningen utgör 0,01 ha pr inv. under 10 är eller 0,03 ha under 30 är. Dä medelafkastningen pr ha stiger till circa 10 hl, sä har skörden, i följd af den ökade arealen be- brukad åker, under 30-ärs perioden stigit med endast o, hl pr inv. Antagligt är således, att det starka uppätgäendet af skör- den till öfvervägande del är att tillskrifvas rationellare jord- bruksmetoder och förbättrad skötsel af jorden. Pä grund af de uppgifter angäende afkastningen, som ingä i de af Statistiska byrån publicerade öfversikterna af Finlands ekonomiska tillständ, skola vi söka utröna, huruvida medel- afkastningen verkligen tilltagit. I sädant syfte hafva vi uppritat kurvor, som äskädliggöra variationerna i medelafkastningen och öfvertygat oss om att dessa kurvor, liksom vid den föregäende undersökningen, lämp- ligen kunna ersättas genom räta linier. Dessa linier hafva (se fig. 3) uppritats för alla länen och för hela landet för hvart och ett af de tre sädesslagen räg, hafre och korn. Den i figuren införda punkterade linien anger medeltalet af af- kastningen af de tre sädesslagen. Äfven för potatisen har en linie uppritats. Figurerna kompletteras genom nedanstäende tabell, i hvil- ken införts ökningen (+) eller minskningen (—)i medelafkast- ningen under hela 30-ärs perioden. --- 14 Allas öfver Finland. Kartbladen n:is 20 och 21. Af tabellens sista kolumn framgär, af hvilken stor betydelse potatisodlingen är för landet. Skörden uppgär i medeltal till 2,51 hl pr inv. L. b. och är i de olika länen jämnare än för nä- got af sädesslagen. I figurerna 2 och 3 hafva vi infört en linie, som gäller potatisen. Vid uppritandet af linien hafva vi för Nylands, S:t Michels, Kuopio, Vasa och Uleåborgs län haft att tillgå upp- gifter öfver skörden för hela 30-ärs perioden, med undantag af ären 1876 och 1877, för de öfriga länen finnas uppgifter endast för åren 1878—1895. Linien för hela landet hafva vi enligt uppskattning uppritat för hela 30-ärs perioden. Af figurerna och af den ä sid. 10 införda tabellen synes att potatisskörden beräknad pr inv. 1. b. tilltagit i alla länen med undantag af Uleäborgs, i hvilket skörden hällit sig nästan konstant. Största tillväxten c:a 1,4 hl frän 1878 till 1895 uppte S:t Michels och Viborgs län. I hela landet är tillväxten under 30 är o,so hl. Medelafkastningen af 1 hl:s utsäde (se fig. 3 och tab. sid. 12) har likasä ökats i alla länen. 1 Viborgs län uppgär tillökningen till 2,27 hl, hvilket värde dock synes oss nägot osannolikt. För hela landet har afkastningen ökats med 1,05 hl. Smörexporten frän en kommun till utlandet eller till annan kommun under är 1896. (Kartan XVI). Materialet till kartan har, säsom redan nämnts, insamlats af Landtbruksstyrelsen. Pä frägeblanketterna inkommo svar ifrän 406 kommuner, frän 48 uteblef svaret. För att bearbeta det ofullständiga materialet förforo vi sälunda, att kommunerna, pä sätt tidigare omnämnts, indela- des i grupper, frän 1 till 8, hvarefter pä ett större kartblad hvarje kommun, som inlämnat uppgift, försägs med en siffra, angifvande den grupp till hvilken kommunen hör, de äter, som ej inlemnat uppgift, lemnades toma. Om nu pä den sälunda upprättade kartan en kommun saknande siffra läg omgifven af andra, som alla buro samma siffra, t. ex. 3, sä försägs denna kommun äfven med siffran 3. Var äter en kommun omgifven14 Allas öfver Finland. Kartbladen n:is 20 och 21. Af tabellens sista kolumn framgär, af hvilken stor betydelse potatisodlingen är för landet. Skörden uppgär i medeltal till 2,51 hl pr inv. L. b. och är i de olika länen jämnare än för nä- got af sädesslagen. I figurerna 2 och 3 hafva vi infört en linie, som gäller potatisen. Vid uppritandet af linien hafva vi för Nylands, S:t Michels, Kuopio, Vasa och Uleåborgs län haft att tillgå upp- gifter öfver skörden för hela 30-ärs perioden, med undantag af ären 1876 och 1877, för de öfriga länen finnas uppgifter endast för åren 1878—1895. Linien för hela landet hafva vi enligt uppskattning uppritat för hela 30-ärs perioden. Af figurerna och af den ä sid. 10 införda tabellen synes att potatisskörden beräknad pr inv. 1. b. tilltagit i alla länen med undantag af Uleäborgs, i hvilket skörden hällit sig nästan konstant. Största tillväxten c:a 1,4 hl frän 1878 till 1895 uppte S:t Michels och Viborgs län. I hela landet är tillväxten under 30 är o,so hl. Medelafkastningen af 1 hl:s utsäde (se fig. 3 och tab. sid. 12) har likasä ökats i alla länen. 1 Viborgs län uppgär tillökningen till 2,27 hl, hvilket värde dock synes oss nägot osannolikt. För hela landet har afkastningen ökats med 1,05 hl. Smörexporten frän en kommun till utlandet eller till annan kommun under är 1896. (Kartan XVI). Materialet till kartan har, säsom redan nämnts, insamlats af Landtbruksstyrelsen. Pä frägeblanketterna inkommo svar ifrän 406 kommuner, frän 48 uteblef svaret. För att bearbeta det ofullständiga materialet förforo vi sälunda, att kommunerna, pä sätt tidigare omnämnts, indela- des i grupper, frän 1 till 8, hvarefter pä ett större kartblad hvarje kommun, som inlämnat uppgift, försägs med en siffra, angifvande den grupp till hvilken kommunen hör, de äter, som ej inlemnat uppgift, lemnades toma. Om nu pä den sälunda upprättade kartan en kommun saknande siffra läg omgifven af andra, som alla buro samma siffra, t. ex. 3, sä försägs denna kommun äfven med siffran 3. Var äter en kommun omgifven14 Allas öfver Finland. Kartbladen n:is 20 och 21. Af tabellens sista kolumn framgär, af hvilken stor betydelse potatisodlingen är för landet. Skörden uppgär i medeltal till 2,51 hl pr inv. L. b. och är i de olika länen jämnare än för nä- got af sädesslagen. I figurerna 2 och 3 hafva vi infört en linie, som gäller potatisen. Vid uppritandet af linien hafva vi för Nylands, S:t Michels, Kuopio, Vasa och Uleåborgs län haft att tillgå upp- gifter öfver skörden för hela 30-ärs perioden, med undantag af ären 1876 och 1877, för de öfriga länen finnas uppgifter endast för åren 1878—1895. Linien för hela landet hafva vi enligt uppskattning uppritat för hela 30-ärs perioden. Af figurerna och af den ä sid. 10 införda tabellen synes att potatisskörden beräknad pr inv. 1. b. tilltagit i alla länen med undantag af Uleäborgs, i hvilket skörden hällit sig nästan konstant. Största tillväxten c:a 1,4 hl frän 1878 till 1895 uppte S:t Michels och Viborgs län. I hela landet är tillväxten under 30 är o,so hl. Medelafkastningen af 1 hl:s utsäde (se fig. 3 och tab. sid. 12) har likasä ökats i alla länen. 1 Viborgs län uppgär tillökningen till 2,27 hl, hvilket värde dock synes oss nägot osannolikt. För hela landet har afkastningen ökats med 1,05 hl. Smörexporten frän en kommun till utlandet eller till annan kommun under är 1896. (Kartan XVI). Materialet till kartan har, säsom redan nämnts, insamlats af Landtbruksstyrelsen. Pä frägeblanketterna inkommo svar ifrän 406 kommuner, frän 48 uteblef svaret. För att bearbeta det ofullständiga materialet förforo vi sälunda, att kommunerna, pä sätt tidigare omnämnts, indela- des i grupper, frän 1 till 8, hvarefter pä ett större kartblad hvarje kommun, som inlämnat uppgift, försägs med en siffra, angifvande den grupp till hvilken kommunen hör, de äter, som ej inlemnat uppgift, lemnades toma. Om nu pä den sälunda upprättade kartan en kommun saknande siffra läg omgifven af andra, som alla buro samma siffra, t. ex. 3, sä försägs denna kommun äfven med siffran 3. Var äter en kommun omgifven --- Landtbruksstatistik. 15 af andra, hörande till olika grupper, så bestämdes den grupp, till hvilken kommunen skulle räknas, efter öfverläggning med personer, som egde kännedom om förhållandena i kommunen. I nedanstående tabell upptaga vi länsvis antalet kommuner, från hvilka svar ingått, samt den sammanlagda uppgifna kvanti- teten exportsmör, likaså antalet kommuner i hvilka smörmängden uppskattats. Antal kom- muner Kilogram exportsmör "vwutung Nylands . . N Åbo och B: borgs " Tavastehus . 1,053.1534 —94,5* 5,5 R 2S6Y,.677 1240. Sv 130,475 1,605,524 890 — ter Viborgs . . 141,700 1.470,632. 46,6 — 4,32 S:t Michels . 251,125 1.779,018. 103,0 — 9. Kuopio 2,893,043 810 10.2 Vasa 160,450 3,180,680 83,0 S, Uleäborgs 130,475, 2,237,408 Hela landet | 406 | 48 TTI 1,243,725 117,089,136! 51,5 7,5 Då af tabellen framgår att den uppskattade kvantiteten smör uppgår till endast 7,29/0 af hela smörmängden, så inses att någon nämnvärd brist på noggrannhet ej kan hafva inkom- mit i kartan på grund af en felaktig uppskattning. Svårare är det att bilda sig en föreställning om noggrann- heten af de inlämnade uppgifterna. Att desamma ej äro för lågt tilltagna synes framgå af den omständigheten, att den total- siffra, 17,089,136 kg, till hvilken vi kommit, med 4,078,799 kg öfverstiger exporten till utlandet, hvilken år 1896 uppgick till 13,010,337 kg. Öfverskottet, c:a 4 milj. kg, skulle alltså utgjort mängden smör, som utförts från en kommun till en annan. Siffran förefaller oss hög i förhållande till exportsiffran, men vi hafva ej på något sätt kunnat kontrollera densamma. Men vare sig att siffrorna äro för höga eller för låga, så är vår öfver- tygelse att den på grund af dem upprättade kartan dock ger en god bild af smörexporten och därmed äfven af smörtillverk- ningen i de olika delarna af landet.Landtbruksstatistik. 15 af andra, hörande till olika grupper, så bestämdes den grupp, till hvilken kommunen skulle räknas, efter öfverläggning med personer, som egde kännedom om förhållandena i kommunen. I nedanstående tabell upptaga vi länsvis antalet kommuner, från hvilka svar ingått, samt den sammanlagda uppgifna kvanti- teten exportsmör, likaså antalet kommuner i hvilka smörmängden uppskattats. Antal kom- muner Kilogram exportsmör "vwutung Nylands . . N Åbo och B: borgs " Tavastehus . 1,053.1534 —94,5* 5,5 R 2S6Y,.677 1240. Sv 130,475 1,605,524 890 — ter Viborgs . . 141,700 1.470,632. 46,6 — 4,32 S:t Michels . 251,125 1.779,018. 103,0 — 9. Kuopio 2,893,043 810 10.2 Vasa 160,450 3,180,680 83,0 S, Uleäborgs 130,475, 2,237,408 Hela landet | 406 | 48 TTI 1,243,725 117,089,136! 51,5 7,5 Då af tabellen framgår att den uppskattade kvantiteten smör uppgår till endast 7,29/0 af hela smörmängden, så inses att någon nämnvärd brist på noggrannhet ej kan hafva inkom- mit i kartan på grund af en felaktig uppskattning. Svårare är det att bilda sig en föreställning om noggrann- heten af de inlämnade uppgifterna. Att desamma ej äro för lågt tilltagna synes framgå af den omständigheten, att den total- siffra, 17,089,136 kg, till hvilken vi kommit, med 4,078,799 kg öfverstiger exporten till utlandet, hvilken år 1896 uppgick till 13,010,337 kg. Öfverskottet, c:a 4 milj. kg, skulle alltså utgjort mängden smör, som utförts från en kommun till en annan. Siffran förefaller oss hög i förhållande till exportsiffran, men vi hafva ej på något sätt kunnat kontrollera densamma. Men vare sig att siffrorna äro för höga eller för låga, så är vår öfver- tygelse att den på grund af dem upprättade kartan dock ger en god bild af smörexporten och därmed äfven af smörtillverk- ningen i de olika delarna af landet.Landtbruksstatistik. 15 af andra, hörande till olika grupper, så bestämdes den grupp, till hvilken kommunen skulle räknas, efter öfverläggning med personer, som egde kännedom om förhållandena i kommunen. I nedanstående tabell upptaga vi länsvis antalet kommuner, från hvilka svar ingått, samt den sammanlagda uppgifna kvanti- teten exportsmör, likaså antalet kommuner i hvilka smörmängden uppskattats. Antal kom- muner Kilogram exportsmör "vwutung Nylands . . N Åbo och B: borgs " Tavastehus . 1,053.1534 —94,5* 5,5 R 2S6Y,.677 1240. Sv 130,475 1,605,524 890 — ter Viborgs . . 141,700 1.470,632. 46,6 — 4,32 S:t Michels . 251,125 1.779,018. 103,0 — 9. Kuopio 2,893,043 810 10.2 Vasa 160,450 3,180,680 83,0 S, Uleäborgs 130,475, 2,237,408 Hela landet | 406 | 48 TTI 1,243,725 117,089,136! 51,5 7,5 Då af tabellen framgår att den uppskattade kvantiteten smör uppgår till endast 7,29/0 af hela smörmängden, så inses att någon nämnvärd brist på noggrannhet ej kan hafva inkom- mit i kartan på grund af en felaktig uppskattning. Svårare är det att bilda sig en föreställning om noggrann- heten af de inlämnade uppgifterna. Att desamma ej äro för lågt tilltagna synes framgå af den omständigheten, att den total- siffra, 17,089,136 kg, till hvilken vi kommit, med 4,078,799 kg öfverstiger exporten till utlandet, hvilken år 1896 uppgick till 13,010,337 kg. Öfverskottet, c:a 4 milj. kg, skulle alltså utgjort mängden smör, som utförts från en kommun till en annan. Siffran förefaller oss hög i förhållande till exportsiffran, men vi hafva ej på något sätt kunnat kontrollera densamma. Men vare sig att siffrorna äro för höga eller för låga, så är vår öfver- tygelse att den på grund af dem upprättade kartan dock ger en god bild af smörexporten och därmed äfven af smörtillverk- ningen i de olika delarna af landet. --- 16 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 20 och 21. Kartan äskädliggör, huru exporten af smör ställer sig i förhållande till arealen. Bristande utrymme tillät oss ej att in- föra en karta, utvisande exporten pr inv. Sista kolumnen i föregående tabell kan dock i någon mån ersätta en karta. På kartan framträder i södra delen af landet en stor del af Viborgs län och ostliga delen af Nylands län genom en ljus färgton. Hvad Nylands län vidkommer, så är orsaken att sökas däri, att stora kvantiteter smör och mjölk sändas till Helsing- fors. Att länet likväl ej intager ett särdeles lågt rum i tabel- lens näst sista kolumn beror på att detsamma genomgående är odladt och tätt befolkadt, men beträffande smörexporten pr inv. (sista kolumnen i tabellen) intager länet näst lägsta platsen och står betydligt under medeltalet för hela landet. Viborgs län, hvarest mejerihandteringen uppstod tidigare än i vestra delen af landet, måste numera betecknas som det sämsta i hela landet. Exporten, beräknad pr km?, öfverstiger visserligen den ifrån Uleåborgs län, men utgör endast c:a hälften af medelexporten ifrån de öfriga. länen. Beräknad pr inv. är exportsiffran för Viborgs län äfven endast hälften af medelsiffran för de öfriga länen. I den lägsta kategorin falla icke mindre än 13 socknar, medan t. ex. i Uleåborgs län endast 5 socknar falla i samma kategori. I Kuopio, S:t Michels och Uleåborgs län synes exporten pr inv. ställa sig högst eller till c:a 10 kg. Framhållas kan att i Uleåborgs län ett större antal socknar falla i den högsta kategorin (öfver 20 kg pr inv.) än i något annat län. Antager man priset för 1 kg smör till 2 mark och priset för 1 hl spannmål i medeltal till 10 mark, sä uppgår värdet af exportsmör i Uleäborgs län till c:a 20 mark pr inv. 1. b. och värdet af den skördade spannmälen till 2,82 >< 10 == 28,20 mark pr inv. 1. b. I betraktande af att en betydlig mängd smör kon- sumeras af invänarene i länet, framgär att mejerihandteringen är af samma ekonomiska betydelse för länet som hela spann- mälsodlingen. Säsom redan nämndes, utgjorde Finlands smörexport till utlandet är 1896 c:a 13 milj. kg eller i det närmaste 6 kg pr invänare landtbefolkning och 39,2 kg per km?. Sverige expor- terade är 1897 23,800,000 kg, utgörande 5,4 kg pr inv. landt- befolkning och 56 kg pr km?. Hvad exporten pr inv. vidkom-16 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 20 och 21. Kartan äskädliggör, huru exporten af smör ställer sig i förhållande till arealen. Bristande utrymme tillät oss ej att in- föra en karta, utvisande exporten pr inv. Sista kolumnen i föregående tabell kan dock i någon mån ersätta en karta. På kartan framträder i södra delen af landet en stor del af Viborgs län och ostliga delen af Nylands län genom en ljus färgton. Hvad Nylands län vidkommer, så är orsaken att sökas däri, att stora kvantiteter smör och mjölk sändas till Helsing- fors. Att länet likväl ej intager ett särdeles lågt rum i tabel- lens näst sista kolumn beror på att detsamma genomgående är odladt och tätt befolkadt, men beträffande smörexporten pr inv. (sista kolumnen i tabellen) intager länet näst lägsta platsen och står betydligt under medeltalet för hela landet. Viborgs län, hvarest mejerihandteringen uppstod tidigare än i vestra delen af landet, måste numera betecknas som det sämsta i hela landet. Exporten, beräknad pr km?, öfverstiger visserligen den ifrån Uleåborgs län, men utgör endast c:a hälften af medelexporten ifrån de öfriga. länen. Beräknad pr inv. är exportsiffran för Viborgs län äfven endast hälften af medelsiffran för de öfriga länen. I den lägsta kategorin falla icke mindre än 13 socknar, medan t. ex. i Uleåborgs län endast 5 socknar falla i samma kategori. I Kuopio, S:t Michels och Uleåborgs län synes exporten pr inv. ställa sig högst eller till c:a 10 kg. Framhållas kan att i Uleåborgs län ett större antal socknar falla i den högsta kategorin (öfver 20 kg pr inv.) än i något annat län. Antager man priset för 1 kg smör till 2 mark och priset för 1 hl spannmål i medeltal till 10 mark, sä uppgår värdet af exportsmör i Uleäborgs län till c:a 20 mark pr inv. 1. b. och värdet af den skördade spannmälen till 2,82 >< 10 == 28,20 mark pr inv. 1. b. I betraktande af att en betydlig mängd smör kon- sumeras af invänarene i länet, framgär att mejerihandteringen är af samma ekonomiska betydelse för länet som hela spann- mälsodlingen. Säsom redan nämndes, utgjorde Finlands smörexport till utlandet är 1896 c:a 13 milj. kg eller i det närmaste 6 kg pr invänare landtbefolkning och 39,2 kg per km?. Sverige expor- terade är 1897 23,800,000 kg, utgörande 5,4 kg pr inv. landt- befolkning och 56 kg pr km?. Hvad exporten pr inv. vidkom-16 Atlas öfver Finland. Kartbladen n:is 20 och 21. Kartan äskädliggör, huru exporten af smör ställer sig i förhållande till arealen. Bristande utrymme tillät oss ej att in- föra en karta, utvisande exporten pr inv. Sista kolumnen i föregående tabell kan dock i någon mån ersätta en karta. På kartan framträder i södra delen af landet en stor del af Viborgs län och ostliga delen af Nylands län genom en ljus färgton. Hvad Nylands län vidkommer, så är orsaken att sökas däri, att stora kvantiteter smör och mjölk sändas till Helsing- fors. Att länet likväl ej intager ett särdeles lågt rum i tabel- lens näst sista kolumn beror på att detsamma genomgående är odladt och tätt befolkadt, men beträffande smörexporten pr inv. (sista kolumnen i tabellen) intager länet näst lägsta platsen och står betydligt under medeltalet för hela landet. Viborgs län, hvarest mejerihandteringen uppstod tidigare än i vestra delen af landet, måste numera betecknas som det sämsta i hela landet. Exporten, beräknad pr km?, öfverstiger visserligen den ifrån Uleåborgs län, men utgör endast c:a hälften af medelexporten ifrån de öfriga. länen. Beräknad pr inv. är exportsiffran för Viborgs län äfven endast hälften af medelsiffran för de öfriga länen. I den lägsta kategorin falla icke mindre än 13 socknar, medan t. ex. i Uleåborgs län endast 5 socknar falla i samma kategori. I Kuopio, S:t Michels och Uleåborgs län synes exporten pr inv. ställa sig högst eller till c:a 10 kg. Framhållas kan att i Uleåborgs län ett större antal socknar falla i den högsta kategorin (öfver 20 kg pr inv.) än i något annat län. Antager man priset för 1 kg smör till 2 mark och priset för 1 hl spannmål i medeltal till 10 mark, sä uppgår värdet af exportsmör i Uleäborgs län till c:a 20 mark pr inv. 1. b. och värdet af den skördade spannmälen till 2,82 >< 10 == 28,20 mark pr inv. 1. b. I betraktande af att en betydlig mängd smör kon- sumeras af invänarene i länet, framgär att mejerihandteringen är af samma ekonomiska betydelse för länet som hela spann- mälsodlingen. Säsom redan nämndes, utgjorde Finlands smörexport till utlandet är 1896 c:a 13 milj. kg eller i det närmaste 6 kg pr invänare landtbefolkning och 39,2 kg per km?. Sverige expor- terade är 1897 23,800,000 kg, utgörande 5,4 kg pr inv. landt- befolkning och 56 kg pr km?. Hvad exporten pr inv. vidkom- --- Landtbruksstatistik. 17 mer stä vi säledes nägot framom Sverige. 1 Danmark uppgick exporten är 1896 till 61 milj. kg eller till 38 kg pr inv. landt- befolkning och till 1,590 kg pr km? Endast i två socknar uppgick exporten pr inv. till ett högre belopp än medeltalet för Danmark, nämligen i Öfvermark i Vasa län, som har att uppvisa den höga siffran af 60,1 kg pr inv. (937 kg pr km*), samt i Tyrnävä kapell i Uleäborgs län med 39, kg pr inv. Utvecklingen af smörexporten till utlandet under åren 1865—1894 behandlas längre fram (se bladet 25 c) och upptages ej vidare här. Hornboskap. (Kartorna XI, XII). Vid beräkningen af antalet nötkreatur har hornboskapen i städerna uteslutits och ett ungnöt antagits lika med ett halft fullvuxet nötkreatur. Fördelningen har utförts pr 100 inv. 1. b. och pr km?. Antalet nötkreatur i de olika länen framgär af följande tabell: Nötkreatur är 1895. D totala antalet antal pr ' antal pr Böle på landsbygden. 100 inv. 1,b.! — km? Nylands cc « so kos or a 104,661 | 60 | 9,50 21 Abo och Björneborgs . . . 191,565 | A | 8,90 17 Tavastehus . . so sc cc 141,862 | 59 | 7,90 14 Viborgs = e. 165,873 | 49 | 5,8 11 S:t Michels . < e. 127,343 | 71 | 7,35 10 Kuopio. . ss ss co cc 165,355 | 59 1 4,62 8 Vasa. < 0000] 217,942 | 56 | 57 11 Uleåborgs . < «ne 134,464 60 0,86 15 Hela landet | 1,249,075 | 57 | 3,% | Afkartan XI, utvisande fördelningen pr 100 inv. 1.b., framgår att färgvalörerna motsvarande 50—60 och 60—70 nötkreatur pr 100 inv. ha den största utbredningen: de omfatta mer än hälften af alla kommuner, 267 af 471 och sträcka sig ända tillLandtbruksstatistik. 17 mer stä vi säledes nägot framom Sverige. 1 Danmark uppgick exporten är 1896 till 61 milj. kg eller till 38 kg pr inv. landt- befolkning och till 1,590 kg pr km? Endast i två socknar uppgick exporten pr inv. till ett högre belopp än medeltalet för Danmark, nämligen i Öfvermark i Vasa län, som har att uppvisa den höga siffran af 60,1 kg pr inv. (937 kg pr km*), samt i Tyrnävä kapell i Uleäborgs län med 39, kg pr inv. Utvecklingen af smörexporten till utlandet under åren 1865—1894 behandlas längre fram (se bladet 25 c) och upptages ej vidare här. Hornboskap. (Kartorna XI, XII). Vid beräkningen af antalet nötkreatur har hornboskapen i städerna uteslutits och ett ungnöt antagits lika med ett halft fullvuxet nötkreatur. Fördelningen har utförts pr 100 inv. 1. b. och pr km?. Antalet nötkreatur i de olika länen framgär af följande tabell: Nötkreatur är 1895. D totala antalet antal pr ' antal pr Böle på landsbygden. 100 inv. 1,b.! — km? Nylands cc « so kos or a 104,661 | 60 | 9,50 21 Abo och Björneborgs . . . 191,565 | A | 8,90 17 Tavastehus . . so sc cc 141,862 | 59 | 7,90 14 Viborgs = e. 165,873 | 49 | 5,8 11 S:t Michels . < e. 127,343 | 71 | 7,35 10 Kuopio. . ss ss co cc 165,355 | 59 1 4,62 8 Vasa. < 0000] 217,942 | 56 | 57 11 Uleåborgs . < «ne 134,464 60 0,86 15 Hela landet | 1,249,075 | 57 | 3,% | Afkartan XI, utvisande fördelningen pr 100 inv. 1.b., framgår att färgvalörerna motsvarande 50—60 och 60—70 nötkreatur pr 100 inv. ha den största utbredningen: de omfatta mer än hälften af alla kommuner, 267 af 471 och sträcka sig ända tillLandtbruksstatistik. 17 mer stä vi säledes nägot framom Sverige. 1 Danmark uppgick exporten är 1896 till 61 milj. kg eller till 38 kg pr inv. landt- befolkning och till 1,590 kg pr km? Endast i två socknar uppgick exporten pr inv. till ett högre belopp än medeltalet för Danmark, nämligen i Öfvermark i Vasa län, som har att uppvisa den höga siffran af 60,1 kg pr inv. (937 kg pr km*), samt i Tyrnävä kapell i Uleäborgs län med 39, kg pr inv. Utvecklingen af smörexporten till utlandet under åren 1865—1894 behandlas längre fram (se bladet 25 c) och upptages ej vidare här. Hornboskap. (Kartorna XI, XII). Vid beräkningen af antalet nötkreatur har hornboskapen i städerna uteslutits och ett ungnöt antagits lika med ett halft fullvuxet nötkreatur. Fördelningen har utförts pr 100 inv. 1. b. och pr km?. Antalet nötkreatur i de olika länen framgär af följande tabell: Nötkreatur är 1895. D totala antalet antal pr ' antal pr Böle på landsbygden. 100 inv. 1,b.! — km? Nylands cc « so kos or a 104,661 | 60 | 9,50 21 Abo och Björneborgs . . . 191,565 | A | 8,90 17 Tavastehus . . so sc cc 141,862 | 59 | 7,90 14 Viborgs = e. 165,873 | 49 | 5,8 11 S:t Michels . < e. 127,343 | 71 | 7,35 10 Kuopio. . ss ss co cc 165,355 | 59 1 4,62 8 Vasa. < 0000] 217,942 | 56 | 57 11 Uleåborgs . < «ne 134,464 60 0,86 15 Hela landet | 1,249,075 | 57 | 3,% | Afkartan XI, utvisande fördelningen pr 100 inv. 1.b., framgår att färgvalörerna motsvarande 50—60 och 60—70 nötkreatur pr 100 inv. ha den största utbredningen: de omfatta mer än hälften af alla kommuner, 267 af 471 och sträcka sig ända till --- 18 Atlas öfver Finland. Kartbladen niis 20 och 21. den nordliga delen af Lappland. De mörkaste färgerna päträffas företrädesvis i S:t Michels län, i hvilket alla socknar med undan-* tag af fyra höra till de tre högsta kategorierna, hvarför äfven antalet nötkreatur, 71 pr 100 inv., betydligt öfverstiger motsva- rande antal i de öfriga länen. I Viborgs län fördela sig sock- narna ganska jämnt pä de fyra lägsta kategorierna och medel- talet 49 pr 100 inv. understiger ansenligt det för de öfriga länen gällande. I de sex återstående länen varierar medelantalet pr 100 inv. endast obetydligt och faller emellan 54 och 60. Att Uleä- borgs län ej gör nägot undantag är päfallande, men öfverens- stämmer med det resultat vi tidigare funno, att nämligen smör- exporten ifrän länet, beräknad pr inv., är lika stor som ifrän de i detta afseende mest framskridna länen i landet. Nägon direkt jämförelse kan naturligtvis ej anställas emellan antalet nötkreatur och mängden af det exporterade smöret, ty afseende mäste äfven fästas vid konsumtionen inom länen, men i nägon män utgör dock den erhällna öfverensstämmelsen en kontroll pä riktigheten af primäruppgifterna. Då antalet nötkreatur pr 100 inv. är något sä när konstant i sex af länen, i S:t Michels län står öfver och i Viborgs under medeltalet för hela landet, sä följer däraf att kartan XII, som utvisar antalet nötkreatur pr km? i allmänna drag har samma utseende som kartan (n:o 17), framställande folktätheten i lan- det, d. ä. antalet inv. pr km”, med den skillnaden att S:t Michels län genomgående är mörkare, Viborgs län åter ljusare pä kartan XII än pä folktäthetskartan. För att underlätta en jämförelse länsvis hafva vi i sista kolumnen af tabellen 2 infört antalet inv. pr km?. Ju större folktätheten är, desto större är äfven antalet nötkreatur pr km?. De omnämnda två länen bilda ett undantag. Tydligare än på någon annan af de kartor, som åskådlig- göra en fördelning pr km?, framträder därför här det vid be- skrifningen af folktäthetskartan omnämda ljusare bältet, som sträcker sig från Lappland till Uleåträsk, hvarest det delar sig i en åt sydvest till trakten af Björneborg och en åt sydost längs ryska gränsen gående gren.18 Atlas öfver Finland. Kartbladen niis 20 och 21. den nordliga delen af Lappland. De mörkaste färgerna päträffas företrädesvis i S:t Michels län, i hvilket alla socknar med undan-* tag af fyra höra till de tre högsta kategorierna, hvarför äfven antalet nötkreatur, 71 pr 100 inv., betydligt öfverstiger motsva- rande antal i de öfriga länen. I Viborgs län fördela sig sock- narna ganska jämnt pä de fyra lägsta kategorierna och medel- talet 49 pr 100 inv. understiger ansenligt det för de öfriga länen gällande. I de sex återstående länen varierar medelantalet pr 100 inv. endast obetydligt och faller emellan 54 och 60. Att Uleä- borgs län ej gör nägot undantag är päfallande, men öfverens- stämmer med det resultat vi tidigare funno, att nämligen smör- exporten ifrän länet, beräknad pr inv., är lika stor som ifrän de i detta afseende mest framskridna länen i landet. Nägon direkt jämförelse kan naturligtvis ej anställas emellan antalet nötkreatur och mängden af det exporterade smöret, ty afseende mäste äfven fästas vid konsumtionen inom länen, men i nägon män utgör dock den erhällna öfverensstämmelsen en kontroll pä riktigheten af primäruppgifterna. Då antalet nötkreatur pr 100 inv. är något sä när konstant i sex af länen, i S:t Michels län står öfver och i Viborgs under medeltalet för hela landet, sä följer däraf att kartan XII, som utvisar antalet nötkreatur pr km? i allmänna drag har samma utseende som kartan (n:o 17), framställande folktätheten i lan- det, d. ä. antalet inv. pr km”, med den skillnaden att S:t Michels län genomgående är mörkare, Viborgs län åter ljusare pä kartan XII än pä folktäthetskartan. För att underlätta en jämförelse länsvis hafva vi i sista kolumnen af tabellen 2 infört antalet inv. pr km?. Ju större folktätheten är, desto större är äfven antalet nötkreatur pr km?. De omnämnda två länen bilda ett undantag. Tydligare än på någon annan af de kartor, som åskådlig- göra en fördelning pr km?, framträder därför här det vid be- skrifningen af folktäthetskartan omnämda ljusare bältet, som sträcker sig från Lappland till Uleåträsk, hvarest det delar sig i en åt sydvest till trakten af Björneborg och en åt sydost längs ryska gränsen gående gren.18 Atlas öfver Finland. Kartbladen niis 20 och 21. den nordliga delen af Lappland. De mörkaste färgerna päträffas företrädesvis i S:t Michels län, i hvilket alla socknar med undan-* tag af fyra höra till de tre högsta kategorierna, hvarför äfven antalet nötkreatur, 71 pr 100 inv., betydligt öfverstiger motsva- rande antal i de öfriga länen. I Viborgs län fördela sig sock- narna ganska jämnt pä de fyra lägsta kategorierna och medel- talet 49 pr 100 inv. understiger ansenligt det för de öfriga länen gällande. I de sex återstående länen varierar medelantalet pr 100 inv. endast obetydligt och faller emellan 54 och 60. Att Uleä- borgs län ej gör nägot undantag är päfallande, men öfverens- stämmer med det resultat vi tidigare funno, att nämligen smör- exporten ifrän länet, beräknad pr inv., är lika stor som ifrän de i detta afseende mest framskridna länen i landet. Nägon direkt jämförelse kan naturligtvis ej anställas emellan antalet nötkreatur och mängden af det exporterade smöret, ty afseende mäste äfven fästas vid konsumtionen inom länen, men i nägon män utgör dock den erhällna öfverensstämmelsen en kontroll pä riktigheten af primäruppgifterna. Då antalet nötkreatur pr 100 inv. är något sä när konstant i sex af länen, i S:t Michels län står öfver och i Viborgs under medeltalet för hela landet, sä följer däraf att kartan XII, som utvisar antalet nötkreatur pr km? i allmänna drag har samma utseende som kartan (n:o 17), framställande folktätheten i lan- det, d. ä. antalet inv. pr km”, med den skillnaden att S:t Michels län genomgående är mörkare, Viborgs län åter ljusare pä kartan XII än pä folktäthetskartan. För att underlätta en jämförelse länsvis hafva vi i sista kolumnen af tabellen 2 infört antalet inv. pr km?. Ju större folktätheten är, desto större är äfven antalet nötkreatur pr km?. De omnämnda två länen bilda ett undantag. Tydligare än på någon annan af de kartor, som åskådlig- göra en fördelning pr km?, framträder därför här det vid be- skrifningen af folktäthetskartan omnämda ljusare bältet, som sträcker sig från Lappland till Uleåträsk, hvarest det delar sig i en åt sydvest till trakten af Björneborg och en åt sydost längs ryska gränsen gående gren. --- Landtbruksstaltistik. 19 Hästar. (Kartan XV). Vid uppgörandet af kartan, utvisande fördelningen af hästar pr km?, ha endast hästarna i landsbygden tagits med i beräk- ningen, vidare har ett föl antagits motsvara en fjärdedels häst. Liksom tidigare införa vi äfven nu en tabell, af hvilken fördel- ningen af hästarna pr såväl km? som ock pr 100 inv. fram- går länsvis. Hästar år 1895 SEA totalantal pä nädenypäs. i pr 100 inv. 1.b. pr km?. | Nylands. . . s a n 27,844 | 15,7 i 2,51 Åbo och Björneborgs a g = 50,116 | 14,0 | 2,16 Tavastehus =. . W nn 36,784 — 15,1 2,04 Viborgs. . so soc cc cc 39,310 | 1172 | 1,25 S:t Michels K 22,422 | 195 — ; 1,30 Kuopion » « & a 0 a m nm 28,656 10,2 0,81 Vasas n 46,162 — | 118 | 12 Uleäborgs . « so = & 21,585 = | 9.6 0, 1 Hela landet] — 272579 | — 12,4 0,52 Af tabellen synes att antalet hästar per 100 inv. ej varierar särdeles starkt mellan de olika länen. I medeltal belöpa sig pä 100 inv. c:a 12 hästar. Största antalet i förhållande till in- vänareantalet päträffa vi i Nylands och Tavastehus län, det minsta antalet i Uleäborgs län. Antalet hästar per km? framställes pä kartan XV, som i allmänna drag liknar folktäthetskartan, med den skillnad att Nylands, Tavastehus och Äbo-Björneborgs län äro jämförelse- vis mörkare än pä folktäthetskartan. Kreatursstockens förändring under perioden 1870—1895. För att undersöka huruvida antalet nötkreatur i landet ökats i samma proportion som folkmängden i landsbygden hafva vi för tidsperioden 1870—1895 för hvart femte är fördelat totala antalet fullvuxna nötkreatur och kalfvar samt tofala antalet hästarLandtbruksstaltistik. 19 Hästar. (Kartan XV). Vid uppgörandet af kartan, utvisande fördelningen af hästar pr km?, ha endast hästarna i landsbygden tagits med i beräk- ningen, vidare har ett föl antagits motsvara en fjärdedels häst. Liksom tidigare införa vi äfven nu en tabell, af hvilken fördel- ningen af hästarna pr såväl km? som ock pr 100 inv. fram- går länsvis. Hästar år 1895 SEA totalantal pä nädenypäs. i pr 100 inv. 1.b. pr km?. | Nylands. . . s a n 27,844 | 15,7 i 2,51 Åbo och Björneborgs a g = 50,116 | 14,0 | 2,16 Tavastehus =. . W nn 36,784 — 15,1 2,04 Viborgs. . so soc cc cc 39,310 | 1172 | 1,25 S:t Michels K 22,422 | 195 — ; 1,30 Kuopion » « & a 0 a m nm 28,656 10,2 0,81 Vasas n 46,162 — | 118 | 12 Uleäborgs . « so = & 21,585 = | 9.6 0, 1 Hela landet] — 272579 | — 12,4 0,52 Af tabellen synes att antalet hästar per 100 inv. ej varierar särdeles starkt mellan de olika länen. I medeltal belöpa sig pä 100 inv. c:a 12 hästar. Största antalet i förhållande till in- vänareantalet päträffa vi i Nylands och Tavastehus län, det minsta antalet i Uleäborgs län. Antalet hästar per km? framställes pä kartan XV, som i allmänna drag liknar folktäthetskartan, med den skillnad att Nylands, Tavastehus och Äbo-Björneborgs län äro jämförelse- vis mörkare än pä folktäthetskartan. Kreatursstockens förändring under perioden 1870—1895. För att undersöka huruvida antalet nötkreatur i landet ökats i samma proportion som folkmängden i landsbygden hafva vi för tidsperioden 1870—1895 för hvart femte är fördelat totala antalet fullvuxna nötkreatur och kalfvar samt tofala antalet hästarLandtbruksstaltistik. 19 Hästar. (Kartan XV). Vid uppgörandet af kartan, utvisande fördelningen af hästar pr km?, ha endast hästarna i landsbygden tagits med i beräk- ningen, vidare har ett föl antagits motsvara en fjärdedels häst. Liksom tidigare införa vi äfven nu en tabell, af hvilken fördel- ningen af hästarna pr såväl km? som ock pr 100 inv. fram- går länsvis. Hästar år 1895 SEA totalantal pä nädenypäs. i pr 100 inv. 1.b. pr km?. | Nylands. . . s a n 27,844 | 15,7 i 2,51 Åbo och Björneborgs a g = 50,116 | 14,0 | 2,16 Tavastehus =. . W nn 36,784 — 15,1 2,04 Viborgs. . so soc cc cc 39,310 | 1172 | 1,25 S:t Michels K 22,422 | 195 — ; 1,30 Kuopion » « & a 0 a m nm 28,656 10,2 0,81 Vasas n 46,162 — | 118 | 12 Uleäborgs . « so = & 21,585 = | 9.6 0, 1 Hela landet] — 272579 | — 12,4 0,52 Af tabellen synes att antalet hästar per 100 inv. ej varierar särdeles starkt mellan de olika länen. I medeltal belöpa sig pä 100 inv. c:a 12 hästar. Största antalet i förhållande till in- vänareantalet päträffa vi i Nylands och Tavastehus län, det minsta antalet i Uleäborgs län. Antalet hästar per km? framställes pä kartan XV, som i allmänna drag liknar folktäthetskartan, med den skillnad att Nylands, Tavastehus och Äbo-Björneborgs län äro jämförelse- vis mörkare än pä folktäthetskartan. Kreatursstockens förändring under perioden 1870—1895. För att undersöka huruvida antalet nötkreatur i landet ökats i samma proportion som folkmängden i landsbygden hafva vi för tidsperioden 1870—1895 för hvart femte är fördelat totala antalet fullvuxna nötkreatur och kalfvar samt tofala antalet hästar --- 20 Åtlas öfver Finland. Kartbladen n:is 20 och 21. och föl pr invånare landtbefolkning och med tillhjälp af de så erhållna talen uppritat kurvor, hvilka åskådliggöra kreaturs- stockens förändring i förhållande till folkmängden i de olika länen och i hela landet. Äfven för fåren och svinen äro lik- nande kurvor framställda (fig. 4). Enär ingen otydlighet i fig. uppstå, föredraga vi att ej utjämna kurvorna utan återge dem sådana de utfallit på grund af siffrorna. Den starka böjning nötboskapskurvan för några af länen utvisar för är 1875 torde bero på felaktiga uppgifter. Likaså förefalla oss de öfversta kurvorna för Tavastehus län osannolika. Af kurvorna framgår att antalet nötkreatur, frånsedt mindre variationer, ökats bra nog i samma proportion som landtbefolk- ningen. Undantag bilda Tavastehus län, för hvilket kurvan sjunker, samt S:t Michels och Viborgs län, för hvilka kurvan stiger eller således nötkreaturens antal ökas hastigare än be- folkningens. Antalet hästar har något nedgått i förhållande till folk- mängden. Undantag bildar endast Åbo-Björneborgs län, för hvilket kurvan hvarken höjer sig eller sänker sig. Beträffande fåren påpeka vi deras relativt stora antal i Åbo-Björneborgs, Vasa och Uleåborgs län. Minsta antalet upp- visar Kuopio län. Kurvorna för flertalet af länen och för hela landet falla något. Antalet svinkreatur är i obetydligt nedåtgående. Eget nog har dock exporten af svin de senaste 15 åren betydligt ned- gått; densamma värderades år 1884 till närmare 1,200,000 mark, men nedgick därefter hastigt och uppnådde år 1894 ett värde af endast 150,000 mark. Jämförelsevis må framhållas, att Dan- mark år 1895 exporterade lefvande svin till ett värde af 14,500,000 m. samt dessutom fläsk och skinkor till ett värde af 52,700,000 m. Reducerade nötkreatur. För att möjliggöra en jämförelse emellan de skilda länens rikedom på husdjur införa vi yttermera en tabell, upptagande för år 1895 fördelningen af antalet s. k. »reducerade nötkreatur» pr km? och pr invånare landtbefolkning. Vid beräkningen an- tages såsom enhet det fullvuxna nötkreaturet, hvilket i värde20 Åtlas öfver Finland. Kartbladen n:is 20 och 21. och föl pr invånare landtbefolkning och med tillhjälp af de så erhållna talen uppritat kurvor, hvilka åskådliggöra kreaturs- stockens förändring i förhållande till folkmängden i de olika länen och i hela landet. Äfven för fåren och svinen äro lik- nande kurvor framställda (fig. 4). Enär ingen otydlighet i fig. uppstå, föredraga vi att ej utjämna kurvorna utan återge dem sådana de utfallit på grund af siffrorna. Den starka böjning nötboskapskurvan för några af länen utvisar för är 1875 torde bero på felaktiga uppgifter. Likaså förefalla oss de öfversta kurvorna för Tavastehus län osannolika. Af kurvorna framgår att antalet nötkreatur, frånsedt mindre variationer, ökats bra nog i samma proportion som landtbefolk- ningen. Undantag bilda Tavastehus län, för hvilket kurvan sjunker, samt S:t Michels och Viborgs län, för hvilka kurvan stiger eller således nötkreaturens antal ökas hastigare än be- folkningens. Antalet hästar har något nedgått i förhållande till folk- mängden. Undantag bildar endast Åbo-Björneborgs län, för hvilket kurvan hvarken höjer sig eller sänker sig. Beträffande fåren påpeka vi deras relativt stora antal i Åbo-Björneborgs, Vasa och Uleåborgs län. Minsta antalet upp- visar Kuopio län. Kurvorna för flertalet af länen och för hela landet falla något. Antalet svinkreatur är i obetydligt nedåtgående. Eget nog har dock exporten af svin de senaste 15 åren betydligt ned- gått; densamma värderades år 1884 till närmare 1,200,000 mark, men nedgick därefter hastigt och uppnådde år 1894 ett värde af endast 150,000 mark. Jämförelsevis må framhållas, att Dan- mark år 1895 exporterade lefvande svin till ett värde af 14,500,000 m. samt dessutom fläsk och skinkor till ett värde af 52,700,000 m. Reducerade nötkreatur. För att möjliggöra en jämförelse emellan de skilda länens rikedom på husdjur införa vi yttermera en tabell, upptagande för år 1895 fördelningen af antalet s. k. »reducerade nötkreatur» pr km? och pr invånare landtbefolkning. Vid beräkningen an- tages såsom enhet det fullvuxna nötkreaturet, hvilket i värde20 Åtlas öfver Finland. Kartbladen n:is 20 och 21. och föl pr invånare landtbefolkning och med tillhjälp af de så erhållna talen uppritat kurvor, hvilka åskådliggöra kreaturs- stockens förändring i förhållande till folkmängden i de olika länen och i hela landet. Äfven för fåren och svinen äro lik- nande kurvor framställda (fig. 4). Enär ingen otydlighet i fig. uppstå, föredraga vi att ej utjämna kurvorna utan återge dem sådana de utfallit på grund af siffrorna. Den starka böjning nötboskapskurvan för några af länen utvisar för är 1875 torde bero på felaktiga uppgifter. Likaså förefalla oss de öfversta kurvorna för Tavastehus län osannolika. Af kurvorna framgår att antalet nötkreatur, frånsedt mindre variationer, ökats bra nog i samma proportion som landtbefolk- ningen. Undantag bilda Tavastehus län, för hvilket kurvan sjunker, samt S:t Michels och Viborgs län, för hvilka kurvan stiger eller således nötkreaturens antal ökas hastigare än be- folkningens. Antalet hästar har något nedgått i förhållande till folk- mängden. Undantag bildar endast Åbo-Björneborgs län, för hvilket kurvan hvarken höjer sig eller sänker sig. Beträffande fåren påpeka vi deras relativt stora antal i Åbo-Björneborgs, Vasa och Uleåborgs län. Minsta antalet upp- visar Kuopio län. Kurvorna för flertalet af länen och för hela landet falla något. Antalet svinkreatur är i obetydligt nedåtgående. Eget nog har dock exporten af svin de senaste 15 åren betydligt ned- gått; densamma värderades år 1884 till närmare 1,200,000 mark, men nedgick därefter hastigt och uppnådde år 1894 ett värde af endast 150,000 mark. Jämförelsevis må framhållas, att Dan- mark år 1895 exporterade lefvande svin till ett värde af 14,500,000 m. samt dessutom fläsk och skinkor till ett värde af 52,700,000 m. Reducerade nötkreatur. För att möjliggöra en jämförelse emellan de skilda länens rikedom på husdjur införa vi yttermera en tabell, upptagande för år 1895 fördelningen af antalet s. k. »reducerade nötkreatur» pr km? och pr invånare landtbefolkning. Vid beräkningen an- tages såsom enhet det fullvuxna nötkreaturet, hvilket i värde --- Landtbruksstatistik. 21 anses vara == !/2 fullvuxen häst = 2 föl == 2 kalfvar och ung- nöt = 8 fär = 3 svin. Reducerade nötkreatur 1895 Län. | antal. | pr 100 inv. 1.b.| pr km? | | | | I Nylands . . L 179,639 | 107 + 161 Åbo och Björneborgs . . . 331,226 92 14,3 Tavastehus . . . . . 237.320 | 98 13,2 Viborgs «os so s. 278,631 82 | 8,9 S:t Michels > + a k x « 6 192,374 109 | 111 Kuopio < L. 244,738 | 87 | 6,9 Vasa L. 353,168 | 90 : 9,2 Uleåborgs «te. 195,411 — | 87 | 1,2 i i Hela landet 2,012,507 — | 92 6,1 Af tabellens nästsista kolumn synes att antalet reducerade nötkreatur icke varierar särdeles starkt för de olika länen. S:t Michels och Nylands län intaga främsta rummet, Viborgs län det lägsta. 7 medeltal belöper sig på hvarje invånare i landet i det närmaste ett reduceradt nötkreatur, motsvarande vär- det af ett fullvuxet nötkreatur, samt sex sådana på hvarje kn?. E. R. Neovius.Landtbruksstatistik. 21 anses vara == !/2 fullvuxen häst = 2 föl == 2 kalfvar och ung- nöt = 8 fär = 3 svin. Reducerade nötkreatur 1895 Län. | antal. | pr 100 inv. 1.b.| pr km? | | | | I Nylands . . L 179,639 | 107 + 161 Åbo och Björneborgs . . . 331,226 92 14,3 Tavastehus . . . . . 237.320 | 98 13,2 Viborgs «os so s. 278,631 82 | 8,9 S:t Michels > + a k x « 6 192,374 109 | 111 Kuopio < L. 244,738 | 87 | 6,9 Vasa L. 353,168 | 90 : 9,2 Uleåborgs «te. 195,411 — | 87 | 1,2 i i Hela landet 2,012,507 — | 92 6,1 Af tabellens nästsista kolumn synes att antalet reducerade nötkreatur icke varierar särdeles starkt för de olika länen. S:t Michels och Nylands län intaga främsta rummet, Viborgs län det lägsta. 7 medeltal belöper sig på hvarje invånare i landet i det närmaste ett reduceradt nötkreatur, motsvarande vär- det af ett fullvuxet nötkreatur, samt sex sådana på hvarje kn?. E. R. Neovius.Landtbruksstatistik. 21 anses vara == !/2 fullvuxen häst = 2 föl == 2 kalfvar och ung- nöt = 8 fär = 3 svin. Reducerade nötkreatur 1895 Län. | antal. | pr 100 inv. 1.b.| pr km? | | | | I Nylands . . L 179,639 | 107 + 161 Åbo och Björneborgs . . . 331,226 92 14,3 Tavastehus . . . . . 237.320 | 98 13,2 Viborgs «os so s. 278,631 82 | 8,9 S:t Michels > + a k x « 6 192,374 109 | 111 Kuopio < L. 244,738 | 87 | 6,9 Vasa L. 353,168 | 90 : 9,2 Uleåborgs «te. 195,411 — | 87 | 1,2 i i Hela landet 2,012,507 — | 92 6,1 Af tabellens nästsista kolumn synes att antalet reducerade nötkreatur icke varierar särdeles starkt för de olika länen. S:t Michels och Nylands län intaga främsta rummet, Viborgs län det lägsta. 7 medeltal belöper sig på hvarje invånare i landet i det närmaste ett reduceradt nötkreatur, motsvarande vär- det af ett fullvuxet nötkreatur, samt sex sådana på hvarje kn?. E. R. Neovius. --- --- Fs 1 Skörd af Räg, Korn och Hafre i % af' hela skörden. Nylands län. Åbo o. Björneborgs län. —Tavastehus län. 70% = s I i 70 %a 60 % 60 2/9 50 9/9 + 50 % 40 9/9 L 17 N 30% | i 30% 40 %o 20% I l 20% N | N [pj] K 10% 0 % ja — H 0% 70 29 e a : - 70 Jo 60 Yo 60 g 50 % 50 %o 40% R 40 9/9 30 %o N E L = N JN NI i N + ” 30 %% 20 % i 20 % 10 9/9 K 10 % 02/9 a I 09/0 Vasa län. Uleåborgs län. Hela landet. 70 %o 70 Yo 60 %% K 60 % 50% 50 9/9 40 9/9 40 9/0 30 Yo [ m 20% 30 9/6 20% 10 % 10% L. 00 00, 1866-70 71-75 76-80 81-85 86-90 91-95 1866-70 71-75 76-80 81-85 86-90 91-95 1866-70 71-75 76-80 81-85 86-90 91-95 R=Räg. K= Korn. H= Hafre.Fs 1 Skörd af Räg, Korn och Hafre i % af' hela skörden. Nylands län. Åbo o. Björneborgs län. —Tavastehus län. 70% = s I i 70 %a 60 % 60 2/9 50 9/9 + 50 % 40 9/9 L 17 N 30% | i 30% 40 %o 20% I l 20% N | N [pj] K 10% 0 % ja — H 0% 70 29 e a : - 70 Jo 60 Yo 60 g 50 % 50 %o 40% R 40 9/9 30 %o N E L = N JN NI i N + ” 30 %% 20 % i 20 % 10 9/9 K 10 % 02/9 a I 09/0 Vasa län. Uleåborgs län. Hela landet. 70 %o 70 Yo 60 %% K 60 % 50% 50 9/9 40 9/9 40 9/0 30 Yo [ m 20% 30 9/6 20% 10 % 10% L. 00 00, 1866-70 71-75 76-80 81-85 86-90 91-95 1866-70 71-75 76-80 81-85 86-90 91-95 1866-70 71-75 76-80 81-85 86-90 91-95 R=Räg. K= Korn. H= Hafre.Fs 1 Skörd af Räg, Korn och Hafre i % af' hela skörden. Nylands län. Åbo o. Björneborgs län. —Tavastehus län. 70% = s I i 70 %a 60 % 60 2/9 50 9/9 + 50 % 40 9/9 L 17 N 30% | i 30% 40 %o 20% I l 20% N | N [pj] K 10% 0 % ja — H 0% 70 29 e a : - 70 Jo 60 Yo 60 g 50 % 50 %o 40% R 40 9/9 30 %o N E L = N JN NI i N + ” 30 %% 20 % i 20 % 10 9/9 K 10 % 02/9 a I 09/0 Vasa län. Uleåborgs län. Hela landet. 70 %o 70 Yo 60 %% K 60 % 50% 50 9/9 40 9/9 40 9/0 30 Yo [ m 20% 30 9/6 20% 10 % 10% L. 00 00, 1866-70 71-75 76-80 81-85 86-90 91-95 1866-70 71-75 76-80 81-85 86-90 91-95 1866-70 71-75 76-80 81-85 86-90 91-95 R=Räg. K= Korn. H= Hafre. --- --- Fig. 2 Skörd pr invånare landtbefolkning. Nylands län. Åbo o. Björneborgs län. | Tavastehus län. a] vr Nt. o Uleäborgs län. Hela landet. 8 san SN 8 T T T TES SA RAN IN be "IDE mn TA ÅA 2 SEE PININ fre DNS pura an v lua = vå | I 7 T 6 E 6 — k T= || la aak i| la E PANO PAIN E, JA 5 5 4 111 |] 1] 3 Pp R |2 K 1 0 1866 71 76 81 86 91 96 1866 7 76 81 86 91 96 1866 7 76 81 86 91 96 R = Räg. K =Korn. H = Hafre. P= Potatis. T= Total sädesskörd.Fig. 2 Skörd pr invånare landtbefolkning. Nylands län. Åbo o. Björneborgs län. | Tavastehus län. a] vr Nt. o Uleäborgs län. Hela landet. 8 san SN 8 T T T TES SA RAN IN be "IDE mn TA ÅA 2 SEE PININ fre DNS pura an v lua = vå | I 7 T 6 E 6 — k T= || la aak i| la E PANO PAIN E, JA 5 5 4 111 |] 1] 3 Pp R |2 K 1 0 1866 71 76 81 86 91 96 1866 7 76 81 86 91 96 1866 7 76 81 86 91 96 R = Räg. K =Korn. H = Hafre. P= Potatis. T= Total sädesskörd.Fig. 2 Skörd pr invånare landtbefolkning. Nylands län. Åbo o. Björneborgs län. | Tavastehus län. a] vr Nt. o Uleäborgs län. Hela landet. 8 san SN 8 T T T TES SA RAN IN be "IDE mn TA ÅA 2 SEE PININ fre DNS pura an v lua = vå | I 7 T 6 E 6 — k T= || la aak i| la E PANO PAIN E, JA 5 5 4 111 |] 1] 3 Pp R |2 K 1 0 1866 71 76 81 86 91 96 1866 7 76 81 86 91 96 1866 7 76 81 86 91 96 R = Räg. K =Korn. H = Hafre. P= Potatis. T= Total sädesskörd. --- --- Fis: 3 Medelafkastning af en hl utsäde. Nylands län. Åbo o. Björneborgs län. Tavastehus län. 1866 71 76 st 86 91 96 1866 71 76 81 86 91 6 R=Räg. K =Korn. H=Hafre. P = Potatis. M = Medeltal af R, K och H. 1866 71 76 8 86 91 96Fis: 3 Medelafkastning af en hl utsäde. Nylands län. Åbo o. Björneborgs län. Tavastehus län. 1866 71 76 st 86 91 96 1866 71 76 81 86 91 6 R=Räg. K =Korn. H=Hafre. P = Potatis. M = Medeltal af R, K och H. 1866 71 76 8 86 91 96Fis: 3 Medelafkastning af en hl utsäde. Nylands län. Åbo o. Björneborgs län. Tavastehus län. 1866 71 76 st 86 91 96 1866 71 76 81 86 91 6 R=Räg. K =Korn. H=Hafre. P = Potatis. M = Medeltal af R, K och H. 1866 71 76 8 86 91 96 --- --- landtbefolkning. Nylands län, Åbo o. Björneborgs län. Tavastehus län. Vasa län. Uleåborgs län. Hela landet. 30 80 PAN = SAINKIN KOIRIIN PINNI Ev L tn - —m— if 70 = MUN HE F 60 E — =] 50 -— E 40 30 RR L N N N = W N L 30 | | | |] N J L 1 1 111 jo [ SR W L = — H i Tn 10 H + W s” o [-+--!-—|—s o 1870 75 80 85 90 95 1870 75 80 85 90 9 1870 75 80 85 90 95 N = Nötkreatur. F=Fär, H = Hästar. S= Svin. landtbefolkning. Nylands län, Åbo o. Björneborgs län. Tavastehus län. Vasa län. Uleåborgs län. Hela landet. 30 80 PAN = SAINKIN KOIRIIN PINNI Ev L tn - —m— if 70 = MUN HE F 60 E — =] 50 -— E 40 30 RR L N N N = W N L 30 | | | |] N J L 1 1 111 jo [ SR W L = — H i Tn 10 H + W s” o [-+--!-—|—s o 1870 75 80 85 90 95 1870 75 80 85 90 9 1870 75 80 85 90 95 N = Nötkreatur. F=Fär, H = Hästar. S= Svin. landtbefolkning. Nylands län, Åbo o. Björneborgs län. Tavastehus län. Vasa län. Uleåborgs län. Hela landet. 30 80 PAN = SAINKIN KOIRIIN PINNI Ev L tn - —m— if 70 = MUN HE F 60 E — =] 50 -— E 40 30 RR L N N N = W N L 30 | | | |] N J L 1 1 111 jo [ SR W L = — H i Tn 10 H + W s” o [-+--!-—|—s o 1870 75 80 85 90 95 1870 75 80 85 90 9 1870 75 80 85 90 95 N = Nötkreatur. F=Fär, H = Hästar. S= Svin. --- --- ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 22. Forsar, Under senare delen at 1880-talet utarbetades — pä för- anstaltande af dävarande kommunikationschefen friherre G. v. Alfthan, som redan i yngre är intresserat sig för Finlands hydro- grai — å det ämbetsverk, som har sig ombetrodt att utföra vattenbyggnader och andra kommunikationsarbeten i landet (Öfverstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna) en »Förteckning och beskrifning öfver i Finland befintliga mera betydande vatten- drag, farleder och större vattenfall äfvensom forsar, vid hvilka industriella verk redan finnas anlagda», och angäfvos uti denna förteckning jämväl forsarnas fallhöjd och kraftbelopp, uppskattadt i hästkrafter. Arbetet, som grundades pä särskildt infordrade uppgifter från de skilda vattendistrikten, utgafs i tryck är 1889, men har sedermera ytterligare ä Öfverstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna blifvit förfullständigadt och rättadt i män af tillgång pä säkrare uppgifter. Det ligger nämligen i sakens natur, att dä vattenmängden i ett vattendrag undergär betydliga förändringar under olika ärstider, detsamma är fallet ocksä med den kraft vattnet utöfvar. Endast en uttömmande undersökning af hvarje enskild fors kan gifva noggrann kännedom om dess hela kraftbelopp (antal naturliga hästkrafter) och om den del däraf, som kan antagas kunna komma att tillgodogöras för industriella ändamål (effektiva hästkrafter). Emellertid äro hit- tills allenast få af våra vattendrag i detta afseende undersökta. Den nu förefintliga uppskattningen af vattenkraften ilandets forsar kan således ingalunda anses vara fullt riktig; den berör endast de naturliga hästkrafterna, d. v. s. är beräknad med användande af hela fallhöjden, samt hänför sig i flere fall till högvattnet. EhuruATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 22. Forsar, Under senare delen at 1880-talet utarbetades — pä för- anstaltande af dävarande kommunikationschefen friherre G. v. Alfthan, som redan i yngre är intresserat sig för Finlands hydro- grai — å det ämbetsverk, som har sig ombetrodt att utföra vattenbyggnader och andra kommunikationsarbeten i landet (Öfverstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna) en »Förteckning och beskrifning öfver i Finland befintliga mera betydande vatten- drag, farleder och större vattenfall äfvensom forsar, vid hvilka industriella verk redan finnas anlagda», och angäfvos uti denna förteckning jämväl forsarnas fallhöjd och kraftbelopp, uppskattadt i hästkrafter. Arbetet, som grundades pä särskildt infordrade uppgifter från de skilda vattendistrikten, utgafs i tryck är 1889, men har sedermera ytterligare ä Öfverstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna blifvit förfullständigadt och rättadt i män af tillgång pä säkrare uppgifter. Det ligger nämligen i sakens natur, att dä vattenmängden i ett vattendrag undergär betydliga förändringar under olika ärstider, detsamma är fallet ocksä med den kraft vattnet utöfvar. Endast en uttömmande undersökning af hvarje enskild fors kan gifva noggrann kännedom om dess hela kraftbelopp (antal naturliga hästkrafter) och om den del däraf, som kan antagas kunna komma att tillgodogöras för industriella ändamål (effektiva hästkrafter). Emellertid äro hit- tills allenast få af våra vattendrag i detta afseende undersökta. Den nu förefintliga uppskattningen af vattenkraften ilandets forsar kan således ingalunda anses vara fullt riktig; den berör endast de naturliga hästkrafterna, d. v. s. är beräknad med användande af hela fallhöjden, samt hänför sig i flere fall till högvattnet. EhuruATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 22. Forsar, Under senare delen at 1880-talet utarbetades — pä för- anstaltande af dävarande kommunikationschefen friherre G. v. Alfthan, som redan i yngre är intresserat sig för Finlands hydro- grai — å det ämbetsverk, som har sig ombetrodt att utföra vattenbyggnader och andra kommunikationsarbeten i landet (Öfverstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna) en »Förteckning och beskrifning öfver i Finland befintliga mera betydande vatten- drag, farleder och större vattenfall äfvensom forsar, vid hvilka industriella verk redan finnas anlagda», och angäfvos uti denna förteckning jämväl forsarnas fallhöjd och kraftbelopp, uppskattadt i hästkrafter. Arbetet, som grundades pä särskildt infordrade uppgifter från de skilda vattendistrikten, utgafs i tryck är 1889, men har sedermera ytterligare ä Öfverstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna blifvit förfullständigadt och rättadt i män af tillgång pä säkrare uppgifter. Det ligger nämligen i sakens natur, att dä vattenmängden i ett vattendrag undergär betydliga förändringar under olika ärstider, detsamma är fallet ocksä med den kraft vattnet utöfvar. Endast en uttömmande undersökning af hvarje enskild fors kan gifva noggrann kännedom om dess hela kraftbelopp (antal naturliga hästkrafter) och om den del däraf, som kan antagas kunna komma att tillgodogöras för industriella ändamål (effektiva hästkrafter). Emellertid äro hit- tills allenast få af våra vattendrag i detta afseende undersökta. Den nu förefintliga uppskattningen af vattenkraften ilandets forsar kan således ingalunda anses vara fullt riktig; den berör endast de naturliga hästkrafterna, d. v. s. är beräknad med användande af hela fallhöjden, samt hänför sig i flere fall till högvattnet. Ehuru --- 2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. en del af de uppgifna siffrorna sålunda äro ganska osäkra, äro de dock de enda, som nu stå till buds och gifva jämte fallhöjden i alla händelser en ungefärlig föreställning om våra forsars storlek. Senast nämnda förfullständigade förteckning öfver landets forsar har senator O. Bergbom godhetsfullt ställt till disposition för att uti Atlas öfver Finland läggas till grund för kartan n:o 22, hvilken blifvit utarbetad under ledning af professor E. R. Neovius. På densamma finnas upptagna 700 forsar, uppräknade i nummerföljd uti katalogen här nedan, samt märkta på kartan med motsvarande nummer i svart tryck. Forsen är belägen, där vattendraget skäres af en rät, röd linie, hvars längd därjämte angifver fallhöjden sålunda, att ?vä millimeter betecknar en meters fall. För de forsar, hvilkas vattenkraft blifvit ungefärligen upp- skattad, angifves beloppet uti förteckningen, äfvensom med röda siffror på kartan; för att underlätta öfversikten häraf angifvas de starkare forsarna — från och med 1,000 hästkrafter — på kartan med gröna cirklar, hvilkas area är proportionell med hästkrafternas antal. Ifall en kanal eller mera betydande industriell inrättning är belägen vid en fors, angifvas dessa uti katalogen närmast efter forsens namn, och hänvisas i öfrigt till den text, som i det följande lämnas till kartorna öfver landets kommunikationer (n:o 27) och industriella inrättningar (niis 23, 24). Innan kartan tages i närmare skärskädande, mäste fästas uppmärksamhet vid tvenne i ögonen fallande brister, som omöj- ligen kunnat undvikas: 1 landets nordligaste del, Lappland, äro forsar utsatta endast i strömmarnas nedre del, eller alldeles icke (uti ishafsströmmarna m. fl.), ehuru alla lapska strömmar äro nästan fulla af sådana. Orsaken till bristen är den, att förtecknandet af forsarna företagits med hänsyn till landets kommunikationer och industri, i hvilka båda afseenden Lappland ännu ej nått någon kulturståndpunkt. Forsar med mindre fallhöjd än en meter hafva alls icke kunnat upptagas å kartan för den ringa skalans skull. De spela i själfva verket, åtminstone för närvarande, knappast någon rol i praktiskt afseende och äro för omnejden föga karakteristiska. Några forsar hafva utelämnats, emedan deras läge ej kunnat fastställas, andra åter äro i förteckningen upptagna utan nummer efter det kartan redan var tryckt.2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. en del af de uppgifna siffrorna sålunda äro ganska osäkra, äro de dock de enda, som nu stå till buds och gifva jämte fallhöjden i alla händelser en ungefärlig föreställning om våra forsars storlek. Senast nämnda förfullständigade förteckning öfver landets forsar har senator O. Bergbom godhetsfullt ställt till disposition för att uti Atlas öfver Finland läggas till grund för kartan n:o 22, hvilken blifvit utarbetad under ledning af professor E. R. Neovius. På densamma finnas upptagna 700 forsar, uppräknade i nummerföljd uti katalogen här nedan, samt märkta på kartan med motsvarande nummer i svart tryck. Forsen är belägen, där vattendraget skäres af en rät, röd linie, hvars längd därjämte angifver fallhöjden sålunda, att ?vä millimeter betecknar en meters fall. För de forsar, hvilkas vattenkraft blifvit ungefärligen upp- skattad, angifves beloppet uti förteckningen, äfvensom med röda siffror på kartan; för att underlätta öfversikten häraf angifvas de starkare forsarna — från och med 1,000 hästkrafter — på kartan med gröna cirklar, hvilkas area är proportionell med hästkrafternas antal. Ifall en kanal eller mera betydande industriell inrättning är belägen vid en fors, angifvas dessa uti katalogen närmast efter forsens namn, och hänvisas i öfrigt till den text, som i det följande lämnas till kartorna öfver landets kommunikationer (n:o 27) och industriella inrättningar (niis 23, 24). Innan kartan tages i närmare skärskädande, mäste fästas uppmärksamhet vid tvenne i ögonen fallande brister, som omöj- ligen kunnat undvikas: 1 landets nordligaste del, Lappland, äro forsar utsatta endast i strömmarnas nedre del, eller alldeles icke (uti ishafsströmmarna m. fl.), ehuru alla lapska strömmar äro nästan fulla af sådana. Orsaken till bristen är den, att förtecknandet af forsarna företagits med hänsyn till landets kommunikationer och industri, i hvilka båda afseenden Lappland ännu ej nått någon kulturståndpunkt. Forsar med mindre fallhöjd än en meter hafva alls icke kunnat upptagas å kartan för den ringa skalans skull. De spela i själfva verket, åtminstone för närvarande, knappast någon rol i praktiskt afseende och äro för omnejden föga karakteristiska. Några forsar hafva utelämnats, emedan deras läge ej kunnat fastställas, andra åter äro i förteckningen upptagna utan nummer efter det kartan redan var tryckt.2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. en del af de uppgifna siffrorna sålunda äro ganska osäkra, äro de dock de enda, som nu stå till buds och gifva jämte fallhöjden i alla händelser en ungefärlig föreställning om våra forsars storlek. Senast nämnda förfullständigade förteckning öfver landets forsar har senator O. Bergbom godhetsfullt ställt till disposition för att uti Atlas öfver Finland läggas till grund för kartan n:o 22, hvilken blifvit utarbetad under ledning af professor E. R. Neovius. På densamma finnas upptagna 700 forsar, uppräknade i nummerföljd uti katalogen här nedan, samt märkta på kartan med motsvarande nummer i svart tryck. Forsen är belägen, där vattendraget skäres af en rät, röd linie, hvars längd därjämte angifver fallhöjden sålunda, att ?vä millimeter betecknar en meters fall. För de forsar, hvilkas vattenkraft blifvit ungefärligen upp- skattad, angifves beloppet uti förteckningen, äfvensom med röda siffror på kartan; för att underlätta öfversikten häraf angifvas de starkare forsarna — från och med 1,000 hästkrafter — på kartan med gröna cirklar, hvilkas area är proportionell med hästkrafternas antal. Ifall en kanal eller mera betydande industriell inrättning är belägen vid en fors, angifvas dessa uti katalogen närmast efter forsens namn, och hänvisas i öfrigt till den text, som i det följande lämnas till kartorna öfver landets kommunikationer (n:o 27) och industriella inrättningar (niis 23, 24). Innan kartan tages i närmare skärskädande, mäste fästas uppmärksamhet vid tvenne i ögonen fallande brister, som omöj- ligen kunnat undvikas: 1 landets nordligaste del, Lappland, äro forsar utsatta endast i strömmarnas nedre del, eller alldeles icke (uti ishafsströmmarna m. fl.), ehuru alla lapska strömmar äro nästan fulla af sådana. Orsaken till bristen är den, att förtecknandet af forsarna företagits med hänsyn till landets kommunikationer och industri, i hvilka båda afseenden Lappland ännu ej nått någon kulturståndpunkt. Forsar med mindre fallhöjd än en meter hafva alls icke kunnat upptagas å kartan för den ringa skalans skull. De spela i själfva verket, åtminstone för närvarande, knappast någon rol i praktiskt afseende och äro för omnejden föga karakteristiska. Några forsar hafva utelämnats, emedan deras läge ej kunnat fastställas, andra åter äro i förteckningen upptagna utan nummer efter det kartan redan var tryckt. --- Forsar. 3 Kartan öfver Finlands forsar ger själfmant anledning till betraktelser öfver landets vattendrag öfver hufvud och dessas naturbeskaffenhet, så mycket hellre som intet land på jorden kan mäta sig med »de tusen sjöars land» i afseende på rikedom på vattendrag. Orsaken till öfverflödet framgår vid ett upp- märksamt studium af Finlands höjdförhållanden (kartan n:o 2) och af landets geologiska byggnad. Berggrunden (kartan n:o 3) är för vatten föga genomtränglig, i hög grad motståndskraftig emot förvittring, samt på ytan oregelbundet bruten. Den når icke någon synnerlig höjd uti lan- dets inre delar, uti södra Tavastland, i Savoiaks och Karelen 75—150 m öfver hafvet. Norr därom stiger den tämligen ojämnt till 150—200 m, hvarefter i Kuusamo och norra Lappmarken höjden blir betydligare, 200-300 m, och sist de högre fjällen följa. Bortom Saariselkä fjällbygd sänker sig marken åter till Enare bassinen. Ofvanpå berggrunden ligger den lösa jorden (kartan n:o 4) öfver hufvud grundt, men likväl ofta nog upp- dämmande sjöar. Mångenstädes förekomma åsar, hvilka i olika trakter hafva karakteristiska riktningar. Längs kusterna af Finska och Bottniska vikarna utgöres, till en bredd af 50—100 km inåt land, den lösa jorden af jämnt afsatt lera och sand; afbrotten däri, likasom de inre delarna och hela norra Finland täckas åter af morängrus. Terrängen blir härigenom i kuststräckan tämligen jämnt sluttande mot hafvet, men i det inre af mellersta och södra Finland i det stora hela jämförelsevis plan, om ock i detalj mycket ojämn; norra Finland åter stiger städse inåt land, om ock ojämnt, ända upp mot fjällbygden (500—800 m). I följd af dessa höjdförhällanden bildar nederbörden vatten- drag, som hafva ganska olika skaplynne i olika trakter. Uti kustlandet flyter nederbörden frän vattendelarena direkt ned till hafvet genom talrika bäckar, åar och mindre strömmar, hvilka i det lösa jordlagret utgräft dalgångar. Kustbältets ringa bredd, 50—70—140 km intill vattendelaren (150— 200 m öfver hafvet), tilläter icke uppkomsten af desto längre vattendrag. För hvarje af dem är nederbördsomrädet ringa, par tre tusen, pä sin höjd inemot 5,000 km? (Nykarleby älf, Siikajoki och Kyrö älf), och uppnår för alla Österbottens små älfvar tillsammans ej mera än för Torne älf allena, eller för Kumo älf. Också nederbörden är längs bottniska kusten i regeln mindre än inneForsar. 3 Kartan öfver Finlands forsar ger själfmant anledning till betraktelser öfver landets vattendrag öfver hufvud och dessas naturbeskaffenhet, så mycket hellre som intet land på jorden kan mäta sig med »de tusen sjöars land» i afseende på rikedom på vattendrag. Orsaken till öfverflödet framgår vid ett upp- märksamt studium af Finlands höjdförhållanden (kartan n:o 2) och af landets geologiska byggnad. Berggrunden (kartan n:o 3) är för vatten föga genomtränglig, i hög grad motståndskraftig emot förvittring, samt på ytan oregelbundet bruten. Den når icke någon synnerlig höjd uti lan- dets inre delar, uti södra Tavastland, i Savoiaks och Karelen 75—150 m öfver hafvet. Norr därom stiger den tämligen ojämnt till 150—200 m, hvarefter i Kuusamo och norra Lappmarken höjden blir betydligare, 200-300 m, och sist de högre fjällen följa. Bortom Saariselkä fjällbygd sänker sig marken åter till Enare bassinen. Ofvanpå berggrunden ligger den lösa jorden (kartan n:o 4) öfver hufvud grundt, men likväl ofta nog upp- dämmande sjöar. Mångenstädes förekomma åsar, hvilka i olika trakter hafva karakteristiska riktningar. Längs kusterna af Finska och Bottniska vikarna utgöres, till en bredd af 50—100 km inåt land, den lösa jorden af jämnt afsatt lera och sand; afbrotten däri, likasom de inre delarna och hela norra Finland täckas åter af morängrus. Terrängen blir härigenom i kuststräckan tämligen jämnt sluttande mot hafvet, men i det inre af mellersta och södra Finland i det stora hela jämförelsevis plan, om ock i detalj mycket ojämn; norra Finland åter stiger städse inåt land, om ock ojämnt, ända upp mot fjällbygden (500—800 m). I följd af dessa höjdförhällanden bildar nederbörden vatten- drag, som hafva ganska olika skaplynne i olika trakter. Uti kustlandet flyter nederbörden frän vattendelarena direkt ned till hafvet genom talrika bäckar, åar och mindre strömmar, hvilka i det lösa jordlagret utgräft dalgångar. Kustbältets ringa bredd, 50—70—140 km intill vattendelaren (150— 200 m öfver hafvet), tilläter icke uppkomsten af desto längre vattendrag. För hvarje af dem är nederbördsomrädet ringa, par tre tusen, pä sin höjd inemot 5,000 km? (Nykarleby älf, Siikajoki och Kyrö älf), och uppnår för alla Österbottens små älfvar tillsammans ej mera än för Torne älf allena, eller för Kumo älf. Också nederbörden är längs bottniska kusten i regeln mindre än inneForsar. 3 Kartan öfver Finlands forsar ger själfmant anledning till betraktelser öfver landets vattendrag öfver hufvud och dessas naturbeskaffenhet, så mycket hellre som intet land på jorden kan mäta sig med »de tusen sjöars land» i afseende på rikedom på vattendrag. Orsaken till öfverflödet framgår vid ett upp- märksamt studium af Finlands höjdförhållanden (kartan n:o 2) och af landets geologiska byggnad. Berggrunden (kartan n:o 3) är för vatten föga genomtränglig, i hög grad motståndskraftig emot förvittring, samt på ytan oregelbundet bruten. Den når icke någon synnerlig höjd uti lan- dets inre delar, uti södra Tavastland, i Savoiaks och Karelen 75—150 m öfver hafvet. Norr därom stiger den tämligen ojämnt till 150—200 m, hvarefter i Kuusamo och norra Lappmarken höjden blir betydligare, 200-300 m, och sist de högre fjällen följa. Bortom Saariselkä fjällbygd sänker sig marken åter till Enare bassinen. Ofvanpå berggrunden ligger den lösa jorden (kartan n:o 4) öfver hufvud grundt, men likväl ofta nog upp- dämmande sjöar. Mångenstädes förekomma åsar, hvilka i olika trakter hafva karakteristiska riktningar. Längs kusterna af Finska och Bottniska vikarna utgöres, till en bredd af 50—100 km inåt land, den lösa jorden af jämnt afsatt lera och sand; afbrotten däri, likasom de inre delarna och hela norra Finland täckas åter af morängrus. Terrängen blir härigenom i kuststräckan tämligen jämnt sluttande mot hafvet, men i det inre af mellersta och södra Finland i det stora hela jämförelsevis plan, om ock i detalj mycket ojämn; norra Finland åter stiger städse inåt land, om ock ojämnt, ända upp mot fjällbygden (500—800 m). I följd af dessa höjdförhällanden bildar nederbörden vatten- drag, som hafva ganska olika skaplynne i olika trakter. Uti kustlandet flyter nederbörden frän vattendelarena direkt ned till hafvet genom talrika bäckar, åar och mindre strömmar, hvilka i det lösa jordlagret utgräft dalgångar. Kustbältets ringa bredd, 50—70—140 km intill vattendelaren (150— 200 m öfver hafvet), tilläter icke uppkomsten af desto längre vattendrag. För hvarje af dem är nederbördsomrädet ringa, par tre tusen, pä sin höjd inemot 5,000 km? (Nykarleby älf, Siikajoki och Kyrö älf), och uppnår för alla Österbottens små älfvar tillsammans ej mera än för Torne älf allena, eller för Kumo älf. Också nederbörden är längs bottniska kusten i regeln mindre än inne --- 4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. i Finland (se kartorna niis 8 och 9). I följd af allt detta är den i hvarje ström nedgäende vattenmassan allenast ringa. Men den fördelar sig dessutom ojämnt pä olika årstider. Snösmält- ningen (kartan n:o 8) ästadkommer stort värflöde redan i maj, men under sommaren är tillgången pä vatten obetydlig. För- hållandet mellan största och minsta vattenmassan är i en del strömmar ytterst ojämnt, men ställer sig hos de flesta ungefär som 10—8-—7:1, mindre ojämnt fördeladt hos de strömmar, som hafva en insjöreservoir högre upp i strömbädden, exempelvis Pyhäjoki, Lestijoki, Esse å. Följaktligen göra sig starkare regn snart nog kännbara i form af tillfälligt högvatten uti strömmarna. Med den lutning terrängen har, kunna dylika strömmar icke vara annat än forsuppfylda. Verkliga vattenfall finnas i Finland endast undantagsvis, men starkt rinnande forsar äro uti det nu ifrågavarande området så mycket talrikare; uti Pyhä- joki exempelvis räknar man 67 sådana under dess längd af 15 mil. Båtfärd är därför hvarken öfverallt eller alltid möjlig. Forsarnas fallhöjd är ofta beaktansvärd, 5—10--20 eller 25 m; ja i Jalasjärvi tillflöde till Kyrö älf finner en 3 km lång serie forsar, som gär under det gemensamma namnet Pitkäkoski (n:o 295) med 35 '/s m fallhöjd, utgörande den andra i ordningen af alla nedan förtecknade forsar. De angifna omständigheterna förorsaka, att vattenkraften uti alla kustomrädets egna strömmar, fallhöjden till trots, är jämförelsevis ringa: ett eller par hundra hästkrafter, mången gång 2—3500, ställvis 500—1,000 (niis 145, 167, 169, 198, 220, 228, 260, 278, 282, 286, 289, 437, 443, 506, 510, 658, 659, 673, 688, 690, 697) eller undantagsvis öfver 1,000 hkr (niis 133, 257, 292, 500, 501, 507, 698) och i alldeles en- skilda fall ännu därutöfver (295 Pitkäkoski, beräknad till 2,220 hkr, en annan beräkning, troligen vid ringa vattenständ, har gifvit endast 617; 694 Ruhankoski 4,500). Inom kustomrädet förefinnas tvenne vattendrag, som afvika frän de nu berörda, Lojo och Jänisjärvi-vattnen. Dessa skola längre fram särskildt beröras. De flesta nu anförda naturegenskaper, som karakterisera kustlandets egna strömmar, tillkomma också de stora bottniska älfvarna, likvisst med den skillnad att dessa äro af väldig stor- lek. Deras längd är 3 ä 4 gånger större än de förras och käl- lorna ligga jämväl 3 å 4 gånger högre upp, 335—450 m öfver4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. i Finland (se kartorna niis 8 och 9). I följd af allt detta är den i hvarje ström nedgäende vattenmassan allenast ringa. Men den fördelar sig dessutom ojämnt pä olika årstider. Snösmält- ningen (kartan n:o 8) ästadkommer stort värflöde redan i maj, men under sommaren är tillgången pä vatten obetydlig. För- hållandet mellan största och minsta vattenmassan är i en del strömmar ytterst ojämnt, men ställer sig hos de flesta ungefär som 10—8-—7:1, mindre ojämnt fördeladt hos de strömmar, som hafva en insjöreservoir högre upp i strömbädden, exempelvis Pyhäjoki, Lestijoki, Esse å. Följaktligen göra sig starkare regn snart nog kännbara i form af tillfälligt högvatten uti strömmarna. Med den lutning terrängen har, kunna dylika strömmar icke vara annat än forsuppfylda. Verkliga vattenfall finnas i Finland endast undantagsvis, men starkt rinnande forsar äro uti det nu ifrågavarande området så mycket talrikare; uti Pyhä- joki exempelvis räknar man 67 sådana under dess längd af 15 mil. Båtfärd är därför hvarken öfverallt eller alltid möjlig. Forsarnas fallhöjd är ofta beaktansvärd, 5—10--20 eller 25 m; ja i Jalasjärvi tillflöde till Kyrö älf finner en 3 km lång serie forsar, som gär under det gemensamma namnet Pitkäkoski (n:o 295) med 35 '/s m fallhöjd, utgörande den andra i ordningen af alla nedan förtecknade forsar. De angifna omständigheterna förorsaka, att vattenkraften uti alla kustomrädets egna strömmar, fallhöjden till trots, är jämförelsevis ringa: ett eller par hundra hästkrafter, mången gång 2—3500, ställvis 500—1,000 (niis 145, 167, 169, 198, 220, 228, 260, 278, 282, 286, 289, 437, 443, 506, 510, 658, 659, 673, 688, 690, 697) eller undantagsvis öfver 1,000 hkr (niis 133, 257, 292, 500, 501, 507, 698) och i alldeles en- skilda fall ännu därutöfver (295 Pitkäkoski, beräknad till 2,220 hkr, en annan beräkning, troligen vid ringa vattenständ, har gifvit endast 617; 694 Ruhankoski 4,500). Inom kustomrädet förefinnas tvenne vattendrag, som afvika frän de nu berörda, Lojo och Jänisjärvi-vattnen. Dessa skola längre fram särskildt beröras. De flesta nu anförda naturegenskaper, som karakterisera kustlandets egna strömmar, tillkomma också de stora bottniska älfvarna, likvisst med den skillnad att dessa äro af väldig stor- lek. Deras längd är 3 ä 4 gånger större än de förras och käl- lorna ligga jämväl 3 å 4 gånger högre upp, 335—450 m öfver4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. i Finland (se kartorna niis 8 och 9). I följd af allt detta är den i hvarje ström nedgäende vattenmassan allenast ringa. Men den fördelar sig dessutom ojämnt pä olika årstider. Snösmält- ningen (kartan n:o 8) ästadkommer stort värflöde redan i maj, men under sommaren är tillgången pä vatten obetydlig. För- hållandet mellan största och minsta vattenmassan är i en del strömmar ytterst ojämnt, men ställer sig hos de flesta ungefär som 10—8-—7:1, mindre ojämnt fördeladt hos de strömmar, som hafva en insjöreservoir högre upp i strömbädden, exempelvis Pyhäjoki, Lestijoki, Esse å. Följaktligen göra sig starkare regn snart nog kännbara i form af tillfälligt högvatten uti strömmarna. Med den lutning terrängen har, kunna dylika strömmar icke vara annat än forsuppfylda. Verkliga vattenfall finnas i Finland endast undantagsvis, men starkt rinnande forsar äro uti det nu ifrågavarande området så mycket talrikare; uti Pyhä- joki exempelvis räknar man 67 sådana under dess längd af 15 mil. Båtfärd är därför hvarken öfverallt eller alltid möjlig. Forsarnas fallhöjd är ofta beaktansvärd, 5—10--20 eller 25 m; ja i Jalasjärvi tillflöde till Kyrö älf finner en 3 km lång serie forsar, som gär under det gemensamma namnet Pitkäkoski (n:o 295) med 35 '/s m fallhöjd, utgörande den andra i ordningen af alla nedan förtecknade forsar. De angifna omständigheterna förorsaka, att vattenkraften uti alla kustomrädets egna strömmar, fallhöjden till trots, är jämförelsevis ringa: ett eller par hundra hästkrafter, mången gång 2—3500, ställvis 500—1,000 (niis 145, 167, 169, 198, 220, 228, 260, 278, 282, 286, 289, 437, 443, 506, 510, 658, 659, 673, 688, 690, 697) eller undantagsvis öfver 1,000 hkr (niis 133, 257, 292, 500, 501, 507, 698) och i alldeles en- skilda fall ännu därutöfver (295 Pitkäkoski, beräknad till 2,220 hkr, en annan beräkning, troligen vid ringa vattenständ, har gifvit endast 617; 694 Ruhankoski 4,500). Inom kustomrädet förefinnas tvenne vattendrag, som afvika frän de nu berörda, Lojo och Jänisjärvi-vattnen. Dessa skola längre fram särskildt beröras. De flesta nu anförda naturegenskaper, som karakterisera kustlandets egna strömmar, tillkomma också de stora bottniska älfvarna, likvisst med den skillnad att dessa äro af väldig stor- lek. Deras längd är 3 ä 4 gånger större än de förras och käl- lorna ligga jämväl 3 å 4 gånger högre upp, 335—450 m öfver --- Forsar. 5 hafvet. Det är därför naturligt att också Torne, Kemi och Ijo älfvar äro fulla af forsar under hela deras sträcka — i den förstnämnda har man räknat 192 stycken under 45 mils lopp. Fallhöjden är i allmänhet ungefär densamma som hos de mindre strömmarna, men nederbördsområdet och därmed också vatten- massan är tiofaldig. Minsta området har Ijo älf, något öfver 9,500 km?; Torne älf däremot har nära 34,000 och Kemi älf 53,000 km? Äfven hos dem är vattenmassan ojämnt fördelad under äret. Afgängen utgör uti Ijo älfs mynning vid hög vär- flod omkring 2,400 m3 i sekunden, men under regnrik sommar betydligt under 300, och efter nägra veckors torka har älfven blott 53 m5, tills ett häftigt regn kommer densamma att åter uppsvälla. Kemi älfs 2,600 m3 i sek. vid medelhög flod antyder dess väldiga massa under högsta värflod; dock minskas detta belopp vid lågvatten till !/20 eller '/16, och nivån sänkes med nära 6 a 9 meter. Också här gör sig således gällande bristen pä större, magasinerande sjöar i dess nedra lopp. En viss er- sättning lämnas dock Kemi och Torne älfvar därigenom, att en stor del af deras källflöden ligga högt uppe i fjällbygden, hvarest snösmältningen delvis inträder först sent. De nämnda tre älfvarna hafva sälunda att uppvisa forsar, hvilkas kraft räknas i tiotusental hästkrafter. Flere, i synnerhet uti Ijo älf, hafva 5—10—20,000 hkr; af ett halft dussin (niis 2, 3; 4, 5, 6, 9, 11) representerar enhvar 30—50,000 hkr, fem (niis 1, 7, 13, 14, 99) gå därutöfver ända till 72,000 och tre (niis 8, 10, 98) ända till 116—133,000 hkr. Det äterstär att beröra en i Finland synnerligen väl ut- präglad grupp vattendrag, tnsjösträtarna, som med de se- nast skildrade älfvarna ofta hafva dimensionerna gemensamma, men till sin naturbeskaffenhet alldeles afvika frän bäde dem och de mindre strömmarna i kusttrakten. En del områden i vårt land omgifvas pä alla sidor af vatten- delarc, och nederbörden samlas följaktligen i områdets dalbott- nar, hvilka ställvis uppdämmas genom lägre trösklar af fast berg eller af grusmassor. Härigenom uppstä tallösa insjöar, sam- manhängande med hvarandra genom sund eller korta strömmar. Enare är sälunda en bassin för ett helt antal mindre tillflöden ifrån olika håll, och Uleå träsk uppsamlar längre strätar från nordost och öster. Det sydfinska inre landet, som (se höjd-Forsar. 5 hafvet. Det är därför naturligt att också Torne, Kemi och Ijo älfvar äro fulla af forsar under hela deras sträcka — i den förstnämnda har man räknat 192 stycken under 45 mils lopp. Fallhöjden är i allmänhet ungefär densamma som hos de mindre strömmarna, men nederbördsområdet och därmed också vatten- massan är tiofaldig. Minsta området har Ijo älf, något öfver 9,500 km?; Torne älf däremot har nära 34,000 och Kemi älf 53,000 km? Äfven hos dem är vattenmassan ojämnt fördelad under äret. Afgängen utgör uti Ijo älfs mynning vid hög vär- flod omkring 2,400 m3 i sekunden, men under regnrik sommar betydligt under 300, och efter nägra veckors torka har älfven blott 53 m5, tills ett häftigt regn kommer densamma att åter uppsvälla. Kemi älfs 2,600 m3 i sek. vid medelhög flod antyder dess väldiga massa under högsta värflod; dock minskas detta belopp vid lågvatten till !/20 eller '/16, och nivån sänkes med nära 6 a 9 meter. Också här gör sig således gällande bristen pä större, magasinerande sjöar i dess nedra lopp. En viss er- sättning lämnas dock Kemi och Torne älfvar därigenom, att en stor del af deras källflöden ligga högt uppe i fjällbygden, hvarest snösmältningen delvis inträder först sent. De nämnda tre älfvarna hafva sälunda att uppvisa forsar, hvilkas kraft räknas i tiotusental hästkrafter. Flere, i synnerhet uti Ijo älf, hafva 5—10—20,000 hkr; af ett halft dussin (niis 2, 3; 4, 5, 6, 9, 11) representerar enhvar 30—50,000 hkr, fem (niis 1, 7, 13, 14, 99) gå därutöfver ända till 72,000 och tre (niis 8, 10, 98) ända till 116—133,000 hkr. Det äterstär att beröra en i Finland synnerligen väl ut- präglad grupp vattendrag, tnsjösträtarna, som med de se- nast skildrade älfvarna ofta hafva dimensionerna gemensamma, men till sin naturbeskaffenhet alldeles afvika frän bäde dem och de mindre strömmarna i kusttrakten. En del områden i vårt land omgifvas pä alla sidor af vatten- delarc, och nederbörden samlas följaktligen i områdets dalbott- nar, hvilka ställvis uppdämmas genom lägre trösklar af fast berg eller af grusmassor. Härigenom uppstä tallösa insjöar, sam- manhängande med hvarandra genom sund eller korta strömmar. Enare är sälunda en bassin för ett helt antal mindre tillflöden ifrån olika håll, och Uleå träsk uppsamlar längre strätar från nordost och öster. Det sydfinska inre landet, som (se höjd-Forsar. 5 hafvet. Det är därför naturligt att också Torne, Kemi och Ijo älfvar äro fulla af forsar under hela deras sträcka — i den förstnämnda har man räknat 192 stycken under 45 mils lopp. Fallhöjden är i allmänhet ungefär densamma som hos de mindre strömmarna, men nederbördsområdet och därmed också vatten- massan är tiofaldig. Minsta området har Ijo älf, något öfver 9,500 km?; Torne älf däremot har nära 34,000 och Kemi älf 53,000 km? Äfven hos dem är vattenmassan ojämnt fördelad under äret. Afgängen utgör uti Ijo älfs mynning vid hög vär- flod omkring 2,400 m3 i sekunden, men under regnrik sommar betydligt under 300, och efter nägra veckors torka har älfven blott 53 m5, tills ett häftigt regn kommer densamma att åter uppsvälla. Kemi älfs 2,600 m3 i sek. vid medelhög flod antyder dess väldiga massa under högsta värflod; dock minskas detta belopp vid lågvatten till !/20 eller '/16, och nivån sänkes med nära 6 a 9 meter. Också här gör sig således gällande bristen pä större, magasinerande sjöar i dess nedra lopp. En viss er- sättning lämnas dock Kemi och Torne älfvar därigenom, att en stor del af deras källflöden ligga högt uppe i fjällbygden, hvarest snösmältningen delvis inträder först sent. De nämnda tre älfvarna hafva sälunda att uppvisa forsar, hvilkas kraft räknas i tiotusental hästkrafter. Flere, i synnerhet uti Ijo älf, hafva 5—10—20,000 hkr; af ett halft dussin (niis 2, 3; 4, 5, 6, 9, 11) representerar enhvar 30—50,000 hkr, fem (niis 1, 7, 13, 14, 99) gå därutöfver ända till 72,000 och tre (niis 8, 10, 98) ända till 116—133,000 hkr. Det äterstär att beröra en i Finland synnerligen väl ut- präglad grupp vattendrag, tnsjösträtarna, som med de se- nast skildrade älfvarna ofta hafva dimensionerna gemensamma, men till sin naturbeskaffenhet alldeles afvika frän bäde dem och de mindre strömmarna i kusttrakten. En del områden i vårt land omgifvas pä alla sidor af vatten- delarc, och nederbörden samlas följaktligen i områdets dalbott- nar, hvilka ställvis uppdämmas genom lägre trösklar af fast berg eller af grusmassor. Härigenom uppstä tallösa insjöar, sam- manhängande med hvarandra genom sund eller korta strömmar. Enare är sälunda en bassin för ett helt antal mindre tillflöden ifrån olika håll, och Uleå träsk uppsamlar längre strätar från nordost och öster. Det sydfinska inre landet, som (se höjd- --- 6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. kartan n:o 2) i norr och nordvest begränsas af Maanselkä, i vester af flere äsar och längs hela södra randen genom Salpaus- selkä, har i sin sydliga del bassinerna Näsijärvi med dess ut- loppssjöar, och Päijänne med sina, till hvilka äfven Puulavesi ansluter sig, och slutligen Saima. Tillflöden erhålla dessa bas- siner frän olika häll: Näsijärvi fär sädana frän trakterna norr därom, och äfven vattendrag frän sydost förena sig med dess utflöde; till Päijänne komma nordliga strätar, och till Saima dels frän norr dels frän nordost samt frän höjdsträckningen vid östra gränsen och ryska Karelen. Af dessa tillflöden kommer en stor del direkt från högre belägna ställen och de äro därför forsrika. Pä kartan skönjas med lätthet dessa forstrakter, delvis anslu- tande sig till motsvarande delar af kustomrädet; störst af alla äro forsarna ofvanom Jyväskylä. Men lika tydligt faller i ögonen att stora delar af södra Tavastland, största delen af Savolaks samt vestra Karelen nästan alldeles sakna forsar (österut icke ut- satta). Just samma omräde är nästan uppfylldt af de stora, starkt förgrenade bassinerna, och det säger sig själft att härigenom icke äterstär sä stort landomräde, att nägra strömmar ens kunna uppstä. De smä rinnande vatten, som här finnas, kunna erbjuda blott smä forsar, mähända med en viss fallhöjd men utan stadig tillgång pä vatten. De större forsar, som insjöomrädet eger, bilda vanligen trappstegen mellan själfva strätsjöarna. Fartyg kunna därför färdas öfver 300 km frän Lauritsala (76 m öfver hafvet) ända till Idensalmi (85 m), utan att behöfva genom slussar undvika flere än tre forsar (Taipale, Konnus och Vianto). Omedelbart efter det hufvudbassinens vatten genomgätt omrädets stängsel, följer det alldeles samma lagbundna gäng som kustremsans smä strömmar. Men medan dessa här vid vattenskillnaden först uppkvälla! äro Patsjoki, Uleä älf, Kumo älf, Kymmene och Vuoksen därstädes redan mäktiga och vatten- rika, framsprungna som de äro frän omfängsrika nederbörds- omräden och stora förrädsbassiner. De bilda därför under sitt lopp genom kustlandet lika kraftiga forsar som Lapplands älfvar i deras nedra lopp, eller ännu väldigare; men de äro mera uthålliga än dessa i afseende ä vattentillgång året rundt. Redan i det föregäende anmärktes, att inom kustomrädet ligga tvenne mindre bassiner, Lojo sjö och Jänisjärvi, hvilka till sin naturbeskaffenhet afvika frän kustlandets strömmar; de6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. kartan n:o 2) i norr och nordvest begränsas af Maanselkä, i vester af flere äsar och längs hela södra randen genom Salpaus- selkä, har i sin sydliga del bassinerna Näsijärvi med dess ut- loppssjöar, och Päijänne med sina, till hvilka äfven Puulavesi ansluter sig, och slutligen Saima. Tillflöden erhålla dessa bas- siner frän olika häll: Näsijärvi fär sädana frän trakterna norr därom, och äfven vattendrag frän sydost förena sig med dess utflöde; till Päijänne komma nordliga strätar, och till Saima dels frän norr dels frän nordost samt frän höjdsträckningen vid östra gränsen och ryska Karelen. Af dessa tillflöden kommer en stor del direkt från högre belägna ställen och de äro därför forsrika. Pä kartan skönjas med lätthet dessa forstrakter, delvis anslu- tande sig till motsvarande delar af kustomrädet; störst af alla äro forsarna ofvanom Jyväskylä. Men lika tydligt faller i ögonen att stora delar af södra Tavastland, största delen af Savolaks samt vestra Karelen nästan alldeles sakna forsar (österut icke ut- satta). Just samma omräde är nästan uppfylldt af de stora, starkt förgrenade bassinerna, och det säger sig själft att härigenom icke äterstär sä stort landomräde, att nägra strömmar ens kunna uppstä. De smä rinnande vatten, som här finnas, kunna erbjuda blott smä forsar, mähända med en viss fallhöjd men utan stadig tillgång pä vatten. De större forsar, som insjöomrädet eger, bilda vanligen trappstegen mellan själfva strätsjöarna. Fartyg kunna därför färdas öfver 300 km frän Lauritsala (76 m öfver hafvet) ända till Idensalmi (85 m), utan att behöfva genom slussar undvika flere än tre forsar (Taipale, Konnus och Vianto). Omedelbart efter det hufvudbassinens vatten genomgätt omrädets stängsel, följer det alldeles samma lagbundna gäng som kustremsans smä strömmar. Men medan dessa här vid vattenskillnaden först uppkvälla! äro Patsjoki, Uleä älf, Kumo älf, Kymmene och Vuoksen därstädes redan mäktiga och vatten- rika, framsprungna som de äro frän omfängsrika nederbörds- omräden och stora förrädsbassiner. De bilda därför under sitt lopp genom kustlandet lika kraftiga forsar som Lapplands älfvar i deras nedra lopp, eller ännu väldigare; men de äro mera uthålliga än dessa i afseende ä vattentillgång året rundt. Redan i det föregäende anmärktes, att inom kustomrädet ligga tvenne mindre bassiner, Lojo sjö och Jänisjärvi, hvilka till sin naturbeskaffenhet afvika frän kustlandets strömmar; de6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. kartan n:o 2) i norr och nordvest begränsas af Maanselkä, i vester af flere äsar och längs hela södra randen genom Salpaus- selkä, har i sin sydliga del bassinerna Näsijärvi med dess ut- loppssjöar, och Päijänne med sina, till hvilka äfven Puulavesi ansluter sig, och slutligen Saima. Tillflöden erhålla dessa bas- siner frän olika häll: Näsijärvi fär sädana frän trakterna norr därom, och äfven vattendrag frän sydost förena sig med dess utflöde; till Päijänne komma nordliga strätar, och till Saima dels frän norr dels frän nordost samt frän höjdsträckningen vid östra gränsen och ryska Karelen. Af dessa tillflöden kommer en stor del direkt från högre belägna ställen och de äro därför forsrika. Pä kartan skönjas med lätthet dessa forstrakter, delvis anslu- tande sig till motsvarande delar af kustomrädet; störst af alla äro forsarna ofvanom Jyväskylä. Men lika tydligt faller i ögonen att stora delar af södra Tavastland, största delen af Savolaks samt vestra Karelen nästan alldeles sakna forsar (österut icke ut- satta). Just samma omräde är nästan uppfylldt af de stora, starkt förgrenade bassinerna, och det säger sig själft att härigenom icke äterstär sä stort landomräde, att nägra strömmar ens kunna uppstä. De smä rinnande vatten, som här finnas, kunna erbjuda blott smä forsar, mähända med en viss fallhöjd men utan stadig tillgång pä vatten. De större forsar, som insjöomrädet eger, bilda vanligen trappstegen mellan själfva strätsjöarna. Fartyg kunna därför färdas öfver 300 km frän Lauritsala (76 m öfver hafvet) ända till Idensalmi (85 m), utan att behöfva genom slussar undvika flere än tre forsar (Taipale, Konnus och Vianto). Omedelbart efter det hufvudbassinens vatten genomgätt omrädets stängsel, följer det alldeles samma lagbundna gäng som kustremsans smä strömmar. Men medan dessa här vid vattenskillnaden först uppkvälla! äro Patsjoki, Uleä älf, Kumo älf, Kymmene och Vuoksen därstädes redan mäktiga och vatten- rika, framsprungna som de äro frän omfängsrika nederbörds- omräden och stora förrädsbassiner. De bilda därför under sitt lopp genom kustlandet lika kraftiga forsar som Lapplands älfvar i deras nedra lopp, eller ännu väldigare; men de äro mera uthålliga än dessa i afseende ä vattentillgång året rundt. Redan i det föregäende anmärktes, att inom kustomrädet ligga tvenne mindre bassiner, Lojo sjö och Jänisjärvi, hvilka till sin naturbeskaffenhet afvika frän kustlandets strömmar; de --- Forsar. 7 äro nämligen insjöstråtar, ehuru af mindre omfattning än de stora vattnen i inre landet. Särskildt Jänisjärvi har dock ett tämligen stort nederbördsområde och bildar en anmärknings- värd bassin. Dess utloppsström, Jänisjoki eller Läskelä å, som faller starkt, har därför också många forsar af 1—6,000 hkr, tvenne t. o. m. af 11—13,000 hkr. Utaf de stora syd-finska stråtströmmarna kan Kumo älf uppvisa ungefär enahanda rikedom på starka forsar, ehuru dessa ligga glesare; många af dem hafva ett par tusen hkr, och tvenne gå upp till 10—12,000. Kymmene älf åter är betydligt kraftigare, enär den har att uppvisa forsar ej blott pä 4,000 och 12,000 hkr utan äfven fyra stycken med ända till 24—38,000 hkr. Ännu väldigare kraft erbjuder Vuoksen, hvars större forsar jämväl mätas med tiotusenden: fyra (niis 641, 642, 646, 652) hafva öfver 30,000 hkr, två (n:is 645, 648) öfver 40,000, och en (n:o 640) har 52,600 hkr. Det ryktbara Imatra (n:o 643) slutligen beräknas till öfver 117,000 hkr och står i detta afseende främst bland alla forsar i södra Finland (alla dessa vid lågt vattenstånd). Största kraft bland alla våra vatten utvecklar Uleå älf. Dess östra tillflöde, Kajana-stråten kan redan före sitt inflöde i Uleå träsk uppte ett par forsar (n:is 122, 123) af samma styrka som de starkaste i Kumo älf, 10—12,000 hkr; och att det nord- östra tillflödet (Emäjoki) är ännu mera obändigt, visa tätt hopade forsar (niis 116, 114, 111) af nyssnämnda styrka, och tvenne ännu kraftigare (n:is 112, 121) af omkring 27,000 hkr. Men sin jättekraft utvecklar Uleå älf först efter utflödet ur hufvudbassinen. Tre forsar härstädes (niis 106, 108, 109) ega 30—40,000 hkr; och utom alla kategorier stå Niskakoski (n:o 110) med 157,800 hkr (vid lägsta vattenstånd 75,000 hkr), samt Pyhäkoski (n:o 107) med det största belopp af kraft någon finsk fors veterligen uppnår, 292,000 hkr, (lägst 139,000 hkr) och tillika den högsta fall- höjd i landet, 58 meter. Det måste likväl medgifvas, att dessa jätteforsar egentligen äro sammangyttringar afflere, åtskilda genom obetydliga lugnvatten, hvadan de också hafva en längd af resp. 8 och omkr. 14 km. Och hvad kraftbeloppet angår blef redan ofvan anmärkt, att här städse varit fråga allenast om de natur- liga, såsom varande det karakteristiska för älfvarna. Huru många hästkrafter effektivt kunna tagas ut för industriella ändamål är däremot en annan fråga, hvars afgörande beror afForsar. 7 äro nämligen insjöstråtar, ehuru af mindre omfattning än de stora vattnen i inre landet. Särskildt Jänisjärvi har dock ett tämligen stort nederbördsområde och bildar en anmärknings- värd bassin. Dess utloppsström, Jänisjoki eller Läskelä å, som faller starkt, har därför också många forsar af 1—6,000 hkr, tvenne t. o. m. af 11—13,000 hkr. Utaf de stora syd-finska stråtströmmarna kan Kumo älf uppvisa ungefär enahanda rikedom på starka forsar, ehuru dessa ligga glesare; många af dem hafva ett par tusen hkr, och tvenne gå upp till 10—12,000. Kymmene älf åter är betydligt kraftigare, enär den har att uppvisa forsar ej blott pä 4,000 och 12,000 hkr utan äfven fyra stycken med ända till 24—38,000 hkr. Ännu väldigare kraft erbjuder Vuoksen, hvars större forsar jämväl mätas med tiotusenden: fyra (niis 641, 642, 646, 652) hafva öfver 30,000 hkr, två (n:is 645, 648) öfver 40,000, och en (n:o 640) har 52,600 hkr. Det ryktbara Imatra (n:o 643) slutligen beräknas till öfver 117,000 hkr och står i detta afseende främst bland alla forsar i södra Finland (alla dessa vid lågt vattenstånd). Största kraft bland alla våra vatten utvecklar Uleå älf. Dess östra tillflöde, Kajana-stråten kan redan före sitt inflöde i Uleå träsk uppte ett par forsar (n:is 122, 123) af samma styrka som de starkaste i Kumo älf, 10—12,000 hkr; och att det nord- östra tillflödet (Emäjoki) är ännu mera obändigt, visa tätt hopade forsar (niis 116, 114, 111) af nyssnämnda styrka, och tvenne ännu kraftigare (n:is 112, 121) af omkring 27,000 hkr. Men sin jättekraft utvecklar Uleå älf först efter utflödet ur hufvudbassinen. Tre forsar härstädes (niis 106, 108, 109) ega 30—40,000 hkr; och utom alla kategorier stå Niskakoski (n:o 110) med 157,800 hkr (vid lägsta vattenstånd 75,000 hkr), samt Pyhäkoski (n:o 107) med det största belopp af kraft någon finsk fors veterligen uppnår, 292,000 hkr, (lägst 139,000 hkr) och tillika den högsta fall- höjd i landet, 58 meter. Det måste likväl medgifvas, att dessa jätteforsar egentligen äro sammangyttringar afflere, åtskilda genom obetydliga lugnvatten, hvadan de också hafva en längd af resp. 8 och omkr. 14 km. Och hvad kraftbeloppet angår blef redan ofvan anmärkt, att här städse varit fråga allenast om de natur- liga, såsom varande det karakteristiska för älfvarna. Huru många hästkrafter effektivt kunna tagas ut för industriella ändamål är däremot en annan fråga, hvars afgörande beror afForsar. 7 äro nämligen insjöstråtar, ehuru af mindre omfattning än de stora vattnen i inre landet. Särskildt Jänisjärvi har dock ett tämligen stort nederbördsområde och bildar en anmärknings- värd bassin. Dess utloppsström, Jänisjoki eller Läskelä å, som faller starkt, har därför också många forsar af 1—6,000 hkr, tvenne t. o. m. af 11—13,000 hkr. Utaf de stora syd-finska stråtströmmarna kan Kumo älf uppvisa ungefär enahanda rikedom på starka forsar, ehuru dessa ligga glesare; många af dem hafva ett par tusen hkr, och tvenne gå upp till 10—12,000. Kymmene älf åter är betydligt kraftigare, enär den har att uppvisa forsar ej blott pä 4,000 och 12,000 hkr utan äfven fyra stycken med ända till 24—38,000 hkr. Ännu väldigare kraft erbjuder Vuoksen, hvars större forsar jämväl mätas med tiotusenden: fyra (niis 641, 642, 646, 652) hafva öfver 30,000 hkr, två (n:is 645, 648) öfver 40,000, och en (n:o 640) har 52,600 hkr. Det ryktbara Imatra (n:o 643) slutligen beräknas till öfver 117,000 hkr och står i detta afseende främst bland alla forsar i södra Finland (alla dessa vid lågt vattenstånd). Största kraft bland alla våra vatten utvecklar Uleå älf. Dess östra tillflöde, Kajana-stråten kan redan före sitt inflöde i Uleå träsk uppte ett par forsar (n:is 122, 123) af samma styrka som de starkaste i Kumo älf, 10—12,000 hkr; och att det nord- östra tillflödet (Emäjoki) är ännu mera obändigt, visa tätt hopade forsar (niis 116, 114, 111) af nyssnämnda styrka, och tvenne ännu kraftigare (n:is 112, 121) af omkring 27,000 hkr. Men sin jättekraft utvecklar Uleå älf först efter utflödet ur hufvudbassinen. Tre forsar härstädes (niis 106, 108, 109) ega 30—40,000 hkr; och utom alla kategorier stå Niskakoski (n:o 110) med 157,800 hkr (vid lägsta vattenstånd 75,000 hkr), samt Pyhäkoski (n:o 107) med det största belopp af kraft någon finsk fors veterligen uppnår, 292,000 hkr, (lägst 139,000 hkr) och tillika den högsta fall- höjd i landet, 58 meter. Det måste likväl medgifvas, att dessa jätteforsar egentligen äro sammangyttringar afflere, åtskilda genom obetydliga lugnvatten, hvadan de också hafva en längd af resp. 8 och omkr. 14 km. Och hvad kraftbeloppet angår blef redan ofvan anmärkt, att här städse varit fråga allenast om de natur- liga, såsom varande det karakteristiska för älfvarna. Huru många hästkrafter effektivt kunna tagas ut för industriella ändamål är däremot en annan fråga, hvars afgörande beror af --- 8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. lokala omständigheter. Sä har ing. K. Lindberg uppskattat, att Niskakoski erbjuder sammanlagdt blott 25,780 effektiva häst- krafter; och en stor del af de starkaste forsarna i norra Fin- land kunna knappast alls tillgodogöras pä grund af den issörja och bottenis, som i dem bildas. Ocksä de af insjösträtarna framalstrade forsrika utfalls- älfvarna ega sin kraft icke pä grund af stora fallhöjder, ty häruti ofverträffas de af talrika forsar i smärre strömmar, utan pä grund af vattnets massa. Om man ocksä blott i förbigäende erinrar om Jänisjärvi utfallets 63 m? i sek. vid medelvattenständ, sä kan dock Kumo älfs vattenmassa af 105 m3 i sek. vid lågt och 420 m3 vid högt ständ anses betyda nägot; och härmed jämförbar är Kymmene, som vid medelständ ger 300 m3. Vuoksen åter levererar vid lågvatten omkr. 475 m? i sekunden och vid högt 790 m3. Uleå älf slutligen är uppskattad att nedföra resp. 180 m? och 920 m? i sek. Sålunda blir inom denna grupp af vattendrag förhållandet af vattenmassan i utloppsströmmen under vårflod och vid lågt vatten ungefär som 5—4—3—2:1, ja för Vuoksen ända till 1,66: 1. Olika insjöar inom vattenstråtarna förhålla sig olika i af- seende på nivåvariationerna och tidpunkten då högsta flödet inträffar, allt beroende på deras afstånd från stråtens källor. I alla källtrakter, likasom i strömmarna, inträffar nämligen vår- floden tidigt, under loppet af maj beroende af snösmältningen. Högsta höjd uppnås, hastigt omkr. d. 24 maj, och emellan denna yta och den lägsta (i april) är stor skillnad; så exempelvis i nord- ligaste Savolaks stråtar (Idensalmi) 1,5—3 m. Men redan i Kallavesi inträffar högvatten först i juni och skillnaden mellan ett års maximum och minimum är blott 1,1—1,2 m, medan vatt- net i Saima, som ocksä stiger frän början af maj, längsamt höjer sig inemot !/2 m (medeltalet är allenast 0,46 m), ända till ungefär den 8 aug., dä högsta flod kan anses räda, hvarefter ytan äter sänker sig. Olika är stär dock medelvattnet olika högt. Ladoga slutligen begynner stiga redan i mars (i följd af tillflöden i Ryssland frän sydligare nejder) och kulminerar samtidigt som Saima. Genom insjösträtarna fortskrider säledes värflödet ofant- ligt mycket längsammare, än uti strömmarna och älfvarna. De tre grupper vattendrag, som här blifvit hällna ätskils, äro naturligtvis i verkligheten icke alldeles skarpt ätskilda. Det8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. lokala omständigheter. Sä har ing. K. Lindberg uppskattat, att Niskakoski erbjuder sammanlagdt blott 25,780 effektiva häst- krafter; och en stor del af de starkaste forsarna i norra Fin- land kunna knappast alls tillgodogöras pä grund af den issörja och bottenis, som i dem bildas. Ocksä de af insjösträtarna framalstrade forsrika utfalls- älfvarna ega sin kraft icke pä grund af stora fallhöjder, ty häruti ofverträffas de af talrika forsar i smärre strömmar, utan pä grund af vattnets massa. Om man ocksä blott i förbigäende erinrar om Jänisjärvi utfallets 63 m? i sek. vid medelvattenständ, sä kan dock Kumo älfs vattenmassa af 105 m3 i sek. vid lågt och 420 m3 vid högt ständ anses betyda nägot; och härmed jämförbar är Kymmene, som vid medelständ ger 300 m3. Vuoksen åter levererar vid lågvatten omkr. 475 m? i sekunden och vid högt 790 m3. Uleå älf slutligen är uppskattad att nedföra resp. 180 m? och 920 m? i sek. Sålunda blir inom denna grupp af vattendrag förhållandet af vattenmassan i utloppsströmmen under vårflod och vid lågt vatten ungefär som 5—4—3—2:1, ja för Vuoksen ända till 1,66: 1. Olika insjöar inom vattenstråtarna förhålla sig olika i af- seende på nivåvariationerna och tidpunkten då högsta flödet inträffar, allt beroende på deras afstånd från stråtens källor. I alla källtrakter, likasom i strömmarna, inträffar nämligen vår- floden tidigt, under loppet af maj beroende af snösmältningen. Högsta höjd uppnås, hastigt omkr. d. 24 maj, och emellan denna yta och den lägsta (i april) är stor skillnad; så exempelvis i nord- ligaste Savolaks stråtar (Idensalmi) 1,5—3 m. Men redan i Kallavesi inträffar högvatten först i juni och skillnaden mellan ett års maximum och minimum är blott 1,1—1,2 m, medan vatt- net i Saima, som ocksä stiger frän början af maj, längsamt höjer sig inemot !/2 m (medeltalet är allenast 0,46 m), ända till ungefär den 8 aug., dä högsta flod kan anses räda, hvarefter ytan äter sänker sig. Olika är stär dock medelvattnet olika högt. Ladoga slutligen begynner stiga redan i mars (i följd af tillflöden i Ryssland frän sydligare nejder) och kulminerar samtidigt som Saima. Genom insjösträtarna fortskrider säledes värflödet ofant- ligt mycket längsammare, än uti strömmarna och älfvarna. De tre grupper vattendrag, som här blifvit hällna ätskils, äro naturligtvis i verkligheten icke alldeles skarpt ätskilda. Det8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. lokala omständigheter. Sä har ing. K. Lindberg uppskattat, att Niskakoski erbjuder sammanlagdt blott 25,780 effektiva häst- krafter; och en stor del af de starkaste forsarna i norra Fin- land kunna knappast alls tillgodogöras pä grund af den issörja och bottenis, som i dem bildas. Ocksä de af insjösträtarna framalstrade forsrika utfalls- älfvarna ega sin kraft icke pä grund af stora fallhöjder, ty häruti ofverträffas de af talrika forsar i smärre strömmar, utan pä grund af vattnets massa. Om man ocksä blott i förbigäende erinrar om Jänisjärvi utfallets 63 m? i sek. vid medelvattenständ, sä kan dock Kumo älfs vattenmassa af 105 m3 i sek. vid lågt och 420 m3 vid högt ständ anses betyda nägot; och härmed jämförbar är Kymmene, som vid medelständ ger 300 m3. Vuoksen åter levererar vid lågvatten omkr. 475 m? i sekunden och vid högt 790 m3. Uleå älf slutligen är uppskattad att nedföra resp. 180 m? och 920 m? i sek. Sålunda blir inom denna grupp af vattendrag förhållandet af vattenmassan i utloppsströmmen under vårflod och vid lågt vatten ungefär som 5—4—3—2:1, ja för Vuoksen ända till 1,66: 1. Olika insjöar inom vattenstråtarna förhålla sig olika i af- seende på nivåvariationerna och tidpunkten då högsta flödet inträffar, allt beroende på deras afstånd från stråtens källor. I alla källtrakter, likasom i strömmarna, inträffar nämligen vår- floden tidigt, under loppet af maj beroende af snösmältningen. Högsta höjd uppnås, hastigt omkr. d. 24 maj, och emellan denna yta och den lägsta (i april) är stor skillnad; så exempelvis i nord- ligaste Savolaks stråtar (Idensalmi) 1,5—3 m. Men redan i Kallavesi inträffar högvatten först i juni och skillnaden mellan ett års maximum och minimum är blott 1,1—1,2 m, medan vatt- net i Saima, som ocksä stiger frän början af maj, längsamt höjer sig inemot !/2 m (medeltalet är allenast 0,46 m), ända till ungefär den 8 aug., dä högsta flod kan anses räda, hvarefter ytan äter sänker sig. Olika är stär dock medelvattnet olika högt. Ladoga slutligen begynner stiga redan i mars (i följd af tillflöden i Ryssland frän sydligare nejder) och kulminerar samtidigt som Saima. Genom insjösträtarna fortskrider säledes värflödet ofant- ligt mycket längsammare, än uti strömmarna och älfvarna. De tre grupper vattendrag, som här blifvit hällna ätskils, äro naturligtvis i verkligheten icke alldeles skarpt ätskilda. Det --- Forsar. 9 blef redan päpekadt, att Ijo älf är ett mellanting emellan de österbottniska smäströmmarna och Lapplands stora älfvar; de sistnämnda äro i själfva verket sammansatta af liknande smä- strömmar, bifloderna. Nästan alla dessa äro jämväl karakteri- serade just genom rikedomen pä forsar. Alldeles lika stor rike- dom tillkommer ocksä de talrika smä bäckar, äar och strömmar, som mata insjöarna uti landets inre strätar. Ocksä i afseende pä insjöarna finnas öfvergängar grupperna emellan. Mången kustström är nägonstädes under sitt lopp uppdämd och bildar en liten bassin. Är denna större och upp- fångar flere tillflöden, sä bör densamma kunna anses som en strät, läge den ock inom ett omräde som eljes karakteriseras af strömmar (Lojo sjö, Jänisjärvi). Och likasom sammanslut- ningen af forsrika biströmmar danar älfven, är det sammanslut- ningen af smärre strätar, som danar vära sä märkliga finska vattensystem, hvilka själfva nästan sakna forsar, men hvilkas forsrika afloppsälfvar ösa ur rika tillgångar och just därigenom *fä sin från de andra älfvarna sä afvikande karakter, en större jämnhet. Det är alltsä terrängförhällandena i värt land, som föror- saka, att olika delar af landet karakteriseras genom rikedom antingen pä forsar eller pä insjöar. Hvardera trycker pä om- gifningen sin prägel. Uti de smä strömdragen göra forsarna intryck af nägonting liffullt, ystert, ostadigt, men dock ställvis nägot kraftigt: uti älfvarnas hufvudfära äter äro de stora, bräd- störtande och vilda forsarna uttryck för öfverväldigande, trotsig och obändig naturkraft, som hejdlöst bryter ut, men tidtals mattas af. Insjösträtarna slutligen begynna frän samma ystra källflöden och suga kraft från stora områden, men de bilda lugna banor för samfärdseln, de representera sparad och samlad kraft; när tiden är kommen, ger sig också deras kraft tillkänna med makt, men tillika med jämn uthällighet äret igenom. Det medför en viss öfversiktlighet att sålunda afdela våra vattendrag frän hvarandra uti karakteristiska grupper, ehuru äfven sädana finnas, som i verkligheten i sin helhet eller delvis stä pä gränsen mellan grupperna. Men öfvergängar mellan de olika slagen märkas också, när man betraktar vattendragen och forsarna frän en alldeles annanForsar. 9 blef redan päpekadt, att Ijo älf är ett mellanting emellan de österbottniska smäströmmarna och Lapplands stora älfvar; de sistnämnda äro i själfva verket sammansatta af liknande smä- strömmar, bifloderna. Nästan alla dessa äro jämväl karakteri- serade just genom rikedomen pä forsar. Alldeles lika stor rike- dom tillkommer ocksä de talrika smä bäckar, äar och strömmar, som mata insjöarna uti landets inre strätar. Ocksä i afseende pä insjöarna finnas öfvergängar grupperna emellan. Mången kustström är nägonstädes under sitt lopp uppdämd och bildar en liten bassin. Är denna större och upp- fångar flere tillflöden, sä bör densamma kunna anses som en strät, läge den ock inom ett omräde som eljes karakteriseras af strömmar (Lojo sjö, Jänisjärvi). Och likasom sammanslut- ningen af forsrika biströmmar danar älfven, är det sammanslut- ningen af smärre strätar, som danar vära sä märkliga finska vattensystem, hvilka själfva nästan sakna forsar, men hvilkas forsrika afloppsälfvar ösa ur rika tillgångar och just därigenom *fä sin från de andra älfvarna sä afvikande karakter, en större jämnhet. Det är alltsä terrängförhällandena i värt land, som föror- saka, att olika delar af landet karakteriseras genom rikedom antingen pä forsar eller pä insjöar. Hvardera trycker pä om- gifningen sin prägel. Uti de smä strömdragen göra forsarna intryck af nägonting liffullt, ystert, ostadigt, men dock ställvis nägot kraftigt: uti älfvarnas hufvudfära äter äro de stora, bräd- störtande och vilda forsarna uttryck för öfverväldigande, trotsig och obändig naturkraft, som hejdlöst bryter ut, men tidtals mattas af. Insjösträtarna slutligen begynna frän samma ystra källflöden och suga kraft från stora områden, men de bilda lugna banor för samfärdseln, de representera sparad och samlad kraft; när tiden är kommen, ger sig också deras kraft tillkänna med makt, men tillika med jämn uthällighet äret igenom. Det medför en viss öfversiktlighet att sålunda afdela våra vattendrag frän hvarandra uti karakteristiska grupper, ehuru äfven sädana finnas, som i verkligheten i sin helhet eller delvis stä pä gränsen mellan grupperna. Men öfvergängar mellan de olika slagen märkas också, när man betraktar vattendragen och forsarna frän en alldeles annanForsar. 9 blef redan päpekadt, att Ijo älf är ett mellanting emellan de österbottniska smäströmmarna och Lapplands stora älfvar; de sistnämnda äro i själfva verket sammansatta af liknande smä- strömmar, bifloderna. Nästan alla dessa äro jämväl karakteri- serade just genom rikedomen pä forsar. Alldeles lika stor rike- dom tillkommer ocksä de talrika smä bäckar, äar och strömmar, som mata insjöarna uti landets inre strätar. Ocksä i afseende pä insjöarna finnas öfvergängar grupperna emellan. Mången kustström är nägonstädes under sitt lopp uppdämd och bildar en liten bassin. Är denna större och upp- fångar flere tillflöden, sä bör densamma kunna anses som en strät, läge den ock inom ett omräde som eljes karakteriseras af strömmar (Lojo sjö, Jänisjärvi). Och likasom sammanslut- ningen af forsrika biströmmar danar älfven, är det sammanslut- ningen af smärre strätar, som danar vära sä märkliga finska vattensystem, hvilka själfva nästan sakna forsar, men hvilkas forsrika afloppsälfvar ösa ur rika tillgångar och just därigenom *fä sin från de andra älfvarna sä afvikande karakter, en större jämnhet. Det är alltsä terrängförhällandena i värt land, som föror- saka, att olika delar af landet karakteriseras genom rikedom antingen pä forsar eller pä insjöar. Hvardera trycker pä om- gifningen sin prägel. Uti de smä strömdragen göra forsarna intryck af nägonting liffullt, ystert, ostadigt, men dock ställvis nägot kraftigt: uti älfvarnas hufvudfära äter äro de stora, bräd- störtande och vilda forsarna uttryck för öfverväldigande, trotsig och obändig naturkraft, som hejdlöst bryter ut, men tidtals mattas af. Insjösträtarna slutligen begynna frän samma ystra källflöden och suga kraft från stora områden, men de bilda lugna banor för samfärdseln, de representera sparad och samlad kraft; när tiden är kommen, ger sig också deras kraft tillkänna med makt, men tillika med jämn uthällighet äret igenom. Det medför en viss öfversiktlighet att sålunda afdela våra vattendrag frän hvarandra uti karakteristiska grupper, ehuru äfven sädana finnas, som i verkligheten i sin helhet eller delvis stä pä gränsen mellan grupperna. Men öfvergängar mellan de olika slagen märkas också, när man betraktar vattendragen och forsarna frän en alldeles annan --- 10 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. synpunkt, den historiska utvecklingens. Ty vattendragen, lika- som allt i naturen, hafva hvarken ständigt varit sådana som nu, ej heller förbli de sådana evigt. En fors, genom hvilken en insjö flödar öfver, kan nämligen genomgräfva stängslet fullständigt, eller ock kunna lösa jord- lager gifva vika annorstädes i omnejden; och i hvardera hän- delsen sänkes sjöns yta. Det återstår då en rad små sjöar, förbundna genom strömmar, som ytterligare utgräfva bädden. En insjöstråt kan sålunda förvandlas till en forsrik eller lugn ström. Kommen ned till berggrunden, som hos oss ofta går i dagen, kan strömmen sedermera blott ytterst långsamt skära sig djupare fåra och på detta sätt ändra sin gestalt. Vår insjö- rikedom är därför säkerställd för långa tider. Emellertid äro dessa vattenstråtar underkastade långsam förändring af helt annan orsak än strömmens kraft att gräfva igenom lös jord eller att uti berggrunden slita sin fåra djupare. Själfva berggrunden har nämligen under förgångna geologiska tidrymder höjt eller sänkt sig i olika grad uti olika trakter, och' Finland befinner sig ännu i dag i ojämn höjning (se texten till kartan n:o 4); detta verkar omgestaltande äfven på vatten- bassinerna. Man har exempelvis kunnat uppvisa att, på grund af nämnda landhöjning Saima under ett aflägset geologiskt tidskede afbör- dat sitt öfverflöd åt sydvest, emellan de båda Salpausselkä parallelåsarna, och då hade gemensamt utlopp med Päijänne- Ruotsalainen, genom Kymmene. Landhöjningen stängde seder- mera detta, och Imatra uppkom ostligare samt öfvertog ensam afloppet, men till en början leddes vattnet till Viborgska viken. Hit strömmade då äfven Ladoga från trakten af nuvarande Keksholm, alltså genom Vuoksen. Men när genom fortsatt landhöjning mellersta delen af nuvarande Vuoksen småningom afstängdes, tog Saima-Imatra vattnet omvägen tll Keksholm och Ladoga; och detta innanhafs norra del höjdes jämväl så, att de sydliga stränderna, som icke deltogo i höjningen, öfver- svämmades, hvarvid Ladogas vatten härstädes skar sig nytt utlopp, danande Nevafloden. Äfven Imatra har uti själfva berg- grunden i någon mån förskjutit sitt läge och skurit sig djupare, därom vittna de talrika jättegrytorna på dess numera torra venstra strandomräde. Skulle de öfversta forsarna i Vuoksen i betydligare10 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. synpunkt, den historiska utvecklingens. Ty vattendragen, lika- som allt i naturen, hafva hvarken ständigt varit sådana som nu, ej heller förbli de sådana evigt. En fors, genom hvilken en insjö flödar öfver, kan nämligen genomgräfva stängslet fullständigt, eller ock kunna lösa jord- lager gifva vika annorstädes i omnejden; och i hvardera hän- delsen sänkes sjöns yta. Det återstår då en rad små sjöar, förbundna genom strömmar, som ytterligare utgräfva bädden. En insjöstråt kan sålunda förvandlas till en forsrik eller lugn ström. Kommen ned till berggrunden, som hos oss ofta går i dagen, kan strömmen sedermera blott ytterst långsamt skära sig djupare fåra och på detta sätt ändra sin gestalt. Vår insjö- rikedom är därför säkerställd för långa tider. Emellertid äro dessa vattenstråtar underkastade långsam förändring af helt annan orsak än strömmens kraft att gräfva igenom lös jord eller att uti berggrunden slita sin fåra djupare. Själfva berggrunden har nämligen under förgångna geologiska tidrymder höjt eller sänkt sig i olika grad uti olika trakter, och' Finland befinner sig ännu i dag i ojämn höjning (se texten till kartan n:o 4); detta verkar omgestaltande äfven på vatten- bassinerna. Man har exempelvis kunnat uppvisa att, på grund af nämnda landhöjning Saima under ett aflägset geologiskt tidskede afbör- dat sitt öfverflöd åt sydvest, emellan de båda Salpausselkä parallelåsarna, och då hade gemensamt utlopp med Päijänne- Ruotsalainen, genom Kymmene. Landhöjningen stängde seder- mera detta, och Imatra uppkom ostligare samt öfvertog ensam afloppet, men till en början leddes vattnet till Viborgska viken. Hit strömmade då äfven Ladoga från trakten af nuvarande Keksholm, alltså genom Vuoksen. Men när genom fortsatt landhöjning mellersta delen af nuvarande Vuoksen småningom afstängdes, tog Saima-Imatra vattnet omvägen tll Keksholm och Ladoga; och detta innanhafs norra del höjdes jämväl så, att de sydliga stränderna, som icke deltogo i höjningen, öfver- svämmades, hvarvid Ladogas vatten härstädes skar sig nytt utlopp, danande Nevafloden. Äfven Imatra har uti själfva berg- grunden i någon mån förskjutit sitt läge och skurit sig djupare, därom vittna de talrika jättegrytorna på dess numera torra venstra strandomräde. Skulle de öfversta forsarna i Vuoksen i betydligare10 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. synpunkt, den historiska utvecklingens. Ty vattendragen, lika- som allt i naturen, hafva hvarken ständigt varit sådana som nu, ej heller förbli de sådana evigt. En fors, genom hvilken en insjö flödar öfver, kan nämligen genomgräfva stängslet fullständigt, eller ock kunna lösa jord- lager gifva vika annorstädes i omnejden; och i hvardera hän- delsen sänkes sjöns yta. Det återstår då en rad små sjöar, förbundna genom strömmar, som ytterligare utgräfva bädden. En insjöstråt kan sålunda förvandlas till en forsrik eller lugn ström. Kommen ned till berggrunden, som hos oss ofta går i dagen, kan strömmen sedermera blott ytterst långsamt skära sig djupare fåra och på detta sätt ändra sin gestalt. Vår insjö- rikedom är därför säkerställd för långa tider. Emellertid äro dessa vattenstråtar underkastade långsam förändring af helt annan orsak än strömmens kraft att gräfva igenom lös jord eller att uti berggrunden slita sin fåra djupare. Själfva berggrunden har nämligen under förgångna geologiska tidrymder höjt eller sänkt sig i olika grad uti olika trakter, och' Finland befinner sig ännu i dag i ojämn höjning (se texten till kartan n:o 4); detta verkar omgestaltande äfven på vatten- bassinerna. Man har exempelvis kunnat uppvisa att, på grund af nämnda landhöjning Saima under ett aflägset geologiskt tidskede afbör- dat sitt öfverflöd åt sydvest, emellan de båda Salpausselkä parallelåsarna, och då hade gemensamt utlopp med Päijänne- Ruotsalainen, genom Kymmene. Landhöjningen stängde seder- mera detta, och Imatra uppkom ostligare samt öfvertog ensam afloppet, men till en början leddes vattnet till Viborgska viken. Hit strömmade då äfven Ladoga från trakten af nuvarande Keksholm, alltså genom Vuoksen. Men när genom fortsatt landhöjning mellersta delen af nuvarande Vuoksen småningom afstängdes, tog Saima-Imatra vattnet omvägen tll Keksholm och Ladoga; och detta innanhafs norra del höjdes jämväl så, att de sydliga stränderna, som icke deltogo i höjningen, öfver- svämmades, hvarvid Ladogas vatten härstädes skar sig nytt utlopp, danande Nevafloden. Äfven Imatra har uti själfva berg- grunden i någon mån förskjutit sitt läge och skurit sig djupare, därom vittna de talrika jättegrytorna på dess numera torra venstra strandomräde. Skulle de öfversta forsarna i Vuoksen i betydligare --- Forsar. 11 män skära sig djupare, sä komme detta uppenbarligen att verka pä hela Saimas vattenhöjd ända upp till Varkaus och Joensuu; strandkonturerna likasom äfven vattendjupet blefve betydligt förändrade och hela östra Finland skulle hafva känning däraf. Äfven under historisk tid hafva ändringar i forsar och vattendrag försiggätt. Sä utgöt sig Kyrösjärvi vid Ikalis tidigare ät SO genom Lavajärvi, men omkring 1600 eller kanske tidigare bröt vattnet sig väg söderut genom Kyröskoski. Intill 1604 tömde sig Längelmävesi genom Sarsankoski i Roine, men dä banade sjön sig väg genom ett nytt fall, Iharinkoski till Päl- käneenvesi; och är 1830 afleddes Längelmävesi äterigen till Roine genom att, i följd af päbörjad kanalgräfning, vattnet skar sig ett nytt utlopp vid Kaivanto. Af liknande anledning genom- bröt Suvanto är 1818 det smala näset mot Ladoga och dess yta sänktes därigenom mer än 7 m, medan äter dess förra utlopp genom Kiviniemi till Vuoksen blef torrt. Men pä 1850-talet genomgräfdes samma Kiviniemi näs för att bereda ett nytt ut- lopp för Vuoksen, hvars yta sälunda sänktes med 2,5 m, medan det förra utloppet genom Räisälä till Keksholm betydligt för- minskades. Höytiäinen slutligen hade sitt naturliga utlopp genom Viinijärvi till Orihvesi, men om natten d. 3—4 aug. 1859 förorsakade en fem år tidigare påbörjad kanalgräfning ett genom- brott; en ända till 207 m bred strömfåra uppstod direkt till Pyhäselkä fjärd af nordöstra Saimasträten, och Höytiäinens yta sänktes därigenom icke mindre än 7!/2 meter. I alla dylika fall har genombrottet skett genom lösa jordlager. Såsom bekant är det just landets talrika vattendrag, som varit hufvudstråkvägarna för kolonisationen af dess inre delar. Man färdades upp till utmarken, »erämaa», först för jakt och fiske, sedermera till nybyggen, och passerade forsarna antingen genom att staka upp farkosterna längs stränderna eller genom att draga dem öfver edet, taipale. Utföre åter lärde man sig, längs småningom funna bätleder, fara under full roddfart. Forsfärder hafva sålunda förekommit i Finland allt sedan urminnes tider, och allmogen i en del trakter har förvärfvat sig utomordentlig färdighet att under erfarna forsstyrmäns ledning föra lastbåtar längs t. o. m. sådana forsar, som för en ovan skulle synas vara fullständigt ofarbara. Särskilda typer för inlandsbåten hafvaForsar. 11 män skära sig djupare, sä komme detta uppenbarligen att verka pä hela Saimas vattenhöjd ända upp till Varkaus och Joensuu; strandkonturerna likasom äfven vattendjupet blefve betydligt förändrade och hela östra Finland skulle hafva känning däraf. Äfven under historisk tid hafva ändringar i forsar och vattendrag försiggätt. Sä utgöt sig Kyrösjärvi vid Ikalis tidigare ät SO genom Lavajärvi, men omkring 1600 eller kanske tidigare bröt vattnet sig väg söderut genom Kyröskoski. Intill 1604 tömde sig Längelmävesi genom Sarsankoski i Roine, men dä banade sjön sig väg genom ett nytt fall, Iharinkoski till Päl- käneenvesi; och är 1830 afleddes Längelmävesi äterigen till Roine genom att, i följd af päbörjad kanalgräfning, vattnet skar sig ett nytt utlopp vid Kaivanto. Af liknande anledning genom- bröt Suvanto är 1818 det smala näset mot Ladoga och dess yta sänktes därigenom mer än 7 m, medan äter dess förra utlopp genom Kiviniemi till Vuoksen blef torrt. Men pä 1850-talet genomgräfdes samma Kiviniemi näs för att bereda ett nytt ut- lopp för Vuoksen, hvars yta sälunda sänktes med 2,5 m, medan det förra utloppet genom Räisälä till Keksholm betydligt för- minskades. Höytiäinen slutligen hade sitt naturliga utlopp genom Viinijärvi till Orihvesi, men om natten d. 3—4 aug. 1859 förorsakade en fem år tidigare påbörjad kanalgräfning ett genom- brott; en ända till 207 m bred strömfåra uppstod direkt till Pyhäselkä fjärd af nordöstra Saimasträten, och Höytiäinens yta sänktes därigenom icke mindre än 7!/2 meter. I alla dylika fall har genombrottet skett genom lösa jordlager. Såsom bekant är det just landets talrika vattendrag, som varit hufvudstråkvägarna för kolonisationen af dess inre delar. Man färdades upp till utmarken, »erämaa», först för jakt och fiske, sedermera till nybyggen, och passerade forsarna antingen genom att staka upp farkosterna längs stränderna eller genom att draga dem öfver edet, taipale. Utföre åter lärde man sig, längs småningom funna bätleder, fara under full roddfart. Forsfärder hafva sålunda förekommit i Finland allt sedan urminnes tider, och allmogen i en del trakter har förvärfvat sig utomordentlig färdighet att under erfarna forsstyrmäns ledning föra lastbåtar längs t. o. m. sådana forsar, som för en ovan skulle synas vara fullständigt ofarbara. Särskilda typer för inlandsbåten hafvaForsar. 11 män skära sig djupare, sä komme detta uppenbarligen att verka pä hela Saimas vattenhöjd ända upp till Varkaus och Joensuu; strandkonturerna likasom äfven vattendjupet blefve betydligt förändrade och hela östra Finland skulle hafva känning däraf. Äfven under historisk tid hafva ändringar i forsar och vattendrag försiggätt. Sä utgöt sig Kyrösjärvi vid Ikalis tidigare ät SO genom Lavajärvi, men omkring 1600 eller kanske tidigare bröt vattnet sig väg söderut genom Kyröskoski. Intill 1604 tömde sig Längelmävesi genom Sarsankoski i Roine, men dä banade sjön sig väg genom ett nytt fall, Iharinkoski till Päl- käneenvesi; och är 1830 afleddes Längelmävesi äterigen till Roine genom att, i följd af päbörjad kanalgräfning, vattnet skar sig ett nytt utlopp vid Kaivanto. Af liknande anledning genom- bröt Suvanto är 1818 det smala näset mot Ladoga och dess yta sänktes därigenom mer än 7 m, medan äter dess förra utlopp genom Kiviniemi till Vuoksen blef torrt. Men pä 1850-talet genomgräfdes samma Kiviniemi näs för att bereda ett nytt ut- lopp för Vuoksen, hvars yta sälunda sänktes med 2,5 m, medan det förra utloppet genom Räisälä till Keksholm betydligt för- minskades. Höytiäinen slutligen hade sitt naturliga utlopp genom Viinijärvi till Orihvesi, men om natten d. 3—4 aug. 1859 förorsakade en fem år tidigare påbörjad kanalgräfning ett genom- brott; en ända till 207 m bred strömfåra uppstod direkt till Pyhäselkä fjärd af nordöstra Saimasträten, och Höytiäinens yta sänktes därigenom icke mindre än 7!/2 meter. I alla dylika fall har genombrottet skett genom lösa jordlager. Såsom bekant är det just landets talrika vattendrag, som varit hufvudstråkvägarna för kolonisationen af dess inre delar. Man färdades upp till utmarken, »erämaa», först för jakt och fiske, sedermera till nybyggen, och passerade forsarna antingen genom att staka upp farkosterna längs stränderna eller genom att draga dem öfver edet, taipale. Utföre åter lärde man sig, längs småningom funna bätleder, fara under full roddfart. Forsfärder hafva sålunda förekommit i Finland allt sedan urminnes tider, och allmogen i en del trakter har förvärfvat sig utomordentlig färdighet att under erfarna forsstyrmäns ledning föra lastbåtar längs t. o. m. sådana forsar, som för en ovan skulle synas vara fullständigt ofarbara. Särskilda typer för inlandsbåten hafva --- 12 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. utbildat sig, och i vissa trakter, hvarest trafiken är lifligare, t. ex. längs Uleä älf, där tjärutransporten är betydlig, trycker forsen och forslifvet sin prägel pä hela trakten. Icke minst med afseende å fisket hafva forsarna sedan urminnes tider varit af betydelse. Lax och sik stiga under vissa tider upp för älfvarna för att leka högre upp. De fängas dels med not, dels med s. k. pator, byggda och underhällna af om- kringboende allmoge. I forsarna följer fisken företrädesvis stränderna, emedan forsens midt ofta är alltför strid; strand- patorna kunna följaktligen här byggas kortare. Dylika för norra Finland karakteristiska fiskebyggnader finnas därför ofta särskildt vid forsarnas stränder. Och nedanföre de stridaste af dem, närmare flodmynningarna, finnas oftast de rikaste fiskeplatser för notdräkt. Jämväl af dessa orsaker spela forsarna en bety- dande rol särskildt för lifvet i norra Finland. De vid forsfärderna oundvikliga besvärligheterna gjorde sig dock redan under äldre tider allt mer gällande i den män befolkningen tillväxte och jordkulturen blef mera omfattande. Man har därför sedan ärhundraden sökt underlätta samfärdseln genom forsrensningar, som allmogen själf utförde. Planer till mera omfattande arbeten uppstodo först under början af 1500- talet. Den första stora planen gick ut pä ingenting mindre än undvikandet af de talrika forsarna i Vuoksen genom att ästad- komma en direkt förbindelse af Saimavattnen med Viborgska viken. Medan Erik Thureson Bjelke åren 1499—1510 var höf- vidsman pä Viborg och Nyslott, lät han anställa gräfningar vid Lauritsala (»vanha kaivanto»), och Pontus de la Gardie torde i slutet af 1500-talet jämväl verkat för samma ändamäl (»uusi 1. Pontuksen kaivanto»), hvarefter arbetet nägot fortsattes af Karl IX ären 1607—8; ännu Pehr Brahe väckte fräga om samma företag i slutet af 1630-talet. Under frihetstiden fick frägan om vattenkommunikationerna ny fart, men Finlands dävarande onaturliga gräns i sydost gat .alla planer en snedvriden form. Det kunde nämligen numera ej komma i fräga att genom ryskt omräde förbinda Saima med Finska viken. Undersökningar gjordes i stället, särskildt ären 1725—27, med syfte att förbinda Päijänne med Kumo älf, och öfver denna led upprättades är 1733 jämväl kartor, som12 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. utbildat sig, och i vissa trakter, hvarest trafiken är lifligare, t. ex. längs Uleä älf, där tjärutransporten är betydlig, trycker forsen och forslifvet sin prägel pä hela trakten. Icke minst med afseende å fisket hafva forsarna sedan urminnes tider varit af betydelse. Lax och sik stiga under vissa tider upp för älfvarna för att leka högre upp. De fängas dels med not, dels med s. k. pator, byggda och underhällna af om- kringboende allmoge. I forsarna följer fisken företrädesvis stränderna, emedan forsens midt ofta är alltför strid; strand- patorna kunna följaktligen här byggas kortare. Dylika för norra Finland karakteristiska fiskebyggnader finnas därför ofta särskildt vid forsarnas stränder. Och nedanföre de stridaste af dem, närmare flodmynningarna, finnas oftast de rikaste fiskeplatser för notdräkt. Jämväl af dessa orsaker spela forsarna en bety- dande rol särskildt för lifvet i norra Finland. De vid forsfärderna oundvikliga besvärligheterna gjorde sig dock redan under äldre tider allt mer gällande i den män befolkningen tillväxte och jordkulturen blef mera omfattande. Man har därför sedan ärhundraden sökt underlätta samfärdseln genom forsrensningar, som allmogen själf utförde. Planer till mera omfattande arbeten uppstodo först under början af 1500- talet. Den första stora planen gick ut pä ingenting mindre än undvikandet af de talrika forsarna i Vuoksen genom att ästad- komma en direkt förbindelse af Saimavattnen med Viborgska viken. Medan Erik Thureson Bjelke åren 1499—1510 var höf- vidsman pä Viborg och Nyslott, lät han anställa gräfningar vid Lauritsala (»vanha kaivanto»), och Pontus de la Gardie torde i slutet af 1500-talet jämväl verkat för samma ändamäl (»uusi 1. Pontuksen kaivanto»), hvarefter arbetet nägot fortsattes af Karl IX ären 1607—8; ännu Pehr Brahe väckte fräga om samma företag i slutet af 1630-talet. Under frihetstiden fick frägan om vattenkommunikationerna ny fart, men Finlands dävarande onaturliga gräns i sydost gat .alla planer en snedvriden form. Det kunde nämligen numera ej komma i fräga att genom ryskt omräde förbinda Saima med Finska viken. Undersökningar gjordes i stället, särskildt ären 1725—27, med syfte att förbinda Päijänne med Kumo älf, och öfver denna led upprättades är 1733 jämväl kartor, som12 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. utbildat sig, och i vissa trakter, hvarest trafiken är lifligare, t. ex. längs Uleä älf, där tjärutransporten är betydlig, trycker forsen och forslifvet sin prägel pä hela trakten. Icke minst med afseende å fisket hafva forsarna sedan urminnes tider varit af betydelse. Lax och sik stiga under vissa tider upp för älfvarna för att leka högre upp. De fängas dels med not, dels med s. k. pator, byggda och underhällna af om- kringboende allmoge. I forsarna följer fisken företrädesvis stränderna, emedan forsens midt ofta är alltför strid; strand- patorna kunna följaktligen här byggas kortare. Dylika för norra Finland karakteristiska fiskebyggnader finnas därför ofta särskildt vid forsarnas stränder. Och nedanföre de stridaste af dem, närmare flodmynningarna, finnas oftast de rikaste fiskeplatser för notdräkt. Jämväl af dessa orsaker spela forsarna en bety- dande rol särskildt för lifvet i norra Finland. De vid forsfärderna oundvikliga besvärligheterna gjorde sig dock redan under äldre tider allt mer gällande i den män befolkningen tillväxte och jordkulturen blef mera omfattande. Man har därför sedan ärhundraden sökt underlätta samfärdseln genom forsrensningar, som allmogen själf utförde. Planer till mera omfattande arbeten uppstodo först under början af 1500- talet. Den första stora planen gick ut pä ingenting mindre än undvikandet af de talrika forsarna i Vuoksen genom att ästad- komma en direkt förbindelse af Saimavattnen med Viborgska viken. Medan Erik Thureson Bjelke åren 1499—1510 var höf- vidsman pä Viborg och Nyslott, lät han anställa gräfningar vid Lauritsala (»vanha kaivanto»), och Pontus de la Gardie torde i slutet af 1500-talet jämväl verkat för samma ändamäl (»uusi 1. Pontuksen kaivanto»), hvarefter arbetet nägot fortsattes af Karl IX ären 1607—8; ännu Pehr Brahe väckte fräga om samma företag i slutet af 1630-talet. Under frihetstiden fick frägan om vattenkommunikationerna ny fart, men Finlands dävarande onaturliga gräns i sydost gat .alla planer en snedvriden form. Det kunde nämligen numera ej komma i fräga att genom ryskt omräde förbinda Saima med Finska viken. Undersökningar gjordes i stället, särskildt ären 1725—27, med syfte att förbinda Päijänne med Kumo älf, och öfver denna led upprättades är 1733 jämväl kartor, som --- Forsar. 13 dock ej grundades uppå utförda afvägningar. De norra savo- karelska vattendragen åter tänkte man förbinda med de bott- niska strömmarna. Såväl för dessa planer som ock för att uttorka kärr och förekomma öfversvämningar utfördes många arbeten uti flere af nyssnämnda strömmar. När sedermera Fin- land i midten af 1700-talet fick egen landtmätarekår, uppdrogs åt denna att, utom sitt egentliga arbete, handhafva strömrens- ningarna. En stor del af Österbottens strömmar gjordes sålunda farbara till vissa delar, exempelvis 1755 Kyrö och Uleä älfvar pä en längd af 14 mil; och ären 1757—62 rensades i Kumo älf en hel mängd forsar, liksom i Pyhäjoki bätled längs 15 mil. Vid dessa arbetens utförande inlade särskildt Samuel Chydenius och Jakob Stenius d. y. stor förtjänst. I alla arbeten deltog jämväl allmogen frivilligt. Också under 1770-talet arbetades i tillflöden till Kumovattendraget. Slutligen bör framhållas att man under de sista åren af århundradet sökte gifva dessa sträf- vanden större fasthet därigenom, att en egen Direktion för strömrensningars anställande i Finland är 1799 inrättades, samt att krigsmanskap användes vid arbetets utförande. Efter det uppehäll, som 1808 ärs krig oundvikligen med- förde, fortsattes arbetet under en ny är 1816 inrättad direktion. Ämbetsverket utvidgades efter hand och erhöll 1821 sig till biträde den under namn af Finska strömrensningskorpsen bekanta inrättningen af militärisk organisation, hvilken är 1837 reorgani- serades och sedermera benämndes /ngeniörkorpsen för väg- och vattenkommunikationerna. Under dessa myndigheters inseende hafva rensningar utförts i nästan alla österbottniska strömmar, uti Kumo vattnen, i Päijännes norra tillflöden, Kymmene älf och Saima systemet, hvarjemte ären 1844—56 den redan pä 1500- talets början pätänkta förbindelsen mellan Saima och Viborgska viken genom Saima kana! kom till utförande. Strömrensningsdirektionen ombildades är 1860 till en Öfverstyrelse för väg- och vattenkommunikationerna, hvilken under samma chef förenades med Ingeniörkorpsen, som förvandlades till civil är 1869; och hela verket omorganiserades 1887 till den nuvarande Ofverstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna. Detta verk har sig ombetrodt anläggning af järnvägar, vattenkommu- nikationer äfvensom vattenverksanläggningar, strömrensningar, flottleder, sjöfällningar och torrläggning af vattensjuka markerForsar. 13 dock ej grundades uppå utförda afvägningar. De norra savo- karelska vattendragen åter tänkte man förbinda med de bott- niska strömmarna. Såväl för dessa planer som ock för att uttorka kärr och förekomma öfversvämningar utfördes många arbeten uti flere af nyssnämnda strömmar. När sedermera Fin- land i midten af 1700-talet fick egen landtmätarekår, uppdrogs åt denna att, utom sitt egentliga arbete, handhafva strömrens- ningarna. En stor del af Österbottens strömmar gjordes sålunda farbara till vissa delar, exempelvis 1755 Kyrö och Uleä älfvar pä en längd af 14 mil; och ären 1757—62 rensades i Kumo älf en hel mängd forsar, liksom i Pyhäjoki bätled längs 15 mil. Vid dessa arbetens utförande inlade särskildt Samuel Chydenius och Jakob Stenius d. y. stor förtjänst. I alla arbeten deltog jämväl allmogen frivilligt. Också under 1770-talet arbetades i tillflöden till Kumovattendraget. Slutligen bör framhållas att man under de sista åren af århundradet sökte gifva dessa sträf- vanden större fasthet därigenom, att en egen Direktion för strömrensningars anställande i Finland är 1799 inrättades, samt att krigsmanskap användes vid arbetets utförande. Efter det uppehäll, som 1808 ärs krig oundvikligen med- förde, fortsattes arbetet under en ny är 1816 inrättad direktion. Ämbetsverket utvidgades efter hand och erhöll 1821 sig till biträde den under namn af Finska strömrensningskorpsen bekanta inrättningen af militärisk organisation, hvilken är 1837 reorgani- serades och sedermera benämndes /ngeniörkorpsen för väg- och vattenkommunikationerna. Under dessa myndigheters inseende hafva rensningar utförts i nästan alla österbottniska strömmar, uti Kumo vattnen, i Päijännes norra tillflöden, Kymmene älf och Saima systemet, hvarjemte ären 1844—56 den redan pä 1500- talets början pätänkta förbindelsen mellan Saima och Viborgska viken genom Saima kana! kom till utförande. Strömrensningsdirektionen ombildades är 1860 till en Öfverstyrelse för väg- och vattenkommunikationerna, hvilken under samma chef förenades med Ingeniörkorpsen, som förvandlades till civil är 1869; och hela verket omorganiserades 1887 till den nuvarande Ofverstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna. Detta verk har sig ombetrodt anläggning af järnvägar, vattenkommu- nikationer äfvensom vattenverksanläggningar, strömrensningar, flottleder, sjöfällningar och torrläggning af vattensjuka markerForsar. 13 dock ej grundades uppå utförda afvägningar. De norra savo- karelska vattendragen åter tänkte man förbinda med de bott- niska strömmarna. Såväl för dessa planer som ock för att uttorka kärr och förekomma öfversvämningar utfördes många arbeten uti flere af nyssnämnda strömmar. När sedermera Fin- land i midten af 1700-talet fick egen landtmätarekår, uppdrogs åt denna att, utom sitt egentliga arbete, handhafva strömrens- ningarna. En stor del af Österbottens strömmar gjordes sålunda farbara till vissa delar, exempelvis 1755 Kyrö och Uleä älfvar pä en längd af 14 mil; och ären 1757—62 rensades i Kumo älf en hel mängd forsar, liksom i Pyhäjoki bätled längs 15 mil. Vid dessa arbetens utförande inlade särskildt Samuel Chydenius och Jakob Stenius d. y. stor förtjänst. I alla arbeten deltog jämväl allmogen frivilligt. Också under 1770-talet arbetades i tillflöden till Kumovattendraget. Slutligen bör framhållas att man under de sista åren af århundradet sökte gifva dessa sträf- vanden större fasthet därigenom, att en egen Direktion för strömrensningars anställande i Finland är 1799 inrättades, samt att krigsmanskap användes vid arbetets utförande. Efter det uppehäll, som 1808 ärs krig oundvikligen med- förde, fortsattes arbetet under en ny är 1816 inrättad direktion. Ämbetsverket utvidgades efter hand och erhöll 1821 sig till biträde den under namn af Finska strömrensningskorpsen bekanta inrättningen af militärisk organisation, hvilken är 1837 reorgani- serades och sedermera benämndes /ngeniörkorpsen för väg- och vattenkommunikationerna. Under dessa myndigheters inseende hafva rensningar utförts i nästan alla österbottniska strömmar, uti Kumo vattnen, i Päijännes norra tillflöden, Kymmene älf och Saima systemet, hvarjemte ären 1844—56 den redan pä 1500- talets början pätänkta förbindelsen mellan Saima och Viborgska viken genom Saima kana! kom till utförande. Strömrensningsdirektionen ombildades är 1860 till en Öfverstyrelse för väg- och vattenkommunikationerna, hvilken under samma chef förenades med Ingeniörkorpsen, som förvandlades till civil är 1869; och hela verket omorganiserades 1887 till den nuvarande Ofverstyrelsen för väg- och vattenbyggnaderna. Detta verk har sig ombetrodt anläggning af järnvägar, vattenkommu- nikationer äfvensom vattenverksanläggningar, strömrensningar, flottleder, sjöfällningar och torrläggning af vattensjuka marker --- 14 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. I detta afseende är landet indeladt uti sex distrikt, af hvilka hvarje förestäs af en distriktsingeniör, biträdd af nödigt antal ingeniörer. Säsom redan uti inledningen nämndes, har detta ämbetsverk uppgjort den förteckning öfver landets forsar, hvilken legat till grund för kartan och föreliggande utläggning af densamma. Ur denna öfversikt har framgätt att värt lands forsar, som väl alltid skola bibehälla sin rol i naturens egen hushällning, dock för den mänskliga kulturen härstädes under olika tid- skeden haft ganska olika betydelse. Ursprungligen voro de allenast till hinders för samfärdseln uppför vattenvägarna, säsom de äro det i Lapplands ödemarker ännu i denna stund. Men olägenheten af dem har blifvit förminskad i den män man vid- tagit forsrensningar eller begynt genom landsvägar förmedla den allmänna samfärdseln. Emellertid har det varit senare tiders utveckling af de tekniska hjälpmedlen förbehället att af- lägsna de olägenheter forsarna medföra för sjökommunikatio- nerna; genom byggandet af talrika kanaler med slussar blef det nämligen möjligt att föra lastade fartyg förbi forsarna. Sälunda har icke allenast trafiken pä mänga inre vattendrag möjliggjorts, utan ock värt vidsträcktaste vattensystem förenats med hafvet. Kanalbyggnaderna hafva visserligen i sin tur fätt en öfvermäktig medtäflare i vära dagars förbättrade landkom- munikation, järnvägarna; men de skola dock alltid i värt sjö- och forsrika land intaga en viktig plats och verksamt under- hjälpa järnvägskommunikationerna. Ä andra sidan hafva forsarna direkt tagits i anspräk i kul- turens tjänst för olika industriella ändamäl. Sedan urminnes tid har vattenkraften användts för drifvande af kvarnar och något senare af sågar och järnverk. Tidigare användes i detta syfte i synnerhet de mindre forsarna, antingen endast under flodtid eller genom inrättande af fördämningar året om. I den män vär industri utvecklats har vattenkraften ocksä i de större for- sarna begynt användas allt mer, och storartade vattenverks- anläggningar päträffas numera i alla vära större vattendrag. Särskildt användes kraften i betydande grad inom den industri-14 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. I detta afseende är landet indeladt uti sex distrikt, af hvilka hvarje förestäs af en distriktsingeniör, biträdd af nödigt antal ingeniörer. Säsom redan uti inledningen nämndes, har detta ämbetsverk uppgjort den förteckning öfver landets forsar, hvilken legat till grund för kartan och föreliggande utläggning af densamma. Ur denna öfversikt har framgätt att värt lands forsar, som väl alltid skola bibehälla sin rol i naturens egen hushällning, dock för den mänskliga kulturen härstädes under olika tid- skeden haft ganska olika betydelse. Ursprungligen voro de allenast till hinders för samfärdseln uppför vattenvägarna, säsom de äro det i Lapplands ödemarker ännu i denna stund. Men olägenheten af dem har blifvit förminskad i den män man vid- tagit forsrensningar eller begynt genom landsvägar förmedla den allmänna samfärdseln. Emellertid har det varit senare tiders utveckling af de tekniska hjälpmedlen förbehället att af- lägsna de olägenheter forsarna medföra för sjökommunikatio- nerna; genom byggandet af talrika kanaler med slussar blef det nämligen möjligt att föra lastade fartyg förbi forsarna. Sälunda har icke allenast trafiken pä mänga inre vattendrag möjliggjorts, utan ock värt vidsträcktaste vattensystem förenats med hafvet. Kanalbyggnaderna hafva visserligen i sin tur fätt en öfvermäktig medtäflare i vära dagars förbättrade landkom- munikation, järnvägarna; men de skola dock alltid i värt sjö- och forsrika land intaga en viktig plats och verksamt under- hjälpa järnvägskommunikationerna. Ä andra sidan hafva forsarna direkt tagits i anspräk i kul- turens tjänst för olika industriella ändamäl. Sedan urminnes tid har vattenkraften användts för drifvande af kvarnar och något senare af sågar och järnverk. Tidigare användes i detta syfte i synnerhet de mindre forsarna, antingen endast under flodtid eller genom inrättande af fördämningar året om. I den män vär industri utvecklats har vattenkraften ocksä i de större for- sarna begynt användas allt mer, och storartade vattenverks- anläggningar päträffas numera i alla vära större vattendrag. Särskildt användes kraften i betydande grad inom den industri-14 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. I detta afseende är landet indeladt uti sex distrikt, af hvilka hvarje förestäs af en distriktsingeniör, biträdd af nödigt antal ingeniörer. Säsom redan uti inledningen nämndes, har detta ämbetsverk uppgjort den förteckning öfver landets forsar, hvilken legat till grund för kartan och föreliggande utläggning af densamma. Ur denna öfversikt har framgätt att värt lands forsar, som väl alltid skola bibehälla sin rol i naturens egen hushällning, dock för den mänskliga kulturen härstädes under olika tid- skeden haft ganska olika betydelse. Ursprungligen voro de allenast till hinders för samfärdseln uppför vattenvägarna, säsom de äro det i Lapplands ödemarker ännu i denna stund. Men olägenheten af dem har blifvit förminskad i den män man vid- tagit forsrensningar eller begynt genom landsvägar förmedla den allmänna samfärdseln. Emellertid har det varit senare tiders utveckling af de tekniska hjälpmedlen förbehället att af- lägsna de olägenheter forsarna medföra för sjökommunikatio- nerna; genom byggandet af talrika kanaler med slussar blef det nämligen möjligt att föra lastade fartyg förbi forsarna. Sälunda har icke allenast trafiken pä mänga inre vattendrag möjliggjorts, utan ock värt vidsträcktaste vattensystem förenats med hafvet. Kanalbyggnaderna hafva visserligen i sin tur fätt en öfvermäktig medtäflare i vära dagars förbättrade landkom- munikation, järnvägarna; men de skola dock alltid i värt sjö- och forsrika land intaga en viktig plats och verksamt under- hjälpa järnvägskommunikationerna. Ä andra sidan hafva forsarna direkt tagits i anspräk i kul- turens tjänst för olika industriella ändamäl. Sedan urminnes tid har vattenkraften användts för drifvande af kvarnar och något senare af sågar och järnverk. Tidigare användes i detta syfte i synnerhet de mindre forsarna, antingen endast under flodtid eller genom inrättande af fördämningar året om. I den män vär industri utvecklats har vattenkraften ocksä i de större for- sarna begynt användas allt mer, och storartade vattenverks- anläggningar päträffas numera i alla vära större vattendrag. Särskildt användes kraften i betydande grad inom den industri- --- Forsar. 15 gren, som för landet är den naturligaste, nämligen trämasse- och pappersindustrin, men i betydande grad äfven inom textil- och sågindustrin. Ännu mer använd skall vattenkraften i Finlands forsar blifva i en nära framtid, då den elektriska kraftöfverföringen på långa afstånd vinner mera insteg. De skola då bli en källa till allmännare välstånd, alstradt genom en högre drifven indu- striell verksamhet. Främst skall Vuoksens tillgång på vatten- kraft göra sydöstra Finland till landets viktigaste industricentrum. Fortsatta kanaliseringsarbeten och regleringar af våra vatten- drag skola säkerställa en större jämnhet också i farvattnens nivåer och därigenom gagna vattenkommunikationerna. Sä- lunda skola samma fördämningar och däraf alstrade forsar, som fordom voro blott hinderliga för samfärdseln, framdeles, på ett klokt sätt använda, bli nyttiga för densamma, — alldeles så som urskogen i den grå forntiden var landtbrukets största fiende, men nutidens omsorgsfullt vårdade skog är en källa till landt- brukets blomstring. Och på samma sätt skola, — må vi så hoppas — de fordomtima för jordbruket så ödesdigra öfver- svämningarna, som ännu i dag ställvis och tidtals äro olycks- bringande, kunna i betydlig mån förebyggas genom lämpligt anordnade högflodsaflopp. Kanske skola också de framdeles blifva kulturens befordrare; ty i fall man på ställen, där lokala förhållanden göra det möjligt, kunde anbringa lämpliga ledningar från naturliga vattentillgångar eller från uppdämda reservbassiner och därigenom åstadkomma rationell öfvervattning utaf en del af våra odlade fält, så gjorde man dem oberoende af sträng torka. Finlands tillgång på vatten skulle då från en ny sida tagas i anspråk och tillgodogöras för befordrande af dess moder- näring, jordbruket. J. A. Palmen.Forsar. 15 gren, som för landet är den naturligaste, nämligen trämasse- och pappersindustrin, men i betydande grad äfven inom textil- och sågindustrin. Ännu mer använd skall vattenkraften i Finlands forsar blifva i en nära framtid, då den elektriska kraftöfverföringen på långa afstånd vinner mera insteg. De skola då bli en källa till allmännare välstånd, alstradt genom en högre drifven indu- striell verksamhet. Främst skall Vuoksens tillgång på vatten- kraft göra sydöstra Finland till landets viktigaste industricentrum. Fortsatta kanaliseringsarbeten och regleringar af våra vatten- drag skola säkerställa en större jämnhet också i farvattnens nivåer och därigenom gagna vattenkommunikationerna. Sä- lunda skola samma fördämningar och däraf alstrade forsar, som fordom voro blott hinderliga för samfärdseln, framdeles, på ett klokt sätt använda, bli nyttiga för densamma, — alldeles så som urskogen i den grå forntiden var landtbrukets största fiende, men nutidens omsorgsfullt vårdade skog är en källa till landt- brukets blomstring. Och på samma sätt skola, — må vi så hoppas — de fordomtima för jordbruket så ödesdigra öfver- svämningarna, som ännu i dag ställvis och tidtals äro olycks- bringande, kunna i betydlig mån förebyggas genom lämpligt anordnade högflodsaflopp. Kanske skola också de framdeles blifva kulturens befordrare; ty i fall man på ställen, där lokala förhållanden göra det möjligt, kunde anbringa lämpliga ledningar från naturliga vattentillgångar eller från uppdämda reservbassiner och därigenom åstadkomma rationell öfvervattning utaf en del af våra odlade fält, så gjorde man dem oberoende af sträng torka. Finlands tillgång på vatten skulle då från en ny sida tagas i anspråk och tillgodogöras för befordrande af dess moder- näring, jordbruket. J. A. Palmen.Forsar. 15 gren, som för landet är den naturligaste, nämligen trämasse- och pappersindustrin, men i betydande grad äfven inom textil- och sågindustrin. Ännu mer använd skall vattenkraften i Finlands forsar blifva i en nära framtid, då den elektriska kraftöfverföringen på långa afstånd vinner mera insteg. De skola då bli en källa till allmännare välstånd, alstradt genom en högre drifven indu- striell verksamhet. Främst skall Vuoksens tillgång på vatten- kraft göra sydöstra Finland till landets viktigaste industricentrum. Fortsatta kanaliseringsarbeten och regleringar af våra vatten- drag skola säkerställa en större jämnhet också i farvattnens nivåer och därigenom gagna vattenkommunikationerna. Sä- lunda skola samma fördämningar och däraf alstrade forsar, som fordom voro blott hinderliga för samfärdseln, framdeles, på ett klokt sätt använda, bli nyttiga för densamma, — alldeles så som urskogen i den grå forntiden var landtbrukets största fiende, men nutidens omsorgsfullt vårdade skog är en källa till landt- brukets blomstring. Och på samma sätt skola, — må vi så hoppas — de fordomtima för jordbruket så ödesdigra öfver- svämningarna, som ännu i dag ställvis och tidtals äro olycks- bringande, kunna i betydlig mån förebyggas genom lämpligt anordnade högflodsaflopp. Kanske skola också de framdeles blifva kulturens befordrare; ty i fall man på ställen, där lokala förhållanden göra det möjligt, kunde anbringa lämpliga ledningar från naturliga vattentillgångar eller från uppdämda reservbassiner och därigenom åstadkomma rationell öfvervattning utaf en del af våra odlade fält, så gjorde man dem oberoende af sträng torka. Finlands tillgång på vatten skulle då från en ny sida tagas i anspråk och tillgodogöras för befordrande af dess moder- näring, jordbruket. J. A. Palmen. --- Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. Förteckning öfver de på kartan n:o 22 upptagna forsarna. Observera anmärkningarna i början af texten samt kartans figurförklaring. | N:o. | | Vattendrag som rinna till Bottniska viken. Muonio älf. ljo älf och bifloder. Särskilda bifloder | 26 | Isokiven juurikkakoski . | 12, — 1 | Lappea och Aäverkoski| 8,6. 72,500 | 27 | Sauonjuurikkakoski . .| 20; — | | j 28 | Niskakoski 138] — | 29 | | Tiviönkoski W 18: — Torne älf. io 30 | Louhi-Parilakoski . . . 14 — 5 31 Vääräkoski-Petäjäkoski . 17 — m E) n 32 ' Iso-Pikku Laakakoski 20 — i : > v a 33 Niska-Rurittikoski ä ip — : s ; ö ikoski . 98 — ; Korppitorki N 5 7500 35 | Yli-ala-Soivion- Pousuniva 24; — 8 | Vuoentokoski N 158 asa 36 | Pousukoski-Nyyrösniva . | 30] — 9 | Matkakoski . . N 5,1 | 43,250 | I 10 | Jylhä- 1. Kukkolakoski «| 13,8 116,250 Livojoki biflod. | MUN i | 37 Iso Köngäskoski "25 — | Kemi älf. 38 Väärä Saarikoski . 23 — 11 : Taivalkoski .* 6,0 50.000] 39 Lankikoski 1 = 12 : Osauskoski > 25 a 49 Korpi osti tt. mi 13 1 | Petäkoski" 2] 62 52.500 ja i Hillinkoski : | = E E 1 , 44 i Rytinkoski | 6,6; — ! 45 | Puomi- ja Saarikoski. .! 20] — ! Ounasjoki. | i 46 | Vääräkoski . . 11! — 16 | Periläkoski i 47 « Iso Ruuhikoski . 1,1] — | Kan akoski 30; — 4 Saarakoski srt 10 — N Pallaskoski sä = 49 AlemprYlempi Lehmi- Pe jä oski . e 138 — 18 Rautusköngäskoski 26 — 50 Seitenoikiakoski i 19 | a M JA. 5,61 18,900 | 51 Vilstolklakoski a, sy ÖN = Pe , & e ouhi- | 21 | [= N 58 | 19,500 53 lempi N EDI | 19] — 22 | Aapiskoski 2,4| 79001 54 | Saarikoski. . 11! — 55 ' Ala-Yli Karjalankoski 28| — Kemih älf. i 56 : Kilsikosket =. . » 203; — emihaara a 57 Pölkkänä- Kuusenkoski 40 = 23 Vanttauskoski 2,7 13,500| 58 - Saari-Väänkoski =. . 38; — 24 — Juotaskoski . 1,5. 9,000| 59 Musta Jämeikkökoski. 981 — 25 | Sepsänkoski . 15, 7.500] 60 ' Pitkäkoski . 16,9] —-—Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. Förteckning öfver de på kartan n:o 22 upptagna forsarna. Observera anmärkningarna i början af texten samt kartans figurförklaring. | N:o. | | Vattendrag som rinna till Bottniska viken. Muonio älf. ljo älf och bifloder. Särskilda bifloder | 26 | Isokiven juurikkakoski . | 12, — 1 | Lappea och Aäverkoski| 8,6. 72,500 | 27 | Sauonjuurikkakoski . .| 20; — | | j 28 | Niskakoski 138] — | 29 | | Tiviönkoski W 18: — Torne älf. io 30 | Louhi-Parilakoski . . . 14 — 5 31 Vääräkoski-Petäjäkoski . 17 — m E) n 32 ' Iso-Pikku Laakakoski 20 — i : > v a 33 Niska-Rurittikoski ä ip — : s ; ö ikoski . 98 — ; Korppitorki N 5 7500 35 | Yli-ala-Soivion- Pousuniva 24; — 8 | Vuoentokoski N 158 asa 36 | Pousukoski-Nyyrösniva . | 30] — 9 | Matkakoski . . N 5,1 | 43,250 | I 10 | Jylhä- 1. Kukkolakoski «| 13,8 116,250 Livojoki biflod. | MUN i | 37 Iso Köngäskoski "25 — | Kemi älf. 38 Väärä Saarikoski . 23 — 11 : Taivalkoski .* 6,0 50.000] 39 Lankikoski 1 = 12 : Osauskoski > 25 a 49 Korpi osti tt. mi 13 1 | Petäkoski" 2] 62 52.500 ja i Hillinkoski : | = E E 1 , 44 i Rytinkoski | 6,6; — ! 45 | Puomi- ja Saarikoski. .! 20] — ! Ounasjoki. | i 46 | Vääräkoski . . 11! — 16 | Periläkoski i 47 « Iso Ruuhikoski . 1,1] — | Kan akoski 30; — 4 Saarakoski srt 10 — N Pallaskoski sä = 49 AlemprYlempi Lehmi- Pe jä oski . e 138 — 18 Rautusköngäskoski 26 — 50 Seitenoikiakoski i 19 | a M JA. 5,61 18,900 | 51 Vilstolklakoski a, sy ÖN = Pe , & e ouhi- | 21 | [= N 58 | 19,500 53 lempi N EDI | 19] — 22 | Aapiskoski 2,4| 79001 54 | Saarikoski. . 11! — 55 ' Ala-Yli Karjalankoski 28| — Kemih älf. i 56 : Kilsikosket =. . » 203; — emihaara a 57 Pölkkänä- Kuusenkoski 40 = 23 Vanttauskoski 2,7 13,500| 58 - Saari-Väänkoski =. . 38; — 24 — Juotaskoski . 1,5. 9,000| 59 Musta Jämeikkökoski. 981 — 25 | Sepsänkoski . 15, 7.500] 60 ' Pitkäkoski . 16,9] —-—Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. Förteckning öfver de på kartan n:o 22 upptagna forsarna. Observera anmärkningarna i början af texten samt kartans figurförklaring. | N:o. | | Vattendrag som rinna till Bottniska viken. Muonio älf. ljo älf och bifloder. Särskilda bifloder | 26 | Isokiven juurikkakoski . | 12, — 1 | Lappea och Aäverkoski| 8,6. 72,500 | 27 | Sauonjuurikkakoski . .| 20; — | | j 28 | Niskakoski 138] — | 29 | | Tiviönkoski W 18: — Torne älf. io 30 | Louhi-Parilakoski . . . 14 — 5 31 Vääräkoski-Petäjäkoski . 17 — m E) n 32 ' Iso-Pikku Laakakoski 20 — i : > v a 33 Niska-Rurittikoski ä ip — : s ; ö ikoski . 98 — ; Korppitorki N 5 7500 35 | Yli-ala-Soivion- Pousuniva 24; — 8 | Vuoentokoski N 158 asa 36 | Pousukoski-Nyyrösniva . | 30] — 9 | Matkakoski . . N 5,1 | 43,250 | I 10 | Jylhä- 1. Kukkolakoski «| 13,8 116,250 Livojoki biflod. | MUN i | 37 Iso Köngäskoski "25 — | Kemi älf. 38 Väärä Saarikoski . 23 — 11 : Taivalkoski .* 6,0 50.000] 39 Lankikoski 1 = 12 : Osauskoski > 25 a 49 Korpi osti tt. mi 13 1 | Petäkoski" 2] 62 52.500 ja i Hillinkoski : | = E E 1 , 44 i Rytinkoski | 6,6; — ! 45 | Puomi- ja Saarikoski. .! 20] — ! Ounasjoki. | i 46 | Vääräkoski . . 11! — 16 | Periläkoski i 47 « Iso Ruuhikoski . 1,1] — | Kan akoski 30; — 4 Saarakoski srt 10 — N Pallaskoski sä = 49 AlemprYlempi Lehmi- Pe jä oski . e 138 — 18 Rautusköngäskoski 26 — 50 Seitenoikiakoski i 19 | a M JA. 5,61 18,900 | 51 Vilstolklakoski a, sy ÖN = Pe , & e ouhi- | 21 | [= N 58 | 19,500 53 lempi N EDI | 19] — 22 | Aapiskoski 2,4| 79001 54 | Saarikoski. . 11! — 55 ' Ala-Yli Karjalankoski 28| — Kemih älf. i 56 : Kilsikosket =. . » 203; — emihaara a 57 Pölkkänä- Kuusenkoski 40 = 23 Vanttauskoski 2,7 13,500| 58 - Saari-Väänkoski =. . 38; — 24 — Juotaskoski . 1,5. 9,000| 59 Musta Jämeikkökoski. 981 — 25 | Sepsänkoski . 15, 7.500] 60 ' Pitkäkoski . 16,9] —-— --- 91 92 93 94 95 97 100 101 102 103 104 105 Kostonjoki biflod. Kuurenkoski . . =o 27 Ala-Ylä Siikakoski 4.0 Susikoski, Laahaniva . 6,4 Kuttikoski . 1,5 Iammaskoski 1,0 Koitikoski . : di Kypärä-Rääpyskoski . 2,7 Kauppi-Pyc rekoski 51 rpuankoski 4,0 koski 27 Ulmajankoski, niva 3,4 Ruuti-Niskakoski 2,0 Korvuanjoki biflod. Kurenkoski «ot Ji Murenuskoski . soc 51 Petäjäkoski . . < 0 . 19 K iukuankoski 3,0 Louhikoski . 37 Mylly-Hurukoski s 34 Kuurna: Taivalkoski — (a- lempi) N 131 . Seimi- a aivalkoski (ylem- pi) . N | 15,2 Särkisen-Karhukoski . 72 '* Kiukua-Purkajakoski 1,9 Kitunenkoski . 28 Jaurakkakoski 1,6 Akkokoski . 4,5 Korpikoski 6,0 Tenämäkoski . 35 Suolikoski . 2,5 Ijo älf. Taivalkoski 6,6 Taivalkoski sag Turvakkokoski . 0. 67 Pirikoski . . 3,8 Jurmunkoski . 9,5 Kellokoski. . . 2,5 Yli Kurkikoski . 8,3 Ala Kurkikoski . (N Vuormaskoski 5,0 Vauhukoski s g 2,5 ”ahka-Haapakoski . 1333 ' Purkajakoski . 14,9 Vauraskoski . . . - 40 Maalismaakoski . . . 7 kkokoski . - 35 Raasakkakoski 59 Merikoski . . 30 Ielsinkikoski 2,2 Forsar. 5,000 3,000 3.000 7.000 6,000 20,000 15,200 18,500 9,000 1123,000 55.000 14.700 24.800 13.200 21,000 11,000 8,000 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 Uleä älf och bifloder. Ulea älf. Merikoski . . 0. 77 Aströms läderfabrik Pyhäkoski. < . 0.0. 578 Sotkakoski . . 0.0.1 60 Ahmakoski 70 Niskakoski - 31? Emäjoki biflod. Leppikoski 6,1 Seitenoikiakoski . 1558 Siittikoski . < < < 0. IS Aittokoski . 72 Haarakoski . . : : 36 Pitkäkoski. . 0.0. 57 Pystykoski 2,6 Kyynespääkoski 25 Patokoski 54 Jalokoski . . 45 Vuokkikoski . 16,1 Ylivuokkijoki. ' Siikakoski . 1,5 Kuusikoski 32 Jokilammen Niskakoski . 25 Lipas-Isokiven-Patokoski 7,7 Kanto-Saari-Peteinenk. . 160 Paskokoski-Niskakoski 171 Vääräkaivoskoski . 1,7 Piispajoki. Laukkanenkoski 1,1 Hossanjoki. Kokko-Raanior. koski . 3,7 Yläjoki. Alakoski . . 233 Kuikkakoski . 1,5 Pystykoski . . se. 177 Kuusikoski =. e ä 4,7 Kiukuankoski 6,2 Haapakoski . 2,6 Säapaskoski ä 3,1 Saarikoski-Paasokoski 3,3 Palokoski . 1,6 38,800 292,000 30,500 35,100 157.800 10,200 26,600 3,100 12,100 11.300 4.500 4.200 9,100 8,100 27,10091 92 93 94 95 97 100 101 102 103 104 105 Kostonjoki biflod. Kuurenkoski . . =o 27 Ala-Ylä Siikakoski 4.0 Susikoski, Laahaniva . 6,4 Kuttikoski . 1,5 Iammaskoski 1,0 Koitikoski . : di Kypärä-Rääpyskoski . 2,7 Kauppi-Pyc rekoski 51 rpuankoski 4,0 koski 27 Ulmajankoski, niva 3,4 Ruuti-Niskakoski 2,0 Korvuanjoki biflod. Kurenkoski «ot Ji Murenuskoski . soc 51 Petäjäkoski . . < 0 . 19 K iukuankoski 3,0 Louhikoski . 37 Mylly-Hurukoski s 34 Kuurna: Taivalkoski — (a- lempi) N 131 . Seimi- a aivalkoski (ylem- pi) . N | 15,2 Särkisen-Karhukoski . 72 '* Kiukua-Purkajakoski 1,9 Kitunenkoski . 28 Jaurakkakoski 1,6 Akkokoski . 4,5 Korpikoski 6,0 Tenämäkoski . 35 Suolikoski . 2,5 Ijo älf. Taivalkoski 6,6 Taivalkoski sag Turvakkokoski . 0. 67 Pirikoski . . 3,8 Jurmunkoski . 9,5 Kellokoski. . . 2,5 Yli Kurkikoski . 8,3 Ala Kurkikoski . (N Vuormaskoski 5,0 Vauhukoski s g 2,5 ”ahka-Haapakoski . 1333 ' Purkajakoski . 14,9 Vauraskoski . . . - 40 Maalismaakoski . . . 7 kkokoski . - 35 Raasakkakoski 59 Merikoski . . 30 Ielsinkikoski 2,2 Forsar. 5,000 3,000 3.000 7.000 6,000 20,000 15,200 18,500 9,000 1123,000 55.000 14.700 24.800 13.200 21,000 11,000 8,000 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 Uleä älf och bifloder. Ulea älf. Merikoski . . 0. 77 Aströms läderfabrik Pyhäkoski. < . 0.0. 578 Sotkakoski . . 0.0.1 60 Ahmakoski 70 Niskakoski - 31? Emäjoki biflod. Leppikoski 6,1 Seitenoikiakoski . 1558 Siittikoski . < < < 0. IS Aittokoski . 72 Haarakoski . . : : 36 Pitkäkoski. . 0.0. 57 Pystykoski 2,6 Kyynespääkoski 25 Patokoski 54 Jalokoski . . 45 Vuokkikoski . 16,1 Ylivuokkijoki. ' Siikakoski . 1,5 Kuusikoski 32 Jokilammen Niskakoski . 25 Lipas-Isokiven-Patokoski 7,7 Kanto-Saari-Peteinenk. . 160 Paskokoski-Niskakoski 171 Vääräkaivoskoski . 1,7 Piispajoki. Laukkanenkoski 1,1 Hossanjoki. Kokko-Raanior. koski . 3,7 Yläjoki. Alakoski . . 233 Kuikkakoski . 1,5 Pystykoski . . se. 177 Kuusikoski =. e ä 4,7 Kiukuankoski 6,2 Haapakoski . 2,6 Säapaskoski ä 3,1 Saarikoski-Paasokoski 3,3 Palokoski . 1,6 38,800 292,000 30,500 35,100 157.800 10,200 26,600 3,100 12,100 11.300 4.500 4.200 9,100 8,100 27,10091 92 93 94 95 97 100 101 102 103 104 105 Kostonjoki biflod. Kuurenkoski . . =o 27 Ala-Ylä Siikakoski 4.0 Susikoski, Laahaniva . 6,4 Kuttikoski . 1,5 Iammaskoski 1,0 Koitikoski . : di Kypärä-Rääpyskoski . 2,7 Kauppi-Pyc rekoski 51 rpuankoski 4,0 koski 27 Ulmajankoski, niva 3,4 Ruuti-Niskakoski 2,0 Korvuanjoki biflod. Kurenkoski «ot Ji Murenuskoski . soc 51 Petäjäkoski . . < 0 . 19 K iukuankoski 3,0 Louhikoski . 37 Mylly-Hurukoski s 34 Kuurna: Taivalkoski — (a- lempi) N 131 . Seimi- a aivalkoski (ylem- pi) . N | 15,2 Särkisen-Karhukoski . 72 '* Kiukua-Purkajakoski 1,9 Kitunenkoski . 28 Jaurakkakoski 1,6 Akkokoski . 4,5 Korpikoski 6,0 Tenämäkoski . 35 Suolikoski . 2,5 Ijo älf. Taivalkoski 6,6 Taivalkoski sag Turvakkokoski . 0. 67 Pirikoski . . 3,8 Jurmunkoski . 9,5 Kellokoski. . . 2,5 Yli Kurkikoski . 8,3 Ala Kurkikoski . (N Vuormaskoski 5,0 Vauhukoski s g 2,5 ”ahka-Haapakoski . 1333 ' Purkajakoski . 14,9 Vauraskoski . . . - 40 Maalismaakoski . . . 7 kkokoski . - 35 Raasakkakoski 59 Merikoski . . 30 Ielsinkikoski 2,2 Forsar. 5,000 3,000 3.000 7.000 6,000 20,000 15,200 18,500 9,000 1123,000 55.000 14.700 24.800 13.200 21,000 11,000 8,000 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 Uleä älf och bifloder. Ulea älf. Merikoski . . 0. 77 Aströms läderfabrik Pyhäkoski. < . 0.0. 578 Sotkakoski . . 0.0.1 60 Ahmakoski 70 Niskakoski - 31? Emäjoki biflod. Leppikoski 6,1 Seitenoikiakoski . 1558 Siittikoski . < < < 0. IS Aittokoski . 72 Haarakoski . . : : 36 Pitkäkoski. . 0.0. 57 Pystykoski 2,6 Kyynespääkoski 25 Patokoski 54 Jalokoski . . 45 Vuokkikoski . 16,1 Ylivuokkijoki. ' Siikakoski . 1,5 Kuusikoski 32 Jokilammen Niskakoski . 25 Lipas-Isokiven-Patokoski 7,7 Kanto-Saari-Peteinenk. . 160 Paskokoski-Niskakoski 171 Vääräkaivoskoski . 1,7 Piispajoki. Laukkanenkoski 1,1 Hossanjoki. Kokko-Raanior. koski . 3,7 Yläjoki. Alakoski . . 233 Kuikkakoski . 1,5 Pystykoski . . se. 177 Kuusikoski =. e ä 4,7 Kiukuankoski 6,2 Haapakoski . 2,6 Säapaskoski ä 3,1 Saarikoski-Paasokoski 3,3 Palokoski . 1,6 38,800 292,000 30,500 35,100 157.800 10,200 26,600 3,100 12,100 11.300 4.500 4.200 9,100 8,100 27,100 --- 18 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. 2 Antal | N:o. häst- | N:o. E ja krafter. SE —— ili | Kajana älf. Siikajoki älf. | 122 | Ämmäkoski . . . . .| 5,3 12,600 132 | Merikoski ell. Patokoski | 6. 420 Ämmä kanal. 133 | Kaijankoski ell. Ankerioi- 123) Koivukoski maia ja 3 5 45| 10,500 nen . sc sov 0 [245] 1,650 olvukoski nal. A 124 | Kuurnakoski o. Kallio- | 2 Kirkkokoski R 5 3 5 35 p Ios petti J 0] 28] 3:909|136| Ruukinkoski > > < . | 26/ — 180 5 | J s = 8 $ SES ? 137 | Hytinkoski . . «| EB 130 | 138 Pörkka o. Vähäkoski. . 22 75 | Jormasjoki. | 139 Heikkilänkoski . . . .| 27; 90 I noin | mal 140 Koskenkoski . . . 2,9! 100 | JoeRsuumjolis +178 — |141| Kaijankoski eller Saari: | | koski . . . 2,8 100 Tipasjoki. 142 | Vuomakoski eller Kallioi- | i 8,6 290 | — | Maijaniva . . 4 VaEN 6 st 5 W IP 2 — | Veneheittokoski > > f ÖN — Ja E en ESK EW Ji = — | Louhikoski . . . . .| 83! — AA | MYLYEOR <» «1 1] 2 — | Pungankoski . . . . I 46] — MON — | Välikoski < [ 24] — Pyhäjoki älf. | 145 | Hourunkoski . . . . .' 98 990 Ontojoki. | 146 | Halosenkoski. . . . .| 15 150 - 4 | 147 | Kitinpraminkoski . . .| 17 180 126 | Siikakoski. . . - + 15 — [148 Kelakosket . . . . .| 25 250 jr SRA JE 1 24] — ]149 Petäjäkoski . . . . | 18 130 128 | Suittuakoski . . . | 781 — |150! Kuljunkoski . . . . .| 21 220 129 | Katermakoski . . . . 33 — [151] Vääräkoski . . . - | 37 380 i 152 | Hirsikoski. . . . . .| 19. = 200 Vieksinjoki. | 153 | Hirvoskoski . . . . . TA; 100 | I i 154 Oulaistenkoski . . . .| 65. 440 = oN J + -| 26) — [155] Matkakoski . = « < | 58] 360 Niva- Konappikoski. + sp 14] — a Salonkoski . . 0. | 16]; = 110 Mieluskoski . < . =. .| 156 110 | Lammasjoki. | 1 | Haapakoski . «oso cc 3,6. 250 | | 159 | Luonuankoski . . . . 3,3. 220 130 | Saarikos ki. «cc + + 19 — [160] Kattilakoski 0 . < . | LA! 50 131 | Pajakkakoski. . . . - | 22] — 161 | Myllylänkoski . . . .| 171 40 | 162 | Ruhakoski . . . . .| 21 70 Lentuajoki. 163 | Venetpalokoski . . . .' 133 450 - 3 164 | Kalliokoski . . . . .| 33 110 — LR TON «+ | 16] — —|165| Vesikoski . . . . < | 54 180 — | Is uakoski «oc. .| 42] — 66 | K: Ke. — | Kaarnekoski . 2 so. ol 42 — ä Kpposkossi s 59 — | Vuontienkoski . . . . 14) — Kalajoki älf. näki | 167 | Siltakoski . . . . . [123] 860 | Kalliojoki. 168 | Saukonkoski . . . . . 39] 190 — | | Korpikoski . . < < no) — |169 Tilviskoski . . . . .|[126 870 — |Haapa-Vääräkoski . < 1 100 — |170 Käännänkoski . . . .| 22 406 — | Kattilakoski . . < .[ 12] — |2172| Haapakoski . . . . .| 83 230 = | Kämärä Laukkukoski .| 27/| — |172 Alavieskakoski . . . .| 84 140 Pystö-Vääräkoski . . .| 1,61 — [173 Juurikoski. . . . . .| 57 200 — Poro- Nurrokoski . . .| 87| — 1174 Hannunkoski. . . . .| 50 190 — | Kalastenkoski . . . | 331 — lI175! Raudaskoski. . . . .| 34 60 18 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. 2 Antal | N:o. häst- | N:o. E ja krafter. SE —— ili | Kajana älf. Siikajoki älf. | 122 | Ämmäkoski . . . . .| 5,3 12,600 132 | Merikoski ell. Patokoski | 6. 420 Ämmä kanal. 133 | Kaijankoski ell. Ankerioi- 123) Koivukoski maia ja 3 5 45| 10,500 nen . sc sov 0 [245] 1,650 olvukoski nal. A 124 | Kuurnakoski o. Kallio- | 2 Kirkkokoski R 5 3 5 35 p Ios petti J 0] 28] 3:909|136| Ruukinkoski > > < . | 26/ — 180 5 | J s = 8 $ SES ? 137 | Hytinkoski . . «| EB 130 | 138 Pörkka o. Vähäkoski. . 22 75 | Jormasjoki. | 139 Heikkilänkoski . . . .| 27; 90 I noin | mal 140 Koskenkoski . . . 2,9! 100 | JoeRsuumjolis +178 — |141| Kaijankoski eller Saari: | | koski . . . 2,8 100 Tipasjoki. 142 | Vuomakoski eller Kallioi- | i 8,6 290 | — | Maijaniva . . 4 VaEN 6 st 5 W IP 2 — | Veneheittokoski > > f ÖN — Ja E en ESK EW Ji = — | Louhikoski . . . . .| 83! — AA | MYLYEOR <» «1 1] 2 — | Pungankoski . . . . I 46] — MON — | Välikoski < [ 24] — Pyhäjoki älf. | 145 | Hourunkoski . . . . .' 98 990 Ontojoki. | 146 | Halosenkoski. . . . .| 15 150 - 4 | 147 | Kitinpraminkoski . . .| 17 180 126 | Siikakoski. . . - + 15 — [148 Kelakosket . . . . .| 25 250 jr SRA JE 1 24] — ]149 Petäjäkoski . . . . | 18 130 128 | Suittuakoski . . . | 781 — |150! Kuljunkoski . . . . .| 21 220 129 | Katermakoski . . . . 33 — [151] Vääräkoski . . . - | 37 380 i 152 | Hirsikoski. . . . . .| 19. = 200 Vieksinjoki. | 153 | Hirvoskoski . . . . . TA; 100 | I i 154 Oulaistenkoski . . . .| 65. 440 = oN J + -| 26) — [155] Matkakoski . = « < | 58] 360 Niva- Konappikoski. + sp 14] — a Salonkoski . . 0. | 16]; = 110 Mieluskoski . < . =. .| 156 110 | Lammasjoki. | 1 | Haapakoski . «oso cc 3,6. 250 | | 159 | Luonuankoski . . . . 3,3. 220 130 | Saarikos ki. «cc + + 19 — [160] Kattilakoski 0 . < . | LA! 50 131 | Pajakkakoski. . . . - | 22] — 161 | Myllylänkoski . . . .| 171 40 | 162 | Ruhakoski . . . . .| 21 70 Lentuajoki. 163 | Venetpalokoski . . . .' 133 450 - 3 164 | Kalliokoski . . . . .| 33 110 — LR TON «+ | 16] — —|165| Vesikoski . . . . < | 54 180 — | Is uakoski «oc. .| 42] — 66 | K: Ke. — | Kaarnekoski . 2 so. ol 42 — ä Kpposkossi s 59 — | Vuontienkoski . . . . 14) — Kalajoki älf. näki | 167 | Siltakoski . . . . . [123] 860 | Kalliojoki. 168 | Saukonkoski . . . . . 39] 190 — | | Korpikoski . . < < no) — |169 Tilviskoski . . . . .|[126 870 — |Haapa-Vääräkoski . < 1 100 — |170 Käännänkoski . . . .| 22 406 — | Kattilakoski . . < .[ 12] — |2172| Haapakoski . . . . .| 83 230 = | Kämärä Laukkukoski .| 27/| — |172 Alavieskakoski . . . .| 84 140 Pystö-Vääräkoski . . .| 1,61 — [173 Juurikoski. . . . . .| 57 200 — Poro- Nurrokoski . . .| 87| — 1174 Hannunkoski. . . . .| 50 190 — | Kalastenkoski . . . | 331 — lI175! Raudaskoski. . . . .| 34 60 18 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. 2 Antal | N:o. häst- | N:o. E ja krafter. SE —— ili | Kajana älf. Siikajoki älf. | 122 | Ämmäkoski . . . . .| 5,3 12,600 132 | Merikoski ell. Patokoski | 6. 420 Ämmä kanal. 133 | Kaijankoski ell. Ankerioi- 123) Koivukoski maia ja 3 5 45| 10,500 nen . sc sov 0 [245] 1,650 olvukoski nal. A 124 | Kuurnakoski o. Kallio- | 2 Kirkkokoski R 5 3 5 35 p Ios petti J 0] 28] 3:909|136| Ruukinkoski > > < . | 26/ — 180 5 | J s = 8 $ SES ? 137 | Hytinkoski . . «| EB 130 | 138 Pörkka o. Vähäkoski. . 22 75 | Jormasjoki. | 139 Heikkilänkoski . . . .| 27; 90 I noin | mal 140 Koskenkoski . . . 2,9! 100 | JoeRsuumjolis +178 — |141| Kaijankoski eller Saari: | | koski . . . 2,8 100 Tipasjoki. 142 | Vuomakoski eller Kallioi- | i 8,6 290 | — | Maijaniva . . 4 VaEN 6 st 5 W IP 2 — | Veneheittokoski > > f ÖN — Ja E en ESK EW Ji = — | Louhikoski . . . . .| 83! — AA | MYLYEOR <» «1 1] 2 — | Pungankoski . . . . I 46] — MON — | Välikoski < [ 24] — Pyhäjoki älf. | 145 | Hourunkoski . . . . .' 98 990 Ontojoki. | 146 | Halosenkoski. . . . .| 15 150 - 4 | 147 | Kitinpraminkoski . . .| 17 180 126 | Siikakoski. . . - + 15 — [148 Kelakosket . . . . .| 25 250 jr SRA JE 1 24] — ]149 Petäjäkoski . . . . | 18 130 128 | Suittuakoski . . . | 781 — |150! Kuljunkoski . . . . .| 21 220 129 | Katermakoski . . . . 33 — [151] Vääräkoski . . . - | 37 380 i 152 | Hirsikoski. . . . . .| 19. = 200 Vieksinjoki. | 153 | Hirvoskoski . . . . . TA; 100 | I i 154 Oulaistenkoski . . . .| 65. 440 = oN J + -| 26) — [155] Matkakoski . = « < | 58] 360 Niva- Konappikoski. + sp 14] — a Salonkoski . . 0. | 16]; = 110 Mieluskoski . < . =. .| 156 110 | Lammasjoki. | 1 | Haapakoski . «oso cc 3,6. 250 | | 159 | Luonuankoski . . . . 3,3. 220 130 | Saarikos ki. «cc + + 19 — [160] Kattilakoski 0 . < . | LA! 50 131 | Pajakkakoski. . . . - | 22] — 161 | Myllylänkoski . . . .| 171 40 | 162 | Ruhakoski . . . . .| 21 70 Lentuajoki. 163 | Venetpalokoski . . . .' 133 450 - 3 164 | Kalliokoski . . . . .| 33 110 — LR TON «+ | 16] — —|165| Vesikoski . . . . < | 54 180 — | Is uakoski «oc. .| 42] — 66 | K: Ke. — | Kaarnekoski . 2 so. ol 42 — ä Kpposkossi s 59 — | Vuontienkoski . . . . 14) — Kalajoki älf. näki | 167 | Siltakoski . . . . . [123] 860 | Kalliojoki. 168 | Saukonkoski . . . . . 39] 190 — | | Korpikoski . . < < no) — |169 Tilviskoski . . . . .|[126 870 — |Haapa-Vääräkoski . < 1 100 — |170 Käännänkoski . . . .| 22 406 — | Kattilakoski . . < .[ 12] — |2172| Haapakoski . . . . .| 83 230 = | Kämärä Laukkukoski .| 27/| — |172 Alavieskakoski . . . .| 84 140 Pystö-Vääräkoski . . .| 1,61 — [173 Juurikoski. . . . . .| 57 200 — Poro- Nurrokoski . . .| 87| — 1174 Hannunkoski. . . . .| 50 190 — | Kalastenkoski . . . | 331 — lI175! Raudaskoski. . . . .| 34 60 --- Antal äst- Gamlakarleby älf. krafter, | G:la K:by älf. =; 1 176 | Padinginkoski . . . .! 39 90 |213 Liljebergsfors ira] I : : oa | nej 144 18 KASKI ää = 8 % | 2 190 214 | I ij Haapakoski . 3,0 | 300 179 Haapakoski . . . I 14; 40 210 Murikfors . NUI | 26 pi 180 ; Riuttakoski . . . . .| 6,0; 170 |217 Tastfors 11 li 20] 20 181! Jyrkkäkoski . . . . . 47! 80 [218 Kaitfors. II 22 225 182 Kypäräkoski . . . . . 59. 90 |219 Riipfors ka dd 25 p 183, Korpikoski i. . . . . > 33 60 [220 Seikfors . . . . . . 64: 645 184 | Niinikoski . . . . . .| 45 80 | MU 185 Räisälänkoski . . . . | I "| 30 L Vetil älf. | | N NNN ; 221 Kattilakoski . . 13 8 Lohteä älf I. Lestijoki. | | 222 Ojalan o. Mankkilankoski | 3,6 20 | Norra grenen. i i 223 ST m x x os sö DA 92 186 N | 224 Pirttikoski. . . . . .; 22! 150 iö7 | EON KUKKA! 2 200 [225 Kenttolankoski . . . .' 18; 120 o + [| € 55 | — | Järvelänkoski eo ol! — 188 Sämpilänkoski . . <= 207 | — ' Varelankoski. . . tas — 1 . Hankosenmyllykosket + 221 85 [226 Dunkersfors . . . . . 10 68 0. 227, Karjalakoski . . . . -|558| jo) Tomujoki grenen. | 200! Tleikkilänkosiä ... . | ös! 826 Saverankoski i & Hirvimyllynkoski | | | Perhonjoki. 189 | Täpiönkosk + < +| 77] 275 1229) Pulkkilankosket. . . 76 | 225 kellanäsnkodd | i 230 me Kalliokoski 21! 70 AH 231 attukoski =. co co. 1,8 60 Ke v JSk «on JA N 232 | Petäjäkoski . . . . .!90| 300 joy" Pitkäsenkoski . . . > val & | å 192 Kuusistonkoski . . . . 13] 90 i Esse 4. 193! Petäjänkoski . . . . .| no! 65 [293: Herrfors <. < < < | 20] 215 194. Tokolankoski. . . . . 15: 95 234 Längfors sos mo» x «| 201] [215 195 Kattilankoski. . . . .| 5,1! 300 1233 Pävällsförs > . « 14. 138 196 Pesorankoski, = Ojalan- | 230 | Gersfors . . . - + [185 129 | koski. 0 0.00] 18) 80 1237 Pörsfors <. . < - 120] 204 197 Järväjänkoski . . . . 21 130 238. Varnulfors. . . - - -[25 255 198 Korpelankoski . . . . 113| 700 239, Storbergsfors . . + i 15 | 147 199 i Luolasaarenkoski . . .| 62| 400 240 Finholmsfors. . . . . 20 204 200 ' Polvikoski". . Ex 2 150 247 | Björkfors sor tst + | 24] 246 201 Ala Riuttasenkoski | 17! 116 |242. Sägkvarnsfors . . . -[31] 312 203. Yli d:o N 13) 90 [243 Esakoski < ooo 1,7: 168 203 Kallisenkoski . | 42] 225 [244 Storhasafors . . + + -[ 24] 141 204 Pajakoski . . : | 54) 300 | Gensfors +. . » - + [10] 102 205 Aholankosket . . 0. . | 9,8] 500 a = Tyvänpuronkoski 20 | 68! 350 | Ähtävänjoki. 206 ' Lumikoski. . . . 0... 4] 170 6 i i | 207 | Sykäräinen i. . . . . jal 250 217 | Helnäkoski is dd p | = 208 ; Hirvikoski . | 42| 200 248. Kattilakoski . . . . 116. 135 209 | Tormikoski . . . . .| 4,0| 140 j249'Girsfors . izs| 106 210. Kalliokoski . . . . .| 25; 80 [250 Hankikoski ii 22) 150 211 ' Murenankoski . . 2,6| 80 [251] Sirppikoski 11111 m 5 212! Pirttikoski o. Paukakoski | 15! 50 |252 Koskifors . . . . . cd 10 | 60 Antal äst- Gamlakarleby älf. krafter, | G:la K:by älf. =; 1 176 | Padinginkoski . . . .! 39 90 |213 Liljebergsfors ira] I : : oa | nej 144 18 KASKI ää = 8 % | 2 190 214 | I ij Haapakoski . 3,0 | 300 179 Haapakoski . . . I 14; 40 210 Murikfors . NUI | 26 pi 180 ; Riuttakoski . . . . .| 6,0; 170 |217 Tastfors 11 li 20] 20 181! Jyrkkäkoski . . . . . 47! 80 [218 Kaitfors. II 22 225 182 Kypäräkoski . . . . . 59. 90 |219 Riipfors ka dd 25 p 183, Korpikoski i. . . . . > 33 60 [220 Seikfors . . . . . . 64: 645 184 | Niinikoski . . . . . .| 45 80 | MU 185 Räisälänkoski . . . . | I "| 30 L Vetil älf. | | N NNN ; 221 Kattilakoski . . 13 8 Lohteä älf I. Lestijoki. | | 222 Ojalan o. Mankkilankoski | 3,6 20 | Norra grenen. i i 223 ST m x x os sö DA 92 186 N | 224 Pirttikoski. . . . . .; 22! 150 iö7 | EON KUKKA! 2 200 [225 Kenttolankoski . . . .' 18; 120 o + [| € 55 | — | Järvelänkoski eo ol! — 188 Sämpilänkoski . . <= 207 | — ' Varelankoski. . . tas — 1 . Hankosenmyllykosket + 221 85 [226 Dunkersfors . . . . . 10 68 0. 227, Karjalakoski . . . . -|558| jo) Tomujoki grenen. | 200! Tleikkilänkosiä ... . | ös! 826 Saverankoski i & Hirvimyllynkoski | | | Perhonjoki. 189 | Täpiönkosk + < +| 77] 275 1229) Pulkkilankosket. . . 76 | 225 kellanäsnkodd | i 230 me Kalliokoski 21! 70 AH 231 attukoski =. co co. 1,8 60 Ke v JSk «on JA N 232 | Petäjäkoski . . . . .!90| 300 joy" Pitkäsenkoski . . . > val & | å 192 Kuusistonkoski . . . . 13] 90 i Esse 4. 193! Petäjänkoski . . . . .| no! 65 [293: Herrfors <. < < < | 20] 215 194. Tokolankoski. . . . . 15: 95 234 Längfors sos mo» x «| 201] [215 195 Kattilankoski. . . . .| 5,1! 300 1233 Pävällsförs > . « 14. 138 196 Pesorankoski, = Ojalan- | 230 | Gersfors . . . - + [185 129 | koski. 0 0.00] 18) 80 1237 Pörsfors <. . < - 120] 204 197 Järväjänkoski . . . . 21 130 238. Varnulfors. . . - - -[25 255 198 Korpelankoski . . . . 113| 700 239, Storbergsfors . . + i 15 | 147 199 i Luolasaarenkoski . . .| 62| 400 240 Finholmsfors. . . . . 20 204 200 ' Polvikoski". . Ex 2 150 247 | Björkfors sor tst + | 24] 246 201 Ala Riuttasenkoski | 17! 116 |242. Sägkvarnsfors . . . -[31] 312 203. Yli d:o N 13) 90 [243 Esakoski < ooo 1,7: 168 203 Kallisenkoski . | 42] 225 [244 Storhasafors . . + + -[ 24] 141 204 Pajakoski . . : | 54) 300 | Gensfors +. . » - + [10] 102 205 Aholankosket . . 0. . | 9,8] 500 a = Tyvänpuronkoski 20 | 68! 350 | Ähtävänjoki. 206 ' Lumikoski. . . . 0... 4] 170 6 i i | 207 | Sykäräinen i. . . . . jal 250 217 | Helnäkoski is dd p | = 208 ; Hirvikoski . | 42| 200 248. Kattilakoski . . . . 116. 135 209 | Tormikoski . . . . .| 4,0| 140 j249'Girsfors . izs| 106 210. Kalliokoski . . . . .| 25; 80 [250 Hankikoski ii 22) 150 211 ' Murenankoski . . 2,6| 80 [251] Sirppikoski 11111 m 5 212! Pirttikoski o. Paukakoski | 15! 50 |252 Koskifors . . . . . cd 10 | 60 Antal äst- Gamlakarleby älf. krafter, | G:la K:by älf. =; 1 176 | Padinginkoski . . . .! 39 90 |213 Liljebergsfors ira] I : : oa | nej 144 18 KASKI ää = 8 % | 2 190 214 | I ij Haapakoski . 3,0 | 300 179 Haapakoski . . . I 14; 40 210 Murikfors . NUI | 26 pi 180 ; Riuttakoski . . . . .| 6,0; 170 |217 Tastfors 11 li 20] 20 181! Jyrkkäkoski . . . . . 47! 80 [218 Kaitfors. II 22 225 182 Kypäräkoski . . . . . 59. 90 |219 Riipfors ka dd 25 p 183, Korpikoski i. . . . . > 33 60 [220 Seikfors . . . . . . 64: 645 184 | Niinikoski . . . . . .| 45 80 | MU 185 Räisälänkoski . . . . | I "| 30 L Vetil älf. | | N NNN ; 221 Kattilakoski . . 13 8 Lohteä älf I. Lestijoki. | | 222 Ojalan o. Mankkilankoski | 3,6 20 | Norra grenen. i i 223 ST m x x os sö DA 92 186 N | 224 Pirttikoski. . . . . .; 22! 150 iö7 | EON KUKKA! 2 200 [225 Kenttolankoski . . . .' 18; 120 o + [| € 55 | — | Järvelänkoski eo ol! — 188 Sämpilänkoski . . <= 207 | — ' Varelankoski. . . tas — 1 . Hankosenmyllykosket + 221 85 [226 Dunkersfors . . . . . 10 68 0. 227, Karjalakoski . . . . -|558| jo) Tomujoki grenen. | 200! Tleikkilänkosiä ... . | ös! 826 Saverankoski i & Hirvimyllynkoski | | | Perhonjoki. 189 | Täpiönkosk + < +| 77] 275 1229) Pulkkilankosket. . . 76 | 225 kellanäsnkodd | i 230 me Kalliokoski 21! 70 AH 231 attukoski =. co co. 1,8 60 Ke v JSk «on JA N 232 | Petäjäkoski . . . . .!90| 300 joy" Pitkäsenkoski . . . > val & | å 192 Kuusistonkoski . . . . 13] 90 i Esse 4. 193! Petäjänkoski . . . . .| no! 65 [293: Herrfors <. < < < | 20] 215 194. Tokolankoski. . . . . 15: 95 234 Längfors sos mo» x «| 201] [215 195 Kattilankoski. . . . .| 5,1! 300 1233 Pävällsförs > . « 14. 138 196 Pesorankoski, = Ojalan- | 230 | Gersfors . . . - + [185 129 | koski. 0 0.00] 18) 80 1237 Pörsfors <. . < - 120] 204 197 Järväjänkoski . . . . 21 130 238. Varnulfors. . . - - -[25 255 198 Korpelankoski . . . . 113| 700 239, Storbergsfors . . + i 15 | 147 199 i Luolasaarenkoski . . .| 62| 400 240 Finholmsfors. . . . . 20 204 200 ' Polvikoski". . Ex 2 150 247 | Björkfors sor tst + | 24] 246 201 Ala Riuttasenkoski | 17! 116 |242. Sägkvarnsfors . . . -[31] 312 203. Yli d:o N 13) 90 [243 Esakoski < ooo 1,7: 168 203 Kallisenkoski . | 42] 225 [244 Storhasafors . . + + -[ 24] 141 204 Pajakoski . . : | 54) 300 | Gensfors +. . » - + [10] 102 205 Aholankosket . . 0. . | 9,8] 500 a = Tyvänpuronkoski 20 | 68! 350 | Ähtävänjoki. 206 ' Lumikoski. . . . 0... 4] 170 6 i i | 207 | Sykäräinen i. . . . . jal 250 217 | Helnäkoski is dd p | = 208 ; Hirvikoski . | 42| 200 248. Kattilakoski . . . . 116. 135 209 | Tormikoski . . . . .| 4,0| 140 j249'Girsfors . izs| 106 210. Kalliokoski . . . . .| 25; 80 [250 Hankikoski ii 22) 150 211 ' Murenankoski . . 2,6| 80 [251] Sirppikoski 11111 m 5 212! Pirttikoski o. Paukakoski | 15! 50 |252 Koskifors . . . . . cd 10 | 60 --- 20 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. Kurejoki. | | i 253 | Sorvarinkoski . . . .|17 87 |285 Käykänkoski. . . . .' 14 230 254 | Turpelankoski . . . .'98/| 495 28 | Kirkonkoski . . . . | 3,7; 620 255 | Viitasaarenkoski . . | 43 215 Suonostenkoski . . . . | 15; 260 256 | Granfors . . . . . 1,6 81 280 | Kyyränkoski . . . . .! 19. 320 N j 289 | Kylänpääkoski . . . . = 42, 722 | 290 | Korpelankoski . . . .| 10 175 Nykarleby älf. | H | i 257 | Nykarleby stads fors. . 5,5! 1,104 Orismalanjoki. 258 | Gasängs fors. . . . [13] 240 ; J i 259 | Haraldstors . . . . I 14 240 |291 Orisbergs bruks fors . .'10;7/ 48 Orisbergs stängjärnverk. Norra grenen. | ek | e d | 260 ' Palofors, Tolliko o. Jun- N SEINE |. ! | garä forsar . . 298 990 [292 Östermyra bruks forsar . 16,0 1,107 Södra grenen. i Ilmajoki. | 261 ; Mörnarsfors . . . . .' 38 384 [293 Västilänkoski . . . - 22 154 62 |R Jeppo ylespinnei taa | | 262 | Ruoskoski. . «oso co . 13 120 7, "ki 263 | Kieppo fors . . . . . 48| 2486 Kauhajoki. i i 294 | Jyllinkoski. . . . . .; 120) 411 vanjoki. | | ; Lap SIIS | | i Jalasjoki. | 264 Mattilankoski. . . . .| 1,0 210 i i 265 ; Huhtalankoski . . . ;42| 284 1295, Pitkäkoski. . . . . . 353 2,220 266 ; Kuokkaoja o. Vaaksys for- | | 296 | Myllykylänkoski . . 6,7] 229 | sar. . < 18] 122 | I i 267 Koveronkoski sor + ej 1,5] 706 ! i 268 Lankilankoski . . . .|30j 202 i Karvia ä. ! 269 | Hourukoski . . . . . 638j 422 | - N | 270 | Topparinkoski . . . . 1,7; 114 |297| Ämmä:fors . so cc 1 300 — 271 | Hakolankoski . . . . 20! 134 [298] Myllykoski. < < < «68 — 272 | Mäkelänkoski . . . [69] 460 |299| Vahokoski. . . . . . 15 — 273' Kantokoski . . . . . 28 188 |300 ON inkoski. < < < << 48! — 274 ' Paasikankoski . . . . 36" 240 |301| Patokoski « soc < < 15 — 275 ' Sarvikonkoski . . . .| 36 183 139; Honkakoski 4 Ao & 18. — 276 | Palomäenkoski . . . [21] 105 |393' Lankoski . . cs oc 2] — 277! Karsinakoski. . . . | 97) 489 |394 Haapakoski . . 0 < <= 59 — | | | 305 Myllykoski . oo co.cc 10 — | j 306 | Veneskoski . 26 — Kyrö älf och bifloder. 307 | Kuivakoski «< << 18] — 308! Leppäkoski . . . 0. 12 | = Kyrö älf. | 309 | Vääräkoski oo. 15 — 278 Voitby o. Boskars forsar | 25 | 510 |310| Kynäskoski + 3 - 279 | n fors. «ars s x/ AR] 270 | | 280 | Merikaarto fors. . . .|1,8| 68 a PONIN i i 281 | Perkiönkoski. . . . .| Li ja Pämätk gren i 282 | Hiirikoski . . . . . 3,9 723 |311 Iso-Längelmäkoski. . .| 21; — 283 | Hypäjänkoski . . . ./18| 330 |312; Pitkäkoski. . . . . .| 49; — 284 | Pappilankoski . . . .|15; 250 1313! Kylänkoski . . . sl 14; —20 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. Kurejoki. | | i 253 | Sorvarinkoski . . . .|17 87 |285 Käykänkoski. . . . .' 14 230 254 | Turpelankoski . . . .'98/| 495 28 | Kirkonkoski . . . . | 3,7; 620 255 | Viitasaarenkoski . . | 43 215 Suonostenkoski . . . . | 15; 260 256 | Granfors . . . . . 1,6 81 280 | Kyyränkoski . . . . .! 19. 320 N j 289 | Kylänpääkoski . . . . = 42, 722 | 290 | Korpelankoski . . . .| 10 175 Nykarleby älf. | H | i 257 | Nykarleby stads fors. . 5,5! 1,104 Orismalanjoki. 258 | Gasängs fors. . . . [13] 240 ; J i 259 | Haraldstors . . . . I 14 240 |291 Orisbergs bruks fors . .'10;7/ 48 Orisbergs stängjärnverk. Norra grenen. | ek | e d | 260 ' Palofors, Tolliko o. Jun- N SEINE |. ! | garä forsar . . 298 990 [292 Östermyra bruks forsar . 16,0 1,107 Södra grenen. i Ilmajoki. | 261 ; Mörnarsfors . . . . .' 38 384 [293 Västilänkoski . . . - 22 154 62 |R Jeppo ylespinnei taa | | 262 | Ruoskoski. . «oso co . 13 120 7, "ki 263 | Kieppo fors . . . . . 48| 2486 Kauhajoki. i i 294 | Jyllinkoski. . . . . .; 120) 411 vanjoki. | | ; Lap SIIS | | i Jalasjoki. | 264 Mattilankoski. . . . .| 1,0 210 i i 265 ; Huhtalankoski . . . ;42| 284 1295, Pitkäkoski. . . . . . 353 2,220 266 ; Kuokkaoja o. Vaaksys for- | | 296 | Myllykylänkoski . . 6,7] 229 | sar. . < 18] 122 | I i 267 Koveronkoski sor + ej 1,5] 706 ! i 268 Lankilankoski . . . .|30j 202 i Karvia ä. ! 269 | Hourukoski . . . . . 638j 422 | - N | 270 | Topparinkoski . . . . 1,7; 114 |297| Ämmä:fors . so cc 1 300 — 271 | Hakolankoski . . . . 20! 134 [298] Myllykoski. < < < «68 — 272 | Mäkelänkoski . . . [69] 460 |299| Vahokoski. . . . . . 15 — 273' Kantokoski . . . . . 28 188 |300 ON inkoski. < < < << 48! — 274 ' Paasikankoski . . . . 36" 240 |301| Patokoski « soc < < 15 — 275 ' Sarvikonkoski . . . .| 36 183 139; Honkakoski 4 Ao & 18. — 276 | Palomäenkoski . . . [21] 105 |393' Lankoski . . cs oc 2] — 277! Karsinakoski. . . . | 97) 489 |394 Haapakoski . . 0 < <= 59 — | | | 305 Myllykoski . oo co.cc 10 — | j 306 | Veneskoski . 26 — Kyrö älf och bifloder. 307 | Kuivakoski «< << 18] — 308! Leppäkoski . . . 0. 12 | = Kyrö älf. | 309 | Vääräkoski oo. 15 — 278 Voitby o. Boskars forsar | 25 | 510 |310| Kynäskoski + 3 - 279 | n fors. «ars s x/ AR] 270 | | 280 | Merikaarto fors. . . .|1,8| 68 a PONIN i i 281 | Perkiönkoski. . . . .| Li ja Pämätk gren i 282 | Hiirikoski . . . . . 3,9 723 |311 Iso-Längelmäkoski. . .| 21; — 283 | Hypäjänkoski . . . ./18| 330 |312; Pitkäkoski. . . . . .| 49; — 284 | Pappilankoski . . . .|15; 250 1313! Kylänkoski . . . sl 14; —20 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. Kurejoki. | | i 253 | Sorvarinkoski . . . .|17 87 |285 Käykänkoski. . . . .' 14 230 254 | Turpelankoski . . . .'98/| 495 28 | Kirkonkoski . . . . | 3,7; 620 255 | Viitasaarenkoski . . | 43 215 Suonostenkoski . . . . | 15; 260 256 | Granfors . . . . . 1,6 81 280 | Kyyränkoski . . . . .! 19. 320 N j 289 | Kylänpääkoski . . . . = 42, 722 | 290 | Korpelankoski . . . .| 10 175 Nykarleby älf. | H | i 257 | Nykarleby stads fors. . 5,5! 1,104 Orismalanjoki. 258 | Gasängs fors. . . . [13] 240 ; J i 259 | Haraldstors . . . . I 14 240 |291 Orisbergs bruks fors . .'10;7/ 48 Orisbergs stängjärnverk. Norra grenen. | ek | e d | 260 ' Palofors, Tolliko o. Jun- N SEINE |. ! | garä forsar . . 298 990 [292 Östermyra bruks forsar . 16,0 1,107 Södra grenen. i Ilmajoki. | 261 ; Mörnarsfors . . . . .' 38 384 [293 Västilänkoski . . . - 22 154 62 |R Jeppo ylespinnei taa | | 262 | Ruoskoski. . «oso co . 13 120 7, "ki 263 | Kieppo fors . . . . . 48| 2486 Kauhajoki. i i 294 | Jyllinkoski. . . . . .; 120) 411 vanjoki. | | ; Lap SIIS | | i Jalasjoki. | 264 Mattilankoski. . . . .| 1,0 210 i i 265 ; Huhtalankoski . . . ;42| 284 1295, Pitkäkoski. . . . . . 353 2,220 266 ; Kuokkaoja o. Vaaksys for- | | 296 | Myllykylänkoski . . 6,7] 229 | sar. . < 18] 122 | I i 267 Koveronkoski sor + ej 1,5] 706 ! i 268 Lankilankoski . . . .|30j 202 i Karvia ä. ! 269 | Hourukoski . . . . . 638j 422 | - N | 270 | Topparinkoski . . . . 1,7; 114 |297| Ämmä:fors . so cc 1 300 — 271 | Hakolankoski . . . . 20! 134 [298] Myllykoski. < < < «68 — 272 | Mäkelänkoski . . . [69] 460 |299| Vahokoski. . . . . . 15 — 273' Kantokoski . . . . . 28 188 |300 ON inkoski. < < < << 48! — 274 ' Paasikankoski . . . . 36" 240 |301| Patokoski « soc < < 15 — 275 ' Sarvikonkoski . . . .| 36 183 139; Honkakoski 4 Ao & 18. — 276 | Palomäenkoski . . . [21] 105 |393' Lankoski . . cs oc 2] — 277! Karsinakoski. . . . | 97) 489 |394 Haapakoski . . 0 < <= 59 — | | | 305 Myllykoski . oo co.cc 10 — | j 306 | Veneskoski . 26 — Kyrö älf och bifloder. 307 | Kuivakoski «< << 18] — 308! Leppäkoski . . . 0. 12 | = Kyrö älf. | 309 | Vääräkoski oo. 15 — 278 Voitby o. Boskars forsar | 25 | 510 |310| Kynäskoski + 3 - 279 | n fors. «ars s x/ AR] 270 | | 280 | Merikaarto fors. . . .|1,8| 68 a PONIN i i 281 | Perkiönkoski. . . . .| Li ja Pämätk gren i 282 | Hiirikoski . . . . . 3,9 723 |311 Iso-Längelmäkoski. . .| 21; — 283 | Hypäjänkoski . . . ./18| 330 |312; Pitkäkoski. . . . . .| 49; — 284 | Pappilankoski . . . .|15; 250 1313! Kylänkoski . . . sl 14; — --- 314 35 316 317 318 319 320 321 322 323 324 325 ' 326 327 328 329 ' 330 331 332 333 334 | 335 336 337 354 355 Sastmola ägren. Koivukoski < co cc oc Lå Pitkäkoski. . . FA ! Luotomyllykoski LS Vääräkoski 18 Puukoski 21 Länttäkoski 25 Bolsbäck . 3,0 Tiinikoski . 2,1 Kylänkoski 1,3 Tillflödet frän Kari- ; järvi (Lassilanjoki). Susikoski . < cc > 33 Myllykoski « Lf Lampi ågren. Lampikoski 6,0 Myllykoski 24 Isokoski —. Lö Kutikoski N +. 45 Storfors. < < 1 421 Norrmark ägren. Kuusikoski 0.0. 5,8 Vanha Sahakoski . . . 50 Makkarakoski el. Norr-, marks fors. . . . . 32! Norrmarks järnverk. Sahakoski . 5,9 Paradisinkoski | 23 Näsijärvi vatten- system. Ätsäri tillflödet till Näsijärvi. Öfre, mellersta och nedre Inha fors . » 0. 56 Inha bultfabrik. Ryöttö trä- sliperi Yli-Ala-Killinkoski . . 224 Virdois yllemanufakturverk. | ' Ala-Pylkkäänkoski. 2,3 | Viinamäenkoski. < 66 Makkarakoski . 179 100 40 25 75 70 485 420 270 500 110 Pihlajavesi tillflödet till rr Tarjannevesi. 338 Pihlaistenkoski . 52 339 ' Vääräkoski 1,3 oski träsliperi 340 Reinikankoski 1,2 341 Vehmais fors 1,3 342 Kitusenkoski . 15 343 Kotalankoski . 19 Multia och Keuru tillflödet tili Tarjannevesi. 344 | Myllykoski. IO 345 Såarikoski - N 42 346 Väärämikonkoski 2,6 347 Korkeakoski . 95 348 Ruokokoski so = s JE 349 Andelankoski . . . . 59: 359 Riistakoski : 8: 3,0 360 Vääräkoski . . . . . 50 361 Kalmakoski 2,4 350 Mänttä fors - 60 Mänttä —träsliperi och Pap: persbruk. 351 Filppula fors. 233 Träsliperi. Näsijärvi. 352 Tampereenkoski . 181 Bomulls-, linne- och ylle- manufakturverk, träsliperi o pappersbruk samt mekanisk verkstad Vanajavesi vatten- system. Längelmävesi tillflödet. 353 Valkeakoski , 45 Valkeakoski kanal, träsliperi och pappersbruke Juupa biflödet till Län- gelmävesi. (Niis 354, 355 tillhöra Ätsäri- traten, se 335-337 ) 356 , Korkeakoski, öfre . . 14,5 357 D:o nedre 45 358 Haapaniemenkoski 45 359 361 se 349—350. 21 Antal häst- 10,000 190 15314 35 316 317 318 319 320 321 322 323 324 325 ' 326 327 328 329 ' 330 331 332 333 334 | 335 336 337 354 355 Sastmola ägren. Koivukoski < co cc oc Lå Pitkäkoski. . . FA ! Luotomyllykoski LS Vääräkoski 18 Puukoski 21 Länttäkoski 25 Bolsbäck . 3,0 Tiinikoski . 2,1 Kylänkoski 1,3 Tillflödet frän Kari- ; järvi (Lassilanjoki). Susikoski . < cc > 33 Myllykoski « Lf Lampi ågren. Lampikoski 6,0 Myllykoski 24 Isokoski —. Lö Kutikoski N +. 45 Storfors. < < 1 421 Norrmark ägren. Kuusikoski 0.0. 5,8 Vanha Sahakoski . . . 50 Makkarakoski el. Norr-, marks fors. . . . . 32! Norrmarks järnverk. Sahakoski . 5,9 Paradisinkoski | 23 Näsijärvi vatten- system. Ätsäri tillflödet till Näsijärvi. Öfre, mellersta och nedre Inha fors . » 0. 56 Inha bultfabrik. Ryöttö trä- sliperi Yli-Ala-Killinkoski . . 224 Virdois yllemanufakturverk. | ' Ala-Pylkkäänkoski. 2,3 | Viinamäenkoski. < 66 Makkarakoski . 179 100 40 25 75 70 485 420 270 500 110 Pihlajavesi tillflödet till rr Tarjannevesi. 338 Pihlaistenkoski . 52 339 ' Vääräkoski 1,3 oski träsliperi 340 Reinikankoski 1,2 341 Vehmais fors 1,3 342 Kitusenkoski . 15 343 Kotalankoski . 19 Multia och Keuru tillflödet tili Tarjannevesi. 344 | Myllykoski. IO 345 Såarikoski - N 42 346 Väärämikonkoski 2,6 347 Korkeakoski . 95 348 Ruokokoski so = s JE 349 Andelankoski . . . . 59: 359 Riistakoski : 8: 3,0 360 Vääräkoski . . . . . 50 361 Kalmakoski 2,4 350 Mänttä fors - 60 Mänttä —träsliperi och Pap: persbruk. 351 Filppula fors. 233 Träsliperi. Näsijärvi. 352 Tampereenkoski . 181 Bomulls-, linne- och ylle- manufakturverk, träsliperi o pappersbruk samt mekanisk verkstad Vanajavesi vatten- system. Längelmävesi tillflödet. 353 Valkeakoski , 45 Valkeakoski kanal, träsliperi och pappersbruke Juupa biflödet till Län- gelmävesi. (Niis 354, 355 tillhöra Ätsäri- traten, se 335-337 ) 356 , Korkeakoski, öfre . . 14,5 357 D:o nedre 45 358 Haapaniemenkoski 45 359 361 se 349—350. 21 Antal häst- 10,000 190 15314 35 316 317 318 319 320 321 322 323 324 325 ' 326 327 328 329 ' 330 331 332 333 334 | 335 336 337 354 355 Sastmola ägren. Koivukoski < co cc oc Lå Pitkäkoski. . . FA ! Luotomyllykoski LS Vääräkoski 18 Puukoski 21 Länttäkoski 25 Bolsbäck . 3,0 Tiinikoski . 2,1 Kylänkoski 1,3 Tillflödet frän Kari- ; järvi (Lassilanjoki). Susikoski . < cc > 33 Myllykoski « Lf Lampi ågren. Lampikoski 6,0 Myllykoski 24 Isokoski —. Lö Kutikoski N +. 45 Storfors. < < 1 421 Norrmark ägren. Kuusikoski 0.0. 5,8 Vanha Sahakoski . . . 50 Makkarakoski el. Norr-, marks fors. . . . . 32! Norrmarks järnverk. Sahakoski . 5,9 Paradisinkoski | 23 Näsijärvi vatten- system. Ätsäri tillflödet till Näsijärvi. Öfre, mellersta och nedre Inha fors . » 0. 56 Inha bultfabrik. Ryöttö trä- sliperi Yli-Ala-Killinkoski . . 224 Virdois yllemanufakturverk. | ' Ala-Pylkkäänkoski. 2,3 | Viinamäenkoski. < 66 Makkarakoski . 179 100 40 25 75 70 485 420 270 500 110 Pihlajavesi tillflödet till rr Tarjannevesi. 338 Pihlaistenkoski . 52 339 ' Vääräkoski 1,3 oski träsliperi 340 Reinikankoski 1,2 341 Vehmais fors 1,3 342 Kitusenkoski . 15 343 Kotalankoski . 19 Multia och Keuru tillflödet tili Tarjannevesi. 344 | Myllykoski. IO 345 Såarikoski - N 42 346 Väärämikonkoski 2,6 347 Korkeakoski . 95 348 Ruokokoski so = s JE 349 Andelankoski . . . . 59: 359 Riistakoski : 8: 3,0 360 Vääräkoski . . . . . 50 361 Kalmakoski 2,4 350 Mänttä fors - 60 Mänttä —träsliperi och Pap: persbruk. 351 Filppula fors. 233 Träsliperi. Näsijärvi. 352 Tampereenkoski . 181 Bomulls-, linne- och ylle- manufakturverk, träsliperi o pappersbruk samt mekanisk verkstad Vanajavesi vatten- system. Längelmävesi tillflödet. 353 Valkeakoski , 45 Valkeakoski kanal, träsliperi och pappersbruke Juupa biflödet till Län- gelmävesi. (Niis 354, 355 tillhöra Ätsäri- traten, se 335-337 ) 356 , Korkeakoski, öfre . . 14,5 357 D:o nedre 45 358 Haapaniemenkoski 45 359 361 se 349—350. 21 Antal häst- 10,000 190 15 --- 22 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. N:o | Tilflödet från Koski och | | Kärkölä kapell till Vanaja- vesi och derifrän till Pyhäjärvi sjö. 362 ' Torikoski . 363 ' Porraskoski 364 | Lamminkoski. . Koskis klädesfabrik, 365, 366 se nedan. 367: Vihavuosi fors | Padasjoki och Lammi till- flödet till Mallasvesi. 365 Kasiniemi fors 366 Porraskoski I Hyrkkälänjoki. 368 Ylinen Vanhakoski 369 | Alinen d:o 370 | Hyrkkälänkoski . 371 Ylinenkoski 372 Alinenkoski Teurajoki. 373. Hankala fors. . 374 ' Myllykylänkoski. | Puujoki. 375 | Varunta fors . 376 | Leppäkoski Isojoki. 377, Vanhakoski . 378! Nummenkoski Kartjoki. 379! Topenonkoski 380 | Pyyntiönkoski 381 | Hakonkoski Renkojoki. Vuohiniemenkoski . Vahteristokoski . 384 | Hiittakoski. . 385 | Kuittilankoski 86 | Muurilankoski 387 | Huikalokoski . 88 | Neviläkoski 382 383 EN 2,0 40, 1,6 2,0 31 1,5 3,7 8,3 1,3 "21! -] 15 Antal häst- = | krafter. 106 214 50 14 66 50 25 15 150 N:o. Viralanjoki. 390 | Kolka fors. Tiliflödet från Urjala till Konhonselkä. | Honkola ä. | 391 | Nokorinkoski . 392 Papukoski. 393 | Viiala fors. Vanajavesi-Pyhä- järvi. 389 Kuokkala fors . . . .| | — Lempois kanal. | | | Kumo älf och tillflöden. 394 | Emäkoski . | Nokia träsliperi och pappers: | | bruk 395 Tyrväänkoski 396 Hartolankoski 397 Talunkoski 398 mittenkoski . 399 ! Meskalankoski 400 | Saukonkoski . so. 401 | Harolankoski. . . . cd 402. Kolsinkoski 403 ' Pahrinkoski . 404 ' Havinki fors . a & ör | uoman länkoski | 495; | Birkkala fors J 406; Lammaiskoski | Parkano = tillflödet | frän Tarsiajärvi till ; Kyrösjärvi. | Parkano tillflödet. ' Koskela fors . 2 so. od | Pitkäkoski. . so co. | Jyrkkäkoski | Käenkoski . i Kairoskoski : Haapasenkoski . Viinikkakoski =. Turpaistenkoski. 407 409 410 411 412) 413 414 | Jyllinjoki ågren. 415 | Salamankoski 416; Jyllinkoski. | 1,7 2,1 4 33 2,1 1,8 | 323 2,0 . 119 TA 2,4 1,1 24 2,4 1,5 21 28 | 78 +] 46 77 21 1,8 8,9 52 | 41 5,0 1,6 2,0 | Antal häst- krafter. 100 220 12,000 1,300 2,800 1,300 2,000 2,500 950 3,200 2,300 2,800 3,100 10,200 6,20022 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. N:o | Tilflödet från Koski och | | Kärkölä kapell till Vanaja- vesi och derifrän till Pyhäjärvi sjö. 362 ' Torikoski . 363 ' Porraskoski 364 | Lamminkoski. . Koskis klädesfabrik, 365, 366 se nedan. 367: Vihavuosi fors | Padasjoki och Lammi till- flödet till Mallasvesi. 365 Kasiniemi fors 366 Porraskoski I Hyrkkälänjoki. 368 Ylinen Vanhakoski 369 | Alinen d:o 370 | Hyrkkälänkoski . 371 Ylinenkoski 372 Alinenkoski Teurajoki. 373. Hankala fors. . 374 ' Myllykylänkoski. | Puujoki. 375 | Varunta fors . 376 | Leppäkoski Isojoki. 377, Vanhakoski . 378! Nummenkoski Kartjoki. 379! Topenonkoski 380 | Pyyntiönkoski 381 | Hakonkoski Renkojoki. Vuohiniemenkoski . Vahteristokoski . 384 | Hiittakoski. . 385 | Kuittilankoski 86 | Muurilankoski 387 | Huikalokoski . 88 | Neviläkoski 382 383 EN 2,0 40, 1,6 2,0 31 1,5 3,7 8,3 1,3 "21! -] 15 Antal häst- = | krafter. 106 214 50 14 66 50 25 15 150 N:o. Viralanjoki. 390 | Kolka fors. Tiliflödet från Urjala till Konhonselkä. | Honkola ä. | 391 | Nokorinkoski . 392 Papukoski. 393 | Viiala fors. Vanajavesi-Pyhä- järvi. 389 Kuokkala fors . . . .| | — Lempois kanal. | | | Kumo älf och tillflöden. 394 | Emäkoski . | Nokia träsliperi och pappers: | | bruk 395 Tyrväänkoski 396 Hartolankoski 397 Talunkoski 398 mittenkoski . 399 ! Meskalankoski 400 | Saukonkoski . so. 401 | Harolankoski. . . . cd 402. Kolsinkoski 403 ' Pahrinkoski . 404 ' Havinki fors . a & ör | uoman länkoski | 495; | Birkkala fors J 406; Lammaiskoski | Parkano = tillflödet | frän Tarsiajärvi till ; Kyrösjärvi. | Parkano tillflödet. ' Koskela fors . 2 so. od | Pitkäkoski. . so co. | Jyrkkäkoski | Käenkoski . i Kairoskoski : Haapasenkoski . Viinikkakoski =. Turpaistenkoski. 407 409 410 411 412) 413 414 | Jyllinjoki ågren. 415 | Salamankoski 416; Jyllinkoski. | 1,7 2,1 4 33 2,1 1,8 | 323 2,0 . 119 TA 2,4 1,1 24 2,4 1,5 21 28 | 78 +] 46 77 21 1,8 8,9 52 | 41 5,0 1,6 2,0 | Antal häst- krafter. 100 220 12,000 1,300 2,800 1,300 2,000 2,500 950 3,200 2,300 2,800 3,100 10,200 6,20022 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. N:o | Tilflödet från Koski och | | Kärkölä kapell till Vanaja- vesi och derifrän till Pyhäjärvi sjö. 362 ' Torikoski . 363 ' Porraskoski 364 | Lamminkoski. . Koskis klädesfabrik, 365, 366 se nedan. 367: Vihavuosi fors | Padasjoki och Lammi till- flödet till Mallasvesi. 365 Kasiniemi fors 366 Porraskoski I Hyrkkälänjoki. 368 Ylinen Vanhakoski 369 | Alinen d:o 370 | Hyrkkälänkoski . 371 Ylinenkoski 372 Alinenkoski Teurajoki. 373. Hankala fors. . 374 ' Myllykylänkoski. | Puujoki. 375 | Varunta fors . 376 | Leppäkoski Isojoki. 377, Vanhakoski . 378! Nummenkoski Kartjoki. 379! Topenonkoski 380 | Pyyntiönkoski 381 | Hakonkoski Renkojoki. Vuohiniemenkoski . Vahteristokoski . 384 | Hiittakoski. . 385 | Kuittilankoski 86 | Muurilankoski 387 | Huikalokoski . 88 | Neviläkoski 382 383 EN 2,0 40, 1,6 2,0 31 1,5 3,7 8,3 1,3 "21! -] 15 Antal häst- = | krafter. 106 214 50 14 66 50 25 15 150 N:o. Viralanjoki. 390 | Kolka fors. Tiliflödet från Urjala till Konhonselkä. | Honkola ä. | 391 | Nokorinkoski . 392 Papukoski. 393 | Viiala fors. Vanajavesi-Pyhä- järvi. 389 Kuokkala fors . . . .| | — Lempois kanal. | | | Kumo älf och tillflöden. 394 | Emäkoski . | Nokia träsliperi och pappers: | | bruk 395 Tyrväänkoski 396 Hartolankoski 397 Talunkoski 398 mittenkoski . 399 ! Meskalankoski 400 | Saukonkoski . so. 401 | Harolankoski. . . . cd 402. Kolsinkoski 403 ' Pahrinkoski . 404 ' Havinki fors . a & ör | uoman länkoski | 495; | Birkkala fors J 406; Lammaiskoski | Parkano = tillflödet | frän Tarsiajärvi till ; Kyrösjärvi. | Parkano tillflödet. ' Koskela fors . 2 so. od | Pitkäkoski. . so co. | Jyrkkäkoski | Käenkoski . i Kairoskoski : Haapasenkoski . Viinikkakoski =. Turpaistenkoski. 407 409 410 411 412) 413 414 | Jyllinjoki ågren. 415 | Salamankoski 416; Jyllinkoski. | 1,7 2,1 4 33 2,1 1,8 | 323 2,0 . 119 TA 2,4 1,1 24 2,4 1,5 21 28 | 78 +] 46 77 21 1,8 8,9 52 | 41 5,0 1,6 2,0 | Antal häst- krafter. 100 220 12,000 1,300 2,800 1,300 2,000 2,500 950 3,200 2,300 2,800 3,100 10,200 6,200 --- 417 418 419 420 421 422 423 424 425 426 427 428 429 430 431 432 433 434 | 435: 436 ; | Kalliokoski J) 156 Pitkäkoski . 3,6 Särkikoski . 2,8 Kyröskoski . 20,3 Kyröskoski träsliperi och pap- persbruk Siuru fors . 25 Suodenniemi—Sääks- järvi tillflöde. Märkätaipale fors . . . 6, Yli Kiikoiskoski. 2,0 Sääkskoski 2,5 Kullaa el. Harjunpää tillflöde. Öfre, Mellersta o. Nedre Fredriksfors . 83 Fredriksfors masugn och ma- nufakturverkstad Sola bruks fors. 3,6 Karlsmarks fors . 3,0 Karlsmark klädesfabrik. ! Härpökoski . . . . . 15 Ylistenjoki. Harsinkoski . . < . . 21 Munkinkoski . . . . . 31 Lammaskoski . 2,7 Pesurinkoski . - 13,6 Loimijoki. i Turpakoski =. . + 47 Öfre och Nedre Kuhala ; fors s 42 ; Forssa bomullsvarufabrik. 4] j Öfre och Nedre Jokkis fors so 9,0 Jokkis spikfabrik.. i Vesikoski . . . ' 3,0 Vesikoski spikfabrik. Hirvikoski. . . 4,6 Loimijoki spikfabrik, Korkeakoski . 2,5 Koijoki. | Vanhamyllykoski 37 Koenperäkoski . 42 Forsar. 30 100 70 3,100 400 150 100 280 120 100 50 14 20 91 420 100 50 Pyhäjoki—Eurajoki. Kankarikoski . Kivikoski , ; Kauttua fors, öfre . | — Kauttua järnverk. Kauttua fors, nedre ' Eurakoski . Kukankoski Paneliankoski Saharikoski . Pappilankoski Pitkäkoski . Kirkkokoski Karsinankoski Lapinkoski Mylly koski —. Läypjöenkoski 444 445 446 447 448 449 Letala ä. Hautis fors 1 Kn Männäis fors . 451 Laajoki. Heiniönkoski . Karjalakoski . . Isomyllynkoski . Knuutinkoski . Juvankoski Karjakoski . 458 Korvensuunkoski 459 | Hurulankoski . 60 ' Myllykoski. . 461 Lujalankoski . 452. 453 ; 454. 455 456 45 | Mynäjoki. Rankankoski . -— ' Raimelankoski — | Jyrkkäläkoski — . Nihdoiskoski . Kupolankoski =. * Torvaistenkoski . - | Helaistenkoski 5 ] Tervastenkoski . Sorrinkoski . - — | Vuoksinkoski ' Killankoski . Sahakoski . Lappi el. Hinnerjoki, 26 3,1 1,4. 93 26 2,2 si 2258 | 2,1 2,1 38 Jalot 25, +705 233 1,4 56 2,6, tong | 1,6 1,6 1,8 | 51 24 2,3 Tri 400 300 320 330 759 20 10 110 70 35 40 40417 418 419 420 421 422 423 424 425 426 427 428 429 430 431 432 433 434 | 435: 436 ; | Kalliokoski J) 156 Pitkäkoski . 3,6 Särkikoski . 2,8 Kyröskoski . 20,3 Kyröskoski träsliperi och pap- persbruk Siuru fors . 25 Suodenniemi—Sääks- järvi tillflöde. Märkätaipale fors . . . 6, Yli Kiikoiskoski. 2,0 Sääkskoski 2,5 Kullaa el. Harjunpää tillflöde. Öfre, Mellersta o. Nedre Fredriksfors . 83 Fredriksfors masugn och ma- nufakturverkstad Sola bruks fors. 3,6 Karlsmarks fors . 3,0 Karlsmark klädesfabrik. ! Härpökoski . . . . . 15 Ylistenjoki. Harsinkoski . . < . . 21 Munkinkoski . . . . . 31 Lammaskoski . 2,7 Pesurinkoski . - 13,6 Loimijoki. i Turpakoski =. . + 47 Öfre och Nedre Kuhala ; fors s 42 ; Forssa bomullsvarufabrik. 4] j Öfre och Nedre Jokkis fors so 9,0 Jokkis spikfabrik.. i Vesikoski . . . ' 3,0 Vesikoski spikfabrik. Hirvikoski. . . 4,6 Loimijoki spikfabrik, Korkeakoski . 2,5 Koijoki. | Vanhamyllykoski 37 Koenperäkoski . 42 Forsar. 30 100 70 3,100 400 150 100 280 120 100 50 14 20 91 420 100 50 Pyhäjoki—Eurajoki. Kankarikoski . Kivikoski , ; Kauttua fors, öfre . | — Kauttua järnverk. Kauttua fors, nedre ' Eurakoski . Kukankoski Paneliankoski Saharikoski . Pappilankoski Pitkäkoski . Kirkkokoski Karsinankoski Lapinkoski Mylly koski —. Läypjöenkoski 444 445 446 447 448 449 Letala ä. Hautis fors 1 Kn Männäis fors . 451 Laajoki. Heiniönkoski . Karjalakoski . . Isomyllynkoski . Knuutinkoski . Juvankoski Karjakoski . 458 Korvensuunkoski 459 | Hurulankoski . 60 ' Myllykoski. . 461 Lujalankoski . 452. 453 ; 454. 455 456 45 | Mynäjoki. Rankankoski . -— ' Raimelankoski — | Jyrkkäläkoski — . Nihdoiskoski . Kupolankoski =. * Torvaistenkoski . - | Helaistenkoski 5 ] Tervastenkoski . Sorrinkoski . - — | Vuoksinkoski ' Killankoski . Sahakoski . Lappi el. Hinnerjoki, 26 3,1 1,4. 93 26 2,2 si 2258 | 2,1 2,1 38 Jalot 25, +705 233 1,4 56 2,6, tong | 1,6 1,6 1,8 | 51 24 2,3 Tri 400 300 320 330 759 20 10 110 70 35 40 40417 418 419 420 421 422 423 424 425 426 427 428 429 430 431 432 433 434 | 435: 436 ; | Kalliokoski J) 156 Pitkäkoski . 3,6 Särkikoski . 2,8 Kyröskoski . 20,3 Kyröskoski träsliperi och pap- persbruk Siuru fors . 25 Suodenniemi—Sääks- järvi tillflöde. Märkätaipale fors . . . 6, Yli Kiikoiskoski. 2,0 Sääkskoski 2,5 Kullaa el. Harjunpää tillflöde. Öfre, Mellersta o. Nedre Fredriksfors . 83 Fredriksfors masugn och ma- nufakturverkstad Sola bruks fors. 3,6 Karlsmarks fors . 3,0 Karlsmark klädesfabrik. ! Härpökoski . . . . . 15 Ylistenjoki. Harsinkoski . . < . . 21 Munkinkoski . . . . . 31 Lammaskoski . 2,7 Pesurinkoski . - 13,6 Loimijoki. i Turpakoski =. . + 47 Öfre och Nedre Kuhala ; fors s 42 ; Forssa bomullsvarufabrik. 4] j Öfre och Nedre Jokkis fors so 9,0 Jokkis spikfabrik.. i Vesikoski . . . ' 3,0 Vesikoski spikfabrik. Hirvikoski. . . 4,6 Loimijoki spikfabrik, Korkeakoski . 2,5 Koijoki. | Vanhamyllykoski 37 Koenperäkoski . 42 Forsar. 30 100 70 3,100 400 150 100 280 120 100 50 14 20 91 420 100 50 Pyhäjoki—Eurajoki. Kankarikoski . Kivikoski , ; Kauttua fors, öfre . | — Kauttua järnverk. Kauttua fors, nedre ' Eurakoski . Kukankoski Paneliankoski Saharikoski . Pappilankoski Pitkäkoski . Kirkkokoski Karsinankoski Lapinkoski Mylly koski —. Läypjöenkoski 444 445 446 447 448 449 Letala ä. Hautis fors 1 Kn Männäis fors . 451 Laajoki. Heiniönkoski . Karjalakoski . . Isomyllynkoski . Knuutinkoski . Juvankoski Karjakoski . 458 Korvensuunkoski 459 | Hurulankoski . 60 ' Myllykoski. . 461 Lujalankoski . 452. 453 ; 454. 455 456 45 | Mynäjoki. Rankankoski . -— ' Raimelankoski — | Jyrkkäläkoski — . Nihdoiskoski . Kupolankoski =. * Torvaistenkoski . - | Helaistenkoski 5 ] Tervastenkoski . Sorrinkoski . - — | Vuoksinkoski ' Killankoski . Sahakoski . Lappi el. Hinnerjoki, 26 3,1 1,4. 93 26 2,2 si 2258 | 2,1 2,1 38 Jalot 25, +705 233 1,4 56 2,6, tong | 1,6 1,6 1,8 | 51 24 2,3 Tri 400 300 320 330 759 20 10 110 70 35 40 40 --- Kartbladet n n:o 22. 24 Atlas öfver Finlana. FE Antal ” Vattendrag som rinna. 23 | krafter. | = | Vattendrag som rinna EA till Östersjön. | —— = till Finska viken. Aura å. | Lojo sjös vatten- 462 rm fors . 18! 25 system. | 6 iihikoski . . ,0 mä Jå i kei. Hypäiskoski N | ås 26 Kiskonjoki tillflödeti | 465 Leppäkoski . . ' 156 20 | till Lojo sjö. 466 Leinakkalankoski ; 256 35 467 i Nautilankoski. . 171 | 230 488 | Näse ström 78! 180 268 | Lakonkoski 14| 20 280 9 | Herankoski ; 46 15 460 Moisio fors 2,4 35 1490 Pitkäojankoski 11,5; 100 470: Hallis fors 3,6 50 1491 Oinala fors 48. — | Pusula äs tillflöden : | i Pemar 4. | | till Lojo sjö. | 471 Hovinrinta fors . 13! 40 |492 Myllykoski. . . e = AE 10 472 Koskis fors . 24] 55 |493 Juankoski . 11,1: 190 473' Tuimalankoski 9,9 | 238 | — + Rajalankoski . 17 — KIPUAA N | | — Ingoistenkoski 13! — Karjanjoki tillflöden 474 Juvakoski . . 8 | 210 | till Hiidenvesi. tolankoski i 475 Juntolankoski Tr) 20 494 | Kivistö fors 43. 113 495 Karkkila fors. . ' 78. 208 | — Högfors järnbruk. ä | Halikko 4. 496 ' Nyhkylänkoski = 49] 106 N N Vattola träsliperi. : 476 Viialankoski . 1,7 30 |497 Nahkiakoski . . . . . 95| 252 498 | Pitkälänkoski. . . . .| 37! 99 Uskela ä. i Vihtijoki tillflöden | | 477 ' Luukkola fors 25: 35 genom Hiidenvesi! | 478 Lautelankoski 24 | 30 till Lojo sjö. i 479 | Perttilänkoski 25| 30 lägg: x 1 480 Hirvelänkoski 21 25 |499 Haimokoski 65| 300 H Kärkelänkoski 15 28 482. Nokkakoski 21! 40 i Karis ä. | | 483 Yrjönkoski . 19 | 35 ar | | 484 Kaukola fors. 35 70 |500 Öfre, mellersta o. nedre ' j Svartå fors . . . .| 8,8| 1,020 Svartå tegelbruk. | N N | 501 Billnäs fors « .! 6,7] 1,800 Bjerno 4. i | Billnäs järnverk i i | i 485 Moljankoski el 2,4 30 15%; Åminne fors . ' 3:6| 430 480 ' Sahakoski . 21601 Bo | Åminnefors järnverk. ; | | i i | | | Fiskars å. j Kurkijoki. 503 | Antskogöfre o.nedrefors 10,4] 200 89 | Tuvankoski 2 ena | x Antskog klädesfrbrik. i 491 | J Juvankoski pappfabrik. | 7 504 | Kvarnby fors . . . .| 74/ 150 Kartbladet n n:o 22. 24 Atlas öfver Finlana. FE Antal ” Vattendrag som rinna. 23 | krafter. | = | Vattendrag som rinna EA till Östersjön. | —— = till Finska viken. Aura å. | Lojo sjös vatten- 462 rm fors . 18! 25 system. | 6 iihikoski . . ,0 mä Jå i kei. Hypäiskoski N | ås 26 Kiskonjoki tillflödeti | 465 Leppäkoski . . ' 156 20 | till Lojo sjö. 466 Leinakkalankoski ; 256 35 467 i Nautilankoski. . 171 | 230 488 | Näse ström 78! 180 268 | Lakonkoski 14| 20 280 9 | Herankoski ; 46 15 460 Moisio fors 2,4 35 1490 Pitkäojankoski 11,5; 100 470: Hallis fors 3,6 50 1491 Oinala fors 48. — | Pusula äs tillflöden : | i Pemar 4. | | till Lojo sjö. | 471 Hovinrinta fors . 13! 40 |492 Myllykoski. . . e = AE 10 472 Koskis fors . 24] 55 |493 Juankoski . 11,1: 190 473' Tuimalankoski 9,9 | 238 | — + Rajalankoski . 17 — KIPUAA N | | — Ingoistenkoski 13! — Karjanjoki tillflöden 474 Juvakoski . . 8 | 210 | till Hiidenvesi. tolankoski i 475 Juntolankoski Tr) 20 494 | Kivistö fors 43. 113 495 Karkkila fors. . ' 78. 208 | — Högfors järnbruk. ä | Halikko 4. 496 ' Nyhkylänkoski = 49] 106 N N Vattola träsliperi. : 476 Viialankoski . 1,7 30 |497 Nahkiakoski . . . . . 95| 252 498 | Pitkälänkoski. . . . .| 37! 99 Uskela ä. i Vihtijoki tillflöden | | 477 ' Luukkola fors 25: 35 genom Hiidenvesi! | 478 Lautelankoski 24 | 30 till Lojo sjö. i 479 | Perttilänkoski 25| 30 lägg: x 1 480 Hirvelänkoski 21 25 |499 Haimokoski 65| 300 H Kärkelänkoski 15 28 482. Nokkakoski 21! 40 i Karis ä. | | 483 Yrjönkoski . 19 | 35 ar | | 484 Kaukola fors. 35 70 |500 Öfre, mellersta o. nedre ' j Svartå fors . . . .| 8,8| 1,020 Svartå tegelbruk. | N N | 501 Billnäs fors « .! 6,7] 1,800 Bjerno 4. i | Billnäs järnverk i i | i 485 Moljankoski el 2,4 30 15%; Åminne fors . ' 3:6| 430 480 ' Sahakoski . 21601 Bo | Åminnefors järnverk. ; | | i i | | | Fiskars å. j Kurkijoki. 503 | Antskogöfre o.nedrefors 10,4] 200 89 | Tuvankoski 2 ena | x Antskog klädesfrbrik. i 491 | J Juvankoski pappfabrik. | 7 504 | Kvarnby fors . . . .| 74/ 150 Kartbladet n n:o 22. 24 Atlas öfver Finlana. FE Antal ” Vattendrag som rinna. 23 | krafter. | = | Vattendrag som rinna EA till Östersjön. | —— = till Finska viken. Aura å. | Lojo sjös vatten- 462 rm fors . 18! 25 system. | 6 iihikoski . . ,0 mä Jå i kei. Hypäiskoski N | ås 26 Kiskonjoki tillflödeti | 465 Leppäkoski . . ' 156 20 | till Lojo sjö. 466 Leinakkalankoski ; 256 35 467 i Nautilankoski. . 171 | 230 488 | Näse ström 78! 180 268 | Lakonkoski 14| 20 280 9 | Herankoski ; 46 15 460 Moisio fors 2,4 35 1490 Pitkäojankoski 11,5; 100 470: Hallis fors 3,6 50 1491 Oinala fors 48. — | Pusula äs tillflöden : | i Pemar 4. | | till Lojo sjö. | 471 Hovinrinta fors . 13! 40 |492 Myllykoski. . . e = AE 10 472 Koskis fors . 24] 55 |493 Juankoski . 11,1: 190 473' Tuimalankoski 9,9 | 238 | — + Rajalankoski . 17 — KIPUAA N | | — Ingoistenkoski 13! — Karjanjoki tillflöden 474 Juvakoski . . 8 | 210 | till Hiidenvesi. tolankoski i 475 Juntolankoski Tr) 20 494 | Kivistö fors 43. 113 495 Karkkila fors. . ' 78. 208 | — Högfors järnbruk. ä | Halikko 4. 496 ' Nyhkylänkoski = 49] 106 N N Vattola träsliperi. : 476 Viialankoski . 1,7 30 |497 Nahkiakoski . . . . . 95| 252 498 | Pitkälänkoski. . . . .| 37! 99 Uskela ä. i Vihtijoki tillflöden | | 477 ' Luukkola fors 25: 35 genom Hiidenvesi! | 478 Lautelankoski 24 | 30 till Lojo sjö. i 479 | Perttilänkoski 25| 30 lägg: x 1 480 Hirvelänkoski 21 25 |499 Haimokoski 65| 300 H Kärkelänkoski 15 28 482. Nokkakoski 21! 40 i Karis ä. | | 483 Yrjönkoski . 19 | 35 ar | | 484 Kaukola fors. 35 70 |500 Öfre, mellersta o. nedre ' j Svartå fors . . . .| 8,8| 1,020 Svartå tegelbruk. | N N | 501 Billnäs fors « .! 6,7] 1,800 Bjerno 4. i | Billnäs järnverk i i | i 485 Moljankoski el 2,4 30 15%; Åminne fors . ' 3:6| 430 480 ' Sahakoski . 21601 Bo | Åminnefors järnverk. ; | | i i | | | Fiskars å. j Kurkijoki. 503 | Antskogöfre o.nedrefors 10,4] 200 89 | Tuvankoski 2 ena | x Antskog klädesfrbrik. i 491 | J Juvankoski pappfabrik. | 7 504 | Kvarnby fors . . . .| 74/ 150 --- 505 511 512 513 i 515 516 517 518 519 520 521 522 523 524 526 527 528 Ählsviks bäck. Valsverksfallet vaa Kopparhammarfallet 3 Fiskars järnverk och fin- smidesfabrik. Vanda ä. Gammelstads fors . 6,0 H:fors vattenledningsverk. Vanda el. Kvarnbacka fors . 8,6 Königstedts fors 1,2 Myllykoski N 11,3 Nukarinkoski . . 26,0 Keravajoki. Kellokoski. < . 0 0.0 358 Maricfors järnverk. Mäntsälä eller Svartsä ä. Kirveskoski 1,8 Borgä ä. Strömsbergs fors 3,6 Tönnö fors 3,6 Vääräkoski 3,0 Virenoja fors 35 Forsby eller Perno å. Forsby fors . . so 0 45 . Forsby sag. Kuuskoski fors . 51 Säfträsk fors . 30 Umpelankoski 2 Sahakoski . 3,0 Kekkoski 2,8] Seppälä fors . 3,0; Porlom fors a s n as Gh Lapiokoski el. Kinttula | förd oc oa «s x = sl 2,7! Pokkar eller Tessjö ä. | | Holmgärds fors . 3,0 Längforsen 5,3 Harsböle fors . 1,5 Pokkar storfors. 2,4 Forsar. Antal häst- krafter. 270 1,000 1,200 160 380 880 140 100 35 34 353 380 200 175 164 156 160 175 150 20 10 12 532 531 532 533 534 585 536 537 538, 539 540 541; 542 543 544 545 546 547 548 549 Päijänne vatten- system. Päijännes nordöstra tillflöde. Vattendraget från | Pielavesi sjö till Päijänne. Nedre Äyskoski Kolu kanal. Konnekoski Siikakoski . Kellankoski Simunankoski . Ofre Kuhankoski Nedre d:o Nedre Haapakoski. Kerkonkoski vatten- draget frän Vesanto sjö till Niinijärvi sjö. Kerkonkoski . Päijännes norra tillflöde. Vattendraget från Kivijärvi sjö till Saarijärvi sjö. Kannonkoski . I Potmokoski Hilmokoski . Huopanakoski Mämmikoski . Äännekoski ai 3 Träsliperi och papptabrik. Lujakoski . . Kappeenkoski Kuusankoski . Vattendraget frän Muuraisjärvi sjö tilli Keitele sjö. i Myllykoski, < < 0.0.1 a äl Kärnäkoski Kellonkoski 32, 650 12 240 1,0 250 2,8 800 22 750 1,0 1,600 i 2,4 4,000 1,6! 3,900 3,0 60 98 = 200 Lö —— 121,8. 5,000 6,2, 2,000 7,1' 1,220 71 4,800 1,0. 1,300 1,5 1,850 2 5,200 i | 1,0: 220 42| 900 15 = 320505 511 512 513 i 515 516 517 518 519 520 521 522 523 524 526 527 528 Ählsviks bäck. Valsverksfallet vaa Kopparhammarfallet 3 Fiskars järnverk och fin- smidesfabrik. Vanda ä. Gammelstads fors . 6,0 H:fors vattenledningsverk. Vanda el. Kvarnbacka fors . 8,6 Königstedts fors 1,2 Myllykoski N 11,3 Nukarinkoski . . 26,0 Keravajoki. Kellokoski. < . 0 0.0 358 Maricfors järnverk. Mäntsälä eller Svartsä ä. Kirveskoski 1,8 Borgä ä. Strömsbergs fors 3,6 Tönnö fors 3,6 Vääräkoski 3,0 Virenoja fors 35 Forsby eller Perno å. Forsby fors . . so 0 45 . Forsby sag. Kuuskoski fors . 51 Säfträsk fors . 30 Umpelankoski 2 Sahakoski . 3,0 Kekkoski 2,8] Seppälä fors . 3,0; Porlom fors a s n as Gh Lapiokoski el. Kinttula | förd oc oa «s x = sl 2,7! Pokkar eller Tessjö ä. | | Holmgärds fors . 3,0 Längforsen 5,3 Harsböle fors . 1,5 Pokkar storfors. 2,4 Forsar. Antal häst- krafter. 270 1,000 1,200 160 380 880 140 100 35 34 353 380 200 175 164 156 160 175 150 20 10 12 532 531 532 533 534 585 536 537 538, 539 540 541; 542 543 544 545 546 547 548 549 Päijänne vatten- system. Päijännes nordöstra tillflöde. Vattendraget från | Pielavesi sjö till Päijänne. Nedre Äyskoski Kolu kanal. Konnekoski Siikakoski . Kellankoski Simunankoski . Ofre Kuhankoski Nedre d:o Nedre Haapakoski. Kerkonkoski vatten- draget frän Vesanto sjö till Niinijärvi sjö. Kerkonkoski . Päijännes norra tillflöde. Vattendraget från Kivijärvi sjö till Saarijärvi sjö. Kannonkoski . I Potmokoski Hilmokoski . Huopanakoski Mämmikoski . Äännekoski ai 3 Träsliperi och papptabrik. Lujakoski . . Kappeenkoski Kuusankoski . Vattendraget frän Muuraisjärvi sjö tilli Keitele sjö. i Myllykoski, < < 0.0.1 a äl Kärnäkoski Kellonkoski 32, 650 12 240 1,0 250 2,8 800 22 750 1,0 1,600 i 2,4 4,000 1,6! 3,900 3,0 60 98 = 200 Lö —— 121,8. 5,000 6,2, 2,000 7,1' 1,220 71 4,800 1,0. 1,300 1,5 1,850 2 5,200 i | 1,0: 220 42| 900 15 = 320505 511 512 513 i 515 516 517 518 519 520 521 522 523 524 526 527 528 Ählsviks bäck. Valsverksfallet vaa Kopparhammarfallet 3 Fiskars järnverk och fin- smidesfabrik. Vanda ä. Gammelstads fors . 6,0 H:fors vattenledningsverk. Vanda el. Kvarnbacka fors . 8,6 Königstedts fors 1,2 Myllykoski N 11,3 Nukarinkoski . . 26,0 Keravajoki. Kellokoski. < . 0 0.0 358 Maricfors järnverk. Mäntsälä eller Svartsä ä. Kirveskoski 1,8 Borgä ä. Strömsbergs fors 3,6 Tönnö fors 3,6 Vääräkoski 3,0 Virenoja fors 35 Forsby eller Perno å. Forsby fors . . so 0 45 . Forsby sag. Kuuskoski fors . 51 Säfträsk fors . 30 Umpelankoski 2 Sahakoski . 3,0 Kekkoski 2,8] Seppälä fors . 3,0; Porlom fors a s n as Gh Lapiokoski el. Kinttula | förd oc oa «s x = sl 2,7! Pokkar eller Tessjö ä. | | Holmgärds fors . 3,0 Längforsen 5,3 Harsböle fors . 1,5 Pokkar storfors. 2,4 Forsar. Antal häst- krafter. 270 1,000 1,200 160 380 880 140 100 35 34 353 380 200 175 164 156 160 175 150 20 10 12 532 531 532 533 534 585 536 537 538, 539 540 541; 542 543 544 545 546 547 548 549 Päijänne vatten- system. Päijännes nordöstra tillflöde. Vattendraget från | Pielavesi sjö till Päijänne. Nedre Äyskoski Kolu kanal. Konnekoski Siikakoski . Kellankoski Simunankoski . Ofre Kuhankoski Nedre d:o Nedre Haapakoski. Kerkonkoski vatten- draget frän Vesanto sjö till Niinijärvi sjö. Kerkonkoski . Päijännes norra tillflöde. Vattendraget från Kivijärvi sjö till Saarijärvi sjö. Kannonkoski . I Potmokoski Hilmokoski . Huopanakoski Mämmikoski . Äännekoski ai 3 Träsliperi och papptabrik. Lujakoski . . Kappeenkoski Kuusankoski . Vattendraget frän Muuraisjärvi sjö tilli Keitele sjö. i Myllykoski, < < 0.0.1 a äl Kärnäkoski Kellonkoski 32, 650 12 240 1,0 250 2,8 800 22 750 1,0 1,600 i 2,4 4,000 1,6! 3,900 3,0 60 98 = 200 Lö —— 121,8. 5,000 6,2, 2,000 7,1' 1,220 71 4,800 1,0. 1,300 1,5 1,850 2 5,200 i | 1,0: 220 42| 900 15 = 320 --- 26 Allas öfver Finland. —Kartbladet n:o n:o 22. | ESI Antal No | Vattendragetfrän |53 sin — Elämäjärvi sjö till | Pudasjoki. I 550 Elämäiskoski. | 21 40 551 Korteiskoski . ' 62. 160 552 Saanikoski. 24. 66 | | Päijännes nordvestra | tillflöde. | Vattendraget från I Kyvjärvi sjö till Kuhnamo sjö. ! 53 Pitkäkoski. . . . . .'36 80 sa Kiminki järnbruk. | 3 554 | | Rahikoski - 11,7 = 555 ' Kalmakoski . . < 01365 — 556 Haapakoski < . < co. LI — 557 Muittarinkoski . 1,4 — 558 Yli Riekkokoski 1,4 559 Ala d:o 21 — 560 Leuhukoski . 151 480 561 Korkeakoski . 3,0 ' 800 562 Summakoski . 16' 530 563 | Aittokoski . . 1,8 | 590 564 | Hietamaakoski . 7,8 | 2,500 565 Yli Naarakoski . 1,5. 500 Vattendraget frän Karankajärvi sjö till Hepolampi träsk. 566 ; Karankakoski i 38; — Vattendraget frän | i Pyhäjärvi sjö till | — Saarijärvi sjö =. 567 Öfre Pyhäkoski äl Mi — Vattendraget frän i | Kotajärvi till Jyväs-; i järvi. | — | Tikkakoski . . gel — | Mekanisk verkstad. "| — ; Kivikoski 44! — — | Tammenkoski +] 36 = — | Lohikoski . N . 112,8 | 8—1001 Kangas pappersbruk. | I | Vattendraget från Myllyjärvi sjö i Padasjoki. — — Arraskoski tre forsar Arraskoski järnverk. Vieru fors . . . 24 Viera järnverk, manufaktur: L verkstad. H N:o. 17,8 Vattendraget från ' Jämsänjärvi sjö till Päijänne sjö. — Koskensaari 6 forsar. . 220; Koskensaari järnverk, manu- i fakturverkstad. i 568 Jämsänkoski . 11,3 Jämsänkoski =ccllulosafabrik och pappersbruk. Vattendraget från Pihlajajärvi sjö till Päijänne. 569 ; Pihlajakoski Vägsjö ä eller vat- tendraget frän Vesi- järvi sjö till Päijänne. 570 Vägsjö kvarnfors . Vesijärvi kanal | Vattendraget från Suontijärvi, Jääs- järvi och Nuoramois sjöar till Päijänne. i | 2,1 21 45 | Hottila fors . . a Olkola kvarnfors 573 | Virdois fors . | Vattendraget från | Rutajärvi sjö till Päijänne. 574! Rautakoski ström . . .| 9,0 1,100 1,200 30 30 140 150 320 12026 Allas öfver Finland. —Kartbladet n:o n:o 22. | ESI Antal No | Vattendragetfrän |53 sin — Elämäjärvi sjö till | Pudasjoki. I 550 Elämäiskoski. | 21 40 551 Korteiskoski . ' 62. 160 552 Saanikoski. 24. 66 | | Päijännes nordvestra | tillflöde. | Vattendraget från I Kyvjärvi sjö till Kuhnamo sjö. ! 53 Pitkäkoski. . . . . .'36 80 sa Kiminki järnbruk. | 3 554 | | Rahikoski - 11,7 = 555 ' Kalmakoski . . < 01365 — 556 Haapakoski < . < co. LI — 557 Muittarinkoski . 1,4 — 558 Yli Riekkokoski 1,4 559 Ala d:o 21 — 560 Leuhukoski . 151 480 561 Korkeakoski . 3,0 ' 800 562 Summakoski . 16' 530 563 | Aittokoski . . 1,8 | 590 564 | Hietamaakoski . 7,8 | 2,500 565 Yli Naarakoski . 1,5. 500 Vattendraget frän Karankajärvi sjö till Hepolampi träsk. 566 ; Karankakoski i 38; — Vattendraget frän | i Pyhäjärvi sjö till | — Saarijärvi sjö =. 567 Öfre Pyhäkoski äl Mi — Vattendraget frän i | Kotajärvi till Jyväs-; i järvi. | — | Tikkakoski . . gel — | Mekanisk verkstad. "| — ; Kivikoski 44! — — | Tammenkoski +] 36 = — | Lohikoski . N . 112,8 | 8—1001 Kangas pappersbruk. | I | Vattendraget från Myllyjärvi sjö i Padasjoki. — — Arraskoski tre forsar Arraskoski järnverk. Vieru fors . . . 24 Viera järnverk, manufaktur: L verkstad. H N:o. 17,8 Vattendraget från ' Jämsänjärvi sjö till Päijänne sjö. — Koskensaari 6 forsar. . 220; Koskensaari järnverk, manu- i fakturverkstad. i 568 Jämsänkoski . 11,3 Jämsänkoski =ccllulosafabrik och pappersbruk. Vattendraget från Pihlajajärvi sjö till Päijänne. 569 ; Pihlajakoski Vägsjö ä eller vat- tendraget frän Vesi- järvi sjö till Päijänne. 570 Vägsjö kvarnfors . Vesijärvi kanal | Vattendraget från Suontijärvi, Jääs- järvi och Nuoramois sjöar till Päijänne. i | 2,1 21 45 | Hottila fors . . a Olkola kvarnfors 573 | Virdois fors . | Vattendraget från | Rutajärvi sjö till Päijänne. 574! Rautakoski ström . . .| 9,0 1,100 1,200 30 30 140 150 320 12026 Allas öfver Finland. —Kartbladet n:o n:o 22. | ESI Antal No | Vattendragetfrän |53 sin — Elämäjärvi sjö till | Pudasjoki. I 550 Elämäiskoski. | 21 40 551 Korteiskoski . ' 62. 160 552 Saanikoski. 24. 66 | | Päijännes nordvestra | tillflöde. | Vattendraget från I Kyvjärvi sjö till Kuhnamo sjö. ! 53 Pitkäkoski. . . . . .'36 80 sa Kiminki järnbruk. | 3 554 | | Rahikoski - 11,7 = 555 ' Kalmakoski . . < 01365 — 556 Haapakoski < . < co. LI — 557 Muittarinkoski . 1,4 — 558 Yli Riekkokoski 1,4 559 Ala d:o 21 — 560 Leuhukoski . 151 480 561 Korkeakoski . 3,0 ' 800 562 Summakoski . 16' 530 563 | Aittokoski . . 1,8 | 590 564 | Hietamaakoski . 7,8 | 2,500 565 Yli Naarakoski . 1,5. 500 Vattendraget frän Karankajärvi sjö till Hepolampi träsk. 566 ; Karankakoski i 38; — Vattendraget frän | i Pyhäjärvi sjö till | — Saarijärvi sjö =. 567 Öfre Pyhäkoski äl Mi — Vattendraget frän i | Kotajärvi till Jyväs-; i järvi. | — | Tikkakoski . . gel — | Mekanisk verkstad. "| — ; Kivikoski 44! — — | Tammenkoski +] 36 = — | Lohikoski . N . 112,8 | 8—1001 Kangas pappersbruk. | I | Vattendraget från Myllyjärvi sjö i Padasjoki. — — Arraskoski tre forsar Arraskoski järnverk. Vieru fors . . . 24 Viera järnverk, manufaktur: L verkstad. H N:o. 17,8 Vattendraget från ' Jämsänjärvi sjö till Päijänne sjö. — Koskensaari 6 forsar. . 220; Koskensaari järnverk, manu- i fakturverkstad. i 568 Jämsänkoski . 11,3 Jämsänkoski =ccllulosafabrik och pappersbruk. Vattendraget från Pihlajajärvi sjö till Päijänne. 569 ; Pihlajakoski Vägsjö ä eller vat- tendraget frän Vesi- järvi sjö till Päijänne. 570 Vägsjö kvarnfors . Vesijärvi kanal | Vattendraget från Suontijärvi, Jääs- järvi och Nuoramois sjöar till Päijänne. i | 2,1 21 45 | Hottila fors . . a Olkola kvarnfors 573 | Virdois fors . | Vattendraget från | Rutajärvi sjö till Päijänne. 574! Rautakoski ström . . .| 9,0 1,100 1,200 30 30 140 150 320 120 --- Forsar. 27 - - Antal | — | SE Antal N:o. yhä | Tillflödet från Kivi- | äg krafter [—' Päijänne sjös aflopp — — järvi sjö till Kym- genom Kymmene älf. mene älf. I Vestra älfgrenen vid 600 Kannuskoski . 42 : 90 = Kannuskoski träsliperi. i mynningen. j 575 ' Lill Abborfors x [< 558 — Summa ä. | 576 Strömfors . "35 — | Strömfors järnbruk. 601 Turpa fors M 3,0 50 577: Klosarö fors . . 3.8 - — ; Koskenkoski fors . 2,0 | — 578 Kuuskoski fors . 35 602 Rittakoski . 1,8 40 379 Påskoski fors 35 Keisarinkoski 26 - 603 Ruotila fors 4.8 100 — —Sahakoski . ' 28 — Öst j h -— Karlankoski . . + en = AN oc 604 Metsäkylä fors . : 27 i 65 hufvudströmmen. 605: Öfre Luurikoski 118: 43 580 Mylly (kylänkoski(1. angin- 3,5 606 Rajankoski fors —. 6,0 200 koski) N 607 Silmunkoski (Sippula) 85 57 581 Pihkonkoski . . 5,1 -—— W j Tomsankoski An NN 7 sola 582 Koivukoski | K) Vehkajoki. 583 Högfors N 7,7 —.2,600]608 Vanhamyllynkoski . 45 352 Karhula träsliperi. 584 Osalankoski 2,1 700 EE 585 21 700 Vadermanjoki. 586 Ahvisfors . 30 12,000;609 Mattilankoski. 25 = 200 587 Anjala fors 9,5 38,400 Ingerois träsliperi. 588 Ummeljoki fors. . . . 65 26,400 Urpalanjoki. Ummeljoki och Myllykoski träsliperier, 610 Rainikoski. 1,5 10 589 Kelttistenkoski . 5.9 24.000 jo Kuusankoski . s Of 800 SNT 9 S Kymmene och Kuusankoski SA 87 Rakkolanjoki. träsliperier och pappersbruk. Nurmis fors 1 Kyöperilä fors 6,8 7 vk ja N - PI kka mräsiperi — Kapakankoski 15 — 46 592 Kalkkis fors . 15 4,000 Kinteri träsliperi. Kalkkis kanal. N Juustilanjärvi vattnen. Tillflödet frän N N 54 SIN 612 Juustilankoski 3,9 — Pieksämäki socken 613 Kavantkoski 5 EN till Kymmene älf. 614 Rapukoski (Lyykylä). 1,9 234 N ; N 615 Suurpero fors 21: 93 593 Porsaskoski 35 68 616 Myllykoski Perojoki: 51 | 221 594 Läsäkoski . 1.8 2 Pero spiktabrik. 595 Hirvensalmi : 4 7991 617 , Vääräkoski 125: 30 596 Ripatti fors 3,9 512 i 208 SAG E 2,4 8 Vammeljoki. | 5 iikakoski . 2,4 50 N 599 Verlankoski . . . 53 1,845 618 Raivola fors N 6,2 195 Verlankoski träsliperi. 619 Lintula fors 2,7 13 Forsar. 27 - - Antal | — | SE Antal N:o. yhä | Tillflödet från Kivi- | äg krafter [—' Päijänne sjös aflopp — — järvi sjö till Kym- genom Kymmene älf. mene älf. I Vestra älfgrenen vid 600 Kannuskoski . 42 : 90 = Kannuskoski träsliperi. i mynningen. j 575 ' Lill Abborfors x [< 558 — Summa ä. | 576 Strömfors . "35 — | Strömfors järnbruk. 601 Turpa fors M 3,0 50 577: Klosarö fors . . 3.8 - — ; Koskenkoski fors . 2,0 | — 578 Kuuskoski fors . 35 602 Rittakoski . 1,8 40 379 Påskoski fors 35 Keisarinkoski 26 - 603 Ruotila fors 4.8 100 — —Sahakoski . ' 28 — Öst j h -— Karlankoski . . + en = AN oc 604 Metsäkylä fors . : 27 i 65 hufvudströmmen. 605: Öfre Luurikoski 118: 43 580 Mylly (kylänkoski(1. angin- 3,5 606 Rajankoski fors —. 6,0 200 koski) N 607 Silmunkoski (Sippula) 85 57 581 Pihkonkoski . . 5,1 -—— W j Tomsankoski An NN 7 sola 582 Koivukoski | K) Vehkajoki. 583 Högfors N 7,7 —.2,600]608 Vanhamyllynkoski . 45 352 Karhula träsliperi. 584 Osalankoski 2,1 700 EE 585 21 700 Vadermanjoki. 586 Ahvisfors . 30 12,000;609 Mattilankoski. 25 = 200 587 Anjala fors 9,5 38,400 Ingerois träsliperi. 588 Ummeljoki fors. . . . 65 26,400 Urpalanjoki. Ummeljoki och Myllykoski träsliperier, 610 Rainikoski. 1,5 10 589 Kelttistenkoski . 5.9 24.000 jo Kuusankoski . s Of 800 SNT 9 S Kymmene och Kuusankoski SA 87 Rakkolanjoki. träsliperier och pappersbruk. Nurmis fors 1 Kyöperilä fors 6,8 7 vk ja N - PI kka mräsiperi — Kapakankoski 15 — 46 592 Kalkkis fors . 15 4,000 Kinteri träsliperi. Kalkkis kanal. N Juustilanjärvi vattnen. Tillflödet frän N N 54 SIN 612 Juustilankoski 3,9 — Pieksämäki socken 613 Kavantkoski 5 EN till Kymmene älf. 614 Rapukoski (Lyykylä). 1,9 234 N ; N 615 Suurpero fors 21: 93 593 Porsaskoski 35 68 616 Myllykoski Perojoki: 51 | 221 594 Läsäkoski . 1.8 2 Pero spiktabrik. 595 Hirvensalmi : 4 7991 617 , Vääräkoski 125: 30 596 Ripatti fors 3,9 512 i 208 SAG E 2,4 8 Vammeljoki. | 5 iikakoski . 2,4 50 N 599 Verlankoski . . . 53 1,845 618 Raivola fors N 6,2 195 Verlankoski träsliperi. 619 Lintula fors 2,7 13 Forsar. 27 - - Antal | — | SE Antal N:o. yhä | Tillflödet från Kivi- | äg krafter [—' Päijänne sjös aflopp — — järvi sjö till Kym- genom Kymmene älf. mene älf. I Vestra älfgrenen vid 600 Kannuskoski . 42 : 90 = Kannuskoski träsliperi. i mynningen. j 575 ' Lill Abborfors x [< 558 — Summa ä. | 576 Strömfors . "35 — | Strömfors järnbruk. 601 Turpa fors M 3,0 50 577: Klosarö fors . . 3.8 - — ; Koskenkoski fors . 2,0 | — 578 Kuuskoski fors . 35 602 Rittakoski . 1,8 40 379 Påskoski fors 35 Keisarinkoski 26 - 603 Ruotila fors 4.8 100 — —Sahakoski . ' 28 — Öst j h -— Karlankoski . . + en = AN oc 604 Metsäkylä fors . : 27 i 65 hufvudströmmen. 605: Öfre Luurikoski 118: 43 580 Mylly (kylänkoski(1. angin- 3,5 606 Rajankoski fors —. 6,0 200 koski) N 607 Silmunkoski (Sippula) 85 57 581 Pihkonkoski . . 5,1 -—— W j Tomsankoski An NN 7 sola 582 Koivukoski | K) Vehkajoki. 583 Högfors N 7,7 —.2,600]608 Vanhamyllynkoski . 45 352 Karhula träsliperi. 584 Osalankoski 2,1 700 EE 585 21 700 Vadermanjoki. 586 Ahvisfors . 30 12,000;609 Mattilankoski. 25 = 200 587 Anjala fors 9,5 38,400 Ingerois träsliperi. 588 Ummeljoki fors. . . . 65 26,400 Urpalanjoki. Ummeljoki och Myllykoski träsliperier, 610 Rainikoski. 1,5 10 589 Kelttistenkoski . 5.9 24.000 jo Kuusankoski . s Of 800 SNT 9 S Kymmene och Kuusankoski SA 87 Rakkolanjoki. träsliperier och pappersbruk. Nurmis fors 1 Kyöperilä fors 6,8 7 vk ja N - PI kka mräsiperi — Kapakankoski 15 — 46 592 Kalkkis fors . 15 4,000 Kinteri träsliperi. Kalkkis kanal. N Juustilanjärvi vattnen. Tillflödet frän N N 54 SIN 612 Juustilankoski 3,9 — Pieksämäki socken 613 Kavantkoski 5 EN till Kymmene älf. 614 Rapukoski (Lyykylä). 1,9 234 N ; N 615 Suurpero fors 21: 93 593 Porsaskoski 35 68 616 Myllykoski Perojoki: 51 | 221 594 Läsäkoski . 1.8 2 Pero spiktabrik. 595 Hirvensalmi : 4 7991 617 , Vääräkoski 125: 30 596 Ripatti fors 3,9 512 i 208 SAG E 2,4 8 Vammeljoki. | 5 iikakoski . 2,4 50 N 599 Verlankoski . . . 53 1,845 618 Raivola fors N 6,2 195 Verlankoski träsliperi. 619 Lintula fors 2,7 13 --- Atlas öfver Finland. —Kartbladet n:o 22. | Saima vatten- systemet. | Idensalmi och Kallavesi ; sträten. 620 | Vianto fors . . . . .| 621 | Konnuskoski . 622 | Varkaus fors . | Konnus kanal. Taipale kanal. Varkaus järn- verk, mek. verkstad o. säg. Nilsiä vattenstråt. 623 ' Lastakoski i = Karvionkoski . Kaavi vattensträt. Palokinkoski . Karvio kanal. I 626 Kermakoski . . . . .| 627; Pilpankoski 628. — | Hiiskoski . . . < . <] | Pankakoski | Mellersta Koitajoki.! | | Leveäkoski | Mäntykoski | Kalliokoski Pielis vattensträt. Kuokkastenkoski =. . Kuokkastenkoski järnverk. Järn- och stålverk, Möhkö fors . Möhkö järnverk Jaaniskoski Niemiskoski I Koitereenjoki. I nedre Koitajoki. Kuusamonkoski . Pamilo 2,7 1,0 | 58 2,1 2,6 12 43 3/4 + 51 i 111 7,000 340 72 180 540— 1,400 1,100 On 33 2,000 6,100 6,300 — | Siikakoski 635 636 637 ' 638; 639 Pielis älf. Pielis kanal, Häihä fors Häihä kanal Kaltimo fors . Kaltimo kanal. Träsliperi o. pappfabrik. I Nesterinsaari fors . Nesterinsaari kanal. Saapaskoski . Saapaskoski kanal. Kuurna fors . Kuurna kanal. Utra fors Utra kanal. Sågar. Nordöstra Saima och dess tillflöden. Pyhäjärvi. | — Siikakoski yllespinneri. Puhois fors Puhois mekan verkstad. | | I Nordvestra Saima. Sorsakoski 3 fall Sorsakoski finsmidesfabrik. Kuivansikoski Enonkoski | Enonkoski « Södra Saima el. ; Lappvesi. * Suinijoki fors Lasinkoski . | Inkilänkoski Vuoksen och bifloder. Lauritsala - Viborg: kanal. Saima Vuoksen. | i st] Niskakoski. I Tainionkoski . Tainionkoski pappersbruk träsliperi och 2,0 | 34 | | 2,5 "1939W I plounea 37 43 8,4 51 1,8 Antal häst- krafter. 27 57 34 52,600 31,400Atlas öfver Finland. —Kartbladet n:o 22. | Saima vatten- systemet. | Idensalmi och Kallavesi ; sträten. 620 | Vianto fors . . . . .| 621 | Konnuskoski . 622 | Varkaus fors . | Konnus kanal. Taipale kanal. Varkaus järn- verk, mek. verkstad o. säg. Nilsiä vattenstråt. 623 ' Lastakoski i = Karvionkoski . Kaavi vattensträt. Palokinkoski . Karvio kanal. I 626 Kermakoski . . . . .| 627; Pilpankoski 628. — | Hiiskoski . . . < . <] | Pankakoski | Mellersta Koitajoki.! | | Leveäkoski | Mäntykoski | Kalliokoski Pielis vattensträt. Kuokkastenkoski =. . Kuokkastenkoski järnverk. Järn- och stålverk, Möhkö fors . Möhkö järnverk Jaaniskoski Niemiskoski I Koitereenjoki. I nedre Koitajoki. Kuusamonkoski . Pamilo 2,7 1,0 | 58 2,1 2,6 12 43 3/4 + 51 i 111 7,000 340 72 180 540— 1,400 1,100 On 33 2,000 6,100 6,300 — | Siikakoski 635 636 637 ' 638; 639 Pielis älf. Pielis kanal, Häihä fors Häihä kanal Kaltimo fors . Kaltimo kanal. Träsliperi o. pappfabrik. I Nesterinsaari fors . Nesterinsaari kanal. Saapaskoski . Saapaskoski kanal. Kuurna fors . Kuurna kanal. Utra fors Utra kanal. Sågar. Nordöstra Saima och dess tillflöden. Pyhäjärvi. | — Siikakoski yllespinneri. Puhois fors Puhois mekan verkstad. | | I Nordvestra Saima. Sorsakoski 3 fall Sorsakoski finsmidesfabrik. Kuivansikoski Enonkoski | Enonkoski « Södra Saima el. ; Lappvesi. * Suinijoki fors Lasinkoski . | Inkilänkoski Vuoksen och bifloder. Lauritsala - Viborg: kanal. Saima Vuoksen. | i st] Niskakoski. I Tainionkoski . Tainionkoski pappersbruk träsliperi och 2,0 | 34 | | 2,5 "1939W I plounea 37 43 8,4 51 1,8 Antal häst- krafter. 27 57 34 52,600 31,400Atlas öfver Finland. —Kartbladet n:o 22. | Saima vatten- systemet. | Idensalmi och Kallavesi ; sträten. 620 | Vianto fors . . . . .| 621 | Konnuskoski . 622 | Varkaus fors . | Konnus kanal. Taipale kanal. Varkaus järn- verk, mek. verkstad o. säg. Nilsiä vattenstråt. 623 ' Lastakoski i = Karvionkoski . Kaavi vattensträt. Palokinkoski . Karvio kanal. I 626 Kermakoski . . . . .| 627; Pilpankoski 628. — | Hiiskoski . . . < . <] | Pankakoski | Mellersta Koitajoki.! | | Leveäkoski | Mäntykoski | Kalliokoski Pielis vattensträt. Kuokkastenkoski =. . Kuokkastenkoski järnverk. Järn- och stålverk, Möhkö fors . Möhkö järnverk Jaaniskoski Niemiskoski I Koitereenjoki. I nedre Koitajoki. Kuusamonkoski . Pamilo 2,7 1,0 | 58 2,1 2,6 12 43 3/4 + 51 i 111 7,000 340 72 180 540— 1,400 1,100 On 33 2,000 6,100 6,300 — | Siikakoski 635 636 637 ' 638; 639 Pielis älf. Pielis kanal, Häihä fors Häihä kanal Kaltimo fors . Kaltimo kanal. Träsliperi o. pappfabrik. I Nesterinsaari fors . Nesterinsaari kanal. Saapaskoski . Saapaskoski kanal. Kuurna fors . Kuurna kanal. Utra fors Utra kanal. Sågar. Nordöstra Saima och dess tillflöden. Pyhäjärvi. | — Siikakoski yllespinneri. Puhois fors Puhois mekan verkstad. | | I Nordvestra Saima. Sorsakoski 3 fall Sorsakoski finsmidesfabrik. Kuivansikoski Enonkoski | Enonkoski « Södra Saima el. ; Lappvesi. * Suinijoki fors Lasinkoski . | Inkilänkoski Vuoksen och bifloder. Lauritsala - Viborg: kanal. Saima Vuoksen. | i st] Niskakoski. I Tainionkoski . Tainionkoski pappersbruk träsliperi och 2,0 | 34 | | 2,5 "1939W I plounea 37 43 8,4 51 1,8 Antal häst- krafter. 27 57 34 52,600 31,400 --- Forsar. 642; Linnankoski. | — Linnankoski kaleinm-karbid- | fabrik (under byggnad). 643 Imatra n 19,0 644 Kyyrönkoski . . i 27 645 Mylly-Vallinkoski . . 78 646 Unterniska el. Räikkölän- ! koski . sa & x 154 Enso träsliperi, 647 Haikolankoski . « 12 648, Rouhialankoski . s, A Paakkola fors j= Paakkola kanal, | i Norra grenen. 649 Tiurinkoski 10 650 Ahvenitsa fors . s o 651 Keksholms fors . s 33 | Södra grenen. 652 Kiviniemi fors 32 Kiviniemi kanal. 653 Taipale ström . . 25 654 Kutisankoski (Kannilan- joki) evr Gp Viisjoki. 655 Salmensilta fors 9,8 | Helisevänjoki. 656 | Ala Killatsunkoski. . . | 17! 637 Sahakoski . a ai i 35 Ilmenjoki. 658; Tiippasenkoski . : 18,7 i 53 33,000 | 659 117.700 16,600 48,200 31,700 7400 44,300 70 336 13 —— Vattendrag som utrinna ' i Ladoga. Hiitolanjoki. Hinkankoski . . . . . Sahakoski . . 0.0] Ala Ritakoski Ylä d:o Kalliokoski sos a Ketranvaara fors . . .! Kirjavalankoski . 660 661 i 662 663 664 665 Soskuanjoki. Soskuankoski =. . N Fors vid Otsanlaks by . Mohkankoski . . . J] 666 | 667 668 Ihalanjoki. Kukonkoski Ihalanojankoski . Vavulinkoski . Orihkoski . 670 671 672 Kiteenjoki. Siesemänkoski Tohmajoki. Matkaselänkoski Myllykoski, öfra D:o nedra Myllykylä snickeri, niumfabrik. harmo- Jänisjoki eller Läskelä ä. Läskelä fors . . . . Ylä Sahankoski. . . .; | Vuislemankoski . Louhikoski . 20.0. Leppäkoski «= a 0.0.) Träsliperi. 675 676 677 678 679 680 681 682 Somero el. Louhikoski . Sarkankoski . Kaarpankoski . Hämeen och Siltakoski | m. fl < 29 I 4,8) — 600 1,4 116 2,7] 270 32! 324 15 162 12,8: 258 2,4| — 3,6 28 2,9 23 TA! 32 19! 32 2,4 42 7,7 134 2,7i 36 | 21. 770 si 29 58 ; 81 — 39 — | 1117 9,400 2,9 2,170 3,6; 2,890 1,3 960 6,2; 4,820 i 5,8 4,580 4,0. 3,140 39 3,135 . | 13,8 11,100Forsar. 642; Linnankoski. | — Linnankoski kaleinm-karbid- | fabrik (under byggnad). 643 Imatra n 19,0 644 Kyyrönkoski . . i 27 645 Mylly-Vallinkoski . . 78 646 Unterniska el. Räikkölän- ! koski . sa & x 154 Enso träsliperi, 647 Haikolankoski . « 12 648, Rouhialankoski . s, A Paakkola fors j= Paakkola kanal, | i Norra grenen. 649 Tiurinkoski 10 650 Ahvenitsa fors . s o 651 Keksholms fors . s 33 | Södra grenen. 652 Kiviniemi fors 32 Kiviniemi kanal. 653 Taipale ström . . 25 654 Kutisankoski (Kannilan- joki) evr Gp Viisjoki. 655 Salmensilta fors 9,8 | Helisevänjoki. 656 | Ala Killatsunkoski. . . | 17! 637 Sahakoski . a ai i 35 Ilmenjoki. 658; Tiippasenkoski . : 18,7 i 53 33,000 | 659 117.700 16,600 48,200 31,700 7400 44,300 70 336 13 —— Vattendrag som utrinna ' i Ladoga. Hiitolanjoki. Hinkankoski . . . . . Sahakoski . . 0.0] Ala Ritakoski Ylä d:o Kalliokoski sos a Ketranvaara fors . . .! Kirjavalankoski . 660 661 i 662 663 664 665 Soskuanjoki. Soskuankoski =. . N Fors vid Otsanlaks by . Mohkankoski . . . J] 666 | 667 668 Ihalanjoki. Kukonkoski Ihalanojankoski . Vavulinkoski . Orihkoski . 670 671 672 Kiteenjoki. Siesemänkoski Tohmajoki. Matkaselänkoski Myllykoski, öfra D:o nedra Myllykylä snickeri, niumfabrik. harmo- Jänisjoki eller Läskelä ä. Läskelä fors . . . . Ylä Sahankoski. . . .; | Vuislemankoski . Louhikoski . 20.0. Leppäkoski «= a 0.0.) Träsliperi. 675 676 677 678 679 680 681 682 Somero el. Louhikoski . Sarkankoski . Kaarpankoski . Hämeen och Siltakoski | m. fl < 29 I 4,8) — 600 1,4 116 2,7] 270 32! 324 15 162 12,8: 258 2,4| — 3,6 28 2,9 23 TA! 32 19! 32 2,4 42 7,7 134 2,7i 36 | 21. 770 si 29 58 ; 81 — 39 — | 1117 9,400 2,9 2,170 3,6; 2,890 1,3 960 6,2; 4,820 i 5,8 4,580 4,0. 3,140 39 3,135 . | 13,8 11,100Forsar. 642; Linnankoski. | — Linnankoski kaleinm-karbid- | fabrik (under byggnad). 643 Imatra n 19,0 644 Kyyrönkoski . . i 27 645 Mylly-Vallinkoski . . 78 646 Unterniska el. Räikkölän- ! koski . sa & x 154 Enso träsliperi, 647 Haikolankoski . « 12 648, Rouhialankoski . s, A Paakkola fors j= Paakkola kanal, | i Norra grenen. 649 Tiurinkoski 10 650 Ahvenitsa fors . s o 651 Keksholms fors . s 33 | Södra grenen. 652 Kiviniemi fors 32 Kiviniemi kanal. 653 Taipale ström . . 25 654 Kutisankoski (Kannilan- joki) evr Gp Viisjoki. 655 Salmensilta fors 9,8 | Helisevänjoki. 656 | Ala Killatsunkoski. . . | 17! 637 Sahakoski . a ai i 35 Ilmenjoki. 658; Tiippasenkoski . : 18,7 i 53 33,000 | 659 117.700 16,600 48,200 31,700 7400 44,300 70 336 13 —— Vattendrag som utrinna ' i Ladoga. Hiitolanjoki. Hinkankoski . . . . . Sahakoski . . 0.0] Ala Ritakoski Ylä d:o Kalliokoski sos a Ketranvaara fors . . .! Kirjavalankoski . 660 661 i 662 663 664 665 Soskuanjoki. Soskuankoski =. . N Fors vid Otsanlaks by . Mohkankoski . . . J] 666 | 667 668 Ihalanjoki. Kukonkoski Ihalanojankoski . Vavulinkoski . Orihkoski . 670 671 672 Kiteenjoki. Siesemänkoski Tohmajoki. Matkaselänkoski Myllykoski, öfra D:o nedra Myllykylä snickeri, niumfabrik. harmo- Jänisjoki eller Läskelä ä. Läskelä fors . . . . Ylä Sahankoski. . . .; | Vuislemankoski . Louhikoski . 20.0. Leppäkoski «= a 0.0.) Träsliperi. 675 676 677 678 679 680 681 682 Somero el. Louhikoski . Sarkankoski . Kaarpankoski . Hämeen och Siltakoski | m. fl < 29 I 4,8) — 600 1,4 116 2,7] 270 32! 324 15 162 12,8: 258 2,4| — 3,6 28 2,9 23 TA! 32 19! 32 2,4 42 7,7 134 2,7i 36 | 21. 770 si 29 58 ; 81 — 39 — | 1117 9,400 2,9 2,170 3,6; 2,890 1,3 960 6,2; 4,820 i 5,8 4,580 4,0. 3,140 39 3,135 . | 13,8 11,100 --- 30 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. ES o) 82! Antal I BE] Antal N:o. 25]| häst- | N:o 25| häst SE | krafter. 22 | krafter. fn Cai — | | [N | 684 | Omosuukoski . . . .|13| 1,080 |692| Sirnitskoski . . . . .| 29 171 685 | Myllyojankoski . . . . 14| 1,085 |693| Jukakoski . < . . . | 45| 225 686 | Kolukoski . . . . . .| 1;9| 1,515 |694 | Ruhankoski . . . . .|13,0| 4,500 687 Partalankoski . . . .| 35 150 | — | Värtsilä fors . . . . .| 18| 170— Värtsilä järn- och stälverk, 1,000 Tulemajoki. NURIN | 695 | Tulemankoski . . . .| 56| 375 Syyskyänjoki. i 696 | Dolgosenkoski . . . .| 1,7 112 SIIN a Pieni Jukakoski. . . .|111 688 | Hirvoiskoski . . . . .| 94 | 620 A I do =... .[1538] m 699 | Rompakkokoski. . . .| 25| 124 | — Uuksunjoki. | | | 689 | Ala Sahakoski . . . .| 40! 236 Suojoki. | 690 | Ylä d:o <<< 37 | 217 | 700] Karatsalmenkoski . . .| 19/1 — 691 | Kivikulmakoski . . . I 31: 180 7 | St Anne järnbruk. "|30 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. ES o) 82! Antal I BE] Antal N:o. 25]| häst- | N:o 25| häst SE | krafter. 22 | krafter. fn Cai — | | [N | 684 | Omosuukoski . . . .|13| 1,080 |692| Sirnitskoski . . . . .| 29 171 685 | Myllyojankoski . . . . 14| 1,085 |693| Jukakoski . < . . . | 45| 225 686 | Kolukoski . . . . . .| 1;9| 1,515 |694 | Ruhankoski . . . . .|13,0| 4,500 687 Partalankoski . . . .| 35 150 | — | Värtsilä fors . . . . .| 18| 170— Värtsilä järn- och stälverk, 1,000 Tulemajoki. NURIN | 695 | Tulemankoski . . . .| 56| 375 Syyskyänjoki. i 696 | Dolgosenkoski . . . .| 1,7 112 SIIN a Pieni Jukakoski. . . .|111 688 | Hirvoiskoski . . . . .| 94 | 620 A I do =... .[1538] m 699 | Rompakkokoski. . . .| 25| 124 | — Uuksunjoki. | | | 689 | Ala Sahakoski . . . .| 40! 236 Suojoki. | 690 | Ylä d:o <<< 37 | 217 | 700] Karatsalmenkoski . . .| 19/1 — 691 | Kivikulmakoski . . . I 31: 180 7 | St Anne järnbruk. "|30 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 22. ES o) 82! Antal I BE] Antal N:o. 25]| häst- | N:o 25| häst SE | krafter. 22 | krafter. fn Cai — | | [N | 684 | Omosuukoski . . . .|13| 1,080 |692| Sirnitskoski . . . . .| 29 171 685 | Myllyojankoski . . . . 14| 1,085 |693| Jukakoski . < . . . | 45| 225 686 | Kolukoski . . . . . .| 1;9| 1,515 |694 | Ruhankoski . . . . .|13,0| 4,500 687 Partalankoski . . . .| 35 150 | — | Värtsilä fors . . . . .| 18| 170— Värtsilä järn- och stälverk, 1,000 Tulemajoki. NURIN | 695 | Tulemankoski . . . .| 56| 375 Syyskyänjoki. i 696 | Dolgosenkoski . . . .| 1,7 112 SIIN a Pieni Jukakoski. . . .|111 688 | Hirvoiskoski . . . . .| 94 | 620 A I do =... .[1538] m 699 | Rompakkokoski. . . .| 25| 124 | — Uuksunjoki. | | | 689 | Ala Sahakoski . . . .| 40! 236 Suojoki. | 690 | Ylä d:o <<< 37 | 217 | 700] Karatsalmenkoski . . .| 19/1 — 691 | Kivikulmakoski . . . I 31: 180 7 | St Anne järnbruk. "| --- ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 23. Metallindustri och stenbrott. Metallindustri. Järntillverkningen *) var för fornfinnarne antagligen bekant, dock icke å deras tidigaste boningsplatser vid Altai, utan först sedan de inflyttat till Finland. Uti g:de runan i Kalevala om- talas och beskrifves nämligen »järnets ursprung» (raudan synty), och en af hjältarna i detta epos, Ilmarinen, berömmes såsom en skicklig smed. Huruvida den finska benämningen på järn, rauta, hvilken är gemensam för hela den finska språkfamiljen, måhända är lånad från det fornisländska raudi eller tvärtom, torde icke ännu vara afgjordt. Hvad som emellertid är tämligen säkert, är att finnarne lärt konsten att framställa järnet af sina vestra grannar, hvilka gjorde det i små smältugnar, benämnda osmunds- ugnar, blästerugnar eller källingar. Såsom råmaterial begagna- des icke då ännu bergmalmer, utan de vida allmännare och lättare tillgängliga myr- och sjömalmerna, hvilkas förnämsta fyndorter befinna sig i Österbotten, Savolaks och Karelen, där järntillverkningen i blästerugnar också förnämligast egde rum. Tillverkningssättet var mycket enkelt. Den af ett par meters höjd och i en sandig backsluttning byggda ugnen, be- stäende af ett af grästenar uppfördt »ställe» och pipa, fylldes med ved, som fick nägot nedbrinna, hvarefter nägra skoflar malm inkastades i pipan och blästern sattes i gäng. Denna be- stod af en eller tvenne smedjebälgar, hvilka inmynnade i stället och sattes i rörelse antingen med handkraft eller genom en +) På kartan n:o 23 äro de inrättningar tecknade med svart färg, ' hvilka numera ej äro i verksamhet.ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 23. Metallindustri och stenbrott. Metallindustri. Järntillverkningen *) var för fornfinnarne antagligen bekant, dock icke å deras tidigaste boningsplatser vid Altai, utan först sedan de inflyttat till Finland. Uti g:de runan i Kalevala om- talas och beskrifves nämligen »järnets ursprung» (raudan synty), och en af hjältarna i detta epos, Ilmarinen, berömmes såsom en skicklig smed. Huruvida den finska benämningen på järn, rauta, hvilken är gemensam för hela den finska språkfamiljen, måhända är lånad från det fornisländska raudi eller tvärtom, torde icke ännu vara afgjordt. Hvad som emellertid är tämligen säkert, är att finnarne lärt konsten att framställa järnet af sina vestra grannar, hvilka gjorde det i små smältugnar, benämnda osmunds- ugnar, blästerugnar eller källingar. Såsom råmaterial begagna- des icke då ännu bergmalmer, utan de vida allmännare och lättare tillgängliga myr- och sjömalmerna, hvilkas förnämsta fyndorter befinna sig i Österbotten, Savolaks och Karelen, där järntillverkningen i blästerugnar också förnämligast egde rum. Tillverkningssättet var mycket enkelt. Den af ett par meters höjd och i en sandig backsluttning byggda ugnen, be- stäende af ett af grästenar uppfördt »ställe» och pipa, fylldes med ved, som fick nägot nedbrinna, hvarefter nägra skoflar malm inkastades i pipan och blästern sattes i gäng. Denna be- stod af en eller tvenne smedjebälgar, hvilka inmynnade i stället och sattes i rörelse antingen med handkraft eller genom en +) På kartan n:o 23 äro de inrättningar tecknade med svart färg, ' hvilka numera ej äro i verksamhet.ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 23. Metallindustri och stenbrott. Metallindustri. Järntillverkningen *) var för fornfinnarne antagligen bekant, dock icke å deras tidigaste boningsplatser vid Altai, utan först sedan de inflyttat till Finland. Uti g:de runan i Kalevala om- talas och beskrifves nämligen »järnets ursprung» (raudan synty), och en af hjältarna i detta epos, Ilmarinen, berömmes såsom en skicklig smed. Huruvida den finska benämningen på järn, rauta, hvilken är gemensam för hela den finska språkfamiljen, måhända är lånad från det fornisländska raudi eller tvärtom, torde icke ännu vara afgjordt. Hvad som emellertid är tämligen säkert, är att finnarne lärt konsten att framställa järnet af sina vestra grannar, hvilka gjorde det i små smältugnar, benämnda osmunds- ugnar, blästerugnar eller källingar. Såsom råmaterial begagna- des icke då ännu bergmalmer, utan de vida allmännare och lättare tillgängliga myr- och sjömalmerna, hvilkas förnämsta fyndorter befinna sig i Österbotten, Savolaks och Karelen, där järntillverkningen i blästerugnar också förnämligast egde rum. Tillverkningssättet var mycket enkelt. Den af ett par meters höjd och i en sandig backsluttning byggda ugnen, be- stäende af ett af grästenar uppfördt »ställe» och pipa, fylldes med ved, som fick nägot nedbrinna, hvarefter nägra skoflar malm inkastades i pipan och blästern sattes i gäng. Denna be- stod af en eller tvenne smedjebälgar, hvilka inmynnade i stället och sattes i rörelse antingen med handkraft eller genom en +) På kartan n:o 23 äro de inrättningar tecknade med svart färg, ' hvilka numera ej äro i verksamhet. --- 2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. trampinrättning. Sedan smältan eller harkan (af det finska ordet harkko) genom päfyllning af malm och ved blifvit af den storlek man önskade, hvilket inträffade efter nägot dygns arbete, togs den ur ugnen, uppvärmdes och hamrades för att befrias frän slagg, och det järn, som ej behöfdes hemma, säldes ät smeden. Tillverkningen skedde främst till husbehof och nädde icke med dessa primitiva redskap nägon synnerlig utveckling, ehuru den flere gänger uppmuntrades af regeringen. Denna industri, sä obetydlig den än var, fortlefde likväl genom sekler. Vid slutet af 1700-talet hotade den dock att för- svinna, hvarför vice direktören i järnkontoret C. Rinman sändestill Karelen för att undervisa allmogen om blästerugnars inrättande; och för att ytterligare upphjälpa detta slags järnhandtering be- viljades pä 1830-talet för anläggning af blästerverk särskilda för- mäner. Räntefria statslän inrättades, för anläggning erfordrades endast guvernörens tillständ, blästerverket erhöll 20 frihetsär och skatten bestämdes till blott 1 proc. af tillverkningen, hvar- jämte premier utlofvades ät allmogen för svartsmide. I följd af dessa ätgärder tillkommo ocksä ätskilliga blästerverk, hvilkas ugnar voro nägot större än de gamla; harkan utsmiddes med en mindre stängjärnshammare och blästern drefs med vattenkraft. Sedan man numera lärt sig att genom puddlingsprocessen tillverka dugligt järn af sjö- och myrmalms tackjärn, hafva blästerverken förlorat sin betydelse. Härstammande frän de gamla osmundsugnarna, hafva de likväl utgjort första grunden till en stor del af vära järnverk och sälunda brutit bana för landets järnhandtering samt i sin män inverkat pä kulturen. Är 1897 upphörde verksamheten vid Kiminki, det sista bläster- verket i landet. Genom ändamälsenligare inrättningar och medels i dem verkställbara förmänligare arbetsmetoder kunde de i södra och sydvestra delarna af landet senare uppkomna järnverken ut- veckla en större verksamhet. Sedan Gustaf II Adolf åren 1614— 1616 besökt Finland och under denna resa gjort sig förtrogen med landets behof och tillgångar, kan en egentlig järnindustri sägas hafva begynt, befrämjad af honom genom särskilda privi- legier för bruksrörelsen. Denna hade dock att bekämpa stora svärigheter och led ofta afbräck genom de mänga krigen med Sveriges östra granne.2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. trampinrättning. Sedan smältan eller harkan (af det finska ordet harkko) genom päfyllning af malm och ved blifvit af den storlek man önskade, hvilket inträffade efter nägot dygns arbete, togs den ur ugnen, uppvärmdes och hamrades för att befrias frän slagg, och det järn, som ej behöfdes hemma, säldes ät smeden. Tillverkningen skedde främst till husbehof och nädde icke med dessa primitiva redskap nägon synnerlig utveckling, ehuru den flere gänger uppmuntrades af regeringen. Denna industri, sä obetydlig den än var, fortlefde likväl genom sekler. Vid slutet af 1700-talet hotade den dock att för- svinna, hvarför vice direktören i järnkontoret C. Rinman sändestill Karelen för att undervisa allmogen om blästerugnars inrättande; och för att ytterligare upphjälpa detta slags järnhandtering be- viljades pä 1830-talet för anläggning af blästerverk särskilda för- mäner. Räntefria statslän inrättades, för anläggning erfordrades endast guvernörens tillständ, blästerverket erhöll 20 frihetsär och skatten bestämdes till blott 1 proc. af tillverkningen, hvar- jämte premier utlofvades ät allmogen för svartsmide. I följd af dessa ätgärder tillkommo ocksä ätskilliga blästerverk, hvilkas ugnar voro nägot större än de gamla; harkan utsmiddes med en mindre stängjärnshammare och blästern drefs med vattenkraft. Sedan man numera lärt sig att genom puddlingsprocessen tillverka dugligt järn af sjö- och myrmalms tackjärn, hafva blästerverken förlorat sin betydelse. Härstammande frän de gamla osmundsugnarna, hafva de likväl utgjort första grunden till en stor del af vära järnverk och sälunda brutit bana för landets järnhandtering samt i sin män inverkat pä kulturen. Är 1897 upphörde verksamheten vid Kiminki, det sista bläster- verket i landet. Genom ändamälsenligare inrättningar och medels i dem verkställbara förmänligare arbetsmetoder kunde de i södra och sydvestra delarna af landet senare uppkomna järnverken ut- veckla en större verksamhet. Sedan Gustaf II Adolf åren 1614— 1616 besökt Finland och under denna resa gjort sig förtrogen med landets behof och tillgångar, kan en egentlig järnindustri sägas hafva begynt, befrämjad af honom genom särskilda privi- legier för bruksrörelsen. Denna hade dock att bekämpa stora svärigheter och led ofta afbräck genom de mänga krigen med Sveriges östra granne.2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. trampinrättning. Sedan smältan eller harkan (af det finska ordet harkko) genom päfyllning af malm och ved blifvit af den storlek man önskade, hvilket inträffade efter nägot dygns arbete, togs den ur ugnen, uppvärmdes och hamrades för att befrias frän slagg, och det järn, som ej behöfdes hemma, säldes ät smeden. Tillverkningen skedde främst till husbehof och nädde icke med dessa primitiva redskap nägon synnerlig utveckling, ehuru den flere gänger uppmuntrades af regeringen. Denna industri, sä obetydlig den än var, fortlefde likväl genom sekler. Vid slutet af 1700-talet hotade den dock att för- svinna, hvarför vice direktören i järnkontoret C. Rinman sändestill Karelen för att undervisa allmogen om blästerugnars inrättande; och för att ytterligare upphjälpa detta slags järnhandtering be- viljades pä 1830-talet för anläggning af blästerverk särskilda för- mäner. Räntefria statslän inrättades, för anläggning erfordrades endast guvernörens tillständ, blästerverket erhöll 20 frihetsär och skatten bestämdes till blott 1 proc. af tillverkningen, hvar- jämte premier utlofvades ät allmogen för svartsmide. I följd af dessa ätgärder tillkommo ocksä ätskilliga blästerverk, hvilkas ugnar voro nägot större än de gamla; harkan utsmiddes med en mindre stängjärnshammare och blästern drefs med vattenkraft. Sedan man numera lärt sig att genom puddlingsprocessen tillverka dugligt järn af sjö- och myrmalms tackjärn, hafva blästerverken förlorat sin betydelse. Härstammande frän de gamla osmundsugnarna, hafva de likväl utgjort första grunden till en stor del af vära järnverk och sälunda brutit bana för landets järnhandtering samt i sin män inverkat pä kulturen. Är 1897 upphörde verksamheten vid Kiminki, det sista bläster- verket i landet. Genom ändamälsenligare inrättningar och medels i dem verkställbara förmänligare arbetsmetoder kunde de i södra och sydvestra delarna af landet senare uppkomna järnverken ut- veckla en större verksamhet. Sedan Gustaf II Adolf åren 1614— 1616 besökt Finland och under denna resa gjort sig förtrogen med landets behof och tillgångar, kan en egentlig järnindustri sägas hafva begynt, befrämjad af honom genom särskilda privi- legier för bruksrörelsen. Denna hade dock att bekämpa stora svärigheter och led ofta afbräck genom de mänga krigen med Sveriges östra granne. --- Metallindustri och stenbrott. 3 Osökt låter tiden för den finska järnindustrins utveckling dela sig i tre perioder, nämligen den första från bruksrörelsens uppkomst i södra Finland eller början af 1600-talet till stora ofreden, den andra, då bruken efter de genomgångna krigs- oroligheterna åter begynte sin verksamhet, intill landets afskil- jande från Sverige, och den tredje från år 1809 till närvarande tid. Vi skola i det följande endast med några få ord omnämna hvarje bruksinrättning, angifvande tiden för dess privilegiering eller anläggning, dess första och nuvarande egare, när verket vidare utvidgats och tiden då det nedlagts, ifall detta skett. |. Järnverk. Verk anlagda före stora ofreden. Det tidigast uppförda järnverket i södra Finland är det i Karis belägna Svartå, som räknar sina anor från är 1616 och i början bedrefs af kronan. Masugnen, som anlades pä samma ställe, där en mindre smälthytta förut stätt, gick med malm ifrän Ojamo. Verkets första privata egare var handlanden i Äbo Jakob Wolle. Masugnens verksamhet upphörde är 1698, och hela bruket förstördes under stora ofreden. Hammarverket kom i gång ånyo i slutet af 1730-talet, hvarefter stängjärnssmide idkats och fortfarande utöfvas i inskränkt skala. Eges af Hof- jägm. C. Linder. Omkring är 1630 anlades i Pojo Antskogs järnbruk af nyssnämnda Jakob Wolle. Malmen för masugnens behof hem- tades frän Utö i Sverige. Är 1660 ökades bruket med ett manufakturverk. Uppbrändt af ryssarne under stora ofreden, kom hammarverket äter i gäng antagligen pä 1740-talet, men flyttades till Fiskars är 1779, dä Antskogs bruk helt och hället nedlades. Pä platsen finnes nu en klädesfabrik. Billnäs järnbruk, som ursprungligen kallades Skafsta, privi- legierades är 1641 för Carl Billsten ä en masugn och två stängjärnshamrar. Malmen togs ifrän Ojamo. Bruket förstördes totalt under stora ofreden, men blef ä nyo satt i gäng är 1738, frän hvilken tid stängjärn och svartsmide tillverkats intill när- varande tid, dä bruket är 1890 ytterligare utvidgades med ett stort manufakturverk. Eges af ett Aktiebolag.Metallindustri och stenbrott. 3 Osökt låter tiden för den finska järnindustrins utveckling dela sig i tre perioder, nämligen den första från bruksrörelsens uppkomst i södra Finland eller början af 1600-talet till stora ofreden, den andra, då bruken efter de genomgångna krigs- oroligheterna åter begynte sin verksamhet, intill landets afskil- jande från Sverige, och den tredje från år 1809 till närvarande tid. Vi skola i det följande endast med några få ord omnämna hvarje bruksinrättning, angifvande tiden för dess privilegiering eller anläggning, dess första och nuvarande egare, när verket vidare utvidgats och tiden då det nedlagts, ifall detta skett. |. Järnverk. Verk anlagda före stora ofreden. Det tidigast uppförda järnverket i södra Finland är det i Karis belägna Svartå, som räknar sina anor från är 1616 och i början bedrefs af kronan. Masugnen, som anlades pä samma ställe, där en mindre smälthytta förut stätt, gick med malm ifrän Ojamo. Verkets första privata egare var handlanden i Äbo Jakob Wolle. Masugnens verksamhet upphörde är 1698, och hela bruket förstördes under stora ofreden. Hammarverket kom i gång ånyo i slutet af 1730-talet, hvarefter stängjärnssmide idkats och fortfarande utöfvas i inskränkt skala. Eges af Hof- jägm. C. Linder. Omkring är 1630 anlades i Pojo Antskogs järnbruk af nyssnämnda Jakob Wolle. Malmen för masugnens behof hem- tades frän Utö i Sverige. Är 1660 ökades bruket med ett manufakturverk. Uppbrändt af ryssarne under stora ofreden, kom hammarverket äter i gäng antagligen pä 1740-talet, men flyttades till Fiskars är 1779, dä Antskogs bruk helt och hället nedlades. Pä platsen finnes nu en klädesfabrik. Billnäs järnbruk, som ursprungligen kallades Skafsta, privi- legierades är 1641 för Carl Billsten ä en masugn och två stängjärnshamrar. Malmen togs ifrän Ojamo. Bruket förstördes totalt under stora ofreden, men blef ä nyo satt i gäng är 1738, frän hvilken tid stängjärn och svartsmide tillverkats intill när- varande tid, dä bruket är 1890 ytterligare utvidgades med ett stort manufakturverk. Eges af ett Aktiebolag.Metallindustri och stenbrott. 3 Osökt låter tiden för den finska järnindustrins utveckling dela sig i tre perioder, nämligen den första från bruksrörelsens uppkomst i södra Finland eller början af 1600-talet till stora ofreden, den andra, då bruken efter de genomgångna krigs- oroligheterna åter begynte sin verksamhet, intill landets afskil- jande från Sverige, och den tredje från år 1809 till närvarande tid. Vi skola i det följande endast med några få ord omnämna hvarje bruksinrättning, angifvande tiden för dess privilegiering eller anläggning, dess första och nuvarande egare, när verket vidare utvidgats och tiden då det nedlagts, ifall detta skett. |. Järnverk. Verk anlagda före stora ofreden. Det tidigast uppförda järnverket i södra Finland är det i Karis belägna Svartå, som räknar sina anor från är 1616 och i början bedrefs af kronan. Masugnen, som anlades pä samma ställe, där en mindre smälthytta förut stätt, gick med malm ifrän Ojamo. Verkets första privata egare var handlanden i Äbo Jakob Wolle. Masugnens verksamhet upphörde är 1698, och hela bruket förstördes under stora ofreden. Hammarverket kom i gång ånyo i slutet af 1730-talet, hvarefter stängjärnssmide idkats och fortfarande utöfvas i inskränkt skala. Eges af Hof- jägm. C. Linder. Omkring är 1630 anlades i Pojo Antskogs järnbruk af nyssnämnda Jakob Wolle. Malmen för masugnens behof hem- tades frän Utö i Sverige. Är 1660 ökades bruket med ett manufakturverk. Uppbrändt af ryssarne under stora ofreden, kom hammarverket äter i gäng antagligen pä 1740-talet, men flyttades till Fiskars är 1779, dä Antskogs bruk helt och hället nedlades. Pä platsen finnes nu en klädesfabrik. Billnäs järnbruk, som ursprungligen kallades Skafsta, privi- legierades är 1641 för Carl Billsten ä en masugn och två stängjärnshamrar. Malmen togs ifrän Ojamo. Bruket förstördes totalt under stora ofreden, men blef ä nyo satt i gäng är 1738, frän hvilken tid stängjärn och svartsmide tillverkats intill när- varande tid, dä bruket är 1890 ytterligare utvidgades med ett stort manufakturverk. Eges af ett Aktiebolag. --- 4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. År 1646 uppbyggdes af Carl Billsten masugnen å Fager- vik i Ingå. Efter stora ofreden fick bruket nya privilegier år 1725, då stångjärnssmidet sattes i gång och året därpå äfven masugnen, som drefs med malm ifrån Sverige ända till år 1854. På 1790-talet var Fagervik det enda bruk i norden, där för- tennadt järnbleck tillverkades. Nu består tillverkningen af blott stångjärn och svartsmide i liten skala. Egare Frih. E. Hisinger. Handlanden Petter Thorwöst erhöll år 1649 privilegium å Fiskars järnverk i Pojo för en masugn, hammare och smides- verk för tillverkning af spik, järntråd och »andra nödiga manu- fakturer af järn». Smidesverket nedbrann är 1660 och blef icke mera uppfördt. Sedan bruket under stora ofreden förstörts, uppbyggdes masugnen år 1732 af handlanden J. Montgomerie och nedlades i början af 1800-talet. År 1837 privilegierades gjuteriet och mekaniska verkstaden samt tjugu år senare (1857) puddel- och valsverket, hvilket fortfarande bedrifves i betydlig utsträckning. Eges af ett Aktiebolag. År 1676 meddelades borgmästaren Jakob Ross, handlanden Jakob Mornay och rådmannen Henrik Holmberg tillstånd att vid Orismala å i Storkyro anlägga Orisbergs bruk, hvilket kom till stånd först tio år senare. Malmen togs dels från Juvakaisen- maa i Torneå socken, dels från Utö i Sverige. Masugnen var i slutet på 1600-talet i ödesmål och flyttades är 1737 till Ora- vais. Bruket har därefter egt endast hamrar för stångjärns- smide och verksamheten vid detsamma varit mycket obetydlig på senaste tider. Eges af E. Björkenheim. År 1679 erhöll myntmästaren Daniel Faxell privilegium att å Koskis egor i Bjerno inrätta ett järnverk, bestående af två masugnar och två stångjärnshamrar. Endast en masugn och en stångjärnshammare uppfördes och bruket nedlades år 1697, men uppfördes å nyo år 1834, då privilegium utfärdades för bergsrådet John von Julin för en masugn, hvilken raserades år 1890, sedan hvilken tid ingen järntillverkning egt rum vid Koskis. Friherre Lorenz Creutz d. y. erhöll år 1682 privilegium å Forsby bruk i Pernå, bestående af en masugn och två stång- järnshamrar. Malmen togs både ifrån Utö och Dannemora. Sedan verket under stora ofreden totalt förstörts, uppfördes detsamma å nyo omkr. 1740. Den ena hammaren flyttades år 1795 till Mariefors och de öfriga inrättningarna blefvo år 18414 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. År 1646 uppbyggdes af Carl Billsten masugnen å Fager- vik i Ingå. Efter stora ofreden fick bruket nya privilegier år 1725, då stångjärnssmidet sattes i gång och året därpå äfven masugnen, som drefs med malm ifrån Sverige ända till år 1854. På 1790-talet var Fagervik det enda bruk i norden, där för- tennadt järnbleck tillverkades. Nu består tillverkningen af blott stångjärn och svartsmide i liten skala. Egare Frih. E. Hisinger. Handlanden Petter Thorwöst erhöll år 1649 privilegium å Fiskars järnverk i Pojo för en masugn, hammare och smides- verk för tillverkning af spik, järntråd och »andra nödiga manu- fakturer af järn». Smidesverket nedbrann är 1660 och blef icke mera uppfördt. Sedan bruket under stora ofreden förstörts, uppbyggdes masugnen år 1732 af handlanden J. Montgomerie och nedlades i början af 1800-talet. År 1837 privilegierades gjuteriet och mekaniska verkstaden samt tjugu år senare (1857) puddel- och valsverket, hvilket fortfarande bedrifves i betydlig utsträckning. Eges af ett Aktiebolag. År 1676 meddelades borgmästaren Jakob Ross, handlanden Jakob Mornay och rådmannen Henrik Holmberg tillstånd att vid Orismala å i Storkyro anlägga Orisbergs bruk, hvilket kom till stånd först tio år senare. Malmen togs dels från Juvakaisen- maa i Torneå socken, dels från Utö i Sverige. Masugnen var i slutet på 1600-talet i ödesmål och flyttades är 1737 till Ora- vais. Bruket har därefter egt endast hamrar för stångjärns- smide och verksamheten vid detsamma varit mycket obetydlig på senaste tider. Eges af E. Björkenheim. År 1679 erhöll myntmästaren Daniel Faxell privilegium att å Koskis egor i Bjerno inrätta ett järnverk, bestående af två masugnar och två stångjärnshamrar. Endast en masugn och en stångjärnshammare uppfördes och bruket nedlades år 1697, men uppfördes å nyo år 1834, då privilegium utfärdades för bergsrådet John von Julin för en masugn, hvilken raserades år 1890, sedan hvilken tid ingen järntillverkning egt rum vid Koskis. Friherre Lorenz Creutz d. y. erhöll år 1682 privilegium å Forsby bruk i Pernå, bestående af en masugn och två stång- järnshamrar. Malmen togs både ifrån Utö och Dannemora. Sedan verket under stora ofreden totalt förstörts, uppfördes detsamma å nyo omkr. 1740. Den ena hammaren flyttades år 1795 till Mariefors och de öfriga inrättningarna blefvo år 18414 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. År 1646 uppbyggdes af Carl Billsten masugnen å Fager- vik i Ingå. Efter stora ofreden fick bruket nya privilegier år 1725, då stångjärnssmidet sattes i gång och året därpå äfven masugnen, som drefs med malm ifrån Sverige ända till år 1854. På 1790-talet var Fagervik det enda bruk i norden, där för- tennadt järnbleck tillverkades. Nu består tillverkningen af blott stångjärn och svartsmide i liten skala. Egare Frih. E. Hisinger. Handlanden Petter Thorwöst erhöll år 1649 privilegium å Fiskars järnverk i Pojo för en masugn, hammare och smides- verk för tillverkning af spik, järntråd och »andra nödiga manu- fakturer af järn». Smidesverket nedbrann är 1660 och blef icke mera uppfördt. Sedan bruket under stora ofreden förstörts, uppbyggdes masugnen år 1732 af handlanden J. Montgomerie och nedlades i början af 1800-talet. År 1837 privilegierades gjuteriet och mekaniska verkstaden samt tjugu år senare (1857) puddel- och valsverket, hvilket fortfarande bedrifves i betydlig utsträckning. Eges af ett Aktiebolag. År 1676 meddelades borgmästaren Jakob Ross, handlanden Jakob Mornay och rådmannen Henrik Holmberg tillstånd att vid Orismala å i Storkyro anlägga Orisbergs bruk, hvilket kom till stånd först tio år senare. Malmen togs dels från Juvakaisen- maa i Torneå socken, dels från Utö i Sverige. Masugnen var i slutet på 1600-talet i ödesmål och flyttades är 1737 till Ora- vais. Bruket har därefter egt endast hamrar för stångjärns- smide och verksamheten vid detsamma varit mycket obetydlig på senaste tider. Eges af E. Björkenheim. År 1679 erhöll myntmästaren Daniel Faxell privilegium att å Koskis egor i Bjerno inrätta ett järnverk, bestående af två masugnar och två stångjärnshamrar. Endast en masugn och en stångjärnshammare uppfördes och bruket nedlades år 1697, men uppfördes å nyo år 1834, då privilegium utfärdades för bergsrådet John von Julin för en masugn, hvilken raserades år 1890, sedan hvilken tid ingen järntillverkning egt rum vid Koskis. Friherre Lorenz Creutz d. y. erhöll år 1682 privilegium å Forsby bruk i Pernå, bestående af en masugn och två stång- järnshamrar. Malmen togs både ifrån Utö och Dannemora. Sedan verket under stora ofreden totalt förstörts, uppfördes detsamma å nyo omkr. 1740. Den ena hammaren flyttades år 1795 till Mariefors och de öfriga inrättningarna blefvo år 1841 --- Metallindustri och stenbrott. 5 helt och hållet nedlagda. För närvarande finnes en större vattensåg vid Forsby. För assessor Daniel Faxell utfärdades år 1686 tillstånd att å »Cronobyen Dahlen» i Kimito uppföra en masugn. Redan år 1693 var masugnen alldeles öde, men iståndsattes åter i början af 1700-talet. Bruket, som förstördes under stora ofreden, var åter i gång år 1732 och har hela tiden uteslutande begagnat svenska malmer. Är 1853 inrättades ett manufakturverk och år 1857 ett gjuteri samt en smidesverkstad. Privilegium å ett puddel- och valsverk erhölls år 1860 och sedan år 1880 försig- går gjutstålsberedning i Siemens-Martin ugn, vid anläggningen den första i landet. Numera finnas här två sådana ugnar och Dahlsbruk är f. n. landets största järnverk. Eges af ett Aktiebolag. Tykö masugn i Bjerno privilegierades är 1686 för friherre Lorenz Creutz d. y. och är 1697 hitflyttades frän Kirjakkala ett manufakturverk. Genom stora ofreden räkade bruket ganska mycket pä förfall, men repade sig sä, att masugnen redan är 1726 var i gång. Masugnsdriften har hela tiden varit grundad pä svenska malmer, ehuru finska sädana äfven tidtals kommit till användning. Vid bruket tillverkas fortfarande tackjärn ur svensk malm samt förfärdigas gjuterivaror och svartsmide. Är 1686 erhöll friherre Lorenz Creutz d. y. privilegium å ett stängjärns- och manufakturverk att uppföras ä Kirjakkala i Bjerno. Är 1697 flyttades en knipphammare till Tykö. Efter att bruket förstörts genom stora ofreden kom det äter i gäng är 1728. Tillverkningen har pägätt till närvarande tid och ut- göres af stängjärn i lancashirehärdar försedda med mekaniska uppbrytare. Eges jämte Tykö af ett Aktiebolag. Redan är 1682 utfärdades för Carl Billsten d. y. privile- gium å Skogby masugn i Tenala, men denna kom ej till stånd förr än fyra år senare eller är 1686, dä bergskollegium konfir- merade det förra privilegiet. I bergmästarens relation om bru- kens tillständ efter stora ofreden heter det om Skogby masugn: »äfven väl förlorader»; men den var åter i gång i förra hälften af 1700-talet. Malmen har tidigare hämtats från Utö, men upp- köpes numera från andra grufvor i Sverige. Egare ett Aktiebolag. Friherre Lorenz Creutz d. y. undfick är 1686 privilegium att å Humbledal, sedermera kalladt Mathildedal, i Bjerno inrätta ett stängjärnsverk. Tre är senare idkades här stälsmide, detMetallindustri och stenbrott. 5 helt och hållet nedlagda. För närvarande finnes en större vattensåg vid Forsby. För assessor Daniel Faxell utfärdades år 1686 tillstånd att å »Cronobyen Dahlen» i Kimito uppföra en masugn. Redan år 1693 var masugnen alldeles öde, men iståndsattes åter i början af 1700-talet. Bruket, som förstördes under stora ofreden, var åter i gång år 1732 och har hela tiden uteslutande begagnat svenska malmer. Är 1853 inrättades ett manufakturverk och år 1857 ett gjuteri samt en smidesverkstad. Privilegium å ett puddel- och valsverk erhölls år 1860 och sedan år 1880 försig- går gjutstålsberedning i Siemens-Martin ugn, vid anläggningen den första i landet. Numera finnas här två sådana ugnar och Dahlsbruk är f. n. landets största järnverk. Eges af ett Aktiebolag. Tykö masugn i Bjerno privilegierades är 1686 för friherre Lorenz Creutz d. y. och är 1697 hitflyttades frän Kirjakkala ett manufakturverk. Genom stora ofreden räkade bruket ganska mycket pä förfall, men repade sig sä, att masugnen redan är 1726 var i gång. Masugnsdriften har hela tiden varit grundad pä svenska malmer, ehuru finska sädana äfven tidtals kommit till användning. Vid bruket tillverkas fortfarande tackjärn ur svensk malm samt förfärdigas gjuterivaror och svartsmide. Är 1686 erhöll friherre Lorenz Creutz d. y. privilegium å ett stängjärns- och manufakturverk att uppföras ä Kirjakkala i Bjerno. Är 1697 flyttades en knipphammare till Tykö. Efter att bruket förstörts genom stora ofreden kom det äter i gäng är 1728. Tillverkningen har pägätt till närvarande tid och ut- göres af stängjärn i lancashirehärdar försedda med mekaniska uppbrytare. Eges jämte Tykö af ett Aktiebolag. Redan är 1682 utfärdades för Carl Billsten d. y. privile- gium å Skogby masugn i Tenala, men denna kom ej till stånd förr än fyra år senare eller är 1686, dä bergskollegium konfir- merade det förra privilegiet. I bergmästarens relation om bru- kens tillständ efter stora ofreden heter det om Skogby masugn: »äfven väl förlorader»; men den var åter i gång i förra hälften af 1700-talet. Malmen har tidigare hämtats från Utö, men upp- köpes numera från andra grufvor i Sverige. Egare ett Aktiebolag. Friherre Lorenz Creutz d. y. undfick är 1686 privilegium att å Humbledal, sedermera kalladt Mathildedal, i Bjerno inrätta ett stängjärnsverk. Tre är senare idkades här stälsmide, detMetallindustri och stenbrott. 5 helt och hållet nedlagda. För närvarande finnes en större vattensåg vid Forsby. För assessor Daniel Faxell utfärdades år 1686 tillstånd att å »Cronobyen Dahlen» i Kimito uppföra en masugn. Redan år 1693 var masugnen alldeles öde, men iståndsattes åter i början af 1700-talet. Bruket, som förstördes under stora ofreden, var åter i gång år 1732 och har hela tiden uteslutande begagnat svenska malmer. Är 1853 inrättades ett manufakturverk och år 1857 ett gjuteri samt en smidesverkstad. Privilegium å ett puddel- och valsverk erhölls år 1860 och sedan år 1880 försig- går gjutstålsberedning i Siemens-Martin ugn, vid anläggningen den första i landet. Numera finnas här två sådana ugnar och Dahlsbruk är f. n. landets största järnverk. Eges af ett Aktiebolag. Tykö masugn i Bjerno privilegierades är 1686 för friherre Lorenz Creutz d. y. och är 1697 hitflyttades frän Kirjakkala ett manufakturverk. Genom stora ofreden räkade bruket ganska mycket pä förfall, men repade sig sä, att masugnen redan är 1726 var i gång. Masugnsdriften har hela tiden varit grundad pä svenska malmer, ehuru finska sädana äfven tidtals kommit till användning. Vid bruket tillverkas fortfarande tackjärn ur svensk malm samt förfärdigas gjuterivaror och svartsmide. Är 1686 erhöll friherre Lorenz Creutz d. y. privilegium å ett stängjärns- och manufakturverk att uppföras ä Kirjakkala i Bjerno. Är 1697 flyttades en knipphammare till Tykö. Efter att bruket förstörts genom stora ofreden kom det äter i gäng är 1728. Tillverkningen har pägätt till närvarande tid och ut- göres af stängjärn i lancashirehärdar försedda med mekaniska uppbrytare. Eges jämte Tykö af ett Aktiebolag. Redan är 1682 utfärdades för Carl Billsten d. y. privile- gium å Skogby masugn i Tenala, men denna kom ej till stånd förr än fyra år senare eller är 1686, dä bergskollegium konfir- merade det förra privilegiet. I bergmästarens relation om bru- kens tillständ efter stora ofreden heter det om Skogby masugn: »äfven väl förlorader»; men den var åter i gång i förra hälften af 1700-talet. Malmen har tidigare hämtats från Utö, men upp- köpes numera från andra grufvor i Sverige. Egare ett Aktiebolag. Friherre Lorenz Creutz d. y. undfick är 1686 privilegium att å Humbledal, sedermera kalladt Mathildedal, i Bjerno inrätta ett stängjärnsverk. Tre är senare idkades här stälsmide, det --- 6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. enda dä för tiden i landet. Bruket torde hafva nedlagts efter stora ofreden och upptogs icke ä nyo förr än är 1852, dä bergs- rädet V. Z. Bremer erhöll privilegium ä ett puddelverk. Bruket utvidgades är 1854 med ett stängjärnsverk och är 1857 med ett valsverk, gjuteri och mekanisk verkstad, där f. n. en stor mängd landtbruksredskap och maskiner tillverkas. Egare ett Aktiebolag. För samme friherre Creutz privilegierades är 1689 Kauttua järnbruk i Eura, bestäende af en stängjärnshammare med en härd. En annan härd hitflyttades från Kirjakkala är 1697. Bruket drefs ganska lamt och hade, sedan det efter stora ofreden kommit i gäng är 1728, svärt att hämta sig. Tillverkningen utgöres än i dag af stängjärn och manufaktursmide. Strömfors, eller säsom det först hette Petjärvi, järnverk i Strömfors socken privilegierades är 1698 för friherre Johan Creutz. Verket, som bestod af ett stängjärnsverk, uppbrann är 1711 och uppbyggdes ä nyo är 1745, dä ett manufakturverk tillkom. Privilegiibrefvet, utfärdadt för borgmästaren J. Forsell och bruksinspektoren J. Nohrström, är af sistnämnda är. För närvarande idkas här stängjärnssmide och hästskofabrikation. Eges jämte Kauttua af A. Ahlströms arfvingar. Arrendatorn Petter Hejke, tillika egare af Orisberg, erhöll är 1705 tillstånd att i Kimo by i Oravais anlägga en stängjärns- hammare för utsmidande af tackjärnet frän Orisbergs masugn. Bäda bruken förstördes genom stora ofreden, men är 1723 var Kimo hammare äter i gäng. Är 1732 uppfördes utan tillständ ytterligare en stängjärnshammare, som privilegierades är 1755. Detta verk, som tillverkat stäng- och manufakturjärn, har icke varit i verksamhet sedan är 1891. Verk anlagda efter stora ofreden ända till Finlands skiljande frän Sverige. Säsom vi sett förstördes alla ofvan uppräknade verk antin- gen totalt eller delvis genom stora ofreden, men de flesta voro äter i verksamhet omkring början af 1730-talet. Under ifräga- varande period tillkommo följande nya verk. För brukspatron M. Hising utfärdades är 1732 privilegium att ä Björkboda hemman i Kimito fä uppföra en stängjärns-6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. enda dä för tiden i landet. Bruket torde hafva nedlagts efter stora ofreden och upptogs icke ä nyo förr än är 1852, dä bergs- rädet V. Z. Bremer erhöll privilegium ä ett puddelverk. Bruket utvidgades är 1854 med ett stängjärnsverk och är 1857 med ett valsverk, gjuteri och mekanisk verkstad, där f. n. en stor mängd landtbruksredskap och maskiner tillverkas. Egare ett Aktiebolag. För samme friherre Creutz privilegierades är 1689 Kauttua järnbruk i Eura, bestäende af en stängjärnshammare med en härd. En annan härd hitflyttades från Kirjakkala är 1697. Bruket drefs ganska lamt och hade, sedan det efter stora ofreden kommit i gäng är 1728, svärt att hämta sig. Tillverkningen utgöres än i dag af stängjärn och manufaktursmide. Strömfors, eller säsom det först hette Petjärvi, järnverk i Strömfors socken privilegierades är 1698 för friherre Johan Creutz. Verket, som bestod af ett stängjärnsverk, uppbrann är 1711 och uppbyggdes ä nyo är 1745, dä ett manufakturverk tillkom. Privilegiibrefvet, utfärdadt för borgmästaren J. Forsell och bruksinspektoren J. Nohrström, är af sistnämnda är. För närvarande idkas här stängjärnssmide och hästskofabrikation. Eges jämte Kauttua af A. Ahlströms arfvingar. Arrendatorn Petter Hejke, tillika egare af Orisberg, erhöll är 1705 tillstånd att i Kimo by i Oravais anlägga en stängjärns- hammare för utsmidande af tackjärnet frän Orisbergs masugn. Bäda bruken förstördes genom stora ofreden, men är 1723 var Kimo hammare äter i gäng. Är 1732 uppfördes utan tillständ ytterligare en stängjärnshammare, som privilegierades är 1755. Detta verk, som tillverkat stäng- och manufakturjärn, har icke varit i verksamhet sedan är 1891. Verk anlagda efter stora ofreden ända till Finlands skiljande frän Sverige. Säsom vi sett förstördes alla ofvan uppräknade verk antin- gen totalt eller delvis genom stora ofreden, men de flesta voro äter i verksamhet omkring början af 1730-talet. Under ifräga- varande period tillkommo följande nya verk. För brukspatron M. Hising utfärdades är 1732 privilegium att ä Björkboda hemman i Kimito fä uppföra en stängjärns-6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. enda dä för tiden i landet. Bruket torde hafva nedlagts efter stora ofreden och upptogs icke ä nyo förr än är 1852, dä bergs- rädet V. Z. Bremer erhöll privilegium ä ett puddelverk. Bruket utvidgades är 1854 med ett stängjärnsverk och är 1857 med ett valsverk, gjuteri och mekanisk verkstad, där f. n. en stor mängd landtbruksredskap och maskiner tillverkas. Egare ett Aktiebolag. För samme friherre Creutz privilegierades är 1689 Kauttua järnbruk i Eura, bestäende af en stängjärnshammare med en härd. En annan härd hitflyttades från Kirjakkala är 1697. Bruket drefs ganska lamt och hade, sedan det efter stora ofreden kommit i gäng är 1728, svärt att hämta sig. Tillverkningen utgöres än i dag af stängjärn och manufaktursmide. Strömfors, eller säsom det först hette Petjärvi, järnverk i Strömfors socken privilegierades är 1698 för friherre Johan Creutz. Verket, som bestod af ett stängjärnsverk, uppbrann är 1711 och uppbyggdes ä nyo är 1745, dä ett manufakturverk tillkom. Privilegiibrefvet, utfärdadt för borgmästaren J. Forsell och bruksinspektoren J. Nohrström, är af sistnämnda är. För närvarande idkas här stängjärnssmide och hästskofabrikation. Eges jämte Kauttua af A. Ahlströms arfvingar. Arrendatorn Petter Hejke, tillika egare af Orisberg, erhöll är 1705 tillstånd att i Kimo by i Oravais anlägga en stängjärns- hammare för utsmidande af tackjärnet frän Orisbergs masugn. Bäda bruken förstördes genom stora ofreden, men är 1723 var Kimo hammare äter i gäng. Är 1732 uppfördes utan tillständ ytterligare en stängjärnshammare, som privilegierades är 1755. Detta verk, som tillverkat stäng- och manufakturjärn, har icke varit i verksamhet sedan är 1891. Verk anlagda efter stora ofreden ända till Finlands skiljande frän Sverige. Säsom vi sett förstördes alla ofvan uppräknade verk antin- gen totalt eller delvis genom stora ofreden, men de flesta voro äter i verksamhet omkring början af 1730-talet. Under ifräga- varande period tillkommo följande nya verk. För brukspatron M. Hising utfärdades är 1732 privilegium att ä Björkboda hemman i Kimito fä uppföra en stängjärns- --- Metallindustri och stenbrott. 7 hammare. År 1734 anlades ytterligare en sådan, hvilka bägge nedlades år 1872. A bruket, som eges af ett aktiebolag, till- verkas låssmide m. m. År 1732 erhöll baron Claes Flemming tillstånd att å Stor Kuustö hemman i Bjerno anlägga ett stångjärnsverk. År 1834 flyttades bruket till Bjerno ladugårds mark och erhöll då namnet Näse, hvilket järnverk nedlades är 1895. Den redan år 1703 för arrendatorn Petter Hejke privile- gierade masugnen i Oravais by och Oravais socken uppbyggdes först år 1737. Masugnen, som drefs med malm från Sverige, upphörde med sin verksamhet år 1877. För agenten A. Backmansson, adlad Nordencrantz, utfär- dades år 1741 privilegium å Männärs masugn i Nykyrko (Åbo 1.). Malmen hämtades från Sverige, men långvariga processer mellan egare och grannar gjorde att bruksdriften skedde med ringa framgång. Verket nedlades år 1813. År 1746 erhöll mantalskommissarien Brynolf Brunou jämte medintressenter privilegium för Juan tehdas eller Strömsdals järnverk i Nilsiä. Privilegiet omfattade en masugn och ett stång- järnsverk. Masugnen, var den första som grundades uteslutande på tackjärnstillverkning ur finska sjömalmer. År 1838 privi- legierades puddel- och valsverket samt år 1860 gjuteriet och mekaniska verkstaden, där numera jordbruksredskap i betydlig skala tillverkas. Bruket eges af D. Ponomareff. För baron Berndt Joh. Hastfer utfärdades är 1771 till- stånd att å Leinebergs hemman i Ulfsby få anlägga ett järnverk, som benämndes Fredriksfors. Bruket omfattade ett stängjärns- och ett manufakturverk. Sedan två små myrugnar en tid be- gagnats, nedlades dessa och i deras ställe uppfördes en masugn, som privilegierades är 1784, men som hvilat sedan är 1892. Bruket är numera nedlagdt. Nämnde baron Hastfer erhöll är 1781 privilegium ä Fred- riksbergs järnverk, beläget i Ultsby och 2!/2 km nedanom det sistnämnda bruket. Här inrättades till en början en plätham- mare, senare tillkom ett manufakturverk och är 1874 privile- gierades ett valsverk, som nedlades år 1881. För närvarande idkas stängjärnsmide i franche-comte härd i liten skala. Egare A. Ahlströms arfvingar.Metallindustri och stenbrott. 7 hammare. År 1734 anlades ytterligare en sådan, hvilka bägge nedlades år 1872. A bruket, som eges af ett aktiebolag, till- verkas låssmide m. m. År 1732 erhöll baron Claes Flemming tillstånd att å Stor Kuustö hemman i Bjerno anlägga ett stångjärnsverk. År 1834 flyttades bruket till Bjerno ladugårds mark och erhöll då namnet Näse, hvilket järnverk nedlades är 1895. Den redan år 1703 för arrendatorn Petter Hejke privile- gierade masugnen i Oravais by och Oravais socken uppbyggdes först år 1737. Masugnen, som drefs med malm från Sverige, upphörde med sin verksamhet år 1877. För agenten A. Backmansson, adlad Nordencrantz, utfär- dades år 1741 privilegium å Männärs masugn i Nykyrko (Åbo 1.). Malmen hämtades från Sverige, men långvariga processer mellan egare och grannar gjorde att bruksdriften skedde med ringa framgång. Verket nedlades år 1813. År 1746 erhöll mantalskommissarien Brynolf Brunou jämte medintressenter privilegium för Juan tehdas eller Strömsdals järnverk i Nilsiä. Privilegiet omfattade en masugn och ett stång- järnsverk. Masugnen, var den första som grundades uteslutande på tackjärnstillverkning ur finska sjömalmer. År 1838 privi- legierades puddel- och valsverket samt år 1860 gjuteriet och mekaniska verkstaden, där numera jordbruksredskap i betydlig skala tillverkas. Bruket eges af D. Ponomareff. För baron Berndt Joh. Hastfer utfärdades är 1771 till- stånd att å Leinebergs hemman i Ulfsby få anlägga ett järnverk, som benämndes Fredriksfors. Bruket omfattade ett stängjärns- och ett manufakturverk. Sedan två små myrugnar en tid be- gagnats, nedlades dessa och i deras ställe uppfördes en masugn, som privilegierades är 1784, men som hvilat sedan är 1892. Bruket är numera nedlagdt. Nämnde baron Hastfer erhöll är 1781 privilegium ä Fred- riksbergs järnverk, beläget i Ultsby och 2!/2 km nedanom det sistnämnda bruket. Här inrättades till en början en plätham- mare, senare tillkom ett manufakturverk och är 1874 privile- gierades ett valsverk, som nedlades år 1881. För närvarande idkas stängjärnsmide i franche-comte härd i liten skala. Egare A. Ahlströms arfvingar.Metallindustri och stenbrott. 7 hammare. År 1734 anlades ytterligare en sådan, hvilka bägge nedlades år 1872. A bruket, som eges af ett aktiebolag, till- verkas låssmide m. m. År 1732 erhöll baron Claes Flemming tillstånd att å Stor Kuustö hemman i Bjerno anlägga ett stångjärnsverk. År 1834 flyttades bruket till Bjerno ladugårds mark och erhöll då namnet Näse, hvilket järnverk nedlades är 1895. Den redan år 1703 för arrendatorn Petter Hejke privile- gierade masugnen i Oravais by och Oravais socken uppbyggdes först år 1737. Masugnen, som drefs med malm från Sverige, upphörde med sin verksamhet år 1877. För agenten A. Backmansson, adlad Nordencrantz, utfär- dades år 1741 privilegium å Männärs masugn i Nykyrko (Åbo 1.). Malmen hämtades från Sverige, men långvariga processer mellan egare och grannar gjorde att bruksdriften skedde med ringa framgång. Verket nedlades år 1813. År 1746 erhöll mantalskommissarien Brynolf Brunou jämte medintressenter privilegium för Juan tehdas eller Strömsdals järnverk i Nilsiä. Privilegiet omfattade en masugn och ett stång- järnsverk. Masugnen, var den första som grundades uteslutande på tackjärnstillverkning ur finska sjömalmer. År 1838 privi- legierades puddel- och valsverket samt år 1860 gjuteriet och mekaniska verkstaden, där numera jordbruksredskap i betydlig skala tillverkas. Bruket eges af D. Ponomareff. För baron Berndt Joh. Hastfer utfärdades är 1771 till- stånd att å Leinebergs hemman i Ulfsby få anlägga ett järnverk, som benämndes Fredriksfors. Bruket omfattade ett stängjärns- och ett manufakturverk. Sedan två små myrugnar en tid be- gagnats, nedlades dessa och i deras ställe uppfördes en masugn, som privilegierades är 1784, men som hvilat sedan är 1892. Bruket är numera nedlagdt. Nämnde baron Hastfer erhöll är 1781 privilegium ä Fred- riksbergs järnverk, beläget i Ultsby och 2!/2 km nedanom det sistnämnda bruket. Här inrättades till en början en plätham- mare, senare tillkom ett manufakturverk och är 1874 privile- gierades ett valsverk, som nedlades år 1881. För närvarande idkas stängjärnsmide i franche-comte härd i liten skala. Egare A. Ahlströms arfvingar. --- 8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. Är 1795 erhöll kapten Lars Falck, adlad Falckenheim, tillstånd att från sitt egande verk Forsby flytta till Mariefors, å Kellokoski hemman i Tusby, en stängjärnshammare och två är senare att utvidga bruket med ett manufakturverk. Numera utsmides stängjärn vid Mariefors, hvarutom är 1898 ditflyttats en mjölkkärls- och lässmidefabrik frän Björkboda. Egare är ett Aktiebolag. Östermyra järnbruk i Ilmola privilegierades för rådman Abraham J. Fahlander är 1798 ä ett stängjärns- och manufak- turverk. Är 1804 utvidgades bruket med ytterligare en stäng- järnshammare, men har sedan är 1878 varit nedlagdt. Generalmajor Ernst Gustaf von Willebrandt undfick är 1804 tillstånd att ä Jokkis i Tammela anlägga ett järnbruk, bestäende af ett stängjärnsverk. Är 1846 privilegierades ett manufakturverk och är 1876 tilläts att uppföra och drifva 14 spikmaskiner samt ett gjuteri. Fabrikationen består f. n. i till- verkning af nägot stängjärn, men främst presspik och hästskor. Eges af ett Aktiebolag. Det sista järnverket, som kom till ständ under den tid Finland var förenadt med Sverige, var Norrmark i Ulfsby. Det privilegierades år 1806 för öfverstelöjtnanten baron Carl de Carnall å ett stängjärnsverk. Manufakturverket erhöll sitt pri- vilegium är 1814. Numera tillverkas här stängjärn i härd samt svartsmide. Eges af A. Ahlströms arfvingar. Bland de inom Gamla Finland belägna järnverk, som an- lades i början af 1800-talet, böra omnämnas följande, hvilka ända till senaste tider varit i verksamhet. Är 1800 uppfördes af grefve Soltikow Raivola järnverk i Kivinebb. Bruket bestod af masugn, fyra stängjärnshamrar, ett manufakturverk, ett valsverk och en större verkstad för finare manufaktur- och polerade arbeten. I masugnen nedsmältas sjö- och myrmalmer frän Kivinebb och Nykyrka socknar. Verket nedlades är 1880 och har tillhört ryska bergsstyrelsen. Af ryska bergsdepartementet erhöll grefvinnan Anna Or- loff-Tschesminsky är 1809 tillstånd att, såvida för anläggningen icke nägra hinder mötte pä grund af de i Finland gällande för- fattningar, i Karatsalmi by i Suojärvi fä anlägga en större mas- ugn och tre hamrar. Verket, som benämndes S:t Anne eller Suojärvi kom i gäng först är 1814. För handlanden V. Gromoff 8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. Är 1795 erhöll kapten Lars Falck, adlad Falckenheim, tillstånd att från sitt egande verk Forsby flytta till Mariefors, å Kellokoski hemman i Tusby, en stängjärnshammare och två är senare att utvidga bruket med ett manufakturverk. Numera utsmides stängjärn vid Mariefors, hvarutom är 1898 ditflyttats en mjölkkärls- och lässmidefabrik frän Björkboda. Egare är ett Aktiebolag. Östermyra järnbruk i Ilmola privilegierades för rådman Abraham J. Fahlander är 1798 ä ett stängjärns- och manufak- turverk. Är 1804 utvidgades bruket med ytterligare en stäng- järnshammare, men har sedan är 1878 varit nedlagdt. Generalmajor Ernst Gustaf von Willebrandt undfick är 1804 tillstånd att ä Jokkis i Tammela anlägga ett järnbruk, bestäende af ett stängjärnsverk. Är 1846 privilegierades ett manufakturverk och är 1876 tilläts att uppföra och drifva 14 spikmaskiner samt ett gjuteri. Fabrikationen består f. n. i till- verkning af nägot stängjärn, men främst presspik och hästskor. Eges af ett Aktiebolag. Det sista järnverket, som kom till ständ under den tid Finland var förenadt med Sverige, var Norrmark i Ulfsby. Det privilegierades år 1806 för öfverstelöjtnanten baron Carl de Carnall å ett stängjärnsverk. Manufakturverket erhöll sitt pri- vilegium är 1814. Numera tillverkas här stängjärn i härd samt svartsmide. Eges af A. Ahlströms arfvingar. Bland de inom Gamla Finland belägna järnverk, som an- lades i början af 1800-talet, böra omnämnas följande, hvilka ända till senaste tider varit i verksamhet. Är 1800 uppfördes af grefve Soltikow Raivola järnverk i Kivinebb. Bruket bestod af masugn, fyra stängjärnshamrar, ett manufakturverk, ett valsverk och en större verkstad för finare manufaktur- och polerade arbeten. I masugnen nedsmältas sjö- och myrmalmer frän Kivinebb och Nykyrka socknar. Verket nedlades är 1880 och har tillhört ryska bergsstyrelsen. Af ryska bergsdepartementet erhöll grefvinnan Anna Or- loff-Tschesminsky är 1809 tillstånd att, såvida för anläggningen icke nägra hinder mötte pä grund af de i Finland gällande för- fattningar, i Karatsalmi by i Suojärvi fä anlägga en större mas- ugn och tre hamrar. Verket, som benämndes S:t Anne eller Suojärvi kom i gäng först är 1814. För handlanden V. Gromoff 8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. Är 1795 erhöll kapten Lars Falck, adlad Falckenheim, tillstånd att från sitt egande verk Forsby flytta till Mariefors, å Kellokoski hemman i Tusby, en stängjärnshammare och två är senare att utvidga bruket med ett manufakturverk. Numera utsmides stängjärn vid Mariefors, hvarutom är 1898 ditflyttats en mjölkkärls- och lässmidefabrik frän Björkboda. Egare är ett Aktiebolag. Östermyra järnbruk i Ilmola privilegierades för rådman Abraham J. Fahlander är 1798 ä ett stängjärns- och manufak- turverk. Är 1804 utvidgades bruket med ytterligare en stäng- järnshammare, men har sedan är 1878 varit nedlagdt. Generalmajor Ernst Gustaf von Willebrandt undfick är 1804 tillstånd att ä Jokkis i Tammela anlägga ett järnbruk, bestäende af ett stängjärnsverk. Är 1846 privilegierades ett manufakturverk och är 1876 tilläts att uppföra och drifva 14 spikmaskiner samt ett gjuteri. Fabrikationen består f. n. i till- verkning af nägot stängjärn, men främst presspik och hästskor. Eges af ett Aktiebolag. Det sista järnverket, som kom till ständ under den tid Finland var förenadt med Sverige, var Norrmark i Ulfsby. Det privilegierades år 1806 för öfverstelöjtnanten baron Carl de Carnall å ett stängjärnsverk. Manufakturverket erhöll sitt pri- vilegium är 1814. Numera tillverkas här stängjärn i härd samt svartsmide. Eges af A. Ahlströms arfvingar. Bland de inom Gamla Finland belägna järnverk, som an- lades i början af 1800-talet, böra omnämnas följande, hvilka ända till senaste tider varit i verksamhet. Är 1800 uppfördes af grefve Soltikow Raivola järnverk i Kivinebb. Bruket bestod af masugn, fyra stängjärnshamrar, ett manufakturverk, ett valsverk och en större verkstad för finare manufaktur- och polerade arbeten. I masugnen nedsmältas sjö- och myrmalmer frän Kivinebb och Nykyrka socknar. Verket nedlades är 1880 och har tillhört ryska bergsstyrelsen. Af ryska bergsdepartementet erhöll grefvinnan Anna Or- loff-Tschesminsky är 1809 tillstånd att, såvida för anläggningen icke nägra hinder mötte pä grund af de i Finland gällande för- fattningar, i Karatsalmi by i Suojärvi fä anlägga en större mas- ugn och tre hamrar. Verket, som benämndes S:t Anne eller Suojärvi kom i gäng först är 1814. För handlanden V. Gromoff --- Metallindustri och stenbrott. 9 privilegierades år 1830 ytterligare en masugn. Stångjärns- och manufakturverken äro nedlagde sedan år 1881, men masugnen fortfarande i gång för ryska kronans räkning. Verk anlagda sedan år 1809. I början af 1800-talet byggdes utan tillstånd Salahmi blä- sterverk i Idensalmi af handlanden Dahlström. Verket, som hade till hjälphyttor det länge sedan raserade Saarikoski, det år 1873 nedlagda Nissilä och det år 1849 nedlagda Ostokoski, tilläts genom ett Kejserl. Bref af den 9 dec. 1829 att vidare drifvas. Jämte harkugnen uppfördes ett stångjärns- och manu- fakturverk. Är 1875 uppfördes en masugn och vid bruket hälles numera endast denna i verksamhet. För baron G. Wrede privilegierades är 1815 Varkaus järn- verk i Leppävirta ä en masugn, ett stängjärns- och ett manu- fakturverk. Masugnen nedbrann är 1854 och har sedermera icke uppförts. Är 1851 utvidgades bruket med mekanisk verk- stad samt gjuteri och är 1873 med ett puddel- och valsverk. Hufvudproduktionen vid Varkaus bestär f. n. i utvalsning af stängjärn äfvensom af plät för ängbätsbyggnader vid verket. Eges jämte Salahmi af Paul Wahl & C:o. Hofrätts extra-kanslisten A. H. Bökman och bruksdirek- tören J. J. Dreilick erhöllo är 1820 privilegium att i Karkkila by i Pyhäjärvi (Nyl. 1.) anlägga Högfors järnverk med en mas- ugn och gjuteri. Är 1835 privilegierades det första valsverket i landet för Högfors, men mäste nedrifvas säsom obrukligt. Den mekaniska verkstaden privilegierades är 1846, och är 1849 meddelades tillstånd att ä nyo inrätta ett puddel- och valsverk. Vid bruket tillverkas tackjärn och stängjärn, men hufvudproduk- tionen bestär i gjutgods vid gjuteriet, som är det största i landet. Eges af ett Aktiebolag. Är 1825 anlades utan tillständ Pankakoski blästerverk i Pielis af häradshöfding J. Hällström och kronolänsman T. Ste- nius, men bibehölls genom Kejserl. Brefvet af den 9 dec. 1829. Är 1854 erhölls privilegium å ett manufakturverk. Är 1880 uppfördes 2:ne blästerugnar med rörliga ställen i stället för den gamla blästerugnen. Sedan är 1898 eger bruket valsverk och en Siemens-Martin ugn, den femte, som uppförts sedan är Metallindustri och stenbrott. 9 privilegierades år 1830 ytterligare en masugn. Stångjärns- och manufakturverken äro nedlagde sedan år 1881, men masugnen fortfarande i gång för ryska kronans räkning. Verk anlagda sedan år 1809. I början af 1800-talet byggdes utan tillstånd Salahmi blä- sterverk i Idensalmi af handlanden Dahlström. Verket, som hade till hjälphyttor det länge sedan raserade Saarikoski, det år 1873 nedlagda Nissilä och det år 1849 nedlagda Ostokoski, tilläts genom ett Kejserl. Bref af den 9 dec. 1829 att vidare drifvas. Jämte harkugnen uppfördes ett stångjärns- och manu- fakturverk. Är 1875 uppfördes en masugn och vid bruket hälles numera endast denna i verksamhet. För baron G. Wrede privilegierades är 1815 Varkaus järn- verk i Leppävirta ä en masugn, ett stängjärns- och ett manu- fakturverk. Masugnen nedbrann är 1854 och har sedermera icke uppförts. Är 1851 utvidgades bruket med mekanisk verk- stad samt gjuteri och är 1873 med ett puddel- och valsverk. Hufvudproduktionen vid Varkaus bestär f. n. i utvalsning af stängjärn äfvensom af plät för ängbätsbyggnader vid verket. Eges jämte Salahmi af Paul Wahl & C:o. Hofrätts extra-kanslisten A. H. Bökman och bruksdirek- tören J. J. Dreilick erhöllo är 1820 privilegium att i Karkkila by i Pyhäjärvi (Nyl. 1.) anlägga Högfors järnverk med en mas- ugn och gjuteri. Är 1835 privilegierades det första valsverket i landet för Högfors, men mäste nedrifvas säsom obrukligt. Den mekaniska verkstaden privilegierades är 1846, och är 1849 meddelades tillstånd att ä nyo inrätta ett puddel- och valsverk. Vid bruket tillverkas tackjärn och stängjärn, men hufvudproduk- tionen bestär i gjutgods vid gjuteriet, som är det största i landet. Eges af ett Aktiebolag. Är 1825 anlades utan tillständ Pankakoski blästerverk i Pielis af häradshöfding J. Hällström och kronolänsman T. Ste- nius, men bibehölls genom Kejserl. Brefvet af den 9 dec. 1829. Är 1854 erhölls privilegium å ett manufakturverk. Är 1880 uppfördes 2:ne blästerugnar med rörliga ställen i stället för den gamla blästerugnen. Sedan är 1898 eger bruket valsverk och en Siemens-Martin ugn, den femte, som uppförts sedan är Metallindustri och stenbrott. 9 privilegierades år 1830 ytterligare en masugn. Stångjärns- och manufakturverken äro nedlagde sedan år 1881, men masugnen fortfarande i gång för ryska kronans räkning. Verk anlagda sedan år 1809. I början af 1800-talet byggdes utan tillstånd Salahmi blä- sterverk i Idensalmi af handlanden Dahlström. Verket, som hade till hjälphyttor det länge sedan raserade Saarikoski, det år 1873 nedlagda Nissilä och det år 1849 nedlagda Ostokoski, tilläts genom ett Kejserl. Bref af den 9 dec. 1829 att vidare drifvas. Jämte harkugnen uppfördes ett stångjärns- och manu- fakturverk. Är 1875 uppfördes en masugn och vid bruket hälles numera endast denna i verksamhet. För baron G. Wrede privilegierades är 1815 Varkaus järn- verk i Leppävirta ä en masugn, ett stängjärns- och ett manu- fakturverk. Masugnen nedbrann är 1854 och har sedermera icke uppförts. Är 1851 utvidgades bruket med mekanisk verk- stad samt gjuteri och är 1873 med ett puddel- och valsverk. Hufvudproduktionen vid Varkaus bestär f. n. i utvalsning af stängjärn äfvensom af plät för ängbätsbyggnader vid verket. Eges jämte Salahmi af Paul Wahl & C:o. Hofrätts extra-kanslisten A. H. Bökman och bruksdirek- tören J. J. Dreilick erhöllo är 1820 privilegium att i Karkkila by i Pyhäjärvi (Nyl. 1.) anlägga Högfors järnverk med en mas- ugn och gjuteri. Är 1835 privilegierades det första valsverket i landet för Högfors, men mäste nedrifvas säsom obrukligt. Den mekaniska verkstaden privilegierades är 1846, och är 1849 meddelades tillstånd att ä nyo inrätta ett puddel- och valsverk. Vid bruket tillverkas tackjärn och stängjärn, men hufvudproduk- tionen bestär i gjutgods vid gjuteriet, som är det största i landet. Eges af ett Aktiebolag. Är 1825 anlades utan tillständ Pankakoski blästerverk i Pielis af häradshöfding J. Hällström och kronolänsman T. Ste- nius, men bibehölls genom Kejserl. Brefvet af den 9 dec. 1829. Är 1854 erhölls privilegium å ett manufakturverk. Är 1880 uppfördes 2:ne blästerugnar med rörliga ställen i stället för den gamla blästerugnen. Sedan är 1898 eger bruket valsverk och en Siemens-Martin ugn, den femte, som uppförts sedan är --- 10 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. 1879. För närvarande är dock bruket icke i gång. Egare J. C. Burmeisters arfvingar. Sumpula järnverk i Rautu privilegierades är 1828 för ofverste A. Fock. Verket, som ursprungligen bestod af en masugn och ett gjuteri, har utvidgats med mekanisk verkstad. Är 1882 raserades masugnen. Efter bruket är 1897 öfvergängen eldsväda har detsamma icke mera iständsatts. Urimalaks blästerverk i Nilsiä byggdes är 1792 af löjtnant E. F. Engdal under ledning af v. direktören C. Rinman. Genom Kejserl. Brefvet af den 9 dec. 1829 tilläts verket att fortbestä, men nedlades är 1857. Korteis blästerverk i Kaavi hade blifvit anlagdt utan till- ständ, men bibehölls pä grund af Kejserl. Brefvet den 9 dec. 1829. Bruksdriften upphörde i slutet af 1830-talet och tillständ att nedlägga verket meddelades är 1858. Säynäis blästerverk i Kaavi anlades likaledes utan tillstånd, men fick pä grund af Kejserl. Brefvet af den 9 dec. 1829 fort- sätta sin verksamhet. Bruket drefs till slutet af 1830-talet och tillständ att nedlägga detsamma erhölls är 1858. Kuru blästerverk i Ruovesi anlades i slutet af 1830-talet af lagman N. J. Idman och raserades är 1858. Är 1831 privilegierades Jyrkkäkoski järnverk i Idensalmi för kommerserådet Z. Franzen å en masugn och ett stängjärns- verk. Är 1855 erhölls tillstånd att inrätta manufakturverket. Numera drifves endast masugnen, som är under ombyggnad. Eges af Paul Wahl & C:o. Ilajankoski blästerverk i Ilomants anlades är 1836 at löjt- nant E. Dahlström pä grund af samma är beviljadt privilegium. Är 1859 hade det redan en längre tid varit nedlagdt. Är 1837 privilegierades Mökkö masugn i Ilomants för ord- ningsman C. G. Nygren. Verket erhöll är 1847 nytt privi- legium, dä det byggdes af titulärrädet A. von Rauch. Är 1851 beviljades hofrättsauskultanten N. L. Arppe tillständ att ytter- ligare uppföra en masugn. Manufaktursmidet privilegierades är 1878. Endast masugnarna hållas växelvis i gång. Egare är Wärtsilä Aktiebolag. Vanda masugn i Helsinge privilegierad är 1837, uppfördes af ett bolag i Helsingfors för att nedsmälta malm frän Tavastby och Jussarö grufvor. Masugnen raserades är 1861.10 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. 1879. För närvarande är dock bruket icke i gång. Egare J. C. Burmeisters arfvingar. Sumpula järnverk i Rautu privilegierades är 1828 för ofverste A. Fock. Verket, som ursprungligen bestod af en masugn och ett gjuteri, har utvidgats med mekanisk verkstad. Är 1882 raserades masugnen. Efter bruket är 1897 öfvergängen eldsväda har detsamma icke mera iständsatts. Urimalaks blästerverk i Nilsiä byggdes är 1792 af löjtnant E. F. Engdal under ledning af v. direktören C. Rinman. Genom Kejserl. Brefvet af den 9 dec. 1829 tilläts verket att fortbestä, men nedlades är 1857. Korteis blästerverk i Kaavi hade blifvit anlagdt utan till- ständ, men bibehölls pä grund af Kejserl. Brefvet den 9 dec. 1829. Bruksdriften upphörde i slutet af 1830-talet och tillständ att nedlägga verket meddelades är 1858. Säynäis blästerverk i Kaavi anlades likaledes utan tillstånd, men fick pä grund af Kejserl. Brefvet af den 9 dec. 1829 fort- sätta sin verksamhet. Bruket drefs till slutet af 1830-talet och tillständ att nedlägga detsamma erhölls är 1858. Kuru blästerverk i Ruovesi anlades i slutet af 1830-talet af lagman N. J. Idman och raserades är 1858. Är 1831 privilegierades Jyrkkäkoski järnverk i Idensalmi för kommerserådet Z. Franzen å en masugn och ett stängjärns- verk. Är 1855 erhölls tillstånd att inrätta manufakturverket. Numera drifves endast masugnen, som är under ombyggnad. Eges af Paul Wahl & C:o. Ilajankoski blästerverk i Ilomants anlades är 1836 at löjt- nant E. Dahlström pä grund af samma är beviljadt privilegium. Är 1859 hade det redan en längre tid varit nedlagdt. Är 1837 privilegierades Mökkö masugn i Ilomants för ord- ningsman C. G. Nygren. Verket erhöll är 1847 nytt privi- legium, dä det byggdes af titulärrädet A. von Rauch. Är 1851 beviljades hofrättsauskultanten N. L. Arppe tillständ att ytter- ligare uppföra en masugn. Manufaktursmidet privilegierades är 1878. Endast masugnarna hållas växelvis i gång. Egare är Wärtsilä Aktiebolag. Vanda masugn i Helsinge privilegierad är 1837, uppfördes af ett bolag i Helsingfors för att nedsmälta malm frän Tavastby och Jussarö grufvor. Masugnen raserades är 1861.10 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. 1879. För närvarande är dock bruket icke i gång. Egare J. C. Burmeisters arfvingar. Sumpula järnverk i Rautu privilegierades är 1828 för ofverste A. Fock. Verket, som ursprungligen bestod af en masugn och ett gjuteri, har utvidgats med mekanisk verkstad. Är 1882 raserades masugnen. Efter bruket är 1897 öfvergängen eldsväda har detsamma icke mera iständsatts. Urimalaks blästerverk i Nilsiä byggdes är 1792 af löjtnant E. F. Engdal under ledning af v. direktören C. Rinman. Genom Kejserl. Brefvet af den 9 dec. 1829 tilläts verket att fortbestä, men nedlades är 1857. Korteis blästerverk i Kaavi hade blifvit anlagdt utan till- ständ, men bibehölls pä grund af Kejserl. Brefvet den 9 dec. 1829. Bruksdriften upphörde i slutet af 1830-talet och tillständ att nedlägga verket meddelades är 1858. Säynäis blästerverk i Kaavi anlades likaledes utan tillstånd, men fick pä grund af Kejserl. Brefvet af den 9 dec. 1829 fort- sätta sin verksamhet. Bruket drefs till slutet af 1830-talet och tillständ att nedlägga detsamma erhölls är 1858. Kuru blästerverk i Ruovesi anlades i slutet af 1830-talet af lagman N. J. Idman och raserades är 1858. Är 1831 privilegierades Jyrkkäkoski järnverk i Idensalmi för kommerserådet Z. Franzen å en masugn och ett stängjärns- verk. Är 1855 erhölls tillstånd att inrätta manufakturverket. Numera drifves endast masugnen, som är under ombyggnad. Eges af Paul Wahl & C:o. Ilajankoski blästerverk i Ilomants anlades är 1836 at löjt- nant E. Dahlström pä grund af samma är beviljadt privilegium. Är 1859 hade det redan en längre tid varit nedlagdt. Är 1837 privilegierades Mökkö masugn i Ilomants för ord- ningsman C. G. Nygren. Verket erhöll är 1847 nytt privi- legium, dä det byggdes af titulärrädet A. von Rauch. Är 1851 beviljades hofrättsauskultanten N. L. Arppe tillständ att ytter- ligare uppföra en masugn. Manufaktursmidet privilegierades är 1878. Endast masugnarna hållas växelvis i gång. Egare är Wärtsilä Aktiebolag. Vanda masugn i Helsinge privilegierad är 1837, uppfördes af ett bolag i Helsingfors för att nedsmälta malm frän Tavastby och Jussarö grufvor. Masugnen raserades är 1861. --- Metallindustri och stenbrott. 11 Är 1838 erhöll kollegiiassessor C. G. Bergbom privilegium & Myllyranta blästerverk i Muhos. Till bruket hörde Säräis- mäki och Kiveskoski hjälphyttor, den senare privilegierad är 1852. Är 1858 erhölls nytt privilegium å masugn och valsverk, hvilka ej kommo till stånd och året därpå såldes verket till ett ryskt bolag. Byggnaderna torde aldrig blifvit ordentligt slutförda. År 1872 var bruket alldeles förfallet. Petäjäkoski blästerverk jämte stängjärns- och manufaktur- verk i Sotkamo privilegierades är 1838 för v. pastor A. Forbus, kronofogden J. C. Wichman och postmästaren K. Gosman. Verket nedlades är 1880. Är 1838 erhöllo bönderne H. och G. Sikanen m. fl. rättig- het att inrätta Porsaskoski blästerverk i Pieksämäki. Stängjärns- verket privilegierades är 1859 och manufakturverket är 1861. Är 1876 verkställdes för första gängen bläsning i harkugn med rörligt ställe. Bruket har ej varit i gäng sedan är 1885. Käenkoski bläster- orh stängjärnsverk i Ilomants privi- legierades är 1839 för bruksidkaren E. Dahlström och bonden F. Piironen. Bruket nedlades är 1879. För brukspatron G. A. Wasastjerna privilegierades är 1839 Kiminki blästerverk i Karttula. Manufakturverket privilegierades är 1854. Detta är det enda blästerverk, som varit i gäng till sistförflutna är 1898, dä det upphörde. Är 1839 privilegierades Korkiakoski blästerverk i Pielavesi för bruksbokhällarene F. och S. Palldan. Bruksdriften upp- hörde är 1872. Vesikoski blästerverk i Pyhäjärvi (Uleäb. 1.) privilegierades är 1840 för handlandena Z. Durchman och I. Lacke. Är 1863 inrättades ett manufakturverk. Bruket var senast i verksamhet är 1876 och nedlades är 1879. Är 1689 privilegierades Trollshofda masugn i Tenala för bergmästaren D. Starman, men kom ej till ständ. Nytt privi- legium utfärdades är 1840 för bergsrädet John von Julin. Till en början begagnades säväl finska som svenska malmer, men senare uteslutande svenska. Masugnsdriften afstannade är 1862, men upptogs äter är 1873 och har fortsatts till närvarande tid. Eges af Fiskars Aktiebolag. Timonen eller Hirvaskoski blästerverk i Pudasjärvi privi- legierades år 1841 för handlandene A. W. och C. Ramberg Metallindustri och stenbrott. 11 Är 1838 erhöll kollegiiassessor C. G. Bergbom privilegium & Myllyranta blästerverk i Muhos. Till bruket hörde Säräis- mäki och Kiveskoski hjälphyttor, den senare privilegierad är 1852. Är 1858 erhölls nytt privilegium å masugn och valsverk, hvilka ej kommo till stånd och året därpå såldes verket till ett ryskt bolag. Byggnaderna torde aldrig blifvit ordentligt slutförda. År 1872 var bruket alldeles förfallet. Petäjäkoski blästerverk jämte stängjärns- och manufaktur- verk i Sotkamo privilegierades är 1838 för v. pastor A. Forbus, kronofogden J. C. Wichman och postmästaren K. Gosman. Verket nedlades är 1880. Är 1838 erhöllo bönderne H. och G. Sikanen m. fl. rättig- het att inrätta Porsaskoski blästerverk i Pieksämäki. Stängjärns- verket privilegierades är 1859 och manufakturverket är 1861. Är 1876 verkställdes för första gängen bläsning i harkugn med rörligt ställe. Bruket har ej varit i gäng sedan är 1885. Käenkoski bläster- orh stängjärnsverk i Ilomants privi- legierades är 1839 för bruksidkaren E. Dahlström och bonden F. Piironen. Bruket nedlades är 1879. För brukspatron G. A. Wasastjerna privilegierades är 1839 Kiminki blästerverk i Karttula. Manufakturverket privilegierades är 1854. Detta är det enda blästerverk, som varit i gäng till sistförflutna är 1898, dä det upphörde. Är 1839 privilegierades Korkiakoski blästerverk i Pielavesi för bruksbokhällarene F. och S. Palldan. Bruksdriften upp- hörde är 1872. Vesikoski blästerverk i Pyhäjärvi (Uleäb. 1.) privilegierades är 1840 för handlandena Z. Durchman och I. Lacke. Är 1863 inrättades ett manufakturverk. Bruket var senast i verksamhet är 1876 och nedlades är 1879. Är 1689 privilegierades Trollshofda masugn i Tenala för bergmästaren D. Starman, men kom ej till ständ. Nytt privi- legium utfärdades är 1840 för bergsrädet John von Julin. Till en början begagnades säväl finska som svenska malmer, men senare uteslutande svenska. Masugnsdriften afstannade är 1862, men upptogs äter är 1873 och har fortsatts till närvarande tid. Eges af Fiskars Aktiebolag. Timonen eller Hirvaskoski blästerverk i Pudasjärvi privi- legierades år 1841 för handlandene A. W. och C. Ramberg Metallindustri och stenbrott. 11 Är 1838 erhöll kollegiiassessor C. G. Bergbom privilegium & Myllyranta blästerverk i Muhos. Till bruket hörde Säräis- mäki och Kiveskoski hjälphyttor, den senare privilegierad är 1852. Är 1858 erhölls nytt privilegium å masugn och valsverk, hvilka ej kommo till stånd och året därpå såldes verket till ett ryskt bolag. Byggnaderna torde aldrig blifvit ordentligt slutförda. År 1872 var bruket alldeles förfallet. Petäjäkoski blästerverk jämte stängjärns- och manufaktur- verk i Sotkamo privilegierades är 1838 för v. pastor A. Forbus, kronofogden J. C. Wichman och postmästaren K. Gosman. Verket nedlades är 1880. Är 1838 erhöllo bönderne H. och G. Sikanen m. fl. rättig- het att inrätta Porsaskoski blästerverk i Pieksämäki. Stängjärns- verket privilegierades är 1859 och manufakturverket är 1861. Är 1876 verkställdes för första gängen bläsning i harkugn med rörligt ställe. Bruket har ej varit i gäng sedan är 1885. Käenkoski bläster- orh stängjärnsverk i Ilomants privi- legierades är 1839 för bruksidkaren E. Dahlström och bonden F. Piironen. Bruket nedlades är 1879. För brukspatron G. A. Wasastjerna privilegierades är 1839 Kiminki blästerverk i Karttula. Manufakturverket privilegierades är 1854. Detta är det enda blästerverk, som varit i gäng till sistförflutna är 1898, dä det upphörde. Är 1839 privilegierades Korkiakoski blästerverk i Pielavesi för bruksbokhällarene F. och S. Palldan. Bruksdriften upp- hörde är 1872. Vesikoski blästerverk i Pyhäjärvi (Uleäb. 1.) privilegierades är 1840 för handlandena Z. Durchman och I. Lacke. Är 1863 inrättades ett manufakturverk. Bruket var senast i verksamhet är 1876 och nedlades är 1879. Är 1689 privilegierades Trollshofda masugn i Tenala för bergmästaren D. Starman, men kom ej till ständ. Nytt privi- legium utfärdades är 1840 för bergsrädet John von Julin. Till en början begagnades säväl finska som svenska malmer, men senare uteslutande svenska. Masugnsdriften afstannade är 1862, men upptogs äter är 1873 och har fortsatts till närvarande tid. Eges af Fiskars Aktiebolag. Timonen eller Hirvaskoski blästerverk i Pudasjärvi privi- legierades år 1841 för handlandene A. W. och C. Ramberg --- 12 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. samt f. d. kronolänsman Vallenius. Bruket förstördes år 1876 genom eldsvåda och nedlades. År 1841 undfick lagman Roschier privilegium å /nha bläster- verk i Ruovesi. Nytt privilegium utfärdades tio år senare (1851) för brukspatron G. A. Wasastjerna, som då uppbyggde verket, hvilket en tid benämndes Gustafsfors. År 1885 inrättades en bult- och nitnagelfabrik, och blästerverket nedlades år 1887. Ett valsverk och en Siemens-Martin ugn anlades år 1895, den fjärde i ordningen. Numera utvalsas vid verket martinjärn samt tillverkas nitnaglar. Eges af A. N:son Keirkner. Ämmä blästerverk i Suomussalmi privilegierades år 1841 för prosten J. Wegelius. År 1858 erhöllo kommerseråden F. Granberg och F. J. Franzén m. fl. privilegium å en masugn samt ett stångjärns- och manufakturverk. Bruket nedlades år 1878. För kapten J. F. Molander privilegierades år 1842 Haapa- koski masugn i Pieksämäki, där fortfarande ett godt tackjärn tillverkas. Bruket har sedermera utvidgats med ett stort rör- gjuteri, det enda i sitt slag. Eges af ett Aktiebolag. År 1842 privilegierades Tammerfors järnverk för geheime- rådet K. A. Ramsay och lagman N. I. Idman. Jämte masugnen anlades ett gjuteri och år 1857 erhölls privilegium å en meka- nisk verkstad. Masugnen upphörde att drifvas år 1877 och raserades. Verkstaden har däremot utvidgats och 1898 tillbyggts för lokomotivfabrikation. Eges af Tammerfors linne- och järn- manufaktur aktiebolag. Saanikoski blästerbruk i Pihtipudas privilegierades är 1845 för handlanden G. A. Lindqvist. Är 1872 voro öfriga inrätt- ningar utom harkugnen alldeles förfallna. Verket nedlades äf- ven följande år 1873. År 1850 meddelades tillstånd för hofrättsauskultanten Nils Ludvig Arppe att anlägga Värtsilä järnverk i Tohmajärvi, be- stående af en masugn, gjuteri, manufakturverk och mekanisk verkstad. År 1859 utvidgades bruket med ett puddel- och vals- verk samt år 1885 med en Siemens-Martin ugn, den andra inom landet. Bruket är det största i östra Finland och drifves i sam- band med masugnarna vid Möhkö samt omfattar den största jordareal, tillhörig någon privat egare i landet. Eges af ett Aktiebolag.12 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. samt f. d. kronolänsman Vallenius. Bruket förstördes år 1876 genom eldsvåda och nedlades. År 1841 undfick lagman Roschier privilegium å /nha bläster- verk i Ruovesi. Nytt privilegium utfärdades tio år senare (1851) för brukspatron G. A. Wasastjerna, som då uppbyggde verket, hvilket en tid benämndes Gustafsfors. År 1885 inrättades en bult- och nitnagelfabrik, och blästerverket nedlades år 1887. Ett valsverk och en Siemens-Martin ugn anlades år 1895, den fjärde i ordningen. Numera utvalsas vid verket martinjärn samt tillverkas nitnaglar. Eges af A. N:son Keirkner. Ämmä blästerverk i Suomussalmi privilegierades år 1841 för prosten J. Wegelius. År 1858 erhöllo kommerseråden F. Granberg och F. J. Franzén m. fl. privilegium å en masugn samt ett stångjärns- och manufakturverk. Bruket nedlades år 1878. För kapten J. F. Molander privilegierades år 1842 Haapa- koski masugn i Pieksämäki, där fortfarande ett godt tackjärn tillverkas. Bruket har sedermera utvidgats med ett stort rör- gjuteri, det enda i sitt slag. Eges af ett Aktiebolag. År 1842 privilegierades Tammerfors järnverk för geheime- rådet K. A. Ramsay och lagman N. I. Idman. Jämte masugnen anlades ett gjuteri och år 1857 erhölls privilegium å en meka- nisk verkstad. Masugnen upphörde att drifvas år 1877 och raserades. Verkstaden har däremot utvidgats och 1898 tillbyggts för lokomotivfabrikation. Eges af Tammerfors linne- och järn- manufaktur aktiebolag. Saanikoski blästerbruk i Pihtipudas privilegierades är 1845 för handlanden G. A. Lindqvist. Är 1872 voro öfriga inrätt- ningar utom harkugnen alldeles förfallna. Verket nedlades äf- ven följande år 1873. År 1850 meddelades tillstånd för hofrättsauskultanten Nils Ludvig Arppe att anlägga Värtsilä järnverk i Tohmajärvi, be- stående af en masugn, gjuteri, manufakturverk och mekanisk verkstad. År 1859 utvidgades bruket med ett puddel- och vals- verk samt år 1885 med en Siemens-Martin ugn, den andra inom landet. Bruket är det största i östra Finland och drifves i sam- band med masugnarna vid Möhkö samt omfattar den största jordareal, tillhörig någon privat egare i landet. Eges af ett Aktiebolag.12 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. samt f. d. kronolänsman Vallenius. Bruket förstördes år 1876 genom eldsvåda och nedlades. År 1841 undfick lagman Roschier privilegium å /nha bläster- verk i Ruovesi. Nytt privilegium utfärdades tio år senare (1851) för brukspatron G. A. Wasastjerna, som då uppbyggde verket, hvilket en tid benämndes Gustafsfors. År 1885 inrättades en bult- och nitnagelfabrik, och blästerverket nedlades år 1887. Ett valsverk och en Siemens-Martin ugn anlades år 1895, den fjärde i ordningen. Numera utvalsas vid verket martinjärn samt tillverkas nitnaglar. Eges af A. N:son Keirkner. Ämmä blästerverk i Suomussalmi privilegierades år 1841 för prosten J. Wegelius. År 1858 erhöllo kommerseråden F. Granberg och F. J. Franzén m. fl. privilegium å en masugn samt ett stångjärns- och manufakturverk. Bruket nedlades år 1878. För kapten J. F. Molander privilegierades år 1842 Haapa- koski masugn i Pieksämäki, där fortfarande ett godt tackjärn tillverkas. Bruket har sedermera utvidgats med ett stort rör- gjuteri, det enda i sitt slag. Eges af ett Aktiebolag. År 1842 privilegierades Tammerfors järnverk för geheime- rådet K. A. Ramsay och lagman N. I. Idman. Jämte masugnen anlades ett gjuteri och år 1857 erhölls privilegium å en meka- nisk verkstad. Masugnen upphörde att drifvas år 1877 och raserades. Verkstaden har däremot utvidgats och 1898 tillbyggts för lokomotivfabrikation. Eges af Tammerfors linne- och järn- manufaktur aktiebolag. Saanikoski blästerbruk i Pihtipudas privilegierades är 1845 för handlanden G. A. Lindqvist. Är 1872 voro öfriga inrätt- ningar utom harkugnen alldeles förfallna. Verket nedlades äf- ven följande år 1873. År 1850 meddelades tillstånd för hofrättsauskultanten Nils Ludvig Arppe att anlägga Värtsilä järnverk i Tohmajärvi, be- stående af en masugn, gjuteri, manufakturverk och mekanisk verkstad. År 1859 utvidgades bruket med ett puddel- och vals- verk samt år 1885 med en Siemens-Martin ugn, den andra inom landet. Bruket är det största i östra Finland och drifves i sam- band med masugnarna vid Möhkö samt omfattar den största jordareal, tillhörig någon privat egare i landet. Eges af ett Aktiebolag. --- Metallindustri och stenbrott. 13 Palonurmi blästerverk i Nilsiä anlades utan tillstånd i början af 1850-talet af bruksidkaren Dahlström. År 1853 för- såldes det till mekanikus N. J. Leijer samt nedlades efter en eldsvåda år 1872. Strömsbäcks gjuteri i Petalaks uppfördes år 1850 af brö- derna G. och J. Hedberg. Verket, som bestod blott af en kupol- ugn och ett sliperi, upphörde med sin verksamhet redan år 1859. Koskensaari blästerverk i Petäjävesi privilegierades år 1850 för bruksbokhällaren A. Juslen. Manufakturverket inrättades är 1870. Bruket uppbrann är 1876 och nedlades följande är. Är 1851 erhöll fanjunkaren A. F. Sohlman tillstånd att anlägga Rautakoski blästerverk i Loppis. Manufakturverket pri- vilegierades ä 1859 och harkugnen raserades är 1872. Numera idkas vid bruket ett obetydligt utsmide af stängjärn. Eges af G. W. Schultz. Vieru blästerverk i Padasjoki privilegierades är 1853 för filos. magister R. M. von Fieandt. Verket omändrades är 1860 till ett stängjärnsverk, som ännu bedrifves. Eges af K. Fieandt. Är 1854 privilegierades Kurimo blästerverk i Muhos för handlanden A. Laurell, rådman M. Sandström m. fl. Nytt pri- vilegium å en masugn och ett gjuteri erhölls är 1858 och är 1861 privilegium ä ett valsverk. Bruket har sedan är 1879 varit nedlagdt. Huutokoski järnverk i Jorois privilegierades är 1858 för kollegiirädet Nikolai Putiloff ä en masugn, ett puddel- och vals- verk, gjuteri och mekanisk verkstad. Är 1877 var bruket senast i verksamhet och blef i slutet af 1880-talet totalt raseradt. Är 1860 erhöll häradsskrifvaren J. Soldan privilegium & Lupikko masugn i Impilaks. Masugnen upphörde med sin verk- samhet är 1876. När Kannonkoski blästerverk i Kivijärvi anlades är icke bekant. Det egdes en tid af handelsfirman T. Tichanoff och har längesedan varit nedlagdt, ty sedan är 1863 har det icke varit i verksamhet. Är 1867 privilegierades Henriksdals manufakturverk i Koskis (Tav. 1.) för bruksegaren H. J. Dufva. Sedan är 1877 har verket varit nedlagdt, och drifves därstädes endast ett ylle- spinneri och väfveri. Metallindustri och stenbrott. 13 Palonurmi blästerverk i Nilsiä anlades utan tillstånd i början af 1850-talet af bruksidkaren Dahlström. År 1853 för- såldes det till mekanikus N. J. Leijer samt nedlades efter en eldsvåda år 1872. Strömsbäcks gjuteri i Petalaks uppfördes år 1850 af brö- derna G. och J. Hedberg. Verket, som bestod blott af en kupol- ugn och ett sliperi, upphörde med sin verksamhet redan år 1859. Koskensaari blästerverk i Petäjävesi privilegierades år 1850 för bruksbokhällaren A. Juslen. Manufakturverket inrättades är 1870. Bruket uppbrann är 1876 och nedlades följande är. Är 1851 erhöll fanjunkaren A. F. Sohlman tillstånd att anlägga Rautakoski blästerverk i Loppis. Manufakturverket pri- vilegierades ä 1859 och harkugnen raserades är 1872. Numera idkas vid bruket ett obetydligt utsmide af stängjärn. Eges af G. W. Schultz. Vieru blästerverk i Padasjoki privilegierades är 1853 för filos. magister R. M. von Fieandt. Verket omändrades är 1860 till ett stängjärnsverk, som ännu bedrifves. Eges af K. Fieandt. Är 1854 privilegierades Kurimo blästerverk i Muhos för handlanden A. Laurell, rådman M. Sandström m. fl. Nytt pri- vilegium å en masugn och ett gjuteri erhölls är 1858 och är 1861 privilegium ä ett valsverk. Bruket har sedan är 1879 varit nedlagdt. Huutokoski järnverk i Jorois privilegierades är 1858 för kollegiirädet Nikolai Putiloff ä en masugn, ett puddel- och vals- verk, gjuteri och mekanisk verkstad. Är 1877 var bruket senast i verksamhet och blef i slutet af 1880-talet totalt raseradt. Är 1860 erhöll häradsskrifvaren J. Soldan privilegium & Lupikko masugn i Impilaks. Masugnen upphörde med sin verk- samhet är 1876. När Kannonkoski blästerverk i Kivijärvi anlades är icke bekant. Det egdes en tid af handelsfirman T. Tichanoff och har längesedan varit nedlagdt, ty sedan är 1863 har det icke varit i verksamhet. Är 1867 privilegierades Henriksdals manufakturverk i Koskis (Tav. 1.) för bruksegaren H. J. Dufva. Sedan är 1877 har verket varit nedlagdt, och drifves därstädes endast ett ylle- spinneri och väfveri. Metallindustri och stenbrott. 13 Palonurmi blästerverk i Nilsiä anlades utan tillstånd i början af 1850-talet af bruksidkaren Dahlström. År 1853 för- såldes det till mekanikus N. J. Leijer samt nedlades efter en eldsvåda år 1872. Strömsbäcks gjuteri i Petalaks uppfördes år 1850 af brö- derna G. och J. Hedberg. Verket, som bestod blott af en kupol- ugn och ett sliperi, upphörde med sin verksamhet redan år 1859. Koskensaari blästerverk i Petäjävesi privilegierades år 1850 för bruksbokhällaren A. Juslen. Manufakturverket inrättades är 1870. Bruket uppbrann är 1876 och nedlades följande är. Är 1851 erhöll fanjunkaren A. F. Sohlman tillstånd att anlägga Rautakoski blästerverk i Loppis. Manufakturverket pri- vilegierades ä 1859 och harkugnen raserades är 1872. Numera idkas vid bruket ett obetydligt utsmide af stängjärn. Eges af G. W. Schultz. Vieru blästerverk i Padasjoki privilegierades är 1853 för filos. magister R. M. von Fieandt. Verket omändrades är 1860 till ett stängjärnsverk, som ännu bedrifves. Eges af K. Fieandt. Är 1854 privilegierades Kurimo blästerverk i Muhos för handlanden A. Laurell, rådman M. Sandström m. fl. Nytt pri- vilegium å en masugn och ett gjuteri erhölls är 1858 och är 1861 privilegium ä ett valsverk. Bruket har sedan är 1879 varit nedlagdt. Huutokoski järnverk i Jorois privilegierades är 1858 för kollegiirädet Nikolai Putiloff ä en masugn, ett puddel- och vals- verk, gjuteri och mekanisk verkstad. Är 1877 var bruket senast i verksamhet och blef i slutet af 1880-talet totalt raseradt. Är 1860 erhöll häradsskrifvaren J. Soldan privilegium & Lupikko masugn i Impilaks. Masugnen upphörde med sin verk- samhet är 1876. När Kannonkoski blästerverk i Kivijärvi anlades är icke bekant. Det egdes en tid af handelsfirman T. Tichanoff och har längesedan varit nedlagdt, ty sedan är 1863 har det icke varit i verksamhet. Är 1867 privilegierades Henriksdals manufakturverk i Koskis (Tav. 1.) för bruksegaren H. J. Dufva. Sedan är 1877 har verket varit nedlagdt, och drifves därstädes endast ett ylle- spinneri och väfveri. --- 14 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. För generalmajor P. Semennikoff och öfverstelöjtnant V. Poletiko privilegierades är 1858 Karttula järnverk i Karttula ä en masugn och gjuteri. Är 1882 utvidgades bruket med ett puddel- och valsverk. Drifkraften för alla inrättningarna var änga. Numera drifves endast masugnen, som nyligen ombyggts. Eges af ett Aktiebolag. Är 1869 erhöll statsrådet Nikolai Putiloff tillstånd att an- lägga Oravi järnverk i Rantasalmi. Bruket bestod af 2 masugnar samt ett puddel- och valsverk. Endast tackjärn tillverkas nu- mera i en masugn med begagnande af den andra till blästerläda. Eges jämte Haapakoski af ett Aktiebolag. Utan tillständ anlades är 1870 Mankilankoski blästerverk i Kaustby. Verket, som var ett af de oansenligaste i landet, nedlades är 1877. Handlanden W. Nevstrajeff erhöll är 1874 tillständ att anlägga Yl-Säiniö spikfabrik i Viborgs socken. Verket upp- hörde med sin tillverkning är 1885. Saarikoski blästerverk i Kuhmoniemi privilegierades är 1874 för bruksförvaltaren F. E. Bergström. Säväl harkugnen som stängjärnsverket nedbrunno är 1878 och brukets verksam- het upphörde. Läskelä manufakturverk i Sordavala socken privilegierades är 1875 för bruksfirman N. L. Arppes arfvingar. Till senare tider har här utsmidts obetydligt svartsmide, säsom ankaren och dylikt. Eges af Värtsilä Aktiebolag, Är 1875 privilegierades Nurmis finsmidesfabrik i Viborgs socken för handelsfirman Hackman & Co. Sedan är 1886 har ingen tillverkning egt rum. Åminnefors järnverk i Pojo privilegierades är 1875 för vägmästaren A. Landen å ett valsverk för tillverkning af tak- plåt samt å en sägbladsfabrik. Är 1887 utvidgades bruket med ett universal-valsverk och en Siemens-Martin ugn, den tredje i landet sedan är 1880. Sägbladsfabrikationen har upphört, men öfriga inrättningar drifvas fortfarande af Fiskars Aktiebolag. År 1876 privilegierades Pero spikfabrik i Viborgs socken för bruksidkaren A. W. Berg, som ännu eger verket. Här till- verkas förnämligast trådspik äfvensom pärtspik. Bruksegarene R. M. och K. von Fieandt samt L. G. Schultz erhöllo är 1878 privilegium å Arraskoski stängjärnsverk i Padas- joki. Bruket upphörde med sin verksamhet år 1886.14 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. För generalmajor P. Semennikoff och öfverstelöjtnant V. Poletiko privilegierades är 1858 Karttula järnverk i Karttula ä en masugn och gjuteri. Är 1882 utvidgades bruket med ett puddel- och valsverk. Drifkraften för alla inrättningarna var änga. Numera drifves endast masugnen, som nyligen ombyggts. Eges af ett Aktiebolag. Är 1869 erhöll statsrådet Nikolai Putiloff tillstånd att an- lägga Oravi järnverk i Rantasalmi. Bruket bestod af 2 masugnar samt ett puddel- och valsverk. Endast tackjärn tillverkas nu- mera i en masugn med begagnande af den andra till blästerläda. Eges jämte Haapakoski af ett Aktiebolag. Utan tillständ anlades är 1870 Mankilankoski blästerverk i Kaustby. Verket, som var ett af de oansenligaste i landet, nedlades är 1877. Handlanden W. Nevstrajeff erhöll är 1874 tillständ att anlägga Yl-Säiniö spikfabrik i Viborgs socken. Verket upp- hörde med sin tillverkning är 1885. Saarikoski blästerverk i Kuhmoniemi privilegierades är 1874 för bruksförvaltaren F. E. Bergström. Säväl harkugnen som stängjärnsverket nedbrunno är 1878 och brukets verksam- het upphörde. Läskelä manufakturverk i Sordavala socken privilegierades är 1875 för bruksfirman N. L. Arppes arfvingar. Till senare tider har här utsmidts obetydligt svartsmide, säsom ankaren och dylikt. Eges af Värtsilä Aktiebolag, Är 1875 privilegierades Nurmis finsmidesfabrik i Viborgs socken för handelsfirman Hackman & Co. Sedan är 1886 har ingen tillverkning egt rum. Åminnefors järnverk i Pojo privilegierades är 1875 för vägmästaren A. Landen å ett valsverk för tillverkning af tak- plåt samt å en sägbladsfabrik. Är 1887 utvidgades bruket med ett universal-valsverk och en Siemens-Martin ugn, den tredje i landet sedan är 1880. Sägbladsfabrikationen har upphört, men öfriga inrättningar drifvas fortfarande af Fiskars Aktiebolag. År 1876 privilegierades Pero spikfabrik i Viborgs socken för bruksidkaren A. W. Berg, som ännu eger verket. Här till- verkas förnämligast trådspik äfvensom pärtspik. Bruksegarene R. M. och K. von Fieandt samt L. G. Schultz erhöllo är 1878 privilegium å Arraskoski stängjärnsverk i Padas- joki. Bruket upphörde med sin verksamhet år 1886.14 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. För generalmajor P. Semennikoff och öfverstelöjtnant V. Poletiko privilegierades är 1858 Karttula järnverk i Karttula ä en masugn och gjuteri. Är 1882 utvidgades bruket med ett puddel- och valsverk. Drifkraften för alla inrättningarna var änga. Numera drifves endast masugnen, som nyligen ombyggts. Eges af ett Aktiebolag. Är 1869 erhöll statsrådet Nikolai Putiloff tillstånd att an- lägga Oravi järnverk i Rantasalmi. Bruket bestod af 2 masugnar samt ett puddel- och valsverk. Endast tackjärn tillverkas nu- mera i en masugn med begagnande af den andra till blästerläda. Eges jämte Haapakoski af ett Aktiebolag. Utan tillständ anlades är 1870 Mankilankoski blästerverk i Kaustby. Verket, som var ett af de oansenligaste i landet, nedlades är 1877. Handlanden W. Nevstrajeff erhöll är 1874 tillständ att anlägga Yl-Säiniö spikfabrik i Viborgs socken. Verket upp- hörde med sin tillverkning är 1885. Saarikoski blästerverk i Kuhmoniemi privilegierades är 1874 för bruksförvaltaren F. E. Bergström. Säväl harkugnen som stängjärnsverket nedbrunno är 1878 och brukets verksam- het upphörde. Läskelä manufakturverk i Sordavala socken privilegierades är 1875 för bruksfirman N. L. Arppes arfvingar. Till senare tider har här utsmidts obetydligt svartsmide, säsom ankaren och dylikt. Eges af Värtsilä Aktiebolag, Är 1875 privilegierades Nurmis finsmidesfabrik i Viborgs socken för handelsfirman Hackman & Co. Sedan är 1886 har ingen tillverkning egt rum. Åminnefors järnverk i Pojo privilegierades är 1875 för vägmästaren A. Landen å ett valsverk för tillverkning af tak- plåt samt å en sägbladsfabrik. Är 1887 utvidgades bruket med ett universal-valsverk och en Siemens-Martin ugn, den tredje i landet sedan är 1880. Sägbladsfabrikationen har upphört, men öfriga inrättningar drifvas fortfarande af Fiskars Aktiebolag. År 1876 privilegierades Pero spikfabrik i Viborgs socken för bruksidkaren A. W. Berg, som ännu eger verket. Här till- verkas förnämligast trådspik äfvensom pärtspik. Bruksegarene R. M. och K. von Fieandt samt L. G. Schultz erhöllo är 1878 privilegium å Arraskoski stängjärnsverk i Padas- joki. Bruket upphörde med sin verksamhet år 1886. --- Metallindustri och stenbrott. 15 Kuohunkoski bläster- och manufakturverk i Jyväskylä socken privilegierades år 1878 för brukssmeden K. G. Strömberg. Bruket har upphört och ej varit i verksamhet sedan är 1884. Kuokkastenkoski järnverk i Nurmes privilegierades är 1879 för handelsfirman A. J. Mustonen. Privilegiet omfattade en masugn, ett gjuteri m. m., men endast masugnen jämte en kupolugn kom till ständ och drifves fortfarande af J. C. Bur- meisters arfvingar. För bonden Paul Saxberg utfärdades är 1879 privilegium å Pohjolankoski manufakturverk i Keuru. Bruksdriften upp- hörde är 1887. Loimijoki spikfabrik i Loimijoki anlades är 1886 af Loimi- joki spiktabriks aktiebolag, som fortfarande drifver verket och jämväl numera eger den är 1888 grundade spikfabriken i Åbo. Sorsakoski finsmidesfabrik i Leppävirta anlades är 1891 af handelsfirman W. Hackman & C:o och kan anses som en fort- sättning af den är 1886 nedlagda Nurmis finsmidesfabrik, till- hörig samma firma. Vesikoski spikfabrik i Loimijoki grundades är 1893 af Vesikoski kvarn- och spikfabriks-aktiebolag för tillverkning af hästskosöm och trädspik. Borgå Hästskofabrik anlade är 1896 kommerser A. Eklöf. För närvarande är under anläggning ett järnverk för till- verkning af spik och manufakturjärn i Tammerfors tillhörigt aktiebolaget Ferraria. Ibland blästerverken, omnämnda under senaste period, kän- ner man med säkerhet att Urimalaks uppfördes under vice direktören C. Rinmans ledning. Däremot finnas nägra andra, nämligen Salahmi, Pankakoski, Korteis och Säynäis, hvilkas anläggningsär icke är bekant; dock är det antagligt att dessa datera sig från slutet af 1700- och början af 1800-talet eller kort efter Rinmans vistande i Karelen och sålunda sannolikt till- kommit pä hans initiativ. Politiska förhällanden gjorde mähända att nägot tillständ till deras anläggande icke blef utfärdadt af vederbörande; dock fingo de enligt Kejserl. Brefvet af den 9 december 1829 vidare fortsätta sin verksamhet.Metallindustri och stenbrott. 15 Kuohunkoski bläster- och manufakturverk i Jyväskylä socken privilegierades år 1878 för brukssmeden K. G. Strömberg. Bruket har upphört och ej varit i verksamhet sedan är 1884. Kuokkastenkoski järnverk i Nurmes privilegierades är 1879 för handelsfirman A. J. Mustonen. Privilegiet omfattade en masugn, ett gjuteri m. m., men endast masugnen jämte en kupolugn kom till ständ och drifves fortfarande af J. C. Bur- meisters arfvingar. För bonden Paul Saxberg utfärdades är 1879 privilegium å Pohjolankoski manufakturverk i Keuru. Bruksdriften upp- hörde är 1887. Loimijoki spikfabrik i Loimijoki anlades är 1886 af Loimi- joki spiktabriks aktiebolag, som fortfarande drifver verket och jämväl numera eger den är 1888 grundade spikfabriken i Åbo. Sorsakoski finsmidesfabrik i Leppävirta anlades är 1891 af handelsfirman W. Hackman & C:o och kan anses som en fort- sättning af den är 1886 nedlagda Nurmis finsmidesfabrik, till- hörig samma firma. Vesikoski spikfabrik i Loimijoki grundades är 1893 af Vesikoski kvarn- och spikfabriks-aktiebolag för tillverkning af hästskosöm och trädspik. Borgå Hästskofabrik anlade är 1896 kommerser A. Eklöf. För närvarande är under anläggning ett järnverk för till- verkning af spik och manufakturjärn i Tammerfors tillhörigt aktiebolaget Ferraria. Ibland blästerverken, omnämnda under senaste period, kän- ner man med säkerhet att Urimalaks uppfördes under vice direktören C. Rinmans ledning. Däremot finnas nägra andra, nämligen Salahmi, Pankakoski, Korteis och Säynäis, hvilkas anläggningsär icke är bekant; dock är det antagligt att dessa datera sig från slutet af 1700- och början af 1800-talet eller kort efter Rinmans vistande i Karelen och sålunda sannolikt till- kommit pä hans initiativ. Politiska förhällanden gjorde mähända att nägot tillständ till deras anläggande icke blef utfärdadt af vederbörande; dock fingo de enligt Kejserl. Brefvet af den 9 december 1829 vidare fortsätta sin verksamhet.Metallindustri och stenbrott. 15 Kuohunkoski bläster- och manufakturverk i Jyväskylä socken privilegierades år 1878 för brukssmeden K. G. Strömberg. Bruket har upphört och ej varit i verksamhet sedan är 1884. Kuokkastenkoski järnverk i Nurmes privilegierades är 1879 för handelsfirman A. J. Mustonen. Privilegiet omfattade en masugn, ett gjuteri m. m., men endast masugnen jämte en kupolugn kom till ständ och drifves fortfarande af J. C. Bur- meisters arfvingar. För bonden Paul Saxberg utfärdades är 1879 privilegium å Pohjolankoski manufakturverk i Keuru. Bruksdriften upp- hörde är 1887. Loimijoki spikfabrik i Loimijoki anlades är 1886 af Loimi- joki spiktabriks aktiebolag, som fortfarande drifver verket och jämväl numera eger den är 1888 grundade spikfabriken i Åbo. Sorsakoski finsmidesfabrik i Leppävirta anlades är 1891 af handelsfirman W. Hackman & C:o och kan anses som en fort- sättning af den är 1886 nedlagda Nurmis finsmidesfabrik, till- hörig samma firma. Vesikoski spikfabrik i Loimijoki grundades är 1893 af Vesikoski kvarn- och spikfabriks-aktiebolag för tillverkning af hästskosöm och trädspik. Borgå Hästskofabrik anlade är 1896 kommerser A. Eklöf. För närvarande är under anläggning ett järnverk för till- verkning af spik och manufakturjärn i Tammerfors tillhörigt aktiebolaget Ferraria. Ibland blästerverken, omnämnda under senaste period, kän- ner man med säkerhet att Urimalaks uppfördes under vice direktören C. Rinmans ledning. Däremot finnas nägra andra, nämligen Salahmi, Pankakoski, Korteis och Säynäis, hvilkas anläggningsär icke är bekant; dock är det antagligt att dessa datera sig från slutet af 1700- och början af 1800-talet eller kort efter Rinmans vistande i Karelen och sålunda sannolikt till- kommit pä hans initiativ. Politiska förhällanden gjorde mähända att nägot tillständ till deras anläggande icke blef utfärdadt af vederbörande; dock fingo de enligt Kejserl. Brefvet af den 9 december 1829 vidare fortsätta sin verksamhet. --- 16 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. Det har äfven omtalats, huru styrelsen på 1830-talet vidtog åtskilliga åtgärder, hvarigenom anläggandet af blästerverk an- senligt underlättades och att flere sådana äfven från denna tid räkna sin tillvara. Hit höra: Kuru, Ilajankoski, Myllyranta, Petäjäkoski, Porsaskoski, Käenkoski, Kiminki, Korkiakoski, Vesi- koski, Timonen, Inha och Ämmä, hvilka alla nedlagts med undantag af Inha, som omändrats till ett Martinverk. De under Finlands förening med Sverige anlagda mas- ugnarna begagnade, såsom också antydts, med undantag af Strömsdal, uteslutande svenska malmer, men vid 1809 års freds- slut upphörde för dem rättigheten att vidare betjäna sig af dylika malmer, emedan dessa voro förbjudna att exporteras till utlandet. De finska masugnsegarene, som sålunda sågo sig tvungna att nedlägga bruksdriften, anhöllo vid Borgå landtdag att dem måtte beviljas en skadeersättning af omkr. 100,000 finska mark för att kunna egna sig åt andra näringar. Vid uppgörandet af fredstraktaten beslöts då, att masugnarna fort- farande skulle få hämta malm från Sverige, men svenska rege- ringen bestämde år 1813, att malmkvantiteten icke skulle få öfverstiga omkr. 23,760 sktt eller det belopp, hvartill mas- ugnarna blifvit privilegierade. Då malmbehofvet emellertid ökades och nya masugnar tillkommo, begynte man omkr. år 1820 i större mängd än hittills använda inhemska malmer från dels nyupptäckta dels förut befintliga äldre grufvor, såsom Jussarö, Malmberg, Sillböle, Kulonsuomäki m. fl. På malmfångst från dessa ställen grundades nu Högfors, Koskis, Vanda och Trollshofda masugnar, men emedan malmen visade sig fattig och oartad, begynte man småningom uteslutande begagna svenska malmer, efter det utförsel af dylika till obegränsad kvantitet blef för Sverige tillåten i slutet af 1860-talet. II. Mekaniska verkstäder. Finlayson & C:os mekaniska verkstad i Tammerfors grun- dades i början af 1820-talet som remontverkstad till firmans stora bomullsmanufakturverk, i hvilken egenskap verkstaden ocksä fortfarande bedrifves.16 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. Det har äfven omtalats, huru styrelsen på 1830-talet vidtog åtskilliga åtgärder, hvarigenom anläggandet af blästerverk an- senligt underlättades och att flere sådana äfven från denna tid räkna sin tillvara. Hit höra: Kuru, Ilajankoski, Myllyranta, Petäjäkoski, Porsaskoski, Käenkoski, Kiminki, Korkiakoski, Vesi- koski, Timonen, Inha och Ämmä, hvilka alla nedlagts med undantag af Inha, som omändrats till ett Martinverk. De under Finlands förening med Sverige anlagda mas- ugnarna begagnade, såsom också antydts, med undantag af Strömsdal, uteslutande svenska malmer, men vid 1809 års freds- slut upphörde för dem rättigheten att vidare betjäna sig af dylika malmer, emedan dessa voro förbjudna att exporteras till utlandet. De finska masugnsegarene, som sålunda sågo sig tvungna att nedlägga bruksdriften, anhöllo vid Borgå landtdag att dem måtte beviljas en skadeersättning af omkr. 100,000 finska mark för att kunna egna sig åt andra näringar. Vid uppgörandet af fredstraktaten beslöts då, att masugnarna fort- farande skulle få hämta malm från Sverige, men svenska rege- ringen bestämde år 1813, att malmkvantiteten icke skulle få öfverstiga omkr. 23,760 sktt eller det belopp, hvartill mas- ugnarna blifvit privilegierade. Då malmbehofvet emellertid ökades och nya masugnar tillkommo, begynte man omkr. år 1820 i större mängd än hittills använda inhemska malmer från dels nyupptäckta dels förut befintliga äldre grufvor, såsom Jussarö, Malmberg, Sillböle, Kulonsuomäki m. fl. På malmfångst från dessa ställen grundades nu Högfors, Koskis, Vanda och Trollshofda masugnar, men emedan malmen visade sig fattig och oartad, begynte man småningom uteslutande begagna svenska malmer, efter det utförsel af dylika till obegränsad kvantitet blef för Sverige tillåten i slutet af 1860-talet. II. Mekaniska verkstäder. Finlayson & C:os mekaniska verkstad i Tammerfors grun- dades i början af 1820-talet som remontverkstad till firmans stora bomullsmanufakturverk, i hvilken egenskap verkstaden ocksä fortfarande bedrifves.16 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. Det har äfven omtalats, huru styrelsen på 1830-talet vidtog åtskilliga åtgärder, hvarigenom anläggandet af blästerverk an- senligt underlättades och att flere sådana äfven från denna tid räkna sin tillvara. Hit höra: Kuru, Ilajankoski, Myllyranta, Petäjäkoski, Porsaskoski, Käenkoski, Kiminki, Korkiakoski, Vesi- koski, Timonen, Inha och Ämmä, hvilka alla nedlagts med undantag af Inha, som omändrats till ett Martinverk. De under Finlands förening med Sverige anlagda mas- ugnarna begagnade, såsom också antydts, med undantag af Strömsdal, uteslutande svenska malmer, men vid 1809 års freds- slut upphörde för dem rättigheten att vidare betjäna sig af dylika malmer, emedan dessa voro förbjudna att exporteras till utlandet. De finska masugnsegarene, som sålunda sågo sig tvungna att nedlägga bruksdriften, anhöllo vid Borgå landtdag att dem måtte beviljas en skadeersättning af omkr. 100,000 finska mark för att kunna egna sig åt andra näringar. Vid uppgörandet af fredstraktaten beslöts då, att masugnarna fort- farande skulle få hämta malm från Sverige, men svenska rege- ringen bestämde år 1813, att malmkvantiteten icke skulle få öfverstiga omkr. 23,760 sktt eller det belopp, hvartill mas- ugnarna blifvit privilegierade. Då malmbehofvet emellertid ökades och nya masugnar tillkommo, begynte man omkr. år 1820 i större mängd än hittills använda inhemska malmer från dels nyupptäckta dels förut befintliga äldre grufvor, såsom Jussarö, Malmberg, Sillböle, Kulonsuomäki m. fl. På malmfångst från dessa ställen grundades nu Högfors, Koskis, Vanda och Trollshofda masugnar, men emedan malmen visade sig fattig och oartad, begynte man småningom uteslutande begagna svenska malmer, efter det utförsel af dylika till obegränsad kvantitet blef för Sverige tillåten i slutet af 1860-talet. II. Mekaniska verkstäder. Finlayson & C:os mekaniska verkstad i Tammerfors grun- dades i början af 1820-talet som remontverkstad till firmans stora bomullsmanufakturverk, i hvilken egenskap verkstaden ocksä fortfarande bedrifves. --- Metallindustri och stenbrott. 17 Tammerfors linne- och järnmanufakturvaru-mekaniska verk- stad. Då masugnen privilegierades år 1842, uppstod i förening med denna ett gjuteri och en mindre mekanisk verkstad. Ur- sprungligen afsedd endast till remontverkstad för linnemanu- fakturverket, erhöll den år 1857 särskildt privilegium och har under senaste år mycket utvidgats. År 1842 privilegierades A. Crichton & C:os aktiebolags mekaniska verkstad och gjuteri samt ångbåtsvarf i Åbo för me- kanikus A. T. Eriksson, hvilket verk till en början drefs under firma: Eriksson & Covie. År 1857 öfverflyttades privilegierna på firman D. Covie & C:o och slutligen år 1862 till dess nu- varande firma. Verkstaden är en af största i landet. Då Forssa bomullsspinneri i Tammela anlades år 1848 af kommerserådet A. W. Wahren, inrättades äfven en mekanisk verkstad och ett gjuteri, afsedda hufvudsakligast för spinneriets eget behof. Verkstaden tillverkar dock jemväl artiklar till afsalu. Af alla de inom och invid Helsingfors befintliga mekaniska verkstäder är J. D. Stenbergs & Söners mekaniska verkstad och gjuteri den äldsta. Den anlades nämligen är 1851 af kapten- löjtnanten O. Ramstedt och ingeniören N. Smith. Dessa tvenne herrar inrättade tvä är senare (1853) den Osbergska mekaniska verkstaden å villan Necken, hvilken privi- legierades är 1860 för kopparslagaren O. Osberg och ingeniö- ren A. Bade. Verkstaden förenades är 1892 med en annan i staden anlagd verkstad, hvars maskiner hitflyttades, och be- drifves nu under namn af Maskin- och brobyggnads-aktiebolagets verkstad. Är 1858 erhöllo brukspatron K. J. Lönegren och hand- landen A. Björnberg privilegium ä Björneborgs mekaniska verk- stad och gjuteri å Storsands holme invid staden. Verkstaden är stor och drifves fortfarande. Då gasverket i Helsingfors är 1860 privilegierades för kom- merserädet J. F. Hackman m. fl., anlades året därpå den vid verket befintliga mekaniska verkstaden. Landthushällaren C. Alfthan erhöll är 1861 privilegium & en mekanisk verkstad, gjuteri och ängbätsvarf, att anläggas i Horttana by af Viborgs socken. Privilegiet öfverläts är 1864 ät statsrådet F. Thesleff, som flyttade Viborgs mekaniska verk- stad, säsom inrättningen nu kallades, till Viborg. Är 1886 upp-Metallindustri och stenbrott. 17 Tammerfors linne- och järnmanufakturvaru-mekaniska verk- stad. Då masugnen privilegierades år 1842, uppstod i förening med denna ett gjuteri och en mindre mekanisk verkstad. Ur- sprungligen afsedd endast till remontverkstad för linnemanu- fakturverket, erhöll den år 1857 särskildt privilegium och har under senaste år mycket utvidgats. År 1842 privilegierades A. Crichton & C:os aktiebolags mekaniska verkstad och gjuteri samt ångbåtsvarf i Åbo för me- kanikus A. T. Eriksson, hvilket verk till en början drefs under firma: Eriksson & Covie. År 1857 öfverflyttades privilegierna på firman D. Covie & C:o och slutligen år 1862 till dess nu- varande firma. Verkstaden är en af största i landet. Då Forssa bomullsspinneri i Tammela anlades år 1848 af kommerserådet A. W. Wahren, inrättades äfven en mekanisk verkstad och ett gjuteri, afsedda hufvudsakligast för spinneriets eget behof. Verkstaden tillverkar dock jemväl artiklar till afsalu. Af alla de inom och invid Helsingfors befintliga mekaniska verkstäder är J. D. Stenbergs & Söners mekaniska verkstad och gjuteri den äldsta. Den anlades nämligen är 1851 af kapten- löjtnanten O. Ramstedt och ingeniören N. Smith. Dessa tvenne herrar inrättade tvä är senare (1853) den Osbergska mekaniska verkstaden å villan Necken, hvilken privi- legierades är 1860 för kopparslagaren O. Osberg och ingeniö- ren A. Bade. Verkstaden förenades är 1892 med en annan i staden anlagd verkstad, hvars maskiner hitflyttades, och be- drifves nu under namn af Maskin- och brobyggnads-aktiebolagets verkstad. Är 1858 erhöllo brukspatron K. J. Lönegren och hand- landen A. Björnberg privilegium ä Björneborgs mekaniska verk- stad och gjuteri å Storsands holme invid staden. Verkstaden är stor och drifves fortfarande. Då gasverket i Helsingfors är 1860 privilegierades för kom- merserädet J. F. Hackman m. fl., anlades året därpå den vid verket befintliga mekaniska verkstaden. Landthushällaren C. Alfthan erhöll är 1861 privilegium & en mekanisk verkstad, gjuteri och ängbätsvarf, att anläggas i Horttana by af Viborgs socken. Privilegiet öfverläts är 1864 ät statsrådet F. Thesleff, som flyttade Viborgs mekaniska verk- stad, säsom inrättningen nu kallades, till Viborg. Är 1886 upp-Metallindustri och stenbrott. 17 Tammerfors linne- och järnmanufakturvaru-mekaniska verk- stad. Då masugnen privilegierades år 1842, uppstod i förening med denna ett gjuteri och en mindre mekanisk verkstad. Ur- sprungligen afsedd endast till remontverkstad för linnemanu- fakturverket, erhöll den år 1857 särskildt privilegium och har under senaste år mycket utvidgats. År 1842 privilegierades A. Crichton & C:os aktiebolags mekaniska verkstad och gjuteri samt ångbåtsvarf i Åbo för me- kanikus A. T. Eriksson, hvilket verk till en början drefs under firma: Eriksson & Covie. År 1857 öfverflyttades privilegierna på firman D. Covie & C:o och slutligen år 1862 till dess nu- varande firma. Verkstaden är en af största i landet. Då Forssa bomullsspinneri i Tammela anlades år 1848 af kommerserådet A. W. Wahren, inrättades äfven en mekanisk verkstad och ett gjuteri, afsedda hufvudsakligast för spinneriets eget behof. Verkstaden tillverkar dock jemväl artiklar till afsalu. Af alla de inom och invid Helsingfors befintliga mekaniska verkstäder är J. D. Stenbergs & Söners mekaniska verkstad och gjuteri den äldsta. Den anlades nämligen är 1851 af kapten- löjtnanten O. Ramstedt och ingeniören N. Smith. Dessa tvenne herrar inrättade tvä är senare (1853) den Osbergska mekaniska verkstaden å villan Necken, hvilken privi- legierades är 1860 för kopparslagaren O. Osberg och ingeniö- ren A. Bade. Verkstaden förenades är 1892 med en annan i staden anlagd verkstad, hvars maskiner hitflyttades, och be- drifves nu under namn af Maskin- och brobyggnads-aktiebolagets verkstad. Är 1858 erhöllo brukspatron K. J. Lönegren och hand- landen A. Björnberg privilegium ä Björneborgs mekaniska verk- stad och gjuteri å Storsands holme invid staden. Verkstaden är stor och drifves fortfarande. Då gasverket i Helsingfors är 1860 privilegierades för kom- merserädet J. F. Hackman m. fl., anlades året därpå den vid verket befintliga mekaniska verkstaden. Landthushällaren C. Alfthan erhöll är 1861 privilegium & en mekanisk verkstad, gjuteri och ängbätsvarf, att anläggas i Horttana by af Viborgs socken. Privilegiet öfverläts är 1864 ät statsrådet F. Thesleff, som flyttade Viborgs mekaniska verk- stad, säsom inrättningen nu kallades, till Viborg. Är 1886 upp- --- 18 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. hörde det bolag, som egde inrättningen, att drifva densamma, men kort härpå öfvertogs verkstaden till ena hälften af Paul Wahl & C:os elektriska verkstad, till den andra af E. F. Gallens mekaniska verkstad, i hvilka bäda firmors ego verkstaden säsom tudelad numera öfvergätt. G. E. Berggrens mekaniska verkstad och gjuteri i Helsing- fors privilegierades är 1862 för engelsmannen E. Hill jämte bo- lagsmän för en finsmidesfabrik. Arbetet upphörde efter nägra är, men vidtog äter är 1876 och kan frän är 1880 datera sin egentliga verksamhet. Helsingfors skeppsdockas gjuteri och mekaniska verkstad privilegierades är 1865 för v. häradshöfdingen A. Törngren och kommo i gäng är 1868. Är 1870 anlades i Helsingfors Yuho Nissinens metallvaru- och äkdonsfabrik, som upphört, men har egaren numera ä nyo öppnat en fabrik i annan del af staden. Helsingfors Skeppsvarfs mekaniska verkstad inrättades är 1873 af Helsingfors skeppsvarfs aktiebolag. Samma är grundades af kapten K. Korsman Åbo nya me- kaniska verkstad, gjuteri och skeppsvarf, tillhöriga ett aktiebolag. Puhois mekaniska verkstad, gjuteri och ängbätsvarf i Kides anlades ären 1874 och 1875 af kommerserädet A. J. Mustonen. Är 1893 raserades verket och maskinerna flyttades till verksta- den vid Nystads slip. Uleäborgs mekaniska verkstad och gjuteri samt ängbätsvart, tillhörigt ett bolag, grundades är 1874 af engelsmannen J. Berry. Kristinestads gjuteri och mekaniska verkstad inrättades är 1875 af herrar Björkgvist och B. Dahlgren samt nedlades efter elfva ärs verksamhet är 1886. V. Gutzeit & C:os mekaniska verkstad, gjuteri och fartygs- slip i Kotka inrättades är 1878 säsom reparaturverkstad för i trakten befintliga sägar, deras ängbätar m. m. E. F. Gallöns mekaniska verkstad och gjuteri i Viborg an- lades omkr. är 1878 af verkmästaren K. F. Gallen och inflytta- des senare, såsom nämndt, i ena hälften af Viborgs mekaniska verkstads lokal. Borgå mekaniska verkstad begynte är 1880 att drifvas i förening med ett metallgjuteri af maskinisten O. Bollström och f. d. verkmästaren C. A. Nyholm.18 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. hörde det bolag, som egde inrättningen, att drifva densamma, men kort härpå öfvertogs verkstaden till ena hälften af Paul Wahl & C:os elektriska verkstad, till den andra af E. F. Gallens mekaniska verkstad, i hvilka bäda firmors ego verkstaden säsom tudelad numera öfvergätt. G. E. Berggrens mekaniska verkstad och gjuteri i Helsing- fors privilegierades är 1862 för engelsmannen E. Hill jämte bo- lagsmän för en finsmidesfabrik. Arbetet upphörde efter nägra är, men vidtog äter är 1876 och kan frän är 1880 datera sin egentliga verksamhet. Helsingfors skeppsdockas gjuteri och mekaniska verkstad privilegierades är 1865 för v. häradshöfdingen A. Törngren och kommo i gäng är 1868. Är 1870 anlades i Helsingfors Yuho Nissinens metallvaru- och äkdonsfabrik, som upphört, men har egaren numera ä nyo öppnat en fabrik i annan del af staden. Helsingfors Skeppsvarfs mekaniska verkstad inrättades är 1873 af Helsingfors skeppsvarfs aktiebolag. Samma är grundades af kapten K. Korsman Åbo nya me- kaniska verkstad, gjuteri och skeppsvarf, tillhöriga ett aktiebolag. Puhois mekaniska verkstad, gjuteri och ängbätsvarf i Kides anlades ären 1874 och 1875 af kommerserädet A. J. Mustonen. Är 1893 raserades verket och maskinerna flyttades till verksta- den vid Nystads slip. Uleäborgs mekaniska verkstad och gjuteri samt ängbätsvart, tillhörigt ett bolag, grundades är 1874 af engelsmannen J. Berry. Kristinestads gjuteri och mekaniska verkstad inrättades är 1875 af herrar Björkgvist och B. Dahlgren samt nedlades efter elfva ärs verksamhet är 1886. V. Gutzeit & C:os mekaniska verkstad, gjuteri och fartygs- slip i Kotka inrättades är 1878 säsom reparaturverkstad för i trakten befintliga sägar, deras ängbätar m. m. E. F. Gallöns mekaniska verkstad och gjuteri i Viborg an- lades omkr. är 1878 af verkmästaren K. F. Gallen och inflytta- des senare, såsom nämndt, i ena hälften af Viborgs mekaniska verkstads lokal. Borgå mekaniska verkstad begynte är 1880 att drifvas i förening med ett metallgjuteri af maskinisten O. Bollström och f. d. verkmästaren C. A. Nyholm.18 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. hörde det bolag, som egde inrättningen, att drifva densamma, men kort härpå öfvertogs verkstaden till ena hälften af Paul Wahl & C:os elektriska verkstad, till den andra af E. F. Gallens mekaniska verkstad, i hvilka bäda firmors ego verkstaden säsom tudelad numera öfvergätt. G. E. Berggrens mekaniska verkstad och gjuteri i Helsing- fors privilegierades är 1862 för engelsmannen E. Hill jämte bo- lagsmän för en finsmidesfabrik. Arbetet upphörde efter nägra är, men vidtog äter är 1876 och kan frän är 1880 datera sin egentliga verksamhet. Helsingfors skeppsdockas gjuteri och mekaniska verkstad privilegierades är 1865 för v. häradshöfdingen A. Törngren och kommo i gäng är 1868. Är 1870 anlades i Helsingfors Yuho Nissinens metallvaru- och äkdonsfabrik, som upphört, men har egaren numera ä nyo öppnat en fabrik i annan del af staden. Helsingfors Skeppsvarfs mekaniska verkstad inrättades är 1873 af Helsingfors skeppsvarfs aktiebolag. Samma är grundades af kapten K. Korsman Åbo nya me- kaniska verkstad, gjuteri och skeppsvarf, tillhöriga ett aktiebolag. Puhois mekaniska verkstad, gjuteri och ängbätsvarf i Kides anlades ären 1874 och 1875 af kommerserädet A. J. Mustonen. Är 1893 raserades verket och maskinerna flyttades till verksta- den vid Nystads slip. Uleäborgs mekaniska verkstad och gjuteri samt ängbätsvart, tillhörigt ett bolag, grundades är 1874 af engelsmannen J. Berry. Kristinestads gjuteri och mekaniska verkstad inrättades är 1875 af herrar Björkgvist och B. Dahlgren samt nedlades efter elfva ärs verksamhet är 1886. V. Gutzeit & C:os mekaniska verkstad, gjuteri och fartygs- slip i Kotka inrättades är 1878 säsom reparaturverkstad för i trakten befintliga sägar, deras ängbätar m. m. E. F. Gallöns mekaniska verkstad och gjuteri i Viborg an- lades omkr. är 1878 af verkmästaren K. F. Gallen och inflytta- des senare, såsom nämndt, i ena hälften af Viborgs mekaniska verkstads lokal. Borgå mekaniska verkstad begynte är 1880 att drifvas i förening med ett metallgjuteri af maskinisten O. Bollström och f. d. verkmästaren C. A. Nyholm. --- Metallindustri och stenbrott. 19 År 1881 anlades Vasa mekaniska verkstad och gjuteri af ingeniören J. E. Salin. För mekanikus A. T. Eriksson utfärdades år 1885 privi- legium å Åbo järnmannfaktur-aktiebolags mekaniska verkstad och gjuteri. Verket, som till en början anlades för tillverkning at åkdon, har småningom utvidgats till en stor mekanisk verkstad. Villmanstrands mekaniska verkstad inrättades år 1885 at ingeniören W. F. Grönlund. Paul Wahl & C:os elektriska verkstad i Viborg grundades år 1887, dä tillverkningen skedde ä Varkaus, men flyttades föl- jande är till Viborg, hvarest Viborgs mekaniska verkstads ena hälft, som nedlagts par är tidigare, upphyrdes för ändamälet. Karhula mekaniska verkstad och gjuteri i Kymmene anlades är 1887 af kapten W. Ruth ursprungligen säsom remontverkstad för under byggnad varande fabriker, men har efter hand ansen- ligt utvidgats. Är 1888 uppfördes John Stenbergs mekaniska verkstad i Helsingfors, hvilken redan är 1887 blifvit privilegierad för ingeniör J. Stenberg. Bröder Friis mekaniska verkstad i Kalajoki grundades at dem är 1888. Samma är anlades af ingeniörerna A. Krank och F. Forsten Lehtoniemi mekaniska verkstad och gjuteri i Leppävirta. Maskin- och brobyggnads-aktiebolagets mekaniska verkstad i Helsingfors grundades är 1889 och sammanslogs med Osbergska | verkstaden är 1892 samt drifves i stor skala. Är 1890 anlades Sägbladsfabriken i Tammerfors af Finska Sägbladsfabriks-aktiebolaget och frän samma är daterar Tikkakoski mekaniska verkstad i Jyväskylä socken sin verksamhet, grundad af ingeniören Martin Stenij. Är 1891 inrättades fil. mag. L. Lindelöfs mekaniska verk- stad i Hermanstad invid Helsingfors, men öfvergick redan är 1894 till fabriksaktiebolaget Ilmarinen. Verksamheten afstan- nade är 1897 i följd af konkurs. G. Strömbergs elekirotekniska verkstad i Helsingfors grun- dades är 1891 af ingeniör G. Strömberg och har ansenligt ut- vidgats.Metallindustri och stenbrott. 19 År 1881 anlades Vasa mekaniska verkstad och gjuteri af ingeniören J. E. Salin. För mekanikus A. T. Eriksson utfärdades år 1885 privi- legium å Åbo järnmannfaktur-aktiebolags mekaniska verkstad och gjuteri. Verket, som till en början anlades för tillverkning at åkdon, har småningom utvidgats till en stor mekanisk verkstad. Villmanstrands mekaniska verkstad inrättades år 1885 at ingeniören W. F. Grönlund. Paul Wahl & C:os elektriska verkstad i Viborg grundades år 1887, dä tillverkningen skedde ä Varkaus, men flyttades föl- jande är till Viborg, hvarest Viborgs mekaniska verkstads ena hälft, som nedlagts par är tidigare, upphyrdes för ändamälet. Karhula mekaniska verkstad och gjuteri i Kymmene anlades är 1887 af kapten W. Ruth ursprungligen säsom remontverkstad för under byggnad varande fabriker, men har efter hand ansen- ligt utvidgats. Är 1888 uppfördes John Stenbergs mekaniska verkstad i Helsingfors, hvilken redan är 1887 blifvit privilegierad för ingeniör J. Stenberg. Bröder Friis mekaniska verkstad i Kalajoki grundades at dem är 1888. Samma är anlades af ingeniörerna A. Krank och F. Forsten Lehtoniemi mekaniska verkstad och gjuteri i Leppävirta. Maskin- och brobyggnads-aktiebolagets mekaniska verkstad i Helsingfors grundades är 1889 och sammanslogs med Osbergska | verkstaden är 1892 samt drifves i stor skala. Är 1890 anlades Sägbladsfabriken i Tammerfors af Finska Sägbladsfabriks-aktiebolaget och frän samma är daterar Tikkakoski mekaniska verkstad i Jyväskylä socken sin verksamhet, grundad af ingeniören Martin Stenij. Är 1891 inrättades fil. mag. L. Lindelöfs mekaniska verk- stad i Hermanstad invid Helsingfors, men öfvergick redan är 1894 till fabriksaktiebolaget Ilmarinen. Verksamheten afstan- nade är 1897 i följd af konkurs. G. Strömbergs elekirotekniska verkstad i Helsingfors grun- dades är 1891 af ingeniör G. Strömberg och har ansenligt ut- vidgats.Metallindustri och stenbrott. 19 År 1881 anlades Vasa mekaniska verkstad och gjuteri af ingeniören J. E. Salin. För mekanikus A. T. Eriksson utfärdades år 1885 privi- legium å Åbo järnmannfaktur-aktiebolags mekaniska verkstad och gjuteri. Verket, som till en början anlades för tillverkning at åkdon, har småningom utvidgats till en stor mekanisk verkstad. Villmanstrands mekaniska verkstad inrättades år 1885 at ingeniören W. F. Grönlund. Paul Wahl & C:os elektriska verkstad i Viborg grundades år 1887, dä tillverkningen skedde ä Varkaus, men flyttades föl- jande är till Viborg, hvarest Viborgs mekaniska verkstads ena hälft, som nedlagts par är tidigare, upphyrdes för ändamälet. Karhula mekaniska verkstad och gjuteri i Kymmene anlades är 1887 af kapten W. Ruth ursprungligen säsom remontverkstad för under byggnad varande fabriker, men har efter hand ansen- ligt utvidgats. Är 1888 uppfördes John Stenbergs mekaniska verkstad i Helsingfors, hvilken redan är 1887 blifvit privilegierad för ingeniör J. Stenberg. Bröder Friis mekaniska verkstad i Kalajoki grundades at dem är 1888. Samma är anlades af ingeniörerna A. Krank och F. Forsten Lehtoniemi mekaniska verkstad och gjuteri i Leppävirta. Maskin- och brobyggnads-aktiebolagets mekaniska verkstad i Helsingfors grundades är 1889 och sammanslogs med Osbergska | verkstaden är 1892 samt drifves i stor skala. Är 1890 anlades Sägbladsfabriken i Tammerfors af Finska Sägbladsfabriks-aktiebolaget och frän samma är daterar Tikkakoski mekaniska verkstad i Jyväskylä socken sin verksamhet, grundad af ingeniören Martin Stenij. Är 1891 inrättades fil. mag. L. Lindelöfs mekaniska verk- stad i Hermanstad invid Helsingfors, men öfvergick redan är 1894 till fabriksaktiebolaget Ilmarinen. Verksamheten afstan- nade är 1897 i följd af konkurs. G. Strömbergs elekirotekniska verkstad i Helsingfors grun- dades är 1891 af ingeniör G. Strömberg och har ansenligt ut- vidgats. --- 20 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. Nystads mekaniska verkstad och slip anlades är 1893 af ett aktiebolag, som är 1896 gjorde konkurs, och har verkstaden sedermera stätt. Maskinerna togos delvis frän Puhois mekaniska verkstad. Bröder Friis mekaniska verkstad i Gamla Karleby grunda- des af dem är 1895. Där det icke uttryckligen anmärkts att driften upphört, äro alla ofvanstäende verkstäder fortfarande i gäng. Uti ofvanstäende förteckning äro icke upptagna de vid järnverken förekommande mekaniska verkstäderna och gjute- rierna, emedan dessa redan förut blifvit omnämnda. Ehuru en del af dem fortfarande bibehällit sitt ursprungliga syfte, näm- ligen att tillgodose endast järnverkets behof, hafva dock under tidens lopp flertalet ansenligt utvidgats och kunna numera i produktion täfla med de mekaniska verkstäder, hvilka anlagts uteslutande för maskinindustri. Sädana äro de vid Dahlsbruk, Fiskars, Tammerfors, Värtsilä och Varkaus befintliga mekaniska verkstäderna, hvilka, inrättade under förra hälften af detta är- hundrade, äro de som först gifvit upphof ät den finska maskin- fabrikationen. III. Adlare verk. Kärkelä kopparhyttä i Karislojo anlades är 1765 af intres- senterna i Orijärvi grufvebolag, Finlayson, Kiik och Forsell, för nedsmältning af malmer från nämnda grufva. Hyttan, som varit i gäng sedan denna tid, med undantag af ären 1812-—1829, upphörde med sin verksamhet är 1883. Egaren af Koskis järnverk i Tenala, B. M. Björkman er- höll år 1799 privilegium att å Koskis inrätta ett kopparverk för att tillgodogöra malmen från Orijärvi. Kopparverket nedlades år 1848, ehuru dess privilegier upphäfdes först år 1867. År 1818 erhöll bruksegaren B. M. Björkman tillstånd att anlägga och drifva Fiskars kopparhammare i Pojo. Verket, som innefattade en garhärd och en s. k. kratsugn, har ej varit i gäng sedan är 1884.20 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. Nystads mekaniska verkstad och slip anlades är 1893 af ett aktiebolag, som är 1896 gjorde konkurs, och har verkstaden sedermera stätt. Maskinerna togos delvis frän Puhois mekaniska verkstad. Bröder Friis mekaniska verkstad i Gamla Karleby grunda- des af dem är 1895. Där det icke uttryckligen anmärkts att driften upphört, äro alla ofvanstäende verkstäder fortfarande i gäng. Uti ofvanstäende förteckning äro icke upptagna de vid järnverken förekommande mekaniska verkstäderna och gjute- rierna, emedan dessa redan förut blifvit omnämnda. Ehuru en del af dem fortfarande bibehällit sitt ursprungliga syfte, näm- ligen att tillgodose endast järnverkets behof, hafva dock under tidens lopp flertalet ansenligt utvidgats och kunna numera i produktion täfla med de mekaniska verkstäder, hvilka anlagts uteslutande för maskinindustri. Sädana äro de vid Dahlsbruk, Fiskars, Tammerfors, Värtsilä och Varkaus befintliga mekaniska verkstäderna, hvilka, inrättade under förra hälften af detta är- hundrade, äro de som först gifvit upphof ät den finska maskin- fabrikationen. III. Adlare verk. Kärkelä kopparhyttä i Karislojo anlades är 1765 af intres- senterna i Orijärvi grufvebolag, Finlayson, Kiik och Forsell, för nedsmältning af malmer från nämnda grufva. Hyttan, som varit i gäng sedan denna tid, med undantag af ären 1812-—1829, upphörde med sin verksamhet är 1883. Egaren af Koskis järnverk i Tenala, B. M. Björkman er- höll år 1799 privilegium att å Koskis inrätta ett kopparverk för att tillgodogöra malmen från Orijärvi. Kopparverket nedlades år 1848, ehuru dess privilegier upphäfdes först år 1867. År 1818 erhöll bruksegaren B. M. Björkman tillstånd att anlägga och drifva Fiskars kopparhammare i Pojo. Verket, som innefattade en garhärd och en s. k. kratsugn, har ej varit i gäng sedan är 1884.20 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. Nystads mekaniska verkstad och slip anlades är 1893 af ett aktiebolag, som är 1896 gjorde konkurs, och har verkstaden sedermera stätt. Maskinerna togos delvis frän Puhois mekaniska verkstad. Bröder Friis mekaniska verkstad i Gamla Karleby grunda- des af dem är 1895. Där det icke uttryckligen anmärkts att driften upphört, äro alla ofvanstäende verkstäder fortfarande i gäng. Uti ofvanstäende förteckning äro icke upptagna de vid järnverken förekommande mekaniska verkstäderna och gjute- rierna, emedan dessa redan förut blifvit omnämnda. Ehuru en del af dem fortfarande bibehällit sitt ursprungliga syfte, näm- ligen att tillgodose endast järnverkets behof, hafva dock under tidens lopp flertalet ansenligt utvidgats och kunna numera i produktion täfla med de mekaniska verkstäder, hvilka anlagts uteslutande för maskinindustri. Sädana äro de vid Dahlsbruk, Fiskars, Tammerfors, Värtsilä och Varkaus befintliga mekaniska verkstäderna, hvilka, inrättade under förra hälften af detta är- hundrade, äro de som först gifvit upphof ät den finska maskin- fabrikationen. III. Adlare verk. Kärkelä kopparhyttä i Karislojo anlades är 1765 af intres- senterna i Orijärvi grufvebolag, Finlayson, Kiik och Forsell, för nedsmältning af malmer från nämnda grufva. Hyttan, som varit i gäng sedan denna tid, med undantag af ären 1812-—1829, upphörde med sin verksamhet är 1883. Egaren af Koskis järnverk i Tenala, B. M. Björkman er- höll år 1799 privilegium att å Koskis inrätta ett kopparverk för att tillgodogöra malmen från Orijärvi. Kopparverket nedlades år 1848, ehuru dess privilegier upphäfdes först år 1867. År 1818 erhöll bruksegaren B. M. Björkman tillstånd att anlägga och drifva Fiskars kopparhammare i Pojo. Verket, som innefattade en garhärd och en s. k. kratsugn, har ej varit i gäng sedan är 1884. --- Metallindustri och stenbrott. 21 Något år före 1817 hade köpmännen Nabokoff och Snjetkoff verkställt kopparsmältning i en af dem anlagd kopparhytta vid Herajoki i Eno pä malmer från kopparanledningar i närheten. Senare förföll inrättningen, men år 1841 erhöllo Snjetkoff, Don- koffski m. fl. privilegium att drifva Herajoki kopparverk under namn af Archangel-Herajoki Savod. Sedan mycket kostnader nedlagts verkställdes år 1844 en liten smältning, hvarefter bruket nedlades. År 1823 erhöll engelsmannen Lionel Lukin tillstånd att anlägga Pitkäranta kopparverk i Impilaks. Privilegierna försuttos och är 1832 utfärdades för kollegiirädet Wsevolod Omeljanoff nytt privilegium, men han hade ännu ej är 1840 fått någon varaktig drift i gäng pä sitt verk, som numera kallades »Mitro- fani koppar- och tennverk». Under tiden hade nya kopparan- ledningar i närheten inmutats af andra personer och för dessa utfärdades är 1840 privilegium ä » Alexandra koppar- och tenn- verk», hvilket två år senare försåldes till handlanden H. Klee. Är 1847 föryttrades de bägge kopparverken till ett bolag i S:t Petersburg under namn af »Compagnie för bearbetning af Pitkä- ranta koppar- och tenngrufvor», för hvilket nytt privilegium ut- färdades år 1848. Är 1896 öfvergick bruket i Bergverksaktie- bolaget Ladogas ego, men har helt nyligen erhållit ny egare i Aktiebolaget Alexandrotfska stälgjuterifabriken i S:t Petersburg. Är 1877 anlades vid Äminnefors i Pojo Åminne zinkverk af bergsnotarien G. Westman för tillgodogörande af zink- och kopparmalm frän Orijärvi. Tillverkningen fortgick endast för- söksvis under de tvä följande ären, sä att är 1879 äfven räzink erhölls, men afstannade äret därpä. IV. Järngrufvor. Finlands äldsta järngrufva Ojamo i Lojo, som bearbetades redan är 1542 af lagmannen i södra Finland Erik Fleming. har flere gänger blifvit ödelämnad och äter upptagen. Bäde Svartä, Antskogs och Billnäs masugnar grundades pä malm härifrån. Senast utfördes sprängningsarbete i densamma är 1850. Eme- dan bergmästarearkivet förstördes vid Åbo brand, kan ej ensMetallindustri och stenbrott. 21 Något år före 1817 hade köpmännen Nabokoff och Snjetkoff verkställt kopparsmältning i en af dem anlagd kopparhytta vid Herajoki i Eno pä malmer från kopparanledningar i närheten. Senare förföll inrättningen, men år 1841 erhöllo Snjetkoff, Don- koffski m. fl. privilegium att drifva Herajoki kopparverk under namn af Archangel-Herajoki Savod. Sedan mycket kostnader nedlagts verkställdes år 1844 en liten smältning, hvarefter bruket nedlades. År 1823 erhöll engelsmannen Lionel Lukin tillstånd att anlägga Pitkäranta kopparverk i Impilaks. Privilegierna försuttos och är 1832 utfärdades för kollegiirädet Wsevolod Omeljanoff nytt privilegium, men han hade ännu ej är 1840 fått någon varaktig drift i gäng pä sitt verk, som numera kallades »Mitro- fani koppar- och tennverk». Under tiden hade nya kopparan- ledningar i närheten inmutats af andra personer och för dessa utfärdades är 1840 privilegium ä » Alexandra koppar- och tenn- verk», hvilket två år senare försåldes till handlanden H. Klee. Är 1847 föryttrades de bägge kopparverken till ett bolag i S:t Petersburg under namn af »Compagnie för bearbetning af Pitkä- ranta koppar- och tenngrufvor», för hvilket nytt privilegium ut- färdades år 1848. Är 1896 öfvergick bruket i Bergverksaktie- bolaget Ladogas ego, men har helt nyligen erhållit ny egare i Aktiebolaget Alexandrotfska stälgjuterifabriken i S:t Petersburg. Är 1877 anlades vid Äminnefors i Pojo Åminne zinkverk af bergsnotarien G. Westman för tillgodogörande af zink- och kopparmalm frän Orijärvi. Tillverkningen fortgick endast för- söksvis under de tvä följande ären, sä att är 1879 äfven räzink erhölls, men afstannade äret därpä. IV. Järngrufvor. Finlands äldsta järngrufva Ojamo i Lojo, som bearbetades redan är 1542 af lagmannen i södra Finland Erik Fleming. har flere gänger blifvit ödelämnad och äter upptagen. Bäde Svartä, Antskogs och Billnäs masugnar grundades pä malm härifrån. Senast utfördes sprängningsarbete i densamma är 1850. Eme- dan bergmästarearkivet förstördes vid Åbo brand, kan ej ensMetallindustri och stenbrott. 21 Något år före 1817 hade köpmännen Nabokoff och Snjetkoff verkställt kopparsmältning i en af dem anlagd kopparhytta vid Herajoki i Eno pä malmer från kopparanledningar i närheten. Senare förföll inrättningen, men år 1841 erhöllo Snjetkoff, Don- koffski m. fl. privilegium att drifva Herajoki kopparverk under namn af Archangel-Herajoki Savod. Sedan mycket kostnader nedlagts verkställdes år 1844 en liten smältning, hvarefter bruket nedlades. År 1823 erhöll engelsmannen Lionel Lukin tillstånd att anlägga Pitkäranta kopparverk i Impilaks. Privilegierna försuttos och är 1832 utfärdades för kollegiirädet Wsevolod Omeljanoff nytt privilegium, men han hade ännu ej är 1840 fått någon varaktig drift i gäng pä sitt verk, som numera kallades »Mitro- fani koppar- och tennverk». Under tiden hade nya kopparan- ledningar i närheten inmutats af andra personer och för dessa utfärdades är 1840 privilegium ä » Alexandra koppar- och tenn- verk», hvilket två år senare försåldes till handlanden H. Klee. Är 1847 föryttrades de bägge kopparverken till ett bolag i S:t Petersburg under namn af »Compagnie för bearbetning af Pitkä- ranta koppar- och tenngrufvor», för hvilket nytt privilegium ut- färdades år 1848. Är 1896 öfvergick bruket i Bergverksaktie- bolaget Ladogas ego, men har helt nyligen erhållit ny egare i Aktiebolaget Alexandrotfska stälgjuterifabriken i S:t Petersburg. Är 1877 anlades vid Äminnefors i Pojo Åminne zinkverk af bergsnotarien G. Westman för tillgodogörande af zink- och kopparmalm frän Orijärvi. Tillverkningen fortgick endast för- söksvis under de tvä följande ären, sä att är 1879 äfven räzink erhölls, men afstannade äret därpä. IV. Järngrufvor. Finlands äldsta järngrufva Ojamo i Lojo, som bearbetades redan är 1542 af lagmannen i södra Finland Erik Fleming. har flere gänger blifvit ödelämnad och äter upptagen. Bäde Svartä, Antskogs och Billnäs masugnar grundades pä malm härifrån. Senast utfördes sprängningsarbete i densamma är 1850. Eme- dan bergmästarearkivet förstördes vid Åbo brand, kan ej ens --- 22 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. närmelsevis nägon uppgift lämnas om malmfängsten ur denna grufva. Längvik järngrufva i Ingä bearbetades redan pä 1650-talet för Fagerviks masugns räkning af Carl Billsten och hade är 1663 lämnat ansenligt malm. Under ären 1843—46 och 1860 erhöllos omkr. 426 ton malm, hvarefter grufvan ödelämnades. Malmbergs grufva i Kisko bröts är 1670 af Johan Thor- wöst, som nedsmälte malmen i Fiskars masugn. Brytningen in- ställdes i början af 1700-talet och grufvan fylldes genom en olycks- händelse med vatten. Sedan den legat i ödesmä! ända till är 1813 upptogs arbetet ä nyo, men afstannade strax härpä och fortsattes frän är 1823 till är 1866. Den under sistnämnda tid uppsprängda malmen uppgick till omkring 14,900 ton. Sillböle grufva i Helsinge upptäcktes är 1774 af bergmästar Linder och bröts till början af 1770-talet, dä 8,120 ton malm vunnits ur grufvan. Arbetet vidtog äter är 1785 och fortsattes till år 1788 dä 2,086 ton malm brutits. Grufvan låg nu i öde till år 1823 och bearbetades till är 1866, hvarunder omkring 26,700 ton malm uppsprängdes. Stansviks grufva i Helsinge upptäcktes af kapten Frese, som är 1766 bearbetade den, jämte brukspatron Hising och major Taube. Frän är 1796 till 97 drefs den af t. f. öfvermas- mästaren C. O. Bremer, men låg sedan i ödesmä! till är 1827, dä den var i gång blott några månader. År 1830 begynte arbetet åter för några år. År 1836 arbetades i grufvan å nyo efter ett kortare ödesmål, men grufdriften afstannade snart åter, hvarpå kronan åren 1838 och 1839 försöksvis skärpte på flere ställen i grufvans närhet, hvarefter intet arbete försiggått. Kulonsuomäki grufva i Pyhäjärvi (Nyl. 1.) upptäcktes år 1818 och har bearbetats uteslutande för Högfors masugns räk- ning. Den har varit belagd med arbete åren 1819, 1825—86, 1888 och den uppsprängda malmen uppgår till omkr. 23,600 ton. Karstu gamla järngrufva i Lojo undersöktes 1824 af E. J. Vestling och belades med arbete åren 1840, 1845—48, dä den sprängdes i sammanhang med Ojamo, 1851—52 och 1863—65. Den erhällna malmen uppgär till omkr. 975 ton. Jussarö järngrufva i Pojo upptäcktes är 1834 af malm- letaren E. J. Vestling och bearbetades ären 1834—36, 1840—44, 1846—54 och 1856—61. Grufvan har hela tiden drifvits af22 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. närmelsevis nägon uppgift lämnas om malmfängsten ur denna grufva. Längvik järngrufva i Ingä bearbetades redan pä 1650-talet för Fagerviks masugns räkning af Carl Billsten och hade är 1663 lämnat ansenligt malm. Under ären 1843—46 och 1860 erhöllos omkr. 426 ton malm, hvarefter grufvan ödelämnades. Malmbergs grufva i Kisko bröts är 1670 af Johan Thor- wöst, som nedsmälte malmen i Fiskars masugn. Brytningen in- ställdes i början af 1700-talet och grufvan fylldes genom en olycks- händelse med vatten. Sedan den legat i ödesmä! ända till är 1813 upptogs arbetet ä nyo, men afstannade strax härpä och fortsattes frän är 1823 till är 1866. Den under sistnämnda tid uppsprängda malmen uppgick till omkring 14,900 ton. Sillböle grufva i Helsinge upptäcktes är 1774 af bergmästar Linder och bröts till början af 1770-talet, dä 8,120 ton malm vunnits ur grufvan. Arbetet vidtog äter är 1785 och fortsattes till år 1788 dä 2,086 ton malm brutits. Grufvan låg nu i öde till år 1823 och bearbetades till är 1866, hvarunder omkring 26,700 ton malm uppsprängdes. Stansviks grufva i Helsinge upptäcktes af kapten Frese, som är 1766 bearbetade den, jämte brukspatron Hising och major Taube. Frän är 1796 till 97 drefs den af t. f. öfvermas- mästaren C. O. Bremer, men låg sedan i ödesmä! till är 1827, dä den var i gång blott några månader. År 1830 begynte arbetet åter för några år. År 1836 arbetades i grufvan å nyo efter ett kortare ödesmål, men grufdriften afstannade snart åter, hvarpå kronan åren 1838 och 1839 försöksvis skärpte på flere ställen i grufvans närhet, hvarefter intet arbete försiggått. Kulonsuomäki grufva i Pyhäjärvi (Nyl. 1.) upptäcktes år 1818 och har bearbetats uteslutande för Högfors masugns räk- ning. Den har varit belagd med arbete åren 1819, 1825—86, 1888 och den uppsprängda malmen uppgår till omkr. 23,600 ton. Karstu gamla järngrufva i Lojo undersöktes 1824 af E. J. Vestling och belades med arbete åren 1840, 1845—48, dä den sprängdes i sammanhang med Ojamo, 1851—52 och 1863—65. Den erhällna malmen uppgär till omkr. 975 ton. Jussarö järngrufva i Pojo upptäcktes är 1834 af malm- letaren E. J. Vestling och bearbetades ären 1834—36, 1840—44, 1846—54 och 1856—61. Grufvan har hela tiden drifvits af22 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. närmelsevis nägon uppgift lämnas om malmfängsten ur denna grufva. Längvik järngrufva i Ingä bearbetades redan pä 1650-talet för Fagerviks masugns räkning af Carl Billsten och hade är 1663 lämnat ansenligt malm. Under ären 1843—46 och 1860 erhöllos omkr. 426 ton malm, hvarefter grufvan ödelämnades. Malmbergs grufva i Kisko bröts är 1670 af Johan Thor- wöst, som nedsmälte malmen i Fiskars masugn. Brytningen in- ställdes i början af 1700-talet och grufvan fylldes genom en olycks- händelse med vatten. Sedan den legat i ödesmä! ända till är 1813 upptogs arbetet ä nyo, men afstannade strax härpä och fortsattes frän är 1823 till är 1866. Den under sistnämnda tid uppsprängda malmen uppgick till omkring 14,900 ton. Sillböle grufva i Helsinge upptäcktes är 1774 af bergmästar Linder och bröts till början af 1770-talet, dä 8,120 ton malm vunnits ur grufvan. Arbetet vidtog äter är 1785 och fortsattes till år 1788 dä 2,086 ton malm brutits. Grufvan låg nu i öde till år 1823 och bearbetades till är 1866, hvarunder omkring 26,700 ton malm uppsprängdes. Stansviks grufva i Helsinge upptäcktes af kapten Frese, som är 1766 bearbetade den, jämte brukspatron Hising och major Taube. Frän är 1796 till 97 drefs den af t. f. öfvermas- mästaren C. O. Bremer, men låg sedan i ödesmä! till är 1827, dä den var i gång blott några månader. År 1830 begynte arbetet åter för några år. År 1836 arbetades i grufvan å nyo efter ett kortare ödesmål, men grufdriften afstannade snart åter, hvarpå kronan åren 1838 och 1839 försöksvis skärpte på flere ställen i grufvans närhet, hvarefter intet arbete försiggått. Kulonsuomäki grufva i Pyhäjärvi (Nyl. 1.) upptäcktes år 1818 och har bearbetats uteslutande för Högfors masugns räk- ning. Den har varit belagd med arbete åren 1819, 1825—86, 1888 och den uppsprängda malmen uppgår till omkr. 23,600 ton. Karstu gamla järngrufva i Lojo undersöktes 1824 af E. J. Vestling och belades med arbete åren 1840, 1845—48, dä den sprängdes i sammanhang med Ojamo, 1851—52 och 1863—65. Den erhällna malmen uppgär till omkr. 975 ton. Jussarö järngrufva i Pojo upptäcktes är 1834 af malm- letaren E. J. Vestling och bearbetades ären 1834—36, 1840—44, 1846—54 och 1856—61. Grufvan har hela tiden drifvits af --- Metallindustri och stenbrott. 23 staten. Den erhållna malmkvantiteten uppgår till omkr. 30,700 ton. Ett aktiebolag har helt nyligen åter begynt bearbeta Jussarö malmfält, hvarvid nya skärpningar anlagts längre ut åt hafvet. Juvakaisenmaa järnmalmsfält i Öfvertorneä inmutades är 1840 och bearbetades till och med är 1843, hvarunder omkr. 180 ton malm uppsprängdes. Lupikko järngrufva i Impilaks begynte sprängas är 1866 för Lupikko masugns räkning. Grufdriften afstannade redan är 1873 och hade grufvan lämnat en malmkvantitet af omkr. 2,720 ton. Finlands yngsta järngrufva är det i Sordavala socken be- lägna Välimäki, som inmutades är 1888 af f. d. bruksegaren C. Husgafvel. Förutom nyssnämnda arbeten å Jussarö är Väli- mäki den enda järnmalmsgrufva, som för närvarande drifves. En stor del af malmen anrikas pä elektrisk väg och levereras till Putiloffska bolaget i S:t Petersburg. Den till och med är 1896 vunna malmen uppgär till omkr. 22,300 ton. Vv. Grufvor för ädlare metaller. Orijärvi koppargrufva i Kisko upptäcktes är 1757 af grufve- fogden A. Holmberg och J. Jakobson samt inmutades äret därpä af Finlayson, Kiik och Forsell eller intressenterna i Orijärvi bruksbolag. Grufvan, som oafbrutet bearbetats från är 1758 till är 1870, hvilade åren 1871—75, hvarefter sprängning fort- gick till och med är 1882, dä grufdriften tills vidare afstannade. Under denna länga arbetstid har grufvan lämnat omkr. 206,200 ton malm. Pitkäranta koppar- och tenngrufva i Impilaks var, innan den inmutades är 1814 af Baranoff, Oschwinzoff och Amsimoff, känd nägra är förut. Ä nyo inmutad af Lionel Lukin är 1821 och af V. Omeljanoff är 1832, begynte den drifvas med större kraft är 1847, hvarefter arbetet i flere skakt med korta afbrott under ären 1866—68, 1874 och 1879 fortgätt intill närvarande tid. Frän grufvan har upptagits till och med är 1895 koppar- malm omkr. 301,700 ton och tennmalm omkr. 33,600 ton. För närvarande erhälles äfven järnmalm, som anrikas pä elektrisk väg.Metallindustri och stenbrott. 23 staten. Den erhållna malmkvantiteten uppgår till omkr. 30,700 ton. Ett aktiebolag har helt nyligen åter begynt bearbeta Jussarö malmfält, hvarvid nya skärpningar anlagts längre ut åt hafvet. Juvakaisenmaa järnmalmsfält i Öfvertorneä inmutades är 1840 och bearbetades till och med är 1843, hvarunder omkr. 180 ton malm uppsprängdes. Lupikko järngrufva i Impilaks begynte sprängas är 1866 för Lupikko masugns räkning. Grufdriften afstannade redan är 1873 och hade grufvan lämnat en malmkvantitet af omkr. 2,720 ton. Finlands yngsta järngrufva är det i Sordavala socken be- lägna Välimäki, som inmutades är 1888 af f. d. bruksegaren C. Husgafvel. Förutom nyssnämnda arbeten å Jussarö är Väli- mäki den enda järnmalmsgrufva, som för närvarande drifves. En stor del af malmen anrikas pä elektrisk väg och levereras till Putiloffska bolaget i S:t Petersburg. Den till och med är 1896 vunna malmen uppgär till omkr. 22,300 ton. Vv. Grufvor för ädlare metaller. Orijärvi koppargrufva i Kisko upptäcktes är 1757 af grufve- fogden A. Holmberg och J. Jakobson samt inmutades äret därpä af Finlayson, Kiik och Forsell eller intressenterna i Orijärvi bruksbolag. Grufvan, som oafbrutet bearbetats från är 1758 till är 1870, hvilade åren 1871—75, hvarefter sprängning fort- gick till och med är 1882, dä grufdriften tills vidare afstannade. Under denna länga arbetstid har grufvan lämnat omkr. 206,200 ton malm. Pitkäranta koppar- och tenngrufva i Impilaks var, innan den inmutades är 1814 af Baranoff, Oschwinzoff och Amsimoff, känd nägra är förut. Ä nyo inmutad af Lionel Lukin är 1821 och af V. Omeljanoff är 1832, begynte den drifvas med större kraft är 1847, hvarefter arbetet i flere skakt med korta afbrott under ären 1866—68, 1874 och 1879 fortgätt intill närvarande tid. Frän grufvan har upptagits till och med är 1895 koppar- malm omkr. 301,700 ton och tennmalm omkr. 33,600 ton. För närvarande erhälles äfven järnmalm, som anrikas pä elektrisk väg.Metallindustri och stenbrott. 23 staten. Den erhållna malmkvantiteten uppgår till omkr. 30,700 ton. Ett aktiebolag har helt nyligen åter begynt bearbeta Jussarö malmfält, hvarvid nya skärpningar anlagts längre ut åt hafvet. Juvakaisenmaa järnmalmsfält i Öfvertorneä inmutades är 1840 och bearbetades till och med är 1843, hvarunder omkr. 180 ton malm uppsprängdes. Lupikko järngrufva i Impilaks begynte sprängas är 1866 för Lupikko masugns räkning. Grufdriften afstannade redan är 1873 och hade grufvan lämnat en malmkvantitet af omkr. 2,720 ton. Finlands yngsta järngrufva är det i Sordavala socken be- lägna Välimäki, som inmutades är 1888 af f. d. bruksegaren C. Husgafvel. Förutom nyssnämnda arbeten å Jussarö är Väli- mäki den enda järnmalmsgrufva, som för närvarande drifves. En stor del af malmen anrikas pä elektrisk väg och levereras till Putiloffska bolaget i S:t Petersburg. Den till och med är 1896 vunna malmen uppgär till omkr. 22,300 ton. Vv. Grufvor för ädlare metaller. Orijärvi koppargrufva i Kisko upptäcktes är 1757 af grufve- fogden A. Holmberg och J. Jakobson samt inmutades äret därpä af Finlayson, Kiik och Forsell eller intressenterna i Orijärvi bruksbolag. Grufvan, som oafbrutet bearbetats från är 1758 till är 1870, hvilade åren 1871—75, hvarefter sprängning fort- gick till och med är 1882, dä grufdriften tills vidare afstannade. Under denna länga arbetstid har grufvan lämnat omkr. 206,200 ton malm. Pitkäranta koppar- och tenngrufva i Impilaks var, innan den inmutades är 1814 af Baranoff, Oschwinzoff och Amsimoff, känd nägra är förut. Ä nyo inmutad af Lionel Lukin är 1821 och af V. Omeljanoff är 1832, begynte den drifvas med större kraft är 1847, hvarefter arbetet i flere skakt med korta afbrott under ären 1866—68, 1874 och 1879 fortgätt intill närvarande tid. Frän grufvan har upptagits till och med är 1895 koppar- malm omkr. 301,700 ton och tennmalm omkr. 33,600 ton. För närvarande erhälles äfven järnmalm, som anrikas pä elektrisk väg. --- 24 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. Guldvaskerierna i finska lappmarken. Sedan norske berg- mästaren T. Dahll vid sina geologiska undersökningar är 1867 funnit guld uti de till Tana älfdal nedrinnande bifloderna i Norge och härom i privat bref underrättat bergmästaren E. H. Furuhjelm, utrustades af finska staten en guldletningsexpedition är 1868, som leddes af dävarande extra bergsingeniören J. C. Lihr. Genom denna expedition utreddes, att Ivalojoki var den älf, som syntes mest guldförande, hvarför kronan tills vidare förbehöll sig ensam rätt att vaska guld i säväl denna som dess grannflod Vaskojoki. Det oaktadt begäfvo sig f. d. sjömännen Ervast, Lepistö och Björkman sommaren 1869 till Ivalojoki, återvändande pä hösten med en ganska riklig guldfängst, hvarigenom Lihrs förmodan konstaterades. Sedan är 1870 har vaskningsarbete bedrifvits vid Ivalojoki och dess bifloder och är 1871 äfven vid Luttojoki. Mängden af det utvaskade guldet uppgick vid 1898 ärs slut till omkr. 429 kilogram. Ett större kopparmalmsfält befinner sig i Kuusamo invid Paanajärvi. Detta inmutades af baron F. Linder är 1874 och är 1889 af öfverdirektören A. Thesleff, hvars arfvingar för när- varande äro egare af inmutningsrätten. Fyndighetens aflägsenhet har gjort, att nägon större grufbrytning icke förekommit ä fältet, som belagts blott med nödigt arbete för inmutningsrättens bibe- hällande. Till belysande af metallindustrins utveckling under senaste tjugo är anföras följande korta uppgifter: Är 1877 voro 6 guldvaskerier i gäng och utvaskades 6,972 gr guld; är 1887 erhöllos från 22 vaskerier 6,780,5 gr guld och är 1897 frän sjutton vaskerier 4,593 gr guld. Produk- tionen är säledes nägot i nedgäende, och vaskeriernas antal dessutom minskade. Ifrän den tid guldvaskningen begynte eller är 1870 till och med är 1897 hade erhällits 424.664 gr guld med 178,850 dagsverken eller 2,57 gr pr dagsverk. Under ifrägavarande tid är det hufvudsakligast vid Pitkä- ranta som koppartillverkning egt rum, ty redan är 1883 upp- hörde kopparsmältning vid Kärkelä och äret därpä koppar- garningen vid Fiskars. Ur den vid Pitkäranta brutna koppar- malmen, som sedan är 1880 bearbetats pä väta vägen, har till24 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. Guldvaskerierna i finska lappmarken. Sedan norske berg- mästaren T. Dahll vid sina geologiska undersökningar är 1867 funnit guld uti de till Tana älfdal nedrinnande bifloderna i Norge och härom i privat bref underrättat bergmästaren E. H. Furuhjelm, utrustades af finska staten en guldletningsexpedition är 1868, som leddes af dävarande extra bergsingeniören J. C. Lihr. Genom denna expedition utreddes, att Ivalojoki var den älf, som syntes mest guldförande, hvarför kronan tills vidare förbehöll sig ensam rätt att vaska guld i säväl denna som dess grannflod Vaskojoki. Det oaktadt begäfvo sig f. d. sjömännen Ervast, Lepistö och Björkman sommaren 1869 till Ivalojoki, återvändande pä hösten med en ganska riklig guldfängst, hvarigenom Lihrs förmodan konstaterades. Sedan är 1870 har vaskningsarbete bedrifvits vid Ivalojoki och dess bifloder och är 1871 äfven vid Luttojoki. Mängden af det utvaskade guldet uppgick vid 1898 ärs slut till omkr. 429 kilogram. Ett större kopparmalmsfält befinner sig i Kuusamo invid Paanajärvi. Detta inmutades af baron F. Linder är 1874 och är 1889 af öfverdirektören A. Thesleff, hvars arfvingar för när- varande äro egare af inmutningsrätten. Fyndighetens aflägsenhet har gjort, att nägon större grufbrytning icke förekommit ä fältet, som belagts blott med nödigt arbete för inmutningsrättens bibe- hällande. Till belysande af metallindustrins utveckling under senaste tjugo är anföras följande korta uppgifter: Är 1877 voro 6 guldvaskerier i gäng och utvaskades 6,972 gr guld; är 1887 erhöllos från 22 vaskerier 6,780,5 gr guld och är 1897 frän sjutton vaskerier 4,593 gr guld. Produk- tionen är säledes nägot i nedgäende, och vaskeriernas antal dessutom minskade. Ifrän den tid guldvaskningen begynte eller är 1870 till och med är 1897 hade erhällits 424.664 gr guld med 178,850 dagsverken eller 2,57 gr pr dagsverk. Under ifrägavarande tid är det hufvudsakligast vid Pitkä- ranta som koppartillverkning egt rum, ty redan är 1883 upp- hörde kopparsmältning vid Kärkelä och äret därpä koppar- garningen vid Fiskars. Ur den vid Pitkäranta brutna koppar- malmen, som sedan är 1880 bearbetats pä väta vägen, har till24 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. Guldvaskerierna i finska lappmarken. Sedan norske berg- mästaren T. Dahll vid sina geologiska undersökningar är 1867 funnit guld uti de till Tana älfdal nedrinnande bifloderna i Norge och härom i privat bref underrättat bergmästaren E. H. Furuhjelm, utrustades af finska staten en guldletningsexpedition är 1868, som leddes af dävarande extra bergsingeniören J. C. Lihr. Genom denna expedition utreddes, att Ivalojoki var den älf, som syntes mest guldförande, hvarför kronan tills vidare förbehöll sig ensam rätt att vaska guld i säväl denna som dess grannflod Vaskojoki. Det oaktadt begäfvo sig f. d. sjömännen Ervast, Lepistö och Björkman sommaren 1869 till Ivalojoki, återvändande pä hösten med en ganska riklig guldfängst, hvarigenom Lihrs förmodan konstaterades. Sedan är 1870 har vaskningsarbete bedrifvits vid Ivalojoki och dess bifloder och är 1871 äfven vid Luttojoki. Mängden af det utvaskade guldet uppgick vid 1898 ärs slut till omkr. 429 kilogram. Ett större kopparmalmsfält befinner sig i Kuusamo invid Paanajärvi. Detta inmutades af baron F. Linder är 1874 och är 1889 af öfverdirektören A. Thesleff, hvars arfvingar för när- varande äro egare af inmutningsrätten. Fyndighetens aflägsenhet har gjort, att nägon större grufbrytning icke förekommit ä fältet, som belagts blott med nödigt arbete för inmutningsrättens bibe- hällande. Till belysande af metallindustrins utveckling under senaste tjugo är anföras följande korta uppgifter: Är 1877 voro 6 guldvaskerier i gäng och utvaskades 6,972 gr guld; är 1887 erhöllos från 22 vaskerier 6,780,5 gr guld och är 1897 frän sjutton vaskerier 4,593 gr guld. Produk- tionen är säledes nägot i nedgäende, och vaskeriernas antal dessutom minskade. Ifrän den tid guldvaskningen begynte eller är 1870 till och med är 1897 hade erhällits 424.664 gr guld med 178,850 dagsverken eller 2,57 gr pr dagsverk. Under ifrägavarande tid är det hufvudsakligast vid Pitkä- ranta som koppartillverkning egt rum, ty redan är 1883 upp- hörde kopparsmältning vid Kärkelä och äret därpä koppar- garningen vid Fiskars. Ur den vid Pitkäranta brutna koppar- malmen, som sedan är 1880 bearbetats pä väta vägen, har till --- Metallindustri och stenbrott. 25 och med år 1897 erhållits 6,145 ton koppar. År 1880 begynte äfven silfver att tillverkas vid bruket och uppgick produktionen till och med år 1897 till 1,456 kg. Af tenn, som också erhållits vid Pitkäranta, hade till och med år 1896 erhållits 444 ton. För 18 bruk upphåfvades år 1877 sjömalm till ett belopp af 27,147 ton, år 1887 för 12 järnbruk 50.530 ton och är 1897 för 9 bruk 68,057 ton sjömalm; en 2,5 gånger större mängd än under år 1877, ehuru järnverkens antal var hälften mindre. År 1877 tillverkades vid 23 masugnar 22,419 ton tackjärn; år 1887 erhöllos vid 15 masugnar 19,882 ton och år 1897 vid 13 mas- ugnar 32,811 ton tackjärn; en särdeles stegrad produktion, ehuru ugnarnas antal ansenligt minskats. Puddeljärn tillverkades år 1877 från 15 puddelverk omkr. 7,250 ton, år 1887 från 9 puddelverk 6.950 ton och är 1897 från 6 puddelverk 13,782 ton. Produktionen är i det närmaste fördubb- lad, ehuru puddelverkens antal minskats med mer än hälften. År 1877 voro 20 stångjärnsverk i gång och tillverkade 3,852 ton stångjärn, är 1887 voro lika många i verksamhet och gåfvo 3,492 ton samt år 1897 endast 13 med en tillverkning af 3,590 ton. Produktionen af i härd smidt stångjärn, äfvensom själfva härdarnas antal minskas småningom. Görtjärnstillverkningen, som daterar sin uppkomst från år 1879 vid Dahlsbruk, uppgick från två götjärnsverk år 1887 till 2,344 ton, men år 1897 från fyra sådana till 9,443 ton. Svart- och manufaktursmidet, som idkats vid de flesta stångjärnsverk och vid manufakturverken, uppgick år 1877 till 1,680 ton från 28 bruk, år 1887 till 1,913 ton från 21 järnverk, och år 1897 från 25 järnverk till 5,727 ton. Vid 1897 års slut uppgick antalet af arbetare vid grufdriften till 229, vid smältverken till 5,771 och vid mekaniska verkstäderna inclusive statsjärnvägarnas till 5.256 eller tillsammans nägot mer än 11,250 personer. Tillverkningsvärdet vid landets grufvor, bruk och verkstäder utgjorde för är 1897: Järnverken «< « : + «so 8 & a 10,220,053 Fmk Mekaniska verkstäder och gjuterier 16,849,471 >» Statsjärnvägarnes mek. verkstäder. <2,420,055 » Sjömalmer « s 8 få a 384,702 »Metallindustri och stenbrott. 25 och med år 1897 erhållits 6,145 ton koppar. År 1880 begynte äfven silfver att tillverkas vid bruket och uppgick produktionen till och med år 1897 till 1,456 kg. Af tenn, som också erhållits vid Pitkäranta, hade till och med år 1896 erhållits 444 ton. För 18 bruk upphåfvades år 1877 sjömalm till ett belopp af 27,147 ton, år 1887 för 12 järnbruk 50.530 ton och är 1897 för 9 bruk 68,057 ton sjömalm; en 2,5 gånger större mängd än under år 1877, ehuru järnverkens antal var hälften mindre. År 1877 tillverkades vid 23 masugnar 22,419 ton tackjärn; år 1887 erhöllos vid 15 masugnar 19,882 ton och år 1897 vid 13 mas- ugnar 32,811 ton tackjärn; en särdeles stegrad produktion, ehuru ugnarnas antal ansenligt minskats. Puddeljärn tillverkades år 1877 från 15 puddelverk omkr. 7,250 ton, år 1887 från 9 puddelverk 6.950 ton och är 1897 från 6 puddelverk 13,782 ton. Produktionen är i det närmaste fördubb- lad, ehuru puddelverkens antal minskats med mer än hälften. År 1877 voro 20 stångjärnsverk i gång och tillverkade 3,852 ton stångjärn, är 1887 voro lika många i verksamhet och gåfvo 3,492 ton samt år 1897 endast 13 med en tillverkning af 3,590 ton. Produktionen af i härd smidt stångjärn, äfvensom själfva härdarnas antal minskas småningom. Görtjärnstillverkningen, som daterar sin uppkomst från år 1879 vid Dahlsbruk, uppgick från två götjärnsverk år 1887 till 2,344 ton, men år 1897 från fyra sådana till 9,443 ton. Svart- och manufaktursmidet, som idkats vid de flesta stångjärnsverk och vid manufakturverken, uppgick år 1877 till 1,680 ton från 28 bruk, år 1887 till 1,913 ton från 21 järnverk, och år 1897 från 25 järnverk till 5,727 ton. Vid 1897 års slut uppgick antalet af arbetare vid grufdriften till 229, vid smältverken till 5,771 och vid mekaniska verkstäderna inclusive statsjärnvägarnas till 5.256 eller tillsammans nägot mer än 11,250 personer. Tillverkningsvärdet vid landets grufvor, bruk och verkstäder utgjorde för är 1897: Järnverken «< « : + «so 8 & a 10,220,053 Fmk Mekaniska verkstäder och gjuterier 16,849,471 >» Statsjärnvägarnes mek. verkstäder. <2,420,055 » Sjömalmer « s 8 få a 384,702 »Metallindustri och stenbrott. 25 och med år 1897 erhållits 6,145 ton koppar. År 1880 begynte äfven silfver att tillverkas vid bruket och uppgick produktionen till och med år 1897 till 1,456 kg. Af tenn, som också erhållits vid Pitkäranta, hade till och med år 1896 erhållits 444 ton. För 18 bruk upphåfvades år 1877 sjömalm till ett belopp af 27,147 ton, år 1887 för 12 järnbruk 50.530 ton och är 1897 för 9 bruk 68,057 ton sjömalm; en 2,5 gånger större mängd än under år 1877, ehuru järnverkens antal var hälften mindre. År 1877 tillverkades vid 23 masugnar 22,419 ton tackjärn; år 1887 erhöllos vid 15 masugnar 19,882 ton och år 1897 vid 13 mas- ugnar 32,811 ton tackjärn; en särdeles stegrad produktion, ehuru ugnarnas antal ansenligt minskats. Puddeljärn tillverkades år 1877 från 15 puddelverk omkr. 7,250 ton, år 1887 från 9 puddelverk 6.950 ton och är 1897 från 6 puddelverk 13,782 ton. Produktionen är i det närmaste fördubb- lad, ehuru puddelverkens antal minskats med mer än hälften. År 1877 voro 20 stångjärnsverk i gång och tillverkade 3,852 ton stångjärn, är 1887 voro lika många i verksamhet och gåfvo 3,492 ton samt år 1897 endast 13 med en tillverkning af 3,590 ton. Produktionen af i härd smidt stångjärn, äfvensom själfva härdarnas antal minskas småningom. Görtjärnstillverkningen, som daterar sin uppkomst från år 1879 vid Dahlsbruk, uppgick från två götjärnsverk år 1887 till 2,344 ton, men år 1897 från fyra sådana till 9,443 ton. Svart- och manufaktursmidet, som idkats vid de flesta stångjärnsverk och vid manufakturverken, uppgick år 1877 till 1,680 ton från 28 bruk, år 1887 till 1,913 ton från 21 järnverk, och år 1897 från 25 järnverk till 5,727 ton. Vid 1897 års slut uppgick antalet af arbetare vid grufdriften till 229, vid smältverken till 5,771 och vid mekaniska verkstäderna inclusive statsjärnvägarnas till 5.256 eller tillsammans nägot mer än 11,250 personer. Tillverkningsvärdet vid landets grufvor, bruk och verkstäder utgjorde för är 1897: Järnverken «< « : + «so 8 & a 10,220,053 Fmk Mekaniska verkstäder och gjuterier 16,849,471 >» Statsjärnvägarnes mek. verkstäder. <2,420,055 » Sjömalmer « s 8 få a 384,702 » --- Bergmalmer (Välimäki). . . . . 136,334 Fmk Silfver och koppar (Pitkäranta). . 705,000— » Guld (vaskerierna i Lappmarken) . 14.697 » Summa — 30,730,312 Fmk. Tydligare än genom anförande af en mängd siffror äskäd- liggöras fluktuationerna i metallproduktionen genom grafiska tabeller. Några sådana hafva därför blifvit uppgjorda, om- fattande senaste tvenne decennier; dock bör observeras att vid deras uppritande olika viktsenheter användts å tabellerna I—III. Detta har skett för erhållande af större tydlighet. Stenbrott. Det är först på senaste tider som de finska bergarterna begynt finna en större användning vid byggnadsföretag och andra praktiska behof. Visserligen hafva flere granitbrott lämnat under många tiotal år material till monumenter och praktbygg- nader, och från trakterna omkring Sordavala har man från början af detta århundrade utskeppat både kvarts och fältspat till de ryska porslins- och fajans-fabrikerna. Men den finska sten- industrin är likväl ännu föga utvecklad, oaktadt rikligt och godt material mångenstädes torde förefinnas, och står ofantligt efter t. ex. den i Sverige, hvarest berggrunden och således äfven materialet är detsamma som hos oss. Att den ryska hufvudstaden vid sina praktbygnader ganska mycket betjänat sig af granit- och marmorarter från stenbrotten i Finland under en lång följd af år, är nogsamt bekant. Sålunda togs den kolossala Alexanderskolonnen framför Vinterpalatset från granitbrotten vid Pyterlaks, därifrån kolonnerna i Isaks- kyrkan äfven härstamma. Kajerna längs Neva och kanalerna äro infattade af granit från Viborgs, Vederlaks och Vekkelaks socknar och kolonnerna i Kasanska kyrkan hämtade från Mon- repos vid Viborg. Fundamentet till Isakskyrkan består af granit från Impilaks, och en i blått skiftande stenart är tagen från trakten af Sordavala till marmorpalatset. Giganterna utan- för Eremitaget och den stora fontänen i AmiralitetsträdgårdenBergmalmer (Välimäki). . . . . 136,334 Fmk Silfver och koppar (Pitkäranta). . 705,000— » Guld (vaskerierna i Lappmarken) . 14.697 » Summa — 30,730,312 Fmk. Tydligare än genom anförande af en mängd siffror äskäd- liggöras fluktuationerna i metallproduktionen genom grafiska tabeller. Några sådana hafva därför blifvit uppgjorda, om- fattande senaste tvenne decennier; dock bör observeras att vid deras uppritande olika viktsenheter användts å tabellerna I—III. Detta har skett för erhållande af större tydlighet. Stenbrott. Det är först på senaste tider som de finska bergarterna begynt finna en större användning vid byggnadsföretag och andra praktiska behof. Visserligen hafva flere granitbrott lämnat under många tiotal år material till monumenter och praktbygg- nader, och från trakterna omkring Sordavala har man från början af detta århundrade utskeppat både kvarts och fältspat till de ryska porslins- och fajans-fabrikerna. Men den finska sten- industrin är likväl ännu föga utvecklad, oaktadt rikligt och godt material mångenstädes torde förefinnas, och står ofantligt efter t. ex. den i Sverige, hvarest berggrunden och således äfven materialet är detsamma som hos oss. Att den ryska hufvudstaden vid sina praktbygnader ganska mycket betjänat sig af granit- och marmorarter från stenbrotten i Finland under en lång följd af år, är nogsamt bekant. Sålunda togs den kolossala Alexanderskolonnen framför Vinterpalatset från granitbrotten vid Pyterlaks, därifrån kolonnerna i Isaks- kyrkan äfven härstamma. Kajerna längs Neva och kanalerna äro infattade af granit från Viborgs, Vederlaks och Vekkelaks socknar och kolonnerna i Kasanska kyrkan hämtade från Mon- repos vid Viborg. Fundamentet till Isakskyrkan består af granit från Impilaks, och en i blått skiftande stenart är tagen från trakten af Sordavala till marmorpalatset. Giganterna utan- för Eremitaget och den stora fontänen i AmiralitetsträdgårdenBergmalmer (Välimäki). . . . . 136,334 Fmk Silfver och koppar (Pitkäranta). . 705,000— » Guld (vaskerierna i Lappmarken) . 14.697 » Summa — 30,730,312 Fmk. Tydligare än genom anförande af en mängd siffror äskäd- liggöras fluktuationerna i metallproduktionen genom grafiska tabeller. Några sådana hafva därför blifvit uppgjorda, om- fattande senaste tvenne decennier; dock bör observeras att vid deras uppritande olika viktsenheter användts å tabellerna I—III. Detta har skett för erhållande af större tydlighet. Stenbrott. Det är först på senaste tider som de finska bergarterna begynt finna en större användning vid byggnadsföretag och andra praktiska behof. Visserligen hafva flere granitbrott lämnat under många tiotal år material till monumenter och praktbygg- nader, och från trakterna omkring Sordavala har man från början af detta århundrade utskeppat både kvarts och fältspat till de ryska porslins- och fajans-fabrikerna. Men den finska sten- industrin är likväl ännu föga utvecklad, oaktadt rikligt och godt material mångenstädes torde förefinnas, och står ofantligt efter t. ex. den i Sverige, hvarest berggrunden och således äfven materialet är detsamma som hos oss. Att den ryska hufvudstaden vid sina praktbygnader ganska mycket betjänat sig af granit- och marmorarter från stenbrotten i Finland under en lång följd af år, är nogsamt bekant. Sålunda togs den kolossala Alexanderskolonnen framför Vinterpalatset från granitbrotten vid Pyterlaks, därifrån kolonnerna i Isaks- kyrkan äfven härstamma. Kajerna längs Neva och kanalerna äro infattade af granit från Viborgs, Vederlaks och Vekkelaks socknar och kolonnerna i Kasanska kyrkan hämtade från Mon- repos vid Viborg. Fundamentet till Isakskyrkan består af granit från Impilaks, och en i blått skiftande stenart är tagen från trakten af Sordavala till marmorpalatset. Giganterna utan- för Eremitaget och den stora fontänen i Amiralitetsträdgården --- Metallinaustri och stenbrott. 2 äro af mörkgrå graniter från Tulolalandet i Sordavala socken. Härifrån äro blocken till Eremitaget, Nikolaimonumentet och Nikolaibron levererade äfvensom till Novgorodska monumentet. Till Alexandersbron i S:t Petersburg torde materialet vara hämtadt från Pyterlaks och Hangö. De huggna trappstegen till Alexandersmonumentet i Moskva äro tagna från stenbrotten i Toikko och Petäjäniemi i Kuru, baldakinen och piedestalen från Hangö; det storartade monumentet består således helt och hållet af finskt material, levereradt af bolaget »Granit». De väldiga pelarne för den nya kyrkan i Valamo utgöras af en hallonröd, utomordentligt vacker granit från Syskyänsalmi i Impilaks. (Napoleon I:s sarkofag, som äfven uppgifves vara gjord af ostfinsk granit, består i själfva verket af en röd sandsten från Olonets). Vid stenbrotten i Pyterlaks och vid Sordavala sker uttagning medels kilning och stenarna utjämnas samt grofhuggas, hvarefter de fraktas till S:t Petersburg, hvarest de finhuggas och poleras. Några stensliperier finnas nämligen icke å platsen, såsom exempelvis vid Hangö, därifrån varan sändes fullfärdig af bolaget Granit, som eger den största tillverkning och erfaren- het inom facket samt utmärker sig för elegansen i levereradt arbete. Inom eget land kan omnämnas att pelarne i solennitetssalen i Åbo äro hemtade från nejden af denna stad och att af nyaste tiders minnesvårdar piedestalerna till Brahestoden är från Kakola berget, att Paciistodens piedestal är ifrån Bergö stenbrott i Kimito och stenarna till Runebergsstoden från Helsingfors trakten. I Helsingfors äro stenfundamentet och piedestalen till Alexanders monumentet å Senatstorget samt pelarne vid ingången till Atheneum af granit från Hangö, hvarförutom åtskilliga privata hus äro prydda med kolonner och pelare af samma bergart. Den byggnad, vid hvars uppförande graniten hittills erhållit den största användning är Föreningsbankens nya palats, hvars fasad uteslutande består af granit från Hangö. Ofvannämnda för- teckning, som nog ytterligare kunde kompletteras, visar dock att graniten ännu ganska litet anlitats vid uppförande af bonings- hus emot hvad fallet torde vara t. ex. i Skottland, hvilket för- hållande hufvudsakligast beror på att materialet är svårt att bearbeta och därför ställer sig dyrare än de hittills allmänt begagnade teglen.Metallinaustri och stenbrott. 2 äro af mörkgrå graniter från Tulolalandet i Sordavala socken. Härifrån äro blocken till Eremitaget, Nikolaimonumentet och Nikolaibron levererade äfvensom till Novgorodska monumentet. Till Alexandersbron i S:t Petersburg torde materialet vara hämtadt från Pyterlaks och Hangö. De huggna trappstegen till Alexandersmonumentet i Moskva äro tagna från stenbrotten i Toikko och Petäjäniemi i Kuru, baldakinen och piedestalen från Hangö; det storartade monumentet består således helt och hållet af finskt material, levereradt af bolaget »Granit». De väldiga pelarne för den nya kyrkan i Valamo utgöras af en hallonröd, utomordentligt vacker granit från Syskyänsalmi i Impilaks. (Napoleon I:s sarkofag, som äfven uppgifves vara gjord af ostfinsk granit, består i själfva verket af en röd sandsten från Olonets). Vid stenbrotten i Pyterlaks och vid Sordavala sker uttagning medels kilning och stenarna utjämnas samt grofhuggas, hvarefter de fraktas till S:t Petersburg, hvarest de finhuggas och poleras. Några stensliperier finnas nämligen icke å platsen, såsom exempelvis vid Hangö, därifrån varan sändes fullfärdig af bolaget Granit, som eger den största tillverkning och erfaren- het inom facket samt utmärker sig för elegansen i levereradt arbete. Inom eget land kan omnämnas att pelarne i solennitetssalen i Åbo äro hemtade från nejden af denna stad och att af nyaste tiders minnesvårdar piedestalerna till Brahestoden är från Kakola berget, att Paciistodens piedestal är ifrån Bergö stenbrott i Kimito och stenarna till Runebergsstoden från Helsingfors trakten. I Helsingfors äro stenfundamentet och piedestalen till Alexanders monumentet å Senatstorget samt pelarne vid ingången till Atheneum af granit från Hangö, hvarförutom åtskilliga privata hus äro prydda med kolonner och pelare af samma bergart. Den byggnad, vid hvars uppförande graniten hittills erhållit den största användning är Föreningsbankens nya palats, hvars fasad uteslutande består af granit från Hangö. Ofvannämnda för- teckning, som nog ytterligare kunde kompletteras, visar dock att graniten ännu ganska litet anlitats vid uppförande af bonings- hus emot hvad fallet torde vara t. ex. i Skottland, hvilket för- hållande hufvudsakligast beror på att materialet är svårt att bearbeta och därför ställer sig dyrare än de hittills allmänt begagnade teglen.Metallinaustri och stenbrott. 2 äro af mörkgrå graniter från Tulolalandet i Sordavala socken. Härifrån äro blocken till Eremitaget, Nikolaimonumentet och Nikolaibron levererade äfvensom till Novgorodska monumentet. Till Alexandersbron i S:t Petersburg torde materialet vara hämtadt från Pyterlaks och Hangö. De huggna trappstegen till Alexandersmonumentet i Moskva äro tagna från stenbrotten i Toikko och Petäjäniemi i Kuru, baldakinen och piedestalen från Hangö; det storartade monumentet består således helt och hållet af finskt material, levereradt af bolaget »Granit». De väldiga pelarne för den nya kyrkan i Valamo utgöras af en hallonröd, utomordentligt vacker granit från Syskyänsalmi i Impilaks. (Napoleon I:s sarkofag, som äfven uppgifves vara gjord af ostfinsk granit, består i själfva verket af en röd sandsten från Olonets). Vid stenbrotten i Pyterlaks och vid Sordavala sker uttagning medels kilning och stenarna utjämnas samt grofhuggas, hvarefter de fraktas till S:t Petersburg, hvarest de finhuggas och poleras. Några stensliperier finnas nämligen icke å platsen, såsom exempelvis vid Hangö, därifrån varan sändes fullfärdig af bolaget Granit, som eger den största tillverkning och erfaren- het inom facket samt utmärker sig för elegansen i levereradt arbete. Inom eget land kan omnämnas att pelarne i solennitetssalen i Åbo äro hemtade från nejden af denna stad och att af nyaste tiders minnesvårdar piedestalerna till Brahestoden är från Kakola berget, att Paciistodens piedestal är ifrån Bergö stenbrott i Kimito och stenarna till Runebergsstoden från Helsingfors trakten. I Helsingfors äro stenfundamentet och piedestalen till Alexanders monumentet å Senatstorget samt pelarne vid ingången till Atheneum af granit från Hangö, hvarförutom åtskilliga privata hus äro prydda med kolonner och pelare af samma bergart. Den byggnad, vid hvars uppförande graniten hittills erhållit den största användning är Föreningsbankens nya palats, hvars fasad uteslutande består af granit från Hangö. Ofvannämnda för- teckning, som nog ytterligare kunde kompletteras, visar dock att graniten ännu ganska litet anlitats vid uppförande af bonings- hus emot hvad fallet torde vara t. ex. i Skottland, hvilket för- hållande hufvudsakligast beror på att materialet är svårt att bearbeta och därför ställer sig dyrare än de hittills allmänt begagnade teglen. --- 28 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. Hvad färgen hos graniten i de särskilda brotten angär, finnes den grå varieteten å Bergö i Kimito, å Kakola i Åbo, Haidus invid Nystad, Varjakka och Toikko i Kuru, Värmälä i närheten af Tammerfors, Käringkoski i Lappfjärd, i granit- brottet vid S:t Andre& och i det i närheten befintliga Kavant- saari, samt af mörkgrä ton hos gneisgraniten i Kalajoki. Af sistnämnda färg äro graniterna frän Tulola och den strimmiga gneisgraniten frän Putsaari i trakten af Sordavala. Den röda eller rödbruna färgen finnes åter hos graniten i Hangö och å Kakola, i rapakivi stenbrotten ä Pyterlaks och hos graniten i Syskyänsalmi i Impilaks. Ibland alla de talrika kalkbrotten är Ruskeala s. k. marmor- brott det mest bekanta, emedan därifrän redan nägot in pä före- gäende sekel hämtats ganska stora kvantiteter till S:t Petersburg för dekorering af dels kyrkor dels boningshus. Säsom upp- täckare af den väldiga kalkstocken uppgifves pastor S. Alopaeus och skall brytningen hafva begynt är 1768. Kalkens eller mar- morns färg är grä eller hvit och äfven grönaktig samt antager vid slipning ganska stark glans, men berget är i ytan sprick- fylldt, sä att större block med svårighet erhållas. En annan finkornig, särdeles vacker, hvit marmor förekommer ä Förby i Bjerno, men endast i mycket ringa utsträckning, emedan lagret för det mesta består af grofkornig kalksten, som ej lämpar sig för byggnadsändamäl. Ä hvardera orten har kalkstenen därför till stor del användts till kalkbränning, för hvilket ändamål också alla öfriga kalkbrott i landet blifvit bearbetade. Ställen länge- sedan kända för sin kalkbränning äro Pargas, Ovensär i Nagu, Lojo kalkbrotten, Toppjoki i Sagu och Märtensby i Sibbo. Ett af de äldsta är Perheniemi i Iittis, hvilket uppgifves ha blifvit arbetadt redan i Birger Jarls tid och lämnat kalk vid uppförandet af Tavastehus slott. Ihalais kalkbrott söder om Villmanstrand voro bekanta frän slutet af förra ärhundradet och af samma ålder torde kalkbrottet vid Hiltulanlaks söder om Kuopio vara. Samtidigt med Ruskeala begynte Aresaari kalkbrott i Sordavala socken bearbetas och har lämnat material till marmorpalatset och Isakskyrkan i S:t Petersburg. Ifrån Linnunvaara kalkbrott i Pälkjärvi och frän Kentsinniemi kalkbrott i Leppälaks har pä senare tider utsprängts kalk för Värtsilä räkning; och för Pitkä- ranta bruks behof har det i gruffältet belägna kalkbrottet varit 28 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. Hvad färgen hos graniten i de särskilda brotten angär, finnes den grå varieteten å Bergö i Kimito, å Kakola i Åbo, Haidus invid Nystad, Varjakka och Toikko i Kuru, Värmälä i närheten af Tammerfors, Käringkoski i Lappfjärd, i granit- brottet vid S:t Andre& och i det i närheten befintliga Kavant- saari, samt af mörkgrä ton hos gneisgraniten i Kalajoki. Af sistnämnda färg äro graniterna frän Tulola och den strimmiga gneisgraniten frän Putsaari i trakten af Sordavala. Den röda eller rödbruna färgen finnes åter hos graniten i Hangö och å Kakola, i rapakivi stenbrotten ä Pyterlaks och hos graniten i Syskyänsalmi i Impilaks. Ibland alla de talrika kalkbrotten är Ruskeala s. k. marmor- brott det mest bekanta, emedan därifrän redan nägot in pä före- gäende sekel hämtats ganska stora kvantiteter till S:t Petersburg för dekorering af dels kyrkor dels boningshus. Säsom upp- täckare af den väldiga kalkstocken uppgifves pastor S. Alopaeus och skall brytningen hafva begynt är 1768. Kalkens eller mar- morns färg är grä eller hvit och äfven grönaktig samt antager vid slipning ganska stark glans, men berget är i ytan sprick- fylldt, sä att större block med svårighet erhållas. En annan finkornig, särdeles vacker, hvit marmor förekommer ä Förby i Bjerno, men endast i mycket ringa utsträckning, emedan lagret för det mesta består af grofkornig kalksten, som ej lämpar sig för byggnadsändamäl. Ä hvardera orten har kalkstenen därför till stor del användts till kalkbränning, för hvilket ändamål också alla öfriga kalkbrott i landet blifvit bearbetade. Ställen länge- sedan kända för sin kalkbränning äro Pargas, Ovensär i Nagu, Lojo kalkbrotten, Toppjoki i Sagu och Märtensby i Sibbo. Ett af de äldsta är Perheniemi i Iittis, hvilket uppgifves ha blifvit arbetadt redan i Birger Jarls tid och lämnat kalk vid uppförandet af Tavastehus slott. Ihalais kalkbrott söder om Villmanstrand voro bekanta frän slutet af förra ärhundradet och af samma ålder torde kalkbrottet vid Hiltulanlaks söder om Kuopio vara. Samtidigt med Ruskeala begynte Aresaari kalkbrott i Sordavala socken bearbetas och har lämnat material till marmorpalatset och Isakskyrkan i S:t Petersburg. Ifrån Linnunvaara kalkbrott i Pälkjärvi och frän Kentsinniemi kalkbrott i Leppälaks har pä senare tider utsprängts kalk för Värtsilä räkning; och för Pitkä- ranta bruks behof har det i gruffältet belägna kalkbrottet varit 28 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. Hvad färgen hos graniten i de särskilda brotten angär, finnes den grå varieteten å Bergö i Kimito, å Kakola i Åbo, Haidus invid Nystad, Varjakka och Toikko i Kuru, Värmälä i närheten af Tammerfors, Käringkoski i Lappfjärd, i granit- brottet vid S:t Andre& och i det i närheten befintliga Kavant- saari, samt af mörkgrä ton hos gneisgraniten i Kalajoki. Af sistnämnda färg äro graniterna frän Tulola och den strimmiga gneisgraniten frän Putsaari i trakten af Sordavala. Den röda eller rödbruna färgen finnes åter hos graniten i Hangö och å Kakola, i rapakivi stenbrotten ä Pyterlaks och hos graniten i Syskyänsalmi i Impilaks. Ibland alla de talrika kalkbrotten är Ruskeala s. k. marmor- brott det mest bekanta, emedan därifrän redan nägot in pä före- gäende sekel hämtats ganska stora kvantiteter till S:t Petersburg för dekorering af dels kyrkor dels boningshus. Säsom upp- täckare af den väldiga kalkstocken uppgifves pastor S. Alopaeus och skall brytningen hafva begynt är 1768. Kalkens eller mar- morns färg är grä eller hvit och äfven grönaktig samt antager vid slipning ganska stark glans, men berget är i ytan sprick- fylldt, sä att större block med svårighet erhållas. En annan finkornig, särdeles vacker, hvit marmor förekommer ä Förby i Bjerno, men endast i mycket ringa utsträckning, emedan lagret för det mesta består af grofkornig kalksten, som ej lämpar sig för byggnadsändamäl. Ä hvardera orten har kalkstenen därför till stor del användts till kalkbränning, för hvilket ändamål också alla öfriga kalkbrott i landet blifvit bearbetade. Ställen länge- sedan kända för sin kalkbränning äro Pargas, Ovensär i Nagu, Lojo kalkbrotten, Toppjoki i Sagu och Märtensby i Sibbo. Ett af de äldsta är Perheniemi i Iittis, hvilket uppgifves ha blifvit arbetadt redan i Birger Jarls tid och lämnat kalk vid uppförandet af Tavastehus slott. Ihalais kalkbrott söder om Villmanstrand voro bekanta frän slutet af förra ärhundradet och af samma ålder torde kalkbrottet vid Hiltulanlaks söder om Kuopio vara. Samtidigt med Ruskeala begynte Aresaari kalkbrott i Sordavala socken bearbetas och har lämnat material till marmorpalatset och Isakskyrkan i S:t Petersburg. Ifrån Linnunvaara kalkbrott i Pälkjärvi och frän Kentsinniemi kalkbrott i Leppälaks har pä senare tider utsprängts kalk för Värtsilä räkning; och för Pitkä- ranta bruks behof har det i gruffältet belägna kalkbrottet varit --- Metallindustri och stenbrott. 29 belagdt med arbete. Alldeles nytt är kalkbränneriet å Kupar- saari i S:t Andree, hvars kalk till utseende och förekomst liknar den vid Ihalais. Hiirola kalkbrott i S:t Michels socken är obe- tydligt och kalken grå, stundom finkornig, men något oren. Den vackra Hoglands porfyren, som vid slipning antager en utmärkt glans och innehåller små, kantiga fältspatskristaller i en tät, mörkbrun grundmassa, har flere gånger varit föremål för inmutning och senast år 1877 af extra tjänstemannen vid Finlands bank A. Backman, då icke mindre än 120 utmål sattes ä porfyrberg, befintliga pä norra delen af ön inom Suurikylä eller Pohjoiskylä byar. Nägon större sprängning och vidare bearbetning af porfyren har dock, oaktadt den storartade inmutningen, icke kommit till ständ. Af de mörkfärgade dioriterna, diabaserna och hornblende- gneiserna frän stenbrotten vid Kaalamo i Ruskeala, Bälaby vid Svartä, Längviks-bädan i Ekerö och frän Impilaks förfärdigas hufvudsakligast grafstenar. Äfven tälgstenen i östra Finland med sina gröngräa färger och af hvilken allmogen plägar förfärdiga grytor och pannor, har pä senaste tider funnit nägon användning vid dekorering af nybyggnader. De rikligaste brotten torde förekomma vid Nunnanlaks i Juuka och ä Vuokatti i Sotkamo. För dem, som önska taga närmare kännedom om de uppräk- nade bergarternas förekomstsätt och lämplighet säsom byggnads- material hänvisas till %. J. Sederholms uppsats med titel: Våra tillgångar af till byggnadsmaterial användbara bergarter, Helsing- fors 1898, och till: Om bruksrörelsen och bergshandteringen i östra Finland, berättelse af C. P. Solitander, Helsingfors 1884, ifrån hvilka ofvan anförda uppgifter till stor del äro hämtade. Ett noggrant angifvande af de mängder af kvarts, fältspat, brynstenar m. m., som brutits i landet under senaste årtionden, kan tyvärr ej lämnas, emedan uppgifterna härom äro tämligen ofullständiga. Hvad som inhämtats ur Bergsintendentens tjänste- berättelser till och med är 1885 samt af Manufakturintendentens från är 1886 mä dock här anföras. I den förres berättelse för är 1884 omnämnes, att brytning af fältspat torde börjat är 1815 i det s. k. gamla Finland. Uti Jaakimvaara, Sordavala och Impilaks socknar voro 40 fältspatsbrott inmutade, af hvilka blott 10 bearbetades och utgjorde ärliga exporten dä omkr. 20,000 pud. Ifrån år 1870—1885 utskeppades från Finland fältspat,Metallindustri och stenbrott. 29 belagdt med arbete. Alldeles nytt är kalkbränneriet å Kupar- saari i S:t Andree, hvars kalk till utseende och förekomst liknar den vid Ihalais. Hiirola kalkbrott i S:t Michels socken är obe- tydligt och kalken grå, stundom finkornig, men något oren. Den vackra Hoglands porfyren, som vid slipning antager en utmärkt glans och innehåller små, kantiga fältspatskristaller i en tät, mörkbrun grundmassa, har flere gånger varit föremål för inmutning och senast år 1877 af extra tjänstemannen vid Finlands bank A. Backman, då icke mindre än 120 utmål sattes ä porfyrberg, befintliga pä norra delen af ön inom Suurikylä eller Pohjoiskylä byar. Nägon större sprängning och vidare bearbetning af porfyren har dock, oaktadt den storartade inmutningen, icke kommit till ständ. Af de mörkfärgade dioriterna, diabaserna och hornblende- gneiserna frän stenbrotten vid Kaalamo i Ruskeala, Bälaby vid Svartä, Längviks-bädan i Ekerö och frän Impilaks förfärdigas hufvudsakligast grafstenar. Äfven tälgstenen i östra Finland med sina gröngräa färger och af hvilken allmogen plägar förfärdiga grytor och pannor, har pä senaste tider funnit nägon användning vid dekorering af nybyggnader. De rikligaste brotten torde förekomma vid Nunnanlaks i Juuka och ä Vuokatti i Sotkamo. För dem, som önska taga närmare kännedom om de uppräk- nade bergarternas förekomstsätt och lämplighet säsom byggnads- material hänvisas till %. J. Sederholms uppsats med titel: Våra tillgångar af till byggnadsmaterial användbara bergarter, Helsing- fors 1898, och till: Om bruksrörelsen och bergshandteringen i östra Finland, berättelse af C. P. Solitander, Helsingfors 1884, ifrån hvilka ofvan anförda uppgifter till stor del äro hämtade. Ett noggrant angifvande af de mängder af kvarts, fältspat, brynstenar m. m., som brutits i landet under senaste årtionden, kan tyvärr ej lämnas, emedan uppgifterna härom äro tämligen ofullständiga. Hvad som inhämtats ur Bergsintendentens tjänste- berättelser till och med är 1885 samt af Manufakturintendentens från är 1886 mä dock här anföras. I den förres berättelse för är 1884 omnämnes, att brytning af fältspat torde börjat är 1815 i det s. k. gamla Finland. Uti Jaakimvaara, Sordavala och Impilaks socknar voro 40 fältspatsbrott inmutade, af hvilka blott 10 bearbetades och utgjorde ärliga exporten dä omkr. 20,000 pud. Ifrån år 1870—1885 utskeppades från Finland fältspat,Metallindustri och stenbrott. 29 belagdt med arbete. Alldeles nytt är kalkbränneriet å Kupar- saari i S:t Andree, hvars kalk till utseende och förekomst liknar den vid Ihalais. Hiirola kalkbrott i S:t Michels socken är obe- tydligt och kalken grå, stundom finkornig, men något oren. Den vackra Hoglands porfyren, som vid slipning antager en utmärkt glans och innehåller små, kantiga fältspatskristaller i en tät, mörkbrun grundmassa, har flere gånger varit föremål för inmutning och senast år 1877 af extra tjänstemannen vid Finlands bank A. Backman, då icke mindre än 120 utmål sattes ä porfyrberg, befintliga pä norra delen af ön inom Suurikylä eller Pohjoiskylä byar. Nägon större sprängning och vidare bearbetning af porfyren har dock, oaktadt den storartade inmutningen, icke kommit till ständ. Af de mörkfärgade dioriterna, diabaserna och hornblende- gneiserna frän stenbrotten vid Kaalamo i Ruskeala, Bälaby vid Svartä, Längviks-bädan i Ekerö och frän Impilaks förfärdigas hufvudsakligast grafstenar. Äfven tälgstenen i östra Finland med sina gröngräa färger och af hvilken allmogen plägar förfärdiga grytor och pannor, har pä senaste tider funnit nägon användning vid dekorering af nybyggnader. De rikligaste brotten torde förekomma vid Nunnanlaks i Juuka och ä Vuokatti i Sotkamo. För dem, som önska taga närmare kännedom om de uppräk- nade bergarternas förekomstsätt och lämplighet säsom byggnads- material hänvisas till %. J. Sederholms uppsats med titel: Våra tillgångar af till byggnadsmaterial användbara bergarter, Helsing- fors 1898, och till: Om bruksrörelsen och bergshandteringen i östra Finland, berättelse af C. P. Solitander, Helsingfors 1884, ifrån hvilka ofvan anförda uppgifter till stor del äro hämtade. Ett noggrant angifvande af de mängder af kvarts, fältspat, brynstenar m. m., som brutits i landet under senaste årtionden, kan tyvärr ej lämnas, emedan uppgifterna härom äro tämligen ofullständiga. Hvad som inhämtats ur Bergsintendentens tjänste- berättelser till och med är 1885 samt af Manufakturintendentens från är 1886 mä dock här anföras. I den förres berättelse för är 1884 omnämnes, att brytning af fältspat torde börjat är 1815 i det s. k. gamla Finland. Uti Jaakimvaara, Sordavala och Impilaks socknar voro 40 fältspatsbrott inmutade, af hvilka blott 10 bearbetades och utgjorde ärliga exporten dä omkr. 20,000 pud. Ifrån år 1870—1885 utskeppades från Finland fältspat, --- 30 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. kvarts, brynstenar, granit- och marmorblock till ett värde af omkr. 1,314,000 mk, däraf från Sordavala trakten för 1,296,500 mk och från Förby i Bjerno för 17,500 mk. För de följande åren 1886—1895 kunna ur industristatistiken ej erhållas uppgifter särskildt för stenbrotten, emedan produktionsvärdet för dessas tillverkning är sammanslaget med det från stenhuggerierna och sliperierna. Inalles uppgick detta sammanlagda värde för sist- nämnda tidsperiod till omkr. 4,987,000 eller närmare 500,000 mk per år. Ännu vanskligare är det att ur bergsstatistiken före år 1885 söka erhålla några uppgifter om huru mycket som uppsprängts från kalkbrotten för afsalu och hvilka kvantiteter användts för brukens behof. Ifrån år 1886 anger industristatistiken värdet af den totala produktionen från kalkbrännerierna i staden och på landet, och med ledning af däri förekommande siffror har medföljande grafiska tabell V blifvit uppgjord, hvilken äfven angifver produtionsvärdet från stenbrotten, huggerierna och sliperierna. Emedan några förändringar vid de järnverk, som finnas upptagna å kartan n:o 23 öfver Finlands metallindustri och sten- brott, inträffat efter det nämnda karta blifvit tryckt, meddelas följande rättelser till densamma: Tecknen för Fredriksfors i Ulfsby böra vara svarta. Tecknen för Kiminki i Karttula böra vara svarta och ugnen en blästerugn. Tecknet för Korteis i Kaavi bör vara en blästerugn. Tecknet för Läskelä i Sordavala socken bör vara rödt. Tecknet för Oravi valsverk i Rantasalmi bör vara svart. Tecknen för Sumpula i Rautu böra vara svarta. K. A. Moberg.30 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. kvarts, brynstenar, granit- och marmorblock till ett värde af omkr. 1,314,000 mk, däraf från Sordavala trakten för 1,296,500 mk och från Förby i Bjerno för 17,500 mk. För de följande åren 1886—1895 kunna ur industristatistiken ej erhållas uppgifter särskildt för stenbrotten, emedan produktionsvärdet för dessas tillverkning är sammanslaget med det från stenhuggerierna och sliperierna. Inalles uppgick detta sammanlagda värde för sist- nämnda tidsperiod till omkr. 4,987,000 eller närmare 500,000 mk per år. Ännu vanskligare är det att ur bergsstatistiken före år 1885 söka erhålla några uppgifter om huru mycket som uppsprängts från kalkbrotten för afsalu och hvilka kvantiteter användts för brukens behof. Ifrån år 1886 anger industristatistiken värdet af den totala produktionen från kalkbrännerierna i staden och på landet, och med ledning af däri förekommande siffror har medföljande grafiska tabell V blifvit uppgjord, hvilken äfven angifver produtionsvärdet från stenbrotten, huggerierna och sliperierna. Emedan några förändringar vid de järnverk, som finnas upptagna å kartan n:o 23 öfver Finlands metallindustri och sten- brott, inträffat efter det nämnda karta blifvit tryckt, meddelas följande rättelser till densamma: Tecknen för Fredriksfors i Ulfsby böra vara svarta. Tecknen för Kiminki i Karttula böra vara svarta och ugnen en blästerugn. Tecknet för Korteis i Kaavi bör vara en blästerugn. Tecknet för Läskelä i Sordavala socken bör vara rödt. Tecknet för Oravi valsverk i Rantasalmi bör vara svart. Tecknen för Sumpula i Rautu böra vara svarta. K. A. Moberg.30 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 23. kvarts, brynstenar, granit- och marmorblock till ett värde af omkr. 1,314,000 mk, däraf från Sordavala trakten för 1,296,500 mk och från Förby i Bjerno för 17,500 mk. För de följande åren 1886—1895 kunna ur industristatistiken ej erhållas uppgifter särskildt för stenbrotten, emedan produktionsvärdet för dessas tillverkning är sammanslaget med det från stenhuggerierna och sliperierna. Inalles uppgick detta sammanlagda värde för sist- nämnda tidsperiod till omkr. 4,987,000 eller närmare 500,000 mk per år. Ännu vanskligare är det att ur bergsstatistiken före år 1885 söka erhålla några uppgifter om huru mycket som uppsprängts från kalkbrotten för afsalu och hvilka kvantiteter användts för brukens behof. Ifrån år 1886 anger industristatistiken värdet af den totala produktionen från kalkbrännerierna i staden och på landet, och med ledning af däri förekommande siffror har medföljande grafiska tabell V blifvit uppgjord, hvilken äfven angifver produtionsvärdet från stenbrotten, huggerierna och sliperierna. Emedan några förändringar vid de järnverk, som finnas upptagna å kartan n:o 23 öfver Finlands metallindustri och sten- brott, inträffat efter det nämnda karta blifvit tryckt, meddelas följande rättelser till densamma: Tecknen för Fredriksfors i Ulfsby böra vara svarta. Tecknen för Kiminki i Karttula böra vara svarta och ugnen en blästerugn. Tecknet för Korteis i Kaavi bör vara en blästerugn. Tecknet för Läskelä i Sordavala socken bör vara rödt. Tecknet för Oravi valsverk i Rantasalmi bör vara svart. Tecknen för Sumpula i Rautu böra vara svarta. K. A. Moberg. --- Tab. I. Guld och Silfver. 1681 [= 9681 |: aset |-- vest |: gest |: assi |: 1681 |! 0681 [+ 688T ssst |: 1881 | 9881 ossi |: Pest |: ssst | ossi |; 1881 i 0881 esi | esi || LL8T | I ] Silfver, Kllogr. Guld, Hektogr. Tab. I. Guld och Silfver. 1681 [= 9681 |: aset |-- vest |: gest |: assi |: 1681 |! 0681 [+ 688T ssst |: 1881 | 9881 ossi |: Pest |: ssst | ossi |; 1881 i 0881 esi | esi || LL8T | I ] Silfver, Kllogr. Guld, Hektogr. Tab. I. Guld och Silfver. 1681 [= 9681 |: aset |-- vest |: gest |: assi |: 1681 |! 0681 [+ 688T ssst |: 1881 | 9881 ossi |: Pest |: ssst | ossi |; 1881 i 0881 esi | esi || LL8T | I ] Silfver, Kllogr. Guld, Hektogr. --- --- ## LAST --- --- = W s sos W we wa BS SH I & s ss = ER 2 x S = 2 S= = 8 & > 8 3 EEES885 = 2388853235 23232 2282 80.000 ff EE | 40.000 I Id TA 4 inl JA oh LI A A= W s sos W we wa BS SH I & s ss = ER 2 x S = 2 S= = 8 & > 8 3 EEES885 = 2388853235 23232 2282 80.000 ff EE | 40.000 I Id TA 4 inl JA oh LI A A= W s sos W we wa BS SH I & s ss = ER 2 x S = 2 S= = 8 & > 8 3 EEES885 = 2388853235 23232 2282 80.000 ff EE | 40.000 I Id TA 4 inl JA oh LI A A --- --- Diverse Järn. Tab. IV. 1887 888 1889 1890 1891 1892 898 1894 1895 1896 1897 1877 1878 1879 1680 1881 1882 8335 Ton. + | NER SEND fo 13.000 12.000 11.000 LL 10.000 9.000 TJ T 8.000 7.000 6.000 5.000 i 8.000 2.000 1.000 Valsadt järn. Härdsmidt järn. Manufakturjärn Götjärn.Diverse Järn. Tab. IV. 1887 888 1889 1890 1891 1892 898 1894 1895 1896 1897 1877 1878 1879 1680 1881 1882 8335 Ton. + | NER SEND fo 13.000 12.000 11.000 LL 10.000 9.000 TJ T 8.000 7.000 6.000 5.000 i 8.000 2.000 1.000 Valsadt järn. Härdsmidt järn. Manufakturjärn Götjärn.Diverse Järn. Tab. IV. 1887 888 1889 1890 1891 1892 898 1894 1895 1896 1897 1877 1878 1879 1680 1881 1882 8335 Ton. + | NER SEND fo 13.000 12.000 11.000 LL 10.000 9.000 TJ T 8.000 7.000 6.000 5.000 i 8.000 2.000 1.000 Valsadt järn. Härdsmidt järn. Manufakturjärn Götjärn. --- --- Stenbrott, huggerier, sliperier och kalkbrännerier. Tab. V. Produktions värde. Fmk. 1.000.000 (|-!-!——!——+ 900.000 -—11f=-— 200.000 100.000 vd JA Stenbrott, huggerier, sliperier. Kalkbrännerier.Stenbrott, huggerier, sliperier och kalkbrännerier. Tab. V. Produktions värde. Fmk. 1.000.000 (|-!-!——!——+ 900.000 -—11f=-— 200.000 100.000 vd JA Stenbrott, huggerier, sliperier. Kalkbrännerier.Stenbrott, huggerier, sliperier och kalkbrännerier. Tab. V. Produktions värde. Fmk. 1.000.000 (|-!-!——!——+ 900.000 -—11f=-— 200.000 100.000 vd JA Stenbrott, huggerier, sliperier. Kalkbrännerier. --- --- ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 24. Industrin, Bristen pä andra rämaterial än trä och en kännbar kapital- fattigdom hafva varit de förnämsta orsakerna till att industrin i Finland utvecklat sig längsammare och senare än i andra länder med samma kulturständpunkt. Liksom annanstädes har den äldsta formen för industriel verksamhet äfven i värt land varit hemslöjd, vanligen idkad i samband med landets moder- näring jordbruket. I den män behofven ökades, blef äfven en större arbetsskicklighet nödig och sälunda uppstodo i städerna smäningom under medeltiden särskilda handtverksyrken, hvilka behörigen skyddades af dätida skräförordningar. När handt- verksindustrin sedermera icke kunde fylla behofvet af nägon vara, har man öfvergätt till fabrikstillverkning, därvid hufvudsak- ligen tillgodogörande sig utländsk erfarenhet och från utlandet importerade arbetsmaskiner. Tillverkning för export omfattade * tidigare endast rena skogsalster, trävaror och tjära, men spelar numera äfven inom pappersindustrin och mejerirörelsen en mycket betydande rol. Sälunda har äfven hos oss en fabriks- industri efter hand uppstätt. Ofta är dock gränsen mellan handt- verk och fabrik icke möjlig att bestämma. I allmänhet innebär begreppet handtverk att produktionen sker genom handarbete, i liten skala, och hufvudsakligen pä beställning, fabrik äter att tillverkningen sker med mekanisk drifkraft, i stor skala och pä förlag. Emellertid finnas betydande fabriker, där ingen maskin- kraft erfordras, liksom man numera äfven inom handtverks- industrin ofta använder smä motorer. Till fabriksindustrin böra obetingadt hänföras glasindustri, textilindustri, pappersindustri, sägrörelse, bränneri- och bryggerirörelse; till handtverksindustrinATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 24. Industrin, Bristen pä andra rämaterial än trä och en kännbar kapital- fattigdom hafva varit de förnämsta orsakerna till att industrin i Finland utvecklat sig längsammare och senare än i andra länder med samma kulturständpunkt. Liksom annanstädes har den äldsta formen för industriel verksamhet äfven i värt land varit hemslöjd, vanligen idkad i samband med landets moder- näring jordbruket. I den män behofven ökades, blef äfven en större arbetsskicklighet nödig och sälunda uppstodo i städerna smäningom under medeltiden särskilda handtverksyrken, hvilka behörigen skyddades af dätida skräförordningar. När handt- verksindustrin sedermera icke kunde fylla behofvet af nägon vara, har man öfvergätt till fabrikstillverkning, därvid hufvudsak- ligen tillgodogörande sig utländsk erfarenhet och från utlandet importerade arbetsmaskiner. Tillverkning för export omfattade * tidigare endast rena skogsalster, trävaror och tjära, men spelar numera äfven inom pappersindustrin och mejerirörelsen en mycket betydande rol. Sälunda har äfven hos oss en fabriks- industri efter hand uppstätt. Ofta är dock gränsen mellan handt- verk och fabrik icke möjlig att bestämma. I allmänhet innebär begreppet handtverk att produktionen sker genom handarbete, i liten skala, och hufvudsakligen pä beställning, fabrik äter att tillverkningen sker med mekanisk drifkraft, i stor skala och pä förlag. Emellertid finnas betydande fabriker, där ingen maskin- kraft erfordras, liksom man numera äfven inom handtverks- industrin ofta använder smä motorer. Till fabriksindustrin böra obetingadt hänföras glasindustri, textilindustri, pappersindustri, sägrörelse, bränneri- och bryggerirörelse; till handtverksindustrinATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 24. Industrin, Bristen pä andra rämaterial än trä och en kännbar kapital- fattigdom hafva varit de förnämsta orsakerna till att industrin i Finland utvecklat sig längsammare och senare än i andra länder med samma kulturständpunkt. Liksom annanstädes har den äldsta formen för industriel verksamhet äfven i värt land varit hemslöjd, vanligen idkad i samband med landets moder- näring jordbruket. I den män behofven ökades, blef äfven en större arbetsskicklighet nödig och sälunda uppstodo i städerna smäningom under medeltiden särskilda handtverksyrken, hvilka behörigen skyddades af dätida skräförordningar. När handt- verksindustrin sedermera icke kunde fylla behofvet af nägon vara, har man öfvergätt till fabrikstillverkning, därvid hufvudsak- ligen tillgodogörande sig utländsk erfarenhet och från utlandet importerade arbetsmaskiner. Tillverkning för export omfattade * tidigare endast rena skogsalster, trävaror och tjära, men spelar numera äfven inom pappersindustrin och mejerirörelsen en mycket betydande rol. Sälunda har äfven hos oss en fabriks- industri efter hand uppstätt. Ofta är dock gränsen mellan handt- verk och fabrik icke möjlig att bestämma. I allmänhet innebär begreppet handtverk att produktionen sker genom handarbete, i liten skala, och hufvudsakligen pä beställning, fabrik äter att tillverkningen sker med mekanisk drifkraft, i stor skala och pä förlag. Emellertid finnas betydande fabriker, där ingen maskin- kraft erfordras, liksom man numera äfven inom handtverks- industrin ofta använder smä motorer. Till fabriksindustrin böra obetingadt hänföras glasindustri, textilindustri, pappersindustri, sägrörelse, bränneri- och bryggerirörelse; till handtverksindustrin --- 2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. åter skrädderier, skomakerier, buntmakerier m. fl. Dels som handtverk, dels som fabriker drifvas färgerier, garfverier, sadel- makerier, bokbinderier, snickerier, svarfverier m. fl. Tidigast utvecklade sig hos oss järntillverkningen till en industrigren, såsom framgår af texten till kartbladet n:o 23. Kvarn- och sågrörelsen hafva visserligen lika gamla anor som järntillverkningen, men brädsågning idkades ända till medlet af vårt århundrade såsom en binäring till jordbruket, och den förra står i den dag som är, med undantag af några få större kvarnverk, ännu på samma ståndpunkt. Glasindustrin uppstod hufvudsak- ligen i slutet af förra århundradet och från denna tid härstam- ma ock de första handpappersbruk och textilverk. Alla dessa inrättningar voro dock af ganska anspråkslös art och större delen af dem skulle i våra dagar knappast tillerkännas namn af fabrik. Med undantag af våra äldre järnverk samt några vatten- sågar, glasbruk och pappersbruk härstammar vår fabriks- industri från senare delen af detta århundrade. Efter orienta- liska krigets slut vidtogos nämligen särskilda åtgärder till be- fordrande af uppkomsten af en fabriksindustri i landet, och tack vare det uppsving, som under den minnesrika tiden af 1860-talet började och sedermera med kortare afbrott fortgått intill våra dagar, ha de frön som då såddes, icke blott växt upp till blom- strande inrättningar, utan mångfaldt flere dylika uppkommit, ja hela industrigrenar uppstått. Tyvärr finnes ej en tillförlitlig industristatistik utarbetad för mer än ett tiotal år, men äfven denna korta tid visar ett ovanligt vackert resultat, något hämmad endast af 1892 års nödär, såsom framgår af följande tabell,' hvilken äfven omfattar järnindustrin. År. Antal arbetsställen. | — Antal arbetare m E 1886 4,625 34,872 | 109,648,280 1887 5,615 43,083 113,521,661 1888 5,872 45,675 121,319,149 1889 6,004 52,730 148,488,345 1890 6,198 57,908 160,419,175 1891 6,483 60,377 170,282,183 1892 6:666 58,000 164,813,178 1893 6,646 55,976 159,004,801 1894 6,963 58,231 169,731,078 1895 7,188 65,254 189,147,873 1896 7,261 73,010 218,981,227 1897 7,361 80,008 251,683,3752 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. åter skrädderier, skomakerier, buntmakerier m. fl. Dels som handtverk, dels som fabriker drifvas färgerier, garfverier, sadel- makerier, bokbinderier, snickerier, svarfverier m. fl. Tidigast utvecklade sig hos oss järntillverkningen till en industrigren, såsom framgår af texten till kartbladet n:o 23. Kvarn- och sågrörelsen hafva visserligen lika gamla anor som järntillverkningen, men brädsågning idkades ända till medlet af vårt århundrade såsom en binäring till jordbruket, och den förra står i den dag som är, med undantag af några få större kvarnverk, ännu på samma ståndpunkt. Glasindustrin uppstod hufvudsak- ligen i slutet af förra århundradet och från denna tid härstam- ma ock de första handpappersbruk och textilverk. Alla dessa inrättningar voro dock af ganska anspråkslös art och större delen af dem skulle i våra dagar knappast tillerkännas namn af fabrik. Med undantag af våra äldre järnverk samt några vatten- sågar, glasbruk och pappersbruk härstammar vår fabriks- industri från senare delen af detta århundrade. Efter orienta- liska krigets slut vidtogos nämligen särskilda åtgärder till be- fordrande af uppkomsten af en fabriksindustri i landet, och tack vare det uppsving, som under den minnesrika tiden af 1860-talet började och sedermera med kortare afbrott fortgått intill våra dagar, ha de frön som då såddes, icke blott växt upp till blom- strande inrättningar, utan mångfaldt flere dylika uppkommit, ja hela industrigrenar uppstått. Tyvärr finnes ej en tillförlitlig industristatistik utarbetad för mer än ett tiotal år, men äfven denna korta tid visar ett ovanligt vackert resultat, något hämmad endast af 1892 års nödär, såsom framgår af följande tabell,' hvilken äfven omfattar järnindustrin. År. Antal arbetsställen. | — Antal arbetare m E 1886 4,625 34,872 | 109,648,280 1887 5,615 43,083 113,521,661 1888 5,872 45,675 121,319,149 1889 6,004 52,730 148,488,345 1890 6,198 57,908 160,419,175 1891 6,483 60,377 170,282,183 1892 6:666 58,000 164,813,178 1893 6,646 55,976 159,004,801 1894 6,963 58,231 169,731,078 1895 7,188 65,254 189,147,873 1896 7,261 73,010 218,981,227 1897 7,361 80,008 251,683,3752 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. åter skrädderier, skomakerier, buntmakerier m. fl. Dels som handtverk, dels som fabriker drifvas färgerier, garfverier, sadel- makerier, bokbinderier, snickerier, svarfverier m. fl. Tidigast utvecklade sig hos oss järntillverkningen till en industrigren, såsom framgår af texten till kartbladet n:o 23. Kvarn- och sågrörelsen hafva visserligen lika gamla anor som järntillverkningen, men brädsågning idkades ända till medlet af vårt århundrade såsom en binäring till jordbruket, och den förra står i den dag som är, med undantag af några få större kvarnverk, ännu på samma ståndpunkt. Glasindustrin uppstod hufvudsak- ligen i slutet af förra århundradet och från denna tid härstam- ma ock de första handpappersbruk och textilverk. Alla dessa inrättningar voro dock af ganska anspråkslös art och större delen af dem skulle i våra dagar knappast tillerkännas namn af fabrik. Med undantag af våra äldre järnverk samt några vatten- sågar, glasbruk och pappersbruk härstammar vår fabriks- industri från senare delen af detta århundrade. Efter orienta- liska krigets slut vidtogos nämligen särskilda åtgärder till be- fordrande af uppkomsten af en fabriksindustri i landet, och tack vare det uppsving, som under den minnesrika tiden af 1860-talet började och sedermera med kortare afbrott fortgått intill våra dagar, ha de frön som då såddes, icke blott växt upp till blom- strande inrättningar, utan mångfaldt flere dylika uppkommit, ja hela industrigrenar uppstått. Tyvärr finnes ej en tillförlitlig industristatistik utarbetad för mer än ett tiotal år, men äfven denna korta tid visar ett ovanligt vackert resultat, något hämmad endast af 1892 års nödär, såsom framgår af följande tabell,' hvilken äfven omfattar järnindustrin. År. Antal arbetsställen. | — Antal arbetare m E 1886 4,625 34,872 | 109,648,280 1887 5,615 43,083 113,521,661 1888 5,872 45,675 121,319,149 1889 6,004 52,730 148,488,345 1890 6,198 57,908 160,419,175 1891 6,483 60,377 170,282,183 1892 6:666 58,000 164,813,178 1893 6,646 55,976 159,004,801 1894 6,963 58,231 169,731,078 1895 7,188 65,254 189,147,873 1896 7,261 73,010 218,981,227 1897 7,361 80,008 251,683,375 --- Industrin. 3 Öfvergående till behandlingen af de skilda industrigrenarna hvar för sig, skola vi begynna där den föregående uppsatsen slutade, nämligen med stenindustrin, omfattande tillverkning af tegel, kakel, porslin och glas. Stenindustri. Tegelbränning var i äldre tider, liksom ännu i dag mån- genstädes, en binäring till jordbruket. I den mån uppförandet af stenhus i städerna blef allmänt ha större tegelbruk för tillverkning till afsalu anlagts, vanligen i närheten af betydligare städer. Vid något öfver 100 dylika tegelbruk tillverkades 1897 55 milj. tegel. I allmänhet bör dock anmärkas att tegeltillverkningen står i det närmaste beroende af byggnadsverksamheten och där-, för är underkastad större variationer än andra industrier. De största tegelbruken äro Stensvik (Esbo, 1862), !) Jokela, (Nurmi- järvi, 1874), Kervo (Tusby, 1889), Kärsämäki (Åbo, 1876), Leppä- koski (Janakkala, 1863 och 1872) och Kotka, 1885. Tegelbruken äro icke utmärkta på kartan. Kakel-, fajans- och porslinsfabriker finnas ganska få, nämligen ett tiotal af det förstnämnda slaget (Andstens, 1842, Gräsvikens, 1870 och Arabia i Helsingfors, en i Åbo 1872, en i Tammer- fors 1897, en i Viborg 1874 och en nära Viborg, Rakkolanjoki, 1877), och endast en enda af det sistnämnda slaget, Arabia por- slinsfabrik invid Helsingfors, grundad 1874 och af betydliga dimensioner. Savio cementfabrik i Tusby (1876) har varit i overksamhet sedan 1886 i följd af utländsk konkurrens, men cementgjuterier finnas i Helsingfors 3, och i Tammerfors 1. Glasbruk funnos redan under förra århundradet och af dessa äro tvenne ännu i verksamhet. Af de 16, som nu äro i gång, tillverkas å 9 fönsterglas, nämligen å Notsjö (Urjala, 1795), Rokkala (Johannes, 1790-talet), Grönvik (Mustasaari, 1812), Kangassaari (Kerimäki, 1858), Kalliokoski (Miehikkälä, 1861), Kotka (1872), Skinnarvik (Kimito, 1875), Utra (Kontiolaks, 1881), Ristiniemi (Vekkelaks, 1896). Hushällsglas tillverkas å trenne, nämligen redan nämnda Notsjö, Iittala (Kalvola, 1881) 1) För mera betydande inrättningar angifves stad eller socken, där inrättningen är belägen och ärtalet dä den grundades.Industrin. 3 Öfvergående till behandlingen af de skilda industrigrenarna hvar för sig, skola vi begynna där den föregående uppsatsen slutade, nämligen med stenindustrin, omfattande tillverkning af tegel, kakel, porslin och glas. Stenindustri. Tegelbränning var i äldre tider, liksom ännu i dag mån- genstädes, en binäring till jordbruket. I den mån uppförandet af stenhus i städerna blef allmänt ha större tegelbruk för tillverkning till afsalu anlagts, vanligen i närheten af betydligare städer. Vid något öfver 100 dylika tegelbruk tillverkades 1897 55 milj. tegel. I allmänhet bör dock anmärkas att tegeltillverkningen står i det närmaste beroende af byggnadsverksamheten och där-, för är underkastad större variationer än andra industrier. De största tegelbruken äro Stensvik (Esbo, 1862), !) Jokela, (Nurmi- järvi, 1874), Kervo (Tusby, 1889), Kärsämäki (Åbo, 1876), Leppä- koski (Janakkala, 1863 och 1872) och Kotka, 1885. Tegelbruken äro icke utmärkta på kartan. Kakel-, fajans- och porslinsfabriker finnas ganska få, nämligen ett tiotal af det förstnämnda slaget (Andstens, 1842, Gräsvikens, 1870 och Arabia i Helsingfors, en i Åbo 1872, en i Tammer- fors 1897, en i Viborg 1874 och en nära Viborg, Rakkolanjoki, 1877), och endast en enda af det sistnämnda slaget, Arabia por- slinsfabrik invid Helsingfors, grundad 1874 och af betydliga dimensioner. Savio cementfabrik i Tusby (1876) har varit i overksamhet sedan 1886 i följd af utländsk konkurrens, men cementgjuterier finnas i Helsingfors 3, och i Tammerfors 1. Glasbruk funnos redan under förra århundradet och af dessa äro tvenne ännu i verksamhet. Af de 16, som nu äro i gång, tillverkas å 9 fönsterglas, nämligen å Notsjö (Urjala, 1795), Rokkala (Johannes, 1790-talet), Grönvik (Mustasaari, 1812), Kangassaari (Kerimäki, 1858), Kalliokoski (Miehikkälä, 1861), Kotka (1872), Skinnarvik (Kimito, 1875), Utra (Kontiolaks, 1881), Ristiniemi (Vekkelaks, 1896). Hushällsglas tillverkas å trenne, nämligen redan nämnda Notsjö, Iittala (Kalvola, 1881) 1) För mera betydande inrättningar angifves stad eller socken, där inrättningen är belägen och ärtalet dä den grundades.Industrin. 3 Öfvergående till behandlingen af de skilda industrigrenarna hvar för sig, skola vi begynna där den föregående uppsatsen slutade, nämligen med stenindustrin, omfattande tillverkning af tegel, kakel, porslin och glas. Stenindustri. Tegelbränning var i äldre tider, liksom ännu i dag mån- genstädes, en binäring till jordbruket. I den mån uppförandet af stenhus i städerna blef allmänt ha större tegelbruk för tillverkning till afsalu anlagts, vanligen i närheten af betydligare städer. Vid något öfver 100 dylika tegelbruk tillverkades 1897 55 milj. tegel. I allmänhet bör dock anmärkas att tegeltillverkningen står i det närmaste beroende af byggnadsverksamheten och där-, för är underkastad större variationer än andra industrier. De största tegelbruken äro Stensvik (Esbo, 1862), !) Jokela, (Nurmi- järvi, 1874), Kervo (Tusby, 1889), Kärsämäki (Åbo, 1876), Leppä- koski (Janakkala, 1863 och 1872) och Kotka, 1885. Tegelbruken äro icke utmärkta på kartan. Kakel-, fajans- och porslinsfabriker finnas ganska få, nämligen ett tiotal af det förstnämnda slaget (Andstens, 1842, Gräsvikens, 1870 och Arabia i Helsingfors, en i Åbo 1872, en i Tammer- fors 1897, en i Viborg 1874 och en nära Viborg, Rakkolanjoki, 1877), och endast en enda af det sistnämnda slaget, Arabia por- slinsfabrik invid Helsingfors, grundad 1874 och af betydliga dimensioner. Savio cementfabrik i Tusby (1876) har varit i overksamhet sedan 1886 i följd af utländsk konkurrens, men cementgjuterier finnas i Helsingfors 3, och i Tammerfors 1. Glasbruk funnos redan under förra århundradet och af dessa äro tvenne ännu i verksamhet. Af de 16, som nu äro i gång, tillverkas å 9 fönsterglas, nämligen å Notsjö (Urjala, 1795), Rokkala (Johannes, 1790-talet), Grönvik (Mustasaari, 1812), Kangassaari (Kerimäki, 1858), Kalliokoski (Miehikkälä, 1861), Kotka (1872), Skinnarvik (Kimito, 1875), Utra (Kontiolaks, 1881), Ristiniemi (Vekkelaks, 1896). Hushällsglas tillverkas å trenne, nämligen redan nämnda Notsjö, Iittala (Kalvola, 1881) 1) För mera betydande inrättningar angifves stad eller socken, där inrättningen är belägen och ärtalet dä den grundades. --- 4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. och Karhula (Kymmene, 1889). Endast buteljglas göres å 5, nämligen å Johanneslund (Kiikala, 1821), Savero (Sippula, 1858), Arima (Pusula, 1864), Pitkäranta (Impilaks, 1887) och Viiala (Akkas, 1890). Vid Notsjö, Iittala och Karhula finnas glasslipe- rier och vid Rokkala tillverkas redan sedan äldre tider spegel- glas (gjutet glas). Tillverkningsvärdet för alla dessa bruk uppgick 1897 till 4 milj. mk och arbetarenas antal till omkring 1,800. Exporten af glasvaror till Ryssland är betydlig. Kemisk industri. Den kemiska industrin har tillsvidare spelat en ganska *obetydlig rol hos oss, om man fränser de i äldre tider som hem- industri bedrifna salpetersjuderierna, pottaskebrännerierna och tjärbrännerierna, af hvilka endast de sistnämnda ännu allmänt bedrifvas i landet. Denna grupp representeras af färgfabriker, färgerier, oljeslagerier, ljus- och tvälfabriker, torrdestillations- verk och asfaltfabriker, gasverk, tändsticksfabriker, krut- och dynamitfabriker samt elektrokemiska fabriker. Färgfabriker finnas: en i Helsingfors, en rödmyllefabrik å Pitkäranta och 5 kimröksfabriker, af hvilka de mera betydande äro Koskis (Bjerno, 1869), Koivuniemi (Vekkelaks, 1884) och Tirva (Valkeala, 1890). Färgerier åter finnas redan sedan äldre tider mängenstädes pä landsbygden, delvis i förening med klä- desvalkar och stampverk, men de äro af ganska anspräkslös beskaffenhet, sä att de närmast kunna hänföras till handtverks- industrin. Däremot äro vid de större textilverken inrättade fabriksmässigt bedrifna färgerier, flere af ganska betydande dimensioner. Af oljeslagerier, hvilka i äldre tider funnos till ett flertal, drifvas numera endast tvenne, och äfven de i liten skala (Vieru i Padasjoki, 1848, och Sahakoski i Hvittisbofjärd, 1852). Ljus och tvål bereddes i »den gamla goda tiden» i hemmen, och ännu kokar mängen husmoder tväl af fettrester frän hus- hället. Flere mindre tvälfabriker inrättades dock i medlet af värt århundrade och en ljusfabrik af betydande dimensioner bedrefs a Havis i närheten af Viborg, men upphörde under 1870- talet; nu tillverkas därstädes endast tvål. Sex andra tvälfabriker4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. och Karhula (Kymmene, 1889). Endast buteljglas göres å 5, nämligen å Johanneslund (Kiikala, 1821), Savero (Sippula, 1858), Arima (Pusula, 1864), Pitkäranta (Impilaks, 1887) och Viiala (Akkas, 1890). Vid Notsjö, Iittala och Karhula finnas glasslipe- rier och vid Rokkala tillverkas redan sedan äldre tider spegel- glas (gjutet glas). Tillverkningsvärdet för alla dessa bruk uppgick 1897 till 4 milj. mk och arbetarenas antal till omkring 1,800. Exporten af glasvaror till Ryssland är betydlig. Kemisk industri. Den kemiska industrin har tillsvidare spelat en ganska *obetydlig rol hos oss, om man fränser de i äldre tider som hem- industri bedrifna salpetersjuderierna, pottaskebrännerierna och tjärbrännerierna, af hvilka endast de sistnämnda ännu allmänt bedrifvas i landet. Denna grupp representeras af färgfabriker, färgerier, oljeslagerier, ljus- och tvälfabriker, torrdestillations- verk och asfaltfabriker, gasverk, tändsticksfabriker, krut- och dynamitfabriker samt elektrokemiska fabriker. Färgfabriker finnas: en i Helsingfors, en rödmyllefabrik å Pitkäranta och 5 kimröksfabriker, af hvilka de mera betydande äro Koskis (Bjerno, 1869), Koivuniemi (Vekkelaks, 1884) och Tirva (Valkeala, 1890). Färgerier åter finnas redan sedan äldre tider mängenstädes pä landsbygden, delvis i förening med klä- desvalkar och stampverk, men de äro af ganska anspräkslös beskaffenhet, sä att de närmast kunna hänföras till handtverks- industrin. Däremot äro vid de större textilverken inrättade fabriksmässigt bedrifna färgerier, flere af ganska betydande dimensioner. Af oljeslagerier, hvilka i äldre tider funnos till ett flertal, drifvas numera endast tvenne, och äfven de i liten skala (Vieru i Padasjoki, 1848, och Sahakoski i Hvittisbofjärd, 1852). Ljus och tvål bereddes i »den gamla goda tiden» i hemmen, och ännu kokar mängen husmoder tväl af fettrester frän hus- hället. Flere mindre tvälfabriker inrättades dock i medlet af värt århundrade och en ljusfabrik af betydande dimensioner bedrefs a Havis i närheten af Viborg, men upphörde under 1870- talet; nu tillverkas därstädes endast tvål. Sex andra tvälfabriker4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. och Karhula (Kymmene, 1889). Endast buteljglas göres å 5, nämligen å Johanneslund (Kiikala, 1821), Savero (Sippula, 1858), Arima (Pusula, 1864), Pitkäranta (Impilaks, 1887) och Viiala (Akkas, 1890). Vid Notsjö, Iittala och Karhula finnas glasslipe- rier och vid Rokkala tillverkas redan sedan äldre tider spegel- glas (gjutet glas). Tillverkningsvärdet för alla dessa bruk uppgick 1897 till 4 milj. mk och arbetarenas antal till omkring 1,800. Exporten af glasvaror till Ryssland är betydlig. Kemisk industri. Den kemiska industrin har tillsvidare spelat en ganska *obetydlig rol hos oss, om man fränser de i äldre tider som hem- industri bedrifna salpetersjuderierna, pottaskebrännerierna och tjärbrännerierna, af hvilka endast de sistnämnda ännu allmänt bedrifvas i landet. Denna grupp representeras af färgfabriker, färgerier, oljeslagerier, ljus- och tvälfabriker, torrdestillations- verk och asfaltfabriker, gasverk, tändsticksfabriker, krut- och dynamitfabriker samt elektrokemiska fabriker. Färgfabriker finnas: en i Helsingfors, en rödmyllefabrik å Pitkäranta och 5 kimröksfabriker, af hvilka de mera betydande äro Koskis (Bjerno, 1869), Koivuniemi (Vekkelaks, 1884) och Tirva (Valkeala, 1890). Färgerier åter finnas redan sedan äldre tider mängenstädes pä landsbygden, delvis i förening med klä- desvalkar och stampverk, men de äro af ganska anspräkslös beskaffenhet, sä att de närmast kunna hänföras till handtverks- industrin. Däremot äro vid de större textilverken inrättade fabriksmässigt bedrifna färgerier, flere af ganska betydande dimensioner. Af oljeslagerier, hvilka i äldre tider funnos till ett flertal, drifvas numera endast tvenne, och äfven de i liten skala (Vieru i Padasjoki, 1848, och Sahakoski i Hvittisbofjärd, 1852). Ljus och tvål bereddes i »den gamla goda tiden» i hemmen, och ännu kokar mängen husmoder tväl af fettrester frän hus- hället. Flere mindre tvälfabriker inrättades dock i medlet af värt århundrade och en ljusfabrik af betydande dimensioner bedrefs a Havis i närheten af Viborg, men upphörde under 1870- talet; nu tillverkas därstädes endast tvål. Sex andra tvälfabriker --- Industrin. 5 finnas, hvaraf den i Vasa (1886) jämte Havis äro de mest be- tydande, därnäst en i Helsingfors (1894) och i Jakobstad (1895). Ljus stöpes af importerad stearin i Vasa och Viborg. I samband därmed mä nämnas att benmyöl jämte lim be- redes i 6 fabriker, af hvilka dock endast den i Helsingfors (Munkholmen, 1887) är af betydenhet. Dessutom beredes ben- mjöl i mindre skala vid några stampar å landsbygden. Den urgamla primitiva tjärbränningen i dal har man sär- skilda gånger sökt förbättra genom införande af rationellare metoder med bränning i retortugnar, och af sådana äro äfven för närvarande en mängd i gång i olika delar af landet. Uti desamma användes vanligen stubbved, och tillvaratagas olika de- stillationsprodukter, såsom terpentin, tjära, kol. Vid våra större sågverksplatser (Kotka och Björneborg) äro nyligen stora fabri- ker anlagda för tillgodogörande af affallet vid sågningen, genom torrdestillation enligt en nyligen patenterad metod, men något positivt resultat torde ännu icke häraf framgått. Vid flere stora sågverk i landet, främst trävarubolaget Kemis, bearbetas däremot affallet med afseende å vinnande af kol för järnbrukens behof. Asfalt fabriker för asfaltering för byggnadsändamäl och asfaltfiltfabriker för tillverkning af takfilt finnas till ett tiotal, af hvilka Helsingfors asfaltaktiebolags (1887) är den mest betydande. Mindre dylika fabriker finnas trenne i Helsingfors (1872, 1878 och 1891), ett par i Viborg, en i Tammerfors 1877, en i Åbo 1881 m. fl. Af beckbruk finnes numera endast ett af betydenhet, det i Vasa (1869). Till torrdestillationsverken höra äfven gasverken. Af lan- dets städer upplysas Helsingfors, Åbo och Viborg sedan 1860- talet af gasljus, medan Tammerfors, Vasa, Uleåborg, Kuopio, Joensuu, Björneborg och Tavastehus hvilka på senare tider an- skaffat bättre gatubelysning, hafva hållit sig till det moderna elektriska ljuset. För mindre belysningsanläggningar torde ace- tylengasverk snart blifva allmänna. Tändsticksindustrin tog en god ansats då fabriken i Björne- borg på 1850-talet grundades, men därmed afstannade den lof- vande exporten, och nu tillverkas i de 12 fabriker, hvilka finnas i Mäntsälä (1873 0. 1877), Åbo (1875), Björneborg (1852), Alastaro (1875), Tammerfors (1866), Viborg (1878), Rättijärvi (1859),Industrin. 5 finnas, hvaraf den i Vasa (1886) jämte Havis äro de mest be- tydande, därnäst en i Helsingfors (1894) och i Jakobstad (1895). Ljus stöpes af importerad stearin i Vasa och Viborg. I samband därmed mä nämnas att benmyöl jämte lim be- redes i 6 fabriker, af hvilka dock endast den i Helsingfors (Munkholmen, 1887) är af betydenhet. Dessutom beredes ben- mjöl i mindre skala vid några stampar å landsbygden. Den urgamla primitiva tjärbränningen i dal har man sär- skilda gånger sökt förbättra genom införande af rationellare metoder med bränning i retortugnar, och af sådana äro äfven för närvarande en mängd i gång i olika delar af landet. Uti desamma användes vanligen stubbved, och tillvaratagas olika de- stillationsprodukter, såsom terpentin, tjära, kol. Vid våra större sågverksplatser (Kotka och Björneborg) äro nyligen stora fabri- ker anlagda för tillgodogörande af affallet vid sågningen, genom torrdestillation enligt en nyligen patenterad metod, men något positivt resultat torde ännu icke häraf framgått. Vid flere stora sågverk i landet, främst trävarubolaget Kemis, bearbetas däremot affallet med afseende å vinnande af kol för järnbrukens behof. Asfalt fabriker för asfaltering för byggnadsändamäl och asfaltfiltfabriker för tillverkning af takfilt finnas till ett tiotal, af hvilka Helsingfors asfaltaktiebolags (1887) är den mest betydande. Mindre dylika fabriker finnas trenne i Helsingfors (1872, 1878 och 1891), ett par i Viborg, en i Tammerfors 1877, en i Åbo 1881 m. fl. Af beckbruk finnes numera endast ett af betydenhet, det i Vasa (1869). Till torrdestillationsverken höra äfven gasverken. Af lan- dets städer upplysas Helsingfors, Åbo och Viborg sedan 1860- talet af gasljus, medan Tammerfors, Vasa, Uleåborg, Kuopio, Joensuu, Björneborg och Tavastehus hvilka på senare tider an- skaffat bättre gatubelysning, hafva hållit sig till det moderna elektriska ljuset. För mindre belysningsanläggningar torde ace- tylengasverk snart blifva allmänna. Tändsticksindustrin tog en god ansats då fabriken i Björne- borg på 1850-talet grundades, men därmed afstannade den lof- vande exporten, och nu tillverkas i de 12 fabriker, hvilka finnas i Mäntsälä (1873 0. 1877), Åbo (1875), Björneborg (1852), Alastaro (1875), Tammerfors (1866), Viborg (1878), Rättijärvi (1859),Industrin. 5 finnas, hvaraf den i Vasa (1886) jämte Havis äro de mest be- tydande, därnäst en i Helsingfors (1894) och i Jakobstad (1895). Ljus stöpes af importerad stearin i Vasa och Viborg. I samband därmed mä nämnas att benmyöl jämte lim be- redes i 6 fabriker, af hvilka dock endast den i Helsingfors (Munkholmen, 1887) är af betydenhet. Dessutom beredes ben- mjöl i mindre skala vid några stampar å landsbygden. Den urgamla primitiva tjärbränningen i dal har man sär- skilda gånger sökt förbättra genom införande af rationellare metoder med bränning i retortugnar, och af sådana äro äfven för närvarande en mängd i gång i olika delar af landet. Uti desamma användes vanligen stubbved, och tillvaratagas olika de- stillationsprodukter, såsom terpentin, tjära, kol. Vid våra större sågverksplatser (Kotka och Björneborg) äro nyligen stora fabri- ker anlagda för tillgodogörande af affallet vid sågningen, genom torrdestillation enligt en nyligen patenterad metod, men något positivt resultat torde ännu icke häraf framgått. Vid flere stora sågverk i landet, främst trävarubolaget Kemis, bearbetas däremot affallet med afseende å vinnande af kol för järnbrukens behof. Asfalt fabriker för asfaltering för byggnadsändamäl och asfaltfiltfabriker för tillverkning af takfilt finnas till ett tiotal, af hvilka Helsingfors asfaltaktiebolags (1887) är den mest betydande. Mindre dylika fabriker finnas trenne i Helsingfors (1872, 1878 och 1891), ett par i Viborg, en i Tammerfors 1877, en i Åbo 1881 m. fl. Af beckbruk finnes numera endast ett af betydenhet, det i Vasa (1869). Till torrdestillationsverken höra äfven gasverken. Af lan- dets städer upplysas Helsingfors, Åbo och Viborg sedan 1860- talet af gasljus, medan Tammerfors, Vasa, Uleåborg, Kuopio, Joensuu, Björneborg och Tavastehus hvilka på senare tider an- skaffat bättre gatubelysning, hafva hållit sig till det moderna elektriska ljuset. För mindre belysningsanläggningar torde ace- tylengasverk snart blifva allmänna. Tändsticksindustrin tog en god ansats då fabriken i Björne- borg på 1850-talet grundades, men därmed afstannade den lof- vande exporten, och nu tillverkas i de 12 fabriker, hvilka finnas i Mäntsälä (1873 0. 1877), Åbo (1875), Björneborg (1852), Alastaro (1875), Tammerfors (1866), Viborg (1878), Rättijärvi (1859), --- 6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. Kuopio (1886), Nykarleby (1872) och Gamlakarleby (1874), en- dast för eget lands behof. Vid alla dessa fabriker uppgår sam- manlagda tillverkningsvärdet till 700,000 mk och arbetareantalet till omkring 560. Sprängämnen hafva tillverkats vid tvenne krutbruk, ä Östermyra och Turpa, hvilka numera upphört, hvaremot en dynamitfabrik finnes i Bromarf nära Hangö (1893). Användning af elektriska processer inom den kemiska in- dustrin har gifvit ett nytt uppslag för denna industri i värt pä disponibel vattenkraft rika land, och är nyligen anläggning af en elektrokemisk fabrik för tillverkning af klorsyradt kali vid Tainionkoski i Ruokolaks slutförd samt pägär som bäst anlägg- ning af tvenne kaleiumkarbidfabriker, den ena vid Hämeekoski i Ruskeala och den andra vid Linnakoski i Ruokolaks. Af de kemiska fabrikerna äro endast tändsticksfabrikerna pä kartan utmärkta. Garfning och lädertillverkning bedrifvas dels handtverks- mässigt uti omkring 700 öfver hela landet spridda garfverier, dels fabriksmässigt vid ett tiotal läderfabriker. Bland dessa senare är Bröder Äströms i Uleäborg den största icke blott i värt land utan i hela norden. Grundlagd är 1868 har den smäningom förstorats, och uppgär tillverkningsvärdet för den- samma och en i samband därmed stäende sadelmakerifabrik till 3,7 milj. mark. Fabriken sysselsätter 550 arbetare. Den största läderfabrik därnäst är Sjöbloms i Raumo, 1870. Läderfabriken i Orihvesi är numera förenad med en skodonsfabrik, för det närvarande den enda i Finland. I Helsingfors finnes en nyligen uppförd läderfabrik, där elektrisk garfningsmetod kommer till användning. Textilindustri. Textilindustrin har gamla anor i landet som hemindustri, men tillhör detta ärhundrade som fabriksindustri. Redan under förra ärhundradet talas visserligen om klädesfabriker, men dessa bestodo af ett något större antal handväfstolar. Kort efter det Tam- merfors förlänats fristadsprivilegier erhöll brittiske undersäten J. Finlayson 1820 »privilegier till inrättande af färgeri, kattuntryc- keri, klädesfabrik samt manufakturverk för finare järn-, stäl- och6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. Kuopio (1886), Nykarleby (1872) och Gamlakarleby (1874), en- dast för eget lands behof. Vid alla dessa fabriker uppgår sam- manlagda tillverkningsvärdet till 700,000 mk och arbetareantalet till omkring 560. Sprängämnen hafva tillverkats vid tvenne krutbruk, ä Östermyra och Turpa, hvilka numera upphört, hvaremot en dynamitfabrik finnes i Bromarf nära Hangö (1893). Användning af elektriska processer inom den kemiska in- dustrin har gifvit ett nytt uppslag för denna industri i värt pä disponibel vattenkraft rika land, och är nyligen anläggning af en elektrokemisk fabrik för tillverkning af klorsyradt kali vid Tainionkoski i Ruokolaks slutförd samt pägär som bäst anlägg- ning af tvenne kaleiumkarbidfabriker, den ena vid Hämeekoski i Ruskeala och den andra vid Linnakoski i Ruokolaks. Af de kemiska fabrikerna äro endast tändsticksfabrikerna pä kartan utmärkta. Garfning och lädertillverkning bedrifvas dels handtverks- mässigt uti omkring 700 öfver hela landet spridda garfverier, dels fabriksmässigt vid ett tiotal läderfabriker. Bland dessa senare är Bröder Äströms i Uleäborg den största icke blott i värt land utan i hela norden. Grundlagd är 1868 har den smäningom förstorats, och uppgär tillverkningsvärdet för den- samma och en i samband därmed stäende sadelmakerifabrik till 3,7 milj. mark. Fabriken sysselsätter 550 arbetare. Den största läderfabrik därnäst är Sjöbloms i Raumo, 1870. Läderfabriken i Orihvesi är numera förenad med en skodonsfabrik, för det närvarande den enda i Finland. I Helsingfors finnes en nyligen uppförd läderfabrik, där elektrisk garfningsmetod kommer till användning. Textilindustri. Textilindustrin har gamla anor i landet som hemindustri, men tillhör detta ärhundrade som fabriksindustri. Redan under förra ärhundradet talas visserligen om klädesfabriker, men dessa bestodo af ett något större antal handväfstolar. Kort efter det Tam- merfors förlänats fristadsprivilegier erhöll brittiske undersäten J. Finlayson 1820 »privilegier till inrättande af färgeri, kattuntryc- keri, klädesfabrik samt manufakturverk för finare järn-, stäl- och6 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. Kuopio (1886), Nykarleby (1872) och Gamlakarleby (1874), en- dast för eget lands behof. Vid alla dessa fabriker uppgår sam- manlagda tillverkningsvärdet till 700,000 mk och arbetareantalet till omkring 560. Sprängämnen hafva tillverkats vid tvenne krutbruk, ä Östermyra och Turpa, hvilka numera upphört, hvaremot en dynamitfabrik finnes i Bromarf nära Hangö (1893). Användning af elektriska processer inom den kemiska in- dustrin har gifvit ett nytt uppslag för denna industri i värt pä disponibel vattenkraft rika land, och är nyligen anläggning af en elektrokemisk fabrik för tillverkning af klorsyradt kali vid Tainionkoski i Ruokolaks slutförd samt pägär som bäst anlägg- ning af tvenne kaleiumkarbidfabriker, den ena vid Hämeekoski i Ruskeala och den andra vid Linnakoski i Ruokolaks. Af de kemiska fabrikerna äro endast tändsticksfabrikerna pä kartan utmärkta. Garfning och lädertillverkning bedrifvas dels handtverks- mässigt uti omkring 700 öfver hela landet spridda garfverier, dels fabriksmässigt vid ett tiotal läderfabriker. Bland dessa senare är Bröder Äströms i Uleäborg den största icke blott i värt land utan i hela norden. Grundlagd är 1868 har den smäningom förstorats, och uppgär tillverkningsvärdet för den- samma och en i samband därmed stäende sadelmakerifabrik till 3,7 milj. mark. Fabriken sysselsätter 550 arbetare. Den största läderfabrik därnäst är Sjöbloms i Raumo, 1870. Läderfabriken i Orihvesi är numera förenad med en skodonsfabrik, för det närvarande den enda i Finland. I Helsingfors finnes en nyligen uppförd läderfabrik, där elektrisk garfningsmetod kommer till användning. Textilindustri. Textilindustrin har gamla anor i landet som hemindustri, men tillhör detta ärhundrade som fabriksindustri. Redan under förra ärhundradet talas visserligen om klädesfabriker, men dessa bestodo af ett något större antal handväfstolar. Kort efter det Tam- merfors förlänats fristadsprivilegier erhöll brittiske undersäten J. Finlayson 1820 »privilegier till inrättande af färgeri, kattuntryc- keri, klädesfabrik samt manufakturverk för finare järn-, stäl- och --- Industrin. 7 metallarbeten jämte andra nyttiga fabriksanstalter» och året därpå anlades här det bomullsspinneri, som efter åtskilliga ombyggnader och stora utvidgningar ännu i dag är Finlands största industriela inrättning med ett årligt tillverkningsvärde af 9 milj. mark och sysselsättande 2,500 arbetare. Ett annat bomullsmanufakturverk grundades 1847 ä Forssa af den framstäende industriidkaren A. W. Wahren, som därförinnan bedrifvit och moderniserat Jokkis klädesfabrik. I slutet af 1850-talet grundade A. Levon ett bomullsspinneri i Vasa. Ännu ett fjärde mindre bomullsmanu- fakturverk finnes i Äbo (1843). Nyligen har ett femte inrättats i Tammerfors och ett sjette uppföres som bäst i Björneborg. Vid de 4 äldre bomullsmanufakturverken uppgick tillverkningsvärdet 1897 till 20 milj. mark och arbetareantalet steg öfver 5,000. Tammerfors /innespinneri jämte väfveri, tills vidare det enda i landet, anlades i slutet af 1850-talet och öfvertogs snart af Tammerfors linne- och järnmanufakturaktiebolag, som äfven drifver mek. verkstad och träsliperier. Linnefabrikens tillverknings- värde uppgär till 3 milj. mk och arbetarnes antal till 1,500. Enbart linneväfverier hafva nyligen inrättats i Tammerfors och i Åbo i samband med bomullsmanufakturverket. . Yllemanufakturverkens antal uppgär till 20, hvaraf en del endast äro spinnerier. De äldsta och största klädesfabrikerna äro Littois i Lundo (1823), och den i Tammerfors, anlagd 1856 med maskiner frän Jokkis gamla klädesfabrik. Äfven Antskog är ett gammalt verk, ehuru det pä senare tider förstorats. Öfriga klädesfabriker af betydenhet äro Åbo klädesfabrik (1876), Karls- mark i Ulfsby (1863), Mouhijärvi (1896), Hyvinge i Hausjärvi (1895), Tavastehus (1895), Koski (1857), Siikakoski i Libelits (1897). Vir- dois (1885) och Oravais (1893). Yllespinnerier finnas därjämte i Raumo, Tammerfors, Orimattila, Valkeala och Nykarleby sn. Vid 18 yllemanufakturverk uppgick tillverkningsvärdet är 1897 till 7 milj. mk och arbetarenes antal till 1,500. Till denna grupp bör ock räknas 5 trikotvarufabriker med 300 arbetare och ett tillverkningsvärde af 1 miljon mk. Af dessa äro aktiebolagets Dahlberg (1882) och Klingendahls (1893) i Tammerfors de mest betydande och tillverkas i desamma äfven klädningstyger. För enahanda tillverkning ha nyligen (1898) invid Helsingfors anlagts tvenne väfverier, det ena i samband med ett spinneri.Industrin. 7 metallarbeten jämte andra nyttiga fabriksanstalter» och året därpå anlades här det bomullsspinneri, som efter åtskilliga ombyggnader och stora utvidgningar ännu i dag är Finlands största industriela inrättning med ett årligt tillverkningsvärde af 9 milj. mark och sysselsättande 2,500 arbetare. Ett annat bomullsmanufakturverk grundades 1847 ä Forssa af den framstäende industriidkaren A. W. Wahren, som därförinnan bedrifvit och moderniserat Jokkis klädesfabrik. I slutet af 1850-talet grundade A. Levon ett bomullsspinneri i Vasa. Ännu ett fjärde mindre bomullsmanu- fakturverk finnes i Äbo (1843). Nyligen har ett femte inrättats i Tammerfors och ett sjette uppföres som bäst i Björneborg. Vid de 4 äldre bomullsmanufakturverken uppgick tillverkningsvärdet 1897 till 20 milj. mark och arbetareantalet steg öfver 5,000. Tammerfors /innespinneri jämte väfveri, tills vidare det enda i landet, anlades i slutet af 1850-talet och öfvertogs snart af Tammerfors linne- och järnmanufakturaktiebolag, som äfven drifver mek. verkstad och träsliperier. Linnefabrikens tillverknings- värde uppgär till 3 milj. mk och arbetarnes antal till 1,500. Enbart linneväfverier hafva nyligen inrättats i Tammerfors och i Åbo i samband med bomullsmanufakturverket. . Yllemanufakturverkens antal uppgär till 20, hvaraf en del endast äro spinnerier. De äldsta och största klädesfabrikerna äro Littois i Lundo (1823), och den i Tammerfors, anlagd 1856 med maskiner frän Jokkis gamla klädesfabrik. Äfven Antskog är ett gammalt verk, ehuru det pä senare tider förstorats. Öfriga klädesfabriker af betydenhet äro Åbo klädesfabrik (1876), Karls- mark i Ulfsby (1863), Mouhijärvi (1896), Hyvinge i Hausjärvi (1895), Tavastehus (1895), Koski (1857), Siikakoski i Libelits (1897). Vir- dois (1885) och Oravais (1893). Yllespinnerier finnas därjämte i Raumo, Tammerfors, Orimattila, Valkeala och Nykarleby sn. Vid 18 yllemanufakturverk uppgick tillverkningsvärdet är 1897 till 7 milj. mk och arbetarenes antal till 1,500. Till denna grupp bör ock räknas 5 trikotvarufabriker med 300 arbetare och ett tillverkningsvärde af 1 miljon mk. Af dessa äro aktiebolagets Dahlberg (1882) och Klingendahls (1893) i Tammerfors de mest betydande och tillverkas i desamma äfven klädningstyger. För enahanda tillverkning ha nyligen (1898) invid Helsingfors anlagts tvenne väfverier, det ena i samband med ett spinneri.Industrin. 7 metallarbeten jämte andra nyttiga fabriksanstalter» och året därpå anlades här det bomullsspinneri, som efter åtskilliga ombyggnader och stora utvidgningar ännu i dag är Finlands största industriela inrättning med ett årligt tillverkningsvärde af 9 milj. mark och sysselsättande 2,500 arbetare. Ett annat bomullsmanufakturverk grundades 1847 ä Forssa af den framstäende industriidkaren A. W. Wahren, som därförinnan bedrifvit och moderniserat Jokkis klädesfabrik. I slutet af 1850-talet grundade A. Levon ett bomullsspinneri i Vasa. Ännu ett fjärde mindre bomullsmanu- fakturverk finnes i Äbo (1843). Nyligen har ett femte inrättats i Tammerfors och ett sjette uppföres som bäst i Björneborg. Vid de 4 äldre bomullsmanufakturverken uppgick tillverkningsvärdet 1897 till 20 milj. mark och arbetareantalet steg öfver 5,000. Tammerfors /innespinneri jämte väfveri, tills vidare det enda i landet, anlades i slutet af 1850-talet och öfvertogs snart af Tammerfors linne- och järnmanufakturaktiebolag, som äfven drifver mek. verkstad och träsliperier. Linnefabrikens tillverknings- värde uppgär till 3 milj. mk och arbetarnes antal till 1,500. Enbart linneväfverier hafva nyligen inrättats i Tammerfors och i Åbo i samband med bomullsmanufakturverket. . Yllemanufakturverkens antal uppgär till 20, hvaraf en del endast äro spinnerier. De äldsta och största klädesfabrikerna äro Littois i Lundo (1823), och den i Tammerfors, anlagd 1856 med maskiner frän Jokkis gamla klädesfabrik. Äfven Antskog är ett gammalt verk, ehuru det pä senare tider förstorats. Öfriga klädesfabriker af betydenhet äro Åbo klädesfabrik (1876), Karls- mark i Ulfsby (1863), Mouhijärvi (1896), Hyvinge i Hausjärvi (1895), Tavastehus (1895), Koski (1857), Siikakoski i Libelits (1897). Vir- dois (1885) och Oravais (1893). Yllespinnerier finnas därjämte i Raumo, Tammerfors, Orimattila, Valkeala och Nykarleby sn. Vid 18 yllemanufakturverk uppgick tillverkningsvärdet är 1897 till 7 milj. mk och arbetarenes antal till 1,500. Till denna grupp bör ock räknas 5 trikotvarufabriker med 300 arbetare och ett tillverkningsvärde af 1 miljon mk. Af dessa äro aktiebolagets Dahlberg (1882) och Klingendahls (1893) i Tammerfors de mest betydande och tillverkas i desamma äfven klädningstyger. För enahanda tillverkning ha nyligen (1898) invid Helsingfors anlagts tvenne väfverier, det ena i samband med ett spinneri. --- 8 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. Pappersindustri. Under förra delen af detta ärhundrade funnos i landet dels sedan gammalt, dels nyanlagda ett tiotal pappersbruk. Alla voro till en början handpappersbruk och flertalet förblefvo sä, tills de småningom upphörde under 1860 och 70-talen. Endast tvenne hafva fortbestätt säsom pappersbruk till vära dagar. Dessa äro Frenckell & Sons pappersbruk i Tammerfors (frän början af seklet) och Tervakoski i Janakkala (1818). Den första pappersmaskinen anskaffades till det förstnämnda 1841, till det senare 1852. I medlet af detta århundrade började man, dä tillgång pä lump icke motsvarade den i ökning stadda pappersförbrukningen, söka ersätta lumpen med annat fibermaterial. Bland dessa visade sig slipad trämassa och kemiskt bearbetad trämassa (cellu- losa) vara de lämpligaste, och genom sin rikedom pä skog och vattenkraft erbjöd vårt land naturliga betingelser för denna gren af pappersindustrin. Ett mindre träsliperi (Kinterikoski) anlades pä försök redan 1866 och ett mera betydande 1865, nämligen nuvarande Tammerfors takfiltfabrik, af bergsingeniö- ren F. Idestam, som vid 1867 ärs världsutställning erhöll brons- medalj för slipmassa. Nokia träsliperi och pappersbruk grun- dades af densamme 1868. Är 1869 anlades Mänttä träsliperi i Keuru och 1872 ej mindre än 6 stora verk, nämligen Kymmene och Kuusankoski (Valkeala), Valkiakoski (Sääksmäki), Ingerois (Sippula), Tammerfors och Kyröfors (Tavastkyro). Af dessa äro de tre förstnämnda, liksom Nokia, numera såväl träsliperi och cellulosafabrik som pappersbruk. År 1874 grundades Kangas pappersbruk. Från början af 1880-talet härstamma Verla träsliperi (Jaala), Ummeljoki (Anjala), Kannuskoski (Valkeala) och Filppula (Ruovesi). Vid slutet af 1880-talet anlades Enso (Jääski), Hovin- maa (Viborgs s.) och Karhula träsliperi (Kymmene) samt Nur- mis (Viborgs s.) och Jämsänkoski (Jämsä) cellulosafabriker. Under åren 1893—94 anlades Vattola (Pyhäjärvi), Myllykoski (Sippula) och Leppäkoski (Ruskeala) träsliperier samt Borgä cellulosafabrik. Under senaste är hafva flere träsliperier anlagts: Tainionkoski (äfven pappersbruk) i Ruokolaks, Niemiskoski och Tuokslahti nära Sordavala, Kaltimo i Eno, Voikka i Valkeala, Ryöttö och Vääräkoski i Ätsäri och Uurais i Virdois samt Äänne- koski i Laukas. Kaukas cellulosafabrik invid Villmanstrand härstammar äfven frän samma tid.8 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. Pappersindustri. Under förra delen af detta ärhundrade funnos i landet dels sedan gammalt, dels nyanlagda ett tiotal pappersbruk. Alla voro till en början handpappersbruk och flertalet förblefvo sä, tills de småningom upphörde under 1860 och 70-talen. Endast tvenne hafva fortbestätt säsom pappersbruk till vära dagar. Dessa äro Frenckell & Sons pappersbruk i Tammerfors (frän början af seklet) och Tervakoski i Janakkala (1818). Den första pappersmaskinen anskaffades till det förstnämnda 1841, till det senare 1852. I medlet af detta århundrade började man, dä tillgång pä lump icke motsvarade den i ökning stadda pappersförbrukningen, söka ersätta lumpen med annat fibermaterial. Bland dessa visade sig slipad trämassa och kemiskt bearbetad trämassa (cellu- losa) vara de lämpligaste, och genom sin rikedom pä skog och vattenkraft erbjöd vårt land naturliga betingelser för denna gren af pappersindustrin. Ett mindre träsliperi (Kinterikoski) anlades pä försök redan 1866 och ett mera betydande 1865, nämligen nuvarande Tammerfors takfiltfabrik, af bergsingeniö- ren F. Idestam, som vid 1867 ärs världsutställning erhöll brons- medalj för slipmassa. Nokia träsliperi och pappersbruk grun- dades af densamme 1868. Är 1869 anlades Mänttä träsliperi i Keuru och 1872 ej mindre än 6 stora verk, nämligen Kymmene och Kuusankoski (Valkeala), Valkiakoski (Sääksmäki), Ingerois (Sippula), Tammerfors och Kyröfors (Tavastkyro). Af dessa äro de tre förstnämnda, liksom Nokia, numera såväl träsliperi och cellulosafabrik som pappersbruk. År 1874 grundades Kangas pappersbruk. Från början af 1880-talet härstamma Verla träsliperi (Jaala), Ummeljoki (Anjala), Kannuskoski (Valkeala) och Filppula (Ruovesi). Vid slutet af 1880-talet anlades Enso (Jääski), Hovin- maa (Viborgs s.) och Karhula träsliperi (Kymmene) samt Nur- mis (Viborgs s.) och Jämsänkoski (Jämsä) cellulosafabriker. Under åren 1893—94 anlades Vattola (Pyhäjärvi), Myllykoski (Sippula) och Leppäkoski (Ruskeala) träsliperier samt Borgä cellulosafabrik. Under senaste är hafva flere träsliperier anlagts: Tainionkoski (äfven pappersbruk) i Ruokolaks, Niemiskoski och Tuokslahti nära Sordavala, Kaltimo i Eno, Voikka i Valkeala, Ryöttö och Vääräkoski i Ätsäri och Uurais i Virdois samt Äänne- koski i Laukas. Kaukas cellulosafabrik invid Villmanstrand härstammar äfven frän samma tid.8 Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. Pappersindustri. Under förra delen af detta ärhundrade funnos i landet dels sedan gammalt, dels nyanlagda ett tiotal pappersbruk. Alla voro till en början handpappersbruk och flertalet förblefvo sä, tills de småningom upphörde under 1860 och 70-talen. Endast tvenne hafva fortbestätt säsom pappersbruk till vära dagar. Dessa äro Frenckell & Sons pappersbruk i Tammerfors (frän början af seklet) och Tervakoski i Janakkala (1818). Den första pappersmaskinen anskaffades till det förstnämnda 1841, till det senare 1852. I medlet af detta århundrade började man, dä tillgång pä lump icke motsvarade den i ökning stadda pappersförbrukningen, söka ersätta lumpen med annat fibermaterial. Bland dessa visade sig slipad trämassa och kemiskt bearbetad trämassa (cellu- losa) vara de lämpligaste, och genom sin rikedom pä skog och vattenkraft erbjöd vårt land naturliga betingelser för denna gren af pappersindustrin. Ett mindre träsliperi (Kinterikoski) anlades pä försök redan 1866 och ett mera betydande 1865, nämligen nuvarande Tammerfors takfiltfabrik, af bergsingeniö- ren F. Idestam, som vid 1867 ärs världsutställning erhöll brons- medalj för slipmassa. Nokia träsliperi och pappersbruk grun- dades af densamme 1868. Är 1869 anlades Mänttä träsliperi i Keuru och 1872 ej mindre än 6 stora verk, nämligen Kymmene och Kuusankoski (Valkeala), Valkiakoski (Sääksmäki), Ingerois (Sippula), Tammerfors och Kyröfors (Tavastkyro). Af dessa äro de tre förstnämnda, liksom Nokia, numera såväl träsliperi och cellulosafabrik som pappersbruk. År 1874 grundades Kangas pappersbruk. Från början af 1880-talet härstamma Verla träsliperi (Jaala), Ummeljoki (Anjala), Kannuskoski (Valkeala) och Filppula (Ruovesi). Vid slutet af 1880-talet anlades Enso (Jääski), Hovin- maa (Viborgs s.) och Karhula träsliperi (Kymmene) samt Nur- mis (Viborgs s.) och Jämsänkoski (Jämsä) cellulosafabriker. Under åren 1893—94 anlades Vattola (Pyhäjärvi), Myllykoski (Sippula) och Leppäkoski (Ruskeala) träsliperier samt Borgä cellulosafabrik. Under senaste är hafva flere träsliperier anlagts: Tainionkoski (äfven pappersbruk) i Ruokolaks, Niemiskoski och Tuokslahti nära Sordavala, Kaltimo i Eno, Voikka i Valkeala, Ryöttö och Vääräkoski i Ätsäri och Uurais i Virdois samt Äänne- koski i Laukas. Kaukas cellulosafabrik invid Villmanstrand härstammar äfven frän samma tid. --- Industrin. 9 För närvarande finnas i landet 16 pappersbruk, 30 trä- sliperier och 8 cellulosafabriker. Af dessa äro dock å 4 ställen alla tre inrättningarna förenade, och vid 8 ställen 2 förenade, hvarför antalet fabriksplatser egentligen blir 38. Dessutom finnas (förutom vid träsliperier) tvenne pappfabriker. Vid pappers- bruken i Tammerfors, å Tervakoski och Kangas göres uteslu- tande eller hufvudsakligen papper af lump, bland annat äfven officielt papper. Som drifkraft för alla ofvannämnda verk användes hufvud- sakligen vattenkraft ar omkring 25,000 hästkrafter, hvarför flertalet af dessa inrättningar äro belägna vid landets större forsar såsom af katalogen öfver forsar (kartbl. n:o 22) framgår. År 1897, då 12 pappersbruk, 18 träsliperier och 7 cellulosa- fabriker voro i verksamhet sysselsattes 4,500 arbetare och till- verkades so milj. kg träpapp och massa (hvaraf 9 milj. kg för eget pappersbruks behof), 10 milj. kg cellulosa (hvaraf 7 milj. för eget behof) och 26,8 milj. kg papper, representerande ett värde af nägot öfver 18 milj. mark. Största delen häraf exporteras, främst till Ryssland, men äfven till andra länder. Till gruppen kan ytterligare hänföras 4 tapetfabriker i Helsingfors (1886), Tammerfors (1892), Viborg (1891) och Marie- hamn, den sistnämnda obetydlig, 5 bokbinderifabriker och 2 päsfabriker. Asfaltfilttabrikerna äro pä annat ställe nämnda. Säg- och snickerirörelse. I forna tider intill 1860-talet utgjordes Finlands trävaru- export, som i jämförelse med nutidens var obetydlig, dels af handsägad vara, dels af produkter af de öfver hela landet spridda vattensägarna, hvarifrän den till export afsedda varan med stor omkostnad mäste transporteras till exporthamnarna. Införandet af ängkraften i sägindustrin i slutet af 1850-talet innebar ett ofantligt framsteg, ty dä man icke vidare nödvändigtvis behöfde uppsöka en fors, kunde sägen förläggas till annat lämpligt ställe, helst vid utloppet af en flötled, och den dyrbara landtransporten af den färdiga varan ersättas af billig flötning af själfva rävaran. Denna omständighet i förening med den i början af 1860-talet vidtagna ätgärden att befria sägindustrin frän inskränkningar hvad beträffar tillverkningsbeloppet, hvartill ännu kommo gynn-Industrin. 9 För närvarande finnas i landet 16 pappersbruk, 30 trä- sliperier och 8 cellulosafabriker. Af dessa äro dock å 4 ställen alla tre inrättningarna förenade, och vid 8 ställen 2 förenade, hvarför antalet fabriksplatser egentligen blir 38. Dessutom finnas (förutom vid träsliperier) tvenne pappfabriker. Vid pappers- bruken i Tammerfors, å Tervakoski och Kangas göres uteslu- tande eller hufvudsakligen papper af lump, bland annat äfven officielt papper. Som drifkraft för alla ofvannämnda verk användes hufvud- sakligen vattenkraft ar omkring 25,000 hästkrafter, hvarför flertalet af dessa inrättningar äro belägna vid landets större forsar såsom af katalogen öfver forsar (kartbl. n:o 22) framgår. År 1897, då 12 pappersbruk, 18 träsliperier och 7 cellulosa- fabriker voro i verksamhet sysselsattes 4,500 arbetare och till- verkades so milj. kg träpapp och massa (hvaraf 9 milj. kg för eget pappersbruks behof), 10 milj. kg cellulosa (hvaraf 7 milj. för eget behof) och 26,8 milj. kg papper, representerande ett värde af nägot öfver 18 milj. mark. Största delen häraf exporteras, främst till Ryssland, men äfven till andra länder. Till gruppen kan ytterligare hänföras 4 tapetfabriker i Helsingfors (1886), Tammerfors (1892), Viborg (1891) och Marie- hamn, den sistnämnda obetydlig, 5 bokbinderifabriker och 2 päsfabriker. Asfaltfilttabrikerna äro pä annat ställe nämnda. Säg- och snickerirörelse. I forna tider intill 1860-talet utgjordes Finlands trävaru- export, som i jämförelse med nutidens var obetydlig, dels af handsägad vara, dels af produkter af de öfver hela landet spridda vattensägarna, hvarifrän den till export afsedda varan med stor omkostnad mäste transporteras till exporthamnarna. Införandet af ängkraften i sägindustrin i slutet af 1850-talet innebar ett ofantligt framsteg, ty dä man icke vidare nödvändigtvis behöfde uppsöka en fors, kunde sägen förläggas till annat lämpligt ställe, helst vid utloppet af en flötled, och den dyrbara landtransporten af den färdiga varan ersättas af billig flötning af själfva rävaran. Denna omständighet i förening med den i början af 1860-talet vidtagna ätgärden att befria sägindustrin frän inskränkningar hvad beträffar tillverkningsbeloppet, hvartill ännu kommo gynn-Industrin. 9 För närvarande finnas i landet 16 pappersbruk, 30 trä- sliperier och 8 cellulosafabriker. Af dessa äro dock å 4 ställen alla tre inrättningarna förenade, och vid 8 ställen 2 förenade, hvarför antalet fabriksplatser egentligen blir 38. Dessutom finnas (förutom vid träsliperier) tvenne pappfabriker. Vid pappers- bruken i Tammerfors, å Tervakoski och Kangas göres uteslu- tande eller hufvudsakligen papper af lump, bland annat äfven officielt papper. Som drifkraft för alla ofvannämnda verk användes hufvud- sakligen vattenkraft ar omkring 25,000 hästkrafter, hvarför flertalet af dessa inrättningar äro belägna vid landets större forsar såsom af katalogen öfver forsar (kartbl. n:o 22) framgår. År 1897, då 12 pappersbruk, 18 träsliperier och 7 cellulosa- fabriker voro i verksamhet sysselsattes 4,500 arbetare och till- verkades so milj. kg träpapp och massa (hvaraf 9 milj. kg för eget pappersbruks behof), 10 milj. kg cellulosa (hvaraf 7 milj. för eget behof) och 26,8 milj. kg papper, representerande ett värde af nägot öfver 18 milj. mark. Största delen häraf exporteras, främst till Ryssland, men äfven till andra länder. Till gruppen kan ytterligare hänföras 4 tapetfabriker i Helsingfors (1886), Tammerfors (1892), Viborg (1891) och Marie- hamn, den sistnämnda obetydlig, 5 bokbinderifabriker och 2 päsfabriker. Asfaltfilttabrikerna äro pä annat ställe nämnda. Säg- och snickerirörelse. I forna tider intill 1860-talet utgjordes Finlands trävaru- export, som i jämförelse med nutidens var obetydlig, dels af handsägad vara, dels af produkter af de öfver hela landet spridda vattensägarna, hvarifrän den till export afsedda varan med stor omkostnad mäste transporteras till exporthamnarna. Införandet af ängkraften i sägindustrin i slutet af 1850-talet innebar ett ofantligt framsteg, ty dä man icke vidare nödvändigtvis behöfde uppsöka en fors, kunde sägen förläggas till annat lämpligt ställe, helst vid utloppet af en flötled, och den dyrbara landtransporten af den färdiga varan ersättas af billig flötning af själfva rävaran. Denna omständighet i förening med den i början af 1860-talet vidtagna ätgärden att befria sägindustrin frän inskränkningar hvad beträffar tillverkningsbeloppet, hvartill ännu kommo gynn- --- 10 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. samma trävarukonjunkturer i utlandet, medförde ett uppsving i exporten, som förut icke bevittnats i detta land och som trots en del skuggsidor var af den största betydelse för landets eko- nomiska framåtskridande (jämt. texten till kartbladen 12, 13 och 25). Af kartbladet 25 framgär jämväl tydligt trävaruexportens ökning och särskildt framgär det, hurusom ändpunkterna af vära stora vattendrag äro centralorter för trävarurörelsen, Viborg sedan tillkomsten af Saima kanal för Saima systemet, Björne- borg vid Kumo älfs mynning, där 8 betydande ängsägar finnas och dit trävaror dessutom hämtas från sågar i Tammerforstrakten, samt Kotka vid Kymmene älfs mynning, där 9 stora ängsägar arbeta. Under är 1897 funnos i verksamhet 490 sägar, af hvilka 233 drefvos med vatten- och 257 med ängkraft. Emellertid äro flertalet af dessa sägar, i synnerhet vattensägarna, ganska obetyd- liga inrättningar, hvilka endast tidtals drifvas för husbehof och för s. k. tullsägning. Pä kartan äro därför genom särskild beteckning utmärkta större sägar, näml. genom tre flaggor de, vid hvilka försägas utöfver 4,000 standard om äret, och med tvenne flaggor de, där det försägas mellan 2,000 och 4,000 standard. Af det förra slaget finnas 30 stycken, af hvilka endast 4 drifvas med vattenkraft. Af det senare slaget finnas 40, af hvilka äfvenledes endast 4 drifvas med vattenkraft. Då vid omkring 50 sågar försägningen uppgär till 1,000—2,000 standard, synes att an- talet mera betydande sägar uppgär till omkring 120, af hvilka 18 använda vattenkraft. Endast dessa mera betydande sågar skola i det följande uppräknas, med angifvande af socknen där de äro belägna och privilegii- eller anläggningsäret. Sägar med ärstillverkning öfver 4,000 standard. Borgä ängsäg, Borgä 1870. Tavastehus ängsäg 1872. Forsby vattensäg, Pernä 1871. Akkas » Akkas — 1873. Hollo » Lempäälä 1889. Gamla ängsägen, Björneborg 1862. Niemi ” Birkkala 1889. Seikku ångsåg » 1872. Räfsö » » 1872. Kotka ängsäg, Kotka — 1870. Pihlava » Ulfsby — 1875. = Norska » » 1872. Kaunissaari » Euraäminne 1874. Hietanen » » 1873. Hamnholm » Sastmola 1874. Hovinsaari >» » 1874.10 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. samma trävarukonjunkturer i utlandet, medförde ett uppsving i exporten, som förut icke bevittnats i detta land och som trots en del skuggsidor var af den största betydelse för landets eko- nomiska framåtskridande (jämt. texten till kartbladen 12, 13 och 25). Af kartbladet 25 framgär jämväl tydligt trävaruexportens ökning och särskildt framgär det, hurusom ändpunkterna af vära stora vattendrag äro centralorter för trävarurörelsen, Viborg sedan tillkomsten af Saima kanal för Saima systemet, Björne- borg vid Kumo älfs mynning, där 8 betydande ängsägar finnas och dit trävaror dessutom hämtas från sågar i Tammerforstrakten, samt Kotka vid Kymmene älfs mynning, där 9 stora ängsägar arbeta. Under är 1897 funnos i verksamhet 490 sägar, af hvilka 233 drefvos med vatten- och 257 med ängkraft. Emellertid äro flertalet af dessa sägar, i synnerhet vattensägarna, ganska obetyd- liga inrättningar, hvilka endast tidtals drifvas för husbehof och för s. k. tullsägning. Pä kartan äro därför genom särskild beteckning utmärkta större sägar, näml. genom tre flaggor de, vid hvilka försägas utöfver 4,000 standard om äret, och med tvenne flaggor de, där det försägas mellan 2,000 och 4,000 standard. Af det förra slaget finnas 30 stycken, af hvilka endast 4 drifvas med vattenkraft. Af det senare slaget finnas 40, af hvilka äfvenledes endast 4 drifvas med vattenkraft. Då vid omkring 50 sågar försägningen uppgär till 1,000—2,000 standard, synes att an- talet mera betydande sägar uppgär till omkring 120, af hvilka 18 använda vattenkraft. Endast dessa mera betydande sågar skola i det följande uppräknas, med angifvande af socknen där de äro belägna och privilegii- eller anläggningsäret. Sägar med ärstillverkning öfver 4,000 standard. Borgä ängsäg, Borgä 1870. Tavastehus ängsäg 1872. Forsby vattensäg, Pernä 1871. Akkas » Akkas — 1873. Hollo » Lempäälä 1889. Gamla ängsägen, Björneborg 1862. Niemi ” Birkkala 1889. Seikku ångsåg » 1872. Räfsö » » 1872. Kotka ängsäg, Kotka — 1870. Pihlava » Ulfsby — 1875. = Norska » » 1872. Kaunissaari » Euraäminne 1874. Hietanen » » 1873. Hamnholm » Sastmola 1874. Hovinsaari >» » 1874.10 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. samma trävarukonjunkturer i utlandet, medförde ett uppsving i exporten, som förut icke bevittnats i detta land och som trots en del skuggsidor var af den största betydelse för landets eko- nomiska framåtskridande (jämt. texten till kartbladen 12, 13 och 25). Af kartbladet 25 framgär jämväl tydligt trävaruexportens ökning och särskildt framgär det, hurusom ändpunkterna af vära stora vattendrag äro centralorter för trävarurörelsen, Viborg sedan tillkomsten af Saima kanal för Saima systemet, Björne- borg vid Kumo älfs mynning, där 8 betydande ängsägar finnas och dit trävaror dessutom hämtas från sågar i Tammerforstrakten, samt Kotka vid Kymmene älfs mynning, där 9 stora ängsägar arbeta. Under är 1897 funnos i verksamhet 490 sägar, af hvilka 233 drefvos med vatten- och 257 med ängkraft. Emellertid äro flertalet af dessa sägar, i synnerhet vattensägarna, ganska obetyd- liga inrättningar, hvilka endast tidtals drifvas för husbehof och för s. k. tullsägning. Pä kartan äro därför genom särskild beteckning utmärkta större sägar, näml. genom tre flaggor de, vid hvilka försägas utöfver 4,000 standard om äret, och med tvenne flaggor de, där det försägas mellan 2,000 och 4,000 standard. Af det förra slaget finnas 30 stycken, af hvilka endast 4 drifvas med vattenkraft. Af det senare slaget finnas 40, af hvilka äfvenledes endast 4 drifvas med vattenkraft. Då vid omkring 50 sågar försägningen uppgär till 1,000—2,000 standard, synes att an- talet mera betydande sägar uppgär till omkring 120, af hvilka 18 använda vattenkraft. Endast dessa mera betydande sågar skola i det följande uppräknas, med angifvande af socknen där de äro belägna och privilegii- eller anläggningsäret. Sägar med ärstillverkning öfver 4,000 standard. Borgä ängsäg, Borgä 1870. Tavastehus ängsäg 1872. Forsby vattensäg, Pernä 1871. Akkas » Akkas — 1873. Hollo » Lempäälä 1889. Gamla ängsägen, Björneborg 1862. Niemi ” Birkkala 1889. Seikku ångsåg » 1872. Räfsö » » 1872. Kotka ängsäg, Kotka — 1870. Pihlava » Ulfsby — 1875. = Norska » » 1872. Kaunissaari » Euraäminne 1874. Hietanen » » 1873. Hamnholm » Sastmola 1874. Hovinsaari >» » 1874. --- Industrin. II Halla ångsåg Jumalniemi >» Sunila » Karhula nya ångsåg — » Varkaus vattensäg, Leppävirta 1830. 1876. Utra vattensägar, Kontiolahti 1780. Karsikko ängsäg, Kotka 1875- » 1875. » 1882. 1891. Joensuu Haapakoski ängsäg, Jyväskylä 1873. Korkeasaari ängsäg, Uleäborg 1872. Patenniemi » Haukipudas 1873. Laitakari » Kemi 1861. Karihaara » » 1872. Röyttä » — Alatornio 1860. Sägar med ärstillverkning af 2,000-—4,000 standert. Sörnäs ängsäg, Helsingfors 1880. Tjärholmens ängsäg F:hamn 1882. Lojo » Lojo 1889. Ristiniemi » — Vekkalaks1805. Ekö » Tenala 1897. Långvik » Pyttis 1896. Tolkis » Borgå 1875. Pyterlahti » — Vederlaks 1883. Hattula » Borgä 1896. Lauritsala » Lappvesi 1891. Lovisa » Lovisa 1882. Pölläkkälä » Mohla — 1891. Brändholm » Strömfors 1889. Suursaari » » 1897. Raivola » Kivinebb 1895. Attu = ängsägar, Pargas 1873. Nurmisaari » Impilaks 1876. Vartsalaängsäg = Halikko 1882. N N Vingo » S:t Märtens 1876. Otava ångsåg, S:t Michel s:n 1891. Loimijoki » Loimijoki — 1877. Lohikoski vattensäg, Sulkava 1829. Storsands » Björneborg 1872. Palokki vattensäg, Heinävesi 1778. Sahakoski vattensäg, Sastmola 1854. N N NN Jakola ångsåg, » 1897. Sorsakoski vattensäg, Leppävirta 1787 (nyligen nedbrunnen). Penttilä ängsäg, Joensuu 1872. Naistenlahti ängsäg, Tammerf. 1874. Santalahti » » 1875. Stockholms ängsäg, Jakobstad 1859. Särkänsaari — » » 1889. Ahlholms » » 1896. Vekkelaks » Orihvesi 1888. Bonnäs » Keuru = 1896. Lempois » Lempäälä 1888. Lamala » Tammela 1889. Toppila — ängsäg, Uleåborg 1878. Lahtis » = Hollola — 1869. — Maunu » — Haukipudas 1882. Sågar med ärstillverkning af 1000-—2,000 standert. Strömfors vattens., Strömfors, 17—. Hakala ångsåg, Bjerno 1874. Bastvik ängsäg, Esbo 1875. Levo » Pargas = 1881. Kyrkstad » Lojo 1875- Ovidja » Pargas — 1873. Virkby » Lojo. 1865. Haraldsby » Saltvik. — 1891. Skogby » Tenala. 1889. Kuuskoski » Pöytis 1892. Hangö » Hangö 1884. Auvais » S:t Märtens 1888.Industrin. II Halla ångsåg Jumalniemi >» Sunila » Karhula nya ångsåg — » Varkaus vattensäg, Leppävirta 1830. 1876. Utra vattensägar, Kontiolahti 1780. Karsikko ängsäg, Kotka 1875- » 1875. » 1882. 1891. Joensuu Haapakoski ängsäg, Jyväskylä 1873. Korkeasaari ängsäg, Uleäborg 1872. Patenniemi » Haukipudas 1873. Laitakari » Kemi 1861. Karihaara » » 1872. Röyttä » — Alatornio 1860. Sägar med ärstillverkning af 2,000-—4,000 standert. Sörnäs ängsäg, Helsingfors 1880. Tjärholmens ängsäg F:hamn 1882. Lojo » Lojo 1889. Ristiniemi » — Vekkalaks1805. Ekö » Tenala 1897. Långvik » Pyttis 1896. Tolkis » Borgå 1875. Pyterlahti » — Vederlaks 1883. Hattula » Borgä 1896. Lauritsala » Lappvesi 1891. Lovisa » Lovisa 1882. Pölläkkälä » Mohla — 1891. Brändholm » Strömfors 1889. Suursaari » » 1897. Raivola » Kivinebb 1895. Attu = ängsägar, Pargas 1873. Nurmisaari » Impilaks 1876. Vartsalaängsäg = Halikko 1882. N N Vingo » S:t Märtens 1876. Otava ångsåg, S:t Michel s:n 1891. Loimijoki » Loimijoki — 1877. Lohikoski vattensäg, Sulkava 1829. Storsands » Björneborg 1872. Palokki vattensäg, Heinävesi 1778. Sahakoski vattensäg, Sastmola 1854. N N NN Jakola ångsåg, » 1897. Sorsakoski vattensäg, Leppävirta 1787 (nyligen nedbrunnen). Penttilä ängsäg, Joensuu 1872. Naistenlahti ängsäg, Tammerf. 1874. Santalahti » » 1875. Stockholms ängsäg, Jakobstad 1859. Särkänsaari — » » 1889. Ahlholms » » 1896. Vekkelaks » Orihvesi 1888. Bonnäs » Keuru = 1896. Lempois » Lempäälä 1888. Lamala » Tammela 1889. Toppila — ängsäg, Uleåborg 1878. Lahtis » = Hollola — 1869. — Maunu » — Haukipudas 1882. Sågar med ärstillverkning af 1000-—2,000 standert. Strömfors vattens., Strömfors, 17—. Hakala ångsåg, Bjerno 1874. Bastvik ängsäg, Esbo 1875. Levo » Pargas = 1881. Kyrkstad » Lojo 1875- Ovidja » Pargas — 1873. Virkby » Lojo. 1865. Haraldsby » Saltvik. — 1891. Skogby » Tenala. 1889. Kuuskoski » Pöytis 1892. Hangö » Hangö 1884. Auvais » S:t Märtens 1888.Industrin. II Halla ångsåg Jumalniemi >» Sunila » Karhula nya ångsåg — » Varkaus vattensäg, Leppävirta 1830. 1876. Utra vattensägar, Kontiolahti 1780. Karsikko ängsäg, Kotka 1875- » 1875. » 1882. 1891. Joensuu Haapakoski ängsäg, Jyväskylä 1873. Korkeasaari ängsäg, Uleäborg 1872. Patenniemi » Haukipudas 1873. Laitakari » Kemi 1861. Karihaara » » 1872. Röyttä » — Alatornio 1860. Sägar med ärstillverkning af 2,000-—4,000 standert. Sörnäs ängsäg, Helsingfors 1880. Tjärholmens ängsäg F:hamn 1882. Lojo » Lojo 1889. Ristiniemi » — Vekkalaks1805. Ekö » Tenala 1897. Långvik » Pyttis 1896. Tolkis » Borgå 1875. Pyterlahti » — Vederlaks 1883. Hattula » Borgä 1896. Lauritsala » Lappvesi 1891. Lovisa » Lovisa 1882. Pölläkkälä » Mohla — 1891. Brändholm » Strömfors 1889. Suursaari » » 1897. Raivola » Kivinebb 1895. Attu = ängsägar, Pargas 1873. Nurmisaari » Impilaks 1876. Vartsalaängsäg = Halikko 1882. N N Vingo » S:t Märtens 1876. Otava ångsåg, S:t Michel s:n 1891. Loimijoki » Loimijoki — 1877. Lohikoski vattensäg, Sulkava 1829. Storsands » Björneborg 1872. Palokki vattensäg, Heinävesi 1778. Sahakoski vattensäg, Sastmola 1854. N N NN Jakola ångsåg, » 1897. Sorsakoski vattensäg, Leppävirta 1787 (nyligen nedbrunnen). Penttilä ängsäg, Joensuu 1872. Naistenlahti ängsäg, Tammerf. 1874. Santalahti » » 1875. Stockholms ängsäg, Jakobstad 1859. Särkänsaari — » » 1889. Ahlholms » » 1896. Vekkelaks » Orihvesi 1888. Bonnäs » Keuru = 1896. Lempois » Lempäälä 1888. Lamala » Tammela 1889. Toppila — ängsäg, Uleåborg 1878. Lahtis » = Hollola — 1869. — Maunu » — Haukipudas 1882. Sågar med ärstillverkning af 1000-—2,000 standert. Strömfors vattens., Strömfors, 17—. Hakala ångsåg, Bjerno 1874. Bastvik ängsäg, Esbo 1875. Levo » Pargas = 1881. Kyrkstad » Lojo 1875- Ovidja » Pargas — 1873. Virkby » Lojo. 1865. Haraldsby » Saltvik. — 1891. Skogby » Tenala. 1889. Kuuskoski » Pöytis 1892. Hangö » Hangö 1884. Auvais » S:t Märtens 1888. --- 12 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. Hinnerjoki ängsäg. Hinnerjoki 1890. Heinola ångsåg, Heinola = 1879. Björneborgs träförädlingsfabr. 1893. Koskensaari » Heinola s. 1888. Pämark ängsäg, Pämark 1889. Saksala » S:t Michel 1888. Risby » Sastmola = 1889. Miettula v. o. ångsåg Puumala = 1768. vun Savola ängsäg, Nyslott 1864. Jokkis vättensäg, Tammela — 1852. Joensuu ångsåg, Somero = 1887. Närhi » Loppis 1888. — Melalahti ångsåg, Kuopio s. = 1893. Valkiakoski » Lämpäälä 1882. — Karhunsaari » — Tuusniemi 1875. Pohja » Sääksmäki. 1889. Majniemi — » Padasjoki 1888. Soukkalahti » Tammerf. 1889 Kuokkala ångsåg, Jyväskylä = 1874. Parkkukoski v.o. ångsåg, Kuru 1854. Kristinestads » — Kristinestad 1872. Vehkakoski ångsåg, Ruovesi 1878. = Vasklot > Vasa 1891. Muurame vattensåg, Korpilahti 1851. Rauma » — Himanka = 1882. Karhula gamla säg, Kymmene 1874. Skogby vattensäg, Vekkelaks 1821. Kivioja ängsäg, Ylivieska 1897. Vekrotniemi ängsäg, Viborg 1886. Ruukki vattensäg, Paavola 1846. Paksujalka » Kirvus 1893. Kallio ängsäg, Simo 1875. Räisälä » Räisälä 1897. = Petäjäkangas ångsåg, Pudasj. 1878. Kyyrölä » Mohla — 1890. — Taivalkoski vattensäg. Taivalk. 1834. Raivola vattensäg, Kivinebb — 1876. Kristineströms » Öfvertorneä 1760. Hela tillverkningen vid landets sägar uppgick 1897 till 2,300,000 m3 eller c. 490,000 Petersburger standard, i värde uppskattadt till 58 milj. mk. Antalet försägade stockar uppgick till 20,5 milj. Arbetareantalet vid sägarna uppgick till 15,800 personer. Den längre drifna förädlingen af trävaror är däremot tills vidare mycket svagt representerad i landet, annat än som handt- verksnäring. Angsnickeriernas antal uppgår endast till ett tiotal med ett tillverkningsvärde af 2,5 milj. mk, men därjämte utföres vid en mängd sågar äfven hyfling ä maskin. De största äng- snickerierna äro Sandvikens (1881) och Sörnäs (1889) i Helsing- fors; ängsnickerier finnas dessutom i Äbo tvenne, af hvilka den ena företrädesvis är möbelfabrik (Bomans 1871), den andra bygg- nadssnickeri (1883), i Hangö (1883), i S:t Michel (1896), i Vasa (1897), i Uleäborg (1895) samt Iris möbelfabrik i Borgä (1898). Till denna grupp kunna äfven hänföras Viikari läd- och faner- fabrik i Karkku, och nägra orgel- och harmoniumfabriker o. s. v. Endast de tvenne förstnämnda arbeta nägot för export. Dock vore det ur nationalekonomisk synpunkt det fördelaktigaste för landet, om trävarorna skulle utföras i möjligast förädlad form, hvarför snickeribranschen borde kunna i ej sä ringa grad upparbetas i landet.12 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. Hinnerjoki ängsäg. Hinnerjoki 1890. Heinola ångsåg, Heinola = 1879. Björneborgs träförädlingsfabr. 1893. Koskensaari » Heinola s. 1888. Pämark ängsäg, Pämark 1889. Saksala » S:t Michel 1888. Risby » Sastmola = 1889. Miettula v. o. ångsåg Puumala = 1768. vun Savola ängsäg, Nyslott 1864. Jokkis vättensäg, Tammela — 1852. Joensuu ångsåg, Somero = 1887. Närhi » Loppis 1888. — Melalahti ångsåg, Kuopio s. = 1893. Valkiakoski » Lämpäälä 1882. — Karhunsaari » — Tuusniemi 1875. Pohja » Sääksmäki. 1889. Majniemi — » Padasjoki 1888. Soukkalahti » Tammerf. 1889 Kuokkala ångsåg, Jyväskylä = 1874. Parkkukoski v.o. ångsåg, Kuru 1854. Kristinestads » — Kristinestad 1872. Vehkakoski ångsåg, Ruovesi 1878. = Vasklot > Vasa 1891. Muurame vattensåg, Korpilahti 1851. Rauma » — Himanka = 1882. Karhula gamla säg, Kymmene 1874. Skogby vattensäg, Vekkelaks 1821. Kivioja ängsäg, Ylivieska 1897. Vekrotniemi ängsäg, Viborg 1886. Ruukki vattensäg, Paavola 1846. Paksujalka » Kirvus 1893. Kallio ängsäg, Simo 1875. Räisälä » Räisälä 1897. = Petäjäkangas ångsåg, Pudasj. 1878. Kyyrölä » Mohla — 1890. — Taivalkoski vattensäg. Taivalk. 1834. Raivola vattensäg, Kivinebb — 1876. Kristineströms » Öfvertorneä 1760. Hela tillverkningen vid landets sägar uppgick 1897 till 2,300,000 m3 eller c. 490,000 Petersburger standard, i värde uppskattadt till 58 milj. mk. Antalet försägade stockar uppgick till 20,5 milj. Arbetareantalet vid sägarna uppgick till 15,800 personer. Den längre drifna förädlingen af trävaror är däremot tills vidare mycket svagt representerad i landet, annat än som handt- verksnäring. Angsnickeriernas antal uppgår endast till ett tiotal med ett tillverkningsvärde af 2,5 milj. mk, men därjämte utföres vid en mängd sågar äfven hyfling ä maskin. De största äng- snickerierna äro Sandvikens (1881) och Sörnäs (1889) i Helsing- fors; ängsnickerier finnas dessutom i Äbo tvenne, af hvilka den ena företrädesvis är möbelfabrik (Bomans 1871), den andra bygg- nadssnickeri (1883), i Hangö (1883), i S:t Michel (1896), i Vasa (1897), i Uleäborg (1895) samt Iris möbelfabrik i Borgä (1898). Till denna grupp kunna äfven hänföras Viikari läd- och faner- fabrik i Karkku, och nägra orgel- och harmoniumfabriker o. s. v. Endast de tvenne förstnämnda arbeta nägot för export. Dock vore det ur nationalekonomisk synpunkt det fördelaktigaste för landet, om trävarorna skulle utföras i möjligast förädlad form, hvarför snickeribranschen borde kunna i ej sä ringa grad upparbetas i landet.12 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. Hinnerjoki ängsäg. Hinnerjoki 1890. Heinola ångsåg, Heinola = 1879. Björneborgs träförädlingsfabr. 1893. Koskensaari » Heinola s. 1888. Pämark ängsäg, Pämark 1889. Saksala » S:t Michel 1888. Risby » Sastmola = 1889. Miettula v. o. ångsåg Puumala = 1768. vun Savola ängsäg, Nyslott 1864. Jokkis vättensäg, Tammela — 1852. Joensuu ångsåg, Somero = 1887. Närhi » Loppis 1888. — Melalahti ångsåg, Kuopio s. = 1893. Valkiakoski » Lämpäälä 1882. — Karhunsaari » — Tuusniemi 1875. Pohja » Sääksmäki. 1889. Majniemi — » Padasjoki 1888. Soukkalahti » Tammerf. 1889 Kuokkala ångsåg, Jyväskylä = 1874. Parkkukoski v.o. ångsåg, Kuru 1854. Kristinestads » — Kristinestad 1872. Vehkakoski ångsåg, Ruovesi 1878. = Vasklot > Vasa 1891. Muurame vattensåg, Korpilahti 1851. Rauma » — Himanka = 1882. Karhula gamla säg, Kymmene 1874. Skogby vattensäg, Vekkelaks 1821. Kivioja ängsäg, Ylivieska 1897. Vekrotniemi ängsäg, Viborg 1886. Ruukki vattensäg, Paavola 1846. Paksujalka » Kirvus 1893. Kallio ängsäg, Simo 1875. Räisälä » Räisälä 1897. = Petäjäkangas ångsåg, Pudasj. 1878. Kyyrölä » Mohla — 1890. — Taivalkoski vattensäg. Taivalk. 1834. Raivola vattensäg, Kivinebb — 1876. Kristineströms » Öfvertorneä 1760. Hela tillverkningen vid landets sägar uppgick 1897 till 2,300,000 m3 eller c. 490,000 Petersburger standard, i värde uppskattadt till 58 milj. mk. Antalet försägade stockar uppgick till 20,5 milj. Arbetareantalet vid sägarna uppgick till 15,800 personer. Den längre drifna förädlingen af trävaror är däremot tills vidare mycket svagt representerad i landet, annat än som handt- verksnäring. Angsnickeriernas antal uppgår endast till ett tiotal med ett tillverkningsvärde af 2,5 milj. mk, men därjämte utföres vid en mängd sågar äfven hyfling ä maskin. De största äng- snickerierna äro Sandvikens (1881) och Sörnäs (1889) i Helsing- fors; ängsnickerier finnas dessutom i Äbo tvenne, af hvilka den ena företrädesvis är möbelfabrik (Bomans 1871), den andra bygg- nadssnickeri (1883), i Hangö (1883), i S:t Michel (1896), i Vasa (1897), i Uleäborg (1895) samt Iris möbelfabrik i Borgä (1898). Till denna grupp kunna äfven hänföras Viikari läd- och faner- fabrik i Karkku, och nägra orgel- och harmoniumfabriker o. s. v. Endast de tvenne förstnämnda arbeta nägot för export. Dock vore det ur nationalekonomisk synpunkt det fördelaktigaste för landet, om trävarorna skulle utföras i möjligast förädlad form, hvarför snickeribranschen borde kunna i ej sä ringa grad upparbetas i landet. --- Industrin. 13 Däremot finnas 5 trådrullefabriker, som helt och hållet arbeta för export. Den äldsta af dessa (1874) har nyligen från Kaukas i Nurmijärvi flyttats till Nyby, hvarjämte en stor fabrik med samma namn redan 1891 anlades invid Villmanstrand. Aktie- bolaget Tornators trådrullefabrik invid Lahtis grundades 1887 och en mindre dylik invid Tainionkoski 1898. Slutligen finnes Syvänniemi fabrik i Karttula sedan 1891. Tillverkningsvärdet år 1897 vid de 4 då förefintliga fabrikerna uppgick till 1,6 milj. mk och arbetareantalet till 700. Till denna grupp höra ytterligare 4 tunnbinderifabriker, en splintfabrik, några träullfabriker och en korkfabrik i Åbo (1871). Byggnadsverksamhet, såsom industri betraktad, bedrifves förnämligast i städerna med mycket växlande intensitet under olika år, beroende af landets ekonomiska läge. Närings- och njutningsmedelsindustrin är delvis ganska väl representerad i landet. Af s. k. handelsmjölkvarnar finnes ett tiotal, men af dessa äro endast 3 mera betydande, nämligen de i Vasa (1875), Brahe- stad (1873) och Viborg (1897). 1 följd af svär konkurrens med utländskt mjöl, som inhämtas till landet tullfritt, befinner sig denna industri i ganska ogynnsamt läge och lefver för närva- rande till stor del pä förmalning af ris. Vid omkr. 1,600 tullmjöl- kvarnar (c. 100 drifvas med änga, resten med vatten) förmalas 4 milj. hl spannmäl. Husbehofskvarnarnas antal är ännu större. Vid tvenne sockerraffinerier i Helsingfors (1819) och Åbo (1853) raffineras räsocker, förut rörsocker nu ryskt betsocker. Nyligen ha dock i Helsingfors ytterligare anlagts tvenne mindre sockerraffinerier och i Vasa ett större sådant. I Åbo anlägges en fabrik (Alpha) för tillverkning af socker af hvitbeta, som man med växlande resultat försökt odla i trakten. Tillverk- ningsvärdet vid nämnda tvä fabriker steg 1897 till 10 miljoner mk. Flere karamellfabriker hafva nyligen uppstätt. Ctkortefabriker finnas 7, en i Viborg sedan 1786, den största i Jakobstad (1883). Bagerier, slakterier, korfmakerier m. fl. bedrifvas till största delen handtverksmässigt. I Helsingfors finnas 2 ängbagerier. För mejerirörelsen redogöres i texten till kartbladet 25 b. Däremot är bränneri- och bryggeriindustrin ganska mäng- taligt representerad i landet, i synnerhet den senare.Industrin. 13 Däremot finnas 5 trådrullefabriker, som helt och hållet arbeta för export. Den äldsta af dessa (1874) har nyligen från Kaukas i Nurmijärvi flyttats till Nyby, hvarjämte en stor fabrik med samma namn redan 1891 anlades invid Villmanstrand. Aktie- bolaget Tornators trådrullefabrik invid Lahtis grundades 1887 och en mindre dylik invid Tainionkoski 1898. Slutligen finnes Syvänniemi fabrik i Karttula sedan 1891. Tillverkningsvärdet år 1897 vid de 4 då förefintliga fabrikerna uppgick till 1,6 milj. mk och arbetareantalet till 700. Till denna grupp höra ytterligare 4 tunnbinderifabriker, en splintfabrik, några träullfabriker och en korkfabrik i Åbo (1871). Byggnadsverksamhet, såsom industri betraktad, bedrifves förnämligast i städerna med mycket växlande intensitet under olika år, beroende af landets ekonomiska läge. Närings- och njutningsmedelsindustrin är delvis ganska väl representerad i landet. Af s. k. handelsmjölkvarnar finnes ett tiotal, men af dessa äro endast 3 mera betydande, nämligen de i Vasa (1875), Brahe- stad (1873) och Viborg (1897). 1 följd af svär konkurrens med utländskt mjöl, som inhämtas till landet tullfritt, befinner sig denna industri i ganska ogynnsamt läge och lefver för närva- rande till stor del pä förmalning af ris. Vid omkr. 1,600 tullmjöl- kvarnar (c. 100 drifvas med änga, resten med vatten) förmalas 4 milj. hl spannmäl. Husbehofskvarnarnas antal är ännu större. Vid tvenne sockerraffinerier i Helsingfors (1819) och Åbo (1853) raffineras räsocker, förut rörsocker nu ryskt betsocker. Nyligen ha dock i Helsingfors ytterligare anlagts tvenne mindre sockerraffinerier och i Vasa ett större sådant. I Åbo anlägges en fabrik (Alpha) för tillverkning af socker af hvitbeta, som man med växlande resultat försökt odla i trakten. Tillverk- ningsvärdet vid nämnda tvä fabriker steg 1897 till 10 miljoner mk. Flere karamellfabriker hafva nyligen uppstätt. Ctkortefabriker finnas 7, en i Viborg sedan 1786, den största i Jakobstad (1883). Bagerier, slakterier, korfmakerier m. fl. bedrifvas till största delen handtverksmässigt. I Helsingfors finnas 2 ängbagerier. För mejerirörelsen redogöres i texten till kartbladet 25 b. Däremot är bränneri- och bryggeriindustrin ganska mäng- taligt representerad i landet, i synnerhet den senare.Industrin. 13 Däremot finnas 5 trådrullefabriker, som helt och hållet arbeta för export. Den äldsta af dessa (1874) har nyligen från Kaukas i Nurmijärvi flyttats till Nyby, hvarjämte en stor fabrik med samma namn redan 1891 anlades invid Villmanstrand. Aktie- bolaget Tornators trådrullefabrik invid Lahtis grundades 1887 och en mindre dylik invid Tainionkoski 1898. Slutligen finnes Syvänniemi fabrik i Karttula sedan 1891. Tillverkningsvärdet år 1897 vid de 4 då förefintliga fabrikerna uppgick till 1,6 milj. mk och arbetareantalet till 700. Till denna grupp höra ytterligare 4 tunnbinderifabriker, en splintfabrik, några träullfabriker och en korkfabrik i Åbo (1871). Byggnadsverksamhet, såsom industri betraktad, bedrifves förnämligast i städerna med mycket växlande intensitet under olika år, beroende af landets ekonomiska läge. Närings- och njutningsmedelsindustrin är delvis ganska väl representerad i landet. Af s. k. handelsmjölkvarnar finnes ett tiotal, men af dessa äro endast 3 mera betydande, nämligen de i Vasa (1875), Brahe- stad (1873) och Viborg (1897). 1 följd af svär konkurrens med utländskt mjöl, som inhämtas till landet tullfritt, befinner sig denna industri i ganska ogynnsamt läge och lefver för närva- rande till stor del pä förmalning af ris. Vid omkr. 1,600 tullmjöl- kvarnar (c. 100 drifvas med änga, resten med vatten) förmalas 4 milj. hl spannmäl. Husbehofskvarnarnas antal är ännu större. Vid tvenne sockerraffinerier i Helsingfors (1819) och Åbo (1853) raffineras räsocker, förut rörsocker nu ryskt betsocker. Nyligen ha dock i Helsingfors ytterligare anlagts tvenne mindre sockerraffinerier och i Vasa ett större sådant. I Åbo anlägges en fabrik (Alpha) för tillverkning af socker af hvitbeta, som man med växlande resultat försökt odla i trakten. Tillverk- ningsvärdet vid nämnda tvä fabriker steg 1897 till 10 miljoner mk. Flere karamellfabriker hafva nyligen uppstätt. Ctkortefabriker finnas 7, en i Viborg sedan 1786, den största i Jakobstad (1883). Bagerier, slakterier, korfmakerier m. fl. bedrifvas till största delen handtverksmässigt. I Helsingfors finnas 2 ängbagerier. För mejerirörelsen redogöres i texten till kartbladet 25 b. Däremot är bränneri- och bryggeriindustrin ganska mäng- taligt representerad i landet, i synnerhet den senare. --- 14 Atlas öfver Finland. Karibladet n:o 24. Dä husbehofsbränningen pä landet är 1865 upphörde och brännerirörelsen förändrades till en fabriksnäring, som skattlades, begränsades den ärliga tillverkningen enligt en beräkning af 21/2 kanna pr person till 4,300,000 kannor (11,225,000 liter). Detta belopp uppnåddes äfven 1886 dä 70 brännerier voro i verksamhet. Sedermera har man dock i nykterhetens intresse sökt minska detta belopp genom höjning af skatten stegvis och inskränkande lagbestämningar. Säväl härigenom som i följd af nykterhetsrörelsen och folkbildningsarbetet har tillverkningen betydligt nedgätt och var 1895 endast 5 milj. liter vid 26 brännerier. Till följd af de »goda tiderna» har den sedermera dock ökats till 8 milj. 1897. Af 30 brännerier 1897, voro 19 belägna i städerna, nämligen i Borgä (1853), Lovisa (1876), Äbo (1880), Björneborg (2 st. 1866, 1867), Raumo (1874), Nystad 2 st. (1870), Nädendal (1874 o. 1883), Tammerfors 2 st. (1873), Viborg (1862), S:t Michel (1870 o. 1875), Kuopio (1865 o. 1870), Vasa (1869 o. 1881), Gamlakarleby (1873) och 9 pä landsbygden, nämligen Kiiala i Borgä socken (1882), Rajamäki i Nurmijärvi (1888), Amalienborg i S:t Marie (1870), Lundo (1873), Kairis i S:t Karins (1874), Lahtis (1883), Virala i Janakkala (1872), Hei- nola (1872), Vörä (1878) och Maikkula i Uleä socken (1870), Vid trenne af dessa brännerier tillverkas prässjäst, nämligen vid Virala (1885), Rajamäki (1888) och Lahtis (1897). Spritfabriker för räspritens rening och förädling inrättades till ett antal af c. 60 i början af 1870-talet. Är 1897 voro 35 i gäng. Därjämte funnos 7 ättiksfabriker och 15 punsch- och vin- fabriker, de flesta af mindre betydenhet. Om brännvinsfloden aftagit, sä har ölfloden i stället tilltagit. Ölbryggerier började anläggas i medlet af seklet och pä 1860- talet funnos omkring 50 stycken, pä 1870-talet 70, och 1880- talet go. Under 1886—091 fördubblades tillverkningen och upp- gick sistnämnda är till 25 milj. liter. Under därpä följande nödär nedgick tillverkningen visserligen till 19 miljoner, men har sedermera äter ökats, sä att den 1896 var 25,4 milj. liter, men 1897 endast 22 miljoner liter. Äfven här ha beskattning, sedan 1882 s. k. maltskatt, och inskränkande lagbestämningar införts, men tills vidare utan det effektiva resultat som vid brännvinstillverkningen. Af 89 bryggerier är 1898 voro 52 städerna och 37 pä landsbygden fördelade pä följande sätt de skilda länen:14 Atlas öfver Finland. Karibladet n:o 24. Dä husbehofsbränningen pä landet är 1865 upphörde och brännerirörelsen förändrades till en fabriksnäring, som skattlades, begränsades den ärliga tillverkningen enligt en beräkning af 21/2 kanna pr person till 4,300,000 kannor (11,225,000 liter). Detta belopp uppnåddes äfven 1886 dä 70 brännerier voro i verksamhet. Sedermera har man dock i nykterhetens intresse sökt minska detta belopp genom höjning af skatten stegvis och inskränkande lagbestämningar. Säväl härigenom som i följd af nykterhetsrörelsen och folkbildningsarbetet har tillverkningen betydligt nedgätt och var 1895 endast 5 milj. liter vid 26 brännerier. Till följd af de »goda tiderna» har den sedermera dock ökats till 8 milj. 1897. Af 30 brännerier 1897, voro 19 belägna i städerna, nämligen i Borgä (1853), Lovisa (1876), Äbo (1880), Björneborg (2 st. 1866, 1867), Raumo (1874), Nystad 2 st. (1870), Nädendal (1874 o. 1883), Tammerfors 2 st. (1873), Viborg (1862), S:t Michel (1870 o. 1875), Kuopio (1865 o. 1870), Vasa (1869 o. 1881), Gamlakarleby (1873) och 9 pä landsbygden, nämligen Kiiala i Borgä socken (1882), Rajamäki i Nurmijärvi (1888), Amalienborg i S:t Marie (1870), Lundo (1873), Kairis i S:t Karins (1874), Lahtis (1883), Virala i Janakkala (1872), Hei- nola (1872), Vörä (1878) och Maikkula i Uleä socken (1870), Vid trenne af dessa brännerier tillverkas prässjäst, nämligen vid Virala (1885), Rajamäki (1888) och Lahtis (1897). Spritfabriker för räspritens rening och förädling inrättades till ett antal af c. 60 i början af 1870-talet. Är 1897 voro 35 i gäng. Därjämte funnos 7 ättiksfabriker och 15 punsch- och vin- fabriker, de flesta af mindre betydenhet. Om brännvinsfloden aftagit, sä har ölfloden i stället tilltagit. Ölbryggerier började anläggas i medlet af seklet och pä 1860- talet funnos omkring 50 stycken, pä 1870-talet 70, och 1880- talet go. Under 1886—091 fördubblades tillverkningen och upp- gick sistnämnda är till 25 milj. liter. Under därpä följande nödär nedgick tillverkningen visserligen till 19 miljoner, men har sedermera äter ökats, sä att den 1896 var 25,4 milj. liter, men 1897 endast 22 miljoner liter. Äfven här ha beskattning, sedan 1882 s. k. maltskatt, och inskränkande lagbestämningar införts, men tills vidare utan det effektiva resultat som vid brännvinstillverkningen. Af 89 bryggerier är 1898 voro 52 städerna och 37 pä landsbygden fördelade pä följande sätt de skilda länen:14 Atlas öfver Finland. Karibladet n:o 24. Dä husbehofsbränningen pä landet är 1865 upphörde och brännerirörelsen förändrades till en fabriksnäring, som skattlades, begränsades den ärliga tillverkningen enligt en beräkning af 21/2 kanna pr person till 4,300,000 kannor (11,225,000 liter). Detta belopp uppnåddes äfven 1886 dä 70 brännerier voro i verksamhet. Sedermera har man dock i nykterhetens intresse sökt minska detta belopp genom höjning af skatten stegvis och inskränkande lagbestämningar. Säväl härigenom som i följd af nykterhetsrörelsen och folkbildningsarbetet har tillverkningen betydligt nedgätt och var 1895 endast 5 milj. liter vid 26 brännerier. Till följd af de »goda tiderna» har den sedermera dock ökats till 8 milj. 1897. Af 30 brännerier 1897, voro 19 belägna i städerna, nämligen i Borgä (1853), Lovisa (1876), Äbo (1880), Björneborg (2 st. 1866, 1867), Raumo (1874), Nystad 2 st. (1870), Nädendal (1874 o. 1883), Tammerfors 2 st. (1873), Viborg (1862), S:t Michel (1870 o. 1875), Kuopio (1865 o. 1870), Vasa (1869 o. 1881), Gamlakarleby (1873) och 9 pä landsbygden, nämligen Kiiala i Borgä socken (1882), Rajamäki i Nurmijärvi (1888), Amalienborg i S:t Marie (1870), Lundo (1873), Kairis i S:t Karins (1874), Lahtis (1883), Virala i Janakkala (1872), Hei- nola (1872), Vörä (1878) och Maikkula i Uleä socken (1870), Vid trenne af dessa brännerier tillverkas prässjäst, nämligen vid Virala (1885), Rajamäki (1888) och Lahtis (1897). Spritfabriker för räspritens rening och förädling inrättades till ett antal af c. 60 i början af 1870-talet. Är 1897 voro 35 i gäng. Därjämte funnos 7 ättiksfabriker och 15 punsch- och vin- fabriker, de flesta af mindre betydenhet. Om brännvinsfloden aftagit, sä har ölfloden i stället tilltagit. Ölbryggerier började anläggas i medlet af seklet och pä 1860- talet funnos omkring 50 stycken, pä 1870-talet 70, och 1880- talet go. Under 1886—091 fördubblades tillverkningen och upp- gick sistnämnda är till 25 milj. liter. Under därpä följande nödär nedgick tillverkningen visserligen till 19 miljoner, men har sedermera äter ökats, sä att den 1896 var 25,4 milj. liter, men 1897 endast 22 miljoner liter. Äfven här ha beskattning, sedan 1882 s. k. maltskatt, och inskränkande lagbestämningar införts, men tills vidare utan det effektiva resultat som vid brännvinstillverkningen. Af 89 bryggerier är 1898 voro 52 städerna och 37 pä landsbygden fördelade pä följande sätt de skilda länen: --- Industrin. 15 I städerna. På landsbygden. Helsingfors, Sinebrychoffs br. 1819. Helsinge, Sörnäs bryggeri 1864. » Nya Aktie » 1855. » Norra » 1894. » Robsams porter » 1880. » Tali » 1873. Borgå bryggeri 1858. Mäntsälä, » 1876. Lovisa » 1859. Lojo, » 1878. Ekenäs » 1858. Iittis, Alhais » 1876. Elimä, Kymmene » 1873. Åbo, Kingelin & Co. bryggeri 1851. » Nya Aktie » 1871. » Aura » 1884. Nystad, Aktie » 1875. Raumo » 1863. Björneborg, Bayerska >» 1853. » Bäckmans » 1862. » Grönvalls » 1862. » Nya ölbryggeri 1873. » Östlings (Asplund) br. 1873. Mariehamn, Aktiebryggeri 1889. Tavastehus, Schmaussers br. 1852. 5 Aktieb. » 1858. » Saxelins » = 1875. Tammerfors, Mustalahti =» = 1854. » Onkiniemi =» = 1865. » Santalahti » = 1884. » Näsijärvi » 1886. » Pyynikke » = 1897. » Tammela » = 1898. Viborg, Föreningsbryggeriet — 1864. » Bavaria » 1888. Fredrikshamn, » 1857. Kotka, » 1873. Sordavala, » 1857. Villmanstrand, » 1891. St. Michel, Petroffs bryggeri 1864. » Pulkkinens — » 1890. Heinola » 1858. S:t Marie, Amalienborg brygg. 1855 Uskela, Salo » = 1856 Loimijoki, Aittamäki » = 1857. Hvittis, Karppi » = 1880. Kumo, Pyhänkorva » = 1876. Tyrvis, Vammala » = 1885. Hollola, Lahtis bryggeri 1872. Tammela, Viksberg » 1857. Akkas, Toijala » 1875. Sääksmäki, Valkiakoski » 1876. Ruovesi, Visuvesi » 1874. Lappvesi, Lauritsala bryggeri 1855. Koivisto » 1875. Nykyrka, Suursuo » 1858. Kivinebb, Terijoki » 1868. Joutsa bryggeri 1887. Sääminge, Iloniemi » 1864.Industrin. 15 I städerna. På landsbygden. Helsingfors, Sinebrychoffs br. 1819. Helsinge, Sörnäs bryggeri 1864. » Nya Aktie » 1855. » Norra » 1894. » Robsams porter » 1880. » Tali » 1873. Borgå bryggeri 1858. Mäntsälä, » 1876. Lovisa » 1859. Lojo, » 1878. Ekenäs » 1858. Iittis, Alhais » 1876. Elimä, Kymmene » 1873. Åbo, Kingelin & Co. bryggeri 1851. » Nya Aktie » 1871. » Aura » 1884. Nystad, Aktie » 1875. Raumo » 1863. Björneborg, Bayerska >» 1853. » Bäckmans » 1862. » Grönvalls » 1862. » Nya ölbryggeri 1873. » Östlings (Asplund) br. 1873. Mariehamn, Aktiebryggeri 1889. Tavastehus, Schmaussers br. 1852. 5 Aktieb. » 1858. » Saxelins » = 1875. Tammerfors, Mustalahti =» = 1854. » Onkiniemi =» = 1865. » Santalahti » = 1884. » Näsijärvi » 1886. » Pyynikke » = 1897. » Tammela » = 1898. Viborg, Föreningsbryggeriet — 1864. » Bavaria » 1888. Fredrikshamn, » 1857. Kotka, » 1873. Sordavala, » 1857. Villmanstrand, » 1891. St. Michel, Petroffs bryggeri 1864. » Pulkkinens — » 1890. Heinola » 1858. S:t Marie, Amalienborg brygg. 1855 Uskela, Salo » = 1856 Loimijoki, Aittamäki » = 1857. Hvittis, Karppi » = 1880. Kumo, Pyhänkorva » = 1876. Tyrvis, Vammala » = 1885. Hollola, Lahtis bryggeri 1872. Tammela, Viksberg » 1857. Akkas, Toijala » 1875. Sääksmäki, Valkiakoski » 1876. Ruovesi, Visuvesi » 1874. Lappvesi, Lauritsala bryggeri 1855. Koivisto » 1875. Nykyrka, Suursuo » 1858. Kivinebb, Terijoki » 1868. Joutsa bryggeri 1887. Sääminge, Iloniemi » 1864.Industrin. 15 I städerna. På landsbygden. Helsingfors, Sinebrychoffs br. 1819. Helsinge, Sörnäs bryggeri 1864. » Nya Aktie » 1855. » Norra » 1894. » Robsams porter » 1880. » Tali » 1873. Borgå bryggeri 1858. Mäntsälä, » 1876. Lovisa » 1859. Lojo, » 1878. Ekenäs » 1858. Iittis, Alhais » 1876. Elimä, Kymmene » 1873. Åbo, Kingelin & Co. bryggeri 1851. » Nya Aktie » 1871. » Aura » 1884. Nystad, Aktie » 1875. Raumo » 1863. Björneborg, Bayerska >» 1853. » Bäckmans » 1862. » Grönvalls » 1862. » Nya ölbryggeri 1873. » Östlings (Asplund) br. 1873. Mariehamn, Aktiebryggeri 1889. Tavastehus, Schmaussers br. 1852. 5 Aktieb. » 1858. » Saxelins » = 1875. Tammerfors, Mustalahti =» = 1854. » Onkiniemi =» = 1865. » Santalahti » = 1884. » Näsijärvi » 1886. » Pyynikke » = 1897. » Tammela » = 1898. Viborg, Föreningsbryggeriet — 1864. » Bavaria » 1888. Fredrikshamn, » 1857. Kotka, » 1873. Sordavala, » 1857. Villmanstrand, » 1891. St. Michel, Petroffs bryggeri 1864. » Pulkkinens — » 1890. Heinola » 1858. S:t Marie, Amalienborg brygg. 1855 Uskela, Salo » = 1856 Loimijoki, Aittamäki » = 1857. Hvittis, Karppi » = 1880. Kumo, Pyhänkorva » = 1876. Tyrvis, Vammala » = 1885. Hollola, Lahtis bryggeri 1872. Tammela, Viksberg » 1857. Akkas, Toijala » 1875. Sääksmäki, Valkiakoski » 1876. Ruovesi, Visuvesi » 1874. Lappvesi, Lauritsala bryggeri 1855. Koivisto » 1875. Nykyrka, Suursuo » 1858. Kivinebb, Terijoki » 1868. Joutsa bryggeri 1887. Sääminge, Iloniemi » 1864. --- 16 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. I städerna. På landsbygden. Kuopio, Lahdentaka bryggeri 1852. Tohmajärvi, Värtsilä bryggeri 1872. » Niirala » 1860. Pielisjärvi, Nurmes » 1874. » Ranins » 1867. Joensuu, Hasanniemi » 1883. Tisalmi » 1879. Kristinestad, Turha bryggeri 1856. Mustasaari, Vasa — ölbryggeri 1864. » Norra Bayerska » 1861. » Lalli » 1864. » Toivo » 1861. » Akt. bol. Bock » 1890. Jyväskylä » 1860. Ylistaro » 1879. Jakobstad » 1853. Ilmola, Seppälä » 1858. Gamla Karleby » 1852. Seinäjoki, Juopii » 1890. Alavo, Koskenniska » 1875. Lappo, Rintala » 1881. » — Hissa » 1870. Alahärmä, Voltti » 1894. Nykarleby, Nygärd » 1863. Uleäborg, Mustasalmi bryggeri 1852. » Koskenniska —» 1865. » Toppila » 1865. » Nuottasaari » 1869. Brahestad, Paavonperä —» 1857. Torneä » 1881. Ett bevis pä nykterhetens vinningar är äfven läskdrycks- tillverkningens stadiga ökning. År 1897 funnos 68 tillverknings- ställen sysselsättande ett par hundra arbetare och med ett till- verkningsvärde af 770,000 mk, Till njutningsmedlen hör slutligen tobaken, som vid ett trettiotal fabriker beredes för rökning m. m. Tobaksindustrin är af gammalt datum och i det ekonomiska tidehvarfvets dagar odlades t. o. m. tobaken i egna plantager. Numera användes i tobaksfabrikerna endast utländsk tobak. De mest betydande fabrikerna äro: Ph. U. Strengberg & C:o akt. bol. i Jakobstad, ur- sprungligen grundad redan 1762 men först under senaste tid drifven i stor skala med en tillverkning af inemot 3 milj. mark och en arbetspersonal af 600 personer. — H. Borgström J:r (1834) och Tollander & Klärich (1851) i Helsingfors. — P. C. Rettig (1845) i Äbo. — F. Sergejeff (1878) i Viborg.16 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. I städerna. På landsbygden. Kuopio, Lahdentaka bryggeri 1852. Tohmajärvi, Värtsilä bryggeri 1872. » Niirala » 1860. Pielisjärvi, Nurmes » 1874. » Ranins » 1867. Joensuu, Hasanniemi » 1883. Tisalmi » 1879. Kristinestad, Turha bryggeri 1856. Mustasaari, Vasa — ölbryggeri 1864. » Norra Bayerska » 1861. » Lalli » 1864. » Toivo » 1861. » Akt. bol. Bock » 1890. Jyväskylä » 1860. Ylistaro » 1879. Jakobstad » 1853. Ilmola, Seppälä » 1858. Gamla Karleby » 1852. Seinäjoki, Juopii » 1890. Alavo, Koskenniska » 1875. Lappo, Rintala » 1881. » — Hissa » 1870. Alahärmä, Voltti » 1894. Nykarleby, Nygärd » 1863. Uleäborg, Mustasalmi bryggeri 1852. » Koskenniska —» 1865. » Toppila » 1865. » Nuottasaari » 1869. Brahestad, Paavonperä —» 1857. Torneä » 1881. Ett bevis pä nykterhetens vinningar är äfven läskdrycks- tillverkningens stadiga ökning. År 1897 funnos 68 tillverknings- ställen sysselsättande ett par hundra arbetare och med ett till- verkningsvärde af 770,000 mk, Till njutningsmedlen hör slutligen tobaken, som vid ett trettiotal fabriker beredes för rökning m. m. Tobaksindustrin är af gammalt datum och i det ekonomiska tidehvarfvets dagar odlades t. o. m. tobaken i egna plantager. Numera användes i tobaksfabrikerna endast utländsk tobak. De mest betydande fabrikerna äro: Ph. U. Strengberg & C:o akt. bol. i Jakobstad, ur- sprungligen grundad redan 1762 men först under senaste tid drifven i stor skala med en tillverkning af inemot 3 milj. mark och en arbetspersonal af 600 personer. — H. Borgström J:r (1834) och Tollander & Klärich (1851) i Helsingfors. — P. C. Rettig (1845) i Äbo. — F. Sergejeff (1878) i Viborg.16 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. I städerna. På landsbygden. Kuopio, Lahdentaka bryggeri 1852. Tohmajärvi, Värtsilä bryggeri 1872. » Niirala » 1860. Pielisjärvi, Nurmes » 1874. » Ranins » 1867. Joensuu, Hasanniemi » 1883. Tisalmi » 1879. Kristinestad, Turha bryggeri 1856. Mustasaari, Vasa — ölbryggeri 1864. » Norra Bayerska » 1861. » Lalli » 1864. » Toivo » 1861. » Akt. bol. Bock » 1890. Jyväskylä » 1860. Ylistaro » 1879. Jakobstad » 1853. Ilmola, Seppälä » 1858. Gamla Karleby » 1852. Seinäjoki, Juopii » 1890. Alavo, Koskenniska » 1875. Lappo, Rintala » 1881. » — Hissa » 1870. Alahärmä, Voltti » 1894. Nykarleby, Nygärd » 1863. Uleäborg, Mustasalmi bryggeri 1852. » Koskenniska —» 1865. » Toppila » 1865. » Nuottasaari » 1869. Brahestad, Paavonperä —» 1857. Torneä » 1881. Ett bevis pä nykterhetens vinningar är äfven läskdrycks- tillverkningens stadiga ökning. År 1897 funnos 68 tillverknings- ställen sysselsättande ett par hundra arbetare och med ett till- verkningsvärde af 770,000 mk, Till njutningsmedlen hör slutligen tobaken, som vid ett trettiotal fabriker beredes för rökning m. m. Tobaksindustrin är af gammalt datum och i det ekonomiska tidehvarfvets dagar odlades t. o. m. tobaken i egna plantager. Numera användes i tobaksfabrikerna endast utländsk tobak. De mest betydande fabrikerna äro: Ph. U. Strengberg & C:o akt. bol. i Jakobstad, ur- sprungligen grundad redan 1762 men först under senaste tid drifven i stor skala med en tillverkning af inemot 3 milj. mark och en arbetspersonal af 600 personer. — H. Borgström J:r (1834) och Tollander & Klärich (1851) i Helsingfors. — P. C. Rettig (1845) i Äbo. — F. Sergejeff (1878) i Viborg. --- Industrin. 17 Tillverkningen vid 34 fabriker uppgick 1897 i värde till 9 milj. mk och arbetarnes antal steg till 2,700 personer, hvaraf 2,100 af kvinnligt kön. Beklädnadsindustrin har bedrifvits uteslutande såsom handtverk af skräddare, sko- makare, buntmakare m. fl. Nyligen har dock en skofabrik grundats vid Orihvesi. Äfvenledes finnas ett par större skjort- fabriker, 2 kravattfabriker och 5 hatt- och mössfabriker. Grafisk industri. En direkt exponent för landets andliga kultur utgör den s. k. grafiska industrin, representerad af boktryckerier och lito- grafiska anstalter. Det äldsta boktryckeriet inrättades i Åbo 1642, eller unge- fär samtidigt som Finlands universitet grundades, och öfver- togs 1761 af J. C. Frenckell, hvars efterkommande ännu under samma firma drifva boktryckerirörelse, efter Åbo brand 1827, i Helsingfors. I Viborg fanns äfven tryckeri redan i slutet af 1600-talet, i Vasa under 1700-talet. I Helsingfors inrättades tryckeri (Simelii) 1818, i Uleäborg 1826, i Borgä 1829, i Kuopio 1843, i S:t Michel 1844, i Tavastehus 1846, i Sordavala 1847, i Björneborg 1850, i Jakobstad 1854, i Ekenäs 1861, i Jyväskylä 1864, i Tammerfors 1866, i Joensuu 1874, i Nyslott 1876, i Kristinestad 1878, i Lovisa och i Raumo 1881, i Kotka och i Nykarleby 1882, i Fredrikshamn och i Gamlakarleby 1884, i Villmanstrand och i Hangö 1888, i Kexholm och i Brahestad 1889, i Nystad och i Heinola 1890, i Mariehamn 1891. För det när- varande saknas tryckerier endast i landets minsta städer, d. v. s. Nädendal, Kaskö, Brahestad, Kemi, Kajana och Torneä. Tryckeriernas antal, som 1875 var 24 och 1886 39, uppgick 1897 till 70. Tillverkningsvärdet uppgick till 3,5 milj. och arbe- tarenas antal till 1,600 personer. De största tryckerierna äro Helsingfors, Simelii arfvingars tryckeri, 1818. » Finska litteratursällskapets tryckeri, 1849.Industrin. 17 Tillverkningen vid 34 fabriker uppgick 1897 i värde till 9 milj. mk och arbetarnes antal steg till 2,700 personer, hvaraf 2,100 af kvinnligt kön. Beklädnadsindustrin har bedrifvits uteslutande såsom handtverk af skräddare, sko- makare, buntmakare m. fl. Nyligen har dock en skofabrik grundats vid Orihvesi. Äfvenledes finnas ett par större skjort- fabriker, 2 kravattfabriker och 5 hatt- och mössfabriker. Grafisk industri. En direkt exponent för landets andliga kultur utgör den s. k. grafiska industrin, representerad af boktryckerier och lito- grafiska anstalter. Det äldsta boktryckeriet inrättades i Åbo 1642, eller unge- fär samtidigt som Finlands universitet grundades, och öfver- togs 1761 af J. C. Frenckell, hvars efterkommande ännu under samma firma drifva boktryckerirörelse, efter Åbo brand 1827, i Helsingfors. I Viborg fanns äfven tryckeri redan i slutet af 1600-talet, i Vasa under 1700-talet. I Helsingfors inrättades tryckeri (Simelii) 1818, i Uleäborg 1826, i Borgä 1829, i Kuopio 1843, i S:t Michel 1844, i Tavastehus 1846, i Sordavala 1847, i Björneborg 1850, i Jakobstad 1854, i Ekenäs 1861, i Jyväskylä 1864, i Tammerfors 1866, i Joensuu 1874, i Nyslott 1876, i Kristinestad 1878, i Lovisa och i Raumo 1881, i Kotka och i Nykarleby 1882, i Fredrikshamn och i Gamlakarleby 1884, i Villmanstrand och i Hangö 1888, i Kexholm och i Brahestad 1889, i Nystad och i Heinola 1890, i Mariehamn 1891. För det när- varande saknas tryckerier endast i landets minsta städer, d. v. s. Nädendal, Kaskö, Brahestad, Kemi, Kajana och Torneä. Tryckeriernas antal, som 1875 var 24 och 1886 39, uppgick 1897 till 70. Tillverkningsvärdet uppgick till 3,5 milj. och arbe- tarenas antal till 1,600 personer. De största tryckerierna äro Helsingfors, Simelii arfvingars tryckeri, 1818. » Finska litteratursällskapets tryckeri, 1849.Industrin. 17 Tillverkningen vid 34 fabriker uppgick 1897 i värde till 9 milj. mk och arbetarnes antal steg till 2,700 personer, hvaraf 2,100 af kvinnligt kön. Beklädnadsindustrin har bedrifvits uteslutande såsom handtverk af skräddare, sko- makare, buntmakare m. fl. Nyligen har dock en skofabrik grundats vid Orihvesi. Äfvenledes finnas ett par större skjort- fabriker, 2 kravattfabriker och 5 hatt- och mössfabriker. Grafisk industri. En direkt exponent för landets andliga kultur utgör den s. k. grafiska industrin, representerad af boktryckerier och lito- grafiska anstalter. Det äldsta boktryckeriet inrättades i Åbo 1642, eller unge- fär samtidigt som Finlands universitet grundades, och öfver- togs 1761 af J. C. Frenckell, hvars efterkommande ännu under samma firma drifva boktryckerirörelse, efter Åbo brand 1827, i Helsingfors. I Viborg fanns äfven tryckeri redan i slutet af 1600-talet, i Vasa under 1700-talet. I Helsingfors inrättades tryckeri (Simelii) 1818, i Uleäborg 1826, i Borgä 1829, i Kuopio 1843, i S:t Michel 1844, i Tavastehus 1846, i Sordavala 1847, i Björneborg 1850, i Jakobstad 1854, i Ekenäs 1861, i Jyväskylä 1864, i Tammerfors 1866, i Joensuu 1874, i Nyslott 1876, i Kristinestad 1878, i Lovisa och i Raumo 1881, i Kotka och i Nykarleby 1882, i Fredrikshamn och i Gamlakarleby 1884, i Villmanstrand och i Hangö 1888, i Kexholm och i Brahestad 1889, i Nystad och i Heinola 1890, i Mariehamn 1891. För det när- varande saknas tryckerier endast i landets minsta städer, d. v. s. Nädendal, Kaskö, Brahestad, Kemi, Kajana och Torneä. Tryckeriernas antal, som 1875 var 24 och 1886 39, uppgick 1897 till 70. Tillverkningsvärdet uppgick till 3,5 milj. och arbe- tarenas antal till 1,600 personer. De största tryckerierna äro Helsingfors, Simelii arfvingars tryckeri, 1818. » Finska litteratursällskapets tryckeri, 1849. --- 18 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. Helsingfors, Tidnings och tryckeri aktiebolaget, 1882. » Weilin & Göös tryckeri, numera förenadt med bok- binderi och litografisk anstalt, 1883. » Hufvudstadsbladets tryckeri, 1888. » F. Tilgmann, 1889. » Centraltryckeriet, 1890. Borgå, Werner Söderströms tryckeri, 1860. Abo, G. W. Wilén & C:o, 1817. » Åbo tidnings tryckeri, 1882. » Aura tryckeri, 1887. Tammerfors, Tammerfors tryckeri, 1882. Viborg, Viipurin sanomats tryckeri, 1888. Kuopio, Nya tryckeriet, 1878. » =O. W. Backmans tryckeri, 1889. Vasa, Ungrens tryckeri, 1854. Uleäborg, Uleäborgs bladets tryckeri, 1890. Det första stentryckeriet anlades i Helsingfors 1834 (Teng- ström-Liewendahl). Utom detta finnas 4 andra, af hvilka F. Tilg- manns (1869) och Weilin & Göös (1896) äro de största. I Äbo finnas 4, af hvilka Äbo stentryckeri (1874) är det största. Ett stilgjuteri finnes i Helsingfors (1862). Angäende arbetareförhällandena inom vär handtverks- och fabriksindustri, undantagande järnindustrin, mä följande tabel- lariska uppgifter meddelas: | res Unga personer mellan | — Barn mellan 15 och 18 år. | 12—15 år. År — | Hela anta- ONNI v |let arbetare, 9/4 af hela | Oo af hela | | Oo af hela Antal, antalet | = Antal. antalet j Antal. | antalet arbetare. | arbetare. | | arbetare. | | | 1886—90| 40,045 | 9,222 - | 3,898 — | 1,612 | — 1891 49,467 | 11,999 24,3 4,753 9,6 1,559 | 33 1893 46,085 11,223 243 | 4,070 8,8 875 | 19 1895 53,185 13,577 25,5 4,484 8,4 966 | 138 1897 | 64927 | 17004 | 262 | 5,862 90 | 1,368 |: 21 Af tabellen framgär att de kvinnliga arbetarenas antal smä- ningom ökats och utgjort ungefär fjärdedelen af hela antalet arbetare. Deras betydelse har varit störst inom textilindustrin,18 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. Helsingfors, Tidnings och tryckeri aktiebolaget, 1882. » Weilin & Göös tryckeri, numera förenadt med bok- binderi och litografisk anstalt, 1883. » Hufvudstadsbladets tryckeri, 1888. » F. Tilgmann, 1889. » Centraltryckeriet, 1890. Borgå, Werner Söderströms tryckeri, 1860. Abo, G. W. Wilén & C:o, 1817. » Åbo tidnings tryckeri, 1882. » Aura tryckeri, 1887. Tammerfors, Tammerfors tryckeri, 1882. Viborg, Viipurin sanomats tryckeri, 1888. Kuopio, Nya tryckeriet, 1878. » =O. W. Backmans tryckeri, 1889. Vasa, Ungrens tryckeri, 1854. Uleäborg, Uleäborgs bladets tryckeri, 1890. Det första stentryckeriet anlades i Helsingfors 1834 (Teng- ström-Liewendahl). Utom detta finnas 4 andra, af hvilka F. Tilg- manns (1869) och Weilin & Göös (1896) äro de största. I Äbo finnas 4, af hvilka Äbo stentryckeri (1874) är det största. Ett stilgjuteri finnes i Helsingfors (1862). Angäende arbetareförhällandena inom vär handtverks- och fabriksindustri, undantagande järnindustrin, mä följande tabel- lariska uppgifter meddelas: | res Unga personer mellan | — Barn mellan 15 och 18 år. | 12—15 år. År — | Hela anta- ONNI v |let arbetare, 9/4 af hela | Oo af hela | | Oo af hela Antal, antalet | = Antal. antalet j Antal. | antalet arbetare. | arbetare. | | arbetare. | | | 1886—90| 40,045 | 9,222 - | 3,898 — | 1,612 | — 1891 49,467 | 11,999 24,3 4,753 9,6 1,559 | 33 1893 46,085 11,223 243 | 4,070 8,8 875 | 19 1895 53,185 13,577 25,5 4,484 8,4 966 | 138 1897 | 64927 | 17004 | 262 | 5,862 90 | 1,368 |: 21 Af tabellen framgär att de kvinnliga arbetarenas antal smä- ningom ökats och utgjort ungefär fjärdedelen af hela antalet arbetare. Deras betydelse har varit störst inom textilindustrin,18 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. Helsingfors, Tidnings och tryckeri aktiebolaget, 1882. » Weilin & Göös tryckeri, numera förenadt med bok- binderi och litografisk anstalt, 1883. » Hufvudstadsbladets tryckeri, 1888. » F. Tilgmann, 1889. » Centraltryckeriet, 1890. Borgå, Werner Söderströms tryckeri, 1860. Abo, G. W. Wilén & C:o, 1817. » Åbo tidnings tryckeri, 1882. » Aura tryckeri, 1887. Tammerfors, Tammerfors tryckeri, 1882. Viborg, Viipurin sanomats tryckeri, 1888. Kuopio, Nya tryckeriet, 1878. » =O. W. Backmans tryckeri, 1889. Vasa, Ungrens tryckeri, 1854. Uleäborg, Uleäborgs bladets tryckeri, 1890. Det första stentryckeriet anlades i Helsingfors 1834 (Teng- ström-Liewendahl). Utom detta finnas 4 andra, af hvilka F. Tilg- manns (1869) och Weilin & Göös (1896) äro de största. I Äbo finnas 4, af hvilka Äbo stentryckeri (1874) är det största. Ett stilgjuteri finnes i Helsingfors (1862). Angäende arbetareförhällandena inom vär handtverks- och fabriksindustri, undantagande järnindustrin, mä följande tabel- lariska uppgifter meddelas: | res Unga personer mellan | — Barn mellan 15 och 18 år. | 12—15 år. År — | Hela anta- ONNI v |let arbetare, 9/4 af hela | Oo af hela | | Oo af hela Antal, antalet | = Antal. antalet j Antal. | antalet arbetare. | arbetare. | | arbetare. | | | 1886—90| 40,045 | 9,222 - | 3,898 — | 1,612 | — 1891 49,467 | 11,999 24,3 4,753 9,6 1,559 | 33 1893 46,085 11,223 243 | 4,070 8,8 875 | 19 1895 53,185 13,577 25,5 4,484 8,4 966 | 138 1897 | 64927 | 17004 | 262 | 5,862 90 | 1,368 |: 21 Af tabellen framgär att de kvinnliga arbetarenas antal smä- ningom ökats och utgjort ungefär fjärdedelen af hela antalet arbetare. Deras betydelse har varit störst inom textilindustrin, --- Industrin. 19 där 65% af arbetarena äro kvinnor, och tobaksindustrin. Inom pappersindustrin är 35 % af arbetarena af kvinnligt kön. Antalet unga arbetare har efter 1891 något aftagit, men sedermera åter till- tagit både absolut och relativt till hela arbetarestocken. Synner- ligen påfallande är minskningen af barn mellan 12—15 år efter 1891. Orsaken till detta förhållande är den, att uti nu gällande arbetareskyddslag, som trädde i gällande kraft 1890, ingå strän- gare bestämningar angående barns arbetstid och skolgång än uti näringslagen, hvadan arbetsgifvarena till en början icke ansågo det förenligt med sin fördel att använda barn. Sedan man vant sig vid denna sakernas ordning, har man å nyo återgått till att använda barn inom vissa industrigrenar, såsom glas- och textil- industrin, om också ännu icke i samma grad som förut. Som mått på den industriela verksamheten i landet kunde uppgifter angående använd mekanisk drifkraft tjäna. De upp- gifter angående ångkraftens användning som finnas, äro dock ganska osäkra med afseende å den olika betydelse man gifver åt uttrycket hästkraft. Relativt värde torde dock följande siffror hafva: | Ångmaskiner. | Medeltal Medeltal År. | | il arbetare pä | | — pä hvarje hvarje hl | Antal, — | Styrka i hkr. | ångmaskin, ivarjetsn | - 1886—90 | = 447 9,232 — — 1891 | 582 | 14315 24,6 34 1898 | 59 oj 15276 2518 3,0 1895 | —649 | 17.082 26,3 31 1897 | — 760 21,070 277 31 Af tabellen framgär hurusom ängmaskinernas antal icke blott absolut taget utan ock relativt till arbetarenas antal ökats, äfvensom att deras storlek småningom tilltagit, allt tydande pä att vär industri varit stadd uti utveckling. Hvad storleken af använd vattenkraft angär, sä kan här- vidlag endast en approximativ uppskattning göras. En enguete,Industrin. 19 där 65% af arbetarena äro kvinnor, och tobaksindustrin. Inom pappersindustrin är 35 % af arbetarena af kvinnligt kön. Antalet unga arbetare har efter 1891 något aftagit, men sedermera åter till- tagit både absolut och relativt till hela arbetarestocken. Synner- ligen påfallande är minskningen af barn mellan 12—15 år efter 1891. Orsaken till detta förhållande är den, att uti nu gällande arbetareskyddslag, som trädde i gällande kraft 1890, ingå strän- gare bestämningar angående barns arbetstid och skolgång än uti näringslagen, hvadan arbetsgifvarena till en början icke ansågo det förenligt med sin fördel att använda barn. Sedan man vant sig vid denna sakernas ordning, har man å nyo återgått till att använda barn inom vissa industrigrenar, såsom glas- och textil- industrin, om också ännu icke i samma grad som förut. Som mått på den industriela verksamheten i landet kunde uppgifter angående använd mekanisk drifkraft tjäna. De upp- gifter angående ångkraftens användning som finnas, äro dock ganska osäkra med afseende å den olika betydelse man gifver åt uttrycket hästkraft. Relativt värde torde dock följande siffror hafva: | Ångmaskiner. | Medeltal Medeltal År. | | il arbetare pä | | — pä hvarje hvarje hl | Antal, — | Styrka i hkr. | ångmaskin, ivarjetsn | - 1886—90 | = 447 9,232 — — 1891 | 582 | 14315 24,6 34 1898 | 59 oj 15276 2518 3,0 1895 | —649 | 17.082 26,3 31 1897 | — 760 21,070 277 31 Af tabellen framgär hurusom ängmaskinernas antal icke blott absolut taget utan ock relativt till arbetarenas antal ökats, äfvensom att deras storlek småningom tilltagit, allt tydande pä att vär industri varit stadd uti utveckling. Hvad storleken af använd vattenkraft angär, sä kan här- vidlag endast en approximativ uppskattning göras. En enguete,Industrin. 19 där 65% af arbetarena äro kvinnor, och tobaksindustrin. Inom pappersindustrin är 35 % af arbetarena af kvinnligt kön. Antalet unga arbetare har efter 1891 något aftagit, men sedermera åter till- tagit både absolut och relativt till hela arbetarestocken. Synner- ligen påfallande är minskningen af barn mellan 12—15 år efter 1891. Orsaken till detta förhållande är den, att uti nu gällande arbetareskyddslag, som trädde i gällande kraft 1890, ingå strän- gare bestämningar angående barns arbetstid och skolgång än uti näringslagen, hvadan arbetsgifvarena till en början icke ansågo det förenligt med sin fördel att använda barn. Sedan man vant sig vid denna sakernas ordning, har man å nyo återgått till att använda barn inom vissa industrigrenar, såsom glas- och textil- industrin, om också ännu icke i samma grad som förut. Som mått på den industriela verksamheten i landet kunde uppgifter angående använd mekanisk drifkraft tjäna. De upp- gifter angående ångkraftens användning som finnas, äro dock ganska osäkra med afseende å den olika betydelse man gifver åt uttrycket hästkraft. Relativt värde torde dock följande siffror hafva: | Ångmaskiner. | Medeltal Medeltal År. | | il arbetare pä | | — pä hvarje hvarje hl | Antal, — | Styrka i hkr. | ångmaskin, ivarjetsn | - 1886—90 | = 447 9,232 — — 1891 | 582 | 14315 24,6 34 1898 | 59 oj 15276 2518 3,0 1895 | —649 | 17.082 26,3 31 1897 | — 760 21,070 277 31 Af tabellen framgär hurusom ängmaskinernas antal icke blott absolut taget utan ock relativt till arbetarenas antal ökats, äfvensom att deras storlek småningom tilltagit, allt tydande pä att vär industri varit stadd uti utveckling. Hvad storleken af använd vattenkraft angär, sä kan här- vidlag endast en approximativ uppskattning göras. En enguete, --- 20 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. som verkställdes 1875 angående ång- och vattenkraftens an- vändning inom den finska industrin, utvisade använd ångkraft 5,000 hkr. och vattenkraft 24,000 hkr. Af de sistnämnda an- vändes omkring 45 % vid kvarnindustrin och 15/0 vid pappers- industrin, järnindustrin och sägindustrin, samt 7,5%o vid textil- industrin. En är 1890 utförd uppskattning utvisade att för indu- striela behof användes vattenkraft 44,000 hkr., hvaraf 30 % för till pappersindustrin hörande inrättningar. Däremot hade den inom järnindustrin och sägindustrin använda vattenkraften icke syn- nerligen ökats. Äfven i andra afseenden visade sig en bety- dande skillnad, nämligen beträffande de maskiner, hvilka upptogo vattnets kraft. 1 stället för att mer eller mindre oekonomiska vattenhjul tidigare användts, hade turbiner nu vunnit allmänt insteg t. o. m. för tullmjölkvarnar. För närvarande torde den för industriella ändamäl använda vattenkraften kunna uppskattas till minst 50,000 hkr., hvaraf hälften tillgodogöres för pappers- industrin, främst vid träsliperierna. Dä, säsom af texten och förteckningen till kartbladet n:o 22 (forsar) framgär, oanvänd vattenkraft till miljoner hästkrafter finnes i vära tusentals forsar, af hvilka ätminstone en del direkt eller indirekt genom elektrisk kraftöfverföring borde kunna till- godogöras, sä framstär klart för enhvar, att vär industri bör i väsentlig grad kunna förkofras, om landets utveckling i andra afseenden och dess innebyggares häg för ekonomiska företag icke pä annat sätt hämmas eller lider afbräck. K. E. Palmen.20 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. som verkställdes 1875 angående ång- och vattenkraftens an- vändning inom den finska industrin, utvisade använd ångkraft 5,000 hkr. och vattenkraft 24,000 hkr. Af de sistnämnda an- vändes omkring 45 % vid kvarnindustrin och 15/0 vid pappers- industrin, järnindustrin och sägindustrin, samt 7,5%o vid textil- industrin. En är 1890 utförd uppskattning utvisade att för indu- striela behof användes vattenkraft 44,000 hkr., hvaraf 30 % för till pappersindustrin hörande inrättningar. Däremot hade den inom järnindustrin och sägindustrin använda vattenkraften icke syn- nerligen ökats. Äfven i andra afseenden visade sig en bety- dande skillnad, nämligen beträffande de maskiner, hvilka upptogo vattnets kraft. 1 stället för att mer eller mindre oekonomiska vattenhjul tidigare användts, hade turbiner nu vunnit allmänt insteg t. o. m. för tullmjölkvarnar. För närvarande torde den för industriella ändamäl använda vattenkraften kunna uppskattas till minst 50,000 hkr., hvaraf hälften tillgodogöres för pappers- industrin, främst vid träsliperierna. Dä, säsom af texten och förteckningen till kartbladet n:o 22 (forsar) framgär, oanvänd vattenkraft till miljoner hästkrafter finnes i vära tusentals forsar, af hvilka ätminstone en del direkt eller indirekt genom elektrisk kraftöfverföring borde kunna till- godogöras, sä framstär klart för enhvar, att vär industri bör i väsentlig grad kunna förkofras, om landets utveckling i andra afseenden och dess innebyggares häg för ekonomiska företag icke pä annat sätt hämmas eller lider afbräck. K. E. Palmen.20 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 24. som verkställdes 1875 angående ång- och vattenkraftens an- vändning inom den finska industrin, utvisade använd ångkraft 5,000 hkr. och vattenkraft 24,000 hkr. Af de sistnämnda an- vändes omkring 45 % vid kvarnindustrin och 15/0 vid pappers- industrin, järnindustrin och sägindustrin, samt 7,5%o vid textil- industrin. En är 1890 utförd uppskattning utvisade att för indu- striela behof användes vattenkraft 44,000 hkr., hvaraf 30 % för till pappersindustrin hörande inrättningar. Däremot hade den inom järnindustrin och sägindustrin använda vattenkraften icke syn- nerligen ökats. Äfven i andra afseenden visade sig en bety- dande skillnad, nämligen beträffande de maskiner, hvilka upptogo vattnets kraft. 1 stället för att mer eller mindre oekonomiska vattenhjul tidigare användts, hade turbiner nu vunnit allmänt insteg t. o. m. för tullmjölkvarnar. För närvarande torde den för industriella ändamäl använda vattenkraften kunna uppskattas till minst 50,000 hkr., hvaraf hälften tillgodogöres för pappers- industrin, främst vid träsliperierna. Dä, säsom af texten och förteckningen till kartbladet n:o 22 (forsar) framgär, oanvänd vattenkraft till miljoner hästkrafter finnes i vära tusentals forsar, af hvilka ätminstone en del direkt eller indirekt genom elektrisk kraftöfverföring borde kunna till- godogöras, sä framstär klart för enhvar, att vär industri bör i väsentlig grad kunna förkofras, om landets utveckling i andra afseenden och dess innebyggares häg för ekonomiska företag icke pä annat sätt hämmas eller lider afbräck. K. E. Palmen. --- ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 25. Export och skeppsfart. N:o 25a. Exporten af sägtillverkningar ären 1865—1894. Den förnämsta exportartikeln i Finlands varuutbyte med utlandet har utgjorts och utgöres af skogsprodukter, särskildt sägtillverkningar *) hvarom bladet n:o 25a uti Atlas ger en föreställning. Exporten af sägtillverkningar har gifvetvis varit beroende af de utvecklingsstadier, hvilka själfva sägindustrin genomgätt. Sägrörelsen i Finland bedrefs ursprungligen endast med handkraft, hvilket ställvis ännu förekommer i landet, dock mesta- dels endast för husbehof. Under sextonde seklet begynte vatten- kraft användas i denna industri och frän medlet af innevarande århundrade härstamma de första ängsägarna i landet (jämf. texten till kartbladet n:o 24). Kort efter det orientaliska krigets slut gafs nämligen tillätelse att använda änga säsom drifkraft vid sågar. Man började nu flöta själfva råvaran ned längs floder och älfvar samt försäga stocken uti ängsägar, anlagda vid kusten, hvarifrän transportkostnaderna till utlandet ställde sig vida gynnsammare än frän det inre af landet. Detta verkade, såsom af diagrammet å bladet 25c synes, en ytterligare steg- ring i exporten, och sedan äfven järnvägsnätet blifvit utsträckt öfver en stor del af landet ha järn- och vattenvägarna gätt hand *) Med sägtillverkningar afses i denna öfversikt endast sädana af minst 6 fots intill 1886, eller af 2 meters längd, d. v. s. bräder, battens och plankor, nägon gäng pä senaste tider äfven sägade sparrar.ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 25. Export och skeppsfart. N:o 25a. Exporten af sägtillverkningar ären 1865—1894. Den förnämsta exportartikeln i Finlands varuutbyte med utlandet har utgjorts och utgöres af skogsprodukter, särskildt sägtillverkningar *) hvarom bladet n:o 25a uti Atlas ger en föreställning. Exporten af sägtillverkningar har gifvetvis varit beroende af de utvecklingsstadier, hvilka själfva sägindustrin genomgätt. Sägrörelsen i Finland bedrefs ursprungligen endast med handkraft, hvilket ställvis ännu förekommer i landet, dock mesta- dels endast för husbehof. Under sextonde seklet begynte vatten- kraft användas i denna industri och frän medlet af innevarande århundrade härstamma de första ängsägarna i landet (jämf. texten till kartbladet n:o 24). Kort efter det orientaliska krigets slut gafs nämligen tillätelse att använda änga säsom drifkraft vid sågar. Man började nu flöta själfva råvaran ned längs floder och älfvar samt försäga stocken uti ängsägar, anlagda vid kusten, hvarifrän transportkostnaderna till utlandet ställde sig vida gynnsammare än frän det inre af landet. Detta verkade, såsom af diagrammet å bladet 25c synes, en ytterligare steg- ring i exporten, och sedan äfven järnvägsnätet blifvit utsträckt öfver en stor del af landet ha järn- och vattenvägarna gätt hand *) Med sägtillverkningar afses i denna öfversikt endast sädana af minst 6 fots intill 1886, eller af 2 meters längd, d. v. s. bräder, battens och plankor, nägon gäng pä senaste tider äfven sägade sparrar.ATLAS ÖFVER FINLAND. KARTBLADET N:o 25. Export och skeppsfart. N:o 25a. Exporten af sägtillverkningar ären 1865—1894. Den förnämsta exportartikeln i Finlands varuutbyte med utlandet har utgjorts och utgöres af skogsprodukter, särskildt sägtillverkningar *) hvarom bladet n:o 25a uti Atlas ger en föreställning. Exporten af sägtillverkningar har gifvetvis varit beroende af de utvecklingsstadier, hvilka själfva sägindustrin genomgätt. Sägrörelsen i Finland bedrefs ursprungligen endast med handkraft, hvilket ställvis ännu förekommer i landet, dock mesta- dels endast för husbehof. Under sextonde seklet begynte vatten- kraft användas i denna industri och frän medlet af innevarande århundrade härstamma de första ängsägarna i landet (jämf. texten till kartbladet n:o 24). Kort efter det orientaliska krigets slut gafs nämligen tillätelse att använda änga säsom drifkraft vid sågar. Man började nu flöta själfva råvaran ned längs floder och älfvar samt försäga stocken uti ängsägar, anlagda vid kusten, hvarifrän transportkostnaderna till utlandet ställde sig vida gynnsammare än frän det inre af landet. Detta verkade, såsom af diagrammet å bladet 25c synes, en ytterligare steg- ring i exporten, och sedan äfven järnvägsnätet blifvit utsträckt öfver en stor del af landet ha järn- och vattenvägarna gätt hand *) Med sägtillverkningar afses i denna öfversikt endast sädana af minst 6 fots intill 1886, eller af 2 meters längd, d. v. s. bräder, battens och plankor, nägon gäng pä senaste tider äfven sägade sparrar. --- 2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 25 a. i hand vid fortskaffandet af vära stockskogar i mer eller mindre förädlad form till utskeppningshamnarna. Af de knapphändiga uppgifter öfver Finlands trävaruexport, som frän förra hälften af detta ärhundrade föreligga, finner man att hela trävaruexporten representerade: är 1836 — 2,200,000 mark *) eller 26,0 % af totalexporten » 1846 — 4,600,000 —» » 50,6 % » » » 1856 — 5,500,000 » » 37.4 do » » men 1866 — 15,900,000 — » » —50,9% » » Då i dessa summor sägtillverkningarna ingingo: är 1836 med 1,700,000 mark *) eller 77,3 % af trävaruexporten » 1846 » = 3,800,000 —» » —82,6%/ » » » 1856 » 4,759,000 — » » = 86,4%0 » » » 1866 » 12,500,000 » » = 78,6% » » , finner man ä ena sidan, hvilken betydande roll desamma spelat i Finlands export, och å andra sidan att detta slags export ut- vecklats synnerligen raskt efter är 1856, utgörande är 1866 det 8-dubbla beloppet mot är 1836. Hvilken storartad betydelse trävaruexporten för närvarande eger för värt land kan man sluta däraf, att denna beräknats för ären 1896, 1897 och 1898 repre- sentera resp. 68,8, 79,4 och 91,1 milj. mark, hvaraf pä plankor battens och bräder komma resp. 57,5, 64,9 och 73,7 milj. mark. Frän medlet af 1860-talet äro de handelsstatistiska data fullständigare. Om de ock till följd af flere systemförändringar lämna i jämförbarhet och säkerhet ätskilligt öfrigt att önska, kunna de dock godt tjäna till underlag vid en statistisk granskning af den finska handelns utveckling under perioden 1865—1894. Denna utveckling äskädliggöres genom ett diagram (kartbl. n:o 25 a), som visar säväl exportens totalbelopp som dess för- delning pä de olika utskeppningshamnarna. Grunden för denna grafiska framställning är följande. Sägtillverkningarnas ärliga exportbelopp betecknas genom rektanglar af lika höjd, men med olika bas, som varierar efter *) I den officiella statistiken ha dessa värden erhällits efter förvand- ling af 4 mark för rubeln, äfven för ären 1856—65, dä det gängbara myntet var ett deprecieradt pappersmynt. Huruvida tullspecialerna för dessa är upptogo värdet efter silfverrubel eller efter rubelns gängbara värde är oafgjordt. I den senare händelsen vore det angifna värdet nägot för högt.2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 25 a. i hand vid fortskaffandet af vära stockskogar i mer eller mindre förädlad form till utskeppningshamnarna. Af de knapphändiga uppgifter öfver Finlands trävaruexport, som frän förra hälften af detta ärhundrade föreligga, finner man att hela trävaruexporten representerade: är 1836 — 2,200,000 mark *) eller 26,0 % af totalexporten » 1846 — 4,600,000 —» » 50,6 % » » » 1856 — 5,500,000 » » 37.4 do » » men 1866 — 15,900,000 — » » —50,9% » » Då i dessa summor sägtillverkningarna ingingo: är 1836 med 1,700,000 mark *) eller 77,3 % af trävaruexporten » 1846 » = 3,800,000 —» » —82,6%/ » » » 1856 » 4,759,000 — » » = 86,4%0 » » » 1866 » 12,500,000 » » = 78,6% » » , finner man ä ena sidan, hvilken betydande roll desamma spelat i Finlands export, och å andra sidan att detta slags export ut- vecklats synnerligen raskt efter är 1856, utgörande är 1866 det 8-dubbla beloppet mot är 1836. Hvilken storartad betydelse trävaruexporten för närvarande eger för värt land kan man sluta däraf, att denna beräknats för ären 1896, 1897 och 1898 repre- sentera resp. 68,8, 79,4 och 91,1 milj. mark, hvaraf pä plankor battens och bräder komma resp. 57,5, 64,9 och 73,7 milj. mark. Frän medlet af 1860-talet äro de handelsstatistiska data fullständigare. Om de ock till följd af flere systemförändringar lämna i jämförbarhet och säkerhet ätskilligt öfrigt att önska, kunna de dock godt tjäna till underlag vid en statistisk granskning af den finska handelns utveckling under perioden 1865—1894. Denna utveckling äskädliggöres genom ett diagram (kartbl. n:o 25 a), som visar säväl exportens totalbelopp som dess för- delning pä de olika utskeppningshamnarna. Grunden för denna grafiska framställning är följande. Sägtillverkningarnas ärliga exportbelopp betecknas genom rektanglar af lika höjd, men med olika bas, som varierar efter *) I den officiella statistiken ha dessa värden erhällits efter förvand- ling af 4 mark för rubeln, äfven för ären 1856—65, dä det gängbara myntet var ett deprecieradt pappersmynt. Huruvida tullspecialerna för dessa är upptogo värdet efter silfverrubel eller efter rubelns gängbara värde är oafgjordt. I den senare händelsen vore det angifna värdet nägot för högt.2 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 25 a. i hand vid fortskaffandet af vära stockskogar i mer eller mindre förädlad form till utskeppningshamnarna. Af de knapphändiga uppgifter öfver Finlands trävaruexport, som frän förra hälften af detta ärhundrade föreligga, finner man att hela trävaruexporten representerade: är 1836 — 2,200,000 mark *) eller 26,0 % af totalexporten » 1846 — 4,600,000 —» » 50,6 % » » » 1856 — 5,500,000 » » 37.4 do » » men 1866 — 15,900,000 — » » —50,9% » » Då i dessa summor sägtillverkningarna ingingo: är 1836 med 1,700,000 mark *) eller 77,3 % af trävaruexporten » 1846 » = 3,800,000 —» » —82,6%/ » » » 1856 » 4,759,000 — » » = 86,4%0 » » » 1866 » 12,500,000 » » = 78,6% » » , finner man ä ena sidan, hvilken betydande roll desamma spelat i Finlands export, och å andra sidan att detta slags export ut- vecklats synnerligen raskt efter är 1856, utgörande är 1866 det 8-dubbla beloppet mot är 1836. Hvilken storartad betydelse trävaruexporten för närvarande eger för värt land kan man sluta däraf, att denna beräknats för ären 1896, 1897 och 1898 repre- sentera resp. 68,8, 79,4 och 91,1 milj. mark, hvaraf pä plankor battens och bräder komma resp. 57,5, 64,9 och 73,7 milj. mark. Frän medlet af 1860-talet äro de handelsstatistiska data fullständigare. Om de ock till följd af flere systemförändringar lämna i jämförbarhet och säkerhet ätskilligt öfrigt att önska, kunna de dock godt tjäna till underlag vid en statistisk granskning af den finska handelns utveckling under perioden 1865—1894. Denna utveckling äskädliggöres genom ett diagram (kartbl. n:o 25 a), som visar säväl exportens totalbelopp som dess för- delning pä de olika utskeppningshamnarna. Grunden för denna grafiska framställning är följande. Sägtillverkningarnas ärliga exportbelopp betecknas genom rektanglar af lika höjd, men med olika bas, som varierar efter *) I den officiella statistiken ha dessa värden erhällits efter förvand- ling af 4 mark för rubeln, äfven för ären 1856—65, dä det gängbara myntet var ett deprecieradt pappersmynt. Huruvida tullspecialerna för dessa är upptogo värdet efter silfverrubel eller efter rubelns gängbara värde är oafgjordt. I den senare händelsen vore det angifna värdet nägot för högt. --- Export och skeppsfart. 3 totalbeloppen. Rektanglarnas höjdlinie är indelad i 100 lika stora delar, efter hvilken skala äfven baslinierna uppmätts och indelats. Genom delningspunkterna äro linier dragna parallelt med bas- och höjdlinierna, hvarigenom rektanglarna indelats i smä kvadratformiga rutor. Hvarje dylik ruta representerar 1,000 m3 exporterad sägvara. Vidare äro pä hvarje rektangels höjdlinie de skilda export- hamnarnas procentandelar afskilda i den ordning desamma ligga vid Finlands kuster. Dragas genom dessa skärningspunkter horisontala linier, fäs för hvar hamn ett fält, hvars kvadratur anger ortens absoluta sägvaruexport. För att pä diagrammet lättare kunna följa de skilda hamnarnas andel i denna export, ha fälten försetts med olika färger. — För åren 1865-1889 ha tagits femärsmedeltal. En närmare granskning af föreliggande diagram under- lättar bedömandet af exporten sedd från tre olika synpunkter. 1) Sägvaruexportens absoluta belopp och dess växlingar. Vid en blick pä diagrammet finner man, att rektanglarnas baser, fränsedt ett par oregelbundenheter, blifva ständigt bre- dare, hvilket är liktydigt med att exporten varit stadd i ständig tillväxt. Hade man tagit periodens alla enskilda år i betrak- tande, skulle man fått vida flere ojämnheter i serien. Men då ofta tillfälliga händelser och konjunkturer inverka på de en- skilda årens siffror, utjämnas dessa och störingarna bortelimi- neras genom att taga medeltal för längre perioder. Trettioårsperiodens första kvinkvennium 1865—69 känne- tecknades dels af däliga ekonomiska tider för landet, dels at däliga handelskonjunkturer pä den utländska marknaden. Först inträffade de svära missväxtären 1867—68 och sedan kom det fransk-tyska kriget ären 1870—71. Efter denna tid blef det hastigt uppsving i landets handel. Järnvägen till S:t Petersburg blef färdig 1873. Samtidigt inträdde sägrörelsen i Finland, säsom kändt, i ett nytt skede, i det att utländingar, lockade af goda priser pä den utländska trävarumarknaden, begynte upp- köpa och för export afverka vära skogar (jämför texten till kartbladen 12 och 13). Talrika ängsägar anlades vid de stora vattendragen, längs hvilka stocken i stora flottor nedflötades.Export och skeppsfart. 3 totalbeloppen. Rektanglarnas höjdlinie är indelad i 100 lika stora delar, efter hvilken skala äfven baslinierna uppmätts och indelats. Genom delningspunkterna äro linier dragna parallelt med bas- och höjdlinierna, hvarigenom rektanglarna indelats i smä kvadratformiga rutor. Hvarje dylik ruta representerar 1,000 m3 exporterad sägvara. Vidare äro pä hvarje rektangels höjdlinie de skilda export- hamnarnas procentandelar afskilda i den ordning desamma ligga vid Finlands kuster. Dragas genom dessa skärningspunkter horisontala linier, fäs för hvar hamn ett fält, hvars kvadratur anger ortens absoluta sägvaruexport. För att pä diagrammet lättare kunna följa de skilda hamnarnas andel i denna export, ha fälten försetts med olika färger. — För åren 1865-1889 ha tagits femärsmedeltal. En närmare granskning af föreliggande diagram under- lättar bedömandet af exporten sedd från tre olika synpunkter. 1) Sägvaruexportens absoluta belopp och dess växlingar. Vid en blick pä diagrammet finner man, att rektanglarnas baser, fränsedt ett par oregelbundenheter, blifva ständigt bre- dare, hvilket är liktydigt med att exporten varit stadd i ständig tillväxt. Hade man tagit periodens alla enskilda år i betrak- tande, skulle man fått vida flere ojämnheter i serien. Men då ofta tillfälliga händelser och konjunkturer inverka på de en- skilda årens siffror, utjämnas dessa och störingarna bortelimi- neras genom att taga medeltal för längre perioder. Trettioårsperiodens första kvinkvennium 1865—69 känne- tecknades dels af däliga ekonomiska tider för landet, dels at däliga handelskonjunkturer pä den utländska marknaden. Först inträffade de svära missväxtären 1867—68 och sedan kom det fransk-tyska kriget ären 1870—71. Efter denna tid blef det hastigt uppsving i landets handel. Järnvägen till S:t Petersburg blef färdig 1873. Samtidigt inträdde sägrörelsen i Finland, säsom kändt, i ett nytt skede, i det att utländingar, lockade af goda priser pä den utländska trävarumarknaden, begynte upp- köpa och för export afverka vära skogar (jämför texten till kartbladen 12 och 13). Talrika ängsägar anlades vid de stora vattendragen, längs hvilka stocken i stora flottor nedflötades.Export och skeppsfart. 3 totalbeloppen. Rektanglarnas höjdlinie är indelad i 100 lika stora delar, efter hvilken skala äfven baslinierna uppmätts och indelats. Genom delningspunkterna äro linier dragna parallelt med bas- och höjdlinierna, hvarigenom rektanglarna indelats i smä kvadratformiga rutor. Hvarje dylik ruta representerar 1,000 m3 exporterad sägvara. Vidare äro pä hvarje rektangels höjdlinie de skilda export- hamnarnas procentandelar afskilda i den ordning desamma ligga vid Finlands kuster. Dragas genom dessa skärningspunkter horisontala linier, fäs för hvar hamn ett fält, hvars kvadratur anger ortens absoluta sägvaruexport. För att pä diagrammet lättare kunna följa de skilda hamnarnas andel i denna export, ha fälten försetts med olika färger. — För åren 1865-1889 ha tagits femärsmedeltal. En närmare granskning af föreliggande diagram under- lättar bedömandet af exporten sedd från tre olika synpunkter. 1) Sägvaruexportens absoluta belopp och dess växlingar. Vid en blick pä diagrammet finner man, att rektanglarnas baser, fränsedt ett par oregelbundenheter, blifva ständigt bre- dare, hvilket är liktydigt med att exporten varit stadd i ständig tillväxt. Hade man tagit periodens alla enskilda år i betrak- tande, skulle man fått vida flere ojämnheter i serien. Men då ofta tillfälliga händelser och konjunkturer inverka på de en- skilda årens siffror, utjämnas dessa och störingarna bortelimi- neras genom att taga medeltal för längre perioder. Trettioårsperiodens första kvinkvennium 1865—69 känne- tecknades dels af däliga ekonomiska tider för landet, dels at däliga handelskonjunkturer pä den utländska marknaden. Först inträffade de svära missväxtären 1867—68 och sedan kom det fransk-tyska kriget ären 1870—71. Efter denna tid blef det hastigt uppsving i landets handel. Järnvägen till S:t Petersburg blef färdig 1873. Samtidigt inträdde sägrörelsen i Finland, säsom kändt, i ett nytt skede, i det att utländingar, lockade af goda priser pä den utländska trävarumarknaden, begynte upp- köpa och för export afverka vära skogar (jämför texten till kartbladen 12 och 13). Talrika ängsägar anlades vid de stora vattendragen, längs hvilka stocken i stora flottor nedflötades. --- 4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 25 a. De antydda förhållandena utöfvade ett starkt inflytande på sågvaruexporten. Under perioden 1875—79 ökades denna export med mer än hälften af föregående s-ärs period. Till följd af att i regeln en tid af par tre är förgär mellan afverkning och export, sammanföllo de för skogshandel och -afverkning syn- nerligen gynnsamma ären i medlet af 1870-talet ej med de är, dä exporten var synnerligen hög, ty denna nädde sin största höjd först är 1877, dä den utgjorde nära tredubbla beloppet af 1870 ärs export. En fullständigare bild af exportens växlingar fär man, om man granskar uppgifterna för de enskilda ären (se bilagan 2 och diagrammet pä bladet n:o 25 b). Särskildt i ögonen fallande är det höga uppsving exporten tog är 1880. Sagda är steg den till c. 1,328,000 m3, hvilket belopp äter uppnäddes först är 1891. Den lifliga exporten 1880 hade sin närmaste orsak där- uti, att trävarupriserna, hvilka efter är 1877, dä rysk-turkiska kriget begynte, varit mycket nedtryckta, äter betydligt stegrats. I öfrigt visa de enskilda årens exportsiffror följande maxima: ären 1877, 1880, 1882, 1884—85, 1889, 1891 och 1894, samt minima: 1879, 1881, 1883, 1887, 1890 och 1892. Säledes en ovanligt regelbunden periodicitet af 2 till 3 är. I denna fluk- tuering verka hufvudsakligast marknadsprisens och frakternas stigände och fallande, hvilka äter bero af en mängd faktorer, hvilka ej här kunna uppräknas. 2) Utskeppningshamnarnas olika betydenhet i förhällande till sägvaruexporten. Ända till 1870-talet hade skogsafverkningen i och för export koncentrerat sig kring Saima och Näsijärvi samt där- med i samband stäende vattendrag, hvarför exporten härför- innan till väsentligaste delar gätt öfver Viborg och Björneborg. Till Viborg leddes trävarorna genom Saima kanal, till Björne- borg längs Kumo älf. Först under förra hälften af 1870-talet begynte stockflötningen längs Päijänne vattendrag och utmed Kymmene älf. Den vid en af nämnda älfs utloppsarmar belägna Kotka hamnplats erhöll är 1877 egen tullkammare och begynte frän denna tid fä en allt större och större betydelse för landets4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 25 a. De antydda förhållandena utöfvade ett starkt inflytande på sågvaruexporten. Under perioden 1875—79 ökades denna export med mer än hälften af föregående s-ärs period. Till följd af att i regeln en tid af par tre är förgär mellan afverkning och export, sammanföllo de för skogshandel och -afverkning syn- nerligen gynnsamma ären i medlet af 1870-talet ej med de är, dä exporten var synnerligen hög, ty denna nädde sin största höjd först är 1877, dä den utgjorde nära tredubbla beloppet af 1870 ärs export. En fullständigare bild af exportens växlingar fär man, om man granskar uppgifterna för de enskilda ären (se bilagan 2 och diagrammet pä bladet n:o 25 b). Särskildt i ögonen fallande är det höga uppsving exporten tog är 1880. Sagda är steg den till c. 1,328,000 m3, hvilket belopp äter uppnäddes först är 1891. Den lifliga exporten 1880 hade sin närmaste orsak där- uti, att trävarupriserna, hvilka efter är 1877, dä rysk-turkiska kriget begynte, varit mycket nedtryckta, äter betydligt stegrats. I öfrigt visa de enskilda årens exportsiffror följande maxima: ären 1877, 1880, 1882, 1884—85, 1889, 1891 och 1894, samt minima: 1879, 1881, 1883, 1887, 1890 och 1892. Säledes en ovanligt regelbunden periodicitet af 2 till 3 är. I denna fluk- tuering verka hufvudsakligast marknadsprisens och frakternas stigände och fallande, hvilka äter bero af en mängd faktorer, hvilka ej här kunna uppräknas. 2) Utskeppningshamnarnas olika betydenhet i förhällande till sägvaruexporten. Ända till 1870-talet hade skogsafverkningen i och för export koncentrerat sig kring Saima och Näsijärvi samt där- med i samband stäende vattendrag, hvarför exporten härför- innan till väsentligaste delar gätt öfver Viborg och Björneborg. Till Viborg leddes trävarorna genom Saima kanal, till Björne- borg längs Kumo älf. Först under förra hälften af 1870-talet begynte stockflötningen längs Päijänne vattendrag och utmed Kymmene älf. Den vid en af nämnda älfs utloppsarmar belägna Kotka hamnplats erhöll är 1877 egen tullkammare och begynte frän denna tid fä en allt större och större betydelse för landets4 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 25 a. De antydda förhållandena utöfvade ett starkt inflytande på sågvaruexporten. Under perioden 1875—79 ökades denna export med mer än hälften af föregående s-ärs period. Till följd af att i regeln en tid af par tre är förgär mellan afverkning och export, sammanföllo de för skogshandel och -afverkning syn- nerligen gynnsamma ären i medlet af 1870-talet ej med de är, dä exporten var synnerligen hög, ty denna nädde sin största höjd först är 1877, dä den utgjorde nära tredubbla beloppet af 1870 ärs export. En fullständigare bild af exportens växlingar fär man, om man granskar uppgifterna för de enskilda ären (se bilagan 2 och diagrammet pä bladet n:o 25 b). Särskildt i ögonen fallande är det höga uppsving exporten tog är 1880. Sagda är steg den till c. 1,328,000 m3, hvilket belopp äter uppnäddes först är 1891. Den lifliga exporten 1880 hade sin närmaste orsak där- uti, att trävarupriserna, hvilka efter är 1877, dä rysk-turkiska kriget begynte, varit mycket nedtryckta, äter betydligt stegrats. I öfrigt visa de enskilda årens exportsiffror följande maxima: ären 1877, 1880, 1882, 1884—85, 1889, 1891 och 1894, samt minima: 1879, 1881, 1883, 1887, 1890 och 1892. Säledes en ovanligt regelbunden periodicitet af 2 till 3 är. I denna fluk- tuering verka hufvudsakligast marknadsprisens och frakternas stigände och fallande, hvilka äter bero af en mängd faktorer, hvilka ej här kunna uppräknas. 2) Utskeppningshamnarnas olika betydenhet i förhällande till sägvaruexporten. Ända till 1870-talet hade skogsafverkningen i och för export koncentrerat sig kring Saima och Näsijärvi samt där- med i samband stäende vattendrag, hvarför exporten härför- innan till väsentligaste delar gätt öfver Viborg och Björneborg. Till Viborg leddes trävarorna genom Saima kanal, till Björne- borg längs Kumo älf. Först under förra hälften af 1870-talet begynte stockflötningen längs Päijänne vattendrag och utmed Kymmene älf. Den vid en af nämnda älfs utloppsarmar belägna Kotka hamnplats erhöll är 1877 egen tullkammare och begynte frän denna tid fä en allt större och större betydelse för landets --- Export och skeppsfart. 5 export. Redan år 1880 hade den då ett år gamla staden Kotka en större export än Björneborg och år 1881 fråntog den Viborgs stad ledningen af landets trävaruexport, hvilken ställning den alltsedan dess obestridt intagit, dock med undantag af åren 1888 —1891, då Björneborg innehade ledningen. Huru betydande ensamt dessa tre utskeppningsorter varit för landets sågvaru- export, framgår af följande procenttal: N 1865—69 » | 1875—79 | 1885—89 | 1894 i | | Jo | % a Yo Viborg . a & o 38,3 | 24,7 16,0 17,3 Björneborg . 13,6 | 18,8 | 17,3 14,3 Kotka | — | 122 | 179 19,8 Summa: — 51,9 557 | 51? | 514 eller säledes tillsammans mer än hälften af landets hela säg- varuexport. Af landets öfriga städer intar Abo för närvarande det 4:de rummet. Exporten öfver denna ort omfattar trävaror från Åbo och Björneborgs läns sydliga trakter. Densamma var under periodens första kvinkvennium endast 2,8%o, steg är 1880 till 7.1 % och utgjorde är 1894 11,1 % af hela landets export. Säsom en särskildt anmärkningsvärd företeelse framgär ur diagrammet, att utskeppningshamnarna vid landets södra och sydvestra kuster under hela perioden representerat samman- lagdt öfver 4/5 af totalexporten af sägtillverkningar, hvilket tal under samma tid nägot stigit. Tänker man sig landets kuster delade i trenne sträckor: den första (I) frän Ladoga till och med Björneborg, den andra (II) frän Kristinestad till och med Brahestad, samt den tredje (III) från Uleåborg till Torneå, får man följande procenttal för dessa sträckors andel i landets trävaruexport: . | 1865—69 | ee 1875—79 | 1885—89 | 1894 | | Yo | jo | Yo I o | 85. : 84, ; 86,4 I | 12, 42 TI | lo 94Export och skeppsfart. 5 export. Redan år 1880 hade den då ett år gamla staden Kotka en större export än Björneborg och år 1881 fråntog den Viborgs stad ledningen af landets trävaruexport, hvilken ställning den alltsedan dess obestridt intagit, dock med undantag af åren 1888 —1891, då Björneborg innehade ledningen. Huru betydande ensamt dessa tre utskeppningsorter varit för landets sågvaru- export, framgår af följande procenttal: N 1865—69 » | 1875—79 | 1885—89 | 1894 i | | Jo | % a Yo Viborg . a & o 38,3 | 24,7 16,0 17,3 Björneborg . 13,6 | 18,8 | 17,3 14,3 Kotka | — | 122 | 179 19,8 Summa: — 51,9 557 | 51? | 514 eller säledes tillsammans mer än hälften af landets hela säg- varuexport. Af landets öfriga städer intar Abo för närvarande det 4:de rummet. Exporten öfver denna ort omfattar trävaror från Åbo och Björneborgs läns sydliga trakter. Densamma var under periodens första kvinkvennium endast 2,8%o, steg är 1880 till 7.1 % och utgjorde är 1894 11,1 % af hela landets export. Säsom en särskildt anmärkningsvärd företeelse framgär ur diagrammet, att utskeppningshamnarna vid landets södra och sydvestra kuster under hela perioden representerat samman- lagdt öfver 4/5 af totalexporten af sägtillverkningar, hvilket tal under samma tid nägot stigit. Tänker man sig landets kuster delade i trenne sträckor: den första (I) frän Ladoga till och med Björneborg, den andra (II) frän Kristinestad till och med Brahestad, samt den tredje (III) från Uleåborg till Torneå, får man följande procenttal för dessa sträckors andel i landets trävaruexport: . | 1865—69 | ee 1875—79 | 1885—89 | 1894 | | Yo | jo | Yo I o | 85. : 84, ; 86,4 I | 12, 42 TI | lo 94Export och skeppsfart. 5 export. Redan år 1880 hade den då ett år gamla staden Kotka en större export än Björneborg och år 1881 fråntog den Viborgs stad ledningen af landets trävaruexport, hvilken ställning den alltsedan dess obestridt intagit, dock med undantag af åren 1888 —1891, då Björneborg innehade ledningen. Huru betydande ensamt dessa tre utskeppningsorter varit för landets sågvaru- export, framgår af följande procenttal: N 1865—69 » | 1875—79 | 1885—89 | 1894 i | | Jo | % a Yo Viborg . a & o 38,3 | 24,7 16,0 17,3 Björneborg . 13,6 | 18,8 | 17,3 14,3 Kotka | — | 122 | 179 19,8 Summa: — 51,9 557 | 51? | 514 eller säledes tillsammans mer än hälften af landets hela säg- varuexport. Af landets öfriga städer intar Abo för närvarande det 4:de rummet. Exporten öfver denna ort omfattar trävaror från Åbo och Björneborgs läns sydliga trakter. Densamma var under periodens första kvinkvennium endast 2,8%o, steg är 1880 till 7.1 % och utgjorde är 1894 11,1 % af hela landets export. Säsom en särskildt anmärkningsvärd företeelse framgär ur diagrammet, att utskeppningshamnarna vid landets södra och sydvestra kuster under hela perioden representerat samman- lagdt öfver 4/5 af totalexporten af sägtillverkningar, hvilket tal under samma tid nägot stigit. Tänker man sig landets kuster delade i trenne sträckor: den första (I) frän Ladoga till och med Björneborg, den andra (II) frän Kristinestad till och med Brahestad, samt den tredje (III) från Uleåborg till Torneå, får man följande procenttal för dessa sträckors andel i landets trävaruexport: . | 1865—69 | ee 1875—79 | 1885—89 | 1894 | | Yo | jo | Yo I o | 85. : 84, ; 86,4 I | 12, 42 TI | lo 94 --- Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 25 a. Således har det nordliga Finland eller Uleåborgs län, som ännu betäckes af ofantliga skogsarealer och hvarest i slutet af 1870-talet mer än 90% af kronans skogar voro belägna (se kartbladet n:o 12), lämnat blott en obetydlig del af landets export af sågvaror. Dock har äfven i dessa trakter på senaste tider en liflig skogsafverkning päbegynts. Exporten från den Öster- bottniska kusten har under i fråga varande period varit relativt taget i stadigt nedåtgående och utgör numera en ringa procent af hela landets trävaruexport. 3) De skilda destinationsländernas förhållande till exporten. Under den i fråga varande perioden ha äfven de utländska afsättningsorterna för Finlands sågprodukter förändrat såväl sin relativa som absoluta betydenhet i förhållande till den finska exporten. För tidigare år än 1883 upptager den officiela stati- stiken icke varuslagens fördelning på skilda destinationsländer, utom Ryssland och delvis äfven Sverige-Norge, hvarför man ej heller kan anställa någon fullt tillförlitlig jämförelse härutinnan mellan periodens början och slut. Under förutsättning dock, att det förnämligast varit sågadt virke, som från Finland utförts till hamnar och länder utom Östersjön, kan man med ledning af värdet för totalexporten till dessa länder få en fullständig uppfattning om dessas relativa betydelse för landets sågvaru- export. Med uteslutande af Ryssland, Sverige och Norge, till hvilka sågvaruexporten år 1883 uppgick sammanlagdt blott till 3 % och är 1894 endast till 2,390 af motsvarande totalexport, får man för de öfriga ländernas relativa export följande procenttal: | 1865 1870 i 1875 | 1880 | 1883 | 1894 | | of, | or | w | % | or o Ja | | % Danmark . så | Säj j 5,8 71 Tyskland . . 146 | 205| 353 | Ed To 111 Nederländerna o. Belgien 8,3 83 | 125; 134! 10,9| 1653 Storbritanien 56,8 | 51,8 474 | 430 | 447 | 346 Frankrike 61 | 78! 126 181 | 166 | 2155 Portugal | i | Spanien f 6,5 6,0 5,4 i 7,7 | 14,7) 91 Italien . . 13 | 051 03; Ort 01] — Amerika . . 0,3 01 0,4 0,4 00! — Afrika (och ej skildt nämnda) . 3,0 0,4 0,5; Ox) 021 03 Summa | 100,0 | 100,0 | 100,0 | 100,0 | 100,0 | 100,0 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 25 a. Således har det nordliga Finland eller Uleåborgs län, som ännu betäckes af ofantliga skogsarealer och hvarest i slutet af 1870-talet mer än 90% af kronans skogar voro belägna (se kartbladet n:o 12), lämnat blott en obetydlig del af landets export af sågvaror. Dock har äfven i dessa trakter på senaste tider en liflig skogsafverkning päbegynts. Exporten från den Öster- bottniska kusten har under i fråga varande period varit relativt taget i stadigt nedåtgående och utgör numera en ringa procent af hela landets trävaruexport. 3) De skilda destinationsländernas förhållande till exporten. Under den i fråga varande perioden ha äfven de utländska afsättningsorterna för Finlands sågprodukter förändrat såväl sin relativa som absoluta betydenhet i förhållande till den finska exporten. För tidigare år än 1883 upptager den officiela stati- stiken icke varuslagens fördelning på skilda destinationsländer, utom Ryssland och delvis äfven Sverige-Norge, hvarför man ej heller kan anställa någon fullt tillförlitlig jämförelse härutinnan mellan periodens början och slut. Under förutsättning dock, att det förnämligast varit sågadt virke, som från Finland utförts till hamnar och länder utom Östersjön, kan man med ledning af värdet för totalexporten till dessa länder få en fullständig uppfattning om dessas relativa betydelse för landets sågvaru- export. Med uteslutande af Ryssland, Sverige och Norge, till hvilka sågvaruexporten år 1883 uppgick sammanlagdt blott till 3 % och är 1894 endast till 2,390 af motsvarande totalexport, får man för de öfriga ländernas relativa export följande procenttal: | 1865 1870 i 1875 | 1880 | 1883 | 1894 | | of, | or | w | % | or o Ja | | % Danmark . så | Säj j 5,8 71 Tyskland . . 146 | 205| 353 | Ed To 111 Nederländerna o. Belgien 8,3 83 | 125; 134! 10,9| 1653 Storbritanien 56,8 | 51,8 474 | 430 | 447 | 346 Frankrike 61 | 78! 126 181 | 166 | 2155 Portugal | i | Spanien f 6,5 6,0 5,4 i 7,7 | 14,7) 91 Italien . . 13 | 051 03; Ort 01] — Amerika . . 0,3 01 0,4 0,4 00! — Afrika (och ej skildt nämnda) . 3,0 0,4 0,5; Ox) 021 03 Summa | 100,0 | 100,0 | 100,0 | 100,0 | 100,0 | 100,0 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 25 a. Således har det nordliga Finland eller Uleåborgs län, som ännu betäckes af ofantliga skogsarealer och hvarest i slutet af 1870-talet mer än 90% af kronans skogar voro belägna (se kartbladet n:o 12), lämnat blott en obetydlig del af landets export af sågvaror. Dock har äfven i dessa trakter på senaste tider en liflig skogsafverkning päbegynts. Exporten från den Öster- bottniska kusten har under i fråga varande period varit relativt taget i stadigt nedåtgående och utgör numera en ringa procent af hela landets trävaruexport. 3) De skilda destinationsländernas förhållande till exporten. Under den i fråga varande perioden ha äfven de utländska afsättningsorterna för Finlands sågprodukter förändrat såväl sin relativa som absoluta betydenhet i förhållande till den finska exporten. För tidigare år än 1883 upptager den officiela stati- stiken icke varuslagens fördelning på skilda destinationsländer, utom Ryssland och delvis äfven Sverige-Norge, hvarför man ej heller kan anställa någon fullt tillförlitlig jämförelse härutinnan mellan periodens början och slut. Under förutsättning dock, att det förnämligast varit sågadt virke, som från Finland utförts till hamnar och länder utom Östersjön, kan man med ledning af värdet för totalexporten till dessa länder få en fullständig uppfattning om dessas relativa betydelse för landets sågvaru- export. Med uteslutande af Ryssland, Sverige och Norge, till hvilka sågvaruexporten år 1883 uppgick sammanlagdt blott till 3 % och är 1894 endast till 2,390 af motsvarande totalexport, får man för de öfriga ländernas relativa export följande procenttal: | 1865 1870 i 1875 | 1880 | 1883 | 1894 | | of, | or | w | % | or o Ja | | % Danmark . så | Säj j 5,8 71 Tyskland . . 146 | 205| 353 | Ed To 111 Nederländerna o. Belgien 8,3 83 | 125; 134! 10,9| 1653 Storbritanien 56,8 | 51,8 474 | 430 | 447 | 346 Frankrike 61 | 78! 126 181 | 166 | 2155 Portugal | i | Spanien f 6,5 6,0 5,4 i 7,7 | 14,7) 91 Italien . . 13 | 051 03; Ort 01] — Amerika . . 0,3 01 0,4 0,4 00! — Afrika (och ej skildt nämnda) . 3,0 0,4 0,5; Ox) 021 03 Summa | 100,0 | 100,0 | 100,0 | 100,0 | 100,0 | 100,0 --- Export och skeppsfart. 7 Af denna tabell finner man en tydlig konformitet mellan uppgifterna före år 1883 och från detta år, hvarför de med godt skäl kunna anses uttrycka äfven sågvaruexportens fördelning på olika destinationsland. De förhållanden, som influera på trävaruexportens destina- tion, utgöras af en mängd högst olikartade faktorer, såsom växlande priskonjunkturer, varumärken, agenturer, fartygslägen- heter, tullförhållanden, hamnförhållanden m. m. dyl., hvarför det ej här kan bli fråga om att ingå på en närmare förklaring af förändringarna i exportens destination. Vi vilja med ledning af ofvanstående siffror blott konstatera följande. En synnerligen stark stegring under perioden visar expor- ten till: , | År 1865 | År 1894 | — Ökning. Danmark =. s m & 3,1 9/0 7,1 9/0 | 129 0/0 Nederländerna & Belgien sa ä 8,3 9/0 16,39/0 — | 97 9/0 Frankrike . . . in G 6,1 9/0 21,5% ; 252% Ett nedätgäende i procentförhällandet till hela sägvaru- exporten visar äter exporten till: | | | År 1865 År 1894 =; Minskning. | | | Tyskland . . soc... 145% | 109% 25 % Storbritanien . . . 001 5689 | 338% | 45 9/0 Om ock exporten till Storbritanien (hufvudsakligast Eng- land) vid periodens början steg till mer än hälften af Finlands hela export af ifrägavarande varuslag, intog den ännu vid perio- dens slut det främsta rummet i exporten, utgörande !/s af denna. Till andra rummet har Frankrike numera svingat sig upp. Exporten till detta land belöpte sig är 1894 till !/5 af landets totalexport. Tillsammans ha Storbritanien och Frankrike under hela perioden emottagit mer än hälften af landets exporterade sägtillverkningar. De sydeuropeiska och utomeuropeiska län- derna ha under samma tid spelat en högst obetydlig roll i den finska trävaruexporten.Export och skeppsfart. 7 Af denna tabell finner man en tydlig konformitet mellan uppgifterna före år 1883 och från detta år, hvarför de med godt skäl kunna anses uttrycka äfven sågvaruexportens fördelning på olika destinationsland. De förhållanden, som influera på trävaruexportens destina- tion, utgöras af en mängd högst olikartade faktorer, såsom växlande priskonjunkturer, varumärken, agenturer, fartygslägen- heter, tullförhållanden, hamnförhållanden m. m. dyl., hvarför det ej här kan bli fråga om att ingå på en närmare förklaring af förändringarna i exportens destination. Vi vilja med ledning af ofvanstående siffror blott konstatera följande. En synnerligen stark stegring under perioden visar expor- ten till: , | År 1865 | År 1894 | — Ökning. Danmark =. s m & 3,1 9/0 7,1 9/0 | 129 0/0 Nederländerna & Belgien sa ä 8,3 9/0 16,39/0 — | 97 9/0 Frankrike . . . in G 6,1 9/0 21,5% ; 252% Ett nedätgäende i procentförhällandet till hela sägvaru- exporten visar äter exporten till: | | | År 1865 År 1894 =; Minskning. | | | Tyskland . . soc... 145% | 109% 25 % Storbritanien . . . 001 5689 | 338% | 45 9/0 Om ock exporten till Storbritanien (hufvudsakligast Eng- land) vid periodens början steg till mer än hälften af Finlands hela export af ifrägavarande varuslag, intog den ännu vid perio- dens slut det främsta rummet i exporten, utgörande !/s af denna. Till andra rummet har Frankrike numera svingat sig upp. Exporten till detta land belöpte sig är 1894 till !/5 af landets totalexport. Tillsammans ha Storbritanien och Frankrike under hela perioden emottagit mer än hälften af landets exporterade sägtillverkningar. De sydeuropeiska och utomeuropeiska län- derna ha under samma tid spelat en högst obetydlig roll i den finska trävaruexporten.Export och skeppsfart. 7 Af denna tabell finner man en tydlig konformitet mellan uppgifterna före år 1883 och från detta år, hvarför de med godt skäl kunna anses uttrycka äfven sågvaruexportens fördelning på olika destinationsland. De förhållanden, som influera på trävaruexportens destina- tion, utgöras af en mängd högst olikartade faktorer, såsom växlande priskonjunkturer, varumärken, agenturer, fartygslägen- heter, tullförhållanden, hamnförhållanden m. m. dyl., hvarför det ej här kan bli fråga om att ingå på en närmare förklaring af förändringarna i exportens destination. Vi vilja med ledning af ofvanstående siffror blott konstatera följande. En synnerligen stark stegring under perioden visar expor- ten till: , | År 1865 | År 1894 | — Ökning. Danmark =. s m & 3,1 9/0 7,1 9/0 | 129 0/0 Nederländerna & Belgien sa ä 8,3 9/0 16,39/0 — | 97 9/0 Frankrike . . . in G 6,1 9/0 21,5% ; 252% Ett nedätgäende i procentförhällandet till hela sägvaru- exporten visar äter exporten till: | | | År 1865 År 1894 =; Minskning. | | | Tyskland . . soc... 145% | 109% 25 % Storbritanien . . . 001 5689 | 338% | 45 9/0 Om ock exporten till Storbritanien (hufvudsakligast Eng- land) vid periodens början steg till mer än hälften af Finlands hela export af ifrägavarande varuslag, intog den ännu vid perio- dens slut det främsta rummet i exporten, utgörande !/s af denna. Till andra rummet har Frankrike numera svingat sig upp. Exporten till detta land belöpte sig är 1894 till !/5 af landets totalexport. Tillsammans ha Storbritanien och Frankrike under hela perioden emottagit mer än hälften af landets exporterade sägtillverkningar. De sydeuropeiska och utomeuropeiska län- derna ha under samma tid spelat en högst obetydlig roll i den finska trävaruexporten. --- 8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 25 a. Till afslutning meddelas här några siffror öfver de expor- terade sågtillverkningarnas fördelning efter olika tjocklek, d. v. s. huru många procent af sågvaruexporten under vissa år ut- gjorts af bräder, battens eller plankor: | År 1867 | Är 1876 | = Är 1885 Är 1894 %o | jo %o | 9), Bräder . . oo. 298 | — 386 387 | 486 Battens . . . . N 10,2 | 15.2 | 24,2 I 33,3 Plankor . ad 60,0 — | 462 — | 371 18,0 Summa | — 100,0 1000 =: 1000 | — 100, Dessa siffror ädagalägga, att sägvarorna af gröfsta dimen- sion, plankorna, från att ha utgjort är 1867 3/5, är 1894 upp- gingo ej fullt till !/s af landets totala export af sägtillverkningar. Georg Leinberg.8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 25 a. Till afslutning meddelas här några siffror öfver de expor- terade sågtillverkningarnas fördelning efter olika tjocklek, d. v. s. huru många procent af sågvaruexporten under vissa år ut- gjorts af bräder, battens eller plankor: | År 1867 | Är 1876 | = Är 1885 Är 1894 %o | jo %o | 9), Bräder . . oo. 298 | — 386 387 | 486 Battens . . . . N 10,2 | 15.2 | 24,2 I 33,3 Plankor . ad 60,0 — | 462 — | 371 18,0 Summa | — 100,0 1000 =: 1000 | — 100, Dessa siffror ädagalägga, att sägvarorna af gröfsta dimen- sion, plankorna, från att ha utgjort är 1867 3/5, är 1894 upp- gingo ej fullt till !/s af landets totala export af sägtillverkningar. Georg Leinberg.8 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 25 a. Till afslutning meddelas här några siffror öfver de expor- terade sågtillverkningarnas fördelning efter olika tjocklek, d. v. s. huru många procent af sågvaruexporten under vissa år ut- gjorts af bräder, battens eller plankor: | År 1867 | Är 1876 | = Är 1885 Är 1894 %o | jo %o | 9), Bräder . . oo. 298 | — 386 387 | 486 Battens . . . . N 10,2 | 15.2 | 24,2 I 33,3 Plankor . ad 60,0 — | 462 — | 371 18,0 Summa | — 100,0 1000 =: 1000 | — 100, Dessa siffror ädagalägga, att sägvarorna af gröfsta dimen- sion, plankorna, från att ha utgjort är 1867 3/5, är 1894 upp- gingo ej fullt till !/s af landets totala export af sägtillverkningar. Georg Leinberg. --- *0011338*322'1]0*001 £9T'009'T|o 007 638296 1o'ot|es2'sasT o'001|73g'181'1|0*001|203'6T1'1 ['001ie82'661* o*001/098Fr6| '001]288'019Jx'001 [8921227] eununs et 100963 [01 jezoor [so lamaa BO |aentat [eo jaos [oo ja62a [en |avotoa 163 |ogotma jm |2potua fre |siova|* + + < ois väop | 1 » UosUkI3pur] | 0 121 W — joo 16 o'0 [07 ordan CTI el je N ot onH nnsuado| eur [908268 rr IpITSGT |set O69fgra ket [269121 [097 |esa62t 728.62] EE lantaa goofgs1] = * ++ 5 5 BI0gta ET [08613 a ju68'8a Ira jssaise [ot |o162t |st joopita 78204 JTI 109389 08 19888 |; * + 0 UDeTT | [GT |ogc'ope [rst |ae2issa orter |oovosa [set 89aie7a 91 039081 [021 [161007 YLISTI — | +++; + opoy Ir 198804 [og lige [og Tider Ip (ossaa [os lasa 0'E [608'EE POSTI 2 o686 |*' << +000 BSIAOT By |p90'92 jon j6ssie9 [vp [17009 |va [18182 jap jorpur joe [69007 E9V'ET Jon |E419T |< + + o << Blog 8 [189971 [16 1906'091 0'8 = 680'60T Ir'8 lose'gat [6 jesa'6or |s'8 1L7'8G 86:e [10 LOGIT | * * * SsI0Jäussjay et VL ta =" pet tä og — er! or "a EP 3 Y oera eee e MAI 089'63 ket less te LSV'GF 5 1699'cz J 1989'8T 618, o3ueH 0 Ipt6e [vo e1aa (v0 [1960 20 [1698 [0 |omv'g ORT (1927 | * TEPUSPEN PUY ETT [8EPTGT bor jOtt69T |6TT [182291 rot |2agi60T |eIT [686631 |!0r [60o'8IT (saat Cha'ET MN * ogy 0 jooriz [0 (6629 vo lesos [0 [aim (90 [sven 108'6 lap | << 005 PEISÄN 26182 |1 (esoi6t [st jaausa (91 cert [ea lto0a Ira (81862 ESPTI 12079 Tar 111 owned jeptioga |6p1 9838:£08 [121 jass'09a |a:8r |oseio0a [eat Ia66:E6r [821 Graeta |s8t aut 87366 OSTO | * = + j B1ogoulolg issa Ira la60:sa [ao lasvat far |essiot [et Ost jet lösaisa [ma [10102 PITI | * 1 PEISJUNSIY 22vTT [80 ji6ga fot |op9mI |0 ler or OPETTI JET osoit [60 'ag6'oT [20691 |» * >; ONT NM | | | . . . o. . | . PEISILIONIN KAIHIENAN 60 [99677 (60 sian 6'0 (880g br |478'21 [0 joesta [et srocI jar sort |r | SP6'01 Jet 11818 tt persqoxef ET (2v8'öL er peer [81 [10361 [7 16997 JO 9668 BO 1286 Fo 9989 bo ser Ira 20001|* *— +++" Koot | SEALS 2 PEISIULIT rg jog0t8 sta ippst6s [ra [20982 [ep [e2079 [ea [au209 (va v6809 (6 l60276 [op Irogtar jan ossia leg 80082 + Broqean ag |ocace [g lose [s vamios [ov |vissi | seas [e joosop [it 100608 186818 |*o 088 [—-| — oto joy 289'83 [0 |ovo'a [ea joao'se |s'a |12818 |r |aop'ta kl 180908 811'g1 rg S2pPT [n 18964 |< jj 10105 BOUIOL | 6881— 6881 | +$88L— 0881 | 6181—SL81 PLEI—0L8I | 6981 — 6981 tavuus ode 1681 E681 681 168) 0681 =1iv00—7—7=s=—v= = = = di 10) IEI? PAN "681 S981 UUT LUJLULIEY PASUIj OP Ups; PJUR| SIBJAW Z JSUILU Je ULIUIUNAIA|4SES Je Udjsodxg T 001g*0011338*322'1]0*001 £9T'009'T|o 007 638296 1o'ot|es2'sasT o'001|73g'181'1|0*001|203'6T1'1 ['001ie82'661* o*001/098Fr6| '001]288'019Jx'001 [8921227] eununs et 100963 [01 jezoor [so lamaa BO |aentat [eo jaos [oo ja62a [en |avotoa 163 |ogotma jm |2potua fre |siova|* + + < ois väop | 1 » UosUkI3pur] | 0 121 W — joo 16 o'0 [07 ordan CTI el je N ot onH nnsuado| eur [908268 rr IpITSGT |set O69fgra ket [269121 [097 |esa62t 728.62] EE lantaa goofgs1] = * ++ 5 5 BI0gta ET [08613 a ju68'8a Ira jssaise [ot |o162t |st joopita 78204 JTI 109389 08 19888 |; * + 0 UDeTT | [GT |ogc'ope [rst |ae2issa orter |oovosa [set 89aie7a 91 039081 [021 [161007 YLISTI — | +++; + opoy Ir 198804 [og lige [og Tider Ip (ossaa [os lasa 0'E [608'EE POSTI 2 o686 |*' << +000 BSIAOT By |p90'92 jon j6ssie9 [vp [17009 |va [18182 jap jorpur joe [69007 E9V'ET Jon |E419T |< + + o << Blog 8 [189971 [16 1906'091 0'8 = 680'60T Ir'8 lose'gat [6 jesa'6or |s'8 1L7'8G 86:e [10 LOGIT | * * * SsI0Jäussjay et VL ta =" pet tä og — er! or "a EP 3 Y oera eee e MAI 089'63 ket less te LSV'GF 5 1699'cz J 1989'8T 618, o3ueH 0 Ipt6e [vo e1aa (v0 [1960 20 [1698 [0 |omv'g ORT (1927 | * TEPUSPEN PUY ETT [8EPTGT bor jOtt69T |6TT [182291 rot |2agi60T |eIT [686631 |!0r [60o'8IT (saat Cha'ET MN * ogy 0 jooriz [0 (6629 vo lesos [0 [aim (90 [sven 108'6 lap | << 005 PEISÄN 26182 |1 (esoi6t [st jaausa (91 cert [ea lto0a Ira (81862 ESPTI 12079 Tar 111 owned jeptioga |6p1 9838:£08 [121 jass'09a |a:8r |oseio0a [eat Ia66:E6r [821 Graeta |s8t aut 87366 OSTO | * = + j B1ogoulolg issa Ira la60:sa [ao lasvat far |essiot [et Ost jet lösaisa [ma [10102 PITI | * 1 PEISJUNSIY 22vTT [80 ji6ga fot |op9mI |0 ler or OPETTI JET osoit [60 'ag6'oT [20691 |» * >; ONT NM | | | . . . o. . | . PEISILIONIN KAIHIENAN 60 [99677 (60 sian 6'0 (880g br |478'21 [0 joesta [et srocI jar sort |r | SP6'01 Jet 11818 tt persqoxef ET (2v8'öL er peer [81 [10361 [7 16997 JO 9668 BO 1286 Fo 9989 bo ser Ira 20001|* *— +++" Koot | SEALS 2 PEISIULIT rg jog0t8 sta ippst6s [ra [20982 [ep [e2079 [ea [au209 (va v6809 (6 l60276 [op Irogtar jan ossia leg 80082 + Broqean ag |ocace [g lose [s vamios [ov |vissi | seas [e joosop [it 100608 186818 |*o 088 [—-| — oto joy 289'83 [0 |ovo'a [ea joao'se |s'a |12818 |r |aop'ta kl 180908 811'g1 rg S2pPT [n 18964 |< jj 10105 BOUIOL | 6881— 6881 | +$88L— 0881 | 6181—SL81 PLEI—0L8I | 6981 — 6981 tavuus ode 1681 E681 681 168) 0681 =1iv00—7—7=s=—v= = = = di 10) IEI? PAN "681 S981 UUT LUJLULIEY PASUIj OP Ups; PJUR| SIBJAW Z JSUILU Je ULIUIUNAIA|4SES Je Udjsodxg T 001g*0011338*322'1]0*001 £9T'009'T|o 007 638296 1o'ot|es2'sasT o'001|73g'181'1|0*001|203'6T1'1 ['001ie82'661* o*001/098Fr6| '001]288'019Jx'001 [8921227] eununs et 100963 [01 jezoor [so lamaa BO |aentat [eo jaos [oo ja62a [en |avotoa 163 |ogotma jm |2potua fre |siova|* + + < ois väop | 1 » UosUkI3pur] | 0 121 W — joo 16 o'0 [07 ordan CTI el je N ot onH nnsuado| eur [908268 rr IpITSGT |set O69fgra ket [269121 [097 |esa62t 728.62] EE lantaa goofgs1] = * ++ 5 5 BI0gta ET [08613 a ju68'8a Ira jssaise [ot |o162t |st joopita 78204 JTI 109389 08 19888 |; * + 0 UDeTT | [GT |ogc'ope [rst |ae2issa orter |oovosa [set 89aie7a 91 039081 [021 [161007 YLISTI — | +++; + opoy Ir 198804 [og lige [og Tider Ip (ossaa [os lasa 0'E [608'EE POSTI 2 o686 |*' << +000 BSIAOT By |p90'92 jon j6ssie9 [vp [17009 |va [18182 jap jorpur joe [69007 E9V'ET Jon |E419T |< + + o << Blog 8 [189971 [16 1906'091 0'8 = 680'60T Ir'8 lose'gat [6 jesa'6or |s'8 1L7'8G 86:e [10 LOGIT | * * * SsI0Jäussjay et VL ta =" pet tä og — er! or "a EP 3 Y oera eee e MAI 089'63 ket less te LSV'GF 5 1699'cz J 1989'8T 618, o3ueH 0 Ipt6e [vo e1aa (v0 [1960 20 [1698 [0 |omv'g ORT (1927 | * TEPUSPEN PUY ETT [8EPTGT bor jOtt69T |6TT [182291 rot |2agi60T |eIT [686631 |!0r [60o'8IT (saat Cha'ET MN * ogy 0 jooriz [0 (6629 vo lesos [0 [aim (90 [sven 108'6 lap | << 005 PEISÄN 26182 |1 (esoi6t [st jaausa (91 cert [ea lto0a Ira (81862 ESPTI 12079 Tar 111 owned jeptioga |6p1 9838:£08 [121 jass'09a |a:8r |oseio0a [eat Ia66:E6r [821 Graeta |s8t aut 87366 OSTO | * = + j B1ogoulolg issa Ira la60:sa [ao lasvat far |essiot [et Ost jet lösaisa [ma [10102 PITI | * 1 PEISJUNSIY 22vTT [80 ji6ga fot |op9mI |0 ler or OPETTI JET osoit [60 'ag6'oT [20691 |» * >; ONT NM | | | . . . o. . | . PEISILIONIN KAIHIENAN 60 [99677 (60 sian 6'0 (880g br |478'21 [0 joesta [et srocI jar sort |r | SP6'01 Jet 11818 tt persqoxef ET (2v8'öL er peer [81 [10361 [7 16997 JO 9668 BO 1286 Fo 9989 bo ser Ira 20001|* *— +++" Koot | SEALS 2 PEISIULIT rg jog0t8 sta ippst6s [ra [20982 [ep [e2079 [ea [au209 (va v6809 (6 l60276 [op Irogtar jan ossia leg 80082 + Broqean ag |ocace [g lose [s vamios [ov |vissi | seas [e joosop [it 100608 186818 |*o 088 [—-| — oto joy 289'83 [0 |ovo'a [ea joao'se |s'a |12818 |r |aop'ta kl 180908 811'g1 rg S2pPT [n 18964 |< jj 10105 BOUIOL | 6881— 6881 | +$88L— 0881 | 6181—SL81 PLEI—0L8I | 6981 — 6981 tavuus ode 1681 E681 681 168) 0681 =1iv00—7—7=s=—v= = = = di 10) IEI? PAN "681 S981 UUT LUJLULIEY PASUIj OP Ups; PJUR| SIBJAW Z JSUILU Je ULIUIUNAIA|4SES Je Udjsodxg T 001g --- 10 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 25b. Bilaga II. Exporten af sågtillverkningar af minst 2 meters längd åren 1865—94. = 1865 — 530,215 m3 | 1875 — 808,819 m3 | 1885 — 1,218,662 m3 1866 — 447,155 ,, 1876 — 1,021,206 ,, 1886 — —998,351 ,, 1867 — 413,438 ;, 1877 — 1,225,222 ,, 1887 — 985,758 ,, 1868 — 489,862 ,, 1878 — '853,053 » 1888 — 1,149,072 ,, 1869 — 508,147 ,, 1879 — —824,000 >, 1889 — 1244182 ,, 1870 — 437,207 ,, 1880 — 1,327,878 >, 1890 — 1,131,524 ,, 1871 — 458527 ,, 1881 — 1,026,163 ,, 1891 — 1,528,755 >, 1872 — 604,704 ,, 1882 — 1,259,161 ,, 1892 — 1,367,829 ,, 1873 — 710,965 , | 1883 — 1,156,717 ,, 1893 — 1,600,153 ,, 1874 — 843,031 ,, 1884 — 1,229.008 ,, 1894 — 1,722,322 ,, N:o 25b. De viktigaste exportartiklarna. I anslutning till tab. 25a redogöres i diagrammet 25b för exporten 1865—1894 af smör, hafre, tjära, papper och trämassa. För jämförelses skull är i tabellen äfven kurvan för exporten af sägtillverkningarna under samma period upp- dragen. Säsom synes af tabellen, är säväl vid ingängs- som ut- gängsäret den absoluta exportmängden af varan angifven samt därjämte för hvarje är varans exportbelopp, uttryckt i mark, afläsbar. Dock utgör detta markbelopp icke det verkliga värde, hvartill exporten pä grund af ärets prisförhällanden beräknats, utan är det ett fiktivt värde, bildadt pä sädant sätt, att export- mängden för resp. är multiplicerats med ett och samma tal, nämligen med varans medelvärde för hela perioden. Hvarje delningsstreck, räknadt nedifrän uppät, motsvarar sälunda en exportmängd värd 1,000,000 mark, bedömd med ledning af ofvan- nämnda medelvärde, och kurvans gäng frän är till är äskädlig- gör växlingarna i exportens kvantitativa storlek under de olika åren. De kubiska figurerna åter till venster utmärka propor- tionerna af de volymer, som den år 1894 exporterade mängden af resp. vara skulle intagit, i händelse densamma skulle varit upplagd på ett enda ställe.10 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 25b. Bilaga II. Exporten af sågtillverkningar af minst 2 meters längd åren 1865—94. = 1865 — 530,215 m3 | 1875 — 808,819 m3 | 1885 — 1,218,662 m3 1866 — 447,155 ,, 1876 — 1,021,206 ,, 1886 — —998,351 ,, 1867 — 413,438 ;, 1877 — 1,225,222 ,, 1887 — 985,758 ,, 1868 — 489,862 ,, 1878 — '853,053 » 1888 — 1,149,072 ,, 1869 — 508,147 ,, 1879 — —824,000 >, 1889 — 1244182 ,, 1870 — 437,207 ,, 1880 — 1,327,878 >, 1890 — 1,131,524 ,, 1871 — 458527 ,, 1881 — 1,026,163 ,, 1891 — 1,528,755 >, 1872 — 604,704 ,, 1882 — 1,259,161 ,, 1892 — 1,367,829 ,, 1873 — 710,965 , | 1883 — 1,156,717 ,, 1893 — 1,600,153 ,, 1874 — 843,031 ,, 1884 — 1,229.008 ,, 1894 — 1,722,322 ,, N:o 25b. De viktigaste exportartiklarna. I anslutning till tab. 25a redogöres i diagrammet 25b för exporten 1865—1894 af smör, hafre, tjära, papper och trämassa. För jämförelses skull är i tabellen äfven kurvan för exporten af sägtillverkningarna under samma period upp- dragen. Säsom synes af tabellen, är säväl vid ingängs- som ut- gängsäret den absoluta exportmängden af varan angifven samt därjämte för hvarje är varans exportbelopp, uttryckt i mark, afläsbar. Dock utgör detta markbelopp icke det verkliga värde, hvartill exporten pä grund af ärets prisförhällanden beräknats, utan är det ett fiktivt värde, bildadt pä sädant sätt, att export- mängden för resp. är multiplicerats med ett och samma tal, nämligen med varans medelvärde för hela perioden. Hvarje delningsstreck, räknadt nedifrän uppät, motsvarar sälunda en exportmängd värd 1,000,000 mark, bedömd med ledning af ofvan- nämnda medelvärde, och kurvans gäng frän är till är äskädlig- gör växlingarna i exportens kvantitativa storlek under de olika åren. De kubiska figurerna åter till venster utmärka propor- tionerna af de volymer, som den år 1894 exporterade mängden af resp. vara skulle intagit, i händelse densamma skulle varit upplagd på ett enda ställe.10 Atlas öfver Finland. Kartbladet n:o 25b. Bilaga II. Exporten af sågtillverkningar af minst 2 meters längd åren 1865—94. = 1865 — 530,215 m3 | 1875 — 808,819 m3 | 1885 — 1,218,662 m3 1866 — 447,155 ,, 1876 — 1,021,206 ,, 1886 — —998,351 ,, 1867 — 413,438 ;, 1877 — 1,225,222 ,, 1887 — 985,758 ,, 1868 — 489,862 ,, 1878 — '853,053 » 1888 — 1,149,072 ,, 1869 — 508,147 ,, 1879 — —824,000 >, 1889 — 1244182 ,, 1870 — 437,207 ,, 1880 — 1,327,878 >, 1890 — 1,131,524 ,, 1871 — 458527 ,, 1881 — 1,026,163 ,, 1891 — 1,528,755 >, 1872 — 604,704 ,, 1882 — 1,259,161 ,, 1892 — 1,367,829 ,, 1873 — 710,965 , | 1883 — 1,156,717 ,, 1893 — 1,600,153 ,, 1874 — 843,031 ,, 1884 — 1,229.008 ,, 1894 — 1,722,322 ,, N:o 25b. De viktigaste exportartiklarna. I anslutning till tab. 25a redogöres i diagrammet 25b för exporten 1865—1894 af smör, hafre, tjära, papper och trämassa. För jämförelses skull är i tabellen äfven kurvan för exporten af sägtillverkningarna under samma period upp- dragen. Säsom synes af tabellen, är säväl vid ingängs- som ut- gängsäret den absoluta exportmängden af varan angifven samt därjämte för hvarje är varans exportbelopp, uttryckt i mark, afläsbar. Dock utgör detta markbelopp icke det verkliga värde, hvartill exporten pä grund af ärets prisförhällanden beräknats, utan är det ett fiktivt värde, bildadt pä sädant sätt, att export- mängden för resp. är multiplicerats med ett och samma tal, nämligen med varans medelvärde för hela perioden. Hvarje delningsstreck, räknadt nedifrän uppät, motsvarar sälunda en exportmängd värd 1,000,000 mark, bedömd med ledning af ofvan- nämnda medelvärde, och kurvans gäng frän är till är äskädlig- gör växlingarna i exportens kvantitativa storlek under de olika åren. De kubiska figurerna åter till venster utmärka propor- tionerna af de volymer, som den år 1894 exporterade mängden af resp. vara skulle intagit, i händelse densamma skulle varit upplagd på ett enda ställe. --- --- Allas öfver Finland. Kartbladet n:o 25 a. Text, sid. 9—10. Bilaga 1. Exporten af sägtillverkningar af minst 2 metej längd från de finska hamnarna åren 1865—1898. Medeltal för åren; | =! 1895 1896 1897 1898 Exporthamnar: 1865—1869 | 18701874 74 | 187 1875—1879 | 1880—1884 [100 | 1220 1890-1894 | o | Torneä 14,478 — 2,4] 13,118 1,4] 20,608 32,203 36,629 30,60! - Kemi . . 3,120 — 0,5] 31,398 3,3] —20,550 3,6] —74,672 4,3] 95,334 5,0] 97,898 Uleåborg . 37,832 —6,2| 46,501 49] 94,299 75,650 öl 77,450 4,7] 107,495 5,| 78462 Brahestad & Gamlakar- W leby - 4,738 oj! 5,362 05] — 6,356 16,558 14] 17,506 1,1] 5,751 0,3] 13,542 Jakobstad =.ä 10,948 — 1,8] 10,423 1,1] 14984 12:898 09] — 9794 0] 14:208 0,7| 13,40 Nykarleby, Nikolaistad E E & Kaskö. . . . s] 15,932 —2,] 8,752 9,800 0,7] —21,884 1,31 20,595 1,1] 33,33 Kristinestad 5 3,8) 20,123 3] 22305 1,| 24490 1] 27,057 1,4 30914 Björneborg . 16,3]177,672 174] 198.995. 179] 231.050 15:9] 273,614 16] 305,214 15,8| 321,192 Raumo 1,0] 14,483 24 25271 28] 22676 16] 22,359 1,3] 29,051 1,] 42,603 Nystad 14272 1

Atlas Öfver Finland

Comments